Fandom

Svenskanoveller Wiki

Brevduvan

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av W. E. Johns

Biggles 07.jpg


   Biggles satt och huttrade i sin Camels trånga sittrum, på mindre än tre hundra meters höjd ovanför de allierades bakre skyttelinjer. Det var en bittert kall eftermiddag. Den skarpa februarivinden bet honom i ansiktet och trängde igenom flyghjälmens vadderade läder. Han försökte krypa längre ned i sitt »bås».
   Den lilla kröken åt höger höll på att långsamt rätas ut av en avdelning infanteri. För Biggles föreföll det likgiltigt 'antingen fronten jämnades ut eller inte; några hundra meter åt ena eller andra hållet kunde väl inte spela någon roll tänkte han. Han skulle få ändra åsikt innan dagen var till ända. Då han tittade ner, såg han hur infanteriet arbetade i modd och dy, från granathål till granathål, bit för bit drivande fienden tillbaka.
   Dagens divisionsorder var, att marktrupperna skulle givas allt möjligt stöd. Medelst kulsprutorna skulle fientliga luftstridskrafter hållas borta och genom bombfällning mot deras förbindelselinjer skulle fienden hindras att sända förstärkningar. Biggles hade varit i elden hela morgonen och då han klättrade upp i sittrummet för eftermiddagens skådespel, hade han ännu två odrägliga timmar framför sig, att se på hur leriga män och klumpiga tanks forcerade ingenmansland, medan han själv for hit och dit genom den, av gevär, fält- och luftartilleri förgiftade luften.
   Han flög i zig-zagkurs bakom den brittiska linjen och höll ett vaksamt öga på fiendens trupprörelser. Men röken från artilleriet låg tät, gömde de framryckande trupperna och gjorde marken svår att urskilja. Det var bra så till vida att han själv var svår att upptäcka för fiendens skyttar. Då och då slängde han över frontlinjen och lät sina tvilling-Vickers utspy sin eld i fiendens skyttegravar. Det var mycket farligt och för Biggles ett föga givande företag. Genom detta kunde han inte räkna sig någon ära till godo och de ständigt ökade kulhålen i vingarna förargade honom omåttligt.
   —Jag kommer att få ett av de där förbaskade hålen genom mej vilken minut som helst, muttrade han. Krasch! Något hade träffat maskinen och farit mot hans ansikte. Glasögonen krossades av något vasst.
   —Vad tusan har hänt nu, mumlade han och ryckte bort resterna av glasögonen. Hans första tanke var att ett oljerör hade slitits av genom en granatskärva och instinktivt strypte han gasen och satte kurs med nosen nedåt mot de egna linjerna.
   Med handen strök han över ansiktet och gav till ett misslynt utrop då den blev alldeles blodig. — Herre Gud! Jag är sårad! morrade han och såg nedåt efter en lämplig landningsplats. Han hade liten tid för att välja men lyckligtvis fanns det många stora fält till hands och några sekunder senare hade Camelen stannat på ett av dem.
   Han stod upprätt i sittrummet och undersökte sig själv för att utröna, var blodet kom ifrån. Hans blick föll då på några fjädrar, som fastnat på den mittersta stödwiren och han sjönk ner med ett fåraktigt flin.
   —Himmel, mumlade han. — En fågel! Det var hela saken. Vid närmare undersökning upptäckte han flera fjädrar och slutligen fann han en hopmosad massa av blod och fjäder på golvet i sittrummet. Propellern måste ha träffat den och slungat det som blev kvar i ansiktet på mig, log han. — Ser ut att vara en duva. Äh, vad — —?
   Han skulle just kasta den överbord då han fick syn på något. Det var en liten tub, fastsatt på fågelns ben.
   —En brevduva, eh? visslade han. — Jag undrar om det är en av de våras eller fiendens.
   Sättande sig på Camelens »puckel» lossade han på kapsylen och blottade ett litet tunt papper. En enda blick på bokstäverna och tecknen var nog, för att han skulle förstå, att det var chifferskrift. — Det är bäst att överlämna det till informationstjänsten så fort som möjligt, tänkte han och såg upp. En officer och åtskilliga »tommies» betraktade honom förundrat, där de stod bakom en häck.
   —Är det något på tok? ropade officeren.
   —Allt väl, svarade Biggles. — Vet ni, var närmaste fälttelefon är belägen?
   —Det finns en på regementsexpeditionen — bondgården vid slutet av vägen, blev svaret.
   Fem minuter senare talade Biggles med överste Raymond vid Flyghögkvarteret och sedan han omtalat, vad som hänt honom, läste han på överstens uppmaning upp meddelandet bokstav för bokstav. — Skall jag vänta? frågade Biggles, då han slutat.
   —Nej, ring av, men gå inte er väg. Jag ringer om en minut eller två, svarade översten korthugget.
   Fem minuter gick raskt medan Biggles värmde sig vid eldstaden och så ringde telefonen gällt.
   —Till er, sir, sade ordonansen och räckte honom luren.
   —Är det ni, Bigglesworth, hördes överstens röst.
   —Ja, sir.
   —Gott. Vi behöver er inte mera.
   —Hoppas jag hade goda nyheter, sade Biggles, och ämnade ringa av.
   —Nej, det var dåliga nyheter. Budskapet kom från en av våra agenter på andra sidan. Maskinen, som skulle hämta honom i går kväll, störtade och piloten dödades. Det var allt.
   —Men hur gick det spionmannen? frågade Biggles förskräckt.
   —Jag fruktar att han är illa ute, stackars sate. Han säger, att han är på norra sidan av Lagnicourtskogen. Tyskarna har en kedja av trupper runt honom och jagar honom med hundar. Han har hört dem.
   —Herre Gud, så förskräckligt.
   —Vi kan inte göra något, det vet han. Det blir mörkt om en timme och vi kan inte riskera en nattlandning utan att se marken. De har fångat honom morgon. Tack i alla fall för det snabba överlämnandet av budskapet. — En sak till; ert M. C (Military Cross) är klart. Det kommer att tillkännages i kväll. Adjö. Det knäppte till när översten ringde av.
   Biggles satt kvar med luren i handen. Han tänkte inte på utmärkelsetecknet, som översten nyss talat om. Han hade en helt annan vision än av den scen på mässen, där han själv skulle vara huvudpersonen, då hans namn kommit upp på anslagstavlan. För sin inre syn såg han ett kallt, ödsligt landskap med avlövade träd, mellan vilka kröp en ovårdad, lerig, jagad man som förgäves spanade mot skyn efter en hjälp som aldrig skulle komma. Han såg en kedja skoningslösa, gråklädda fiender — hållande tillbaka de flåsande blodhundarna — komma närmare och närmare flyktingen. Han såg en ogästvänlig, naken vägg, mot vilken stod en man med förbundna ögon — mannen som hade kämpat kriget på sitt sätt, utan något hopp om ära, och förlorat.
   Efter två års krig hade Biggles mycket litet av sentimentalitet kvar, men denna bild kbm honom att känna en propp i halsen. — Så, de lämnar honom i sticket, eh, tänkte han. — Det är informationstjänsten det, vid Gud. Han malde sonder orden mellan de hårt hoppressade läpparna och kastade ner luren med en smäll.
   —Vad var det, sir? frågade den förskräckte ordonansen.
   —Dra åt — — fräste Biggles. — Förlåt, jag menade inget illa, tillade han och gick mot dörren.
   Hans hjärna arbetade raskt, då han gick mot Camelen. — Norra gränsen av Lagnicourt-skogen hade översten sagt. Den är förbaska mej nära en mil lång. Jag undrar, om han upptäcker mej, om jag går ner. Han måste fara tillbaka på vingen — det är enda möjligheten. Men det är en bättre chans, än den exekutionspatrullen ger honom. Vi måste försöka i alla fall, det är inte mer än sju eller åtta mil över linjen.
   Inom fem minuter var Biggles i luften med kurs mot skogen och tio minuter senare, sedan han blivit svårt jagad av luftvärnet, svävade han över den på väl 1,500 meters höjd.
   —De har inte fångat honom ännu, i alla fall, muttrade han, då han såg att jägarskaran var i full verksamhet. Åtskilliga grupper soldater genomletade dikena vid västra kanten av skogen och han såg hundar spåra längs en häck, som löpte diagonalt mot den västra sidan. Vaktposter voro utställda med jämna mellanrum utefter norra och södra gränsen.
   —Nå, en sak kan jag åtminstone göra, om allt annat misslyckas. Jag lägger mina ägg först, beslöt han, då han kom att tänka på sina två återstående Coopersbomber. Han sköt spaken framåt och störtade ner mot buskarna, där hundarna var i verksamhet.
   Han gjorde en vertikal vändning runt buskarna och rätade ut planet på femtio meters höjd. Då han såg en grupp alldeles under sitt plan, drog han i bombspaken, ett — två. Stigande i en brant zoom, gjorde han en halv loop, gick ner och lät sina båda Vickers spela, våldsamt. Ett moln av rök och damm hindrade honom att se, vilken skada han åstadkommit med bomberna. Han såg hur en hjälmklädd figur lyfte sitt gevär för att beskjuta honom, såg honom falla, resa sig upp, falla igen och så krypa bort i undervegetationen. En av hundarna släpade sig också bort. Biggles rätade upp Camelen, vände och gick ned igen. Röken hade skingrats nu och han hade klart sikte för kulsprutorna. Han såg, hur flera andra grupper män skyndade till platsen och han tänkte, att detta skulle ge spionen en smula andrum och en chans att ge sig tillkänna.
   Så rätade han ut planet i horisontellt läge. Vänstra rodret lades om och han rusade mot skogens norra bryn. Tio meter från marken for han utefter skogsbrynet, formligen hoppande över trädtopparna i hans väg. Det fanns endast ett fält som var tillräckligt stort för honom att landa på. Skulle spionen förstå det, undrade han, då han gick ner i en tvär glidflykt med motorn frånslagen.
   Det var ett desperat företag han givit sig in i, det visste han. En misslyckad landning eller ett välriktat skott från någon vaktpost, då han nått marken, skulle vara det samma som slutet. Camelens bakre hjul hoppade mot den ojämna markytan, då en ruggig figur i nedböjd ställning rusade fram ur skogsbrynet och för glatta livet kom springande emot honom. Biggles sparkade till roderspaken och vände, med stjärten upp i vädret, för att möta honom. På trettio meters avstånd stannade han, färdig att ta upp mannen.
   En kula flög genom motorhuven och en annan träffade flygkroppen någonstans bakom honom. — Skynda på! skrek han ursinnigt, fastän det var tydligt, att mannen gjorde sitt allra bästa. — På vingen — inte den där — — på den vänstra — enda chansen, fräste han.
   Den utmattade mannen gav inget svar, utan kastade sig hel och hållen på planet, där han kröp tätt intill flygkroppen och grep tag i stagen med sina bara händer.
   —Ta de här, skrek Biggles och kastade sina handskar till flyktingen.
   Kulor sprutade upp jorden omkring dem, men plötsligt upphörde de och Biggles såg upp, för att få reda på orsaken. En tropp ulaner kom galopperande fram över fältet inte hundra meter därifrån. Med bistert sammanpressade läppar gav Biggles motorn full gas och for över fältet rätt emot dem. Hans tumme sökte kulsprutornas avtryckare och två raka strålar mötte de anstormande ryttarna.
   Med ett knakande som han trots motorbullret kunde höra, slog en kula i strävan framfor Biggles ansikte och kom honom att rygga tillbaka. Men nu var han redan i luften och stigande högt i en brant zoom vände han mot linjerna.
   —Jag har honom — jag för honom över, genljöd det ideligen i hans hjärna. — Om den stackars saten inte fryser till döds och faller av, så är han hemma om tio minuter. När höjdmätarens nål utvisade 1,500 meter stängde han av gasen, lutade sig ut ur sittrummet och skrek allt vad han förmådde: — Tio minuter. En kort nick visade att spejaren hade förstått.
   Biggles sköt spaken framåt och dök mot linjen. Han kunde känna, hur mannens vikt drog åt sitt håll, men det uppvägdes av propellerns inverkan på riktningen, så att inget allvarligt obehag uppstod. Biggles såg bakåt. En samling små svarta prickar syntes mot den nedgående solen. Fokkers! — De kan inte nå mej nu, jag är hemma, hånade Biggles, i det han ytterligare drog höjdspaken framåt. Han var nu på 700 meters höjd; det återstod endast två mil och han skulle vara i säkerhet.
   Whoof! Whoof! Whoof! — Tre svarta moln av rök bolmade upp framfor honom och tvang honom att svänga. Whoof! Pang! Något slog emot motorn så kraftigt att hela Camelen darrade. Motorn rusade först vilt för att i nästa ögonblick bli dödsstilla. En bråkdel av en sekund blev Biggles som bedövad. Mekaniskt drog han spaken framåt och såg ned. De tyska reservskyttelinjerna — låg nedanför. — Herre Gud, vilken osmak. Jag kan inte nå fram, tänkte han bittert. Jag kommer att vara tre hundra meter för kort. Han började sakta glida mot den allierade fronten, som nu var synlig.
   Vid två hundra meters höjd — planet sjönk hastigt nu — vände mannen på vingarna ansiktet mot honom och minnet av det plågade Biggles under flera dagar framåt. En plötslig tanke slog honom. — Himmel! Jag för med mej en professionell spion; de kommer att skjuta oss båda.
   Marken var mycket nära nu och han kunde se, att han skulle nå den alldeles bakom de tyska främre skyttegravarna. — Jag tror, att nedslaget kommer att döda oss bägge två, mumlade han bistert, då hans öga föll på en halv bombkrater. På två meters höjd rätade han ut planet till en »pannkakslandning»; maskinen började sakta sjunka för att sedan hastigt öka farten. Ett bedövande, genomträngande kraschande och Camelen slog runt över honom. Något träffade hans huvud och allt blev svart.

   —Här, tag och drick det här, unge man — det är rom, hördes en röst mycket avlägsen.
   Biggles slog upp ögonen och såg en officers ängsliga ansikte och sin senaste passagerare.
   —Vem är ni, frågade han matt, arbetande sig upp i sittande ställning för att taga emot den erbjudna drycken.
   —Major Mc Kay, från de Kungl. Skottarna, de främsta till fots och den brittiska armens prydnad, log hans visavi.
   —Vad tusan har ni här att göra? Var är tyskarna?
   —Vi föste bort dem från den här kroken i eftermiddag, sade majoren, vilket var er smala lycka.
   —Förbaskad tur för mej, medgav Biggles eftertryckligt.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki