Fandom

Svenskanoveller Wiki

Bruzaholm

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Håkan Jaensson

   JAG VAR ALLDELES FÖR LITEN NÄR JAG BLEV STOR. Och jag blev stor för att min mamma blev tokig.
   Jag har ingen lust att berätta om saken, men ändå sitter jag här, en förkyld och lönnfet 47-åring vid en dator i ett ostädat pannrum i en gråreveterad villa i Enskede, och försöker skriva fast jag hellre skulle pratat med mina barn eller följt med min hustru ut på stan.
   Varför?
   Jag vill väl vara duktig.
   Att vara stor är att vara lugn och klok och duktig och klara sig bra i livet och bli uppskattad och därför ska jag försöka skriva om något så obehagligt som min barndom. Det var ju då jag blev stor.

   Jag var sju år gammal när vi flyttade från Kiruna till Bruzaholm, ett litet brukssamhälle utanför Eksjö i Småland. Pappa hade fått tjänsten som rektor för folkskolan i Ingatorps kommun.
   Mamma var hemmafru — det var de flesta mammor på den tiden — och hon hatade utsikten genom köksfönstret. I Kiruna kunde hon se långt bort över fjällen, här såg hon rakt in i en grön vägg av granskog. Kanske det var därför hon blev tokig på allvar.
   Min syster var sex år äldre än jag och gick i realskolan i Eksjö. Hon var tyst och skötsam och sydde sina kläder själv. Själv gick jag i folkskolan på andra sidan stora vägen, ett träslott med fernissade korkmattor, fyra skolsalar och pappas rektorsexpedition.
   I brännboll träffade jag sällan bollen, trots att jag använde tjejernas breda, platta slagträ. Jag var duktig på att rita och läsa. Och jag hade glasögon.
   Glasögonorm, Jaenssons frestelse, Professorn, Håkan Kråkan, Picasso ... deras ögon lyste när de knuffades och sjöng sina ramsor, alla arbetarbarn som skulle gå ut skolan med dåliga betyg och bli metallduksvävare eller sågare eller butiksbiträden eller städerskor som sina föräldrar.
   De kände att jag inte hörde till dem utan till en annan klass, till det där svårbestämda mittemellanskiktet med mer utbildning, mer pengar, mer makt ... Rektorn och kamrern på bruket var allt Bruzaholm hade av medelklass. Alla andra var arbetare eller direktörer.
   När jag någon gång fick följa med någon hem till någon av lägenheterna i de fallfärdiga, röda arbetarkåkarna vid bruket kände jag det, också från de vuxna: rektorns pojke, rektorns pojke ... maktens obehagliga unge, en lillgammal fan med glasögon, en som inte har här att göra ...
   Jag krossade flera par glasögon i försöken att lära mig nicka en fotboll och jag kämpade länge för att bli bra i bandy, trots att möjligheterna var små: jag var den ende som hade halvrör, lösa skridskor som skruvades fast på pjäxorna och som ständigt ramlade av. Dessutom var pjäxorna för stora, hade fått dem "att växa i".
   Jag rökte sågspån i bibelpapper, retade en lärarinna, kastade stora stenar i de fulla tunnorna i skolans utedass så att skiten stänkte upp över de blankslitna träsitsarna ... En kväll var jag med ett gäng och pallade äpplen i rektorns trädgård, alltså i vår egen.
   Ändå blev jag aldrig en av dem, på riktigt. Och när jag börjat realskolan i Eksjö gav jag upp, gav fan i Bruzaholm ... jag behövde inga vänner i den hålan. A andra sidan fick jag inga i Eksjö heller, sista bussen hem till Bruzaholm gick kvart över fem.
   Därför kunde jag aldrig stanna i stan och gå på bio. Trots det fanns det, åtminstone i Bruzaholm, ingen som visste mer om Bergmans eller Antonionis nya filmer: varje månad läste jag filmtidskriften Chaplin från pärm till pärm.
   Dessutom köpte jag rikstidningarna varje lördag för att lusläsa deras kultursidor. Jag var bara tolv tretton år och mycket var obegripligt för mig. Men jag gav inte upp: nästa gång skulle jag begripa, eller nästa ...
   Och jag hade ju ändå inget annat för mig, mer än att läsa romaner om livet som det kunde vara för franska familjeflickor, svenska löjtnanter eller amerikanska lantarbetare. Ofta hann jag med en om dagen: Stendhal, de Maupassant, Balzac, Gide, 011e Hedberg, Roger Martin du Gard, John Steinbeck, Kafka, Colette, Bernanos, Mauriac ...
   Jag levde inte, jag läste. Och kanske lärde jag mig en del om livet. Men det var inte så jag blev stor.

   Mamma var litet konstig redan när vi bodde i Kiruna. En varm och trevlig människa — som plötsligt kunde bli rasande för en bagatell.
   Ett av mina tidigaste minnen är hur jag gömmer mig under köksbordet. Mamma skriker och slår in under bordet med piskkäppen och när jag flyttar mig för att komma undan byter hon sida och jag glider undan och hon slår, böjer sig ner för att komma åt. Det gör ont, jag gråter, skriker.
   Efteråt tänder hon en cigarett, kramar mig mot sina gungande bröst, pussar mig ... och håren på hennes överläpp sticks.
   Ibland får jag följa med pappa till skolan och se på filmer som den om Dahlgin som uppfann AGA-fyren och blev blind. Många år efteråt berättade pappa att han hämtade mig för att han var rädd att mamma skulle slå ihjäl mig.
   I Bruzaholm blev det värre. Kanske var det granskogen, kanske var det bara att hon hatade att vara hemmafru ... hon blev sjuk, på riktigt.
   Man var aldrig säker. Det kunde vara lugnt och trevligt på kvällen när hela familjen satt och drack te och pratade och väntade på att något underhållningsprogram med Hyland skulle börja i radion ... och i nästa ögonblick var mamma rasande och slet mig i håret eller kastade saker på pappa.
   Min syster brukade ta hand om disken eller gömma sig med läxorna medan jag skrek, försökte slå tillbaka, låste in mig på rummet. Och pappa ... för det mesta gick pappa till skolexpeditionen. Han hade mycket att göra. Alla skolor i Ingatorps kommun skulle byggas om till god 60-taisstandard med skolbespisningar, brandtrappor, vattentoaletter och gröna svarta tavlor.
   Pappa gjorde en stor insats för Ingatorps kommun.
   Just på söndagar brukade mamma stå i vardagsrumsfönstret mot stora vägen och titta på bilarna som, de dagar vägen inte var nydränkt med lut, passerade i moln av damm.
   —Fem vita bilar i rad, kunde hon säga, långsamt, med betoning på varje stavelse.
   —Fem vita bilar i rad, sa hon och tittade på pappa som, om han inte var på jobbet, satt i en rödsvart fåtölj från Lövenviks i Ingatorp och läste Dagens Nyheter.
   Pappa visste vad det betydde. — Det är väl inget konstigt, sa han.
   —Fem vita bilar i rad, sa mamma.
   —Det finns många vita bilar ...
   —I rad ...
   —Vad menar du?
   —Du vet mycket väl vad jag menar, log mamma.
   —Det är ju löjligt.
   —Men du kommer inte att lyckas. Jag vet nog!
   Nu skrek hon. Pappa såg på mig.
   —Det är väl inget konstigt att det råkar komma några bilar ... — Det är inget konstigt, mamma, sa jag. Hon tände en Ritz, med darrande händer.
   —Du också, sa hon. Jag vet vad jag vet.
   —Snälla Majken, sa pappa.
   —Jag ska kanske ringa polisen, sa mamma. Fast ...
   —Ja?
   —Det vet man inte. Det vet man ju inte vad polisen ... kanske har du ... Pappa skakade på huvudet. Mamma var blek, stel i ansiktet.
   —Du kommer inte att lyckas, sa hon. Pappa såg hjälplöst på mig.
   —Det vet ju du Håkan, att det finns många vita bilar ...
   —Ja, sa jag.
   —Du kommer inte att lyckas, sa mamma.
   Sedan ... min syster sydde kanske en blus, jag började väl på någon ny fransk roman och pappa gick alldeles säkert till sin expedition medan mamma lyssnade på Karusellen och kvällsandakten.
   Det blev värre, det där med mamma. Ibland trodde hon att pappa försökte gasa ihjäl henne, andra gånger påstod hon att han lagt gift i kaffet.
   —Det är ju du som har kokat kaffet, sa han. Håkan vet att jag inte ens varit i köket.
   —Du är listig du, log hon.
   En gång, det var när min syster flyttat till Uppsala, följde jag med pappa i ett ärende till skolan i Hjältevad. Det var roligt att åka bil och vi hade just bytt från en Ford Zephyr till en badrumsgrön Ford Taunus 17 M.
   Efter ett par kilometer stannade pappa på en P-plats. Vägen var ny-asfalterad och det fanns stora P-platser där bilister brukade sitta och dricka kaffe på söndagar.
   —Det här med mystiska bilar ... det är ju befängt, sa han. — Ja, sa jag.
   —Varför skulle jag lägga gift i hennes kaffe? — Hon är sjuk, sa jag.
   —Hon köper både Idun och Vecko-Journalen och röker minst tjugo Ritz om dagen.
   —Jaha?
   —Och strykmangeln jag köpte ... hon använder den knappt. Jag stirrade på instrumentpanelen: ljusgrön plåt, gulvit bakelit, en Blaupunkt-radio som flyttats över från Zephyren.
   Pappa var sjutton år äldre än mamma. Jag hade aldrig begripit varför de gifte sig. Ibland hatade jag mamma. Men jag visste att jag var av hennes sort.
   —Vad ska jag göra? sa pappa.
   Hans bakåtstrukna hår var vitt redan då, vitt med gula strimmor. Det var hårvattnet.
   Han tittade på mig, höll hårt i ratten.
   —Hon är sjuk, sa jag. Hon är ... tokig. Sjuk.
   —Jag var inte ens i köket, sa pappa. Och det var hon som gjorde kaffet.
   —Hon är sjuk, sa jag.
   —Om hon rökte mindre, sa pappa. Det är klart att hon inte hinner nåt när hon bara sitter och röker.
   Hilversum, Luxemburg, Motala, Oil, Ford, Bosch, NTF, Bli trafik-sam så blir trafiken trivsam, Ägare: Jarl Jaensson ... Jag läste allt som gick att läsa i bilen.
   Europas längsta långtradare dånade förbi. Den ägdes av Bruzaholms Trävaruaffär och det hade stått om den i DN.
   —Ritz kostar nästan tre kronor paketet, sa pappa.
   Ägare: Jarl Jaensson, box 141, Bruzaholm. Ägare: Jarl Jaensson ...
   —Hon är sjuk, pappa. Det stora problemet är att hon är sjuk sen är det synd att hon röker så mycket men det är inte så mycket att bry sig om just nu.
   Det var då jag blev stor, tror jag.
   För första gången kände jag mig som den vuxne: jag insåg, oerhört tydligt, att jag var den som kunde skilja stort från smått, att det var jag som visste vad som måste göras.
   Jag var arg på pappa, trött på honom, för att han var fyrkantig och korkad och jag längtade efter mamma, efter hennes värme ... och jag visste att hon måste bort, för sin egen skull, för min skull och för att pappa inte skulle gå sönder.
   —Hon behöver vård, pappa, sa jag och sedan satt vi där ett tag innan vi åkte till Hjältevad och hämtade en filmprojektor och därefter for vi hem till mamma som var glad och uppspelt eftersom en dam från läsecirkeln kommit in på kaffe. Mamma var aldrig konstig när vi hade främmande.
   När hon tände en cigarett såg pappa menande på mig. Det låg flera fimpar i askkoppen.
   Ett par veckor senare blev mamma tvångsintagen på Ryhovs sinnessjukhus i Jönköping. En präst och en läkare kom och hämtade henne i en svart Dodge och hon skrek när de tvingade in henne i bilen.
   —Håkan! Håkan!
   Jag stod i mitt rum, dold av gardinerna, och såg henne föras bort. Jag tror att jag grät den gången, sedan grät jag inte mer.
   Jag hade pappa att ta hand om.
   I veckorna hämtade jag varm mat på Molins café, sedan åt vi tillsammans innan pappa gick upp på expeditionen. Varje lördag och söndag for vi till Jönköping och hälsade på mamma.
   Ryhov hade varit regemente innan det blev dårhus och hade långa korridorer med stengolv. Nu låg det små trasmattor här och där i korridorerna och på varje matta stod ett par stolar och ett litet bord som det låg sönderlästa veckotidningar på.
   Mamma brukade vänta på oss vid det första bordet, i knallröda läppar och morgonrock från landstinget. Andra patienter marscherade fram och tillbaka i korridorerna, någon vrålade långt borta, om och om igen, och det virvlande dammet fick ljuset från de stora fönstren att stå som sneda pelare in i korridoren.
   De första gångerna var mamma arg och det var inte så konstigt, eftersom hon inte visste att hon var sjuk. Hon viskade till pappa att han inte var klok, att hon var oskyldigt inspärrad.
   —Det vet du, Håkis, sa hon. Min pojke. Vad han har gjort med din mamma.
   Hon kramade mig, luktade korridor, damm, läppstift. Fukt.
   Efter några veckor var hon lugnare. Hon hade fått elchocker och tabletter och nu tittade hon knappt upp när vi kom, ja, hon var så frisk att hon ibland gick med på att hon inte var riktigt frisk och när pappa sa att han aldrig lagt gift i kaffet så nickade hon, nej, inte hade han gjort det ... nu var hon trött, när skulle hon få komma hem ...?
   En gång, på hemvägen, sa pappa att han egentligen aldrig skulle gift sig med henne. Han hade ångrat sig före bröllopet, hade förstått att hon inte var normal.
   —Jag var sjuk, hade 40 graders feber ... jag orkade inte stoppa alltihop.
   —Det var ju otur, sa jag.
   —Ja, sa han.
   Sedan körde vi några mil innan pappa sa att hon rökte för mycket och köpte för många veckotidningar och att det blev dyrt att köpa färdig mat hos Molins.
   Jag framhöll som vanligt att det var vårt minsta problem.
   —Titta, fem vita bilar i rad, sa pappa. Det är inget konstigt! Två vita Amazon, en vit PV, en ambulans och en vit långtradare utan firmanamn.
   —Konstig långtradare, sa jag.
   —Gift i kaffet, sa pappa. Nästa gång kanske hon påstår det igen, fast det inte är sant.
   —Hon är sjuk, sa jag.
   —Att hon inte kan erkänna att hon är sjuk, sa pappa.
   —Det är för att hon är sjuk.
   Vi levde så, pappa och jag, ett par månader eller ett år och sedan kom mamma hem och sedan åkte hon in igen och så fort jag kunde flyttade jag hemifrån. Jag ville inte vara stor längre. Men har man blivit stor kan man aldrig bli liten igen.

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", Alfabeta-förlag 1994

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki