Fandom

Svenskanoveller Wiki

Bokmalen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Gabriel D' Aubaréde



HAR ni lagt märke till hur lätt och osökt man anförtror sig åt främmande personer på ett tåg? Jag har visserligen aldrig själv lidit av denna svaghet, men det har hänt mig, att jag under tågresor fått ta emot de besynnerligaste förtroenden. Som till exempel en natt, när jag reste från Lyon till Paris på ett fullsatt snälltåg.
   För att säga som sanningen var, hade jag lagt märke till mannen i fråga redan på perrongen vid Perrachestationen i Lyon. Det var en mager karl med ett litet förkrympt ansikte, prytt av ett kluvet skägg, i vilket jag upptäckte ett par blåaktiga strån, något som kom mig att misstänka, att han brukade färga det! De tjocka glasen i en pincené, fäst vid ena örat med en liten kedja, gav åt hans vattblå ögon en egendomlig, liksom stickande blick. Svart jaquette, tämligen blanksliten, löskrage av celluloid. Men under den gyllene kråsnålen hängde en imponerande smaragdfärgad slips!
   Han nämnde mitt namn, och när jag visade min stora förvåning, påminde han mig om, att vi redan hade träffats — några år tidigare på kommunalbiblioteket i Lyon. Jag hade kommit dit för att forska i anabaptismen. Han hade rätt. Jag mindes med plötslig klarhet min fridstörare. Han hade hjälpt mig att hitta mina handlingar, och jag hade blivit slagen av häpnad över den enastående lätthet med vilken han hade hanterat lexika och register. Under hans svarta fingertoppar öppnade sig de tjocka volymerna vid första försöket på den önskade sidan. Några minuter senare frågade jag bibliotekarien om mannen i fråga och fick nu veta, att denne monsieur Journiqueau var den mest förbluffande bokmal som han hade träffat på under hela sin bibliotekskarriär. I ungefär trettio års tid hade mannen kommit till biblioteket regelbundet varje dag för att låna en eller ett par böcker — på lördagarna tog han med sig hem fem, sex stycken — vilket gjorde, att han under denna tid hade slukat närmare ett tjugotusental böcker. Och att döma av mannens omsorgsfulla val av lektyr, hade man säkerligen inte att göra med en vanlig självlärd — än mindre en pedant! Snarare en lärd enstöring! Han var bankkassör i Société Lyonnaise och tillbragte där hela dagarna instängd i en glasbur. När han lämnade arbetet, skyndade han omedelbart över till biblioteket för att hämta sin dagliga lektyrranson, varefter han skyndsamt begav sig till sitt hem vid en trappgata som klättrade upp mot Croix-Rousse — för att kasta sig över sina bokverk.
   Vad den smaragdgröna slipsen beträffar fick jag snart en förklaring: monsieur Journiqueau var på väg till Paris!
  — Paris, eller snarare Montmartre, rättade han med en menande blinkning, som denna gång tycktes mig komma från en mycket livserfaren femtioåring. Och jag har ingen lust att fara tillbaka därifrån. Det kommer en dag i ens liv, när man känner ett oemotståndligt behov att byta skinn, eller hur, monsieur?
   Att ge sig i väg och sluta sina dagar bland gatslinkor efter ett kvarts sekel av mödosamt arbete — det var sannerligen en revolution! Jag började förstå, varför den blide kassaförvaltaren från Société Lyonnaise verkade så uphetsad. Och jag skulle få genomlida en generalbikt...
   Till en början lyssnade jag halvt förstrött till hans prat. Lyons största bokmal hade haft en ungdom, kemiskt fri från äventyrligheter. Studier i största allmänhet. Ingen speciell kallelse! Exercisen, banken, äktenskap vid tjugufem års ålder med en liten blid kusin, riktigt snäll och rar. Men den lilla kusinmakan hade knappt nått trettio-årsstrecket, när hon drabbades av en sjukdom som förlamade halva hennes kropp. En sjukdom, från vilken hon aldrig skulle komma att repa sig och som varade länge, mycket länge
  — Det var denna tragedi, monsieur, som öppnade böckernas värld för mig, sa monsieur Journiqueau efter en kort paus.
  — Hur så?
  — Monsieur, sjukdom inverkar med nödvändighet också på karaktären. En mångfald specialskrifter har behandlat detta ämne — men de har inte längre något nytt att lära mig. Jag skulle få bevittna en fundamental förvandling hos min stackars livsledsagerska. Hon hade alltid varit tålamodet självt, ljuvheten personifierad. Föreställ er en varelse, bräcklig och blond, med blygsamma anspråk. Tyst och tillbakadragen, ja, jag går så långt att jag säger en smula enfaldig! Det var just därför som jag hade valt henne. Men efter någon tid fann jag mig dömd att leva med en furie, monsieur! En furie, som knappt kunde förflytta sig från sin fåtölj till sin säng, och som hämnades sin förlorade rörelseförmåga med att slänga glåpord och svordomar efter mig från morgon till kväll!
   Eller snarare från kväll till morgon. Om dagarna sov min stackars arma hustru som ett barn. Hon vaknade när jag kom hem. Tacka tusan för det! Hon ville hindra mig från att sova. Under ett kvarts sekel har jag knappast slutit mina ögon mer än två, tre timmar per natt, framemot morgonen.
   Sålunda kunde jag varken sova eller gå bort och för att inte drivas till galenskap, tog jag för vana att tillbringa mina nätter i böckernas värld.

Bokmal 2.png


   Ända till dess hade jag så gott som ignorerat allt vad böcker hette. I den småborgerliga och välsinnade miljö, där jag hade uppfostrats — vilken blasfemi att använda ordet »uppfostra» i detta sammanhang — erfor man inför boktryckarkonsten ingenting annat än ett slags högdraget förakt, blandat med misstro. Jag plågades aldrig av detta, eftersom jag aldrig hade varit litterärt intresserad. Ni måste verkligen försöka sätta er in i detta för att förstå den ödesdigra karaktär som min våldsamma upplevelse av böckernas värld fick.
   Tro för all del inte, att det blev ett slags intellektuell »kärlek vid första ögonkastet»! Det var det misstaget som min enfaldiga hustru begick. Hon förbannade böckerna, dessa sällsamma följeslagare, som räddade mig undan hennes förföljelse. Om hon bara hade kunnat, skulle hon ha slitit sönder dem! Det var därför som jag tog för vana att gå till biblioteket dagligen och hämta min ranson — för att sedan troget lämna tillbaka dem morgonen därpå. Min hustru hade ingen anledning att vara svartsjuk! Jag älskade inte böckerna, eftersom jag inte alls kände någon åtrå efter att äga dem själv. Jag hade gett mig i deras våld helt enkelt därför att den värld som de öppnade för mig, var den enda som jag kunde leva i utan att förlora förståndet!
   Men vad har det för betydelse, monsieur, vilken hand det är, som öppnar medvetandets portar? I detta okända universum skulle jag — och jag kan säga det utan skryt — komma att tränga djupare in än det blivit många människor förunnat.
   En utmanande rörelse av skägget åtföljde dessa ord, som uttalades med stadig röst — kanske beroende på att vi just hade kommit in i en tunnel. Oaktat det som bibliotekarien vid biblioteket i Lyon hade berättat för mig, förblev jag litet skeptisk beträffande äktheten i denne kassaförvaltares bildning. Jag gav honom några kuggfrågor. Och jag tvingades medge, att monsieur Journiqueau hade ett föga vanligt sinne för valörer. Hans bildning var av enastående mångsidig karaktär, något som ingalunda inverkade menligt på kvaliteten. Han hade unnat sig lyxernas lyx: att fördjupa sig — och det på alla områden. Och vart hade inte hans nyfikenhet fört honom? Från historia till metafysik, språkvetenskap, kosmologi, indisk filosofi! Vid fyrtio års ålder hade han gett sig till att studera ett flertal levande språk, därefter latin, grekiska och till och med en aning algebra. Så rustad gav han sig helt apropå ut på en ny upptäcktsfärd...
   En kväll, eller snarare en lördag vid middagstiden, när han återvände hem till sin bostad vid Croix-Roussekullen, försedd med sin dosis weekendlektyr, fann han Madame Journiqueau kall och äntligen tyst i sin fåtölj
   Under första tiden av sitt änklingsstånd hade, monsieur Journiqueau erfarit ett slags oförklarlig tomhetskänsla. Saknade han verkligen hustruns ständiga gräl? Man skulle ha trott att han, när han en gång befriades från sin förföljerska, skulle klättra uppför nya trappsteg mot kunskap, i lugn och ro ge sig i kast med studier som hitintills hade tyckts honom alltför krävande. Men i stället hade läsningen nu helt och hållet förlorat sin charm!
   En liten tillfällighet skulle komma honom att förstå orsaken till den olust han erfor.
  — Ni vet kanske, monsieur, att söndagen är en farlig dag för enstöringar? En av dessa olycksdigra dagar hade jag släpat mig ända till toppen av Fourvièrekullen, eftersom jag inte visste hur jag skulle fördriva tiden. Jag är inte troende, så jag brukade inte gå i kyrkan, och vad skulle jag då ta mig till? Jag hade inte den ringaste aning! Eggad av den idiotiska söndagsdemonen klättrade jag ända till toppen av det järntorn, som reser sig bredvid kyrkan. Ni känner kanske till att även vi lyonbor har vårt eiffeltorn?
   Landskapet snurrade runt för mina ögon, när jag nådde tornets krön. Jag hade kanske druckit litet för mycket av Beaujolaisvinet till middagen.
   Jag älskar min stad, mitt Lyon, jag som just har lämnat det for alltid. Lutad mot räcket betraktade jag min gamla stad, majestätiskt utbredd mellan sina två floder. Den blå Rhône med sina stora broar, den gröna och slingrande Saône ... Det är ett misstag att tro, monsieur, att lyonborna lever i en ständig dimma. Luften var till den grad genomskinlig, att man skulle ha kunnat räkna träden, vilka som små gröna prickar markerade de fyra sidorna på ängar och fält ... Den gulaktiga Croix-Roussekullen med sin krans av fönster avtecknade sig mot den blekblå himlen. Man kunde ha räknat fönstren på min kulle. Som ni ser var mina tankar snarast barnsliga. Men —
   Plötsligt tycktes landskapet så att säga slå kullerbytta. Rhône och Saône tycktes vilja resa sig upp som två ormar som går till anfall. Himlen tycktes ramla över ända ...
   Jag sa till mig själv: Du har fått ett svindelanfall, Journiqueau. Och eftersom jag är en försiktig man ville jag dra mig tillbaka
   Vad var det som skedde i det ögonblicket? Det kommer jag aldrig att kunna förklara! Jag ville gå därifrån — men kunde inte röra mig. Jag såg inte längre mer än en enda sak, en enda: taket på den lilla biljettkiosken vid hisstornets fot, det röda och plåtklädda tak mot vilket mitt huvud om några ögonblick skulle komma att krossas. Då ...
   Det påstås att människan i dödsögonblicket liksom i en dröm ser alla sitt livs viktigaste händelser rullas upp framför sina ögon. Men för mig som aldrig hade levat, var det inte det förflutna som passerade förbi i det ögonblick mina fötter lämnade utsiktstornets golvplankor — för det gjorde de verkligen! — utan, hur ska jag uttrycka mig, utan ett slags strålande sammandrag av de oräkneliga bokverk som jag hade läst.
   Ja, när jag kantrade såg jag — jag såg uttryckligen — det oändliga panoramat av kunskaper, magasinerade här inne (monsieur Journiqueau slog knytnäven upprepade gånger mot sin breda panna). Jag såg det målas i praktfulla färger, skulpteras i utsökta linjer, inne i mitt huvud, som alltmer sögs upp av, tomheten — på väg mot takåsen på kiosken där nere, långt där nere ... Filosofi, vetenskap, historia, högstämda pakter eller lumpna komplotter som inverkat fördelaktigt eller ofördelaktigt på nationernas fortsatta öden; dogmer som hade förberett eller orsakat revolutioner ; vetenskapliga uppfinningar som fullkomligt hade förvandlat människornas livsvillkor. Och jag såg även det, som inte hänför sig till oss människor — säkerligen mindre väsentligt, monsieur — jag såg alla dessa bilder, alla dessa formler, alla dessa begrepp och föreställningar, som hade hopsamlats under trettio år av nattvak, under svordomar och förbannelser, jag såg det, såg alltsammans! Jag såg det men endast för att säga det farväl! Jag trodde mig se det oändligt klart under tiondelen av en sekund — ja, jag såg det spruta fram ur mitt krossade huvud mitt bland blod och hjärnsubstans, för att till sist försvinna och förintas i etern. En oförglömlig syn, monsieur!
   Lyckligtvis var det någon där som grep tag i mig just som jag förlorade balansen.
   Men vilken mardröm! Jag kommer ihåg, att jag, när jag återvände hem, spontant styrde stegen mot spegeln. Och jag minns också min underliga förvåning, den lättnad jag erfor vid åsynen av min oskadade panna.
   Men jag borde inte ha glatt mig i förväg. Det är sant att mitt huvud var oskadat, mitt kranium väl inneslutet inom det glatta, rosiga skinnet. Men mardrömmen dröjde kvar där inne.
   Om jag så slutar mina dagar i min egen säng eller genom en bråd död, sa jag till mig själv så kommer oundvikligen den dag, när ingenting, ingenting i ordets verkliga mening, ingenting kommer att finnas kvar av alla dessa rikedomar, som med så mycket tålamod har samlats i denna hjärna. Ingenting! Vilken grym tanke, monsieur!
   Kanske förvånar ni er över att jag behövde femtio år för att upptäcka en så självklar sak! Ärligt talat hade det aldrig gått upp för mig förrän just då. Som en samlare, plockade jag samman kunskaper, bevarade dem och magasinerade dem utan att någonsin fråga mig varför. Är det inte så med alla bokmalar? Tyvärr kunde jag inte längre låta bli att ställa mig denna fråga. Och svaret stod omedelbart klart, obevekligt och genomskinligt.
  — Men stackars vän, förgäves har du hopat alla dessa skatter, för den dag kommer ofrånkomligen, när ... Säg mig, vad var väl min stackars hustrus smädelser, vad var väl hennes tjut och skrän mot denna anfäktelse?
   Jag upphörde helt och hållet med att läsa. Men det var inte lika lätt att återfinna nattens lugn. Den tröstlösa bilden fortsatte att hålla mig vaken. Detta huvud, späckat med underverk, var varje stund färdigt att brista.
   Å, jag har sökt utvägar ur min förtvivlan. Jag har sökt upp präster, jag har bultat på portarna hos spiritister. Om jag bara kunnat, om någon bara lyckats övertyga mig om att tanken har kraft att undkomma den allmänna förstörelsen. Men, monsieur, tron underkastar sig inte ens vilja närhelst man så önskar. Det fanns en tid, när jag drömde om att vetenskapen skulle kunna frälsa mig. Har inte uppfinnare lyckats finna utvägar för att bevara bilden av en människa, bevara hennes röst. Varför då inte också hennes tanke? Kanske att till och med jag skulle kunna göra det, om jag ägnade alla mina nätter, hela min koncentrationsförmåga åt problemet? Å, å... Jag har läst någonstans, att det är ett karakteristiskt symptom på själslig rubbning att utan uppehåll sysselsätta sina tankar med att söka lösa olösliga problem. Min situation var förtvivlad!
   Lyckligtvis leddes jag in på andra vägar genom en gammal släktings död. Jag fick ett arv!
   Eureka! Jag såg lösningen på mitt problem. Och den lösningen var enkel. Jag lade in om avsked från Société Lyonnaise för att därefter kunna bege mig till Paris — det vill säga till Montmartre — för att där tillbringa mina återstående dagar. Jag hoppas att ni förstår mig, monsieur?
   Monsieur. Journiqueau började att med välbehag stryka sitt välformade skägg det var inget tvivel om saken, han färgade det, den kanaljen! Eftersom han hade stört min sinnesfrid, började jag tycka att han var en löjlig figur. Jag kände mig plötsligt utledsen på honom. Tåget ångade in i Dijon. Flera passagerare lämnade kupén med sitt bagage. Jag sa till monsieur Journiqueau, att jag inte kunde undvara sömn lika lätt som han och bad om ursäkt för att jag var ett dåligt sällskap.
   Jag är inte alls någon bokmal på något sätt, men det händer, att jag allt emellanåt tittar in på Mazarine eller Bibliothèque Nationale för att slå i uppslagsböcker.
   Ni känner kanske till sistnämnda biblioteks vanor? Man slår sig ned framför det nummer, som stämmer med siffrorna på den nummerbricka som man fått vid ingången. Tack vare detta system befann jag mig en dag vid sidan om en gammal läsare, som spred en obehaglig lukt. Gammal tobak var den dominerande parfymen! Han var klädd i en gammal urblekt jaquette, på ett flertal ställen hopfäst med säkerhetsnålar. Hans hår och ovårdade skägg hade säkerligen inte på åratal varit i kontakt med vare sig kam eller sax. Men denna antika pincenez, där ett glas saknades, fäst vid ena örat med en liten kedja, denna skamfilade kravatt, som en gång förmodligen haft en riktigt vacker grön färg ni har kanske redan gissat det! Återigen. hade ödet placerat mig bredvid monsieur Journiqueau.
   Saken var klar. Det arv som hade förmått f. d. kassören att emigrera från Croix-Rousse till Montmartre, hade inte räckt länge tack vare nattklubbarnas sällskapliga flickor. Men den passionerade uppmärksamhet som han ägnade åt studiet av ett engelskt bokverk över asiatiska filosofer, tydde å andra sidan på att gubben på intet sätt hade kommit till nationalbiblioteket enbart för att söka tak över huvudet och vänlig värme. Han hade om igen gripits av sin gamla vurm.
   Jag gav mig tillkänna. Med det öga som låg bakom pincenezens tomma ram, gav han mig en allvarligt förebrående blick, som tycktes mumla: Monsieur, man får inte tala här inne!
   Mina böcker bars fram. Jag började arbeta. Morgonen gick och slutligen slog klockan tolv. Om jag skulle ta och bjuda honom på lunch? En viss blyghet höll mig tillbaka. Dessutom upptäckte jag att han, medan han fortsatte att läsa, stoppade i sig små bitar av något slags bröd, som han fiskade upp ur sin ficka med en smusslande handrörelse. Jag väntade tills han hade slutat sin måltid. Därpå bad jag honom gå med till ett närbeläget kafé (den billiga tobakslukten hade gett mig mod). Några minuter senare hade monsieur Journiqueau fått tillbaka sin talförhet framför en bardisk i kvarteret.
   Å, vilken entusiastisk anhängare »den gamla damen» vid rue Richelieu hade förvärvat i den f. d. lyonnaisiske kassören. La Nationale var världens förnämsta bibliotek! Ingen människa med något vett i skallen kunde förneka den saken! Visserligen var det sant, att man kunde begrunda Codex Alexandrin på grekiska oncialer i British Museum i London. Och i La Royale i Dresden visades en amerikansk almanack, tryckt på människohud. Men biblioteket vid rue Richelieu var ändå det allra förnämsta!
   Jag avbröt hans utgjutelser.
  — Det ser ut som om ni hade övergivit Montmartre och dess små kvinnor. Och det förefaller som om ni inte alls skulle ångra er, eller hur?
  — Nej, för tusan!
   Detta uttalades med den glada trosvissheten hos en människa, när han lämnar världens pomp och ståt. Jag lyckönskade honom.
  — Jag hade allt mina tvivel om att ni så snart skulle komma tillbaka till »Bokens stad» från det världsligt glada Moulin Rouge.
  — Men jag kom inte raka vägen tillbaka!
  — Tråkigheter dessförinnan?
  — Paris är stort ... Det regnar ofta
   Och i sanning, otaliga regnskurar hade tydligen fallit på f. d. kassörens gamla Jaquette. Jag vågade mig på en fråga.
  — Sovit under stjärnorna?
   Monsieur Journiqueaus ögon fick ett frånvarande, drömmande uttryck. Jag lät fylla på glasen en gång till. Han drack långsamt och sa därvid allvarligt:
  — Jag klagar inte över de prövningar som jag har haft att utstå, de har gett mig lösningen på det problem, som oroade mig. Det var under vad ni kallar »stjärnorna», som jag fann ...
  — Fann? vad då?
  — Å, jag tänker inte längre på »det»!
  — Vad är det som har hänt?
  — Jag har funnit!
  — Men vad är det som ni har funnit? Hur man fotograferar kunskaper?
  — Å, något mycket enklare.
  — Jag hoppas att det inte är någon hemlighet?
   Monsieur Journiqueau rodnade som en yngling, som överraskas med att skriva poesi. Hans varelse utstrålade lycka. Han drack en klunk och viskade därpå andlöst.
  — Jag har funnit — en lärjunge!
   Jag blev litet förbryllad och en aning besviken. Så jag tillät mig ett skämt:
  — Manlig eller kvinnlig?
   Jag ångrade genast min klumpighet. Monsieur Journiqueau höjde på axlarna med en förorättad min. Jag hade sårat honom. Så mycket värre för mig. Efter detta kunde jag nämligen inte få ett enda ord ur den kyske »lyonnaisaren» vare sig beträffande hans skyddslings kön, ålder eller sociala ställning. Inte ett enda ord om denne lycklige arvinge till kassörens otaliga kunskaper, vilka sålunda räddats från den hotande förstörelsen. För övrigt var rasten slut. Gamla Kina väntade på honom där borta på biblioteket. Han försvann.
   En eftermiddag fram i veckan hade jag ett ärende till Bibliothèque Nationale. Nummerlapparnas försyn placerade mig inte bredvid den gamle kassören denna gång, men han satt där i salen, som jag hade väntat mig. Jag gav mig inte tillkänna, men när han reste sig för att gå, följde jag efter honom. Självfallet stannade han ända till stängningsdags, utan att dessförinnan ha lämnat salen för en sekund.
   Han styrde stegen till platsen framför »Comédie Francaise» korsade trädgården vid Palais-Royal, sneddade över esplanaden vid- Louvren, gick över Pont-Neuf — denna gamla bro — och tog så av till vänster. Allt emellanåt böjde han sig ner och plockade upp en fimp. Grand-Augustinkajen passerades, Saint-Michelkajen likaså. Jag började känna mig uttråkad. Men efter Petit-Pont sträckte han ut stegen. Och väl framme vid Pont-au-Double — en bro som är ännu mindre än Petit-Pont och sträcker sig med ett enda järnkliv från den ena stranden till andra, eftersom Seine där är smal som en kanal — väl framme vid denna bro, steg monsieur Journiqueau ner på strandkanten.

Bokmal 3.png


   Jag lutade mig över räcket.
   En stor, utmärglad bjässe väntade på vår bokmal. Utan, tvivel med otålighet, för han gjorde en välkomnande gest med armarna, långa, knotiga armar, som hängde fram ur alltför korta ärmar så att de knappt täckte armbågarna. Hela hans väsen tycktes säga: äntligen! Mannen var lika stor som vännen var liten. Ett rödaktigt, oformligt skägg, som villade bort sig i peruken, kom honom att se ut som en djävulsk »gubben i lådan». Det är svårt att säga vilken färg hyn hade som skymtade fram ur rikedomen av hår. Han bar inte pincenez men hade något svart över ena ögat, som antagligen var borta. Detta var naturligtvis lärjungen!
   Jag steg ner ett par trappsteg för att försöka lyssna. De båda vännerna hade slagit sig ner på kajen med fötterna hängande ovan vattnet. Monsieur Journiqueau letade i sina fickor. Och snart steg två systerliga rökslingor upp i den rena luften, delikata och ljusa mot den nästan svarta murgrönan, som klängde på muren mellan oss. Det var för övrigt det enda mörka inslaget i det parisiska landskapet, där allt tycktes gå i svagt ljusgrått — Notre Dames torn sett i profil, de fina stödjemurarna, den spetsiga spiran, det skyddande brovalvet, himlen, vattnet, som flöt förbi ... Slutligen urskilde jag den gamle kassörens sjungande lyondialekt. Jag uppfattade några ord:
  — Jo, min gubbe lilla, det är allt som jag säger. Atomismen existerade redan vid denna tid i Kina. Och t. o. m. en långt framskriden rationalism, Chou-King! Naturligtvis också hinduernas Vaiseshika, men det talade vi ju om i går.
   Och den andre nickade gång på gång instämmande vid »lärarens», »mästarens» ord. Det var ett uppmärksamt eko som monsieur Journiqueau hade funnit vid Seines stränder — under stjärnorna.
   Jag kunde knappast slita mig därifrån. Med egendomligt tungt hjärta betraktade jag dessa båda gubbar, som satt broderligt sida vid sida. Dagen gick. Och på ömse sidor om deras allt otydligare silhuetter såg jag floden Seine flyta outtröttligt och tålmodigt på floders vis, väckande tanken på evigheten.

Källa: All världens berättare nr 11 1949. Övers.: Margareta Lavialle Ill.: Folke Karlsson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki