Fandom

Svenskanoveller Wiki

Bortom stubbarna

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Russell Kirk

POTAWATTIOMIE MED OMGIVNINGAR berövades sina skyddande skogar för sjuttio år sedan, varefter trakten låg där som en Simson bragt på fall av Delila, naken, maktlös och motvilligt underdånig. Potatis och bönor växer mitt bland fält av ruttnande stubbar, och hälften av de bebodda husen är fortfarande timmerstugor, som restes av timmerhuggarna, när de följde pälsjägarna till dessa trakter. I Potawattiomie har det aldrig funnits några pengar att tala om sedan virket avverkats, men här och var klänger sig folk fast vid de borttynande gårdarna och försöker dra sig fram i de förfallna byarna.
   En del av de människor som envist håller sig kvar i detta stubbland är barnbarn och barnbarnsbarn till de män som mejade ner skogen. Andra är vrakgods, som flutit iland här på dessa sandiga stränder miltals från det moderna livets strömfåror. Här finns utarbetade bönder, härdade mot enformigheten, varmt fästade vid lördagsfyllan. Här finns också en tystlåten blandras neger-indianer och neger-vita utströdda i hyddor och solpinade tjärpappskåkar längs småvägarna. Det är ont om hyggliga vägar. Den vanligen allestädes närvarande radion är här avskräckande dyr. Även regeringen är nästan maktlös bland dessa utarmade åkrar och förpinade själar.
   Men helt maktlös är inte statens näve trots allt. Skatterna är med nödvändighet låga här. Men det finns landsvägar, som måste hållas i stånd, tjuvskytte på hjort och tjuvfiske på forell som måste hållas efter, och fattighjälp åt gamla, som måste betalas. Och därför rör stat och kommun försiktigt om i stubblandets bottenslam.
   Vart tionde år måste en mantalsräkning ske här i landet. Sädesfälten räknas, och räknade blir även folk och svin. Mantalsfolket sänds ut till varje växande vetefarm, till alla femåriga tomatodlingar, och inte heller denna gudsförgätna trakt slipper undan.
   Potawattiomie har alltid varit ytterst lidelsefullt emot den regering och förvaltning, som föranstaltat mantalsräkningen. Här säger man att denna nya undersökning bara medför mera formulär, mera resor in till residensstaden, högre skatter, ett olidligt spionerande i varje mans hem — det sista finns det ingen som avskyr mera än de hederligt fattiga. Mantalskontorets underavdelning för det här området började också stöta på vissa svårigheter, när det gällde att få tillförlitliga uppgifter från Potawattiomie. Dörrar stängdes mitt i ansiktet på mantalskontorets folk trots alla hotelser om stämning. Undvikande svar var vanliga, våldsamma utbrott inte ovanliga. Särskilt otillfredsställande rapporter kom från området kring Bear City, en förfallen stad med två hundra invånare. En tillfällig medhjälpare sade upp sig trots att det honorar han skulle få för uppdraget var mer än välbehövligt för honom. Men han stod inte ut med den växande impopularitet han fick hos grannarna. En kvinna som tog hans plats ignorerades av hälften av de bönder som hon försökte intervjua. Så länets mantalskontor beslöt till sist att sända ut en expert. Det blev Cribben som fick fara till Bear City. De lät honom disponera en bil, gav honom en packe formulär och ett i ganska hotfulla ordalag hållet introduktionsbrev till stadens postmästare. Han for mot norr.
   Cribben tog sin revolver med sig, för han var den sortens man. En gång hade han varit bankbud, och han brukade berätta för sina yrkesbröder: — De andra bankbuden bar sina revolvrar i sina portföljer, så att det skulle vara omöjligt för dem att dra dem, om de blev överfallna. Men jag höll min trettiåtta nära till hands. Jag var beredd att klämma till.
   Högväxt, fyrtio år gammal, stel som en pinne, sådan var Cribben där han kom med hakan upp, bröstet ut och lederna stela i ett slags nervöst utmanande av mänskligheten. Han verkade outhärdlig. Han var odräglig. Men med undantag av en jovialisk man, så är en outhärdlig man den som lämpar sig bäst som expert i mantalsräknandets konst.
   När Cribben konverserade hade han ett sätt att suga på kinderna, vilket han hoppades skulle tydas som skämtsam eftertänksamhet, för Cribben hade länge inbillat sig att han var enastående rolig, när han ville vara det, särskilt tillsammans med kvinnor. Hans hustru hade skilt sig från honom många år tidigare — i Reno. Hon hade inte kunnat utfundera någon exakt anledning, som skulle kunnat ge henne skilsmässa i hennes egen stat — mycket till hennes stora förvåning. Han förde ett tuktigt leverne, var ärlig, nykter, enstörig. Han skrattade plikttroget åt andras lustigheter. Han kunde göra sig stort besvär med att skriva vänliga rekommendationsbrev, men av någon anledning var det aldrig någon som besökte honom eller bjöd ut honom. Han hade misslyckats med allt — f. d. ingenjör, förste bokhållare, kapten vid artilleriet, delägare i ett gjuteri. Han intalade sig att han hade varit absolut tillförlitlig i varje liten detalj — vilket var sant. Han sade sig själv att han hade misslyckats på grund av sin obefläckade ärlighet mitt bland en skara svindlare — vilket var osant. Han hade misslyckats på grund av sin petighet.
  — Korpral! Den här morgonrapporten. Jag ser att ni använt radérgummi i stället för radérvätska för att ta bort den här bläckfläcken. Får inte upprepas!
   Det var sådant som Cribben kunde säga — om det var med ett leende, så var det med fel sorts leende. Han sparade sig inte. Ingen kunde vara mera metodisk, mera noggrann. Tillförlitlig i varje liten detalj, javisst, men så fängslad av dessa detaljer att allt misslyckades i sin helhet. Underordnade begärde avsked och läste "lediga platser" hellre än att underkasta sig en sådan chef ytterligare en vecka. Överordnade fann honom hopplöst efter med sitt arbete. Hans gjuteri gick omkull för att han tjatade om bortkomna skruvnycklar och mejslar. Han trodde att hans arbetare stal dem, och han hade rätt. Men Cribben kunde inte gå med på att ett måttligt snattande var en av de vedertagna posterna på utgiftssidan.
   Cribben sjönk ner i den avloppstratt som fångar upp brutna män: statstjänsten. Han började nederst som kontorist, men han arbetade sig så småningom uppåt. I länets mantalskontor observerade vicedirektören hans humorlösa precision, det mest utmärkande för den näst bästa tjänstemannatypen, och han satte honom att tvinga motvilliga personer att fylla i ändlösa formulär. I denna syssla avancerade han så långt han kunde. Han blev förste kontrollör med alla de löneförhöjningar, som tilläts i statuterna. Att låta honom övervaka andra visade sig inte vara tillrådligt, men inom sin egen sfär var Cribben utan motstycke. Han hade aldrig gillat någon anställning så bra som denna, endast hans hopplösa ambition att omorganisera hela länskontoret efter mera petnoga linjer grumlade hans lycka.
   Och Cribben styrde mot norr, mot Bear City.
   Affärer och salooner, byggda av sekunda material på den tiden det fanns gott om det billiga furuvirket, sträcker sig längs en bred, grusad väg. Detta är Bear City. Dessa hus liknar missfärgade tänder i en gammal mans mun, för stora luckor gapar mellan dem, där eldsvådor har fått härja fritt bland övergivna byggnader. En av dessa affärer med den tidens gammalmodigt höga fönster och ramar målade i blaskigt vitt är även postkontor. När dagen börjar lida mot sitt slut i sådana här små städer är posten vanligtvis stängd. Men denna lördagskväll i Bear City — det observerade Cribben, när han parkerade sin automobil — var inte bara speceriavdelningen öppen utan även butikshalvan med posten. Det verkade inbjudande och effektivt, tyckte Cribben på väg in genom dörren. Det gjorde honom vänlig till sinnes.
  — Gokväll, sade Cribben till postmästaren. Jag är J. K. Cribben från länets mantalskontor. Var vänlig och läs det här.
   Han lämnade fram sitt introduktionsbrev, och Matt Heddle, Bear Citys postmästare, tog emot det bakom ett sådant utsirat järngaller i postkontoret, som man ofta såg förr i mera sydliga städer. Hans skygga fru Jessie stod på andra sidan vid speceridisken. Makarna saknade inte det slags värdighet folk ofta får efter många års förtroendeuppdrag på små platser. Heddle var med sin krans av tjockt vitt hår och värdigt hopsjunkna hållning, sin snygga mörka kostym och sin djupa, långsamma röst en lantlig postmästare som man kunde vara stolt över.
  — Jag ber att få önska er lycka till, herr Cribben, sade Matt Heddle bekymrat medan han läste introduktionsbrevet. För Heddle hoppades få förbli postmästare under resten av sitt liv. — Jag ska göra vad jag kan. Det var ju tråkigt att de andra uppgiftssamlarna har haft det så besvärligt.
  — Deras eget jäkla fel, sade Cribben föraktfullt. Man ska inte ge dom här surpupporna minsta chans att börja krångla — det är min metod. Börjar dom käfta mot så finn er inte i det. Jag har haft att göra med allmänheten ganska länge. Panga på med frågorna bara, stirra dom rätt i synen. Jag väntar mig inga svårigheter här.
   Nej, det gjorde han inte. Vilka fel Cribben än hade, så var han varken feg eller lat. Endast sex eller sju timmar om dygnet tillbringade han i det rum han hyrde, och när sex dagar förflutit, hade han träffat och överrumplat nästan alla de mer eller mindre förhärdade bönderna runt Bear City. Deras fähus och silon, deras får och stutar, deras drängar och blyga döttrar, antalet rum i husen och dassen bakom dem — allt granskades noga och noterades på blanketter. Vad Cribben inte kunde se med egna ögon, skrämde han fram ur de darrande män han högdraget stirrande trängde in i ett hörn. Han var stor, han var barsk, han var ihållande petig. Den lön mantalskontoret betalade var han värd. Han godtog aldrig ett "nej" som svar — eller ett "vet inte". Han gjorde sig fortare hatad i Bear City än kanske någon annan man blivit tidigare, och han gav i gengäld sina belackare betalt genom att behandla dem med förakt. Hans framgång berodde till inte ringa del på det mått av självbehärskning han lade i dagen: de han mötte trodde att han med möda avhöll sig från ett våldsamt känsloutbrott. Dessutom var det betydligt lättare att svara på hans frågor än att utsätta sig för hans petiga snokande.
   På de sönderkörda byvägarna i Potawattiomie körde Cribben denna leriga vår sin tjänstebil mil efter mil, spårade upp varje koja och hydda, varje indiansk backstugusittare, varje bortglömt gammalt par inne i cedersnåren, varje änka som kunde skryta med en ko och ett hönshus. De blev bokförda samtliga. Fåglar fanns det gott om denna vår i Potawattiomie och en del av syrenerna blommade tidigt, men Cribben märkte dem aldrig, för de skulle inte bokföras. Han hade inte något större mått av fantasi. Efter sex dygn hade han klarat av alla sina uppdrag med undantag av Barrens. I hela landskapet var detta den svåraste nöten att knäcka för mantalsfolket, och Barrens var den största orten i denna avlägsna del av distriktet.
   Vem bor i Barrens, detta karga och regnfårade och risiga högland? Kanske ett halvt dussin utmärglade familjer, kanske mera — folk som man sällan sett eller ens hört talas om i Bear City. De har inga pengar att kasta bort på stadens flärd. Det vill säga om man undantar Gholsons, och ingen hade någonsin sett en Gholson ta upp en dollar för något annat än en säck socker eller några längder tyg eller en flaska tarmfrätande wisky. Gholsons måste ha pengar, om man använder den måttstock som brukas i Potawattiome. Men det de får in, det behåller de.
   Cribben kom in på posten en lördagskväll veckan efter det han anlänt till staden, självbelåten och lerig. Matt Heddle var där och med honom Love, bilreparatören, Love verkade ganska uppåt efter att ha börjat fira redan på morgonen.
  — I morse började jag med Barrens, sade Cribben majestätiskt till Heddle. Kunde inte vara enklare. Jag klarade Robinsons gård och Hendrys. Robinsons har åtta ungar, och alla är lortiga som sorkar.
   Han tittade på sin karta. — Och i morgon börjar jag med ett ställe, som kallas Barrens Mill. Inte mycket till väg dit, inte. Det är i linje med Owens Creek. Vad vet ni om Barrens Mill, Heddle?
   Han pekade på en fläck på kartan med stelt pekfinger.
   Matt Heddle var en vänlig själ, men han tyckte inte om Cribben. Han såg på Cribben och sade till honom:
  — Låt dem vara, herr Cribben. Gholsons är en osnuten familj. De rår om Barrens Mill. Låt det vara. Gyttjan kommer att gå till knäna där uppe den här veckan. Slå upp arealen på länskontoret och låt det räcka. Ni har uträttat mera arbete, än de kan begära.
  — Vi låter inte saker och ting vara på mantalsverket. Jag har redan slagit upp dem i markregistret: femhundratjugo acres rår Gholsons om. Men jag vill veta vilken Gholson det gäller.
   Matt Heddle började tala, hejdade sig, tittade fundersamt på Cribben och sade:
  — Det är Will Gholson, som betalar skatterna.
   Love, som hade lutat sig mot plåtdisken med ett listigt flin över ansiktet, wisky-fnittrande, och lät det plötsligt slinka ur sig: — Hon var en häxa och en hynda, en hynda och en häxa. Hä! Ska ni föra in henne i mantalslängden?
  — Dave Love, det här är inte en saloon, det är postkontoret, sade Heddle tillrättavisande, Håll en anständig ton här.
  — Ja, Will Gholson betalar skatterna, nickade Cribben, men marken är inte skriven i hans namn. I förteckningen står det "Fru Gholson" — det är allt. Inget förnamn. Vad är det för slags notarier ni väljer åt er här?
  — Fru Gholson, gamla hyndan Gholson, gamla häxan Gholson, sjöng Love. Ska ni sätta henne i längden? Hon är lika död som en dront.
  — Det är kanske Will Gholsons mor eller hans farmor, som de menar, mumlade Heddle. Ingen känner egentligen Gholsons. Det är folk som det är lika bra att hålla sig borta från. Hon var gammal, urgammal. Jag såg henne i svepning. Några av oss gick dit opp till begravningen — det var enda gången jag var inne i huset. Vi gick dit, det var det enda anständiga man kunde göra.
  — Anständigt i helvete! sade Love. Vi var för rädda för att inte gå dit, om sanningen ska fram. Ingen med vett i kroppen stryker Gholsons mothårs.
  — Rädd? frågade Cribben.
  — Jisses, ja. Hon var en förbannad häxa, och hela familjen är knasig. Trodde ni att fru Gholson hade ett förnamn? Fan, har ni någonsin hört talas om en häxa som är döpt och har fått förnamn på det rätta kristliga sättet?
  — Ni börjar dricka lite väl tidigt på dan, sade Cribben, och Love fnös, flinade och tummade på postpennan. — Vad är det för notarie ni har, som inte stryker ut en död kvinnas namn från längden?
  — Tja, jag antar att Gholsons ville ha henne kvar där, sade Heddle försonligt. Och så gick det en del rykten i trakten. Folk ville inte stöta sig med Gholsons. Väck ej den björn som sover, herr Cribben.
  — Vill ni veta't, så förhäxade hon korna, morrade Love nedlåtande. För att bara ta en sak. Kor som tillhörde folk hon inte gillade och grannar som bodde för nära. Gholsons gillar inte att ha grannar inpå sig.
  — Vad är det där för trams? Cribben blev hotfullt röd, när han misstänkte att man drev med honom, det var det enda hans humorfria dristighet inte kunde tåla.
  — Tro mig om ni vill, men likafullt sinade korna och ibland dog de. Och som om inte det räckte, så gick Gholsons och flyttade på stängsel och gränsstenar. De ockuperade helt enkelt. Nu har de jord som sträcker sig över fem hemman.
   Fru Heddle som lyssnat på samtalet kom över från butiken och sade blygt: — Det är sant att de flyttade stängslena, herr Cribben, det gjorde Gholsons. Och grannarna flyttade inte tillbaka dem. De var dödsförskrämda.
  — Det behövs mer än en sjuk ko för att skrämma mig, fru Heddle, svarade Cribben, medan rodnaden försvann från hans kinder. Ni här uppe har inte något system. Vad är det för fel med era skolor, eftersom folk sväljer sån smörja? Vad för slags lärare anställer ni?
  — Barrens Mill är ett ställe, som kan skrämma en predikant, sade Matt Heddle fundersamt. Kanske beror det på att det ser så ruskigt ut... Själva kvarnen är inte kvar, men det gamla huset finns där, fastän det är vanvårdat. Timmerhandlaren John Wendover byggde det, när man kom hit till de här trakterna, och Gholsons köpte det, när virket började ta slut. En del säger att Gholsons kommer från Ohio. Inte vet jag. Det finns flera gårdar där... Fem av Gholsons är karlar, hur många fruntimmer det finns vet jag inte. De blandar sig inte med oss andra. Will Gholson sköter pratandet åt dem, och han pratar ju lika mycket som en mussla.
  — Han kommer att tala med mig, sade Cribben trosvisst.
   Heddle kände ett egendomligt medlidande. Han lutade sig över disken och lade sin hand på Cribbens. Det var något som nästan aldrig hänt Cribben tidigare. Han blev överraskad och skyggade.
  — Hör nu på, Cribben, min vän. Ni är en man med krut i, och ni kan ert jobb. Men jag — jag är gammal och jag har levat i de här trakterna mycket länge. Det finns folk, som inte passar in någonstans, — Cribben. Har ni någonsin tänkt på det? Jag menar att de inte kan leva som ni eller jag. En del av dem är för goda och andra är för onda. Nu för tiden börjar alla människor bli ganska lika — det vill säga nästan alla — och de som inte passar in blir allt färre. Men de finns fortfarande. En del av dem är underliga, mycket underliga. Vi kan inte räkna med dem som om det gällde så och så många trecents-frimärken. Vi kan inte ändra på dem inom rimlig tid. Men de flesta av dem är skygga, och låter man dem vara ifred, kommer de troligen att krypa ner i sina hål igen och gömma sig för solen. Låt dem vara, de kommer inte att ställa till med någonting, om ni inte retar upp dem. Familjen Gholson är av det slaget.
  — Lagen gäller för dem som för alla andra, fnös Cribben.
  — Lagen, ja. Den gjordes för er och mig och för folk som vi känner — men inte för dem lika litet som den gjordes för markens ormar, herr Cribben. Och så länge de inte kommer i kontakt med lagen, låt dem vara. De betyder lika litet som ett getingbo i andra änden av trädgården, om man inte rör om i det.
   Gamle Heddle var mycket ärlig. Och Love sjöng entonigt och skärande:
  — En häxa till hynda och en hynda till häxa. Oooo! Guuud! Så hon förhäxade dem alla!
  — Men där kommer Will Gholson ut från saloonen, viskade fru Heddle från fönstret. En storväxt, flottig man med enorma ögonbryn som stod upp som borst, gick ut från saloonen Elite med en flaska i vardera bakfickan. Han var varken skäggig eller slätrakad, men däremot otroligt och påtagligt smutsig. Han gick ner mot sin vagn som stod nära posten.
  — Snyggt exemplar, noterade Cribben, som blivit missbelåten av alla dessa råd om försiktighet och börjat småkoka inombords. — Vi ska ha en liten pratstund, tror jag.
   Med Heddle ängsligt bakom sig och Love strosande i närheten tå gade han ut på gatan. Gholson kände på sig att de var i annalkande och svängde runt där han stod vid hästen, som han höll på att sela. Han var utan tvivel en farlig typ, men det endast ökade Cribbens stridshumör.
  — Will Gholson! dundrade Cribben med sin regementsröst. Jag har en del frågor att ställa er.
   Först stirrade han, sedan spottade han på vägen. Hans ord kom mödosamt. Han talade suddigt som om det tog emot att anstränga tungan.
  — Så ni är räknar'n?
  — Det stämmer, svarade Cribben. Vem rår om er gård, Gholson? Nu varade stirrandet längre, och sedan följde en långsam, dyster grimas.
  — Dra åt helvete, sade Gholson. Låt oss vara ifred.
   Det var någonting med den här jordfläckade, svettluktande gestalten, uppvuxen bortom all ära och redlighet, som sände en rysning genom Cribben. Men känslan av att han höll på att vika sårade Cribbens fåfänga. Han sköt fram en muskulös arm, som högg tag i Gholsons söndriga overall.
  — Jag ska fanimej komma ut till ert ställe i morgon, Gholson, och jag ska undersöka det ordentligt. Jag har fullmakt med mig, och jag kommer under utövande av min tjänst. Så passa er noga. Jag har hört att ni har ett underligt ställe på Barrens Mill, Gholson. Passa er så jag inte får det utdömt.
   Han släppte Gholsons kläder, men han körde sitt ansikte tätt inpå honom och upprepade: — I morron. Jag kommer ut i morron.
  — I morron är det söndag, var allt Gholson svarade.
  — Jag kommer ut i morron.
  — Söndan är inte rätta dan för sånt, sade Gholson nästan gnällande. Det var som om Cribben hade stuckit rakt genom detta köttberg och rispat hans moraluppfattning.
  — Jag kommer, upprepade Cribben sammanbitet.
   Gholson klev betänksamt upp i sin vagn, fattade tömmarna och dröjde ett ögonblick för att samla sig till en verklig ansträngning: — Gör inte det, herrn. En som ställer till med sånt på en söndag — han — han får vad han förtjänar.
   Och Gholson for sin väg.
  — Hur mår ni, herr Cribben? frågade Heddle oroligt, för Cribben hade glidit ner på bänken utanför postkontoret och andades flämtande. — Ta en sup, sade Love medlidsamt och räckte fram flaskan. Cribben tog en klunk veisky, suckade och slappnade av. Han drog fram ett kuvert ur fickan och svalde en kapsel.
  — Hjärtat? frågade den bekymrade Heddle.
  — Ja, sade Cribben så vänligt han kunde. Det har aldrig varit riktigt bra. De säger att jag bör undvika sinnesrörelser.
  — Med det hjärtat skulle då inte jag fara upp till Barrens Mill, sade postmästaren allvarligt.
  — Hon är en häxa, Cribben. Love lutade sig över honom. — Fattar ni, va? Jag säger ju att hon är en häxa.
  — Äh, håll tyst, Love, hutade postmästaren åt honom. Och om ni nu nödvändigt ska till Barrens, herr Cribben, så ta med er några av sheriff ens folk.
   Cribben hade varit helt inställd på att begära handräckning, men nu bestämde han sig för att fan skulle ta honom, om han inte for ensam. — Jag kör bort till domaren och får ett tillstånd till husundersökning, svarade han spetsigt. — Det är allt jag kommer att ta med mig.
   Heddle följde honom till det pensionat, där han parkerat sin bil. Han sade ingenting under vandringen, men när Cribben satt sig bakom ratten, stödde han sig mot fönsterramen och sade med ett bekymrat drag i det släta, vänliga, gamla ansiktet: — Det finns en massa gamla fördomar i Potawattiomie. Men det är ju så att folk styr sina liv efter fördomar. Man måste, för man är väl inte tillräckligt klok för att göra det på något annat sätt. Men det ligger säkert något bakom en fördom. Jag känner inte till Gholsons, men det finns vissa verkliga förhållanden, som orsakat den allmänna meningen här. Och det är sådant man skall låta bli att röra i.
   Men Cribben vevade upp sitt fönster, skakade på huvudet och startade.
   Det fanns ju inte något mera han kunde säga, tänkte Matt Heddle. Cribben skulle fara till Barrens Mill och antagligen räkna allting inom synhåll och hunsa Will Gholson och komma tillbaka uppblåst som en kalkon. Eller skulle han inte det... Heddle önskade nästan att någon skrämt den där experten med helveteselden. Men det här var ju bara en gammalmodig trakt långt från stora landsvägen, och Cribben var en oförskräckt herre.
   På söndagsmorgonen for Cribben ensam upp till Barrens. I hans fickor låg en uppsättning formulär och en fullmakt, om han skulle behöva den. Cribben hade lämnat revolvern hemma, för han trodde att hans eget våldsamma humör var farligare än allt som Gholsons kunde bjuda på. Förbi ödehemman och timrade hus med infallna tak, förbi en långsam å, full av urgamla timmerstockar, förbi mil efter mil av tvinande växtlighet skakade han fram på urusla vägar. Det var ett öde land med mindre än tredjedelen av den folkmängd den haft femtio år tidigare. Denna morgontimma mötte han ingen. Här nära Barrens uppförde man inga trådstängsel. I stället släpade man fram enorma, upptagna stubbar till vägkanten. De hade packats tätt intill varandra för att hålla korna borta. Deras avhuggna rötter pekade mot den klara himlen. Det var mycket symboliskt för detta stubbland, trasigt och dött. Men Cribben hade inte tid med sådana funderingar. Vid tiotiden styrde han långsamt sin bil över en gropig väg, som slingrar sig genom Long Swamp. Denna vår stod vattnet en fot över vägbanan. Men han tog sig genom utan missöden, bara för att en stund senare sitta fast i den fuktiga sträckan mellan två förrädiska sanddyner. Hans bakhjul fick inte något fäste. Uppretad lät han dem rotera tills han bökat ner bilen till bakaxeln. Sedan lugnade han sig och gick ur för att fortsätta till fots. Loves garage skulle få dra loss bilen senare, när han klarat av det här, tänkte han. Han hade lovat att vara i Barrens Mill den morgonen, och han skulle vara där. Nu var han knappt två kilometer från gården.
   Det blöta körspåret, som en gång varit en timmerväg, skulle ha lett honom fram till Gholsons i en båge, men när han studerade kartan såg han att han kunde gå genom en dunge lövträd och, om han hade tur, bespara sig en kvarts mödosam promenad. Han vandrade uppför en mindre sluttning, förbi en nyligen övergiven bondgård med höga gavlar.
  — Gholsons vill inte ha grannar inpå sig.
   Ek och lönn och bok. En olustigt blek skog med många höstars våta löv på marken. Fukt dröp på honom från träden och fläckade hans korta rock. Det var en tyst skog, mycket tyst. De försvinnande resterna av en stig ledde genom den och slutade framför ett väldigt stubbstängsel. Bakom detta låg betesmark, som röjts och jämnats med en noggrannhet, som var sällsynt i dessa trakter, det fanns inte en enda stubbe kvar i gräset. Bortom ängsmarkerna sluttade marken ner mot en snabbt framilande bäck, därefter höjde den sig till en brant kulle, som Cribben såg överdelen av där han stod. Och på kullen låg huvudbyggnaden i Barrens Mill på mindre än en halv kilometers avstånd.
   Runt huset bredde Gholsons åkrar ut sig. De representerade många års ohyggligt tungt arbete. Vad hade förmått dessa dystra män att prestera ett så förstklassigt åkerbruk? För det var en vacker bondgård, varje farlig sluttning hade vallats av för att skydda jorden mot erosion, varje sten hade släpats bort till en hög borta vid vatten- draget, och allt ogräs hade förintats. Det stora, fyrkantiga huset som alltid varit anspråkslöst verkade nu avtärt med sina mörknande bräder, där färgen för länge sedan hade nötts bort. Och det blickade ut över hela den böljande åkerslätten. En låg flygelbyggnad, som troligen innehöll köket och vedboden, var förenad med huvudbyggnadens nordsida, och den tycktes på något sätt misshandlad.
   Cribben upptäckte snart vad det berodde på; den var nästan blind. Alla fönster över bottenvåningen hade noggrant spikats igen med bräder. Man hade inte bara spikat för utan även tagit bort fönsterramarna och passat in bräder i öppningarna. Det var som om huset hade fallit i fångenskap hos Gholsons och nu satt där bundet och hukande med blinda ögon.
   Allt detta uppfattade han med ett ögonkast. Nästa granskning kunde inte avslöja en enda levande varelse inom synhåll — inte ens en hund eller en ko. Men en av de bleka stubbarna rörde sig.
   Cribben ryckte till. Nej, det var inte en stubbe, utan någon som satt hopkrupen vid stubbstängslet lutad över en avbruten rot och bevakade inte honom utan huset. Det var en barfota flicka, som satt där alldeles intill honom, klädd i tyg från mjölsäckar. Hon var väl en femton eller sexton år och mycket ful, håret påminde om ett råttbo, för detta var inte ett land, där nyponbuskarna gick i blom. Hon hade inte hört honom. Trots sin klumpighet hade Cribben tillbringat en stor del av sitt liv i det fria och kunde, om han ville, vara ytterst tyst. Han tog sig fram tätt intill flickan och sade i en ton, som han hoppades verkade vänlig: — Nåå?
   Vilket vrål hon gav ifrån sig! Hon hade bevakat den blinda framsidan av Barrens Mill med sådan intensitet och med ett så överlägset leende på läpparna, att Cribbens sträva stämma måste ha kommit som rösten från den brinnande busken. Hon for runt och skrek, och allt förstånd tycktes ha flugit bort från hennes ansikte, tills hon fattade att det bara var en främling, som stod där bredvid henne.
   Cribben var inte någon känslomänniska, men denna våldsamt uppdrivna skräck kom honom nästan att känna medlidande. Han rörde försiktigt vid flickans skuldra och sade: — Var inte orolig. Skulle ni vilja följa mig till huset?
   Han försökte leda henne nedför sluttningen. Då rann skräcken åter tillbaka till hennes tunga Gholson-ansikte, och hon vred sig under hans grepp och svor åt honom. Cribben var en aning pryd och blev ganska chockerad, för detta var ett ondskefullt förbannande, visserligen sluddrigt men sammansatt av allehanda ålderdomliga och lantliga obsceniteter. Och hon var så ung! Hon ryckte sig loss och försvann i skogen.
   Ingenting rörde sig på dessa vida fält. Ingen rök från köket, inget kacklande från hönor på gårdsplanen. En kråka flaxade över honom och verkade lika främmande som Cribben själv. Det var allt. Om Will Gholson var tillräckligt galen att stå och glutta bakom ett av fönstren med ett gevär, så utgjorde Cribben en skottavla som ingen kunde bomma på. Det visste Cribben. Men ingenting rörde sig bakom gardinerna. Cribben gick helskinnad runt till köksdörren.
   Cribben dröjde igen och spanade efter djuren, men de hade alla försvunnit, varje katt, varje höna. Hade de förts till den nedre gården för att reta honom och försena honom? Det verkade som om hela familjen hade försvunnit med dem. Han knackade på den repade, svarta dörren, men endast ekot svarade. Den var inte stängd. Han hade sin fullmakt i fickan och gick in. Om Gholson låg och tryckte där inne, skulle han nog leta fram honom.
   Fyra låga rum — ett kök, ett spartanskt vardagsrum och ett par ostädade sovrum — fanns det i flygelbyggnaden, och allt tydde på ett snabbt uppbrott. En mycket tung dörr med paneler stängde av vardagsrummet från det gamla huset och en stor nyckel satt i låset. Man kunde ju alltid göra ett försök. Cribben låste upp och tittade — Mörka, nötta rullgardiner neddragna framför fönstren — och där uppe var fönstren som sagt förspikade. Han återvände till köket, fick tag på en fotogenlampa, tände den och återvände till det mörklagda rummet.
   Det var över tre meter till taket i dessa gamla rum, med spår av viktorianskt välstånd i mögliga fästmanssoffor och flagande, förgyllda speglar. Och så damm och åter damm. Cribben befallde sina nerver att lugna sig. Han gick uppför den välbyggda trappans vackra spiral. De vitkalkade väggarna lyste i lampskenet. Damm, damm.
   En bred korridor och tre mindre rum med öppna dörrar och en tom säng i vart och ett. I slutet av korridoren en stängd dörr. Den förlamande tystnaden smittade Cribben, och han tryckte försiktigt på dörrvredet, så att gångjärnens gnissel knappast hördes, när dörren gick upp. Han stod där inne och höll lampan högt över sitt huvud.
   En kommod med marmorskiva. Ett tvättfat, täckt av ett smutslager, ett fantastiskt klädskåp av ek och — en enorm, viktoriansk säng av skulpterat rosenträ med en hög sänggavel, som kastade en skugga över lakanen som täckte madrassen. Där fanns lakan, och de visade att någon låg hopkrupen under dem.
  — Kom fram, sade Cribben med torr strupe. Ingen svarade. Han slet tillbaka täcket. En halv sekund hade han på sig, innan lampan föll i golvet.
   Gammal, gammal — hur gammal? Hon hade varit oerhört fet, det kunde han se under det förstenade ögonblicket, innan lampan slocknade, men hur ondskefullt hängde inte rynkorna i förfärliga, tomma veck! Och den där hängande, befallande underläppen och den utskjutande käken! Nu visste han var all den kraft kommit från, som drivit fram jordbruket på Barrens Mill. Ögonlocken var nedfällda. Så mycket, men inte mera, kunde han se innan lampan krossades. Varför hade de inte begravt henne? Hon var död, hon hade varit död länge, årstiderna hade hunnit skifta många gånger sedan dess.
   När ljuset hade slocknat, stod Cribben stel med fingrarna förvirrat pressade mot sina lår. Han kom helt oförklarligt att tänka på en bild från sin barndom, ett färgtryck i hans bok om Kung Arthur: Lancelot i den döde trollkarlens kapell, med riddaren lyftande ena fliken av en svepning. Bilden gled bort, och han sade tyst till sitt förstenade jag upprepade gånger:
  — Gamla fru Gholson, gammal häxa, gammal hynda.
   Det lät som en besvärjelse. Sedan famlade han efter den försvunna dörren, men snavade på metallställningen till den krossade lampan.
   Balanssinnet försvagas i mörker, och Cribben kände hur han miste balansen. Skräckslagen visste han att han skulle falla rakt över sängen. Han slog tungt mot lakanen och låg orörligt stilla en stund förlamad av äckel. Sedan fattade han att det inte låg någon under honom.
   Han bekämpade sitt illamående och lät handen glida över sängkläderna, medan han förtvivlat hoppades att han hade misstagit sig. Tack och lov! Det fanns inte någon annan kropp i sängen än hans. Han drog ihop sig som en stor, klumpig hund vid sängens fotände, medan han sökte efter en tillstymmelse till dager, som kunde vägleda honom.
   Han hade lämnat dörren vidöppen, och genom den kom det svagaste av alla svaga spår av ljus.
   Nu hade Cribbens ögon vant sig något vid rummet, han kunde urskilja det som avtecknade sig mot dörröppningen — ryggstödet till en stol, kanten av själva dörren, dörrvredet. Och någonting som rörde sig i siluett, den mäktiga näsan, den hängande läppen, den utskjutande käken. Det var allt Cribben såg, innan hans hjärta ryckte till för sista gången.

Ur "Mannen i svart", Rabén & Sjögren 1955.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki