Fandom

Svenskanoveller Wiki

Blenda

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Christina Herrström

Vi tyckte att det var roligt att få bröst. Blenda fick stora runda häpnadsväckande. Vi beundrade dem båda, förvånade. Att de kunde växa ut, så fulländade och främmande på hennes välbekanta Blendakropp. Rakt fram i all sin mjukhet från hennes beniga bringa.
   Våra kroppar växte ur den gängliga flickans sprättighet in i kvinnans mjuka tyngd och det var inträdesbiljetten till äventyret, det efterlängtade signalementet på vuxendom. Att vara vuxen är att vara självständig och fri. Att kunna svara, kunna tala, bli uppmärksammad, bli hörd, bli besvarad, få älska, få bestämma, få slippa barndomens alla bojor och veckla ut sina vingar och flyga.
   Det lekte vi ibland med våra dockor. Inte flickdockorna, utan de med bröst och långa ben. De som bodde i det lyxiga palatset, det rosa, och bara sysslade med att roa sig, valla sina pudlar och förföras. Trots att förförelsen i sig var ganska trist med de hårt spända kropparna var det alltid målet. Men ibland lekte vi att de små kvinnorna, när de stod där med sina rakt utputande bröst plötsligt, ackompanjerat av fräsande blixtar och dundrande åska, fick vingar. De lyfte och flög högt över molnen till alla Ken-dockors uttryckslösa förvåning. De svävade skrattande som påskkäringar över sina rosa palats och landade någon helt annan stans, i en blomkruka eller en bokhylla. Blenda tyckte inte att det var lika roligt som jag, när min docka flög omkring kraxande av triumf. Då levde Blenda ännu, hon var bara ett barn.
   Vi lämnade de långbenta dockorna bakom oss och dansade oss varma framför speglarna. Vi höll på att bli oemotståndliga. Någonting fantastiskt började hända. Vi gick genom gator, över torg, in och ut ur affärer, genom restauranger bara för att få vara med om det, igen och igen. Vi sträckte på oss. Det behövdes inte mer. Och männen stannade upp. De hajade till, deras blickar följde oss. De flesta brydde vi oss inte om och en del föraktade vi. Men det fanns män som vi ville behaga. Tänk att det var så enkelt! Alla dessa stora starka män som aldrig förut sett oss greps nu av begär till oss! I fina skiftningar i deras ansikten syntes det. De stannade till när de såg oss, en bråkdels sekund och de flög med oss till Bahamas. De stora starka männens ögon sköljdes av immig åtrå, svartnande av drömmar. Det sprakade i deras pansarkostymer och de talade till oss. Det vidunderliga hade börjat hända. De ville höra våra svar. Om så krävdes lyssnade de tålmodigt till våra tankar. Ingen man hade gjort det förut. Vi hade var sin stark man hemma i våra familjer, båda lika oåtkomliga, alltid lika upptagna av det som var viktigt och långt borta, det som var allt annat utom vi. Pappa frågade mig aldrig någonting. Och när jag sa något visste jag att han inte lyssnade.
   Nu var allting annorlunda. Våra stolta kroppar skänkte oss vuxendom. Vi var att räkna med. Stora starka män räknade med oss. De höll oss stundom högre än sina egna kvinnor. Och vi samlade de bittra blickarna från kvinnorna och föraktade dem för deras misslyckandes skull. Vi hade vunnit.
   Vi grät om kvällarna. Vi grät oss in i de befriande drömmar na. Ingen av oss nämnde det, men jag visste och Blenda visste. Bakom våra svullna bröst och runda höfter låg två små spinkiga flickor och tittade storögda ut i den främmande världen där det kunde finnas spöken i mörkret.
   Så hände det underbaraste. Han kom och Blenda visste att det måste bli han. Hon sålde porslin på varuhuset och han kom för att köpa en såssnipa. Hans lågmälda resonemang kring såssnipan fick henne att blossa. Han hade kisande ögon och spindeltråds-fina skrattrynkor över tinningarna. Han doftade av sådan parfym som inga unga gossar använder. Han vibrerade av manlighet, hon kände strömmen av man stråla ut från hans mellangärde, höfter, skuldror, så som det gör på män, någonstans från hans inre. Han kisade mot henne och lät sin hand röra vid hennes när han betalade. Ett kort ögonblick kände hon det sträva håret från hans handrygg och en vit blixt ilade genom hennes kropp. Hans axlar var bredare än hennes fars och hans liv var dubbelt så mycket levt som hennes. Han såg rakt in i hennes ögon och hans uppmärksamhet var total. Han såg förbi hennes ögon, han såg allt hon drömt och gråtit och längtat.
   Hon fick hans visitkort. Hon hade förärats ytterligare ett av de hemliga tecknen på vuxendom. Det var då det föll för mycket ljus i hennes ögon. När hon gick hem den dagen kände hon sig så som det ser ut att kännas då en åtråvärd, självständig kvinna går genom gatorna, på film.
   Jag minns när jag såg henne efter deras första träff. Hennes ögon lyste med ett högt ljus och hon rörde sin kropp på ett nytt sätt. Hennes lycka strålade mot oss andra och hon fick också våra drömmar att skimra.
   Hennes hjärta låg öppet för honom. Han hade öppnat det så enkelt. Om han bara visste hur lätt han hade fläkt upp det, blottat det. Inte bara hennes hjärta — hela hennes bröstkorg, hennes blodomlopp, varje cell i hennes varelse. Inte bara den hon var just då, utan också den hon tänkte bli och den hon hittills hade varit. Han var alltings svar. Han hade sett henne djupt i ögonen och smekt hennes nacke med sin hand — som man gör när man älskar. Han hade talat med henne och inte bara svarat "hm" och "jaså". Så småningom hade han börjat spinna och handen låg på insidan av hennes lår. Fingrarna rörde sig i cirklar medan han uthålligt lyssnade på hennes tankar. Hon talade och talade och blev yr och varm av hans lyssnande. Snart satt hon i hans bil, strax därpå i hans fönsterkarm. Från hans kontor var det en magnifik utsikt över den glittrande staden och himlen stod stor och mörk och vid hennes sida stod han. Han var stark och viskade att hon var den vackraste kvinna han mött. Det var lösenordet.
   Den första gången jag träffade henne efter deras möte låg hon på sin säng och övade avslappning för att kunna hänge sig när de älskade. Allt hade varit så underbart, så som det måste ha varit för Askungen att äntligen få gå på bal, men Blenda hade inte kunnat hänge sig med sin prins. Han gjorde det så att kostymen sprack i sömmarna då han lyfte upp henne på advokatbyråns bord av körsbärsträ och kvar fanns bara hennes skakande frustande kropp. Hennes vackra kläder låg på golvet och hon frös. Hennes rus bestod av att hon hade effekt på honom, hon som egentligen var en obetydlig flicksnärta. Hon försatte honom i akut nöd! För honom var hon oumbärlig, nödvändig, en katastrof som fick honom att förlora fattningen.
   Blenda förändrades. Hennes rörelser blev alltmer dröjande, de lätta fötterna blev tunga. Hon kunde inte släppa tanken på honom. Hon kunde inte sluta vänta. Och varje gång hoppades hon att hon skulle kunna befria sig själv tillsammans med honom och äntligen, utan hämningar, uppleva den stora kärleken.

Jag träffade hans kollega. Han hette likadant fast han stavade med K. Blenda och jag var lyckliga när vi gjorde oss fina och för varje gång vi träffade dem blev vi allt finare. På vägen till slottets förtrollade sal mådde vi illa av nervositet och längtade hem. Men vi fortsatte ända fram till restaurangen där vi brukade mötas ty flickor bryter aldrig ett kärlekslöfte. De förde oss fram över de tjocka mattorna, under de gnistrande kristallkronorna, mellan borden med de stärkta linnedukarna och kandelabrarna, förbi suddiga ansikten och längst bort till vårt bord. Jag var het och yr och njöt av att kunna vara så förödande förförisk. Jag kunde alla gesterna och blickarna, alla de små intagande rörelserna. Jag hade inga ord och ingen röst att tala med och heller ingen tilltro till mina ord. Jag var blyg. Men jag visste precis hur jag skulle föra mig som en kvinna.
   Det stora ögonblicket kom när de sa: "Du är den vackraste kvinna jag mött." Att bli kallad Kvinna. Att bli kallad Vacker Kvinna. Att förkroppsliga den ständiga Vackra Kvinnan. Det var det vi önskade och för det kunde vi göra allt. Det betydde att de älskade oss. Att vi påverkade dem. Och Blenda älskade tillbaka. Hon lade sina unga drömmar och känslor i hans händer, han som stavade med C. Kanske var jag hårdare.
   För mig var det spännande och lustigt att se förvandlingen när den kontrollerade mannen drabbades av rödmosig åtrå. Det var en omtumlande känsla av makt. Liksom Blenda var jag ung, fylld av drömmar och ensamhet. Jag överlämnade mig också till honom, han som stavade med K, men jag släppte inte mina drömmar. Jag provade mig själv. Det gjorde ont, jag gjorde mig illa, men jag dog inte.
   De riskerade allt för vår skull. Sin karriär, sitt rykte, sin familj. De hade varsin smilande fru och tre barn som stod och strålade över poolkanten på familjeporträttet, det som K. inte tog bort innan han satte mig där och började skaka. De var vårt öde och vi deras, men också deras fruars och barns. Det var för tungt för våra späda axlar. Så mångas tillvaro riskerades för att vi hade väckt deras kärlek. För att vi ingjöt liv i deras själar, för att vi hade fått dem att våga älska på allvar. För att vi, som var två unga oförstörda kvinnor, hade gett deras liv en högre mening. Vi väntade på ett tecken. Blenda visste att det snart skulle ske.
   Den kvällen var så isande klar. Våra näsor blev röda på vägen till restaurangen där vi skulle mötas. Vi var matta och yra av allt vi hade framför oss. Hur svårt det än skulle bli, visste vi att vi alltid skulle stå vid deras sida, för när kärleken uppträder måste man vara ödmjuk.
   Jag minns hur Blendas ögon glänste. Hur hennes bröst hävdes då hon andades, så fort och så lätt. Hennes kinder var rosiga och jag såg hur hennes vita händer skälvde när hon höjde sitt glas med immig champagne. Jag var som en staty, förstenad av de stora männens kärlek och livet som nu skulle börja. Jag kunde inte se på min man som stavade med K. Mina ögon var fästade vid Blenda, vid hennes skimrande höga ljus. Och stunden kom. Ur de starka manshänderna med det sträva håret på handryggen, med ådrorna som slingrade sig in under kavaj- och skjortärm, upp över de starka armarna, kom varsitt paket. Pappret var av guld. Vi öppnade paketen med stor ömhet. Vi vecklade upp pappret och där låg en ask. Våra hjärtan hamrade som kycklinghjärtan.
   Hon var redan bländad av juvelen som skulle ligga på sammets-blå botten. Vi lyfte, andlöst, locket från våra askar. Med ett försiktigt finger lirkade vi upp ett tyg. Ett lila tyg kantat med svarta spetsar. En glansig liten tygbit med hakar och hyskor. Blenda var mycket blek och hennes ögon bottenlöst svarta när hon såg på mig. Hon höll den lilla trosan över champagneglaset, uttryckslöst. Hennes man, som stavade med C, skrattade. Det var första gången jag hörde ömhet i hans skratt.
   Plötsligt låg paketen i våra knän under den stärkta linneduken och deras händer, som inte var lena utan hårda på insidan, låg över våra händer som var vita av kyla. Men vi tände skratten i våra ögon.
   Det var inte då det hände.
   Vi lyckades glömma det. Vi drack och åt och lät dem se djupt in i våra ögon för att det var det vi älskade mest och vi lät dem tråna eftersom det var då vi kände att vi fanns. Det fanns en ny spänning i luften, någonting upphetsande förväntansfullt som kastades mellan oss i blickar och skratt. Vi kände, Blenda och jag, att någonting stort var på gång. Det där paketet var bara en början, ett misstag man måste överse med, så som man har lärt sig att man måste överse med pojkaktigheter.
   De flyttade närmare oss. Vi satt som i ett förbund, hemligt och starkt förenat mot yttervärlden. Deras ansikten var nära våra och jag såg att min man, som stavade med K, hade många streck över halsen. Lösa streck, hud som man skulle kunna dra ut, att hans ansikte var oproportionerligt stort och att han hade vitt skum i mungiporna. Jag såg att han hade lite mjäll, jag såg porerna på hans näsa. Jag såg att han var för stor och för mycket och för nära. Jag hade inte sett det förut. Jag hade bara sett mig i hans ögon, inte honom i mina. Jag tänkte efteråt att denna plötsliga distans hade gjort mig stark, fast den var till besvär då jag ville kunna hänge mig.
   "Det är något vi vill tala med er om", sa Karl.
   "Vi har diskuterat det noga med varandra och övervägt det länge", sa Carl.
   "Det är något vi har kommit fram till att vi verkligen önskar och vi tror att tiden nu är mogen att fråga er", sa Karl.
   "Men vi vill att ni ska veta att vad ni än ger oss för svar, så respekterar vi era känslor", sa Carl. "Det är bara så att vi måste fråga."
   Jag nickade. Blenda svävade och hennes ansikte var stelt av lycklig förfäran. Hon hade överlämnat alla sina skatter, hela sin kropp och allt vad hon rymde till honom och han hade tagit emot henne. Runt hennes gestalt stod ett skimmer som kring en ängel.
   De lutade sig ännu närmare oss, våra läppar snuddade nästan vid varandra. Blendas ögon... de var så stora och förväntansfullt öppna, precis som när hon var en liten flicka. Det var han som sa det, han som stavar med C.
   "Vi undrar om ni skulle kunna tänka er... vi skulle så hemskt gärna vilja... vi önskar verkligen att vi fick... ni skulle ge oss mycket glädje om... vad säger ni om att byta ikväll?"
   Vi slutade att andas. Han som stavar med C såg på mig. "Alltså, Karl tar Blenda och så tar jag dig istället? Visst vore det kul, eller vad säger ni tjejer?"
   Hur länge var det tyst? Jag vet inte. Jag for upp, men det som gav mig sådan kraft var inte deras förslag utan Blendas uttryck. Det var hennes ögon, hennes läppar, hennes panna, hals, bröst och händer som fick mig att sparka på advokatens pinniga vader, dra ner linneduken och skrika. Nej, jag skrek inte. Tydligt och klart och med hög röst talade jag om för dem och för alla gäster under kristallkronorna vad jag ansåg om våra herrar. Det var då jag tog orden i min mun och min röst bar fram dem och de skar i allas öron. Och jag visste att jag gjorde något oåterkalleligt. Jag erövrade världen. Jag sa allting högt. Det var första gången i mitt liv som jag sa allting högt. Det var första gången som jag reste mig mot dem som gjorde mig illa och sa vad jag tänkte utan att huka. Det var då jag blev mig själv.
   Stolt och ursinnig gick jag genom lokalen, över den tjocka mattan, under kristallkronorna, förbi alla runda ögon och gapande munnar, stark som en tigrinna. Ingen kunde stoppa mig. Med mig hade jag tanken, självkänslan, språket. Min triumf kommer alltid att alstra ny kraft inom mig.
   Men kvar på stolen satt Blenda och grät förtvivlad. Hon kved genom tårarna: "Jag kände mig så älskad..." Jag slet tag i henne, drog henne därifrån, mot hennes vilja. Hon stretade emot av all sin kraft. Hon ville klamra sig fast vid hans fötter, han som stavade med C, och be honom att älska henne. Då var det fortfarande Blenda. Strax därpå var hon en annan. Hon gick med tunga steg vid min sida, jag fick stötta henne. Hon var med mig, men hon var borta.
   För henne finns ingen humor, ingen distans till detta. För henne är det alltid ett svartkantat sår, en krater. Det förblir en nygrävd grav där hennes unga lockar ligger.
   Ni skulle aldrig märka det om ni träffade henne. Det märks ingenting. Tvärtom. Hon verkar lycklig.
   Detta är historien om Blenda och mig — om en som dog och en som vaknade.

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki