Fandom

Svenskanoveller Wiki

Bröllopsnatten

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Kerstin Thorvall

EFTERSOM HAN VAR nyanställd kunde han inte räkna med semester första sommaren, men direktionen var human och förstående och gav honom fredag och måndag, det blev fyra smekdagar för de nygifta.
   Det är ju inte mycket idé att åka nånstans för så kort tid. Ingen charterresa går från torsdag till tisdagmorgon. Man kan förstås resa ändå och hon hade väl hoppats litet på Köpenhamn, det är inte så långt men ändå utlandet. Men han som var den ekonomiska av dem hade snabbt räknat ut vad en sådan liten tripp skulle kosta och nog kunde de behöva de pengarna till det som var viktigare. När de nu ändå hade Torpet.
   Egentligen var det hans föräldrars torp. De bodde där själva större delen av sommaren. Men nu inför bröllopet hade mamman sagt att de unga tu var så välkomna att bo där under den mycket korta smekmånaden. De kunde då få ha kammaren, den var mera ostörd, sa mamman och rodnade kraftigt. "Pappa och jag kan så bra sova i köket de där dagarna. Det skulle vara trevligt om ni ville komma. Det är ju så vackert där ute den här tiden på året och skönt att komma ut på landet, ni som bor mitt i stenstan..."
   Hon flickknixade och sa o ja, och han höll med.
   "Jättebussigt av er. Ni kan räkna med oss."
   På torsdaglunchen gifte de sig. Det var på rådhuset för han tyckte inte om kyrkbröllop, han var ateist och socialist. Hon bar en bukett hårt bundna skära rosor och hennes kinder hade samma färg när hon sa sitt ja och kände ringens kyla mot sitt fuktvarma finger. Det var som i en dröm, tänkte hon. Så ofattbart att de äntligen var där. Hon var nu hans hustru. De skulle höra ihop intill döden skilde dem åt. I nöd och lust.
   Torpet var också som i en dröm eller i en film. Lågt och litet och skevt och övervuxet med kaprifol. I den lilla trädgården fanns också rosor och jasmin. (Som i en gammal schlager — hennes mamma hade haft den på platta; efter hennes död hade dottern fått den.)
   Det var en av dessa ovanliga sommarkvällar då det är så varmt att man inte behöver gå in efter kofta. Doften från alla blommorna gjorde henne yr i huvudet, eller om det var det att han höll om henne och de var man och hustru. Tyst och hängivet tryckte hon sig närmare och han viskade: "Snart är det natt, är det inte härligt?"
   Om? Det svissjade och drog genom hennes kropp, men i samma ögonblick stod svärmor i dörröppningen och myste och log och sa att kaffet var serverat.
   Efter kaffet med svärmors hembakade mandeltårta sa svärfar: "Jahaja, nu tar vi oss en liten kvällspromenad, mor och jag, vi brukar alltid göra det innan vi går och lägger oss och ni ungdomar kan ju packa upp och ordna som ni vill."
   Det var en äldre bäddsoffa med låda att dra ut. När man gjort det blev det precis så mycket plats kvar att man kunde komma förbi byrån. Större är inte kammaren i ett gammalt soldattorp. Hon öppnade resväskan och plockade fram de nyköpta lakanen och nattlinnet som var italienskt och mycket dyrare än något annat nattlinne hon ägt. Det var vitt och tunt med spets upptill och nertill. Hon stod och höll det i famnen när hennes man kastade undan kudden som han höll på att klä med örngott och häftigt började kyssa henne i stället
   "Nej men, Göran", värjde hon sig, "vad gör du?" Sen skrattade de åt hur dumt hon sagt. Men det var det att allt var så nytt och annorlunda. Hon var nu en gift kvinna. Han var hennes make. De var gifta. Man hade ställt i ordning ett rum åt dem och de skulle ligga där tillsammans och det var som det skulle, hela världen kunde få veta det. De behövde inte smyga sig till det. Hon behövde inte mera känna en liten liten ångest över att de gjorde något som de borde väntat med. Visserligen var det inte inför Gud och denna församling, men de var ändå man och hustru.
   Så konstigt att då bli nervös över att han avbröt bäddandet för att kyssa henne. Och att hon avbröt den förtrollning som grep dem genom att ropa till: "Nej, men vi måste bädda färdigt. Du har väl inte glömt din pyjamas? Har du sett mitt nya fina nattlinne?"
   Men han bara skrattade och fortsatte att hålla om henne och sa att i natt skulle de sova nakna. I varandra.
   Det var ingen lång promenad de gick, svärmor och svärfar. Andfådda och på väg att sjunka ner i det obäddade hörde de röster utanför fönstret och de släppte varandra, stod kvar orörliga och lyssnade som om de hoppades att de kanske hört fel. Det hade de inte. Och han slätade till sitt hår och sa att de måste nog ändå gå ut och säga godnatt, annars skulle mamma bli ledsen. Dessutom måste de hämta vatten i den blåblommiga handkannan som stod på kommoden. Hon lyfte ner den och gav den åt honom och sa att hon bara skulle bädda färdigt först. Och det var ju hans föräldrar.
   Hon drog igen dörren efter honom och började onödigt omsorgsfullt ta saker ur necessären och sätta på byrån. Hon tog också av sig dräkten, den skära bröllopsdräkten, och hängde upp den över en stol Sen satte hon på sig badkappan och tänkte att nu kommer han nog när som helst. Då ska jag bara sticka ut huvudet och säga godnatt och sov gott.
   Men han dröjde. Som en sista åtgärd vek hon upp täckena så där som de gör på finare hotell. Hon hörde hur de pratade där ute. Vad pratade de om så ivrigt? Till slut förstod hon att det inte fanns något val. Hon knöt badrockssnodden hårdare runt midjan, slog upp kragen i nacken och gick ut i köket för att hämta honom. På trasmattan vid dörren stod handkannan, fortfarande tom. Själv satt han vid bordet och rökte pipa. Mamman stod vid spisen och hade hällt nytt vatten genom melittan, här skulle det tydligen bli mera kaffe. På bordet var det dukat med smör, ost och limpa. "Titta där har vi lilla Barbro också. Vi tänkte att det ändå skulle smaka med en liten godnatt-smörgås. Och litet varmt kaffe."
   "Å, tack", sa lilla Barbro för hon vågade inte säga att om hon drack kaffe så sent på kvällen så kunde hon inte sova. Å andra sidan så skulle det väl inte bli så mycket sömn ändå. Åt det blev hon full i skratt och sökte med ögonen sin man, men han var mitt inne i en politisk diskussion med sin far.
   "Nej, nu får ni sluta med det där och vara litet trevliga i stället", sa mamman och hällde i kopparna.
   Men riktigt så lätt var det inte att få slut på ett samtal, som de tydligen höll igång sen år tillbaka. Som ett evighetslångt schackparti. Klockan var nästan midnatt innan hennes man sträckte på sig, gäspade stort och sade: "Nej nu ska vi nog dra oss tillbaka på våra runt, min unga hustru och jag. Jag ska bara gå ut och hämta vatten."
   Inne i kammaren var det svalt. Fönstret stod öppet och det vitgrå ljuset doftade kaprifol och vått gräs. I tystnaden gnisslade myggorna. Det slog henne att i stan tänkte man mindre på hur ljusa nätterna i juni var. Borta på ena bädden låg hennes nattlinne. Det liknade en brudslöja som någon slängt ifrån sig. Om det ändå hade varit kyrkbröllop - om mamma levat hade hon säkert drivit igenom det. Genom det öppna fönstret såg hon mannen borta vid brunnen. Det var en sån där riktig gammeldags brunn med hög stång. Den avtecknade sig svart mot den vita himlen. Bilden gjorde henne andfådd och otålig.
   "Skynda dig", ropade hon och han vinkade åt henne, liksom bortåt vinkade han. Som om han viftade bort en mygga. Hon stängde då fönstret och satte sig längst ut på kammarens enda stol, den hon hängt bröllopsdräkten på. När han ändå dröjde tog hon av sig badkappan och drog på nattlinnet. Det var tunt och levande mot huden. Som mycket lätta händer. Hon såg sig i den svartfläckiga spegeln och tänkte att hon nästan såg ut som en älva. När hon svängde runt gjorde också älvan det. Hon tittade ut och mannen fanns inte där. Då la hon sig raklång på rygg över de båda sängarna. Kanter skar in i ryggen men det gjorde ingenting. Hon mer kände än hörde att dörren öppnades.
   "Hej", sa han, "är du redan klar? Ska du inte tvätta dig?"
   "Jag tog rengöringskräm och ansiktsvatten i stället."
   "Du var mig en exklusiv en. Jag håller mig nog till tvål och vatten." Hon svarade inte, log bara och sträckte armarna bakåt.
   "Är det inte fint?"
   "Vadå?" sa han och famlade efter handduken.
   "Nattlinnet förstås."
   Han torkade sig ordentligt innan han svarade.
   "Jovisst, djävla fint. Det var inte billigt kan jag tro."
   "Å, att du bara orkar vara så där förståndig jämt."
   "Det vill nog till", sa han skämtsamt. "Hur skulle det annars gå?"
   Frågan var ren utfyllnad och hon svarade inte heller.
   Nu borstade han tänderna och spottade i tvättvattnet, det verkade litet snuskigt. Först överkäken. Sen underkäken. Det började kännas kyligt.
   Hon huttrade till och kröp ihop för att värma sig.
   "Är du inte färdig snart? Jag fryser."
   "Det är klart när du ligger så där ovanpå täcket. Kryp ner i stället."
   Svaret gjorde henne på ett oklart sätt gråtfärdig. Lakanen kändes stela och kallfuktiga. Därför frös hon ännu mera. Det sa hon.
   "Jag ska strax komma och värma dig", sa han och knäppte ordentligt varje knapp i pyjamasjackan.
   "Du tar alltså den inre sängen?" undrade han.
   Hon nickade.
   Han log. "Men jag kryper väl ner hos dig ett tag först."
   Å, vad han var varm! Om de tog av sig skulle han kännas ännu varmare. Hon viskade det och det blev en del fnitter och sammanstötningar, innan de fått av sig tygerna. Sen tryckte hon sig nära nära och slog armarna om hans hals. Hans händer smekte hennes rygg och neråt. Hon kände en varm tyngd inne i sig som sjönk neråt och en domning.
   "Jag älskar dig, jag älskar, jag älskar..."
   "Sch", avbröt han och allting stannade upp.
   "Vad är det?" andades hon.
   "Tyst", viskade han tillbaks. "Hör du inte att dom pratar därute? Vi måste vänta tills dom har somnat?"
   "Måste vi?" frågade hon och rösten var gäll.
   "Sch, tala inte så högt."
   Han hade nu helt och hållet lämnat henne och satt sig på den andra sängen.
   "Det är inget vidare att veta att dom hör. Vi får vänta litet."
   Hon hjälpte honom inte. Tigande såg hon in i den blommiga tapeten med märken efter tavlor som tagits bort.
   Hon tyckte han var löjlig. Vad gjorde det om de hörde? Hon och han var gifta. Det var faktiskt deras bröllopsnatt. Också gamlingarna ute i köket hade haft en bröllopsnatt. Det kunde inte vara någon chock för dem att deras son och hans hustru låg med varandra.
   Det viskade hon. Hon sa att hon inte ville vänta längre. Hon sa att det var hennes, deras, bröllopsnatt.
   Han påpekade då att det var ju inte första gången. Det skulle väl vara någon sorts tröst. Men hon kom ihåg alla gånger de gjort det och hon i hemlighet önskat att de varit gifta. Det måste ändå kännas på ett annat vis. Riktigare liksom. Då fick man också älska öppet. Hon ville förklara det för honom men han la handen över hennes mun och viskade: "Vi låtsas att vi sover. Då somnar nog dom också. Vi ligger i var sin säng så går det lättare."
   Jaha, det visste han. Så hade han räknat ut det. Han som var den förståndiga av dem. Hon såg honom krypa ner hos sig och pula till kudden så att den skulle bli så bekväm som möjligt. Hon la sig på sidan med ryggen mot honom. Hon ville gråta. Men han lirkade fram hennes ena hand och drog henne runt. Sen tryckte han hennes hand hårt och blåste litet över hennes ögonlock. Det blev det inte bättre av. Hon kunde inte rå för det. Hon kände sig övergiven, försmådd och ratad.
   Inifrån köket flöt ett jämnt mummel. Sen slamrade det i spisen och hon undrade vad i all världen de gjorde vid spisen klockan ett på natten. Otåligt tog hon tillbaka sin hand och vände sig åt andra hållet igen. Rörelsen var denna gång häftigare än sist och det knarrade högt och gnälligt. Hon insåg att det legat något i vad han sagt Men i alla fall. Man måste förstå och förlåta om det knarrar i en säng som delas av ett nygift par. Också en mamma borde kunna tåla det.
   Då slog det henne att det var därför. Han var blyg för sin mamma, herre Gud, han var tjugosex och rädd för vad mamma skulle tänka.
   Men det var hans idé att de skulle åka hit. Det hade väl varit mycket bättre om de stannat i våningen i stan. Där var det ingen som lyssnade.
   Med torrsvidande ögon stirrade hon in i bäddsoffans uppfällda lock. Hon lyssnade. Det var tyst nu. Bara myggorna. En landade på hennes arm. Hon slog till den och såg blodet. Sen hörde hon hur han började röra på sig och hans hand och ena ben kom krypande.
   "Nu har dom somnat."
   Då måste hon ju vända sig och hon såg i hans ögon att han längtade lika mycket som hon. Sängen skrek under deras dubbla tyngd. Omedvetet försökte hon göra sig så lätt som möjligt. Men när man samtidigt sjunker neråt, som i vatten, och hans mun är överallt på henne, då är det omänskligt att tänka på om det hörs eller inte.
   Dock hade han just denna omänsklighet. Mitt i hettan och den lysvita njutningen kunde han höra att någon hostade i köket. Det hostade en gång till. Fötter gick över golvet. En skopa skvalpade.
   "Fan också", flämtade han och föll åt sidan. "Dom har inte somnat."
   "Än sen då", ville hon viska tillbaka, men ilskan och besvikelsen kvävde henne.
   Hon såg hur han stödde sig på ena armbågen. Hans huvud var bortvänt. Och häftigt, som ett oväntat illamående av stor styrka, kom insikten att hon hatade honom. Han var feg och modersbunden. Hon hade gift sig med en ovärdig. Upptäckten rann som brinnande vatten genom henne. Och i ett nu hoppade hon med nattlinnet i famnen ur sängen. Det gick så fort att han inte hann reagera förrän hon också fått upp fönstret och dunsat i marken.
   "Barbro, Barbro", ropade han, men inte högt, nejdå, ända in i det sista kom han ihåg mamma och pappa. Därför kröp han försiktigt ut genom fönstret och först när han rundat brunnen vågade han börja springa. Långt borta på ängen såg han hur något vitt fladdrade och rörde på sig och eftersom det också låg en lätt dimma över gräset så måste de människor som tittade ut i natten tro att de såg ett spöke. Eller en älva. Eller ett skogsrå.
   Hon springer naken. I daggvått gräs springer hon. Vid horisonten stiger ett nytt ljus. Fåglarna har vaknat och prasslar pipande. I slånbusken fastnar hennes nattlinne, hon sliter för att få loss det. Hon hör rispet när tyget går sönder, nu vinner han på henne, hon kastar sig in mellan träden, det är vasst under fötterna, grenar hindrar henne, kvistar river henne, spindelväv klibbar mot ansiktet, hon fräser och spottar för att få bort det, en vettskrämd rapphöna far upp, hon är nära att snubbla på den, där, en öppning bland träden, ett dike, hon hör hans steg bakom sig, hans andetag, hon tar hoppet och landar bland blommor, lukten av jord och gulmåra slår emot henne.
   Och han är över henne, hon sparkar och spottar, hon skriker: "Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig..."
   Men skriket äter upp sig självt, hjärtat bultar i halsen, i öronen, innanför ögonen, hon varken hör eller ser, i munnen smakar det blod, hon darrar, hon brinner, hon orkar inte mera röra på sig, gräset är kallvått under henne, Gud, vad hon fryser. Men han lyfter upp henne, han lägger ner henne på lurvig frotté, det är hennes badkappa, han håller om henne, han kysser henne, han gråter, han säger förlåt, förlåt, förlåt, jag älskar dig, jag älskar dig, du får inte gå ifrån mig, stanna hos mig, du får inte gå, jag älskar dig, förlåt mig, förlåt mig...
   Och över dem blir himlen ömtåligt tunn och skärljus som insidan av ett snäckskal. Fåglarna lovsjunger den nya dagen, myggorna dansar, en skalbagge kryper över hennes högra hand som någon slängt åt sidan, hon vet inte längre var den finns. Under hennes huvud, som kudde, ligger det trasiga brudnattlinnet hopskrynklat.
   "Min älva, mitt skogsrå", viskar han. "Jag fick dig i alla fall."
   Och efteråt, ja i hela sitt liv, skulle hon tänka, att inte många flickor hade fått uppleva en sådan bröllopsnatt som hon.

Ur Tacka och ta emot och andra berättelser om kärlekens förvillelser, Legenda 1987.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki