Fandom

Svenskanoveller Wiki

Bröllopet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Werner Aspenström

LINGON OCH MJÖLK, plättar, vattgröt, sill och potatis, fläsk och potatis, korngrynspudding — längre sträckte sig inte hennes timliga fantasi. När hon bakade valde hon det enklaste och minst tidskrävande, slängde litet mjölk, mjöl och jäst i en bunke och »rörde till en pannbulle«, en mager kusin till ugnspannkakan. Tog hon sig samman och bakade vetelängder var det av den släta och ogarnerade sorten. Ingen begärde att hon skulle pensla dem med äggula och strö mandel eller pärlsocker ovanpå; att göra några klipp med en sax och lägga flikarna i zick-zack och sedan bepudra detta korsstygnsmönster med kanel för ett tiondedels öre borde dock ha gått för sig. Av en sådan långbulle kunde ha blivit en festlighet.
   Den lust hon inte ville lägga i grytan lade hon istället i kaffepannan. Hon rostade bönorna själv, ibland på bakplåten ibland i den med vev försedda kaffebrännaren, som den allsysslande morfadern konstruerat. Porret fick stå kvar i pannan så länge det hade makt att brunfärga vattnet; med hjälp av det klarskinn som lutfisken försåg oss med varje julmånad och genom att i rätt tid flytta pannan från innerringen till ytterringen och där hålla den vid sakta liv lyckades hon i alla fall åstadkomma en brygd, som var förvånansvärt drickbar. Tack vare sitt goda handlag med livselixiret blev hon anlitad som kaffekokerska på tillställningar. Därigenom kom jag att en gång få närvara i utkanten på ett bröllop.
   Kokningen försiggick i en bod, som på vardagarna tjänade som vävkammare men nu liknade en bagarstuga. Den bräckliga nystkronan hade fällts ihop och lagts på en hylla tillsammans med de lika ömtåliga vävskedarna av trä. Vävstolen hade täckts över med tidningar och skjutits in i ett hörn för att lämna plats åt alla kärlen med kakor och bullar: emaljbunkar av skilda fasoner, tvättkorgar svepta med handdukar, kopparkittlar, spånkorgar och degtråg, samtliga med hög råge på. På den rostiga spisen, Gefle 1878, stod två femtonliters kokare, som ideligen måste fyllas.
   Befallning hade utgått att kaffeprästinnans son skulle få stoppa oinskränkt med kakor i munnen. Jag satte mig därför på en pall och provsmakade till att börja med de gifflar som proppats ned i gårdens största mjölkflaska, och större fanns inte i trakten. Under det munnen tuggade på den femte och sista valde höger hand ut ett par knapriga sockerkringlor. Den vänstra ville inte heller sitta overksam utan nappade till sig en vaniljkrans från en närbelägen kartong. Det artade sig.
   Kammaren låg ett halvt stenkast från bröllopsgården. De flåsande pigorna hann nätt och jämnt återfå talförmågan förrän de måste ge sig av med de ångande silverkannorna, det lilla skvaller de förde med sig stillade ingen nyfikenhet. Gästerna hade undfägnats med mat och dryck en första gång och två gånger hade det blivit ebb i kaffekokarna. Vid det laget borde ett och annat kunna iakttagas, menade mor, och anställde mig som rapportkarl. Neka kunde jag inte, men stunden var oläglig, jag hade fått syn på den mulliga rulltårtan, som i oskurna halvmeterslängder låg dold under en linneduk. Tårtan var dubbelvarvad, med chokladsmet i den ena spiralen och smörkräm eller möjligen aprikossylt i den andra. Jag nöjde mig med en hastig tur över gräsbacken ner mot den lövade äreporten, så pass att jag utan att direkt ljuga kunde meddela, att man fröjdade sig i bröllopshuset och att något vitt som förmodligen var bruden hade glimtat till i ett fönster och strax därpå något svartvitt, flugsnapparaktigt. Därpå mätte jag ut en handsbredd av rulltårtan och lät förskäraren av egen tyngd sjunka genom härligheten, vars inre, tack och lov, bestod av aprikossylt.
   Kaffekokerskan godtog inte den rapport jag lämnat utan begärde detaljer. Efter att ha småfiskat litet bland de finska pinnarna och moster
   Matildas drömmar knäckte jag en tunn pepparkaka mot handflatan och önskade mig en cykel. Ingefärssmaken efter pepparkakan drev jag bort med hjälp av några milda sandkakor, som långsamt fick smälta på tungan. Först därefter grep jag mig an huvudrätten, gräddstrutarna. För att de skulle hålla sig upprätta och inte tappa sina toppluvor av rårörda smultron hade de stuckits ned i ett kycklingnät. Värsta hungern var stillad. Jag greps av lust att se mig omkring i världen.
   Solen har gått ner, men västerhimlen glöder i flaggstångskulan. Under päronträden råder halv skymning och mörkare är den oklippta syrenbersån, där röster tisslar. Vid äreporten är jag nära att kollidera med en av brudens systrar, som i ilsprång hojtar till någon jag inte ser:
  — Herregud, marängerna!
   Två bönder står på gårdsplanen och röker cigarr och diskuterar höskörden. En mager yngling som inte kan dansa polka låtsas vara expert på snäckor och flintstenar och inspekterar gårdens förråd. På den cementerade trappan är det jämn trafik av dansande par, som svalkar sig efter baklängesturerna. Ett fönster slås upp i balsalen, av ljusfloden blir krusbärsbuskarna därutanför inte gröna utan svarta. Ett nattfly vaknar och följer mig till fönstret, jag kliver upp på en stenbänk och trycker näsan mot fönsterblecket. Själv osedd kan jag på nära håll studera det brusande livet, de riktiga människornas liv, så nära står jag att jag känner vinddraget från deras kjolar och rockskört. Takkronan gungar. De niger och flaxar och sparkar uppåt med benen, ibland blir de stående i ett hörn och bara snurrar. Men bruden dansar siratligt och aktar sin myrtenkrona.
   Ack, tänkte jag, om jag vore stor och kunde skutta efter konstens regler! Ack, om jag kunde skutta efter konstens regler och därutöver spela fiol, som han med den vickande lackskon, eller ännu hellre dragspel, som han med den röda mustaschen!
   Då händer något. Karusellen stannar. Fiolspelaren som just tagit sats med stråken låter den sjunka och stirrar förfärat rakt fram, kumpanen som pumpat luft i den vidöppna harmonikan och under drillar är på återgång vrider på huvudet ett halvvarv och undrar vad som står på:
   En dam har svimmat!
   En svimning var en mystisk akt förbehållen stadsfröknar och grevliga personer. På landet var det förbjudet, särskilt för män, och förekom ej. De blödiga hade alltid bryderi av sina vita kinder, när blodet forsade ur ett sår eller när en nyopererad bredde ut sig om sina lasarettsupplevelser. Själv hann jag bli trettio år innan jag övervann den gamla klassfördomen och vågade ge mig hän åt sanslösheten, som även kan kallas den lilla döden. Röntgensköterskan tittade förebrående på mig:
  — Det lilla måste väl en dalkarl tåla?
   Nej, det måste han inte! Jag hade betalt för mig i kassan och skämdes inte det minsta när jag omtumlad men befriad vaknade upp från en halv mansålders samlade hallucinationer.
   Men nu är jag åter sju år och trycker näsan mot fönsterblecket. I fröjdens hus har en ung dam dånat av. Obeskrivligt blek och vacker, som en bruten slåtterblomma, nej som en konvalj ligger hon på bäddsoffan. Hur kan hon ha blivit så vacker? Hör hon till dem som dricker björksav om vårarna? Jag skulle gärna vilja sträcka in handen och peta på henne, hon är ju förmer än en finklädd tjugoårsfröken, ett gåtfullt väsen i samma klass som huldran, som jag visserligen ännu inte sett med egna ögon, men hört nysa tre gånger i följd bakom smedjan. Jag skulle ha velat — om det inte redan vimlade av händer omkring henne. En baddar pannan, andra makar upp hennes fötter så att blodet skall rinna tillbaka och färgsätta kinderna. Klänningen kasar ned, strumpebandet som blir synligt är av en helt annan konstruktion än de bomullssnören min mor använder sig av. Det börjar rycka i ögonvrårna på den sanslösa, hon sätter sig kapprak och frågar:
  — Oooh, var är jag?
   På återvägen till vävkammaren upprepar jag gång på gång de sällsamma och i mitt tycke utländskt klingande, orden:
  — Oh, var är jag? Oh, var är jag?
   Det fanns ett par kaksorter som var så sköra att de nätt och jämnt tålde knarret från golvtiljorna, i brist på sidenbolstrar hade de lagts på brickor klädda med wellpapp och stängts in i ett skåp, till vars vred jag inte nådde upp, ens på tå. Som belöning öppnades nu skåpdörren och jag fick plocka bland de gula och mörkbruna finbagarlöven. Prisvärda i andra avseenden fyllde de magen klent och jag drygade därför ut dem med en skiva sockerkaka, några struvor och därpå åter några gifflar, som jag hade i gott minne från kvällens början. Mellan tuggorna fortsatte korsförhöret, det räckte inte med att damen svimmat, mor ville veta vilken modell människan hade på klänningen och vilken höjd på klackarna. Just som jag ätit mig tomhänt kom den barnkära överkokerskan in för att kasta ett vakande öga på kaffefilialen.
  — Sitter tomtegubben och svälter? undrade hon och lade för mig en klyfta av valnötstårtan.
   När jag andra gången träder in på gårdsplanen har det blivit stimmigt i bröllopshuset, man bjuder inte enkom på kaffe. Flera fönster i övervåningen står öppna, ansikten lutar sig ut för att spotta snus eller tjoa upp mot polstjärnan, som tindrar svagt. Två karlar prövar sin armstyrka på gjutjärnskanonerna som paraderar framför trappan, en av dem har hustrun på släp. Hon är danslysten och knuffar otåligt tyngdlyftaren på skuldran. Husbonden har annat i sinnet, han tänker äntligen visa bäste vännen att det påstådda släktskapet på spinnsidan med Starke Arvid inte är något tomt skryt: blå i synen visserligen, men kanonen i vädret! Då ilsknar bäste vännen till och tar en kanon i vardera nypan.
   Bakom fläderbusken står en glad och bredväxt beväring och jollrar över ett igelkottsnystan. Det är brudens kusin, hemma på två dagars permission från Romme hed. Hur han tigger och ber kan han inte lirka fram den fuktiga nosen. När inget annat hjälper börjar han gräva i byxorna och lyfter ut en persedel, som inte skulle ha missklätt Brunte i stallet. Det blir ett plaskande under busken, men igelkotten kapitulerar inte, tvärtom, den lilla dyblöta saten burrar upp sig ännu mer. Krigsmannen tar nederlaget hårt, kniper mig i bluskragen och säger i befallande ton:
  — Har du något pink kvar, pojke?
   Jag kan inte annat än lyda, men försöker sikta bredvid, vilket inte stämmer honom gladare. Plötsligt knäpper det till i den platta, solbrynta beväringsskallen, utan ett förklarande ord löper han bort till någon annan förlustelse, som om igelkotten aldrig funnits. Jag försöker gottgöra illgärningen genom att sopa igelkotten på ryggen med en fläder-ruska. När tacksamheten uteblir kastar jag en näve grus efter honom och går min väg. Har sig själv att skylla!
   Händelserna hopar sig, det blir mycket att bära hem till vävkammaren. Så till exempel har de två atleterna flyttat sig till baksidan av huset och tävlar i att »gå stegpinne«. Dinglande i krokig arm och påhejade av åskådarna i övervåningen segar de sig upp till takskägget och tillbaka igen, upp och ned, upp och ned, medan knapparna skvätter ur kostymerna. Ingen vill ge med sig, fastän munnarna bränner som saltöknar. Någon sticker ut en nyöppnad ölflaska under näsan på dem för att riktigt pinas. Hustrun som ville dansa har inte blivit uppbjuden utan står där bakerst i ledet och skämmer ögonen ur sig över sin annars så beskedlige husbonde.
   Utanför äreporten stryker det vardagsklätt folk omkring, det är de obesläktade och objudna i bygden som är ute för att »sloa«, de tänker inte avstå från sin hävdvunna rätt att se bruden. Många har barn med sig, de minsta kinkar och längtar hem till vaggan. Föräldrarna blir otåliga och tränger på, de djärvaste står på gårdsplanen. Det hörs spridda rop:
  — Bruden fram!
   Jag skyndar mig att hämta mor. Hon stänger dragluckan, skjuter kaffekokarna åt sidan och knyter av sig det nerspillda förklädet. Under tiden pillrar jag upp ett par sockriga, äppelmossprängda munkar ur en kittel, men ångrar mig strax och lägger dem tillbaka. Jag har en dunkel känsla av att stunden fordrar just det offret och att det skulle vara att vanhelga bruden att betrakta henne med en flottig bulle i nypan. Därute blir ropen pockande:
  — Bruden fram!
   Vi ställer oss i en halvcirkel framför trappan. Dubbeldörrarna slås upp, en av marskalkarna plöjer väg genom den immiga tamburen, allt mojnar till ett förväntans sus och fraset från en vit klänning: där står hon, förlägen och småhuttrande i nattkylan. Visst känner jag henne, näst yngsta dottern i granngården, i höstas gick jag på knä efter henne i plogfåran och plockade potatis. Av denna världen är hon likväl inte utan en budbärerska från högre sfärer, en av dem som finns avbildade på oljefärgstrycket i bönhuset. Det är för mycket, först en dam som svimmat, därefter en ängel på farstutrappan! Må vara att tyllsläpet hon bär tagit vägen om manufakturaffären i köpingen och där mätts med alnmått och åsatts en jordisk prislapp — i den månlösa sommarnatten kan ändå vem som helst se att det är en flik av vintergatan som sänkt sig ned till oss, av nåd och till vår uppbyggelse. Alla står tysta och dricker det vita, obefläckade. Sladderkäringarna, som nyss undrat hur pass bevänt det i förekommande fall kunde vara med vitheten, nödgas knipa ihop de små munnarna och bli idel koxande ögon. Min mor har förgätit sitt eget bröllopslösa giftermål och dricker som de andra av det vita.
   Och när bruden slutligen lyfter och seglar bort likt en näckros över den faluröda bondgården följ er vi henne, tyngre än hon och med klackjärnsskorna släpande i päronträdens toppar, men vi följ er henne så länge vi förmår, vi vill aldrig släppa henne.

Ur "Bäcken", en självbiografisk prosabok av Werner Aspenström, utgiven 1958 av Bonniers förlag.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki