Fandom

Svenskanoveller Wiki

Blanka stålet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Maimu Berg

Eftersom morgonen var varm brydde hon sig inte om att klä på sig. Hon gick ut i boden i bara nattlinnet och tog ner lien från väggen. Brynstenen låg i en låda i köksskåpet. Från köket kastade hon en blick in på barnen som sov i rummet innanför. De hade sparkat av sig täckena men hon stoppade inte tillbaks dem, rummet. var varmt. Hon gick ut igen. I det korta bomullsnattlinnet såg hon ut som en liten flicka. Hon brynte lien och började slå gårdsplanen. Det låg tjockt av dagg i gräset.
   Mannen hade inte kommit hem med kvällsbussen. Han hade stannat kvar i stan över natten. Han kommer väl med morgonbussen, tänkte kvinnan och svängde lien. Det var skönt att arbeta när ingenting störde, varken några fordrande barnröster som ville ha frukost eller mannens förebrående blick och missbelåtna tigande som var värre än ord.
   Då och då lyfte hon blicken mot bybrunnen där busshållplatsen låg. Det var inte av längtan hon väntade på mannen, hans hemkomst var något oundvikligt, förr eller senare skulle han komma i alla fall och då måste hon koppla in honom i sin värld igen, anpassa sin livsrytm efter honom. Hans hemkomst erbjöd till och med lite omväxling, ett behov att kontrollera sig, hålla sig i form. De enformiga dagarna, om än säkra och trygga i sin vanemässighet, skulle bli vedervärdiga utan hans hemkomster. Eller skulle de det? Kanske skulle hon få det lättare i stället? Väntandets spänning skulle försvinna, hon skulle bli lugnare, mer balanserad, till och med hjärtligare. Hon skulle kunna inrätta sitt liv utan fruktan för att någon med jämna mellanrum skulle komma och riva ner det invanda och instifta sina lagar. Hon skulle nog klara av det. Men skulle barnen det? Å, de skulle också göra det! För dem var pappa som den stora grå stenen i den där stenleken. Annars tyst och orörlig, men om du kommer närmare, griper den dig och klämmer till eller skäller på dig. Det är klart att den där stenen ibland har sitt fostrande värde, hur skulle barnen annars lära sig nödvändig fruktan? Men behövs fruktan egentligen?
   Hon brynte lien häftigt, eggen klingade och påminde henne om de manliga orden — blanka stålet, blanka svärdet. Det hade funnits kvinnor som hade tagit ett blankt svärd och inte dragit sig för att hugga huvudet av mannen. Deras tider var förbi. Det fanns inte längre några män som skulle vara värda att halshuggas. De nutida männens huvuden var oftast fulla eller tomma, det var fullkomligt likgiltigt om de satt på männens axlar eller på en gärdsgårdsstör.
   Hon slog häftigt med lien för hon tyckte synd om töreln och prästkragarna som just slagit ut. Varför måste man meja ner dem på gårdsplanen? Varför blir det inte någon välskött gräsmatta förrän alla fina växter mejats ner? Varje dag brummade en gräsklippare i grannens trädgård och gräset där var oklanderligt, slätt och sterilt, det levde väl knappt några insekter kvar där i det låga gräset. Hon tyckte om insekter, små målmedvetna varelser med sina vanor och spelregler, som en del människor trodde sig känna till. Hon litade inte särskilt mycket på de människorna. Ingen kunde veta något säkert om insekterna, i deras värld gällde deras lagar.
   Mannen skvalpade hemåt med morgonbussen. Det dånade i skallen, munnen var torr. Egentligen visste han inte varför han åkte hem så plikttroget. Med det huvudet skulle han inte vara mycket till slåtterkarl. Han hade för länge sedan tröttnat på det årliga slitet med slåttern. Bara för de par fårens skull. Fåret är ett väldigt dumt djur, fastän det äter mycket. Det glor fånigt på dig, och om du vill ta på det ränner det panikslaget iväg. Eller också står det i vägen och ger sig inte av förrän du drämmer till det. Som kvinnan. Hon sitter också hemma och bara väntar, men inte säger hon något, grälar eller blir glad. Egentligen var det ingen idé att åka hem. Barnen med, de håller sig undan som främlingar, håller på med sitt. Man skulle kunna stan kvar i stan i stället, bli sångare på någon krog om kvällarna, ha ledigt om dagarna, kunna sova länge om morgnarna. Livet skulle vara helt annorlunda. Då och då kunde man också åka ut på landet och hälsa på hustrun och barnen. Hustrun är förstås ute på ängen igen, barnen också, bakom henne för att vända höet. En mor med sina ungar! Men ur sin bröstficka, sin byxficka, sina småfickor skulle han ta fram pengarna han tjänat på att sjunga, och strö dem över slåtterfolket. Moln av pengar skulle flyga i luften — ljusblå femmor, gröna trerubelsedlar, brunröda tior, lila tjugofemmor. Barnen skulle sträcka upp sina händer efter pengarna. Hustrun skulle vila mot räfsan och titta på sedlarnas flykt, med tårar i ögonen. Han skulle förstås inte plocka upp pengarna själv. Låt hustrun och barnen plocka, låt var och en få så mycket den orkar plocka. Sin egen andel skulle han ha lagt undan i bakfickan. Den skulle han åka tillbaka till stan med och leva på till nästa förtjänst.
   Under tiden hade bussen kommit fram till samhället. Utan att fundera länge kravlade han av — resten av vägen kunde han gå till fots, han hade inte bråttom någonstans. I köpingen fanns det inte heller något att ta sig för, affären skulle öppnas först om ett par timmar och vad fanns väl... Han gick till kyrkan. Kyrkogården var folktom, de stora träden och frodiga buskarna gav skugga, men det fanns också varma soliga ställen, där daggen redan höll på att dunsta. På ett sådant ställe lade han sig ner. Om han skulle bli sömnig skulle träden skydda honom mot solen. Han somnade.
   Barnen vaknade, flugorna lät dem inte sova längre. De ropade på mamma och var plötsligt så hjälplösa och tafatta, de kunde inte gå och kissa själva, inte tvätta sig eller klä på sig, bara mamma hjälp och hjälp. De ville känna mammas armar om sig, mammas värme nära sig, mammas hår på sina kinder. De bara gnällde och kommenderade modern, lät henne pyssla med sig, knäppa knappar, blåsa på fingret, fläta håret.
   När grannen frampå kvällen åkte hemåt från samhället i sin stora maskin fick han syn på en hög som låg på vägen i en kurva. Men det var för sent — han hann inte bromsa, i diket kunde han inte köra ner. Den tunga maskinen körde i hög fart över den liggande, det var konstigt att det inte ens kändes något sviktande i hjulen. Grannen körde med darrande händer in på sin gård, lämnade maskinen och brast i gråt. Så satt han i nära nog en halvtimma. Men han fick ingen ro, han kallade på sin hustru och son och de gick för att se efter vad som egentligen hade hänt. På vägen, just i kurvan, låg mannen och snarkade i sin lugna och tunga fyllesömn. Grannens maskin hade inte ens nuddat vid honom. Grannfamiljen skakade liv i honom och hjälpte honom hem. Där lyssnade hustrun på grannens berättelse utan att säga ett ord. Barnen stod bredvid mamman med ögonen uppspärrade av förskräckelse. Mannen brummade på en fyllesång.
   Blanka stålet, kom kvinnan ihåg morgonens tankar. Blanka svärdet.

Ur On läinud (1991). Översättning av End Melberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki