FANDOM



Av: Poul Anderson

Experterna bråkade sin hjärna för att hitta på något sätt att få vänskaplig kontakt med den vildsinta varelsen från rymden, men alla ansträngningar var fruktlösa tills man kom på en genial idé som med ens löste problemet ...

SOM ALLA ANDRA läste jag med ett visst intresse om Nova Scotia-meteoren, fast jag medger att min första tanke var att det var tråkigt att den hade dykt ner i Atlanten och inte gick att finna. Något som var stort nog att åstadkomma så mycket eld och oväsen skulle ha varit verkligt värdefullt. Det var Valerie som påpekade för mig att den tack och lov inte hade fallit på gårdar och städer och människor. Sedan glömde vi bort det.
   Några dagar senare var tidningarna fullproppade av historier om Bangormonstret. Ni kommer väl ihåg den terror som rådde en vecka i östra Maine: två män och en pojke som hittades döda på ensliga ställen, och många hundar och kor som uppenbarligen hade fläkts upp av knivlika klor;okända spår kring kropparna, spår som bara kunde ha gjorts av något som gick på två ben;historier om att varelsen hade skymtats, historier om att varelsen hade jagat folk, tiotusen motstridiga historier och beskrivningar över hela östkusten; statspolisen överallt, reporters överallt, Varelsen (nu med stort V) överallt samtidigt. Som vanligt begravdes eventuella fakta snart av hysterin och de publicitetssökande lögnerna. Sedan den plötsliga mörkläggningen av nyheter, historien begravd på baksidorna, psykologer som talade högtravande nonsens om masshallucination, och glömska. Ganska snart glömde vi det också.
   Det var några månader senare som jag kom hem en av dessa slaskiga, ruggiga kvällar man har i Chicago på vintern och fann att vi hade besök. Jag öppnade dörren till vår lägenhet och tänkte huvudsakligen på middag, en varm whisky med citron, pipa och tofflor och vår nyinköpta inspelning av Beethovens Nia. Valerie mötte mig och jag hälsade omsorgsfullt på henne. Till och med efter två års äktenskap blir man inte trött på en livlig, fantasifull liten blondin vars figur bäst beskrivs genom kurvrörelser med händerna. Hon kan dessutom laga mat.
  — Bob ..., sa hon, min nya frisyr ... hör du! ... nåja . . . mmm . Och hon drog sig loss: — Ta det lugnt, människa. Vi har besök.
  —  Jaså?
   Jag gick förbi henne in i vardagsrummet. "Doc" Urquhart satt under Utsikt över Toledo, en kort, rund, långhårig figur som 'jag då inte hade sett på fyra år. "Doc" reste sig och skakade hand med mig. Vi hade blivit bekanta under kriget, när han var den läkare som tog reda på hur mycket en mänsklig pilot kan uthärda och jag var den ingenjör som förklarade för honom varför en pilot, skulle vara tvungen att stå emot lite till. Sedan dess hade vi varit vänner.
  — Trevligt att se dig, sa jag och menade det. Men varför meddelade du oss inte att du skulle komma? Vi kunde ha ordnat ...
   Jag märkte plötsligt' ur allvarligt hans ansikte var och hejdade mig. Det blev ett ögonblicks tystnad.
  — Det gäller affärer, Bob, sa han till slut. Jag har ett jobb att erbjuda dig.
   Tack, men jag har redan ett, svarade jag.
  — Kan du få tjänstledighet?
   Varför ... ja ... vad vill du att jag ska göra?
   Han skakade på sitt rufsiga grå huvud.
  — Det kan jag inte säga dig. Inte här. Men du har aldrig arbetat med nåt viktigare.
  — Jag försäkrar er, doktor Urquhart, att det inte finns några ryssar under soffan som hör vad ni säger, sa Valerie.
  — Förlåt, mrs Muir. Det här — jag kan helt enkelt inte prata om det. I själva verket måste jag be er att inte nämna att jag har varit här eller att Bob har blivit engagerad.
  — Om jag har blivit det, sa jag förargat.
  — Hör på, Bob, sa Doc, du borde känna mig vid det här laget. Saken ligger till så här. Vi behöver en man som du och jag rekommenderade dig personligen. Som tur är arbetar du för närvarande med hemligstämplade saker, så du är redan okay vad FBI beträffar. Men det är inte din hustru. Vi vill ha dig som — rådgivare. Högt arvode och arbetet är, tja, det är nåt sånt som du skulle betala för att få vara med om. Det borde inte ta så lång tid heller, kanske omkring sex veckor. Jag kom hit för att själv prata med dig och se om du duger. Genom att prata med din hustru har jag blivit övertygad om att du gör det.
  — Jag måste tänka på det, sa jag lamt.
   Han började tala om något annat och vi hade en trevlig kväll tillsammans, en sån där pratstund som brukade vara till morgonen på den tiden jag inte var gift. Till slut accepterade jag naturligtvis hans erbjudande. Två dagar senare satt vi i en taxi på väg till flygfältet och ett specialplan.
  — Kan du nu berätta för mig vad det är för ett jobb? frågade jag.
  — Inte förrän vi är uppe i luften, svarade han. Men jag kan säga dig varför du duger för det.
  — Gör det.
  — Jag la märke till att du fortfarande läser science fiction.
   Det visade sig vara ett snabbt arméplan med en tystlåten ung besättning. På något vis fick det mig att inte känna mig betydande, i stället började jag plötsligt tänka på att jag var en mycket liten fluga som hade fångats i en mycket stor maskin.
  — Vart ska vi? frågade jag ödmjukt.
  — Till Dantoninstitutet. Det är ett sinnessjukhus i norra delen av staten New York. "Doc" fick eld på pipan och blåste ut vresiga blå moln.
  — Vad ska vi göra där?
  — Vi sitter med i en undersökningskommitté.
  — Va?
  — Vi måste bestämma om en varelse från rymden är sinnessjuk eller ej.

DANTONINSTITUTET hade till stor del utvalts för att det låg så avskilt. Det låg på kullarna ovanför Hudsondalen och omgavs av några hundra tunnland gräsmattor och parken gång i tiden hade det varit en miljonärs gods. Den närmaste stan var en liten håla som låg ungefär femton kilometer därifrån; för övrigt fanns där bara spridda bondgårdar. dar. En hög stenmur omgav huvudbyggnaden, före detta herrgården, och kring den hade mindre byggnader skjutit upp som svampar. På det hela taget måste det ha varit ett ganska angenämt ställe med ett exklusivt klientel. Men alla patienterna hade flyttats någon annanstans och nu liknade Institutet närmast ett arméläger. Vaktposter stod vid infartsvägarna, vaktposter patrullerade vid murarna, jeepar och andra motorfordon och några lätta tanks stod stilla medan chaufförerna stod och hängde bredvid och såg uttråkade ut, helikoptrar var parkerade på baksidan, soldater hade förvandlat sovsalarna till baracker, soldater och civila som såg betydande ut gick ut och in i det stora huset.
  — Du store tid! sa jag. Alltihop för en främmande varelse?
  — Om du minns din science fiction, sa "Doc", så kanske den här varelsen när som helst börjar dra isär människor med telekinesi. Eller han kanske beslutar sig för att han inte tycker om oss och smiter i väg till Ryssland — med alla sina kunskaper. Eller han kanske ringer upp Kreml telepatiskt och låter dem skicka en fallskärmsbrigad för att hämta ut honom härifrån.
  — Jag undrar om det är han som är tokig, muttrade jag medan den fjärde militärpolisen i rad kontrollerade våra passersedlar. "Doc" ryckte på axlarna.
  — Jag förmodar att du skulle ha hälsat honom välkommen med orkester och stadens nycklar — sedan han hade mördat tre obeväpnade medborgare borta i Maine, däribland ett tio års barn, och slitit upp halsen på en psykolog som bara försökte ta ett encefalogram.
  — Hmmm ... javisst, sa jag. Det tänkte jag inte på.
   Vi ledsagades av en stram ung löjtnant i underrättelsetjänsten genom höga korridorer med ekpaneler till det rum som var högkvarteret för Projekt Trollkarl. Det där namnet tillsammans med andra vilseledande antydningar hade valts med beräkning: om det blev någon läcka hoppades man att folk skulle anta att vi hade övertagit institutet enbart för att studera något parapsykologiskt som kunde ha militärt värde. Jag råkade höra brottstycken av samtal mellan olika män. De hade ingenting alt göra med stjärnorna eller en vetenskap som var tusen år före vår egen eller vårt släktes öde; det var övervägande vanligt mänskligt jämmer över att ha blivit instängda här på obestämd tid utan så mycket som ett kvinnligt ansikte i närheten. Ingen utom pamparna skulle lämna Institutet förrän något hade gjorts med Butch.
   Brigadchef Harmon J. Leslie var omkring fyrtio år gammal, en tjock karl med kort gråsprängt hår och hornbågade glasögon; han såg ut att ha det svårt. I själva verket var han bara organisatör;den verklige chefen för Projekt Trollkarl var doktor Hamilton Moran. Båda hälsade på oss då vi kom in, sa att de var glada att träffa mig och bad oss sitta ner. Jag har inte fått reda på så många detaljer, sa jag. Jag är inte ens säker på vad jag skulle kunna göra för att hjälpa er.
  — Hela affären är utan motstycke, sa Moran. Vi har inga tidigare erfarenheter att gå efter, och doktor Urquhart sa att ni hade en sån hjärna som kunde finna nya infallsvinklar, nya synpunkter — det räcker för oss. Om inte annat så kommer ni kanske att kunna gissa er till precis hur långt Butchs folk har nått tekniskt sett.
   Han var en slank, mörk man med skarpa drag och hans vänliga röst tycktes inte riktigt passa samman med de nästan puritanska dragen. "Doc" hade sagt att han hade utsetts att leda projektet på grund av sin ställning som forskningspsykiatriker. Han hade haft en massa att göra med chockmetodens och lobotomins utveckling och hade också gjort grundläggande arbete inom encefalografin och neurologin. I själva verket fanns det inte många män som arbetade med själva problemet. Hade de varit många skulle de bara gått i vägen för varandra. Moran och hans medhjälpare skötte den psykologiska delen, medan Urquharts stab fortfarande höll på att undersöka Butchs anatomi och biokemi. Jag var ett slags sista halmstrå; kanske Butch var sitt folks motsvarighet till en ingenjör och då skulle jag tänka tillräckligt likt honom för att förstå vad som försiggick i den omänskliga hjärnan.
  — Hur skulle det vara om ni började från början, föreslog jag. Jag förstår att Nova Scotia-meteoren i själva verket var ett rymdskepp som kraschade i havet. Man har inte funnit det, eller hur?
  — Knappast. Området där det kan ha fallit är tusentals kvadratkilometer och så några hundra eller tusen meter vatten ovanpå det. -Generalens röst var torr. — Vi söker fortfarande men det är hopplöst. Uppenbarligen miste de kontrollen över det och Butch blev den enda överlevande. Han kravlade sig ur.
  — Hur?
  — Hur skulle jag kunna veta det? Man fann honom i Maine, en femti sexti mil härifrån, praktiskt taget naken. Kanske är han, vad är det nu det heter, telekinetisk.
  — Då skulle han inte stanna kvar här, sa Moran skarpt. Han skulle inte alls ha blivit infångad. Nej, jag föreställer mig att han hade en -låt oss kalla det för — antigravitationsfallskärm, som förde honom till Bangor. Sen tog bränslet slut i den och han grävde ner den och fortsatte till fots. Han vandrade omkring en vecka och gömde sig antagligen på dagen och färdades på natten.
  — Verkar som om han var rädd för oss, sa jag.
  — Tja, sa "Doc", skulle du inte ha varit det om du hade landat på en främmande planet? Han hade ingen aning om hur vi var. Kanske var oddsen att döma av de andra planeter han hade sett att vi var fientliga. Han grävde ner sin fallskärm för att inte ge oss några upplysningar och började lomma omkring för att försöka ta reda på vad slags värld han hade hamnat på.
  — Det är en vacker hypotes, bet Moran av, men den passar inte alls med fakta. Vilka är att han dödade människor och djur utan att ha blivit anfallen.
  — Korna måste han ha dödat för att få mat, sa "Doc". De var delvis uppätna. Hundarna skällde förmodligen på honom och han vågade inte låta dem föra oväsen.
  — Men människorna? Han måste ha vetat att de var det härskande släktet här och att de bara skulle bli uppeggade mot honom om han dödade dem.
  — Jag kan inte förklara det, medgav "Doc" lågt.
  — Han har inte heller varit det minsta samarbetsvillig sedan vi fångade honom, sa Moran; hans milda röst hade plötsligt blivit kall. Han borde ha kunnat se vari hans enda övertag ligger. Men han har inte gjort nåt som är vettigt. Större delen av tiden är han helt passiv och vägrar att meddela sig med oss på nåt sätt. Då och då blir han ursinnigt blodtörstig utan nåt som helst skäl. Vi har fått en man dödad och åtskilliga svårt skadade.
  — Så vilken är er teori? frågade jag, fast jag visste svaret.
  — Han är naturligtvis sinnessjuk. Förmodligen blev han skadad på nåt sätt vid kraschen och det har gjort honom vansinnig.
   Leslie log dystert.
  — Ni förstår problemet, sa han. Butch representerar en civilisation så överlägsen vår att vi förmodligen bara kan fatta hälften av vad de har.
   Atomenergi, gravitationskontroll, förmodligen överljushastighet författa själv listan. Vi måste ha de där kunskaperna, både för vårt eget folks och för hela mänsklighetens skull. Hans släkte skulle förmodligen kunna krossa oss som kackerlackor om de ville. Men vill de? Vi måste få reda på det! — Han bredde ut händerna. — Men Butch är sinnessjuk. Först måste vi bota honom. Hur botar man en icke-mänsklig invånare i en civilisation som aldrig har funnits på Jorden?
   Urquhart plirade hånfullt på Moran.
  — Jag tror att det finns en viktigare fråga, sa han. Hur vet man när han är botad? Vad är för Butch att vara normal?

DEN MADRASSERADE CELLEN låg på nästa våning vid slutet av en korridor vars dörrar ledde till laboratorier som var fullproppade med mer testutrustning än jag skulle kunna räkna upp. Ett par vaktposter stod på trappavsatsen, och ett annat par som stod utanför dörren till cellen ställde sig i givakt då vi fyra närmade oss.
   Rummet innanför var stort. Det hade delats i två delar genom att man snabbt hade rest en stor och stark vägg. Den bortre ändan var cellen. Moran pekade på ett kikhål och jag satte ögat till det. Det fanns en lins så att man kunde se hela rummet men jag såg bara på Butch.
   Han stod mitt i rummet med hängande armar och den långa kattlika svansen slokande, men hans hållning var trotsig. Mitt första intryck var att han var jättestor. Sedan förstod jag att det berodde på den synvilla som är vanlig för människor som är 1.80 långa, att alla som är lika långa som de själva är längre. Enligt mätningarna var Butch 1.82 och vägde ungefär nittio kilo. Hans bål var nästan mänsklig, han hade breda skuldror och var mjukt muskulös; hans ben var inte fullt så mänskliga, han var tågångare och gick på tre klolika tår med hopkrupen hållning. Det fanns hornartade utskott på hans hälar, och när han slöt de fyra korta fingrarna på handen kom klor fram emellan dem. En glatt blågrå päls täckte hela gestalten; för övrigt bar han endast ett slags pung av något mjukt, metalliknande, till synes oförstörbart material. Pungen hade varit tom då han togs till fånga.
   Hans huvud var det minst jordiska på honom. Det var stort, runt, hade en hög buktande panna och långa spetsiga öron. Ögonen var sneda och gula och hade små vågräta pupiller. Munnen var bred med tjocka läppar och två små huggtänder som hängde ner över hakan. I stället för näsa hade han två köttiga organ som ganska mycket liknade greniga korallväxter, fast mjuka och rörliga.
   Han märkte oss och vände sig om. Han väste ett ögonblick och klorna kom fram. Sedan återtog han sin reserverade hållning.
   Jag såg upp från kikhålet och ryste. Statspolisen måste sannerligen ha varit modig då den jagade det där monstret och fångade honom i nät i stället för att pumpa honom full med bly. Sedan hade naturligtvis
   FBI och Secret Service övertagit jobbet. De organisationerna arbetar snabbt när de vill.
  — Det tar tid innan man vänjer sig vid honom, sa "Doc" tyst. Men han är verkligen vacker på sitt sätt. Vi måste se lika kusliga ut för honom.
  — Eller den, muttrade Leslie.
  — Den? frågade jag och morskade upp mig en smula. Hör på, bara för att han kommer ...
  — Åh, jag menade inte att det skulle låta fördomsfullt, sa generalen. Men Butch är bara "han" av artighet. I själva verket är han, hm, hermafrodit.
  — Det var som sjutton! Jag tittade en gång till. "Doc" nickade.
  — Vi är inte riktigt på det klara med hans anatomi ännu, sa han. Men han har underkastats åtskilliga undersökningar. Han är ett varmblodigt, hårigt djur med både manliga och kvinnliga fortplantningsorgan — fastän inget av dem ser ut som våra. Han kan fortplanta sig på egen hand eller med nån annan. Men jag är övertygad om att han är ägg-läggande och det finns inga andningsorgan. — Han log skevt. — Varken däggdjur, reptil eller god rökt sill. Bestäm du vad han är.
  — Hur är det med de där — antennerna?
  — Svampartade utväxter som såvitt vi kan förstå används både för att andas och lukta, sa Moran. "Doc" mulnade en smula; när allt kom omkring kunde man tacka hans grupp för de resultaten. — Prov med minimala parfymdofter och så vidare pekar på att hans luktsinne är vida överlägset vårt. Fast vi inte kan vara säkra på det så tror vi att hans övriga sinnen ungefär är lika bra som människans. Kanske hans hörsel inte riktigt kan mäta sig med vår genomsnittliga. Han luktar oss förmodligen vid kikhålet.
   Jag tittade in igen. Det fanns sanitära bekvämligheter i cellen, också de madrasserade och gummitäckta. "Doc" berättade för mig att Butch använde dem utan att ha behövt bli instruerad.
  — Hur är det med maten? frågade jag.
  — Ja, det är ett verkligt problem, sa "Doc". Hans ämnesomsättning är tydligen ganska lik vår. Blod- och cellprov, analyser av avföringen och så vidare pekar på det, fastän det finns några intressanta avvikelser. Inget adrenalin, till exempel — i stället ett annat fenolderivat. Och kromosommönstret ... Ja, hur som helst så har vi helt enkelt gett honom en massa olika saker och låtit honom själv välja vad han vill ha. Vilket huvudsakligen visar sig vara kött, men han vill inte röra det om det är blodigt. Lite frukt och grönsaker också. Än så länge har hans hälsa varit ganska bra, såvitt jag kan bedöma. Men — vilka vitaminer och grundämnen som han behöver saknas i den där födan? Det skulle vara egendomligt om han kunde äta bara jordisk föda en lång tid utan att drabbas av nån bristsjukdom. Vi har också gett honom ett förråd som innehåller nästan allt vi kunde tänka på i små doser, så om han behöver tantal eller kalcium så får han det. Men — "Doc" ryckte på axlarna — ingen vet nåt.
  — Han kan inte vara från det här solsystemet, sa jag mycket tyst. Här finns inte några planeter som han skulle ha kunnat komma ifrån.
  — Interstellära rymdskepp, sa Leslie. Jag känner till det. Och om de galaktiska härskarna inte gillar det sätt som vi behandlar Butch på ...
  — De kanske aldrig hittar oss igen, sa jag. Rymden är för stor. Den här kanske bara är en av miljoner forskningsresande, av vilka en viss procent aldrig kommer tillbaka och bara avskrivs.
  — Det finns tiotusen möjligheter, sa Moran otåligt, och vi kommer aldrig att veta vilken som är den riktiga förrän Butch berättar det för oss. Men han vill inte prata med oss.

DET FANNS ganska mycket folk på institutet, men "Doc" och jag fick ett tämligen stort rum för oss själva. På kvällen öppnade vi en låda öl och satte oss till rätta för att prata lite allvar.
   Du är en karl med idéer, sa "Doc". Hans runda, rödblommiga ansikte hade blivit mycket bistert. — Vi har försökt närma oss honom på varje ordinärt, professionellt sätt. På min inrådan har vi nu hämtat hit dig för det amatörmässiga närmandet. Gör det, gosse.
  — Tja, sa jag och lutade stolen mot väggen, vad har ni försökt? Låt oss se. Vi gör en lista. — Från fysiologisk synpunkt har ni alltså studerat blodprov och prov på hud, hår och så vidare, sa jag då "Doc" hade tystnat. Ni har tagit Butchs temperatur, som har visat sig vara omkring 39 grader ...
  — Inte nödvändigtvis det normala för hans släkte, sa "Doc". Många människor har kronisk över- eller undertemperatur. Moran tror att temperaturen är ett tecken på hysterisk upphetsning.
  — Ni har försökt testa hans sinnen genom att se hur han reagerar, fortsatte jag. Inte alltför framgångsrikt, därför att större delen av tiden vägrar han reagera. Ni har låtit honom själv bestämma sin mat men vet 4 inte om ni långsamt håller på att förgifta honom eller ej. Ni har tagit kardiogram, röntgenbilder, encefalogram ...
  — Ja, de där encefalogramen, sa "Doc". De visar inte mänskliga mönster, förstår du. Men Moran tror att de tyder på sinnessjukdom. Han säger att en av de där frekvenserna återfinns hos människor med skadad hjärnbark, och Butch är tillräckligt mycket människa
  — Hur ska ni få reda på det? Den där kurvan kanske är fullkomligt normal för hans släkte.
  — Hur tror du att Moran tänker få reda på det? Öppna skallen och se efter.
  — Men — herregud! Butchs hjärna ser förmodligen inte ens ut som vår!
  — Det vet jag. Det vi fick fram genom röntgen pekar på det. För min del så funderar jag på vilket bedövningsmedel vi ska använda.
  — Ja, låt oss gå vidare till den teknologiska synvinkeln, sa jag. Ganska ofruktbar efter vad du har berättat för mig. När ni visade honom stjärnkartor gjorde han inget alls. När ni tog ut honom och visade stjärnorna och på teckenspråk bad honom att peka varifrån han kom — så gjorde han det inte.
  — Moran säger att han är tokig och att det där bland annat bevisar det, nickade "Doc".
  — Jag tror att Butch bara är försiktig, sa jag. Hur vet han att vi inte har rymdskepp och planer på att anfalla hans hemplanet om vi kan finna den?
  — Tja, såna misstankar verkar ganska paranoida, inte sant? genmälde "Doc". Jag har alltid tyckt att hela tanken på galaktisk erövring var löjlig. Både logik och ekonomi talar mot den.
  — Kanske, sa jag motvilligt.
  — Hur som helst, sa "Doc", så har vi försökt rita diagram för honom, enkla saker som en Collidge-tub eller klyvningen av en U-235-atom.. Han kunde inte ha varit ens matros på ett rymdskepp utan att veta en massa om tekniska ting! Vi ville att han skulle göra liknande teckningar. Det behövde inte vara nåt han ville dölja, det behövde bara ha varit -tja, en bild av toriumklyvning. Vad som helst, bara för att ge oss nån gemensam grund. Men han bara stirrade på bilderna på nåt kufiskt sätt och räckte pennan tillbaka.
  —  Och det anses vara ett bevis för att han lider av minnesförlust? frågade jag.
  — Tja, det tyder på det, sa "Doc" stillsamt.
  — Javisst. Såvida inte ... kunde det inte vara så att hans vetenskap och dess symboler verkligen är annorlunda än våra? Kanske använder de inte radio, de kanske har nåt vi aldrig har kunnat drömma om. Kanske tänker de inte på atomen som en partikel sammansatt av andra partiklar. Den kunde helt enkelt betraktas som en enhet i ett universellt kraftfält, om Butchs släkte är tillräckligt fint på matematik ... Med andra ord, kanske hela vårt symbolspråk är så skilt från deras att han såg att det var hopplöst att försöka rita några bilder för oss.
  — Det är möjligt, sa "Doc". Jag skulle vilja tro det, Bob. Men hela hans beteendemönster är så irrationellt att ... Hör på. Han har nästan samma röstorgan som vi. Stämband, hård och mjuk gom, tunga, allt. Han skulle tala engelska med en skojigt visslande accent men han skulle kunna tala det. Hans släkte måste meddela sig med varandra genom tal, de organen skulle inte vara så välutvecklade hos dem om de inte gjorde det.
  — Och han vill inte tala, sa jag.
  — Inte ett ord, sa "Doc". Vi har försökt i timtal genom att peka på föremål, säga namnen på dem, förevisa verb, rita bilder, allt tänkbart. Vi har låtit undervisningspsykologer i hela landet arbeta på problemet. Butch iakttar oss. Men han säger aldrig ett ord. Han kanske väser när han blir ursinnig, men aldrig ett ord.
  — Hör på, sa jag, det finns inte nåt sånt som den mänskliga naturen. Det är en fråga om kulturkretsar. Det finns inte nån biologisk skillnad mellan oss och de gamla beklagansvärda nazisterna, men jag är säker på att man skulle kunna fara genom universum utan att finna tankar och beteendemönster som var oförenliga. Frågan är vad för slags samhälle kommer Butch ifrån?
  — Vi har haft antropologer här, sa "Doc". Det enda de kunde göra var att fälla några djupsinniga och meningslösa anmärkningar. Butch ger oss ingenting att bygga på! Om han är en normal medlem av sitt samhälle, så måste det samhället vara nåt förfärligt. Se på hans meritlista — den gamla rösten darrade lite — mord, fullständig ovilja mot samarbete, passivitet som övergår i våld utan nån som helst orsak ...
  — Kanske bryter vi ett av hans tabun då och då utan att veta det, föreslog jag.
  — Om Butch kunde fara genom rymden, så borde han ha förstånd nog att inte vänta sig att vi skulle uppträda precis på det sätt som han anser vara riktigt, sa "Doc". Såvida inte Moran har rätt.
  — Min hustru har avlagt examen i antropologi, sa jag, och hon är en intelligent flicka också. Kan du inte skaffa hit henne?
  — Jag ska försöka om du nödvändigt vill det, sa Doc, men chansen är inte stor. Hur som helst, när hon väl har blivit godkänd av FBI så skulle den här affären vara slut på ena eller andra sättet.
   Jag lutade mig framåt så häftigt att benen på min stol smällde i golvet.
  — Vad sa du? "Doc" log buttert.
  — - Du tror väl inte att det här dödläget kan fortsätta i evighet, va? Butch har kunskaper som vi måste ha. Moran har redan fått tillåtelse att — bota honom. Förr eller senare och snarare förr kommer han att börja försöka.
   Och om Moran misslyckas?
  — Då, sa "Doc" glömmer vi att det här nånsin har hänt. Vi gräver ner det djupare än det där rymdskeppet är begravt. Vi låser in Projekt Trollkarl och kastar bort nyckeln. Tills den eventuella dag då Butchs vänner kommer för att söka efter honom.

JAG VILLE FÖLJA några av undersökningarna, och det fick jag tillstånd att göra nästa dag. Efter frukost skulle "Doc" göra några allergi-och reaktionsprov.
  — På doktor Morans order, förklarade han. Man måste veta en hel del om biokemi innan man kan försöka med chockbehandling.
  — Varför chock? frågade jag med munnen full av skinka och ägg. De gödde oss bra i alla fall. Matsalen var full av uniformer och den goda rena doften av kaffe. — Om det är nån hjärnskakning
  — Vi ska ta en titt på hans hjärna först, sa Moran, men jag undrar om inte chock är vårt enda hopp. Om det misslyckas finns det alltid lobotomi.
  — Vad i helskotta tror ni att ni behandlar honom för? bet jag av; jag är alltid lättirriterad på morgnarna.
   Jag önskar jag visste det, sa Moran uppriktigt. Det är inte nåt mänskligt beteendemönster — inte ens ett abnormt sånt. Passiviteten som skiftar med plötsliga raserianfall tyder på manodepressiv sjukdom. Men det skulle lika gärna kunna vara paranoia, som vanligtvis tar sig i högdragenhet men blir mordisk vid nåt inbillat hot eller förolämpning. Men så är det dessutom minnesförlusten, de där vetenskapliga uppgifterna som han helt enkelt inte känner igen. — Hans magra, skarpa ansikte blev envist. — Men på det hela taget verkar det som om sinnessjukdomen mer beror på psykiska faktorer än på svåra organskador. Kanske på skräcken vid kraschlandningen ... Om det är riktigt så pekar det på chockbehandling.
   Jag svalde det svar jag hade på tungan: Javisst, det är rätt. Ge er in på nåt ni inte känner till, förstör hjärnceller till höger och vänster, så kommer ni troligtvis till slut att förstöra hela livet hos den där varelsen från stjärnorna. Sedan kan ni glömma bort att han nånsin kom till oss. Kontakt med Butch betydde mycket mer än bara de fakta han kunde ge. Bara det kunde vara tillräckligt för att föra fram människan tusen år, att stärka freden och ge mat åt världen och utplåna sjukdomen och fattigdomen och misären som hade förföljt oss som en skugga genom hela 'historien. Butch betydde mer än de kunskaper vi måste ha om hans egen civilisation: var var de, vem var de, vad var de, vad ämnade de göra med oss? Framför allt betydde Butch — för mig — stjärnorna.
   Mina söner kunde fara genom universum.
   Men Butch var tokig.
   Eller var han inte det?
   Då vi gick uppför trappan — "Doc", Moran, jag själv och några medicinska tekniker från armén — försökte jag åter skapa ett nytt mönster av fakta. Poster: mord, omedgörlighet, vredesutbrott, tystnad, uppenbart misslyckande med att känna igen vetenskapliga diagram, en irrationell misstänksamhet som var så stor att han inte ens ville peka ut från vilket håll på himlen han kommit. För Moran blev summan sinnessjukdom. Urquhart hade mer än till hälften övertygats och tvivlade bara på att det gick att bota honom. Eller till och med hur man skulle kunna veta om kuren hade lyckats.
   Men om allt det här var ett normalt beteendemönster för Butchs släkte och kultur — herregud om vi började fingra på hans hjärna skulle vi kasta bort universum. Om vi kunde komma på det klara med Butchs själ, om vi kunde begripa det han hade gjort, då kanske vi kunde räkna ut nåt sätt att tala med honom.
   Naturligtvis skulle inte ett släkte vars normer inkluderade att riva upp barns magar utgöra ett så värst angenämt sällskap; men om det fanns sådana varelser, då måste vi känna till dem.
  — Doktor Moran, frågade jag, om vi nu inte kan komma på nåt sätt att meddela oss med honom, skulle det då inte vara klokare att bara låta Butch vara som han är? Kanske dyker det upp nåt senare.
  — Och kanske Butch dör, sa Moran. Eller bryter sig ut, vilket är värre. Nej, mr Muir, det första kirurgiska ingreppet kommer att ske om en vecka. — Han log kallt mot mig. — Såvida ni inte har tänkt ut nåt annat till dess.

JAG ÖNSKADE på nytt att Valerie hade varit här. Den flickan hade en knivskarp hjärna. Men dessutom var hon mänsklig ... Ja, tänkte jag, det är det de inte är här. Vi tänker alla på Butch som en fiende, ett problem, en chans till ära och makt och rikedom. Ingen av oss försöker sätta oss in i hans situation. Vi tror i själva verket inte innerst inne att Butch också kan hoppas och frukta och drömma och älska. Jag undrar hur ensam han känner sig?
   Vi kom till cellen och gick förbi vakterna. En av de medicinska teknikerna tog fram ett par handklovar som var svetsade till en lång kedja.
  — Vad ska du med det? frågade den andre. Jag förstod att han liksom jag var nykomling.
  — Försiktighetsåtgärd, Jones, sa den förste. Vi har fjättrat honom vid varje test, alltsedan han dödade den där mannen. Vanligtvis underkastar han sig det utan att bråka. — Han slog på sin fyrtiofemma vid höften. — Det är bäst han gör det.
  — Jag — förstår. — Jones fuktade läpparna. — Jesus! Han är ett stort odjur, va? "Doc" låste upp celldörren och vi gick in. Det madrasserade golvet fjädrade under fötterna. Själv var jag inte rädd för Butch, inte när vi var fem beväpnade män och det fanns fler i närheten. För ett ögonblick såg jag in i hans gula ögon och försökte tänka till honom. Kanske var han telepatisk ...
  — Tjänare Butch, hej, främling. Jag skulle vilja vara din vän om du lät mig bli det.
   Sedan hann jag nätt och jämnt se hans plötsligt glasartade blick. Den stora gestalten darrade, musklerna knöt sig som om han stred med sig själv, och något som liknade jämmer trängde ut ur den vidöppna munnen. Jag minns att jag blev besviken och undrade om han hade blivit sjuk.
   Något slog mig åt sidan. Jag hamnade flämtande på golvet och Butchs sporrprydda häl skrapade mig på kinden då han hoppade över mig. Moran skrek och en stark arm slog honom åt sidan mot "Doc". Jones skrek då klorna skrapade honom i ansiktet.
   Vakterna utanför kom inrusande. Butch väste och hoppade mellan dem. Den ene höjde geväret. Butch slog klorna i hans handled och fick tag i geväret just som han sköt. Den främmande varelsen svängde runt och slog gevärskolven i den andre soldatens käke.
   Jones låg under Butchs klösande fötter. Det omänskliga ansiktet var fruktansvärt att se. Den andre teknikern hade dragit sin automatpistol, men det är ett klumpigt vapen. Han sköt och missade. Butch körde geväret i magen på honom och tryckte på avtryckaren.
   Två soldater och två tekniker var nu nere för räkning! Butch hejdade sig bara för att skjuta stackars Jones i huvudet. Sedan vände han sig om och hoppade ut i korridoren.
   Jag kravlade mig efter honom och kom i tid för att se honom klara av vakterna på trappavsatsen. Han kastade en av dem nerför trappan. En gevärskula fläkte upp hans vänstra axel, men han tycktes inte, märka det. Han slog omkull den andre mannen och kastade sig förbi honom ut genom fönstret på andra våningen.
   Jag såg inte vad som sedan hände. Man berättade senare för mig att Butch hade landat på fötterna och försökt komma igenom grinden. Han nådde den naturligtvis inte. Han fick tre kulor i kroppen innan han föll till marken. Sedan 'band de honom stadigt och bar honom tillbaka in i huset. Han var vid medvetande men hade plötsligt blivit tyst. Då och då gnällde han lite av smärta.
  — Åtta män skadade, den ene med en kula genom magen, sa Moran dystert. Och en man till död. Tror ni fortfarande att Butch är frisk?
  — Jag vet inte, sa jag; min egen raspade kind värkte som sjutton. Vad är psykisk hälsa?
  — Att uppfatta och vidta de nödvändiga anpassningarna till verkligheten, bet Moran av. Och jag är inte på humör att diskutera filosofi, mr Muir.
   Vi satt i väntrummet till institutets sjuksal. Det var en tyst plats med kallt ljus och den där skarpa sjukhuslukten som jag alltid har avskytt.
   Butch var på andra sidan dörren och fick tre kulor utskurna ur sig - -- Urquhart biträdde en man som hade sänts dit av amerikanska kirurgförbundet. De skadade människorna fick rutinbehandling i ett uppsmällt sjuktält.
  — Hör på, sa jag, av nån anledning måste Butch döda eller försöka döda ett visst slags människor. Han kan inte själv hjälpa det. I det här fallet var offret Jones. I förvirringen såg Butch en chans att fly och tog den. Det skulle jag inte vilja kalla sinnessjukt. Hur kunde han veta hur vi skulle hämnas?
  — Om han tror att han ensam och till fots kan komma undan på en främmande planet så är han vansinnig, sa Moran och såg med avsky på mig.
  — Kanske han föredrar döden, sa jag. Det kan inte vara så trevligt för honom att vara inlåst här.
  — Då kan han tala med oss och förklara sig, svarade Moran. Vi har säkert lärt honom engelskans grunder vid det här laget. Han iakttog våra instruktörer hela tiden. Han måste ha lärt nåt om han över huvud är i stånd att lära.
  — Javisst, sa jag. Det är mycket möjligt att han har förstått vilken er näpna plan är. Skulle ni vilja få er hjärna uppskuren av nån som inte ens känner till dess byggnad?
  — Låt honom då be mig låta bli, sa Moran vresigt. Och få honom att sluta döda människor som inte har gjort honom nåt ont.
  — Hur vet ni att de inte har det? frågade jag. Jones hade rött hår. Kanske är rött hår fysiskt smärtsamt för honom.
  — Ingen av de andra människorna hade det, sa Leslie.
  — Nå, vad hade de gemensamt då? Leslie såg förbryllat på mig.
  — Banne mig om jag vet det, sa han. De var allesammans helt vanliga människor. Jag tänkte också på det och kontrollerade det, men jag kan inte hitta nåt.
  — Jag försöker sätta mig in i Butchs situation, sa jag. Det är det enda sättet som vi nånsin kan förstå honom på. Han är en främling på en främmande planet, skeppsbruten, omgiven av nåt han inte känner till. Av nån anledning får han nåt otalt med några av infödingarna och dödar dem. Naturligtvis väntar han på hämnd när han blir fast. Därför blir han inte så värst villig att samarbeta.
  — Hur dumma tror han vi är? klippte Moran av.
  — Låt mig få sluta, sa jag otåligt. Psykiatrikern såg förnärmad ut och jag undrade om jag skulle göra så att jag blev avskedad. — Av nån anledning måste Butch då och då begå mord, och han kan inte tala med oss. Låt oss anta att han är förnuftig men att han har de där tvången. All right. I så fall kommer han ganska bra att kunna gissa sig till vad vi tänker om honom. Han förstår att vi tror att han är tokig. Kanske förstår han att vi tänker försöka bota honom med nåt som bara kommer att förstöra hans hjärna. Så varför skulle han stanna kvar? Varför skulle han inte ta alla chanser att rymma — även att rymma in i döden?
  — Om han har sådana tvång som ni förutsätter, sa Moran och ansträngde sig för att låta hövlig, så är han inte förnuftig. De flesta schizofrena tänker fullkomligt logiskt. Det är deras grundläggande förutsättningar som är felaktiga, och de bygger upp fler och fler felaktiga fantasier för att rationalisera fakta. Vilket i förbigående sagt är vad ni gör, mr Muir.
  — Så ni tänker verkligen genomföra er chockbehandling, sa jag.
  — Eftersom ingen har erbjudit mig nåt annat alternativ — ja.
   Jag tänkte på att vi fortfarande kunde göra det mest praktiska - bara vänta och ytterligare tänka över problemet. Men det skulle inte tjänat nåt till att upprepa det för Moran. Jag vet hur det är när någon har fattat ett orubbligt beslut.
   Dörren öppnades och Urquhart kom ut. I sin rock och sin mask såg han ut som en främmande varelse, något inte riktigt mänskligt. Vi reste oss upp och väntade;vi sa inte något. "Doc" nickade trött.
  — Butch kommer att leva, sa han. Skadorna är inte så farliga. Han hade en inre blödning men vi har stoppat den nu.
  — Kommer att leva — jag vände mig bort. Vad spelade det för roll om han levde eller inte? Han var färdig. Vi var alla färdiga. Vi hade aldrig på allvar sökt förstå och nu var det för sent; nu måste Butchs misstänksamhet mot oss ha hårdnat till något som bara döden kunde lösa upp.

ETT SISTA FÖRSÖK: två dagar senare sökte jag upp honom. Den mellanliggande tiden hade varit ganska svår för oss alla. Det var inte det att vi hade arbetat hårt. På Projekt Trollkarl hade man helst velat arbeta ihjäl sig. Det som gjorde det till ett litet helsike var att det i själva verket inte fanns något för oss att göra. Vi bara satt och grälade oupphörligt och ursinnigt och fick då och då vackra små vredesutbrott. General Leslie var tvungen att ge all personal stränga order, vilket inte gjorde honom populärare.
  — Militärhjärnan, muttrade jag. Det är väl en hjärna?
  — Han gör sitt bästa, sa "Doc" vänligt.
  — Vilket inte är så mycket, fnös jag.
   Jag kunde inte ens skriva hem om mina bekymmer. Posten var censurerad och allt skickades från New York City. Jag kunde bara sända Valerie några meningslösa rader.
   För att jag inte skulle bli tokig eller avskedad satte jag i gång med att livligt studera rapporterna. Det fanns en massa, men tillsammans sa de inget. Jag funderade över de undersökningar FBI hade gjort om de människor som Butch hade anfallit. Dessa var nog så grundliga och sökte efter någon gemensam faktor men det fanns ingen. De båda männen i Maine — båda vanliga bönder som råkade vara ute sent; pojken var bara en bondgrabb som på kvällen var på väg hem från granngården. Männen som vår främmande varelse hade anfallit här var vad jag kunde se inte särskilt egendomliga, bara vanliga amerikaner. Och under sina nattliga vandringar innan han fångades kunde Butch bara ha skymtat några människor, inte tillräckligt många för att han skulle kunna dra några slutsatser om oss.
   Jag kom ihåg hur han hade stått och darrat i cellen. Kämpat mot sin egen okontrollerbara bärsärkagång? Förmodligen. Men en massa mordiska galningar gör det. När de sedan blir fast, skriker de och undrar varför ingen hejdade dem. Förbaskat också: det såg mer och mer ut som om Morän hade rätt. Men hans uppfattning kändes på nåt vis inte rätt.
   Så gick jag upp till sjukrummet där Butch höll på att tillfriskna. Tiden var knapp. Läkarna sa att han kunde bli trepanerad om en vecka eller så utan att allvarligt skadas av det. Åtminstone om han var mänsklig.
   Tack vare min armbindel kom jag förbi vakterna vid sjukhusflygeln. Butch hade ett rum för sig själv med en vaktpost utanför dörren och en sjukvårdare ständigt närvarande. Jag gick in i rummet och sjukvårdaren såg upp från sin tidning. Han var en stor, lugn underofficer som nu liksom de flesta männen var uttråkad, men han reste sig med ett uttryck av lättnad över att få sällskap.
  — Får jag se er passersedel, sir? frågade han.
   Jag räckte honom den som "Doc" hade klottrat ner åt mig och han nickade.
  — Okay, sir. Men banne mig om jag förstår vad ni tror att ni ska få reda på genom att bara titta på honom.
  — Hör på, sa jag. Jag vill vara ensam med Butch några minuter.
  — Förlåt, sir, jag har order ...
  — Det har jag också. Gå bara ut i korridoren.
   Det var ren bluff men när han åter försökte protestera, överröstade jag honom.
  — Det kommer direkt från generalen. Vill ni ringa upp honom och besvära honom med det? Fint, soldat, gör det och jag hoppas att han sätter er till att göra rent pottor resten av er tjänstgöring.
  — Tja, låt gå, sir. Fem minuter.
   Han gick ut efter att ha kastat en tveksam blick på mig.
   Jag gick fram till sängen. Den främmande varelsen låg i den med en krage av metall och en kedja som skulle hålla fast honom. Han hade försökt anfalla en sjukvårdare men i hans svaga tillstånd hade det varit ett fåfängt försök och han hade inte gjort något mot de andra männen. Rummet var rent och kalt, fullt av solsken men för övrigt torftigt.
  — Tjänare, Butch, sa jag.
   De gula ögonen såg tillbaka på mig, en lidande blick, men inget kom från den breda munnen med huggtänderna.
  — - Jag tog med mig en tidning åt dig, fortsatte jag och la ett exemplar av Life på bordet. Bilderna kanske kunde intressera dig. — Jag satte mig på stolen bredvid honom. — Det var ingen annan som tänkte på att det kanske kunde vara tråkigt för dig att ligga här, va?
   Han vred på huvudet för att se på mig; hans öron var spetsade framåt och näsantennerna vända mot mig. En hand med grått hår låg på lakanet, stor och stark och egendomligt hjälplös.
  — Jag vet inte vad jag tror att jag kan vinna på att träffa dig, sa jag milt till honom. Jag vet inte ens om du förstår mig, men jag misstänker att du gör det. Kanske är det bara för min egen skull. Här ligger du, det underbaraste som har hänt i hela vår historia, och de har kedjat fast dig så här. Jag skulle vilja att vi blev vänner, Butch.
   Handen knöt sig och klorna kom fram men han högg inte efter mig. Det var bara en åtbörd.
  — Just det, sa jag. Du kan inte lita på oss längre. Låt oss se det från din synpunkt ett slag. Du har inte haft nån vidare tur, va? Först så kraschade ditt skepp och du förliste — gud vet hur många ljusår hemifrån. Sen var det nåt som fick dig att anfalla oss utan att vilja det och nåt annat som gjorde det omöjligt för dig att tala med oss. Så naturligtvis tror du att vi tror att du är vansinnig. Vi kommer aldrig att lita på dig. Och därför kommer du aldrig att lita på oss. Du har ingen möjlighet att ta reda på om jag verkligen menar det här eller om det bara är ett försök att vinna ditt förtroende och därför kommer du aldrig att tro på nån av vårt släkte.
   Jag skakade på huvudet.
  — För sjutton, Butch, kan du åtminstone inte ta ett enda vänligt steg? Kan du inte göra nåt som visar att du är förnuftig, att du vill bli mottagen som ambassadör i stället för fiende? Om du bara hade uppfört dig bättre och ritat några bilder för oss eller vad som helst ... Det enda du behöver göra är att åstadkomma nåt så att det verkar troligare att du är förnuftigt. Då kommer de åtminstone att dröja med de saker som de tänker göra med dig. Det kommer att ge dig tid, så att vi ska kunna förstå varandra.
   De där ögonen blinkade aldrig, de såg på mig men det enda ljudet från honom var den långsamma djupa andningen. Jag suckade.
  — - Är det för att du inte litar på oss? frågade jag. Är det för att du fruktar oss — eller kanske fruktar vår fruktan för dig? Du kanske tror att eftersom vi inte alls har samma seder så tycker vi det är bäst att utplåna er allesammans? Så dumma är vi inte, Butch. Tro mig, det är vi inte.
   Han vände bort ansiktet.
  — Om det är så du vill ha det. — Jag reste mig och kände mig fullständigt besegrad. — Om du helt enkelt inte vill tala med människosläktet så kan jag inte tvinga dig. Människan är inte så illa och du har hamnat hos en av de trevligaste grupperna. Men du ger oss inte nåt val. Det bästa vi kunde göra vore att låta dig vara, men det kommer uppenbarligen inte att tillåtas. Vissa är så otåliga att få tag på dina kunskaper att de kommer att utplåna dem i sin brådska.
   Kom det en suck som svar från hans hals? Men han såg inte ens på mig längre. Han verkade fullständigt tillintetgjord där han låg. Jag tänkte på honom, hur han var inlåst i sin egen skalle, hur han ville ha hem och trygghet och kärlek som alla varelser vill, men han kunde inte frigöra sig från sig själv. Förmodligen hatade han sig själv just då. Kanske skulle han bli glad över att slippa ifrån sin kropp, antingen det nu skedde genom döden eller genom att hans hjärna förstördes.
  — Tja, sa jag och kände samma mörker i mitt eget hjärta, tja, om du inte vill tala med människan så kan inte människan tala med dig. Adjö, Butch.
   Det var då jag fick iden. Den kom inte med en gång, den fick mig inte heller att flämta över min egen genialitet. Jag stod där en lång stund och tanken växte inom mig. Visst var det tokigt. Fullständigt vrickat. Men ...
   Vad hade vi att förlora?
   Jag ryckte tidningen tillbaka och gick rysande ut ur rummet. När jag hade kommit nerför trappan började jag springa.

  — FÖRLÅT, sir, sa vakten i väntrummet till mig. Generalen sitter i sammanträde.
   Jag hade nästan lust att följa honom åt sidan och störta in. Ur dramatisk synvinkel skulle det vara det enda riktiga. Men jag satte mig i stället på en stol och försökte läsa. Jag hade nästan rökt ett paket cigarretter innan jag märkte att jag hade läst samma sida om och om igen.
   Dörren till det inre rummet öppnades och Moran kom ut. Jag väntade inte längre utan stormade förbi honom och vakten. Leslie såg förargat upp från skrivbordet.
  — General. — Jag var torr i halsen. — General, jag kanske har lösningen.
  — Va? — Han såg inte vidare hoppfullt på mig. — Jaså, är det ni, mr Muir. Vad menar ni?
  — Jag kanske har en metod att få Butch att tala, sa jag ivrigt. Moran vände sig om och kom tillbaka.
  — Vad är det? frågade han.
  — Jag har en idé, säger jag ju! skrek jag.
  — Ja? — Leslie stötte fram det med exercisröst. — Ja, vad är det?
  —  Hör på, sa jag vimsigt. Butch är klok men — men ...
   Den där förbannade stamningen som jag alltid får när jag blir upprörd avbröt mig.
   Moran höjde på ögonbrynen.
  — Det här är nåt av en fix ide hos mr Muir, general, sa han. Han kan gå hur långt som helst för att försvara sin uppfattning, vilka fakta än är.
  — Jag har ett sätt att bevisa det! vrålade jag.
   Vilket var lögn, därför att jag inte hade den minsta aning om hur det skulle verka.
  — Sätt i gång då, sa Moran. Vid det laget borde vi ha gjort Butch normal igen.
  — Vid det laget kommer Butch verkligen att vara vansinnig! svarade jag. Det är ni som har en fix idé. Vad som helst för att få tag på hans hjärna, men bryr ni er ett dugg om att få tag på hans själ?
  — Lugna er! — Leslie reste sig och skrek ut orden. — Båda två. Det här är inte rätta tillfället att gå in på personligheter. Moran ryckte på axlarna.
  — Som jag sa kommer det första kirurgiska ingreppet att ske nästa onsdag, förklarade han. Ingen kan hinna bli godkänd av FBI på den tiden.
  — Ni skulle väl inte kunna uppskjuta det, sa jag nästan bönfallande till Leslie. Han skakade på huvudet.
  — Tyvärr inte. Washington har också bråttom, förstår ni. Ordern är bestämd. Det är alltför riskabelt att behålla Butch på det här sättet och vinsten är alltför stor och alltför välbehövlig.
   Jag satte mig och kände mig plötsligt urlakad.
  — Det gör inget, mumlade jag. Det gör inget.
  — Låt oss få höra er idé, sa Leslie. Moran log sarkastiskt och satte sig också. Jag berättade alltihop för dem.
  — Ni är vrickad! sa Moran oartigt. Det var det barnsligaste jag nånsin ...
  — Vad kunde det göra för skada? frågade jag bittert. Eller är ni kanske rädd för att det ska lyckas? Då skulle ni inte få nåt tillfälle att ...
  — Det räcker, mr Muir! bet Leslie av. Han trummade nervöst med pekfingret på framtänderna. — Idén ... är intressant. Fantastisk men hela den här affären är ju vanvettig ... Men det är fortfarande det där med FBI.
  — Ta hit dem i alla fall, sa jag. Om vi inte lyckas kan ni behålla dem här tills de har blivit granskade.
  — Det är inte så enkelt. — Morans ton var nedlåtande. — General Leslie har också order, förstår ni. Föreskrifter
   Generalen stod stilla ännu en minut. Militärhjärnan, tänkte jag igen. Plötsligt slog han näven i bordet. — Herregud, jag ska göra det!
  — De kommer att ställa er inför krigsrätt! skrek Moran.
  — Javisst, sa Leslie. Men om det lyckas får jag bara en reprimand eller nåt sånt. Och om det inte gör det — låt oss inte tänka på det. Moran vände ryggen åt oss. Jag sträckte fram handen.
  — Sir, sa jag, får jag be om ursäkt?

TVÅ DAGAR senare började den stora föreställningen. Jag hade inte sovit vidare bra och jag var något ostadig då jag såg på hela den långa raden av bilar som körde upp mot gården. Jag var i starkt behov av en drink.
   Soldaterna hade övats väl. Man kunde se vad de verkligen ville göra, men de ställde sig i givakt med sådan kläm att det nästan knäckte ryggraderna på dem. En militärorkester kom fram från en barack och började spela högljudd mässingsmusik. De civila föll ner på knä. Jag kikade upp mot fönstren i Butchs rum. Vi hade försett honom med en längre kedja så att han skulle kunna gå fram till det, men jag visste inte om han tittade ut. Jag bad till Gud att han gjorde det.
   Valerie steg ur den första bilen. Hennes kjol och blus var så brokiga det rätt gärna var möjligt och de klädde henne fint. Hennes hår hängde ner på axlarna, guldglänsande i det kyliga solskenet. Det är min hustru, tänkte jag och lade mig på knä för henne. Snöslasket var iskallt.
   Hon gick förbi mig och slog med piskan hon hade i ena handen. Den kittlade mig på ryggen. Jag kröp ihop ännu mer. Orkestern spelade högre. Soldaterna gjorde honnör.
   En flicka steg ur var och en av bilarna. Leslies agenter hade gjort ett bra jobb och plockat ut de kurvigaste, mest dekorativa och kvinnliga varelser som kunde uppdrivas. Jag hoppades att de också motsvarade de andra kraven: mod, lugn, vänlighet.
   De svepte förbi oss i färgsprakande kläder. De flesta bar juveler för det högtidliga tillfällets skull, de blixtrade i ljuset under Jordens blå himmel. De gick in i byggnaden och bevärdigade oss knappast med en blick. In i huset och uppför trapporna och längs hallen till Butchs rum.
   Urquharts gårdagsprov hade visat att jag troligtvis hade haft rätt i min gissning om anledningen till Butchs raseriutbrott; och med dessa resultat hade vi inte sagt till flickorna att de hade något att frukta utan i stället betonat hans fullständiga ofarlighet. Men vi kunde fortfarande ha fel. Anledningarna kunde vara fler än en. Vi hade naturligtvis posterat män med gevär, färdiga att rusa in vid första skriket på hjälp. Men Butch kunde slita sönder åtminstone en med klorna innan de förstod att han tänkte göra det. Valerie, tänkte jag, Valerie kommer att gå först, det vet jag att hon kommer att göra. Ah Gud, var så snäll och vaka över henne. Vaka i dag över oss alla.
   Vi väntade. Och tystnad rådde. Det blev tusen års tystnad.
   General Leslie visade sig vid ytterdörren. Hans eleganta byxor hade skrynklats till av allt knäfallande för kvinnorna. Hans ansikte såg egendomligt ut.
  — Kom med Muir, sa han tyst. De vill ha er där också.
   Jag följde honom in. Hela huset föreföll vara i spänd förväntan. Vi såg inte någon då vi gick uppför trappan förrän Moran kom ut från ett av laboratorierna. Han snörpte på munnen.
  — Det här är befängt! sa han. Odjuret utnyttjar bara tillfället att invagga oss i säkerhet. Jag kommer inte att tolerera det!
  — Det är jag som är chef här, sa Leslie.
  — Inte så länge till. När Washington väl får reda på ...
  — Kan vi lita på att den här jycken inte förstör alltsammans? frågade jag spydigt.
  — Hm, ja ... skyddsförsvar...
   Leslie flinade och vände sig till den militärpolis som hade följt oss.
  — För doktor Moran till hans rum, befallde han. Och se till att han stannar där.
   De gick och jag fick en idiotisk lust att räcka lång näsa.
   Vi fortsatte genom hallen till sjukrummet. Vid dörren stod vakten stelare än någonsin tidigare under en inspektion — men han fångade min blick och blinkade åt mig. Leslie och jag föll på knä igen. Vi väntade tills Valerie lade märke till oss och kallt sa:
  — All right, kom in. Jag vill att ni ska ta av hans kedja. Genast!
   Rummet var en enda virvel av färger och läckra former och ljusa röster som tjattrade. Valerie satt på sängkanten. Hon smekte Butchs stora huggtandsförsedda huvud. En annan flicka böjde sig över honom och klappade honom på axeln och en tredje höll hans vänstra hand.
   Hans högra hand grep om en penna och han höll på att rita upp ett diagram över ett planetsystem.

LESLIE, "Doc" och jag var tvungna att smita in i Valeries rum. Det skulle inte vara bra för Butch att se slavarna dricka en halva whisky med chefen. Men vi var helt enkelt tvungna att fira.
  — Jag fattar det fortfarande inte, sa min hustru. Jag fattar fortfarande inte hur det hela gick till. Den sammanfattning de gav oss var verkligen sammanfattad.
   Jag hällde whisky på isbitar och sa självbelåtet: — Det beror på en massa saker, älskling. Jag antog att Butch var frisk men att hans förnuft inte riktigt motsvarade vårt. Kunde man vänta sig identiskt beteendemönster hos en varelse från stjärnorna? Nej, knappast. Men om han var frisk, så skulle han inte gärna ha anfallit de där stackars människorna. Han måste känna sig illa till mods för det. Vilket inom parentes sagt ger oss ett moraliskt övertag som borde göra honom mycket glad att få samarbeta med oss — nu när hindret har rivits ner. Men varför löpte han då amok?
   Jag tog en djup klunk och fortsatte: — Jag kom ihåg att sergeant Jones hade varit rädd för Butch. Jag kom att tänka på att förmodligen alla de som han hade anfallit också hade varit rädda. De där människorna i Maine — ja, för sjutton, om du såg en sån varelse som Butch en mörk natt, skulle du då inte bli skraj? Och en man här som kände till hans dåliga rykte kunde också bli rädd då han tänkte på att han skulle arbeta med ett monster som kunde döda honom. Jag kom ihåg att Butch hade ett luktsinne lika fint som en hunds och att en hund kan lukta om man är rädd och ofta biter en därför — tja, det tycktes passa ihop.
  — Det rör sig om en stark adrenalinutsöndring, nickade "Doc". Fruktan eller vrede ger en annorlunda lukt fast ens egen näsa inte märker det. Ni skulle ha sett hur Butch reagerade för en svag sådan lukt i går. Han rynkade pannan. — Men varför skulle lukten av adrenalin försätta honom i mordiskt ursinne, va?
  — Jag vet inte, sa jag. Men jag kan gissa det. Hemma hos honom har hans släkte — eller hade en gång — en naturlig fiende som doftade starkt av adrenalin. Du sa själv, "Doc", att hans egna körtlar inte tycks producera just det ämnet. Hur som helst så förvärvade hans släkte med tiden en instinkt att anfalla när den kände den lukten.
   Nu vet jag att jag i stort sett hade rätt i fråga om det.
  — Kanske, sa "Doc". Vi har själv en massa utvecklingsrester som bara är besvärliga för oss. Blindtarmen, till exempel.
  — Ja, fortsatte jag, Butch förstod att han inte precis hade kommit på god fot med oss människor. Han tänkte inte berätta nåt för oss för att vi inte skulle slå tillbaka mot hans folk av hämnd eller fruktan.
  — Han säger att han kommer att tala om sjutton dar, sa Valerie till oss.
  — Va? frågade Leslie. Hur ...?
  — Teckenspråk. Bilder. Han lyckades få oss att förstå det. Han har lärt sig ganska mycket engelska men av nåt skäl kan han inte tala förrän då.
   Vi fick senare reda på varför. Butchs religion, som han tar ganska allvarligt, fordrar tystnad under en viss tid för att sörja döda kamrater. Man kan inte kalla honom vansinnig för att han höll fast vid de principerna, inte mer än man kan kalla en jude eller en muhammedan tokig för att de vägrar äta fläsk eller en katolik rubbad för att han besvärar sig med att gå i mässan. Det är viktigt för honom, det är alltihop. Vi har en massa tvång, till exempel äktenskaplig trohet, som inte verkar så värst förnuftiga för honom.
   Vi fann också att jag gissade rätt då jag förmodade att hans symbolspråk var helt annorlunda än vårt; det hade tagit honom lång tid att förstå vad vi försökte visa med våra diagram.
  — Tja, sa jag den där kvällen, på nåt vis kunde han inte tala med oss och han drog den slutsatsen att vi i alla fall var hans fiender. Så varför skulle han försöka samarbeta med oss på nåt sätt? Det verkade vara ett dödläge tills jag kom ihåg att Butch med största sannolikhet aldrig hade sett en kvinna. Kvinnor brukar inte vandra omkring i mörkret på ensliga vägar och när han väl hade blivit infångad så hade han varit i en enbart maskulin omgivning. Han hade kanske råkat höra samtal om kvinnor och hade otvivelaktigt sett några bilder men det skulle inte säga honom mycket.
   Och han är hermafroditisk, vilket gör det troligt att alla högre livsformer på hans planet är det. Naturligtvis kunde han kanske ha sett enkönade varelser på andra planeter, men kanske han inte hade gjort det. Det förhållandet att rymdskeppet kraschade tyder på att det är en tidig modell, att det här kanske rent av är hans folks första interstellära expedition.
   Så varför skulle han inte tro att en kvinna, om han nu såg en, tillhörde ett helt annat släkte än männen? Det skulle vara naturligt för honom. Och om det där andra släktet var Jordens verkliga härskare och vi bara var slavar och bönder, så skulle de inte bry sig så mycket om att några män hade dödats. De skulle bli ursinniga över att "slavarna" hade vågat låsa in en besökare från rymden och misshandla honom utan att säga nåt till dem. Så snart de fick reda på att han var här skulle de komma rusande för att ställa allt till rätta.
   Eftersom vi inte berättade för flickorna att Butch var farlig, så var de inte rädda för honom. Jag hoppas att han tror att frånvaron av adrenalinlukt är ett karakteristiskt drag hos herrefolket och därför drar den slutsatsen att han inte kommer att få nåt bråk med dem. Om det går i lås (det gjorde det) så kommer han att göra allt vad han kan för att samarbeta med er flickor.
   Valerie rufsade till mitt hår.
  — Ibland, mumlade hon, tror jag nästan att det finns en hjärna under den där kalufsen. Leslie bytte oroligt fot.
  — Hur länge måste den här farsen fortsätta? frågade han.
  — Åh, inte särskilt länge, antar jag, svarade jag. Tills flickorna har vunnit hans förtroende och efterhand kan berätta allt för honom. Då kan han börja berätta för oss hur man bygger rymdskepp.
  — Javisst, sa Leslie. Och under tiden kommer han att tro att män inte är människor! Valerie flinade åt oss.
  — Tja, svarade hon, är de det?

Ursprungligen publicerad i "Time to Come 1954." Originalets titel: Butch.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki