Fandom

Svenskanoveller Wiki

Blod

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Mats Wahl

Vi drack eftermiddagskaffe i skuggan under bigarråträdet och mamma viftade med kaffeskeden efter en geting.
  — Skall du flyga i natt också?
   Hon vred huvudet med korta, oroliga knyckar och ögonen följde getingen som hon sökte hålla ifrån sig med skeden.
   Pappa tappade en bit sockerkaka på tidningen och svarade inte.
  — Usch! Jag hatar getingar!
   Mamma slog ut med hela underarmen och pappa såg upp.
  — Vad sa du?
  — Ska du flyga i natt också?
  — Javisst.
   Min syster Ellen petade med ett finger på min kjol.
  — Du har fått en fläck.
   Jag såg på kjolen. När jag försökte se fläcken vispade hon till mig i ansiktet med fingrarna. Jag fick en nagel under ögat, skrek till och spottade efter henne.
   Pappa rätade på nacken och vek ihop tidningen.
  — Sluta!
   Jag nöp Ellen i armen.
   Hon slog mig med knytnäven i ansiktet.
  — Sluta! röt pappa och måttade med tidningen mot Ellens huvud. Ellen slog mig igen.
   Pappa reste sig, släppte tidningen, tog tag i Ellens näsa och vred om.
   Hon tjöt.
   Pappa höll näsan mellan tummen och pekfingret. Han skakade henne så att det såg ut som om huvudet skulle lossna.
  — Snälla Henric! bad mamma, som hade glömt getingen. Pappa släppte Ellens näsa.
  — Att ni aldrig kan lämna varandra ifred, suckade mamma. Ellen satte en hand över näsan och hulkade.
  — Tyst! väste pappa. Inga krokodiltårar.
   En tunn, röd rand blev synlig mellan Ellens fingrar. Den rörde sig ner över läpparna och fortsatte ut på hakspetsen där den blandades med tårarna.
  — Att det alltid skall vara bråk mellan er två, grymtade pappa, lutade sig bakåt i stolen och vecklade upp tidningen.
  — De har sprängt en vätebomb i Stilla havet.
   Det var bara jag som såg det:
   Blod.
  — Vilka? frågade mamma.
  — Amerikanerna förstås.
   Nu fick mamma se det.
  — Men Ellen, du blöder!
   Ellen såg ner på den vita blusen. Små röda fläckar blev synliga på blustyget ovanför högra bröstet.
   Ellen reste sig och sprang iväg mot altandörren. Stolen föll omkull bakom henne. Jag for upp och sprang efter.
  — Agneta, låt henne vara! ropade mamma efter mig.
   I vardagsrummet var det blodfläckar på parketten. Ellen stod i köket med huvudet tillbakalutat.
  — Jag hatar honom! viskade hon rakt upp i taket. Jag hatar honom, jag hatar honom, jag hatar honom!
  — Han är inte klok, sa jag.
  — Jag hatar honom! upprepade Ellen medan hon famlade i lådan där mamma förvarade plåster och bomull.
   Jag tog bomullspaketet ur lådan och räckte henne det.
  —  Du måste salta på blusen annars blir den förstörd.
   Ellen rev av en bit bomull och stoppade en tuss i ena näsborren. Så böjde hon hakan mot bröstet och såg på fläckarna. Ellen var noggrann med sina kläder.
  — Jävlar! stönade Ellen och såg ut genom fönstret. Pappa satt med ryggen mot huset och tidningen framför sig.
  — Jag hatar honom! mumlade Ellen.
   På köksbordet låg några bokmärken. Ett föreställde en pojke i grå kortbyxor. Han hade ljust hår och lugg och i ena handen höll han en blomsterkorg.
   Ellen tog kökssaxen, ryckte åt sig bokmärkspojken och höll upp dem mot fönstret. Bakom pojkens utsträckta arm kunde jag se pappa i trädgården. Ellen klippte i luften.
  — Jag hatar honom!
   Hon klippte av en fot.
  — Jag hatar honom!
   Hon klippte av en hand.
   När hon sa det igen fyllde jag i och vi sa det i kör:
   "Jag hatar honom!" Vid tredje klippet föll huvudet.
   Sedan klippte hon kroppen i bitar. Jag böjde mig ner och plockade upp dem från korkmattan.
  — Spola ner dem, kommenderade Ellen.
   Jag gjorde som hon sa. Men huvudet blev sittande på det vita porslinet och jag måste vänta tills toalettanken hade fyllts innan jag kunde spola igen. När huvudet försvann hördes dånet av två J 29:or som lyfte borta på flottiljen.
  — Jag hatar honom! mumlade Ellen. Jag vände mig om och hon stod där och såg ner i toalettskålen och hade saltkaret i handen.

På natten vaknade jag av att telefonen ringde. Mamma gick över golvet i hallen och jag hörde henne svara. Jag hade ont i magen. Det knep och vred en bit under naveln. Så hörde jag mamma fråga "om de börjat leta".
   Det högg till i magen så att jag inte kunde låta bli att kvida. Jag hörde mamma lägga på luren och sedan ringa.
   "Henric har störtat... han ligger i vattnet nånstans norr om Öland... kommer du hit?"
   I dunklet kunde jag se Ellen vrida sig i sängen och vända ansiktet mot väggen. Telefonen ringde igen och innan mamma svarade stängde hon dörren till vårt rum.
   Jag såg honom ligga där ensam och guppande på vågorna med den gula flytvästkragen upp kring öronen. När jag satte fötterna på golvet frös jag trots att det inte var kallt i rummet. Det gjorde ont i magen. Jag gick bort till Ellen och la mig bredvid henne. "Ellen", viskade jag. Men hon rörde sig inte. "Ellen, pappa har störtat."
   Hon mumlade någonting obegripligt och tryckte huvudet mot blåklintstapeten. Jag var tvungen att gå och kissa. Mamma kokade kaffe i köket. Hon hade slagit på radion och Doris Day sjöng Que sera, sera.
   När jag satt på toaletten fick jag se en pappersbit på kakelgolvet. Jag böjde mig fram och tog upp den. Det var bokmärkspojkens högerhand. Jag kramade pappersbiten mellan fingrarna och lät bli att spola för jag ville inte att mamma skulle märka att jag var vaken.
   Det ringde på ytterdörren och mamma gick och öppnade. Jag hörde på rösten att det var Anderberg, flottiljchefen. Han var skåning.
   Inne i sängen kramade jag bokmärkets högerhand.
   "Jag hatar honom inte", sa jag. "Låt honom komma tillbaka. Det är inte sant att jag hatar honom."

Jag måste ha somnat för när jag vaknade var det ljust och mamma stod vid fönstret och hade dragit upp rullgardinen. Hon satte sig på min sängkant och Ellen var vaken och låg på magen och tittade på oss med rufsigt hår och nyvakna ögon.
  — Kom hit, bad mamma och Ellen reste sig och tassade de få stegen över golvet till min säng.
   Hon kröp upp på sängkanten, drog ner nattlinnet, gömde fötterna under det och lutade huvudet mot knäna.
  — Pappa är i Kalmar, sa mamma. Han störtade i natt, men är inte skadad.
  — Har han störtat! ropade Ellen och lyfte huvudet från knäna.
   Mamma började storgråta och tryckte Ellen intill sig och sedan tog hon tag i mig också och tryckte mig intill sig och hela tiden sa hon att det inte var något fel på pappa och att han skulle komma hem i eftermiddag.
   Och det gjorde han.
   Han kom i Anderbergs svarta Plymouth följd av en ljusblå Volvo där ortstidningens fotograf satt bredvid föraren och höll kameran ut genom fönstret längs den blänkande bildörren.
   När pappa steg ut och mamma sprang emot honom knäppte han hela tiden och jag hade så ont i magen att jag knappt kunde stå rak. Pappa kramade Ellen och sedan mig. Anderberg ställde sig i grinden och motade bort fotografen när han ville följa efter in i trädgården.
   Det var mycket varmt och himlen var molnfri. Anderberg hade en vit, kortärmad skjorta och fyra guldtränsar på axelklaffarna.
  — Jag sköt ut mig, hörde jag pappa säga när han kramade mamma. På tolvhundra meter norr om Blå Jungfrun.
   Den ljumma vinden förde med sig Anderbergs doft. Han luktade svett.
  — Var det inte kallt i vattnet? frågade Ellen. Pappa skrattade och sa att hon visste ju att han tyckte om att bada. Jag hade så ont att det kändes som om jag skulle kräkas och jag tänkte att det var rätt åt mig.
  — Kom nu Agneta! ropade mamma nerifrån bigarråträdet. Hon hade dukat och satt ut saftglas åt getingarna att drunkna i. Jag såg mamma och pappa sätta sig och hörde pappa skratta.
  — Kom nu Agneta! ropade mamma igen.
   Jag gick in genom altandörren och till toaletten. Medan jag kissade granskade jag golvet. En smal liten flaga från bokmärket låg under tvättstället. Jag reste mig och tog upp den. Den var millimeterbred. Jag släppte ner den i toaletten.
   Det var då jag fick se två ljusröda fläckar i underbyxorna.
   Jag blev sittande en lång stund. Sedan reste jag mig och gick in på vårt rum, öppnade min låda och tog ut dagboken. Den hade röda sammetspärmar och ett förgyllt lås. Man kunde öppna låset med en hårnål, och det gjorde jag, för nyckeln var borta.
   Jag tänkte att det kanske skulle bli fläckar på kjolen, men jag brydde mig inte om det. Jag fick slicka på Ellens reservoarpenna för att den skulle fungera. Sedan skrev jag dagens datum och på nästa rad: Jag är elva år, sju månader och sexton dagar. Sedan visste jag inte vad jag skulle skriva så jag var tvungen att fundera en stund. Mamma ropade på mig men jag brydde mig inte om henne.
   Därefter skrev jag: "Pappa har badat vid Blå Jungfrun." Och därunder skrev jag med stora, runda bokstäver:
   BLOD!!!

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki