Fandom

Svenskanoveller Wiki

Carl

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Shirley Jackson

Dagen min son Laurie började på förskolan slutade han med manchesteroveraller med haklappar och började ha blåjeans med bälte. Första morgonen Jag såg honom gå iväg tillsammans med den äldre grannflickan, insåg jag att ett kapitel av mitt liv var förbi. Min finstämda dagispyssling var utbytt mot en skrytsam typ i långbyxor, som glömde bort att stanna vid hörnet och vinka farväl av mamma.
   När han kom hem var det likadant. Ytterdörren smälldes upp, kepsen på golvet, och rösten litet skrovligare när han skrek, "är det nån hemma?"
   Vid lunchen avbröt han sin pappa, välte ut sin lillasysters mjölk och påpekade att läraren sagt att man inte skall använda Guds namn i onödan.
   "Hur var det i skolan idag?" frågade jag, både utstuderat och avvaktande.
   "Det var bra," svarade han.
   "Lärde du dig något?" frågade pappan.
   Laurie betraktade kallt sin pappa. "Jag lärde mig inte någe," sa han.
   "Ingenting", sa jag. "Jag lärde mig ingenting..."
   "Förresten, läraren smiskade en pojke," sa Laurie till brödet och smöret. "För att han var otrevlig," la han till, med munnen full av mat.
   "Vad hade han gjort?" frågade jag. "Vem var det?"
   Laurie funderade en stund."Det var Carl. Han var ful i munnen. Läraren smiskade honom och tvingade honom att stå stilla i ett hörn. Han var verkligen ful i munnen."
   "Vad hade han gjort?" frågade jag ännu en gång, men Laurie gled ner från stolen, tog en kaka och gick, medan pappan fortfarande talade, "vänta nu, min unga man."
   Nästa dag, när Laurie satt sig ner till lunch, påpekade han "Vet ni, Carl var stygg idag igen." Han flinade med ett enormt leende. "Carl slog läraren idag."
   "Men herregud", utbrast jag, samtidigt som jag kom på det där med Guds namn. "Jag antar att han fick smisk idag igen?"
   "Jajamän", sa Laurie. "Se upp," sa han till pappan.
   "Va?" sa hans pappa och tittade uppåt
   "Titta ner", sa Laurie. "Se på min tumme. Haha, du är den dumme." Han började skratta som en galning.
   "Varför slog Carl läraren?" frågade jag snabbt.
   "För att hon försökte tvinga honom att måla med röda färgkritor." sa Laurie. "Carl ville måla med gröna färgkritor så han slog läraren och hon gav honom smisk och sa att ingen fick leka med Carl, men det gjorde allihop ändå."
   Tredje dagen — det var onsdagen den första veckan — dunkade Carl ner en gungbräda i huvudet på en liten flicka så det började blöda och Carl var tvungen att vara inne på rasten när alla andra var ute. Torsdagen fick Carl stå i hörnet under sagostunden eftersom han aldrig slutade stampa med fötterna i golvet. På fredagen fick han inte skriva på tavlan eftersom han kastade omkring tavelkritorna.
   När lördagen kom frågade jag min man "Tror du förskolan är för otrygg för Laurie? Allt det här våldet, och det fula språket, och den där Carl verkar vara en riktigt dålig förebild."
   "Jag tror att det blir bra", svarade maken lugnande. "Det finns alltid såna som Carl i världen. Laurie kan lika gärna upptäcka det nu som senare."
   På måndag kom Laurie hem sent, full av nyheter. "Carl," ropade han uppför kullen, själv väntade jag oroligt i dörröppningen. "Carl," ropade han hela vägen till kullens topp, "Carl var stygg igen."
   "Kom in på en gång," sa jag så fort han var nära nog. "Lunchen väntar."
   "Vet du vad Carl gjorde?" fortsatte han utan avbrott medan han följde mig genom dörren. "Carl skrek så mycket i skolan idag att de skickade en pojke från ettan att säga till läraren att hon måste få tyst på Carl. Så Carl fick kvarsittning, och alla barnen stannade för att titta på honom."
   "Vad gjorde han?"
   "Han bara satt där," sa Laurie medan han klättrade upp i sin stol vid bordet. "Hej pappa din dammiga matta."
   "Carl fick kvarsittning idag," sa jag till maken.
   "Alla stannade med honom."
   "Hur ser den där Carl ut?" frågade maken Laurie. "Vad heter han i efternamn?"
   "Han är större än jag," sa Laurie. "Och han har aldrig några sudd och han har aldrig någon jacka på sig."
   Måndag kväll var det första föräldramötet och enda orsaken till att jag inte gick var för att babyn var förkyld. Jag hade så gärna velat träffa Carls mamma. På tisdagen utbrast Laurie plötsligt, "Läraren hade en kamrat på besök idag."
   "Carls mamma?" utbrast både jag och maken samtidigt.
   "Näää," sa Laurie föraktfullt. "Det var en man som kom och bad oss göra olika övningar. Vi skulle röra vid tårna. Titta." Han klättrade ner från stolen, satte sig på huk och tog i sina tår. "Så här", fortsatte han. Han gick högtidligt tillbaka till sin stol, satte sig och plockad upp gaffeln. "Carl gjorde inga övningar."
   "Det gjorde nog inget," sa jag hjärtligt. "Ville han inte göra övningarna?"
   "Näää," sa Laurie. "Carl var så elak mot lärarens kamrat att han inte fick göra några övningar."
   "Otrevlig igen?" sa jag.
   "Han sparkade lärarens vän." sa Laurie. "Läraren sa åt Carl att röra tårna, så där som jag gjorde, och då sparkade Carl honom."
   "Vad skall de ta sig till med Carl, tror du?" frågade Lauries pappa honom.
   Laurie gjorde en tydlig axelryckning. "Jag antar att de får slänga ut honom från skolan."
   Onsdag och torsdag var rutin. Carl skrek under sagostunden och slog en pojke i magen så han började gråta. På fredag fick Carl kvarsittning igen och alla barnen stannade tillsammans med honom.
   Tredje veckan hade Carl blivit som en del av vår familj. Babyn blev en Carl när hon grät hela eftermiddagen. Laurie gjorde en Carl när han fyllde vagnen med lera och drog den genom köket. Till och med när maken fastnade med armbågen i telefonsladden och drog ner telefonen, askfatet och en vas med blommor från bordet sa han, efter ett ögonblick, "Som om Carl hade varit framme".
   Under tredje och fjärde veckan verkade det som om Carl bättrade sig. Laurie berättade bistert vid torsdagens lunch den tredje veckan att, "Carl var så snäll idag att läraren gav honom ett äpple."
   "Va?" sa jag, och maken undrade försiktigt, "Menar du, Carl?"
   "Carl", sa Laurie. "Han delade ut kritor till allihop och plockade ihop alla böckerna efteråt. Läraren sa att han var hennes hjälplärare."
   "Vad har hänt?" frågade jag misstroget.
   "Han var hennes hjälplärare, det var allt." sa Laurie och ryckte på axlarna.
   "Kan det vara sant, om Carl?" frågade jag maken samma kväll. "Kan det hända såna saker?"
   "Vänta och se," svarade han cyniskt. "När man har att göra med en Carl kan det betyda att han planerar något."
   Maken verkade ha fel. Under mer än en vecka var Carl lärarens hjälpreda. varje dag delade han ut saker och han plockade upp sånt som fallit på golvet. Ingen var tvungen att stanna kvar efter skoldagens slut.
   "Det är föräldramöte igen nästa vecka," sa jag till maken en kväll. "Jag ska försöka träffa Carls mamma där."
   "Fråga henne vad som hänt med Carl," sa maken. "Jag skulle bra gärna vilja veta det."
   "Jag skulle vilja veta det själv." svarade jag.
   Fredagen den veckan var allt som förr. "Vet ni vad Carl gjorde idag?" undrade Laurie vid lunchbordet, med en antydan av beundran i rösten. "Han sa till en liten flicka att säga ett ord, och hon sa det, och läraren tvättade hennes mun med tvål och Carl skrattade."
   "Vilket ord?" frågade pappan utan att tänka sig för, och Laurie sa, "Jag måste viska det för dig, det är så hemskt." Han gled ner från stolen och gick runt till pappan, som böjde ner sitt huvud. Laurie Viskade glatt. Pappans ögon blev stora.
   "Sa Carl till den lilla flickan att säga det där?" frågade han med sträng röst.
   "Hon sa det två gånger." sa Laurie. "Carl sa åt henne att säga det två gånger."
   "Vad hände med Carl?" frågade maken.
   "Inget," sa Laurie. "Han delade ut färgkritorna."
   Måndag morgon övergav Carl den lilla flickan och sa det hemska ordet själv, tre eller fyra gånger, och fick munnen tvättad med tvål varje gång. Han kastade tavelkritor också.
   När kvällen kom mötte maken mig i dörren när jag var på väg till föräldramötet. "Bjud in henne på en kopp te efter mötet," sa han. "Jag skulle vilja se hur hon ser ut."
   "Om hon bara kommer," sa jag med bedjan i rösten.
   "Hon kommer," sa maken. "Jag kan inte tänka mig att de har ett föräldramöte utan Carls mamma."
   Under mötet satt jag rastlös och granskade varje moderligt ansikte medan jag försökte lista ut vem av dem som höll på hemligheten om Carl. Ingen av dem såg tillräckligt sliten ut. Ingen ställde sig upp under mötet och bad om ursäkt för hur hennes son betedde sig. Ingen nämnde Carl.
   Efter mötet identifierade jag, och sökte upp, Lauries förskollärare. Hon bar en tallrik med en tekopp och en bit chokladkaka. Jag bar en tallrik med en tekopp och en marshmallowkaka. Vi rörde oss bägge mot varandra, litet avvaktande, och log.
   "Jag har varit så nervös för att träffa dig," sa jag. "Jag är Lauries mamma."
   "Vi är alla så nyfikna på Laurie," sa hon.
   "Tja, han tycker väldigt mycket om förskolan," sa jag. "Han pratar om den hela tiden."
   "Vi hade litet anpassningsproblem första veckan eller så," sa hon på ett väldigt korrekt sätt, "men nu är han en fin liten hjälpreda, med någon enstaka tillbakagång, så klart."
   "Laurie anpassar sig vanligtvis mycket snabbt," sa jag. "Jag antar att det där beror på Carls inflytande."
   "Carl?"
   "Ja," sa jag med ett skratt, "ni måste ha händerna fulla hela dagarna med Carl."
   "Carl?" sa hon. "Vi har ingen Carl i förskolan."

Originalets titel: Charles. Publicerad första gången i "Mademoiselle" juli 1948.
Den engelska originaltexten kan läsas här: http://205.186.130.127/images/uploads/Charles%20-%20Shirley%20Jackson.pdf

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki