Fandom

Svenskanoveller Wiki

Byn med de levande döda

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Valentine Dyall

EN HÖGVÄXT FRÄMLING i praktfulla kläder red in på gården till Freiburgs universitet i Schweiz en majmorgon 1730. Han höll in med en elegant sväng och frågade högljutt efter vägen till rektorns ämbetsrum.
   En skara studenter, som promenerade under pelarvalven, tittade nyfiket på ryttaren. Han hade aristokratens magerlagt förfinade anletsdrag och soldatens stolta men obesvärade sätt att föra sig. Hans röst var djup och vårdad men hade en utländsk brytning.
   Vad kunde en sådan man vilja rektorn? Detta var inte någon lärd — hans blotta närvaro tycktes störa det akademiska lugnet...
   En av studenterna närmade sig och bugade hövligt.
  — Rektorn är inte här, min herre. Han är sjuk. Men jag skall föra er till hans rum.
   Främlingen nickade och satt av. Studenten kom närmare och tillade. — Om ni ger mig ert namn och ärende...
   Men besökaren lät inte locka sig så lätt.
  — För mig bara till hans rum, yngling, sade han torrt. Jag skall framföra mitt ärende där.
   Den unge mannen rodnade och i det han försökte undvika att höra kamraternas dämpade skratt gick han före över gården. Några minuter senare blev främlingen efter en häftig ordväxling med skrivare och annan lägre personal insläppt i det rum, där universitetets bibliotekarie vistades.
   Den spensliga, åldrade gestalten bakom den väldiga pulpeten mitt i rummet reste sig och hälsade sin okände besökare med en mild och pipig röst: — Jag står till er tjänst, min herre — vem ni än må vara...
   Främlingen tvekade, såg sig om — på hyllorna som var tätt packade med böcker av alla sorter och storlekar, på kartorna från avlägsna och nyupptäckta länder, som beklädde en av väggarna, på röran av vetenskapliga aktstycken, som låg strödda över bibliotekariens pulpet. Sedan sträckte han på sig, bugade stelt och sade: — Jag är greve de Cadreras. Jag hör hemma i Österrike, men jag skall vistas någon tid i ert land och jag har hört att de lärde här kan tänka fritt och obehindrat — de regeras inte av kyrka och stat. Är detta sant?
   Den gamle stirrade ett ögonblick, förbluffad över frågans öppenhet. Sedan nickade han. — Ja, det är alldeles sant, herr greve.
  — Nå, då så!
   Greven skred fram till pulpeten, strök böcker och papper åt sidan, doppade gåspennan i bläcket och räckte den till den överraskade bibliotekarien.
  — Jag har en berättelse — en häpnadsväckande och förfärande berättelse, men en som är sann. Jag skall ge er alla fakta och ni kan anteckna. Om de blir rätt nedskrivna, kanske någon en dag kan finna en naturlig förklaring...
   Han talade ivrigt och med tydlig uppriktighet. Den gamle tog pennan och satte sig ned utan invändningar.
   Under de följande två timmarna hördes i rummet endast den djupa, gutturala rösten, skrapandet från gåspennan och en förfärad flämtning då och då från bibliotekarien.
   Grevens berättelse skrevs ned exakt så som den kom från hans läppar — i enkla, sakliga fraser. Det färdiga, signerade manuskriptet lämnades i universitetets förvar — men från den dagen till denna har man inte funnit någon naturlig lösning på den skrämmande gåtan.
   Under de år som gått har Cadreras manuskript fått många forskare att genomsöka arkiv i Österrike och ett halvt dussin andra länder. Man har funnit ett överflöd på dokument som in i minsta detalj bekräftar den förbluffande och skakande berättelsen om "byn med de levande döda".
   Man kan inte längre tvivla, sedan man funnit så många och så ansedda personer styrka Cadreras vittnesmål — framstående advokater och teologer, Österrikes främsta kirurger och läkare, en mängd framstående arméofficerare och ett flertal personer, som kejsar Karl VI själv sände dit.
   Det kan omöjligen vara ett bedrägeri. Vad skulle en så stor och heterogen skara kunna vinna genom att bestyrka skrämmande rapporter om vidskepliga bönder och soldater? De hade i själva verket mycket att förlora på att väcka religiösa ledares och en misstrogen kejsares vrede.
   Det är svårt att tänka sig hur man skulle kunna få mera tillförlitliga rapporter om en händelse i det förflutna. Jag har här skildrat denna skräckfyllda händelse med hjälp av översatta originalhandlingar samt pastor Montague Summers efterlämnade skrifter. Den senare forskade ingående i detta fall.
   1720 hade habsburgarnas österrikiska kejsardöme en tid av relativt lugn efter två århundradens nästan oavbrutna krig — främst med Frankrike och Turkiet. Militära ledare drog fördel av lugnet eller denna period av "kall krigföring" — för att bygga upp armen till full styrka i väntan på nya strider.
   Joachin Hubner, en ung man från Wien, var en av de många tusentals rekryter som koncentrerades till de sydöstra provinserna. I juni befann han sig inkvarterad hos en bondfamilj i den avsides belägna byn Haidam, som ligger nära den ungerska gränsen.
   Joachin ansåg att han hade haft tur. På midsommaren var landsbygden hänförande, och hans tjänst var lätt. Hans rum var bekvämt, maten god och han behandlades som en medlem av familjen. Han var en man med små behov och var lätt tillfredsställd. Lantlivet passade honom så bra att han svor på att han aldrig ville se staden igen...
   En kväll efter middagen, medan kvinnorna i familjen var sysselsatta ute i köket, dröjde Joachin sig kvar vid bordet, drack vin och språkade med sin värd och bondens femtonårige son. Det hade varit en ovanligt het dag, och nu hade man den stora dörren vidöppen för att fånga den svala brisen, som kom med skymningen.
   Värden berättade om sin ungdom och skrattade uppsluppet, när en skugga plötsligt föll över bordet. Bonden stelnade genast till. Han hejdade sig mitt i en mening och stirrade med glasartad blick mot dörren. Joachin och pojken satt med ryggen mot denna. Som en man vände de sig för att se vem som kommit in.
   En gammal man stod strax innanför dörren. Smutsiga lockar av snövitt hår omgav ett djupt rynkat och ganska tomt ansikte. Stora, vattniga ögon plirade mot dem, och en knotig hand höjdes till den sedvanliga hälsningen.
   Även pojken stelnade som sin fader till vid åsynen av den gamle och satt sedan som bedövad. Joachin var förbryllad — gubben verkade så harmlös.
  — Vad står på? frågade soldaten efter en lång tystnad. Men han fick inte något svar.
   Gubben hasade sig fram till bordet och satte sig på en stol. Bonden och hans son fortsatte att se stint på honom, och Joachin märkte att deras ansikten uttryckte samma känsla. Det var något han aldrig sett förut. På en gång fruktan, förvåning och oändligt djup sort.
   Under åtskilliga minuter satt de fyra männen tysta. Från köket kom ljudet av muntert samspråk och skratt från husets kvinnor samt skrammel av porslin. Någonstans utanför skällde en hund, och en kärra dundrade förbi. Men i det stora rummet var det ingen som talade eller rörde på sig.
   Till slut försökte Joachin förvånad och generad att häva förtrollningen. Besvärad mumlade han ett välkommen och sköt fram vinkruset mot gubben.
   Besökaren tycktes inte lägga märke till gesten. Han fortsatte att tiga i över en minut, sedan sträckte han plötsligt ut en hand över bordet och rörde vid bondens axel.
   Det var första gången värden rörde sig. Han sjönk framåt, begravde ansiktet i händerna och drog en djup, hjärtslitande suck. En stund senare reste sig gubben och gick långsamt ut i den tätnande skymningen.
   Joachin gick till dörren och såg honom vandra över vägen och försvinna bland de växande skuggorna på bytorget. När han vände sig om hade bonden lyft på huvudet. Stora tårar rann nerför hans ansikte.
  — Vad står på? frågade Joachin. Vad betyder allt det här?
   Men ingen svarade honom. Bonden reste sig, vacklade över golvet och uppför trappan till sin sängkammare. Pojken såg honom gå, gav sedan från sig ett högt rop och rusade ut i köket.
   Joachin hörde honom tala upphetsat, men orden dränktes i en kör av kvinnogråt och krossat porslin. Sedan kom allt kvinnfolket störtande genom rummet, vidögda och flämtande, och med den upphetsade ynglingen i spetsen fortsatte de uppför trappan.
   Den unge soldaten stod vid foten av trappan och lyssnade till den växande uppståndelsen, klagorop, stönandes och snyftningar. Han började gå uppför trappan, men ändrade sig. Anledningen till uppståndelsen var antagligen någon familjeangelägenhet, någonting mycket personligt som inte angick honom.
   Eftersom han inte ville vara påträngande skakade han av sig nyfikenheten och gick ut för att tillbringa kvällen på bykrogen. När han återvände vid midnatt låg huset i mörker, och allt var tyst. Han gick till sängs och det myckna vinet gjorde att han snart sov tungt.
   På morgonen väcktes han av ljudet av gråtande kvinnor. Han skyndade ut ur sitt rum och var nära att stöta ihop med bondens son. Ynglingen bar på en krans...
  — Vad har hänt, frågade Joachin.
  — Min far har dött. Pojkens röst var uttryckslös, och han verkade egendomligt apatisk.
   Joachin häpnade. Bonden hade varit en kraftig, livaktig man i blomman av sin ålder.
  — Men hur kan han...? Så sent som igår...
   Och sedan kom han ihåg den egendomliga händelse, som han hade bevittnat. — Den gamle, vad hade han med det hela att göra?
   Gossen betraktade honom tyst under flera sekunder, och sade sedan i samma uttryckslösa ton: — Gubben var min farfar.
  — Ja...? Jag förstår inte vad det har med det hela att göra?
  — Inte? Det kröp någonting egendomligt och skrämmande in i pojkens ögon.
  — Min farfar har varit död och begravd i tio år! sade han.
   På en timma hade den fantastiska händelsen spritt sig genom byn och den omgivande landsbygden. Joachin berättade den för sina kamrater, och de upprepade den för sina officerare och de familjer där de var inhysta. Gubben — så sades det — hade kommit tillbaka för att kalla sin son till graven!
   Två dagar senare beordrade en uppretad general en officiell undersökning av "dessa illasinnade rykten, som förorsakar sådan förvirring bland militär och civila". För att leda undersökningen valde man befälhavaren för en infanterikår från Alandetti — greve de Cadreras.
   Följd av en erfaren militärläkare, en notarie och åtskilliga office rare reste greven till Haidam och använde den lilla kyrkan som högkvarter. Joachin Hubner korsförhördes under en hel dag. Sedan tog man skriftliga och beedigade vittnesmål från varje medlem av den dödes hushåll.
   Efter allt detta var undersökarna djupt uppskakade och de beslöt enhälligt att den gamles kropp skulle grävas upp. Utan dröjsmål gick man ut till den lilla kyrkogården. Inför en tyst skara bybor och soldater lyftes kistan upp och öppnades.
   Arméläkaren gav till ett förvånat rop, när han böjde sig ner över kroppen. Den gamle, som begravts för tio år sedan, såg ut som om han endast hade varit död några timmar!
   De mera nervösa åskådarna vände och skyndade hem. Andra stod tryckta tillsammans på visst avstånd från graven, när kirurgen tog en kniv och stack den i en ven på likets arm. Varmt, rött blod sipprade ur såret...
  — Otroligt! flämtade kirurgen. Han är död... men ändå lever han! Det är så man säger att en vampyr överlever.
  — Då föreslår jag att vi förfar med honom som med en vampyr! sade greven beslutsamt. Kör en påle genom hans hjärta och skilj huvudet från kroppen!
   De andra undersökarna nickade: ingen av dem trodde på vampyrer, men det verkade inte som om det fanns något annat att göra. Man kunde inte förneka att den gamles kropp på något sätt fått nytt liv — och man måste vidta alla tänkbara åtgärder för att det inte skulle hända igen.
   Den hemska operationen genomfördes, och liket lades tillbaka i graven. Bybor och soldater suckade av lättnad — de var övertygade om att han inte skulle återuppstå.
   Grevens rapport, som undertecknades av de övriga undersökarna, överraskade till den grad generalen att han sände den vidare till högsta arméledningen. Där blev man lika förvånade och sände den till kejsaren.
   Några veckor senare befalldes Cadreras att inställa sig vid hovet. I timtal frågade Karl VI ut honom med största stränghet. Han gick igenom alla detaljer i fallet och försökte synbarligen ertappa honom med någon motsägelse.
   När han inte kunde rubba grevens vittnesmål, befallde Karl honom att återvända till byn — i sällskap med en kunglig kommission. Man kunde inte misstaga sig på det förstuckna hotet — om en andra undersökning inte kom till samma resultat, skulle Cadreras och hans kolleger straffas.
   De lärda medlemmarna av kommissionen dolde inte sina tvivel under resan till Haidam, och greven måste ha frågat sig hur han så långt efteråt skulle kunna övertyga dem om sanningen. Men han behövde inte oroa sig. Borta i byn väntade dem ett mysterium, som var oändligt mycket mera förfärande än det första.
   När de kom in i byn fann de många hus övergivna och andra med stängda fönsterluckor och förbommade dörrar, trots att det var ljusan dag. Gatorna var tomma. Vid militärposten fann de endast officerare och en handfull män. Huvudmassan av trupper hade deserterat.
   Från de som stannat kvar fick de höra en berättelse om död och fasa — en levande nattmara, som drivit hela familjer över vansinnets brant och sänt bybor och soldater på skräckslagen flykt ut på öppna landet.
   Vittne efter vittne — en del hysteriska och tjattrande av skräck, andra bedövade och brutna av sorg — vittnade under ed att de besökts av sina för länge sedan döda släktingar. Och varje gång hade en av byborna dött några timmar senare!
   Haidam, det svor de på, var belägrat av en "armé av lik"! Varje kväll, när solen började sjunka, hade kyrkogården gett ifrån sig sina döda. Hela natten hade lik smugit fram genom gatorna och försökt ta sig in i de hus, där de en gång levat.
   Och när de förbommade dörrarna och fönstren hade hindrat dem att komma in, hade de fruktade inkräktarna ofta högt ropat ut namnen på sina offer — med samma fruktansvärda resultat. Sammanlagt hade de avskyvärda budbärarna tagit med sig tjugoen personer av alla åldrar till kyrkogården.
   Kommissionen väntade inte på skymningen för att skaffa synliga bevis. De upprättade en lista på alla "levande döda" och beordrade att gravarna skulle öppnas omedelbart. Varje kropp befanns vara lika anmärkningsvärt väl bibehållen som den gamle mannens några veckor tidigare. Man var helt eniga om att utföra samma dystra ceremoni som då.
   Skymningen föll, när den sista "renade" kistan åter sänktes i graven. I kyrkans fristad väntade bybor, soldater och undersökare i största spänning — de spejade från dörrar och fönster — men ingenting rörde sig. "Armén av lik" hade för evigt slagits på flykten.
   Under de år som följde blev historien så vanställd och förvanskad att Cadreras ofta fann sig utsatt för löje, uppretad kritik och stundom även anklagelser om trolldom och andebesvärjelse. Han vädjade till högsta domstolen att den skulle offentligt uttala sig för att rädda hans anseende och ge alla fakta — men kejsaren lyssnade på sina kyrkliga och världsliga rådgivare och teg. Man fruktade att en sådan proklamation skulle förnya den panik, som svepte fram över landet när händelserna inträffade — vilken hade lett till att hundratals kyrkogårdar vanhelgats i landsorten.
   Så greve de Cadreras blev socialt utstött och sedan landsflyktig. Tio år efter de skakande händelserna inställde han sig i universitetet i Freiburg för att få rena, oförfalskade fakta nedtecknade — han var besluten att åtminstone i eftervärldens ögon återfå sin heder.
   Långt efter hans död har forskare, förbryllade av Freiburgdokumentet, spårat den signerade rapport som skrevs av den kungliga undersökningskommissionen efter dess besök i Haidam. Där fann de en ovedersäglig bekräftelse på greve de Cadreras uppgifter. Men förgäves letade de efter någon naturlig förklaring på de kusliga händelserna.
   I dag har vi gått igenom vittnesmålen — "vettiga, detaljerade och fullständiga" för att citera Montague Summers omdöme i "The Vampire in Europe". Kan detta upplysta tidevarv ge en trovärdig lösning på gåtan? Eller måste vi finna oss slagna och godtaga den övernaturliga förklaringen — att en härskara spöken med samma livskraft och samma solida kroppsmassa som levande människor, återvänt från graven för att ta med sig sina anhöriga till dödsriket?
   Kanske en förklaring till fallet "Byn med de levande döda"
   (Denna redogörelse för ett historiskt fall av masspsykos användes i ett av BBC:s TV-program 1954. Valentine Dyall hade då publicerat den i en tidskrift ett par år tidigare. Med ledning av de brev han fick av sina läsare och sedan av TV-publiken tecknade han ned följande försök till förklaring av fallet.)

  Förgiftning med mjöldryga?


I augusti 1951 sände franska regeringen skyndsamt en grupp läkare och framstående vetenskapsmän till den lilla byn Pont Saint Esprit vid Rhône för att undersöka en ovanlig och skrämmande sjukdom som blossat upp. Män, kvinnor och barn hade plötsligt "drabbats av vanvett", fått ohyggliga hallucinationer och börjat anfalla sina släktingar.
   Undersökarna fann att byn blivit "ett mindre dårhus". De sjuka sprang omkring på gatorna med fradga kring munnen, och ropade att "andar och demoner" jagade dem och att "glödande ormar förtärde dem levande". Många försökte begå självmord och man måste belägga de allvarligare fallen med tvångströja.
   Fem personer avled under svåra kroppsliga och själsliga plågor. Över trettio personer drabbades av tillfällig sinnesförvirring innan epidemin hävdes. Vetenskapsmännen fastställde att "förgiftningen härstammade från ett oidentifierat giftämne i bröd". En mjölnare i trakten häktades — och blev nästan lynchad! — anklagad för att ha köpt kvantiteter säd på svarta börsen direkt från bönderna utan att denna hade passerat statlig kontroll.
   Trots att det aldrig meddelades offentligt, förklarade flera av vetenskapsmännen och läkarna i intervjuer "off the record", att epidemin i Pont Saint Esprit var fall av ergot-förgiftning av mjöldryga — ett vanligt gissel under medeltiden i Europa men sedan dess allt mera sällsynt.
   I Oxford Dictionary definieras "ergot" som en svampsjukdom på växande råg, d. v. s. mjöldryga. Enligt medicinska textböcker används den angripna säden vid tillverkning av en viss medicin.
   Denna sentida franska rapport om "en by gripen av vansinne" har mycket gemensamt med de handlingar från 1700-talets Österrike som beskriver "Mysteriet i Haidam". I båda fallen gäller det ett mindre samhälle som råkar i plötslig panik, synbarligen friska personer insjuknar snabbt och dör. Många av de sjuka är övertygade om att de förföljs av "andar".
   Men om hemsökelserna i Haidam verkligen endast var hallucinationer förorsakade av ergot-förgiftning, varför upptäckte då inte greve de Cadreras och de ansedda medlemmarna av den kungliga kommissionen det rätta förhållandet? En förklaring till detta skenbara problem är att de med största sannolikhet själva fallit offer för giftet och genom hela undersökningen lidit av en mildare sjukdomsform. Till skillnad från de undersökare, som skyndsamt sändes till Pont Saint Esprit i bilar, måste greve Cadreras och hans följeslagare ha färdats långsamt och i etapper kommit in i det angripna området. Medan de fortfarande var några mil från Haidam skulle de med största säkerhet ha börjat äta mjöldrygsförgiftad säd i form av mjöl eller som en del av de måltider de fick på värdshus och i bondgårdar.
   Herrarna i den österrikiska kommissionen visste ingenting om hygien och nästan ingenting om matförgiftning. De nutida franska undersökarna å andra sidan skulle från första början automatiskt ha garderat sig mot matförgiftning eller förorenat vatten, och de var säkert noga med att äta sina måltider i sjukhuset flera mil från Pont Saint Esprit, dit de sjuka hade tagits för behandling.
   Två problem återstår, dels de enastående väl bibehållna kropparna i Haidams kyrkogård och dels det faktum att hemsökelserna slutade omedelbart efter den ceremoni man arrangerade för att driva bort spökena.
   Det förra kan förklaras som en följd av förgiftningen. Det andra kan vara en ren tillfällighet — sjukdomsfallen upphörde helt enkelt timmarna efter andeutdrivningen. Kanske beroende på att den plötsliga tillströmningen av besökare (den kungliga kommissionen och dess följe!) hade hjälpt till att konsumera de sista förråden infekterat bröd.
   Vi måste komma ihåg att suggestion spelar en stor roll vid masshallucinationer av denna typ. När väl en gång föreställningen om "levande döda" spritt sig i byn, måste den form av sinnesvilla, som de blivande offren skulle gripas av, få en viss förutbestämd inriktning. Samma fenomen observerades i Pont Saint Esprit, där de första offrens syner och tvångsföreställningar klart och tydligt bildade mönster för de följande fallen.

Källa: https://www.scribd.com/document/191742708/Vampires-Count-de-Cadreras-1953
   Först publicerad: The World's News (Sydney, NSW : 1901 - 1955), Saturday 3 October 1953.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki