FANDOM



Av: Alice Munro

   När jag var ung bodde jag i slutet av en lång väg, eller en väg som verkade lång i mina ögon. Bakom mig när jag gick hem från skolan och senare från high school, låg den riktiga staden som sjöd av verksamhet, som hade trottoarer och gatlyktor som tändes när det blev mörkt. Två broar över Maitland River markerade slutet på staden, en smal järnbro, där bilar ibland fick problem med vem som skulle köra in till kanten och vänta på den mötande, och en träbro för gående där det ibland fattades en planka och man kunde se rakt ner i det klara, snabbt flytande vattnet. Jag tyckte om det, men så småningom kom det alltid någon och ersatte plankan.
   Sedan följde en liten sänka där det låg några fallfärdiga hus som varje vår blev översvämmade, men som ändå alltid beboddes av människor, olika människor. Och så ännu en bro, över kvarnfallet, som var smalt men djupt nog att drunkna i. Efter det delade sig vägen och fortsatte dels söderut uppför en sluttning innan den blev en riktig bilväg, dels runt den gamla marknadsplatsen och vidare västerut.
   Den västra vägen var min.
   Det fanns också en väg som gick norrut, med en riktig trottoar ett kort stycke och ett flertal hus som låg tätt, som om det vore i stan. Ett av dem hade en skylt i fönstret där det stod Salada Tea, något som visade att här en gång funnits en livsmedelsaffär. Sedan kom en skola, där jag hade gått i två år men aldrig mer ville se. Efter den perioden hade mamma fått pappa att köpa ett gammalt skjul i stan, vilket innebar att han betalade skatt där och jag kunde gå i skolan inne i stan. Det skulle visa sig onödigt, för just det år, den månad då jag började skolan i stan, förklarades krig mot Tyskland och som genom ett trollslag hade den gamla skolan förlorat i betydelse, den skola där buspojkarna tagit min lunch och hotat att klå upp mig och där ingen tycktes få lugn och ro att lära sig något överhuvudtaget. Snart fanns där bara ett rum och en lärare, som troligen inte ens låste dörren under rasterna. Och samma pojkar som alltid retoriskt och oroande haft för vana att fråga mig om jag ville knulla var nu lika ivriga att skaffa jobb som deras äldre bröder var att ta värvning.
   Jag vet inte om skoltoaletterna blivit bättre vid det laget eller inte, men i den gamla skolan var det toaletterna som var värst. Visserligen hade vi utedass hemma, men där var det rent och till och med linoleumgolv. Av förakt eller vad det nu var brydde sig ingen i den gamla skolan om att sikta på hålet. Inte heller i stan var det alltid så lätt för mig, för alla andra hade känt varandra sedan första klass, och det var mycket som jag ännu inte hade lärt mig, men det var underbart att se de rena toalettsitsarna där och höra det förnäma, urbana ljudet av vatten som spolade.
   Under min tid på den första skolan fick jag faktiskt en kamrat. En flicka som jag kan kalla Diane kom dit ett stycke in på andra året jag gick där. Hon var ungefär lika gammal som jag och bodde i ett av husen med trottoar utanför. Hon frågade en dag om jag kunde en skotsk dans som kallades highland fling, och när jag sa nej erbjöd hon sig att lära mig den. I detta syfte gick vi hem till henne efter skolan. Hennes mamma var död och hon hade flyttat hem till sina morföräldrar. För att dansa highland fling, sa hon, behövde man steppskor som hon hade och naturligtvis inte jag, men vi hade nästan samma skostorlek, så vi kunde byta medan hon försökte undervisa mig. Efter ett tag blev vi törstiga och hennes mormor gav oss vatten att dricka, men det var ett illasmakande vatten ur en grävd brunn, precis som i skolan. Jag förklarade vilket överlägset vatten vi fick ur en borrad brunn hemma, och mormodern sa utan att ta illa vid sig att hon önskade att de också haft det.
   Men alldeles för snart stod mamma utanför, efter att ha kommit till skolan och upptäckt att jag inte var där. Hon tutade för att kalla på mig och besvarade inte ens mormoderns vänliga vinkning. Mamma körde inte ofta bil, och när hon gjorde det vilade det alltid något slags högtidlig nervositet över tillfället. På vägen hem blev jag tillsagd att aldrig mer besöka det huset. (Det gav sig självt, eftersom Diane några dagar senare inte längre kom till skolan – hon hade skickats iväg någon annanstans.) Jag berättade för mamma att Dianes mamma var död, och hon sa att hon visste det. Jag berättade också om den skotska dansen, och hon sa att jag gärna fick lära mig ordentligt någon gång, men inte i det huset.

   Jag fick då inte veta – och jag vet inte när jag fick det – att Dianes mamma hade varit prostituerad och att hon dött i någon sjukdom som prostituerade fick. Hon hade velat bli begravd hemma, och prästen i vår egen kyrka hade förrättat begravningsakten. Man hade haft olika uppfattningar om texten han använt. En del personer tyckte att han borde ha strukit de orden, men mamma tyckte att han gjorde rätt.
   Döden är syndens lön.
   Mamma berättade detta långt senare, eller som det tycktes långt senare, under en period då jag hatade rätt mycket av det hon sa, särskilt när hon använde den där rösten som upphetsat nästan dallrade av övertygelse.
   Jag stötte då och då på mormodern. Hon hade alltid ett litet leende åt mig. Hon sa att det var fantastiskt att jag fortsatte skolan och rapporterade om Diane, som också gått kvar i skolan ett bra tag, var hon nu bodde – fast inte lika länge som jag. Enligt mormodern skaffade hon sedan jobb på en restaurang i Toronto, där hon fick ha kläder med paljetter på. Jag var gammal nog vid den tiden, och elak nog, att ta för givet att det säkert var ett ställe där man också tog av sig paljettkläderna.
   Dianes mormor var inte den enda som tyckte att jag gick i skolan länge. Utmed min väg fanns ett antal hus som låg längre isär än vad de skulle ha gjort i stan men som trots det inte hade särskilt mycket mark omkring. Ett av dem låg på en liten kulle och tillhörde Waitey Streets, en enarmad veteran från första världskriget. Han höll sig med en del får och hade en fru som jag bara såg en enda gång under alla år, då hon höll på att fylla en hink vid pumpen. Waitey skämtade gärna om att jag aldrig blev klar med skolan och att det var synd att jag inte kunde ta min examen och sluta. Och jag skämtade tillbaka och låtsades att han hade rätt. Jag vet inte riktigt vad han verkligen trodde. Det var på det viset man kände folk utmed vägen och de kände oss. Man hälsade och de hälsade tillbaka och sa något om vädret, och om de satt i bil och man gick till fots frågade de om man ville ha skjuts. Det var inte som på den riktiga landsbygden, där folk för det mesta visste precis hur det såg ut hemma hos varandra och där alla förtjänade sitt uppehälle på ungefär samma sätt.
   Det tog inte längre tid för mig att gå ut high school än för någon annan som fullföljde de fem åren där. Men få elever gjorde det. Ingen förväntade sig på den tiden att samma antal ungdomar som började på high school i klass nio skulle komma därifrån, fullproppade med kunskap och grammatik, när de hade gått sina fem år. Man fick deltidsjobb som så småningom blev heltidsjobb. Flickor gifte sig och fick barn, i den ordningen eller tvärtom. I avgångsklassen på high school, där bara en fjärdedel av ursprungsklassen gick kvar, fanns en insikt om kunskaper och en seriös målmedvetenhet eller kanske bara en dröjande känsla av att man ägnade sig åt något i grunden opraktiskt, oavsett vad som hände senare.
   Det var som om jag befann mig en livstid ifrån de människor som jag hade känt i nionde klass, för att inte tala om de klasskamrater jag haft när jag började skolan.

   I ett hörn av vår matsal fanns något som alltid förvånade mig när jag tog fram dammsugaren för att städa golvet. Jag visste vad det var – en golfbag som såg mycket ny ut, med klubbor och bollar i. Jag undrade bara vad den gjorde hemma hos oss. Jag kunde nästan ingenting om sporten, men jag hade mina uppfattningar om den typ av människor som utövade den. Det var inte folk som gick i overall, som pappa gjorde, även om han satte på sig lite finare arbetsbyxor när han begav sig in till stan. Jag kunde i viss utsträckning tänka mig mamma iföra sig det slags sportiga kläder som krävdes och binda en scarf runt sitt fina, flygande hår. Men jag kunde inte se henne försöka slå en boll i hålet. Hon måste ju stå över en sådan lättsinnig handling.
   En gång i tiden hade hon tydligen haft en annan uppfattning. Hon måste ha trott att hon och pappa skulle kunna förvandla sig till en annan sorts människor, människor som åtnjöt fritid. Golf. Middagsbjudningar. Kanske hade hon övertygat sig själv om att den sortens gränser inte fanns. Hon hade lyckats komma sig upp från en gård på den ödsliga Canadian Shield – en gård som var mycket fattigare än den pappa kom från – och hon hade blivit lärarinna och lärt sig tala på ett sätt som gjorde att hennes egna släktingar hade svårt att umgås med henne. Hon hade kanske fått idén att hon strävat så till den grad att hon var välkommen överallt.
   Pappa hade andra idéer. Det var inte det att han ansåg stadsmänniskor eller några andra människor finare än vad han var själv. Men han trodde kanske att det var så de tänkte. Och han föredrog att aldrig ge dem chansen att visa det.
   När det gällde golf verkade det som om pappa hade vunnit.
   Det var inte så att han gärna skulle ha nöjt sig med att ta över föräldrarnas medelmåttiga gård och leva det liv de förväntat sig. När han och mamma lämnade sina uppväxtorter bakom sig och köpte marken vid slutet av en väg nära en stad, visste de inte att planerna på att föda upp silverräv och senare mink skulle bli en vinstlott. Som pojke hade pappa trivts bättre med att sköta rävsaxarna än med att hjälpa till på gården eller att gå på high school – förutom att han tjänade mer pengar på det än någonsin tidigare – och han hade gjort slag i saken och fullföljt de planer som förhoppningsvis skulle ge honom en inkomst livet ut. Han satsade de pengar han sparat ihop, och mamma bidrog med sina inkomster från lärartiden. Han byggde upp alla de burar och skjul som djuren behövde i fångenskapen. De tolv tunnlanden var ett alldeles lagom stort område, med en slåtteräng och tillräckligt mycket betesmark för vår egen ko och de gamla hästar som väntade på att bli föda åt rävarna. Slåtterängen löpte ända ner till floden och skuggades av tolv almar.
   När jag nu tänker efter, minns jag att det förekom ganska mycket dödande. De gamla hästarna måste bli föda och de pälsbärande djuren gallrades ut varje år så att bara avelsdjuren blev kvar. Men jag var van vid det och kunde lätt bortse från alltsammans genom att måla upp en tillrättalagd scen som liknade miljön i Anne på Grönkulla eller Pat på Silver Bush. Jag hade hjälp av almarna som bredde ut sig över betesängen och den glänsande floden, liksom av källan som sprang ur vallen ovanför betesängen och försåg de dödsdömda hästarna och kon med vatten. Också jag drack dess vatten ur en tennmugg som jag hade med mig. Överallt trampade man i häst- och koskit, men jag satte mig över det, precis som Anne måste ha gjort på Grönkulla.
   På den tiden måste jag ibland hjälpa pappa, eftersom min bror ännu inte var gammal nog. Jag pumpade upp friskt vatten och jag gick fram och tillbaka utmed raderna av burar och höll rent och fyllde på djurens vattenhoar. Jag tyckte om det. Jag trivdes med det viktiga arbetet och med att ofta vara ensam. Senare fick jag stanna hemma och hjälpa mamma, och det gjorde mig harmsen och besvärlig. »Käfta emot«, kallades det. Mamma sa att jag sårade hennes känslor, och det slutade ofta med att hon gick till ladugården och skvallrade för pappa. Då fick han avbryta det han höll på med och ge mig stryk med sitt bälte. (På den tiden var det inte någon ovanlig bestraffning.) Efteråt låg jag på sängen och grät och gjorde upp planer på att rymma. Men också den fasen gick över, och i tonåren blev jag foglig, till och med gladlynt, och alla hade roligt åt mina lustiga skildringar av saker och ting som jag hört i stan eller som hänt i skolan.
   Vårt hus var ganska stort. Vi visste inte exakt när det var byggt, men det måste ha varit mindre än hundra år tidigare, för 1858 var det år då den förste nybyggaren hade stannat upp på en plats som hette Bodmin – som nu hade dött ut. Han hade byggt sig en flotte och farit nerför floden för att röja bort träd från den mark som senare blev en hel by. Den där första byn hade snart ett sågverk och ett hotell och tre kyrkor och en skola, den skola där jag börjat och som jag fasat så för. Sedan byggdes en bro över floden, och det började gå upp för folk hur mycket lägligare det skulle vara att bo på den andra sidan, på mark som låg högre, och på det viset tynade den ursprungliga bebyggelsen bort och blev den illa sedda och senare bara underliga, halvt avsomnade by som jag talat om.
   Vårt hus var troligen inte något av de allra första husen i den där tidiga bebyggelsen, för det var klätt med tegel, och de andra husen var helt i trä, men det hade sannolikt rests kort tid därefter. Det vände ryggen åt byn och vette åt väster, över sakta sluttande fält mot den dolda krök där floden bildade det som vi kallade Big Bend. Bortom floden fanns ett område med mörka, städsegröna träd, troligen cedrar, men det var för långt bort för att man skulle kunna säga säkert. Och ännu längre bort, på en annan sluttning, låg ytterligare ett hus, som såg ganska litet ut på det avståndet och som vette åt vårt håll, ett hus som vi aldrig skulle besöka eller lära känna och som för mig var som ett lilleputthus i en saga. Men vi visste namnet på mannen som bodde där eller som en gång bott där, för han var kanske död vid det laget. Han hette Roly Grain, och han har trots sitt trollnamn ingen ytterligare roll i det jag nu skriver, för det här är ingen historia, bara livet.

   Mamma hade två missfall innan hon fick mig, så när jag föddes, 1931, måste det ha gett viss tillfredsställelse. Men tiderna blev allt sämre. Sanningen var att pappa hade kommit in i pälsbranschen en aning för sent. Den framgång han hoppats på skulle säkert ha varit mer sannolik i mitten av tjugotalet, när det just hade blivit modernt med päls och när folk hade pengar. Men då hade han ännu inte kommit igång. Vi överlevde dock ända fram till kriget och genom det, och mot slutet av kriget måste det till och med ha blivit ett uppsving, för det var den sommaren pappa reparerade huset och målade det traditionella röda teglet i brunt. Vi hade haft vissa problem med fasaden, eftersom den inte höll kylan ute så väl som den borde. Det ansågs att målarfärgen skulle hjälpa, fast jag kan inte minnas att det blev så. Dessutom fick vi ett badrum, den oanvända mathissen blev köksskåp och den stora matsalen med den öppna trappan förvandlades till ett vanligt rum med inbyggd trappa. Den förändringen gjorde mig oväntat nöjd, för det var där pappa hade agat mig och det var där jag bara ville dö av skam och förtvivlan. Nu blev rummet så annorlunda att det var svårt att ens föreställa sig att något sådant skett där. Jag gick på high school och klarade mig allt bättre för varje år, eftersom vi hade lämnat ämnen som syslöjd och välskrivning bakom oss, och eftersom samhällskunskap ersatts av historia och man fick läsa latin.
   Men efter optimismen under den period då vi rustade upp huset gick verksamheten återigen tillbaka, och den här gången tog den sig aldrig mer. Pappa gjorde päls, först av rävarna och sedan av minkarna, och fick en förfärande låg summa för alltsammans, och efter det arbetade han om dagen med att riva alla de skjul där verksamheten pågått fram till slutet, innan han gav sig iväg till femskiftet på järnbruket. Han kom inte hem förrän vid midnatt.
   Så fort jag kom hem från skolan satte jag igång att laga lunch åt pappa. Jag stekte två bitar köttpudding och hällde på mycket ketchup. Jag fyllde hans termos med starkt svart te. Jag lade också ner en grov tekaka med sylt eller kanske en rejäl bit hembakad paj. Ibland på lördagarna bakade jag paj och ibland gjorde mamma det, även om hennes bakning blev alltmer opålitlig.
   Något hade hänt som var till och med mer oväntat och som skulle komma att bli mer förödande än förlusten av inkomster, även om vi ännu inte visste det. Det var de första tecknen på Parkinsons sjukdom, som visade sig då mamma var lite över fyrtio.
   I början var det inte så farligt. Det var sällan som ögonen rullade uppåt på ett förvirrande sätt, och den mjuka glansen från ett överskott av saliv var bara nätt och jämnt skönjbar runt läpparna. Hon kunde med viss hjälp klä på sig själv om morgnarna, och hon kunde då och då utföra sysslor i hushållet. Under förvånansvärt lång tid hade hon kvar en viss inre styrka.
   Man skulle kunna tycka att detta borde ha blivit för mycket. Verksamheten nedlagd, mammas hälsa på väg utför. Det hade inte passat in i en fiktiv historia. Men det konstiga är att jag inte minns den tiden som olycklig. Huset präglades inte av någon särskilt förtvivlad stämning. Kanske förstod man inte då att mamma aldrig skulle bli bättre, bara sämre. Vad pappa beträffade hade han sin styrka och skulle ännu länge få behålla den. Han tyckte om sina arbetskamrater på järnbruket, män som till största delen var som han, som upplevt något slags motgång eller extrabörda i livet. Han trivdes med arbetet som var en utmaning och dessutom med uppgiften som nattvakt under kvällsskiftet. Arbetet innebar att hälla smält metall i formar. Järnbruket tillverkade gammaldags spisar som såldes över hela världen. Det var ett farligt jobb, men det kom an på en själv att se upp, som pappa sa. Och lönen var hygglig – en nyhet för hans del.
   Jag tror att han var glad att komma iväg hemifrån, även om han ägnade sig åt hårt och riskfyllt arbete. Att komma ifrån huset och vistas i sällskap med andra män som också hade sina problem men som gjorde det bästa av situationen.
   När han väl hade gett sig av började jag med kvällsmaten. Jag kunde laga sådant som jag tyckte var exotiskt, som spaghetti eller omelett, så länge det var billigt. Och när disken var klar – min syster fick torka, och min bror fick övertalas att kasta ut diskvattnet på det mörka fältet (jag kunde göra det själv men gillade att ge order) – satte jag mig med fötterna mot den värmande ugnen, som hade förlorat sin lucka, och läste de stora romaner som jag lånat på biblioteket i stan: Fria män som handlade om livet på Island, långt svårare än vårt men med en hopplös storslagenhet över sig, eller På spaning efter den tid som flytt, som inte rörde något jag överhuvudtaget begrep men som jag för den sakens skull inte kunde sluta läsa, eller Bergtagen, som handlade om tuberkulos och som innehöll en ingående argumentering om det som å ena sidan tycktes vara en ljus och progressiv livsuppfattning och å den andra en mörk och på något sätt omskakande förtvivlan. Jag gjorde aldrig läxor under denna dyrbara tid, men när proven skulle gå av stapeln lade jag manken till, stannade uppe nästan hela natten och proppade huvudet fullt av det jag förmodades ha lärt mig. Jag hade ett fenomenalt korttidsminne, och det fungerade ganska bra för de krav som ställdes.
   Trots allt ansåg jag mig vara en lyckligt lottad person.
   Ibland pratade mamma och jag, mest om hennes ungdomstid. Vid det laget hade jag sällan några invändningar mot hennes sätt att se på saker och ting.
   Flera gånger berättade hon en historia för mig om det hus som nu tillhörde krigsveteranen Waitey Streets – mannen som förundrades över hur lång tid det tog för mig att komma igenom skolan. Historien handlade inte om honom utan om någon som bott i det huset långt före honom, en galen gammal kvinna som hette mrs Netterfield. Mrs Netterfield fick sina matvaror hemkörda på beställning, något som var vanligt då. En dag, berättade mamma, hade handlaren glömt att skicka med smöret, eller kanske hade mrs Netterfield glömt att beställa det, och när budet hämtade ut varorna ur bilen fick hon se misstaget och blev upprörd. Och hon var på sätt och vis förberedd. Hon hade sin yxa med sig och höjde den för att straffa budet – även om det förstås inte var hans fel – och han sprang bort till förarhytten och körde iväg utan att ens stänga luckorna därbak.
   En del detaljer i denna historia var förbryllande, även om varken jag eller mamma tänkte på det då. Hur kunde den gamla kvinnan på förhand ha vetat att smöret skulle saknas i hennes varuleverans? Och varför skulle hon komma försedd med yxa, innan hon visste att något fattades? Bar hon alltid med sig yxan, för den händelse att det uppstod en konfrontation?
   Mrs Netterfield ansågs ha varit en riktigt fin dam när hon var yngre.
   Det fanns en annan historia om mrs Netterfield som var intressantare, eftersom jag förekom i den och den ägde rum vid vårt hus.
   Det var en vacker höstdag. Jag låg ute och sov i min barnvagn på den nyanlagda lilla gräsmattan. Pappa var inte hemma den eftermiddagen – kanske hjälpte han sin far på den gamla gården, som han ibland brukade göra – och mamma höll på att tvätta kläder i diskhon. Eftersom jag var första barnet var jag rikligt försedd med stickade plagg, band och annat som omsorgsfullt måste tvättas för hand, i mjukt vatten. Det fanns inget fönster vid diskhon där mamma tvättade och sköljde kläderna. För att titta ut fick man korsa rummet och gå fram till norrfönstret. Därifrån hade man utsikt över uppfarten från brevlådan och fram till huset.
   Varför fick mamma impulsen att lämna tvätten för att titta ut över uppfarten? Hon väntade inte besök. Pappa var inte försenad. Möjligen hade hon bett honom att gå till affären och skaffa något hon behövde till kvällsmaten, och kanske undrade hon om han skulle hinna hem i tid med det som fattades. På den tiden var hon ganska duktig på att laga mat – betydligt skickligare än vad hennes svärmor och de andra kvinnorna i släkten ansåg nödvändigt. När man såg till kostnaden, som de brukade säga.
   Eller kanske handlade det inte om mat utan om ett klädmönster som han skulle hämta eller ett stycke tyg till en ny klänning som hon tänkte sy åt sig.
   Hon berättade aldrig efteråt varför hon hade gjort det.
   Missnöje över mammas matlagning var inte det enda problemet med pappas familj. Det måste ha förekommit diskussioner också om hennes kläder. Jag tänker på att hon alltid bytte kläder på eftermiddagen, även om hon bara skulle stå och tvätta. Hon tog en halvtimmes middagslur efter maten och bytte alltid klänning när hon steg upp. När jag senare tittade på fotografier tyckte jag att den tidens mode var föga smickrande för henne eller för någon överhuvudtaget. Klänningarna var säckiga, och bobbat hår passade inte mammas runda, mjuka ansikte. Men pappas kvinnliga släktingar som bodde tillräckligt nära för att hålla ögonen på henne hade säkert inga invändningar mot det. Problemet var att hon inte såg ut som det hon var. Hon såg inte ut att ha vuxit upp på en gård eller som om hon tänkt sig förbli på en gård.

   Hon såg inte pappas bil komma på vägen. Istället såg hon den gamla mrs Netterfield. Mrs Netterfield måste ha gått till fots från sitt eget hus. Samma hus där jag mycket senare skulle möta den enarmade mannen som retade mig och en enda gång skymta hans korthåriga hustru vid pumpen. Det hus där den galna kvinnan långt innan jag visste något om henne hade förföljt varubudet med en yxa för att han inte hade smöret med sig.
   Mamma måste ha sett mrs Netterfield vid olika tillfällen innan hon upptäckte henne på väg upp mot vårt hus. Kanske hade de aldrig talat med varandra. Men det är möjligt att de hade gjort det. Mamma hade kanske varit noga med det, även om pappa sagt till henne att det inte var nödvändigt. Det kunde till och med orsaka problem, hade han kanske sagt. Mamma hade medkänsla med människor som var som mrs Netterfield, så länge de inte ställde till bråk.
   Men just då tänkte hon varken på hyfs eller vänlighet. Nu sprang hon ut genom köksdörren för att lyfta upp mig ur barnvagnen. Hon lät vagnen stå med filtarna i och sprang in i huset igen och försökte låsa köksdörren efter sig. Ytterdörren behövde hon inte bekymra sig om – den var alltid låst.
   Men det var problem med köksdörren. Mig veterligt hade den aldrig något riktigt lås. Om natten hade man bara för vana att skjuta fram en av köksstolarna mot dörren och låta den stå lutad mot dörrhandtaget så att den skulle välta med ett rejält brak om någon försökte ta sig in. Ett ganska slumpartat sätt att upprätthålla tryggheten, tycks det mig, och inte jämförbart med det faktum att pappa hade en revolver i sin skrivbordslåda. Dessutom var det självklart att en man som regelbundet måste skjuta hästar hade ett gevär och några pistoler i huset. Givetvis oladdade.
   Tänkte mamma alls på något vapen när hon väl hade kilat fast stolen under dörrhandtaget? Hade hon någonsin tagit i en pistol eller laddat någon sådan?
   Föll det henne aldrig in att den gamla kvinnan kanske bara hade kommit för att besöka en granne? Kvinnan måste målmedvetet ha närmat sig så att det på något sätt framgick att hon inte var en vanlig besökare, ute i fridsamma ärenden.
   Det är möjligt att mamma bad men att hon aldrig sa något om det.
   Hon visste att innehållet i vagnen undersöktes, för strax innan hon drog ner rullgardinen i köket såg hon att en av filtarna kastades ur och landade på marken. Efter det försökte hon inte dra ner rullgardinen i något annat fönster utan stod kvar med mig i famnen i ett hörn av köket där hon inte syntes.
   Det kom aldrig någon försynt knackning på dörren. Och stolen rubbades inte. Den föll inte omkull med ett brak. Mamma som stod på sitt gömställe vid mathissen hoppades förtvivlat att tystnaden kunde tolkas så att kvinnan ändrat sig och gått hem.
   Men inte. Hon gick runt huset, tog god tid på sig och stannade vid vartenda fönster på nedervåningen. fönsterluckorna var förstås inte stängda, nu när det var sommar. Hon kunde trycka ansiktet mot varenda glasruta. Och rullgardinerna var alla uppdragna så långt det gick, eftersom det var vackert väder. Kvinnan var inte särskilt lång, men hon behövde inte sträcka på sig för att se in.
   Hur visste mamma detta? Det var ju inte så att hon sprang runt med mig i famnen och gömde sig bakom den ena möbeln efter den andra för att stel av skräck kika fram och mötas av en stirrande blick och kanske ett vildsint grin.
   Hon stod kvar vid mathissen. Vad annat kunde hon göra?
   Hon hade ju förstås källaren. Fönstren var för små för att någon skulle kunna ta sig in där. Men det fanns ingen hasp på insidan av källardörren. Och det hade på något sätt varit mer fasansfullt att stå där i mörkret om kvinnan till slut lyckats ta sig in i huset och kom nerför källartrappan.
   Det fanns ju också rum däruppe, men för att komma dit måste mamma gå igenom stora rummet – det rum som senare fick trappan inbyggd och inte längre verkade lika oroväckande, trots att det var där pappa agade mig.
   Jag vet inte när mamma berättade historien första gången, men jag tror att det var där de tidigare versionerna slutade – med att mrs Netterfield tryckte ansikte och händer mot glaset, medan mamma gömde sig. Men i senare versioner fanns det en fortsättning, i och med att skakandet och bankandet tog över. Det pratades aldrig om rop och skrik. Den gamla kvinnan hade kanske inte kraft nog till det. Eller kanske var det så att hon glömt sitt ärende när kraften väl runnit ur henne.
   Hon gav i alla fall upp, det var allt som hände. När hon hade gått runt till husets alla dörrar och fönster gick hon sin väg. Mamma tog äntligen mod till sig och förstod av tystnaden att mrs Netterfield hade gått därifrån.
   Hon tog dock inte bort stolen som var fastkilad under dörrhandtaget förrän pappa kom hem.
   Jag menar nu inte att mamma talade särskilt ofta om den händelsen. Den ingick inte i den repertoar som jag lärde känna och för det mesta fann intressant. Hennes kamp för att få gå på high school. Skolan i Alberta, där hon undervisade och där barnen fick rida till skolan. Skolkamraterna som blev hennes vänner, de oskyldiga spratten som förekom.
   Jag kunde alltid tyda det hon sa, även om andra inte kunde det när hennes röst blev grötig. Jag var hennes tolk, och ibland kände jag förtvivlan över att tvingas upprepa invecklade meningar eller ett förment skämt, samtidigt som jag såg att de snälla människor som stannat för att prata lite stod som på nålar för att komma därifrån.
   Det mamma upplevt då gamla mrs Netterfield hemsökt dem, som hon kallade det, var ingenting som jag någonsin behövde återge. Men jag måste ha känt till det länge. Jag minns att jag en gång frågade henne om hon visste vad som senare blivit av kvinnan.
   »De hämtade henne«, sa hon. »Det tror jag i alla fall. Hon lämnades inte att dö ensam.«
   När jag hade gift mig och flyttat till Vancouver, fick jag fortfarande den tidning som kom ut en gång i veckan i den stad där jag växte upp. Jag tror att någon, kanske pappa eller hans andra fru, såg till att jag fick en prenumeration. Ofta tittade jag inte i den, men när jag vid ett tillfälle gjorde det, såg jag namnet Netterfield. Det var inte namnet på någon som just då bodde i stan men uppenbarligen var det en kvinna i Portland, Oregon, som hetat så som ogift och som skrivit ett brev till tidningen. Denna kvinna hade liksom jag fortfarande en prenumeration på sin hemstadstidning, och hon hade skrivit en dikt om sin barndom där.

   Jag vet en frodig sluttning,
   invid en flod så klar,
   en plats för lek och njutning,
   en fristad ifrån forna dar.

   Det fanns flera verser, och när jag läste började jag förstå att hon talade om samma flodängar som jag trott tillhörde mig.
   »De rader jag bifogar beskriver minnen från den där gamla backsluttningen«, skrev hon. »Om ni tycker att de är värda lite utrymme i er ärevördiga tidning, tackar jag.«

   Där solen leker över sanden
   och tusen gnistor slår,
   och borta på den andra stranden
   det blommar rikt i varje snår.

   Det var vår flodstrand. Min flodstrand. En annan vers handlade om en dunge med lönnar, men där tror jag att hon minns fel – det var almar, som alla vid det laget hade dött av holländska almsjukan.
   Resten av brevet fick saker och ting att klarna. Kvinnan skrev att hennes far – som hette Netterfield – hade köpt ett stycke land av staten 1883 i det som senare kallades Lower Town. Hans mark sträckte sig ner till Maitland River.

   Utmed en iriskantad ström
   mig lönnens skugga lockar,
   på fälten som i dröm,
   sig vita gässen flockar.

   Hon skrev ingenting om hur lerigt och smutsigt det blev kring hästhovarna om våren. Och hon skrev förstås ingenting om hästskiten.
   Jag hade faktiskt en gång själv skrivit liknande dikter, fast de nu kommit bort och kanske aldrig hade blivit nedskrivna. Verser som prisade naturen och som sedan blev lite svåra att avsluta. Jag skrev dem säkert under den period då jag var så intolerant mot mamma och då pappa gav mig stryk för att jag var elak. Eller bankade skiten ur mig, som folk muntert kunde säga.
   Kvinnan skrev att hon var född 1876. Hon hade bott i sitt fädernehem fram till det att hon gifte sig. Det låg där staden tog slut och det öppna landskapet började, och det hade utsikt mot solnedgången.
   Vårt hus.

   Är det möjligt att mamma aldrig visste det, aldrig visste att det var i vårt hus som familjen Netterfield hade bott och att den gamla kvinnan tittade in genom fönstren i det som varit hennes eget hem?
   Det är möjligt. Nu på ålderns höst har jag blivit intresserad nog att söka i arkiv och tålmodigt ägna tid åt att slå upp saker och ting, och jag har funnit att flera olika familjer ägt vårt hus från det att familjen Netterfield sålde det och till det att mina föräldrar flyttade dit. Man kan undra varför det såldes när den där kvinnan fortfarande hade många år kvar att leva. Hade hon blivit änka och fått ont om pengar? Vem vet? Och vem var det som kom och hämtade henne, som mamma sa? Kanske var det hennes dotter, samma kvinna som skrev dikterna och bodde i Oregon. Kanske var det den dottern, vuxen och avlägsen, som hon letade efter i barnvagnen. Strax efter det att mamma hade fått tag i mig och, som hon sa, sprungit för brinnande livet.
   Dottern bodde ett tag inte långt från mig när jag var vuxen. Jag kunde ha skrivit till henne, kanske besökt henne. Om jag inte hade varit så upptagen av min egen unga familj och mitt eget ständigt lika otillräckliga skrivande. Men den människa jag då verkligen skulle ha velat tala med var mamma, som inte längre fanns kvar.

   Jag åkte inte hem i slutet av mammas sjukdomstid eller till hennes begravning. Jag hade två små barn och ingen som jag kunde lämna dem hos i Vancouver. Vi skulle nätt och jämnt ha haft råd med resan, och min man föraktade alla formaliteter. Fast varför lägga skulden på honom? Jag kände likadant. Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi – vi gör det ständigt.

Översatt av: Rose-Marie Nielsen, Ur "Dear Life" publicerad 2012 av McClelland and Stewart.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki