FANDOM


Av: Mary Borden

Dörren vid andra änden av baracken öppnas och stängs hela tiden för att släppa in bårbärarna. Så snart minsta dörrspringa visar sig slinker en vindil in som hoppar över manskropparna som täcker golvet. Den sniffar under filtarna. Fladdrar i flikar på tunga rockar och gräver ner sig i högarna av kläder och nedsmutsade bandage. Sedan uppenbarar sig det gråsprängda huvudet på en bårbärare som stångar sig in. Han kommer ur svart storm för att fortsätta in i den ljusa dimma som verkar fylla platsen medan han släpar båren efter sig. Efter honom följer gamlingen vid lastens motsatta kortsida. De går långsamt fram längs den enkla byggnadens mitt medan de söker efter en ledig plats på golvet.
   Männen lades ut i tre rader på båda sidor om mittgången. Det var en stor byggnad, och det fanns omkring sextio bårar i varje rad. Det fanns utrymme mellan huvudena på de som låg i den ena raden, och fötterna på de som låg i nästa, men inget utrymme för att gå mellan bårarna i samma rad. De vidrörde varandra. De gamla hemvärnsmännen jag arbetade tillsammans med gick fram och tillbaka mellan huvudena och fötterna. Jag hade en grupp på trettio av dessa gamla sjukvårdare tillsammans med två sergeanter och två präster, som var experter på såromläggning. Träskärmar delade av den del av byggnaden som låg på motsatt sida om ingången. Bakom dessa fanns två bord där prästerna förberedde de nyanländas skador och gjorde dem redo för kirurgerna, efter det att de gamla männen först hade klätt av dem och tvättat deras fötter. I hörnet låg mitt kök där jag hade alla mina sprutor, kanyler och uppiggande mediciner.
   Bårbärarna kom in med den blinde strax före midnatt men det fanns ingen ledig plats på golvet. Därför stod de och väntade utan att veta vad de skulle göra med honom.
   "Ge mig en minut, gamlingar. Ni kan lägga honom här om en minut", sa jag från golvet vid den andra raden.
   Så de väntade med den blinde mannen liggande i den ljusa, varma, dimmiga luften mellan sig. Som om de var ett par gamla hästar i seldon med hängande huvuden. Under tiden dog den lilla pojken som gråtit för hans mor dog, med huvudet mot mitt bröst. Kanske trodde han att armarna som höll honom när han ryckte till och dog tillhörde någon kvinna jag hade aldrig sett. En kvinna som väntar någonstans på nyheter om honom i någon by, någonstans i Frankrike. Hur många kvinnor, undrade jag, väntar någonstans i fjärran på nyheter om männen som ligger här på golvet? Men jag slutade tänka på detta i samma ögonblick som pojken dog. Det var meningslöst att tänka. Som regel gjorde jag aldrig det, men jag hade chockats av pojkens röst som lät så väldigt ung. Den hade trängt fram till mig som en riktig röst ibland kan låta inuti en dröm, så att man nästan vaknar av den. Men nu hade den tystnat och drömmen låg tjock runtom mig igen medan jag lade ner honom och täckte hans ansikte med den bruna filten innan jag kallade till mig de två gamlingarna.
   "Lägg den här i korridoren så vi får mer plats här", sa jag och såg dem lyfta upp honom. När de burit bort honom kom bårbärarna som väntat med den blinde och placerade honom på den nyröjda platsen. De var tvungna att gå runt slutet av den främsta raden och sedan ner mellan raden av fötter och raden av huvuden. De var tvungna att gå försiktigt och de var tvungna att sänka båren varsamt för att inte knuffa männen på bårens sidor. (Det fanns precis så mycket utrymme som behövdes). Men bårgrannarna brydde sig inte. Ingen av de män som låg tätt sammanpackade på golvet märkte någon annan i denna märkliga drömvärld.
   Jag såg detta i ögonvrån medan jag var upptagen med något som inte längre liknade en man. Armarna och benen verkade bara hållas samman av uniformens grova tyg. Huvudet var oigenkännligt. Det var monsterlikt, och det kom ett fruktansvärt skramlande ljud från det. Jag tittade upp och såg överläkaren stå över mig. Jag vet inte hur han kom dit. Hans lilla förkrympta ansikte var vått och vitt. Hans ögon var lysande och febriga. Hans otroliga händer som räddat så många män på ett så skickligt och snabbt sätt hade han nedstoppade i den vita rockens fickor.
   "Ge honom morfin", sa han. "En dubbel dos. Så mycket du vill." Han tog upp en cigarrett ur rockfickan. "När det gäller den här sortens fall, och jag inte finns i närheten, så ger du tillräckligt med morfin. Förstår du?" Sedan försvann han ut som ett spöke, tillbaka till operationssalen. En liten vit figur med runda axlar. En trollkarl som utförde mirakel med knivar. Han stegade iväg genom drömmen.
   Jag gav morfinet. Sedan kröp jag över och tittade på den blindes kontaklapp. Jag visste naturligtvis inte att han var blind förrän jag läste det på lappen. Ett stort, runt, vitt bandage täckte den övre halvan av hans huvud och ansiktet. Det fanns bara öppningar för näsborrarna, munnen och underkäken. Kirurgen på sjukstationen bakom skyttegravarna hade skrivit: "Skjuten genom ögonen, blind."
   Visste han? frågade jag mig själv. Nej, han kunde inte veta om det ännu. Han skulle fortfarande undra, vänta, hoppas, långt nere i sin djupa tystnad. I sin egen svarta värld. Han visste inte att han var blind. Ingen skulle ha talat om det. Jag kontrollerade hans puls. Den var stark och stadig. Han var en lång och mager man, men hans kropp var inte särskilt kall. Inte heller var den bleka nedre halvan av hans välskurna ansikte särskilt blek. Det låg något vackert över honom. I hans fall var det ingen brådska. Inget mening med att stressa iväg honom till operationssalen. Det fanns gott om tid. Han skulle alltid vara blind.
   En sjukvårdare gick upp och ner med varmt te i en hink. Jag vinkade åt honom.
   "Här är något att dricka", sa jag till den blinde. Han hörde mig inte, så jag sa det högre mot bandaget samtidigt som jag hjälpte honom att lyfta på huvudet och höll plåtmuggen mot munnen under bandagets tjocka kant. Just då funderade jag inte på vad som fanns gömt under bandaget. Jag tänker på det nu. En annan huvudskada på andra sidan salen hade kastat av sig filten och stigit upp från båren. Nu stod han där i salens mitt, helt naken sånär som på huvudbandaget, medan han tilltalade människorna runt sig med hög röst och yvige gester som en politisk talare. Publiken på golvet tog ingen hänsyn till honom. De märkte honom inte ens. Jag sade åt Gustave och Pierre att gå bort till mannen.
   Den blinde sa: "Tack, syster, du är väldigt snäll. Det är bra. Jag tackar er." Hans röst var vacker. Jag märkte artigheten i den. Men allihop brukar vara artiga. De var artiga när de dog och deras ovilja att orsaka mig några problem genom sitt lidande och död var en av de saker jag inte orkade med att tänka på.
   Sedan lämnade jag honom och glömde tills vidare att han väntade där i den andra raden av bårar på vänster sida av det långa, överfyllda golvet.
   Gustave och Pierre hade fått tillbaka den nakne talaren till sin bår och svepte filtarna om honom igen. Jag lät dem ta hand om honom och gick tillbaka till mitt kök i andra änden av byggnaden, där mina sprutor och kanyler kokade i kastruller. Samma morgon hade jag fått ett dussin vackra, nya platinakanyler, som jag var mycket nöjd med, med posten. Medan jag monterade en av kanylerna på min spruta, höll upp den och sprutade ut lite vätska, sa jag till en av skötarna: "Titta. Jag har några härliga nya nålar." Han sa: "Kom och hjälp mig ett ögonblick. Bara klipp bandaget, tack." Jag gick över till hans bord. Han rusade iväg till en röst som skrek någonstans. Det låg en man utsträckt på bordet. Hans hjärna lossnade och rann ut i mina händer när jag lyfte bandaget från hans huvud.
   När skötaren återvände sa jag: "Hans hjärna lossnade i bandaget".
   "Var har du lagt den?"
   "Jag la den i spannen under bordet."
   "Det är bara hälften av hans hjärna", sade han och tittade ner, in i mannens skalle. "Resten är här."
   Jag lämnade honom att avsluta omläggningen av patienten och fortsatte med mina egna arbetsuppgifter. Jag hade mycket att göra.
   Det var mitt jobb att sortera de skadade när de kom med ambulanserna och att hålla döden borta från dem tills de kom in i operationssalen. Det var mitt jobb att sortera ut de döende från de som knappt var döende. Jag fanns där för att sortera dem och tala om för dem hur snabbt livet var på väg att lämna dem. Livet läckte ut från dem allihop, men med några var det ingen brådska. Med andra var det en fråga om minuter. Det var mitt jobb att skapa en moteld av liv, att skapa ett flöde mot ebb. Det var som ett krigets dragkamp mot tidvattnet. Livets ebb var kall. När livet ebbade ut kallnade mannen. När tidvattnet började strömma tillbaka igen blev han åter varm. Det var allt. Som i en dröm, förstår ni. De döende männen på golvet var drunknade män som kastats upp på stranden. Och det var livet som strömmade ur dem som tidvattnet gjorde vid ebb. Sög iväg dem som av osynligt tidvatten. Och mina gamla sjukvårdare, som gamla sjöbjörnar i en livbåt, arbetade med att rädda dem. Jag var tvungen att titta på, för att se om de halkade. Drogs bort. Om en man halkade omkull och drogs iväg alltför snabbt, skickade jag iväg budbärare till operationssalarna. Det fanns sex stycken på bägge sidor av byggnaden. Medicinstudenter i vita rockar skyndade fram och tillbaka längs de täckta korridorerna mellan oss. Det var mitt jobb att veta vilka av de sårade som kunde vänta och vilka som inte kunde det. Jag var tvungen att bestämma det själv. Det fanns ingen som kunde tala om det för mig. Om jag gjorde några misstag, skulle en del, som inte behövde dö, dö på sina bårar på golvet framför mina ögon. Jag oroade mig inte. Jag tänkte inte. Jag var alltför upptagen, alltför absorberad av vad jag gjorde. Jag var tvungen att göra min bedömning utifrån det som skrivits på deras kontaktlappar, hur skadade de såg ut att vara och hur de kändes att ta i. Min hand kunde skilja en typ av kyla från en annan. Alla var de halvfrusna när de kom, men kylan i deras isiga kött var inte samma som den kyla som strålade inifrån när livet nästan ebbat bort. Mina händer kunde direkt avgöra skillnaden mellan kylan från hårda, bistra nätter och dödens smygande kyla. Sedan fanns det en annan sak, en liten obestämbar sak. Jag varken tänkte på det eller räknade med det, men mina fingrar kände det. Jag befann mig i en dröm. Ledd hit och dit av mina söta ögon och späda händer som hanterade så många saker och alltid verkade veta vad de skulle göra.
   Ibland fanns det ingen tid att läsa kontaktlappen eller känna pulsen. Dörren fortsatte att öppnas och stängas för att släppa in bårbärarna, oavsett vad de andra höll på med. Jag kunde inte titta medan jag stack dem, men under tiden jag stod vid mitt bord och fyllde sprutan kunde jag se ut över de grovhuggna formerna som täckte golvet och välja ut den ena eller den andre på avstånd. Det här var vad jag hade gjort under två års tid och jag hade lärt mig att tyda tecknen. Jag kunde avgöra utifrån det sätt de ryckte till. Utifrån den säregna skuggan på ett blekt ansikte. Utifrån utseendet på hårt hopdragna näsborrar och utifrån andra tecken jag inte ens kan förklara, att den här eller den där höll på att glida över kanten på livets strand. Då skulle jag gå snabbt med mina långa saltlösningsnålar, eller korta kamferoljenålar, och skicka en av gamlingarna i språngmarsch längs korridoren ner till operationsrummen. Men ibland fanns det inget behov av att skynda. Ibland kom jag för sent. Med några var det inte längre tal om ebb och flod av liv och död. Det fanns inget att göra.
   Nattetid pulserade och surrade sjukhuset som en generator. Operationssalarna var klart upplysta. Tolv kirurgteam arbetade. Steriliseringsgrytor kokade och visslade. Sköterskor skyndade sig in och ut ur steriliseringsrummen bärandes stora, glänsande metallådor och emaljerade tråg. Fötter sprang, långsammare fötter lufsade. Sjukhuset gick på full gas. Jag hade en känsla av makt, upprymdhet och spänning. Vinden ylade. Den slängde sig som en vargflock mot de bräckliga träväggarna. Kanonerna morrade. Deras röster dog bort. Jag tänkte på dem som en flock piskade hundar som slank iväg över den mörka ödemarken där de döda låg tillsammans med de skadade som ännu inte hämtats. Deras enda skydd var novembernattens blåsiga filt och bistra kyla.
   Och jag var glad. För mig verkade det galna, överfulla, ljusa, varma huset vara en underbar plats. Jag tänkte: "Det här är det andra slagfältet. Nu pågår striden över dessa mäns hjälplösa kroppar. Det är vi som tagit upp kampen nu, med deras verkliga fiender." Och jag tänkte på chefskirurgen, trollkarlen som arbetar som en blixt i natten och alla de andra som svingade sina knivar mot osynliga fiender. De skadade hade börjat strömma in vid middagstid. Nu hade vi passerat midnatt och dörren fortsatte att öppnas och stängas för att släppa in bårbärarna. Ambulanserna fortsatte att smyga sig in genom grindarna. Lyktor rörde sig från hus till hus genom det blåsiga mörkret. Sköterskor gick omkring bland de utspridda byggnaderna där de såg till att män, som bars över den mörka marken, placerades i sängar efter att ha sövts i operationssalarna. De skulle vakna upp i rena, varma bäddar -- de som över huvud taget vaknade.
   "Vi kommer att skicka dig de döende, de desperata, de som aldrig mer vaknar," hade generalinspektören sagt. "Du måste räkna med en dödlighet på trettio procent." Så vi hade förberett oss för det; Vi hade planerat för att sänka denna siffra.

Vi byggde tegelugnar. Fyra stycken, längs husets mitt. Ovanpå dessa ångade galvaniserade järnkittlar fyllda med kokande vatten. Vi hade drivit in spikar hela vägen längs de träreglar som höll upp taket och dekorerat stolparna med röda varmvattenflaskor av gummi. I hörnet bredvid mitt kök hade vi skapat ett litet avdelat rum där vi byggt en nätt säng, en ohyvlad träram kantad med glödlampor där en man kunde värmas tillbaka till livet igen. Mitt eget kök var ett arrangemang av hyllor för kastruller och sprutor och nålar av olika storlekar. Kartonger fulla av ampuller med kamferolja, stryknin, koffein och morfin. Och stora ampuller med steriliserat salt och vatten. Dussintals vackra, skarpa, glänsande nålar var alltid på kokning.
   Det var inte mycket att titta på, detta mottagningsskjul. Det var ungefär lika attraktivt som en lagerhus vid en järnvägsstation, men mina gamlingar och jag var mycket stolta över det. Vi hade färdigställt det, och det var bra nog för oss. Vi kunde återuppliva de dödskalla där. Rycka tillbaka män på väg över kanten. Hissa upp dem ut ur mörkrets avgrund, upp i livet igen. Och eftersom vår dödlighet i slutet av tre månader bara var nitton procent, Inte trettio, var det den vackraste platsen i världen för mig och mina gamla grånade Pépères. Gaston och Pierre och Leroux och de andra var som skinande ärkeänglar för mig. Men jag tänkte inte på det. Jag tänker på det nu. Jag bara visste det då, och var glad. Ja, jag var lycklig där.
   När jag ser tillbaka förstår jag mig inte på den kvinnan --- jag själv --- ståendes i det stökiga lagerhuset fyllt med buntar av brutet människokött. Klockan 1:00 på morgonen var platsen en enda röra. Luften var tjock av ångande svett och dunster av lera, smuts, blod. Männen låg i sina stela uniformer som täcktes av hårda lager av lera och torkat blod. Deras stora stövlar satt på fötterna. Färgade bandage visade var ett byxben eller en ärm hade skurits bort. Deras ansikten lyste svagt med en knappt märkbar fosforescens. Några som inte kunde andas liggande var uppallade mot väggen på sina bårar, men de flesta var utlagda på rygg och stirrade på det brant sluttande plåttaket.
   De gamla vårdarna gick från den ena båren till den andra. Extra försiktigt bland högarna av kläder, stövlar och blodfläckade bandage -- noga med att inte trampa på en hand eller en utsträckt, vriden fot. De bar på zinkspannar med varmt vatten och bitar med gul tvål och borstar. De samlade ihop högarna av kläder och gjorde små paket med småsaker de hittade i fickorna. Eller så knäböjde de ödmjukt och tvättade stora, gula, stinkande fötter som stack ut under bruna filtar. Det var gamlingarnas uppgift, att klä av de skadade. Tvätta av dem. Svepa in dem i filtar och placera varmvattenflaskor under fötterna och längs kroppssidorna. Det var ett svårt jobb att skala av uniformen på en man med bruten axel eller höft. Men gamlingarna var försiktiga. Deras stora lantbrukarhänder var mjuka -- mycket, mycket mjuka. De behandlade de skadade männen som om de vore barn. Nu, när jag ser tillbaka, ser jag deras grova kraftfulla ansikten. Deras lurviga ögonbryn. Deras stora, klumpiga, mjuka händer. Jag ser dem gå ner på sina stela knän. Jag hör deras klunsiga fötter mot golvet och deras mjuka, grova röster som besvarar de sårades röster när de ropar till dem efter något att dricka, eller till Gud om nåd.
   Gamlingarna hade strikta order från kommendanten om att inte klippa i uniformer av bra kvalitet om de kunde undvika det. Samtidigt hade de order från mig om att inte skada männen, och de lydde mig. De skar upp de tunga byxorna och klippte upp de stela tunikorna med vassa knivar. Sedan drog de väldigt långsamt, väldigt försiktigt, av de tunga stövlarna och de skadade männen varken stönade eller skrek särskilt mycket. De var vanligtvis mycket tysta. När de någon gång skrek, brukade de be om ursäkt för obehaget efteråt. Bara någon gång nu och då svepte en pust av smärta över golvet som fick armar och ben att röra sig, bara för att sedan försvinna igen.
   Jag tror att kvinnan, jag själv, måste vara under trance, eller under någon otäck förtrollning. Hennes fötter är klumpar av eld. Hennes ansikte fuktigt. Förklädet är fläckat med blod. Men hon rör sig oavbrutet omkring med ljusa brinnande ögon och hanterar de fruktansvärda vraken av män som i en dröm. Hon verkar inte märka skadorna eller blodet. Hennes ögon verkar titta på något som kommer och går och kilar in och ut bland de liggande kropparna. Hennes ögon, händer och öron är på helspänn, inriktade på den osynliga sak som kilar och gömmer sig och hoppar ut ur hörnet och ner på en mans ansikte när hon tittar bort. Men något gör att hon vänder sig snabbt. På ett ögonblick är hon framme, nere på knä och det slås undan, jagas bort. Och nu hittar det ett annat offer. Det är som en fruktansvärd omgång kurragömma bland de skadade. All hennes skicklighet och kunskap är inställda på det. Allt det andra som ständigt pågår behandlar hon automatiskt.
   Folk kommer och går hela tiden. Medicinstudenter springer ut och in.
   "Vad är du klar med?"
   "Jag har tre knän, två ryggar, fem magar, tolv huvuden. Här är ett lungfall -- inre blödning. Han kan inte vänta." Hon förbinder mannens bröstkorg utan att titta upp.
   "Skicka in honom med resten."
   "Pierre! Gaston! Säg åt bårbärarna att ta med lungan till Monsieur D--." Hon fäster ihop det hårt åtdragna bandaget och virar snabbt filten runt de smala axlarna. Gamlingarna lyfter upp honom. Själv skyndar hon tillbaka till sina kastruller för en ny nål.
   En kirurg kommer fram.
   "Var är mitt knä? Jag lämnade det i kastrullen på fönsterblecket. Jag hade kokat det för ett experiment."
   "En av sjukvårdare måste ha tagit det", säger hon och sätter den gamla nålen på kokning.
   "Gode Gud! Hade han förväxla det?"
   "Jean, tog du en kastrull från fönsterbrädan?"
   "Ja, syster, Jag tog det. Jag trodde det var till casse croûte. Det såg ut som en ragu på Mouton. Jag har det här."
   "Tja, det var tur att han inte åt det. Det var ett knä jag hade skurit ut, vet du."

Det är dags för gamlingarnas "casse croûte." Det är efter ett på natten. Klockan ett tar biträdena en kopp kaffe med bitar av bröd och kött. De äter kvällsmaten samlade runt kaminerna där järngrytorna kokar. Kirurgerna och systrarna från operationssalarna dricker också kaffe inne i steriliseringsrummen. Jag vill inte ha någon kvällsmat. Jag är inte hungrig. Jag är inte trött. Jag är upptagen. Mina ögon är upptagna och mina fingrar. Jag är inte medveten om något annat än mina händer, ögon och fötter. Mina fötter är en källa till obehag. De är svullna, smärtande klumpar. Men mina fingrar är helt tillfredsställande. De är experter på hanteringen av bräckliga glasampuller, sprutor och kanyler. Jag går från den ena människan till en annan medan jag sticker de vassa nålarna i deras sidor efter att först ha gnuggat in huden med jod. Varje gång jag söker mig tillbaka över kropparna för att hämta en ny nål granskar jag golvytan, där män är utspridda som en matta, efter tecken. För att upptäcka mina egna, speciella, hemliga signaler om döden.
   "Aha! Jag såg dig igen." Snabbt, till den där. Han som rycker. Han med så plötsligt annorlunda nyans som sprider sig över honom. "Fort, Emile! Pierre!" Jag har lyft på filten. Blodet strömmar ut på golvet under båren. "Ta hit tryckförbandet. Håll upp hans ben. Nu då, dra åt hårdare. Ropa hit bårbärarna."
   Någon i närheten får ett anfall. Är det epilepsi? Jag vet inte. Munnen fradgar. Ögonen rullar bakåt. Han försöker kasta sig ut på golvet men faller med en duns över sin granne som inte verkar märka någonting. Mannen alldeles bortanför är uppallad mot väggen och han tittar som från ett stort avstånd. Han har ett milt och tålmodigt ansiktsuttryck. Det här skådespelet berör honom inte.
   Dörren fortsätter att öppnas och stängas för att släppa in bårbärarna. De skadade bärs in vid dörren på kortsidan och bärs ut till operationsrummen längs långsidorna. Sergeanten räknar ihop skatterna från en död mans fickor. Han knyter ihop alla småsakerna, hans brev och bricka osv. i en näsduk. Några av gamlingarna mumsar på kött och bröd i husets mitt under den elektriska belysningen. De andra är upptagna med sina spannar och saxar. De vandrar omkring, går ner på knä, skrubbar, fyller på varmvattenflaskor. Jag ser alltihop som genom en dimma. Det är disigt och evigt. Det är en scen ur evigheten, i något dröm-helvete, där jag är glad över att vara anställd. Där jag hör hemma. Där jag är lycklig. Vi är så tätt sammanpackade här. Vi är så nära varandra i vår mardröm. De skadade är hoppackade som sardiner och vi är så nära dem, mina gamlingar och jag. Jag har aldrig tidigare varit så tätt inpå andra människor. Vi är sammanlänkade med varandra. De skadade, gamlingarna och jag. Vi är sammanbundna. Alla känner vi det. Alla vet vi det. Samma sak pulserar inuti oss alla. Den enda saken. Det enda livet. Vi är en enda kropp som lider och blöder. Det är som en välsignelse för mig att känna det här. Jag är litet yr men mitt huvud är tillräckligt kallt, verkar det som i alla fall.
   "Nej, inte han. Han kan vänta. Ta nästa till Monsieur D-- och den här till Monsieur Guy, och den här till Monsieur Robert. Vi sätter den här på ljusbädden, han saknar puls. Fler varmvattensflaskor här, Gaston."
   "Känner du dig kall, mon vieux?"
   "Ja, jag tror det, men vill inte ställa till med problem."
   Jag går med honom in i det lilla båset, slår på glödlamporna, lämnar honom att värmas. När jag kommer ut igen möts jag av en märklig böljande dröm. Då hör jag plötsligt en röst som kallar på mig. En ny, fjärran, ihålig röst.
   "Syster! Min syster! Var är du?"
   Jag är överraskad. Den låter så långt borta, så ihålig och så söt. Det låter som en klocka högt uppe i bergen. Jag vet inte varifrån den kommer. Jag tittar ner över raderna av män som ligger på rygg. Den ena nära den andra. Sammanpackade på golvet. Och jag kan inte förstå var rösten kommer ifrån. Då hör jag den igen.
   "Syster! Åh, min syster, var är du?"
   En förlorad röst. Rösten av en vilsen man som vandrar i bergen på natten. Det är den blinde mannen som ropar. Jag hade glömt honom. Jag hade glömt att han var där. Han kunde vänta. De andra kunde inte vänta. Så jag hade lämnat honom och glömt honom.
   Något i hans röst fick mig att springa och gjorde att mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag sprang ner längs mittgången, rundade kanten och sprang upp igen, mellan de två raderna. Snabbt. Noggrant klev jag över bårar som skilde oss åt för att komma fram till honom. Han var i den andra raden. Jag kunde precis pressa mig framåt, fram till honom.
   "Jag kommer" Ropade jag till honom. "Jag kommer."
   Jag knäböjde vid hans sida. "Jag är här", sa jag; men han låg alldeles stilla på rygg; Han rörde sig inte alls; som om han inte hade hört mig. Så jag tog hans hand och satte min mun nära hans huvudförband och ropade till honom med desperata vädjan.
   "Jag är här. Vad är det? Vad vill du?"
   Han rörde sig inte ens då, men han gav ifrån sig en lång, flämtande suck av lättnad.
   "Jag trodde att jag hade lämnats här, alldeles ensam" sa han mjukt med sin röst som lät så långt borta. Det var som om jag vaknade då. När jag såg mig omkring började jag skaka, som man skulle skaka om man vaknade en morgon med huvudet över kanten av ett stup. Jag såg de hoppackade, skadade runtomkring oss, hur de inhägnade oss. Jag såg hans kamrater, tätt runtomkring honom. Jag såg gamlingarna som vandrade omkring och åt sitt bröd och sitt kött medan de arbetade. Och jag såg dörren öppnas för att släppa in bårbärarna. Ljuset strömmade ner på raderna av ansikten. De lyste svagt. Fyrahundra ansikten stirrade upp i taket, sida vid sida. Det visste den blinde inte om. Han trodde att han var ensam ute i mörkret. Det var upplevelsen, hans verklighet.
   "Du är inte ensam," ljög jag. "Du har många av dina kamrater här, och jag är här, och det finns läkare och sjuksköterskor här. Du är med vänner här och inte ensam."
   "Jag trodde," mumlade han med sin frånvarande röst, "att du hade gått iväg och glömt mig, och att jag lämnats kvar här ensam."
   Min kropp skakade och ryckte som en trasig maskin. Jag var vaken nu, och jag kände det som om jag höll på att gå sönder i bitar.
   "Nej", lyckades jag ljuga igen. "Jag hade inte glömt dig, eller lämnat dig ensam." Och jag tittade ner på den synliga delen av hans ansikte igen och såg att hans läppar log.
   Med det flydde jag från honom. Jag sprang ner längs den långa, hemska byggnaden och gömde mig bakom min skärm och kröp ihop, snyftande, i ett hörn medan jag gömde mitt ansikte. Gamlingarna var mycket oroliga. De visste inte vad de skulle göra. Under en kort stund hörde jag dem viska:
   "Hon är trött", sa en.
   "Ja, hon är trött."

Översatt från: http://www.ourstory.info/library/2-ww1/Borden2/fz.html#ch1-1 ur boken The Forbidden Zone 1929.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki