Fandom

Svenskanoveller Wiki

Brokeback Mountain

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Annie Proulx

Ennis del Mar vaknar före fem av vinden som gungar husvagnen och visslar in runt aluminiumdörren och fönsterkarmarna. Skjortorna som hänger på en spik darrar lätt i draget. Han kliver upp, kliar sig i den gråa kilen mellan buken och könshåret, hasar fram till gaslågan, häller överblivet kaffe i en kantstött emaljpanna; lågan höljer in den i blått. Han vrider på vattenkranen och urinerar i vasken, drar på sig skjortan, jeansen och sina nötta stövlar och stampar klackarna i golvet för att få på dem ordentligt. Vinden far dånande längs den buktiga husvagnen och när den viner förbi kan han höra rasslet av fint grus och sand under rytandet från den. Det kan nog bli besvärligt med husvagnen ute på stora vägen. Han måste ha packat färdigt och vara borta från stället samma förmiddag. Ranchen ska säljas igen och dagen innan hade man skickat i väg de sista hästarna, betalat ut lönen och avskedat alla och ägaren hade sagt: "Ge dem till mäklarhajen, jag sticker härifrån nu", och lagt nycklarna i handen på Ennis. Han måste kanske stanna hos sin gifta dotter tills han får tag på ett annat jobb, men ändå genomströmmas han av en känsla av glädje därför att Jack Twist var med i nattens dröm.
   Det gamla kaffet kokar upp men han får tag i pannan innan det rinner över sidan, häller det i en fläckig kopp och blåser på den svarta vätskan, låter en ruta av drömmen glida fram. Om han inte tvingar på den sin uppmärksamhet kan den tänkas ge bränsle åt dagen, återuppvärma den där gamla, kalla tiden på berget då de ägde hela världen och ingenting verkade fel. Vinden slår mot husvagnen som ett avfallslass som dumpas från en sopbil, avtar sedan, dör och lämnar en tillfällig tystnad.


De växte upp på små, fattiga rancher i motsatta hörn av staten, Jack Twist i Lightning Flat uppe vid gränsen till Montana och Ennis del Mar i trakten av Sage, nära Utahgränsen. Båda två var pojkar från landet som hade hoppat av high school i förtid utan några framtidsplaner, uppvuxna med hårt arbete och försakelser, båda grova i sätt och tal, båda vana vid ett stoiskt liv. Ennis, som hade uppfostrats av sin äldre bror och syster sedan deras föräldrar körde av vägen i den enda kurvan på Dead Horse Road och lämnade dem tjugofyra dollar i kontanter och en dubbelt intecknad ranch, ansökte vid fjorton års ålder om ett nödfallskörkort så att han skulle kunna köra den timslånga vägen fram och tillbaka mellan ranchen och high school. Pickupen var gammal, utan värme, med bara en vindrutetorkare och dåliga däck; när växellådan strejkade fanns det inga pengar att laga den för. Han hade velat bli andraårsstuderande, tyckte att det låg en viss utmärkelse i just det ordet, men bilen gick sönder strax innan han skulle börja och därmed kastades han direkt in i arbete på ranchen.
   När Ennis träffade Jack Twist 1963 var han förlovad med Alma Beers. Både Jack och Ennis påstod att de sparade pengar för att köpa sig lite betesmark; i Ennis fall innebar det en tobaksburk med fem-dollarsedlar i. Eftersom de var ytterst sugna på att få ett jobb den våren hade de var för sig anmält sig till Arbetsförmedlingen för ranch-och farmjobb — på papperet sammanförde man dem som herde och lägervakt för samma fårhjord norr om Signal. Sommarbetet låg ovanför trädgränsen på Forest Service-mark på Brokeback Mountain. Det skulle bli Jack Twists andra sommar uppe på berget och Ennis första. Ingen av dem hade fyllt tjugo.
   De skakade hand inne på det lilla kvava husvagnskontoret framför ett bord överstrött med fullklottrade papper och en bakelitaskkopp som svämmade över av fimpar. Persiennerna hängde på sned och släppte in en triangel av vitt ljus, som skuggan från förmannens hand rörde sig in i. Joe Aguirre, med vågigt hår i samma färg som cigarettaska och benat i mitten, gav dem sin syn på saken:
   "Forest Service har bestämda lägerplatser på sina betesområden. De där lägren kan ligga några kilometer från ställena där vi släpper fåren på bete. Det blir svåra förluster på grund av rovdjur, ingen i närheten som ser efter dem på natten. Nu vill jag att lägervakten ska vara i huvudlägret där Forest Service säger att han ska vara, men att HERDEN" — han pekade på Jack med en huggande handrörelse — "ska slå upp ett litet tält i smyg hos fåren, utom synhåll, och att han ska SOVA där. Du kan äta kvällsmat och frukost i lägret, men sov TILLSAMMANS MED FÅREN, till hundra procent, INGEN ELD, lämna INGA SPÅR. Rulla ihop tältet varje morgon för den händelse att Forest Service snokar omkring. Ta med hundarna, ditt .30-.30-gevär, sov där. Förra sommaren hade vi en sjuhelvetes förlust på nära tjugofem procent. Jag vill inte ha det igen. Och Du", sade han till Ennis medan han synade det spretiga håret, de stora händerna fulla med skråmor, de trasiga jeansen och skjortan som gapade öppen mellan knapparna, "ska vara nere vid bron på fredagarna klockan tolv med dina mulor och listan för veckan därpå. Nån kommer att vara där i en pickup och ha förnödenheter med sig." Han frågade inte om Ennis hade någon armbandsklocka utan tog ett billig runt fickur på ett flätat snöre ur en ask på en hög hylla, drog upp det och slängde åt honom det som om han inte var värd att sträcka sig fram mot. "I MORGON BITTI kör vi upp er i lastbil till startpunkten." Ett par obetydliga satar utan mål i livet.
   De hittade en bar och drack öl hela eftermiddagen, medan Jack berättade för Ennis om ett åskväder på berget året innan som hade dödat fyrtiotvå får, om deras besynnerliga stank och hur det lät när de bräkte, och behovet av massor av whisky där uppe. Han hade skjutit en öm, sade han, och vände på huvudet för att visa stjärtfjädern i hattbandet. Vid första ögonkastet verkade Jack tilltalande nog med sitt lockiga hår och snabba skratt, men för att vara en liten man var han ganska tung om höfterna och leendet avslöjade hästtänder, inte tillräckligt utstående för att låta honom äta popcorn ur halsen på en tillbringare, men tydligt märkbara. Han var passionerat förtjust i rodeolivet och knäppte bältet med ett litet tjurryttarspänne, men stövlarna var totalt utnötta, med hål som inte gick att laga och han önskade hett att få vara någon annanstans, var som helst utom i Lightning Flat.
   Ennis, med örnnäsa och smalt ansikte, var ovårdad och hade lätt insjunken bröstkorg. Han balanserade en liten bål på långa, krumma ben och kroppen var muskulös och smidig och som gjord för hästar och slagsmål. Hans reflexer var ovanligt snabba och han var tillräckligt långsynt för att tycka illa om att läsa någonting annat än Hamleys sadelkatalog.
   Fårbilarna och hästsläpen lastade av vid änden av stigen och en hjulbent bask visade Ennis hur han skulle packa mulorna — två knyten och en ridlast på varje djur, surrade med dubbla knutar och fästa med halvslag — och sade till honom: "Beställ aldrig soppa. Såna där soppkartonger är väldigt svåra att packa." Tre valpar som tillhörde en av de dystra medhjälparna hamnade i en packkorg och minstingen inuti Jacks rock, för han älskade små hundar. Ennis valde ut en stor fux som kallades Cigarrstumpen att rida på och Jack ett brunt sto som visade sig vara ytterst lättskrämt. I raden av extrahästar fanns en gulgrå black som Ennis gillade utseendet på. Ennis och Jack, hundarna, hästarna och mulorna, tusen tackor och deras lamm flöt uppför stigen som smutsigt vatten genom timmerskogen och ut ovanför trädgränsen på de stora blommande ängarna med den jagande, aldrig upphörande vinden.
   De reste det stora tältet på Forest Service-plattformen, med köks-och matlådorna i tryggt förvar. Båda sov i lägret den första natten. Jack knotade redan över Joe Aguirres sova-med-fåren-utan-någon-brasa-order, men han sadlade det bruna stoet i den mörka morgontimmen utan att säga många ord. Gryningen kom glasklart orange, fläckad underifrån av ett geléliknande band av ljusgrönt. Bergets sotsvarta massa bleknade långsamt tills det hade samma färg som röken från Ennis frukostbrasa. Den kalla luften blev mildare, strimmiga småstenar och smulor av jord kastade plötsliga pennlånga skuggor och de uppstickande tallarna under dem klumpade ihop sig bland hällar av dyster malakit.
   Under dagen tittade Ennis tvärs över en väldig klyfta och såg ibland Jack, en liten prick som rörde sig över en hög äng som en insekt rör sig över en bordduk; Jack i sitt mörka läger såg Ennis som en nattbrasa, en röd gnista på den väldiga svarta bergsmassan.

Jack kom insläntrande en eftermiddag, drack sina båda flaskor öl som hade kylts i en våt säck på den skuggiga sidan av tältet, åt två skålar med stuvning, fyra av Ennis stenhårda bullar, en burk persikor, rullade en cigarett och såg solen gå ner.
   "Jag pendlar fyra timmar om dagen", sade han vresigt. "Kommer hit till frukost, rider tillbaka till fåren, bäddar ner dem på kvällen, kommer hit till kvällsmaten, rider tillbaka till fåren och tillbringar halva natten med att hoppa upp och titta efter prärievargar. Egentligen borde jag tillbringa natten här. Aguirre har ingen rätt att tvinga mig att sova där borta."
   "Vill du byta?" sade Ennis. "Jag skulle inte ha något emot att vak ta fåren. Jag skulle inte ha något emot att sova där borta."
   "Det ar inte det saken gäller. Saken är den att vi borde vara i det här lägret båda två. Och det jäkla enmanstältet luktar som kattpiss eller värre."
   "Jag skulle inte ha något emot att vara där ute."
   "Jag kan tala om för dig att du måste gå upp minst tio gånger på natten där borta för prärievargarnas skull. Jag byter gärna men jag måste varna dig för att min matlagning inte är värd ett piss. Fast jag är ganska duktig på att öppna burkar."
   "Du kan inte vara sämre än vad jag är, i så fall. Det är säkert, jag skulle inte ha något emot det."
   De höll undan natten en timme med den gula fotogenlampan och vid tiotiden red Ennis Cigarrstumpen, en bra natthäst, genom den gnistrande frosten tillbaka till fåren. Med sig hade han överblivna bullar, en burk sylt och en burk kaffe till dagen därpå, för han sade att han tänkte spara in på en tur och stanna ute tills kvällsmaten.
   "Jag sköt en prärievarg precis i gryningen", talade han om för Jack nästa kväll. Han stod och skvätte varmt vatten i ansiktet och löddra-de upp tvål i förhoppning om att hans rakkniv skulle ha lite skärpa kvar, medan Jack skalade potatis. "En stor jävla rackare. Ballar stora som äpplen. Han hade säkert tagit några lamm. Såg ut som om han kunde äta en kamel. Vill du ha lite av det här varma vattnet? Det finns gott om det."
   "Det är ditt alltihop."
   "Ja, jag tänker då tvätta allt jag kommer åt", sade han och drog av sig stövlarna och jeansen (inga kalsonger, inga strumpor, lade Jack märke till), och slabbade sedan omkring med den gröna tvättlappen tills det fräste i brasan.
   De åt en sen kvällsmat vid elden, en burk bönor var, stekt potatis och en liter whisky som de delade på, sittande med ryggen mot en stock, med stövelsulorna och kopparnitarna i jeansen upphettade av brasan, och lät flaskan vandra mellan sig medan den lavendelblå himlen tömdes på färg och den kyliga luften rann ner, de drack, rökte cigaretter, reste sig då och då för att pissa medan eldskenet kastade en gnista i den välvda strålen, slängde pinnar på brasan för att hålla samtalet i gång, pratade om hästar och rodeo, tävlingar med otämjd boskap, olyckor och skador som folk hade råkat ut för, båten Thresher som försvann två månader tidigare med hela besättningen och hur det måste ha varit under de sista undergångsdömda minuterna, hundar som de hade haft, inkallelsen till miltärtjänst, ranchen hemma hos Jack där fadern och modern fortfarande höll ut, Ennis familjegård som hade gått omkull flera år efter det att hans föräldrar dog, den äldre brodern i Signal och en gift syster i Casper. Jack sade att hans far hade varit en ganska välkänd tjurryttare många år tidigare men att han behöll sina hemligheter för sig själv och aldrig gav Jack ett enda ord till vägledning, aldrig en enda gång kom för att se Jack rida, trots att han hade satt upp honom på tjurarna när han var en liten unge. Ennis sade att det slags ridning han intresserade sig för varade längre än åtta sekunder och var till lite glädje och nöje. Pengar kan ju alltid vara till glädje, sade Jack, och Ennis måste hålla med. De visade respekt för varandras åsikter, för de var båda glada över att få en kamrat där de minst av allt hade väntat sig någon. Ennis, som red mot vinden tillbaka till fåren i det förrädiska, berusade ljuset, tänkte att han aldrig hade haft det så trevligt, kände det som om han kunde krafsa det vita ur månen.
   Sommaren förflöt vidare och de drev över hjorden till en ny betesmark och flyttade lägret. Avståndet mellan fåren och det nya lägret var större och nattritten längre. Ennis red lätt, sov med öppna ögon, men timmarna då han var borta från fåren blev längre och längre. Jack lockade fram ett gnälligt surrande ur munspelet, som hade plattats till lite av ett fall från det nervösa bruna stoet, och Ennis hade en fin hes röst; ett par nätter hackade de sig fram genom några sånger. Ennis kunde de mustiga orden till "Strawberry Roan". Jack prövade en Carl Perkins-sång och skrålade "what I say-ay-ay", men han tyckte bäst om en sorgsen psalm som hette "Water-Walking Jesus". Han hade lärt sig den av sin mor som var pingstvän och han sjöng den som en långsam sorgesång, vilket fick några avlägsna prärievargar att börja yla.
   "Det är för sent att rida ut till de där förbannade fåren", sade En-nis, som kröp omkring på alla fyra, snurrig och full, en kall timme när månen hade naggats i kanten förbi klockan två. Ängsstenarna lyste vitgröna och en flinthård vind drog fram över ängen, fick elden att brinna lågt och sedan virvla upp i gula sidenskärp. "Jag har en extra filt jag kan rulla in mig i här ute och få mig en liten tupplur, så rider jag i väg så fort det ljusnar."
   "Du kommer att frysa häcken av dig när den där elden slocknar. Du har det bättre om du sover i tältet."
   "Jag tvivlar på att jag kommer att känna något." Men han vinglade in under tältduken, drog av sig stövlarna, låg och snarkade på markskyddet ett tag och väckte Jack med sina skallrande tänder.
   "Herre jösses, sluta att hamra och kom över hit. Sovsäcken är stor nog", sade Jack med irriterad, sömntung röst. Den var stor nog, varm nog, och efter ett litet tag fördjupade de avsevärt sin nära förtrolighet. Ennis körde för fulla spjäll på alla vägar vare sig han lagade stängsel eller gjorde av med pengar, och han ville inte veta av det när Jack grep tag i hans vänstra hand och förde den till sin erigerade kuk. En-nis ryckte åt sig handen som om han hade nuddat vid eld, ställde sig på knä, knäppte upp bältet, sköt ner kalsongerna, hivade upp Jack på alla fyra och med hjälp av den glansiga fläcken och lite spott trängde han in i honom, ingenting han hade gjort förut men det behövdes ingen handbok. De arbetade på under tystnad med undantag av ett par häftiga inandningar och Jacks kvävda "nu smäller bössan av", sedan ut, ner, och så sov de.
   Ennis vaknade i den röda gryningen med kalsongerna runt knäna, en sprängande huvudvärk och Jack upptryckt emot sig. Utan att säga någonting om det visste de båda två hur det skulle bli under resten av sommaren, och åt helvete med fåren.
   Så blev det också. De pratade aldrig om sexet, lät det ske, först bara i tältet på natten, sedan i fullt dagsljus med den heta solen som strömmade ner och på kvällen i glöden från brasan, snabbt, hårt, skrattande och frustande, ingen brist på oväsen, men utan att säga ett enda jäkla ord utom en gång när Ennis sade: "Jag är ingen bög", och Jack hoppade in med: "Inte jag heller. En engångsgrej. Vår ensak som inte angår nån annan." Men det var bara de båda där uppe på berget som flög i den lyckorusiga, bitande kalla luften och såg ner på hökarnas ryggar och de krypande ljusen från fordon på slätten nedanför, svävande över vardagliga förhållanden och fjärran från tama gårdshundar som skällde under de mörka timmarna. De trodde att de var osynliga och visste inte att Joe Aguirre hade betraktat dem genom sin stora kikare i tio minuter en dag och väntat tills de hade knäppt jeansen, väntat tills Ennis red tillbaka till fåren innan han kom upp och meddelade att Jacks familj hade låtit hälsa att hans farbror Harold låg på sjukhus med lunginflammation och inte förväntades klara sig. Det gjorde han emellertid, och Aguirre kom upp igen för att tala om det medan han fixerade Jack med sin oförskämda blick utan att ens sitta av hästen.
   I augusti tillbringade Ennis hela nätterna med Jack i huvudlägret och under en blåsig hagelstorm gav sig fåren i väg västerut och hamnade bland en hjord på ett annat betesområde. De hade det förbaskat jobbigt under fem dagar då Ennis och en chilensk herde som inte kunde någon engelska försökte skilja ut dem, en nästan omöjlig uppgift eftersom färgstämplarna var nötta och svaga så här sent på säsongen. Också när antalet stämde visste Ennis att fåren var hopblandade. På ett oroväckande sätt verkade allting hoprört.
   Den första snön kom tidigt, den trettonde augusti, tre decimeter hög, men den smälte snabbt bort. Veckan därpå lät Joe Aguirre hälsa att de skulle komma ner — ett nytt, större oväder var på väg in från Stilla havet — och de packade ihop rubbet och gav sig av från berget med fåren, medan stenar rullade i hälarna på dem och purpurröda moln strömmade in från väster och den metalliska lukten av annalkande snö pressade dem vidare. Berget kokade av djävulsk energi, glaserat med ett flimrande ljus från trasiga moln, vinden kammade gräset och lockade fram ett rått brummande ur den illa åtgångna dvärgskogen och de sönderskurna klipporna. Då de var på väg nerför sluttningen kände Ennis det som om han höll på att falla i ultrarapid, men huvudstupa och oåterkalleligt.
   Joe Aguirre betalade dem, sade inte mycket. Han hade sett på de myllrande fåren med sur min och sagt: "En del av de här hade ni inte med er när ni gav er i väg dit upp." Sammanräkningen gav inte heller vad han hade hoppats på. Korkade ranchgrabbar gjorde aldrig något särskilt bra jobb.

"Ska du göra det här nästa sommar också?" sade Jack till Ennis ute på gatan, redan halvvägs uppe i sin gröna pickup. Vinden kom i hårda och kalla stötar.
   "Kanske inte." En dammkvast steg upp och fyllde luften med ett dis av fina sandkorn och han kisade mot det. "Som sagt var ska Alma och jag gifta oss i december. Ska försöka få jobb på nån ranch. Du då?" Han tittade bort från Jacks käke, blåsvullen efter det hårda knytnävsslag som Ennis hade gett honom sista dagen.
   "Ja, om ingenting bättre dyker upp. Funderade så smått på att åka tillbaka till farsans ställe, ge honom ett handtag över vintern och sen kanske sticka i väg till Texas på våren. Om jag inte blir inkallad." "Ja, vi ses väl nån gång." Vinden vräkte en tom fodersäck utmed gatan tills den stannade upp under hans lastbil.
   "Visst", sade Jack, och de skakade hand, slog varandra på axeln, och sedan var det tio meters avstånd mellan dem och ingenting annat att göra än att köra i väg åt motsatta håll. Efter ett par kilometer kände Ennis det som om någon höll på att med en väldig fart slita tarmarna ur honom en meter i taget. Han stannade vid vägkanten och försökte kräkas i den virvlande färska snön, men ingenting kom upp. Han kände sig eländigare än han hade gjort i hela sitt liv och det tog lång tid innan känslan försvann.

I december gifte sig Ennis med Alma Beers och i mitten av januari var hon redan med barn. Han hittade några tillfälliga ranchjobb och flyttade sedan in som boskapsskötare på den gamla Elwood Hi-Topfarmen norr om Lost Cabin i Washakie County. Han arbetade fortfarande där i september när Alma junior, som han kallade sin dotter, föddes och deras sängkammare fylldes av lukten av blod och mjölk och babyskit, och ljuden utgjordes av barnskrik och diande och Almas sömniga stönanden, alltsammans en försäkran om alstringskraft och livets fortbestånd för en som arbetade med boskap.
   När Hi-Top avvecklades flyttade de till en liten lägenhet i Riverton ovanpå en tvättinrättning. Ennis kom med i vägbyggarlaget och stod ut med det men arbetade på helgerna på Rafter B-ranchen i utbyte mot att han fick ha sina hästar där ute. Deras andra flicka föddes och Alma ville stanna i stan nära sjukhuset på grund av barnets pipande astmatiska andning.
   "Ennis, snälla du, inga fler ensliga gamla rancher för oss", sade hon där hon satt i hans knä och lindade sina magra, fräkniga armar om honom. "Kan vi inte skaffa oss ett ställe här i stan?"
   "Det kan vi väl", sade Ennis och lät handen glida upp genom hennes blusärm och vispa om i det silkeslena håret i armhålan och lade sedan försiktigt ner henne medan fingrarna rörde sig uppför revbenen till det gelémjuka bröstet, ner över den runda magen och knät och upp i den våta öppningen hela vägen till Nordpolen eller till ekvatorn beroende på vilken väg man tyckte att man seglade, bearbetade den tills hon skälvde och stötte mot hans hand och han rullade över henne på mage och snabbt gjorde det som hon avskydde. De stannade i den lilla lägenheten som han gillade därför att den kunde lämnas när som helst.

Den fjärde sommaren efter Brokeback Mountain närmade sig och i juni fick Ennis ett poste restante-brev från Jack Twist, det första livstecknet på hela den här tiden.
   "Min vän, det här brevet skulle jag ha skrivit för länge sen. Hoppas du får det. Hörde att du var i Riverton. Jag är på genomresa den 24, tänkte jag skulle stanna och bjuda dig på en öl. Skriv en rad om du kan och säg om du är där."
   Avsändaradressen var Childress i Texas. Ennis skrev tillbaka, "det kan du lita på", och uppgav sin adress i Riverton.
   Dagen var varm och klar på morgonen, men vid middagstiden hade molnen trängt in från väster och rullade en lätt tryckande luft framför sig. Ennis, som var klädd i sin bästa skjorta med breda svarta ränder, visste inte hur dags Jack skulle komma dit så han hade tagit ledigt för dagen och travade nu av och an och tittade ner på en gata som var vitblek av damm. Alma sade just någonting om att ta med hans vän till Knife & Fork på middag i stället för att laga mat eftersom det var så varmt, om de kunde få tag i en barnvakt, men Ennis sade att han troligen bara skulle gå ut med Jack och ta sig en bläcka. Jack var inte någon restaurangtyp, sade han, och tänkte på de smutsiga skedarna som stack upp ur burkarna med kalla bönor balanserande på stocken.
   Sent på eftermiddagen medan åskan mullrade kom samma gamla gröna pickup inrullande och han såg Jack kliva ur den, med sin misshandlade Resistolhatt tillbakaskjuten på huvudet. En het stöt brände till inom Ennis och han var ute på trappavsatsen och drog igen dörren efter sig. Jack tog trappan två steg i taget. De grep varandra om axlarna, kramades så hårt att de pressade andan ur varandra, sade Din gamla skitstövel, din gamla skitstövel och sedan, lika lätt som den rätta nyckeln vrider om låstillhållarna, möttes deras munnar, och hårt, med Jacks tänder som rispade fram blod medan hatten föll till golvet, med skäggstubb som skrapade, våt saliv som vällde upp och dörren som öppnades och Alma som tittade ut ett par sekunder på Ennis kämpande axlar och stängde dörren igen, och fortfarande stod de i clinch, pressade bröstkorg och skrev och lår och ben tillsammans, trampade varandra på tårna tills de slet sig isär för att andas och En- nis, som inte var särskilt mycket för smekord, sade det som han brukade säga till sina hästar och döttrar: lilla älskling.
   Dörren öppnades åter ett par centimeter och Alma stod där i det smala ljuset.
   Vad kunde han säga? "Alma, det här är Jack Twist, Jack, min fru Alma." Bröstet hävde sig på honom. Han kunde känna Jacks lukt den intensivt välbekanta doften av cigaretter, myskdoftande svett och en svag sötma som gräs, och med den bergets framströmmande kyla. "Alma", sade han, "Jack och jag har inte sett varandra på fyra år." Som om det vore ett skäl. Han var glad över att ljuset var svagt på trappavsatsen men vände sig bort från henne.
   "Visst, det är klart", sade Alma med låg röst. Hon hade sett vad hon hade sett. Bakom henne i rummet lyste blixten upp fönstret som ett vitt fladdrande lakan och babyn skrek.
   "Har du en unge?" sade Jack. Hans skakande hand nuddade vid Ennis hand, den elektriska strömmen fräste mellan dem.
   "Två små flickor", sade Ennis. "Alma junior och Francine. Älskar dem så jag kan gå i bitar." Det ryckte i munnen på Alma.
   "Jag har en pojke", sade Jack. "Åtta månader. Jag har gift mig, ska du veta, med en rar liten Texastjej nere i Childress — Lureen." Från vibrationerna i brädgolvet som de båda stod på kunde Ennis känna hur häftigt Jack darrade.
   "Alma", sade han. "Jack och jag går ut och tar oss något att dricka. Jag kommer kanske inte tillbaka i natt, om vi sätter i gång med att dricka och snacka."
   "Visst, det är klart", sade Alma och tog fram en dollarsedel ur fickan. Ennis antog att hon tänkte be honom köpa henne ett paket cigaretter, för att få honom att komma tillbaka fortare.
   "Trevligt att råkas", sade Jack, darrande som en tröttkörd häst.
   "Ennis ...", sade Alma med sin gråtmilda röst, men det fick honom inte att sakta farten i trappan och han ropade tillbaka: "Alma, om du vill ha ciggisar finns det några i fickan på min blåa skjorta i sängkammaren."
   De körde i väg i Jacks lastbil, köpte en flaska whisky och inom tjugo minuter befann de sig på Motel Siesta, skumpande i en säng. Några nävar hagelkorn rasslade mot fönstret följda av regn och hal vind som smällde i den olåsta dörren i rummet intill, då och hela natten igenom.
   Rummet stank av sädesvätska och rök och svett och whisky, av gammal matta och surt hö, sadelläder, skit och billig tvål. Ennis låg med spretande ben, utmattad och våt, andades djupt, fortfarande halvt uppsvälld, medan Jack blåste ut mäktiga cigarettmoln som etsprutningar från en val, och Jack sade: "Jösses, det måste vara all den där tiden på hästryggen som gör det så jävla bra. Vi måste prata om det här. Jag svär till gud att jag inte visste att vi skulle börja med det här igen — jo, det gjorde jag förresten. Det är därför jag är här. Jag visste det, ta mig fan. Körde med spiken i botten hela vägen, kunde inte ta mig hit snabbt nog."
   "Jag visste inte var i helvete du höll hus", sade Ennis. "Fyra år. Jag hade nästan gett upp dig. Jag trodde att du kanske var arg för den där smällen jag gav dig."
   "Min vän", sade Jack. "Jag var i Texas och uppträdde på rodeo. Det var så jag träffade Lureen. Titta där borta på stolen."
   På ryggstödet till den skitiga orangefärgade stolen såg han ett spänne som glänste. "Har du ridit på tjurar?"
   "Japp. Jag tjänade ynka tre tusen jävla dollar det året. Höll ju för fan på att dö av svält. Måste låna allting utom en tandborste från andra killar. Körde djupa hjulspår i vägen tvärs över Texas. Halva tiden låg jag under den där skitlastbilen och lagade den. Hur som helst tänkte jag aldrig på att jag skulle förlora. Lureen? Det finns rejält med pengar där. Det är hennes farsa som har dem. Han har en sån där firma med jordbruksmaskiner. Självfallet låter han inte henne få något av pengarna, och han avskyr blotta åsynen av mig, så det är jobbigt nu men en vacker dag ..."
   "Ja, man ska ju gå dit näsan pekar. Var inte armén ute efter dig?"
   "De har ingen användning för mig. Jag har några krossade ryggkotor. Och en belastningsfraktur, på armbenet här, du vet att när man rider på tjurar bänder man alltid från låret — benet ger efter lite grand varenda gång man gör det. Aven om man tejpar armen ordentligt bryter man det en liten jävla bit åt gången. Det gör fan så ont efteråt, kan jag tala om för dig. Fick ena benet skadat. Brutet på tre ställen. Jag ramlade av tjuren och det var en stor tjur med rejäl höjd, han kastade av mig på tre sekunder jämnt och satte efter mig och han var fan så mycket snabbare. Hade ändå tur. En vän till mig fick oljan kollad med en mätsticka av tjurhorn och sen var det slut på honom. En massa andra saker, spräckta revben, stukningar och värk, avslitna led band. Det är inte som det var på farsans tid, fattar du. Nu är det killar med pengar som har gått på college, tränade jävla idrottsmän. Man måste ha lite pengar för att vara med på rodeo. Lureens farsa skulle inte ge mig en cent om jag tappade den, annat än upp i röven. Och jag vet tillräckligt om branschen nu för att inse att jag aldrig kommer att tjäna storkovan. Det finns andra skäl också. Jag tänker lägga av medan jag fortfarande kan stå på benen."
   Ennis drog Jacks hand till munnen, tog ett bloss på cigaretten, stötte ut rök. "På mig verkar du då in i helvete väl bibehållen. Vet du, jag har suttit här uppe hela den här tiden och försökt räkna ut om jag är...? Jag vet att jag inte är det. Jag menar, vi har ju fruar och ungar båda två, eller hur? Jag gillar att göra det med kvinnor, visst, men herre jävlar, det är ingenting jämfört med det här. Jag har aldrig haft några tankar på att göra det med nån annan kille utom att jag säkert har rankat minst hundra gånger och tänkt på dig. Gör du det med andra killar? Jack?"
   "Fan heller", sade Jack som hade ridit på mer än tjurar och inte gnidit sin egen. "Det vet du. Gamla Brokeback fick oss ordentligt fast och det är inte över, det är då ett som är säkert. Vi måste försöka räkna ut vad i helvete vi ska göra nu."
   "Den där sommaren", sade Ennis. "När vi skildes sen vi hade fått betalt fick jag såna hemska magkramper att jag stannade och försökte spy, trodde att jag hade fått i mig nån skit på den där syltan i Du-bois. Det tog mig nästan ett år att lista ut att jag inte borde ha släppt dig ur sikte. Men då var det alldeles, alldeles för sent."
   "Min vän", sade Jack. "Vi är i en jävla situation. Vi måste fundera ut vad vi ska göra."
   "Jag tvivlar på att det finns nånting vi kan göra", sade Ennis. "Vad jag vill säga, Jack, är att jag har byggt upp ett liv under de här åren. Jag älskar mina små flickor. Alma? Det är inte hennes fel. Du har ditt barn och din fru på det där stället i Texas. Du och jag kan knappast vara tillsammans på något anständigt sätt om det som hände där borta" — han knyckte på huvudet i riktning mot lägenheten — "överrumplar oss på det där viset. Gör vi det på fel ställe är vi dödens. Det finns inget som kan tygla det här. Det skrämmer skiten ur mig."
   "Jag måste tala om för dig, min vän, att nån kanske såg oss den där sommaren. Jag var tillbaka i juni året efter och funderade på att fara upp dit igen och jobba — jag gjorde inte det utan stack i väg till Texas i stället — och Joe Aguirre var på kontoret och han sa till mig, så här sa han: 'Ni grabbar hittade visst ett sätt att fördriva tiden på där uppe, va?' och jag gav honom en blick men när jag gick ut såg jag att han hade en jävla stor kikare som hängde från backspegeln i bilen." Han brydde sig inte om att tillägga att förmannen hade lutat sig tillbaka i sin knarrande kontorsstol av trä och sagt: "Twist, ni killar hade inte betalt för att låta hundarna vara barnvakt åt fåren medan ni satte på varandra", och vägrat att anställa honom igen. Han fortsatte: "Just det, den där lilla smockan du gav mig förvånade mig. Jag trodde aldrig att du skulle drämma till mig så där lömskt."
   "Jag växte upp med min bror K. E., som var tre år äldre än jag och pucklade på mig så det gick runt i skallen varenda dag. Farsan blev trött på att jag kom in i huset och lipade och när jag var omkring sex år fick han mig att sitta ner ett tag och sa Ennis, du har ett problem och du måste fixa det annars kommer du att ha kvar det tills du är nittio och K. E. är nittiotre. Jamen, sa jag, han är större än mig. Farsan sa Du måste ta honom med överrumpling, säg ingenting till honom, ge honom så att det svider ordentligt i skinnet, stick därifrån snabbt och fortsätt att göra det tills han fattar galoppen. Det finns inget bättre än att ge nån så det känns för att få honom att lyssna. Så jag gjorde som han sa. Jag fick tag i brorsan i uthuset, hoppade på honom i trappan, kom över till hans kudde på natten medan han sov och gav honom en rejäl omgång. Det tog ungefär två dagar. Jag hade aldrig något besvär av K. E. efter det. Läxan var: säg ingenting och få det snabbt överstökat." En telefon ringde i rummet bredvid, fortsatte att ringa och ringa, stannade tvärt mitt i en signal.
   "Du kommer inte att överrumpla mig nån mer gång", sade Jack. "Hör på nu. Jag funderar på en sak, ska du veta, om du och jag hade en liten ranch tillsammans, ett litet företag med kossor och kalvar och dina hästar, skulle det kunna bli ett finfint liv. Som jag sa, så tänker jag lägga av med rodeo. Jag är inte uttjänt som tjurryttare men jag får inte ihop tillräckligt med pengar för att rida mig ur den här svackan jag är i och jag har inte tillräckligt med ben i kroppen för att hela tiden bryta dem. Jag har räknat ut det, jag har kommit på den här planen, Ennis, hur vi kan göra det, du och jag. Lureens farsa skulle säkert ge mig en hacka om jag försvann. Han har redan mer eller mindre sagt det ..."
   "Ptro, ptro, ptro. Det kommer inte att bli så. V1 kan inte. Jag sitter fast i det jag har, fångad i min egen snara. Jag kan inte ta mig ur det. Jack, jag vill inte bli som de där typerna man råkar se ibland. Jag vill inte bli dödad. Det fanns två gamla karlar som drev en ranch tillsammans där hemma, Earl och Rich — farsan brukade fälla nån anmärkning när han hade sett dem. De var ett skämt trots att de var ganska hårdföra gamla typer. Jag kan ha varit nio år eller så, när de hittade Earl död i ett bevattningsdike. De hade misshandlat honom med ett däckjärn, använt sporrarna på honom, släpat omkring honom i pitten tills den slets av, som en enda blodig gröt. Det som däckjärnet hade åstadkommit såg ut som bitar av brända tomater över hela kroppen, och näsan var sönderriven efter att ha slirat över gruset."
   "Såg du det?"
   "Farsan ordnade så att jag fick se det. Tog med mig för att se det. Mig och K. E. Farsan skrattade åt det. För fan, det kunde ha varit han som hade gjort det, vad vet jag. Om han levde och skulle sticka in huvudet genom den där dörren just nu kan du slå dig i backen på att han skulle gå och hämta däckjärnet. Två killar som lever ihop? Nej. Det enda jag kan tänka mig är att vi träffas nån gång emellanåt långt bort åt helvete nånstans i ödebygden ..."
   "Hur ofta är nån gång emellanåt?" sade Jack. "En gång emellanåt vart fjärde jävla år i all evighet?"
   "Nej", sade Ennis och avhöll sig från att fråga vems fel just den saken var. "Jag hatar ju för fan tanken på att du ska köra din väg i morgon bitti och jag ska tillbaka till jobbet. Men kan man inte fixa det får man lov att stå ut med det", sade han. "Jävla skit. Jag har stått och tittat på folk på gatan. Händer det här andra människor? Vad i helvete tar de sig till?"
   "Det händer inte i Wyoming och om det gör det vet jag inte vad de gör, de kanske åker till Denver", sade Jack som satte sig upp och vände sig bort från honom, "och jag skiter fullständigt i det. Jäkla En-nis, kan du inte ta dig ledigt ett par dagar. Nu med detsamma. Vi sticker härifrån. Släng in dina grejer bak i min lastbil, så kör vi upp i bergen. Ett par dagar. Ring till Alma och säg åt henne att du åker. Kom igen nu, Ennis, du har just skjutit ner mitt plan ur luften — ge mig nånting att gå på. Det är ingen liten skitsak som händer här."
   Det ihåliga ringandet började på nytt i rummet bredvid, och som om han svarade på signalen lyfte Ennis upp telefonluren på nattduks-bordet och slog sitt eget nummer.
   En långsam sönderfrätning åt sig in mellan Ennis och Alma, inget riktigt bråk, bara vatten som vidgade sig. Hon arbetade som biträde i en speceriaffär, insåg att hon alltid måste arbeta för att kunna betala räkningarna på grund av vad Ennis tjänade. Alma bad Ennis att han skulle använda kondom för hon var rädd för att bli med barn igen. Han sade nej till det, sade att han gärna skulle låta bli henne om hon inte ville ha några fler av hans ungar. Tyst sade hon: "Jag skulle vilja ha dem om du försörjde dem." Och under det tänkte hon Det du gillar att göra sätter förresten inte särskilt många barn till världen.
   Hennes förbittring blev lite större varje år: omfamningen som hon hade sett en skymt av, Ennis fisketurer en eller två gånger om året med Jack Twist men aldrig en semester tillsammans med henne och flickorna, hans ovilja att gå ut och roa sig lite, hans längtan efter långa timmars uselt betalt ranchjobb, hans benägenhet att rulla över mot väggen och somna så snart han föll i säng, hans underlåtenhet att söka efter ett anständigt fast jobb i kommunen eller hos kraftbolaget, alltsammans fick henne att hamna i en utdragen, långsam nedåtdykning och när Alma junior var nio och Francine sju sade hon: Varför ska jag hålla ihop med honom längre, skilde sig från Ennis och gifte sig med specerihandlaren i Riverton.
   Ennis återvände till ranchjobbet, tog anställning här och där, utan att just tjäna särskilt mycket men var glad över att ha med boskap att göra igen, fri att lämna saker och ting, att sluta om han måste och ge sig av upp i bergen med kort varsel. Han hyste inte agg mot någon, hade bara en obestämd känsla av att vara lurad, och visade att det var okej genom att äta Thanksgivingmiddag tillsammans med Alma och hennes specerihandlare och ungarna, satt mellan sina flickor och pratade hästar med dem, berättade roliga historier och försökte att inte vara en ledsen pappa. Efter pajen fick Alma med honom ut i köket, där hon skrapade av tallrikarna och sade att hon oroade sig för honom och att han borde gifta om sig. Han såg att hon var med barn, i fjärde eller femte månaden, gissade han.
   "Bränt barn ...", sade han där han stod lutad mot diskbänken och kände sig för stor för rummet.
   "Åker du fortfarande och fiskar med den där Jack Twist?"
   "Ibland." Han trodde att mönstret skulle försvinna från tallriken, så hårt som hon skrapade.
   "Vet du", sade hon och av hennes ton förstod han att nu skulle hon ut med någonting. "Jag brukade undra hur det kom sig att du aldrig hade nån öring med dig hem. Du sa alltid att du hade fångat massvis. Så en gång öppnade jag din fiskelåda kvällen innan du for i väg på en av dina små turer — prislappen satt fortfarande kvar på den efter fem år — och band fast en liten lapp i änden av reven. På den stod det Hej, Ennis, ta med dig lite fisk hem, hälsningar, Alma. Och sen kom du tillbaka och sa att du hade fångat en massa bäcköringar och ätit upp dem. Kommer du ihåg det? Jag tittade i lådan när jag fick en chans och där satt fortfarande mitt meddelande kvar och den där reven hade inte nuddat vid vatten i hela sitt liv." Som om ordet "vatten" hade framkallat sin hushållskusin vred hon på kranen och sköljde tallrikarna.
   "Det betyder ingenting."
   "Ljug inte, försök inte att lura mig, Ennis. Jag vet vad det betyder. Jack Twist? Snuskige Jack. Du och han ..."
   Hon hade trampat över gränsen. Han grep henne om handleden; tårar steg upp och rullade ner, ett fat skramlade.
   "Håll mun", sade han. "Sköt dina egna affärer. Du vet ingenting om det."
   "Jag tänker ropa på Bill."
   "Sätt i gång och gör det, för fan. Sätt i gång och skrik av bara helvete. Jag ska sopa ert jävla golv med honom och med dig också." Han vred om handleden på henne en gång till så att armbandet brände in i skinnet på henne, tryckte ner hatten bakfram på huvudet och smällde igen dörren efter sig när han rusade ut. Han gick till Black and Blue Eagle-baren den kvällen, drack sig full, råkade i ett kort, otrevligt slagsmål och gick därifrån. Han gjorde inga försök att få träffa sina flickor på en lång tid, eftersom han räknade med att de skulle söka upp honom när de var förståndiga och gamla nog att flytta ifrån Alma.

De var inte längre några ynglingar med allting framför sig. Jack hade lagt ut om axlarna och höfterna, Ennis förblev lika mager som en klädstång och klev omkring i slitna stövlar, jeans och skjorta sommar som vinter och bar dessutom en smärtingrock i kallt väder. En godartad svulst dök upp på ena ögonlocket och gav det ett slokande utseende och ett brutet ben i näsan läkte snett.
   År efter år tog de sig fram över fjällängarna och bergssänkorna, red med hästpackning in i The Big Horns, Medicine Bows, sydänden av The Gallatins, Absarokas, Granites, Owl Creeks, Bridger-Teton Range, Freezeouts och Shirleys, Ferrises och Rattlesnakes, Salt River Range, in i The Wind Rivers om och om igen, Sierra Madres, Gros Ventres, Washakies och Laramies, men återvände aldrig till Brokeback.
   Borta i Texas dog Jacks svärfar och Lureen, som ärvde firman med lantbruksartiklar, visade begåvning för att driva den och göra hårda affärer. Jack fann sig tilldelad en obestämd chefstitel och reste omkring till utställningar med boskap och jordbruksmaskiner. Han hade lite pengar nu och fann olika sätt att göra av med dem på sina inköpsresor. En lätt Texasaccent kryddade hans meningar. Han lät fila ner framtänderna och sätta jacketkronor på dem, sade att det inte hade gjort ont, och för att höna verket lade han sig till med en kraftig mustasch.

I maj 1983 tillbringade de några kalla dagar vid en rad istäckta små bergssjöar utan namn och tog sig sedan tvärs över in på flodområdet vid Hails Strew River.
   Dagen var fin då de red upp, men spåret täcktes av djupa drivor och var sörjigt och vått i kanterna. De lämnade det för att slingra sig fram genom en passage med oröjt hyggesavfall och ledde hästarna genom skört grenvirke. Jack, med samma örnfjäder i sin gamla hatt, lyfte på huvudet i den varma middagstimmen för att dra in luften med dess doft av kådiga tallar, torr barrjord och heta klippor och av beskt ene som krossades under hästarnas hovar. Med rinnande ögon spanade Ennis i väster efter de uppvärmda stackmoln som kunde tänkas stiga upp en sådan här dag men det molnfria blå var så djupt, sade Jack, att han kunde drunkna om han tittade upp i det.
   Vid tretiden svängde de genom ett trångt pass till en sydöstsluttning där den starka vårsolen hade haft en chans att verka och red neråt till spåret igen som låg snöfritt nedanför dem. De kunde höra hur floden mumlade och lät som ett avlägset tåg långt borta. Tjugo minuter längre fram överraskade de en svartbjörn på flodbanken ovanför dem i färd med att rulla runt en stock på jakt efter larver och Jacks häst skyggade och stegrade sig, medan Jack sade: "Ptro! Ptro!" och Ennis bruna sto dansade och frustade men höll sig kvar. Jack sträckte sig efter sitt .30-.06-gevär men det behövdes inte; den uppskrämda björnen galopperade in bland träden med klumpiga steg som fick den att se ut som om den höll på att rasa ihop.
   Den tefärgade floden flöt snabbt fram fylld med smältvatten, med en halsduk av bubblor vid varje hög klippa, och det forsade i dammar och inskurna små vikar. Videbuskarnas ockrafärgade grenar vajade stelt med de frömjölstäckta hängena som liknade gula tumavtryck. Hästarna drack och Jack satt av och skopade upp iskallt vatten i handen medan de kristallklara dropparna föll från fingrarna, och munnen och hakan glimmade av väta.
   "Du kan få bäverfrossa om du gör så där", sade Ennis, och sedan tillade han: "Det här stället duger bra", då han tittade på den plana terrassen ovanför floden med två eller tre brasringar från gamla jaktläger. En ängssluttning höjde sig bakom avsatsen, skyddad av en talldunge. Det fanns gott om torr ved. De slog läger utan att säga mycket, tjudrade hästarna på ängen. Jack bröt förseglingen på en whiskyflaska, tog en lång, varm klunk, andades kraftigt ut och sade: "Det var den ena av de båda saker jag behöver just nu", skruvade på hatten och slängde över flaskan till Ennis.
   Den tredje morgonen var molnen där som Ennis hade väntat på, en grå snabblöpare från väster, en stång av mörker som drev vinden framför sig och små snöflingor. Det mattades av efter en timme till mild vårsnö som hopade sig i våta och tunga drivor. Fram mot kvällskvisten blev det kallare. Jack och Ennis lät en joint vandra mellan sig medan elden brann sent, men Jack var rastlös och knotade över kylan, rörde om i lågorna med en pinne, skruvade på transistorradion tills batterierna tog slut.
   Ennis sade att han hade legat med en kvinna som arbetade deltid på Wolf Ears-baren i Signal där han nu jobbade för Stoutamires Ko-och kalvuppfödning, men det ledde ingen vart och hon hade en del problem som han inte ville ha på halsen. Jack sade att han hade en grej på gång med frun till en ranchägare längre ner på vägen i Childress och de senaste månaderna hade han smugit omkring och väntat på att bli skjuten av Lureen eller mannen, endera av dem. Ennis skrattade lite och sade att han förmodligen förtjänade det. Jack sade att han klarade sig bra men att han saknade Ennis så mycket ibland att han var färdig att begå mord.
   Hästarna gnäggade i mörkret på andra sidan ljuscirkeln från elden. Ennis lade armen om Jack, drog honom tätt intill sig och sade att han träffade sina flickor en gång i månaden ungefär, Alma junior som var en blyg sjuttonåring, lång som en stör precis som han, och Francine, ett livligt litet energiknippe. Jack lät sin kalla hand glida in mellan Ennis ben och sade att han var orolig för sin pojke som, inget tvivel om saken, var dyslektisk eller något ditåt, kunde inte göra någonting rätt, femton år och kunde knappt läsa, han såg det men Lureen ville inte erkänna det och låtsades att ungen var okej och vägrade att skaffa någon som helst hjälp för det. Han visste för fan inte vad han skulle hitta för lösning på det. Lureen hade pengarna och det var hon som bestämde.
   "Jag brukade önska mig en pojke", sade Ennis och knäppte upp knappar, "men jag fick bara små flickor."
   "Jag ville inte ha nån av nåndera sorten", sade Jack. "Men inte ett jävla dugg har fungerat som jag önskade. Ingenting har nånsin gått rätta vägen för mig." Utan att kliva upp kastade han vissna grenar på elden, gnistorna flög upp med deras sanningar och lögner, några heta eldprickar landade på deras händer och ansikten, inte för första gången, och de rullade ner på den jordiga marken. En sak förändrades aldrig: den lysande laddningen i deras sällsynta samlag förmörkades av känslan av tiden som flög, aldrig tillräckligt med tid, aldrig tillräckligt.
   En eller två dagar senare på parkeringsplatsen vid spårets början, med hästarna inlastade i släpet, var Ennis redo att åka tillbaka till Signal och Jack upp till Lightning Flat för att hälsa på sin far. Ennis lutade sig in genom Jacks bilfönster och sade det som han hade skjutit upp hela veckan, att han nog inte kunde komma loss igen förrän i november efter att de hade transporterat i väg boskapen och innan vinterutfodringen startade.
   "November. Vad i helvete blev det av augusti då? Vet du vad, vi sa nio tio dagar i augusti. För fan, Ennis! Varför talade du inte om det här för mig tidigare? Du har haft en hel jävla vecka på dig att säga ett litet ord om det. Och hur kommer det sig att vi alltid ska vara ute i det förbaskade kalla vädret? Vi borde göra nånting. Vi borde åka söderut. V1 borde åka till Mexiko nån gång."
   "Mexiko? Jack, du känner ju mig. Det enda jag har gjort i resväg är att gå runt kaffekannan och titta efter handtaget. Och jag ska ha hand om höbalningen hela augusti, det är det som är felet med augusti. Upp med hakan, Jack. Vi kan jaga i november, skjuta en fin älg. Jag ska höra om jag kan få låna Don Wroes stuga igen. Vi hade det väldigt bra där det året."
   "Vet du, min vän, det här är en in i helvete otillfredsställande situation. Du brukade ha lätt att göra dig ledig. Nu är det som att få träffa påven."
   "Jack, jag måste arbeta. Förr i tiden brukade jag sluta på jobben jag hade. Du har en fru med pengar och ett bra jobb. Du har glömt hur det är att vara pank hela tiden. Har du hört talas om underhåll till barn? Jag har betalat det i åratal och måste fortsätta ett bra tag till. Jag kan inte lämna det här jobbet, ska du veta. Och jag kan inte få ledigt. Det var svårt nog att få det den här gången — några av de där sena kvigorna håller fortfarande på att kalva. Man kan inte lämna dem då. Det gör man bara inte. Stoutamire är en argsint fan och han förde ett helvetes liv om att jag tog ledigt den här veckan. Jag förebrår honom inte. Han har förmodligen inte fått en enda natts sömn sen jag gav mig av. I utbyte lovade jag att jobba i augusti. Har du nån bättre ide"
   "En gång hade jag det." Tonen var bitter och anklagande.
   Ennis sade ingenting, rätade sakta på sig och gned sig i pannan. Han gick över till sin lastbil, lade handen på släpet, sade någonting som bara hästarna kunde höra, vände sig om och gick tillbaka med behärskade steg.
   "Har du varit i Mexiko, Jack?" Mexiko var rätta stället. Det hade han hört. Han klippte sönder stängsel nu, gjorde intrång på verkligt farlig mark.
   "Ja, för fan, det har jag. Är det något jävla problem med det?" Han hade samlat krafter inför det under alla åren och här kom det nu, sent och oväntat.
   "Jag måste säga det här till dig, Jack, bara en enda gång, och jag skojar inte. Det som jag inte vet", sade Ennis, "alla de där sakerna som jag inte vet skulle kunna bli din död om jag skulle råka få veta dem."
   "Pröva med den här", sade Jack, "och jag tänker också bara säga det en enda gång. Vi kunde faktiskt ha haft ett bra liv tillsammans, ett riktigt jävla bra liv. Du ville inte vara med på det, Ennis, så det vi nu har, det är Brokeback Mountain. Allting är byggt på det. Det är ta mig fan allt vi har, det absolut enda, så jag hoppas du vet det även om du aldrig får veta resten. Räkna de stackars få gångerna vi har varit tillsammans på tjugo år. Mät det jävligt korta kopplet du håller mig i och fråga mig sen om Mexiko och tala sen om för mig att du ska döda mig för att jag behöver det och nästan aldrig får det. Du har inte en jävla aning om hur jobbigt det känns. Jag är inte du. Jag klarar mig inte på ett par knull på hög höjd en eller två gånger om året. Du är bara för mycket för mig, Ennis, din helvetes förbannade jävel. Jag önskar jag visste hur jag skulle bära mig åt för att lämna dig."
   Likt väldiga ångmoln från varma källor på vintern steg åren av sådant som inte hade sagts och nu inte gick att säga — medgivanden, förklaringar, skam, skuld och fruktan — upp omkring dem. Ennis stod som skjuten i hjärtat, grå och med djupa fåror i ansiktet, han grimaserade med hårt slutna ögon och knutna nävar, benen gav vika och han damp i marken på knäna.
   "Jösses", sade Jack. "Ennis?" Men innan han var ute ur lastbilen och försökte gissa om det var en hjärtattack eller det brinnande ursinnet som hade flödat över, var Ennis uppe på benen igen och på något sätt, precis som man rätar ut en ståltrådshängare för att öppna en låst bil och sedan böjer tillbaka den igen till dess ursprungliga form, vred de tillbaka saker och ting nästan till sitt gamla läge, för det de hade sagt var inga nyheter. Ingenting slutade, ingenting började, ingenting blev löst.

Det som Jack mindes och krävde på ett sätt som han varken kunde hjälpa eller förstå var den gången den där avlägsna sommaren på Brokeback när Ennis hade kommit fram bakom honom och dragit honom tätt intill sig i en tyst omfamning som tillfredsställde någon gemensam och könlös hunger.
   De hade stått på det sättet en lång stund framför elden, som kastade ut stora rödaktiga stycken av ljus när den brann, och skuggan från deras kroppar avtecknade sig som en enda pelare mot klippan. Minuterna tickade förbi från det runda uret i Ennis ficka, från pinnarna i brasan som förvandlades till kol. Stjärnor stack fram genom de böljande värmelagren ovanför elden. Ennis andetag kom långsamma och tysta, han gnolade, gungade lite i gnistljuset och Jack lutade sig mot det stadiga dunket från hans hjärta, vibrationerna från gnolandet var som svag elektricitet och stående föll han i en sömn som inte var någon sömn utan någonting annat dåsigt och dvalliknande tills Ennis, som drog fram en gammal men fortfarande användbar fras från barndomstiden innan hans mor dog, sade: "Dags att krypa ner i sänghal men, cowboy. Jag måste ge mig i väg. Kom nu, du sover stående precis som en häst", och ruskade Jack lätt, gav honom en knuff och försvann i mörkret. Jack hörde hur sporrarna vibrerade då han satt upp, orden "vi ses i morgon" och hästens skälvande fnysning, skrapet av hov mot sten.
   Senare befästes den där dåsiga omfamningen i hans minne som det enda ögonblicket av naturlig, förtrollad lycka i deras åtskilda och svåra liv. Ingenting förstörde det, inte ens vetskapen om att Ennis inte ville omfamna honom ansikte mot ansikte den gången eftersom han inte ville se eller känna att det var Jack han höll om. Och kanske, tänkte han, hade de aldrig kommit mycket längre än så. Låt vara, låt vara.

Ennis visste ingenting om olyckan i flera månader, inte förrän hans vykort till Jack där han skrev att november fortfarande verkade vara första möjligheten kom tillbaka med stämpeln AVLIDEN. Han ringde upp Jacks nummer i Childress, någonting han bara hade gjort en gång tidigare när Alma tog ut skilsmässa från honom och Jack hade missförstått anledningen till uppringningen och kört nästan tvåhundra mil norrut förgäves. Det här skulle vara i sin ordning, Jack skulle svara, måste svara. Men det gjorde han inte. Det var Lureen och hon sade Vem? Vem är det? och när han upprepade det sade hon med stadig röst Jo, Jack höll på att pumpa ett punkterat däck på lastbilen borta på en liten grusväg när däcket exploderade. Vulsten var skadad på något vis och den kraftiga explosionen smällde fälgen i ansiktet på honom, bröt sönder näsan och käken och slungade honom medvetslös på rygg. När någon till sist kom dit hade han drunknat i sitt eget blod.
   Nej, tänkte han, de fick honom med däckjärnet.
   "Jack brukade nämna dig", sade hon. "Du är fiskekompisen eller jaktkompisen, det vet jag. Jag skulle ha meddelat dig", sade hon, "men jag var inte säker på ditt namn och din adress. Jack hade de flesta av sina vänners adresser i huvudet. Det var en hemsk historia. Han var bara trettionio år."
   De nordliga slätternas väldiga dysterhet vältrade ner över honom. Han visste inte vilket sätt det hade hänt på, om det var däckjärnet eller en verklig olyckshändelse, med kvävande blod som täppte igen strupen på Jack och ingen som vände på honom. Under vindens brummande hörde han ljudet av stål som dunsade bort från knäckta ben och det ihåliga skramlet från fälgen på ett bildäck som föll till marken.
   "Är han begravd där nere?" Han ville förbanna henne för att hon hade låtit Jack dö på grusvägen.
   Den lilla Texasrösten kom halkande och glidande genom telefontråden. "Vi har satt upp en sten. Han sa alltid att han ville kremeras och att askan skulle spridas på Brokeback Mountain. Jag visste inte var det låg. Så han kremerades, som han önskade, och hälften av askan är som sagt begravd här och resten skickade jag upp till hans föräldrar. Jag tänkte att Brokeback Mountain låg i närheten av stället där han växte upp. Men om jag kände Jack rätt, skulle det kunna vara nån fantasiplats där blåsångarna kvittrar och det finns en whiskykälla."
   "Vi vaktade får på Brokeback en sommar", sade Ennis. Han kunde nästan inte tala.
   "Ja, han sa i alla fall att det var hans ställe. Jag trodde han menade att supa sig full på. Dricka whisky där uppe. Han drack en hel del." "Ar hans föräldrar fortfarande kvar i Lightning Flat?"
   "0, javisst. De kommer att vara där tills de dör. Jag har aldrig träffat dem. De kom inte ner till begravningen. Du kan sätta dig i förbindelse med dem. De skulle nog uppskatta om hans önskan blev uppfylld."
   Det var inget tvivel om saken, hon var hövlig men den lilla rösten var kall som snö.

Vägen till Lightning Flat gick genom ett ödsligt landskap förbi ett dussintal övergivna rancher utspridda över slätten med tio till femton kilometers mellanrum, där husen stod tomögda bland ogräsen med inhägnadernas stängsel nerrivna. På brevlådan stod det John C. Twist. Ranchen var ett torftigt litet ställe där den bladrika töreln höll på att ta över. Boskapen var alldeles för långt borta för att han skulle kunna se i vilket tillstånd de befann sig, bara att de var svarta Aberdeen Angus. En veranda sträckte sig utmed framsidan av det lilla bruna slätputsade huset, med fyra rum, två nertill och två upptill.
   Ennis satt vid köksbordet tillsammans med Jacks far. Jacks mor, som var tjock och kraftig och rörde sig försiktigt som om hon höll på att hämta sig efter en operation, sade: "Visst vill du väl ha lite kaffe? En bit körsbärskaka?"
   "Tack, jag tar en kopp kaffe men jag vill inte ha nån kaka just nu."
   Gubben satt tyst med händerna knäppta på plastduken och stirrade på Ennis med ett ilsket och knipslugt ansiktsuttryck. Ennis såg att han tillhörde den inte ovanliga typen som har starkt behov av att vara herre på täppan. Han kunde inte känna igen mycket av Jack hos någon av dem. Han drog ett djupt andetag.
   "Jag känner mig förfärligt ledsen över det här med Jack. Jag kan inte säga hur ledsen jag är. Jag har känt honom länge. Jag kom förbi för att säga att om ni vill att jag ska ta med hans aska upp på Brokeback, som hans fru säger att han önskade, skulle jag känna mig hedrad över att få göra det."
   Det blev tyst. Ennis harklade sig men sade ingenting mer.
   Gubben sade: "Jag vet var Brokeback Mountain ligger, kan jag tala om. Han tyckte att han var alldeles för jävla märkvärdig för att begravas i familjegraven."
   Jacks mor låtsades inte om vad han hade sagt utan sade: "Han brukade komma hem vartenda år, också sen han hade gift sig och bodde i Texas, och hjälpa sin pappa på ranchen en vecka, laga grindarna och klippa gräset och allt möjligt. Jag har låtit hans rum stå som det var när han var pojke och jag tror han uppskattade det. Du får gärna gå upp till hans rum om du vill."
   Gubben hov ilsket upp rösten. "Jag kan inte få nån hjälp här ute. Jack brukade säga: 'Ennis del Mar', brukade han säga, 'honom ska jag ta med hit upp en vacker dag så ska vi sätta den här förbannade ranchen i stånd igen.' Han hade nån tosig idé om att ni båda skulle flytta upp hit, bygga en timmerstuga och hjälpa mig sköta ranchen och förbättra den. Sen i våras hade han en annan som skulle komma hit tillsammans med honom och bygga ett ställe och hjälpa till att sköta ranchen, nån granne som han hade nere i Texas. Han skulle skiljas från sin fru och komma tillbaka hit. Det var vad han sa. Men som med de flesta av Jacks planer blev det aldrig något av."
   Nu visste han alltså att det hade varit däckjärnet. Han reste sig upp och sade att han väldigt gärna ville se Jacks rum, medan han drog sig till minnes en av Jacks historier om den här gamle mannen. Jack var omskuren och det var inte hans far; det bekymrade sonen som hade upptäckt den anatomiska olikheten under ett hårt uppträde. Han hade varit en tre fyra år, sade han, hann nästan aldrig när han skulle gå på toaletten, kämpade med knapparna och sitsen och höjden på grejen och allt som oftast lämnade han området runt toalettstolen alldeles nerkissat. Gubben tappade tålamodet med det och vid just det här tillfället arbetade han upp sig till vanvettigt raseri. "Jösses, han bankade skiten ur mig, slog omkull mig på badrumsgolvet och piskade mig med sitt bälte. Jag trodde han skulle döda mig. Sen sa han: 'Vill du veta hur det är med piss överallt? Jag ska lära dig det', och han drog fram den och pissade över hela mig så att jag blev alldeles genomblöt, sen slängde han åt mig en handduk och lät mig torka upp på golvet, ta av mig kläderna och tvätta dem i badkaret medan jag lipade och tjöt. Men när han sprutade ner mig såg jag att han hade något extra material som jag saknade. Jag såg att de hade skurit mig annorlunda som när man kuperar ett öra eller bränner in ett märke. Ingen möjlighet att komma på god fot med honom efter det."
   Jacks rum, högst upp efter en brant trappa som hade sin egen rytm när man klev uppför den, var litet och hett, med eftermiddagssolen som dunkade in genom fönstret i väst och träffade den smala pojksängen intill väggen och en hagelbössa i ett hemsnickrat ställ över sängen. Fönstret såg ner på grusvägen som sträckte sig söderut och han kom att tänka på att det här var den enda väg som Jack hade känt till under sina uppväxtår. Ett urgammalt tidskriftsfoto av någon mörkhårig filmstjärna, vars hudfärg hade övergått till magenta, satt fasttejpat på väggen bredvid sängen. Han kunde höra hur Jacks mor spolade vatten där nere, fyllde pannan och satte tillbaka den på spisen medan hon ställde en dämpad fråga till gubben.
   Garderoben var ett grunt hålrum med en trästång fastsatt tvärs över och med ett urblekt kretongförhänge på ett snöre som avskilde den från rummet i övrigt. I garderoben hängde två par jeans med pressveck, prydligt vikta över ståltrådshängare, och på golvet stod ett par nötta Packer-kängor som han tyckte att han mindes. Längst in i garderoben bildade en svag ojämnhet i väggen ett litet dolt ställe och där fann han en skjorta, alldeles styv från att så länge ha hängt på en spik. Han lyfte ner den från spiken. Jacks gamla skjorta från dagarna på Brokeback. Det intorkade blodet på ärmen var hans eget blod, ett forsande näsblod den sista eftermiddagen på berget då Jack, under deras vilda ormanden och brottningslekar, hade stött knät hårt i En-nis näsa. Jack hade stillat blodet, som fanns överallt på dem båda, med sin skjortärm, men stillandet hade inte hjälpt därför att Ennis hade plötsligt måttat en sving från marken och slagit den tjänande ängeln sanslös bland de vilda aklejorna, med vingarna hopfällda.
   Skjortan verkade tung tills han upptäckte att det fanns en annan skjorta inuti den, med ärmarna omsorgsfullt nerstuckna inuti Jacks. Det var hans egen rutiga skjorta, för länge sedan försvunnen, hade han trott, på någon jäkla tvättinrättning, hans smutsiga skjorta med fickan uppriven och knappar som saknades, stulen av Jack och gömd här inuti Jacks egen skjorta. Paret var som två skinn, det ena inuti det andra, två i ett. Han pressade ansiktet mot tyget och andades långsamt in genom munnen och näsan, hoppades på den svagaste lukt av rök och bergsmalört och Jacks härliga salta stank, men det fanns ingen verklig doft, bara minnet av den, Brokeback Mountains inbillade kraft, av vilken ingenting annat fanns kvar än det han höll i sina händer.

Det slutade med att den gamle hustyrannen vägrade att släppa ifrån sig Jacks aska. "Vi har faktiskt en familjegrav och det är där han ska ligga." Jacks mor stod vid bordet och kärnade ur äpplen med ett vasst, sågtandat verktyg. "Du kan väl komma hit igen", sade hon.
   När Ennis skumpade nerför den knaggliga vägen passerade han lantkyrkogården som var omgärdad med slokande fårstängseltråd, en liten inhägnad fyrkant på den vällande prärien, där några gravar lystes upp av plastblommor, och han ville inte veta att Jack skulle ner i jorden där, ligga begravd på den sörjande slätten.

På lördagen några veckor senare slängde han in alla Stoutamires smutsiga hästfiltar bak i pickupen och körde ner med dem till biltvätten och satte högtryckssprutan på dem. När de våta rena filtarna var instuvade på flaket klev han in i Higgins presentbutik och tittade igenom stället med vykort.
   "Ennis, vad letar du efter, som du håller på och rotar bland vykorten?" sade Linda Higgins och kastade ett uppblött brunt kaffefilter i sophinken.
   "En vy över Brokeback Mountain."
   "Borta i Fremont County?"
   "Nej, norrut härifrån."
   "Jag har inte beställt några såna. Vänta, så ska jag ta fram beställningslistan. Om de har det kan jag skaffa dig hundra stycken. Jag måste i alla fall beställa lite fler kort."
   "Ett räcker", sade Ennis.
   När det kom — det kostade trettio cent — satte han upp det i husvagnen, med ett mässingshäftstift i varje hörn. Under det slog han i en spik och på spiken hängde han upp ståltrådshängaren med de båda gamla skjortorna på. Han tog ett par steg bakåt och tittade på det hela genom några svidande tårar.
   "Jack, jag svär på ...", sade han, fast Jack hade aldrig bett honom att svära på någonting och var inte själv den typen som svor.

Ungefär vid den tiden började Jack dyka upp i hans drömmar, Jack som han första gången hade sett honom, lockig och leende och med utstående tänder, Jack som talade om att rycka upp sig och få ordning på sitt liv, men bönburken med det uppstickande skedhandtaget som balanserade på stocken fanns också där, i serieform och skrikiga färger som gav drömmarna en nyans av komisk obscenitet. Skedhandtaget var av den sorten som kunde användas som däckjärn. Och han vaknade ibland med sorg och ibland med den gamla känslan av glädje och befrielse; ibland var kudden våt, ibland lakanen.
   Det fanns ett slags öppet utrymme mellan vad han visste och vad han försökte tro, men det fanns ingenting att göra åt det, och kan man inte fixa det får man lov att stå ut med det.

Ur Berättelser från vidderna Forum 2000. Översatt av Lena Fries-Gedin.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki