FANDOM


Av Elizabeth Fancett

HAN STOD i ett hörn av skolgården med de sorgsna, mörka ögonen riktade mot klungan av grabbar kring Mike. En av dem sparkade en boll och klungan skingrades skrikande och hojtande för att rusa efter den.
   Hans blick vilade på Mike som sprang tätt förbi honom. Mike stannade upp och vände sig om.
   "Vill du vara med?" frågade han.
   Pojken såg skrämd ut och drog sig undan. Röster ropade tillbaka Mike.
   "Äh, kom nu då, Mike!"
   "Vad är det med dig? Står du och muttrar för dig själv därborta . . ."
   "Jag muttrar inte", skrek Mike. "Jag pratade med . . ." Han tittade sig omkring men pojken syntes inte till någonstans.
   "Äsch, strunt i det", sa Mike och sprang tillbaks till gänget.
   Nästa dag stod pojken där igen och såg på när de spelade. Mike sparkade bollen mot honom men han gjorde inget försök att stoppa den.
   "Kom!" skrek Mike och vinkade till sig honom. "Ta den! Kicka hit den!"
   Pojken tvekade, skakade sedan på huvudet, vände sig om och gick med långa steg bort över skolgården. Mike stod kvar en stund och stirrade efter honom tills han hörde Steve ropa.
   "Mike, din retsticka! Vad är det med dig? Hit med bollen!" "Retsticka kan du vara själv!" skrek Mike, hämtade bollen och sprang över till Steve.
   "Har du fått fnatt ?" flinade Steve. "Står och snackar för dig själv och viftar med armarna . .."
   "Jag vinkade åt den nye killen", protesterade Mike.
   "Vilken då ?"
   "Han var här alldeles nyss — du måste ha sett honom."
   "Jag har för vana att inte se nya killar", flinade Steve. "Leka dadda är inte min stil, sörru!"
   "Så taskig kan man väl inte vara", muttrade Mike.
   "De borde lära sig att stå på egna ben", sa Steve stöddigt.
   "Som jag fick göra, och du med. Ingen hjälpte oss, eller hur? Alla måste vi gå igenom ekluten."
   "Det är väl inget skäl till att vi inte skulle hjälpa honom, va?" sa Mike.
   "Tre är en för mycket", bet Steve av. "Men okej då", tillade han buttert. "Är det så du vill ha det, så gärna för mig. Det lägger jag mig inte i. Har du nåt emot att vi fortsätter spelet?"
   Efter skolans slut letade Mike efter Steve men fick inte tag i honom. Tjurskalle, tänkte Mike.
   Pojken stod och väntade vid grindarna. De andra passerade honom utan en blick, vällde ut genom grindarna i en enda skrikande, knuffande, skrattande massa.
   "Hej", sa pojken. "Jag heter Peter Ling."
   "Och jag heter Mike Jensen", log Mike. "Åt vilket håll ska du ?"
   "Samma som du", sa Peter.
   "Fint! Då springer vi i kapp till busshållplatsen!"
   Mike sprintade i väg, men hur det nu gick till hann Peter före honom till hållplatsen.
   "Puh", flåsade Mike. "Du springer inte, du flyger ju fram!
   Det är som om du hade vingar."
   Peter log ett svagt leende, ett leende som inte nådde hans ögon.
   "Vilken klass går du i, Pete ?" frågade Mike.
   "Oh . . . det är inte bestämt än", sa Peter.
   "Var tror du att du hamnar?"
   "Vet inte", svarade Peter. Hans röst var grumlig.
   "Varför kom du inte i början av terminen då?"
   "Jag — vi — är nya här i trakten."
   "Hur gammal är du, Pete ?"
   "Tretton."
   "Jag med. Det vore väl kul om du kom i vår klass? Vi är ett schysst gäng."
   "Jag har aldrig haft några kompisar", sa Peter.
   "Va? Aldrig?" utbrast Mike. "Vilken osis! Men strunt i det, nu har du i alla fall mig."
   "Ja", sa Peter. "Nu har jag dig."
   "Jag bor strax utanför stan, Pete — rena rama vischan. Pappa är författare. Han möter mig vid sista busshållplatsen. Var stiger du av?"
   "Vet inte riktigt, Mike." Peters röst lät grumlig igen.
   "Ja men vilken gata — jösses, vilken trängsel! Här får man armbåga sig fram!"
   Mike förlorade Peter ur sikte i den allmänna villervallan. Senare, när han hade kämpat sig fram till en sittplats i bussen, såg han sig omkring efter Peters långa gängliga gestalt och hans sorgsna bleka ansikte.
   Men han var inte med på bussen.

"Hur långt ska man gå egentligen", frågade Mike, "om man vill försöka hjälpa en annan människa?"
   "Ja, det beror på . . ." började hans far.
   "Till världens ände", sa hans mor bestämt. "Och inga om och men och krumbukter!"
   "Varför frågar du det?" sa fadern nyfiket.
   "Jo, den där nye killen", sa Mike. "Det är nåt egendomligt med honom . . ." Han ryckte på axlarna. "Han verkar bortkommen på nåt sätt — ensam."
   "Det känns väl lite kymigt att komma ny", sa fadern. "Om han bara ger sig till tåls får han nog kamrater snart."
   "Ja, jag har ju bekantat mig med honom redan", sa Mike, "men . .."
   "Om och men", avbröt modern. "Ärligt talat förstår jag inte var problemet ligger. En ny pojke, som tydligen är ensam, lite rädd och i behov av stöd — det ska väl inte vara så svårt att hjälpa honom ?"
   "Det är de andra grabbarna, mamma", sa Mike, "och Steve. De låtsas inte se honom. Kanske de är lite skraja för honom. Men han kan väl inte hjälpa hur han ser ut, va?"
   "Hur ser han ut då?" frågade modern.
   "Lite kufisk, skulle jag tro", sa Mike. "Vid första anblicken — tills man blir van vid honom."
   "Är du skraj för honom ?" frågade fadern lugnt.
   "Naturligtvis inte!" svarade Mike. "Jag tycker synd om honom — och jag gillar honom. Han har nog varit ganska ensam under större delen av sitt liv. Hade aldrig haft några kamrater, sa han."
   "Men varför", frågade modern, "skulle det vara en sån stor uppoffring för dig att bli vän med honom?"
   "Jag tror jag förstår vad Mike menar", sa fadern. "Medan han hjälper den nye att finna sig till rätta, blir han tvungen att trampa nån annan på tårna — göra sig impopulär bland sina egna vänner. Har jag inte rätt, Mike?"
   "Just det, pappa. Jag vill inte stöta mig med Steve och de andra — vi trivs bra ihop, vi behöver ingen annan — men jag kan inte bara strunta i att hjälpa Pete, eller hur?"
   "Nej, det kan du inte", sa modern. "Till världens ände — inte sant. pappa?"
   "Och ännu längre!" sa fadern. "Varför inte bjuda hem honom under mitterminslovet? Jag kan hämta er efter skolan på fredag." Mike sken upp. "Toppen! Men vad säger du, mamma ?"
   "Mamma", log fadern, "har just fallit i den grop hon grävt åt andra. Till världens ände sa hon att vi skulle gå — då får hon hänga med!"
   "En vacker dag", sa modern tankfullt, "kommer jag kanske att lära mig att tiga är guld."
   Hela fredagen var Mikes far orolig för att telefonen skulle ringa. Skulle Mike — för att använda hans egen jargong — bli byxis och backa ur därför att han inte vågade berätta för Steve att den nye pojken var hembjuden till honom under lovet? andra sidan, skulle pojken tacka ja till inbjudan? Han hoppades det, både för Mikes och hans frus skull. Hon hade gjort sig en massa besvär inför besöket.
   Telefonen ringde inte.

Skolgården var tom när Mikes far körde upp framför grindarna. Så fick han se sin son komma springande med en lång gänglig gestalt bakom sig.
   "Pappa!" skrek Mike. "Det här är Peter Ling."
   Pojken var en chock, trots Mikes förvarning. En lång, plågsamt mager kropp, djupt liggande ögon i ett dystert ansikte, sorgsna ögon, vilsna ögon . . . kläder som hängde som en säck.
   "Hej, Peter", sa Mikes far och sträckte fram handen. Pojken tog den med en kraftlös gest. Slappt som resten av honom — och kyligt, mycket kyligt.
   Hans sons kamrater hade förstås alltid varit en salig blandning. Men den här pojken . . .
   Cassius döpte han honom till. Inte efter boxaren utan den andre — Shakespeares Cassius, han med det magra, hungriga utseendet. Hans fru, som ännu inte hämtat sig från chocken vid åsynen av Peter, tyckte inte det var roligt.
   "Mike varnade ju oss", påminde han henne.
   "Lite kufisk, sa han bara", svarade hon. "Det var allt. Han kunde väl ha beskrivit honom utförligare, så vi visste vad vi hade att vänta oss? Annars brukar han inte skräda orden!"
   "Han kanske hade svårt att beskriva pojken. Det skulle väl vi också ha egentligen ?"
   "Han är så mager!" sa hon medlidsamt. "Jag får allt lov att göda honom."
   Vid lunchbordet tog pojken för sig en liten portion som han satt och petade i en stund och sedan sköt åt sidan på sin tallrik. Mikes far lade märke till att Peter knappt kunde släppa Mike med blicken.
   Mellan måltiderna såg han inte till de två pojkarna så mycket, eftersom han drog sig tillbaka till sitt arbetsrum innan de lämnade huset. Han märkte att de kom tillbaka från sina utflykter trötta men nöjda och belåtna efter väl använda timmar. Men den bleke pojken såg inte rödblommigare eller friskare ut, och han åt fortfarande inte. Ändå föreföll han mer — levande. Hans sorgsna, mörka ögon glänste av något slags upphetsning. Mikes far blev riktigt orolig för honom och beslöt sig för att tala med sin son. Han passade på medan Mike väntade på att pojken skulle komma ner från sitt rum.
   "Hur trivs ni med varann ?"
   "Jättefint, pappa! Pete är kul!"
   Kul! Mikes far blev häpen. Det var det sista ord han skulle ha förknippat med Cassius! Han hörde en harkling från sin fru, det lät som ett undertryckt skratt, och hon försvann hastigt ut i köket.
   "Vad gör ni då, Mike?"
   "Ah, allt möjligt. Vi springer i kapp. Vi kickar boll — jag lär Pete."
   "Kan han inte det?"
   "Nej. Men han är fantastisk på en massa andra grejer som jag inte är så bra på."
   "Vad då till exempel ?"
   "Akta're vad han kan springa! Med blixtens hastighet. I ena minuten är han bredvid mig, sen — svisch — är han framme!"
   "Var ?"
   "Dit vi ska. Jag blir aldrig lika snabb som han. Och du skulle se honom hoppa höjd! Han klarar en grind så lätt som ingenting — och med minst ett par decimeter till godo! Jag överdriver inte, pappa."
   "Varför gjorde han det? Hade han en tjur efter sig?"
   "Äh, larva dig inte!"
   "Förlåt mig! Jag försökte bara föreställa mig Cassius hm ... Vad kan han göra mer ?"
   "Ja, han ... å, där är du ju, Pete! Är du klar?"
   Mikes far vände sig om. Han hade inte hört ett ljud, men pojken stod i dörröppningen och såg på dem.
   "Jag ska inte uppehålla er, pojkar", sa Mikes far. "Ut med er i solskenet medan det varar."
   Han såg Mike rusa tvärs över den solbelysta gräsmattan mot grinden till allmänningen, medan Cassius gick under träden så att hans egen skugga smälte samman med det mörka lövverkets.
   Strax efter lunch ringde telefonen.
   "Det är Steve, Mike", sa hans mor. "Han vill tala med dig." Ivrigt sprang Mike in i vardagsrummet. Peter tänkte följa efter men Mikes far lyckades hindra honom.
   "Vi har ju knappt haft en chans att prata med varann, Peter." "Nej, sir."
   Pojken svarade artigt men verkade distraherad. Han iakttog Mike, som han kunde se genom den halvöppna dörren till vardagsrummet där han stod och talade ivrigt i telefonen. Pojkens ögon sköt blixtar, gnistrade av känslor som var omöjliga att utgrunda.
   Är han svartsjuk? tänkte Mikes far. Arg för att Steve har ringt ?
   "Trivs du här, Peter ?" frågade han.
   "Ja tack, sir." Hans röst var lugn men reserverad.
   "Bra. Jag är glad att dina föräldrar lät dig åka hit."
   "Jag har inga föräldrar, sir."
   "Ah, jag beklagar. Vem är det då som . . ."
   "Jag bor ensam."
   "Ensam! Men du är ju bara tretton år! Jag menar, vem är det som ser till dig?"
   "Jag klarar mig själv", sa pojken.
   "Nej, det gör du inte!" sa Mikes far hastigt. "Du äter inte, du är mager som en sticka — förlåt att jag är så personlig — vi är bara så oroliga för dig."
   Pojken såg förvånad ut men sa ingenting.
   "Hur går det för dig i skolan, Peter?"
   "Tack bra, sir."
   "Mike vill bli antingen fotbollsproffs eller fyrvaktare. Har du funderat på vad du vill bli ?"
   Pojken stod tyst en stund. Hans ögon vilade på Mike som fortfarande talade i telefonen. Så sa han: "Jag är redan vad jag måste vara."
   Mikes far stirrade på honom. Han kände sig förvirrad och irriterad. Vad var det för slags svar? Vad var det här för en pojke ?
   Mike kom instormande i rummet. "Det var Steve, pappa", sa han lyckligt. "Allt är okej." Han vände sig till Peter. "När vi kommer tillbaks till skolan, Fete, då ska du få se — då ska vi ha kul ihop — du och jag och Steve och hela gänget!"
   Mikes far log, glad över sin son, glad över att denne egendomlige pojke inte hade kommit emellan Mike och Steve. Han sneglade på pojkens ansikte och hans glädje försvann. Peters ögon var mörka brunnar av förtvivlan — och rädsla.
   Mike bröt tystnaden.
   "Kom, Pete! Det är fotboll i teve och vi får inte missa början. Du kan lära dig en del nya tricks där. Vi ses sen, pappa!"
   Mikes far såg dem gå in i vardagsrummet, såg Mike sätta på teven och pojken stå tätt intill honom som om han vore rädd att lämna Mike ur sikte. Sakta stängde han dörren om dem, fundersam och bekymrad.
   Jag är redan vad jag måste vara! Vad menade han? Hur kunde en trettonåring uttrycka sig så?
   Han kastade en hastig blick mot köket, frestad att diskutera saken med sin hustru. Men hon var redan tillräckligt orolig över pojken — hans groteska magerhet, hans totala brist på aptit som gäckade alla hennes tappra försök att "göda" honom. Förresten var det nog bara hans egen fantasi som skenade i väg med honom.
   Han återvände resolut till sitt rum, och resten av kvällen gick han så helt upp i sitt arbete att han lyckades slå pojken ur tankarna.

Mikes far vaknade plötsligt mitt i natten och tänkte på sin son. Hans fru sov som en stock. Han steg upp och gick till Mikes rum, öppnade dörren försiktigt och tittade in. Han kunde se sonens ljuslockiga huvud på kudden. Ansiktet var lugnt och fridfullt i månskenet som låg som ett blekgult band över hans säng.
   För ett ögonblick iakttog han den tysta, jämna andhämtningen. Han vände sig om och skulle just gå ut när Mike plötsligt rörde på sig som om han skulle vakna. Fadern gav noga akt på honom. Mike rörde på sig igen men öppnade inte ögonen. Då framträdde en svag skugga vid sängen. Nej, ingen skugga, mer som ett töcken som skymde månskenet kring Mikes sovande ansikte. Fadern stod alldeles stilla. Han visste att någonting, någon, fanns inne i rummet, tätt intill hans sovande son.
   Mike rörde på sig igen och drog handen över ansiktet som om någon hade rört vid honom. Förskräckt rusade fadern fram till sängen. Det mörka töcknet tycktes glida undan, förbi månstrimman och in i de djupa skuggorna. Det fanns något där i rummet, något som strök tätt förbi honom som en lätt, iskall fläkt och sedan försvann. Han kastade en blick på sin son som nu sov lugnt igen. Han smög sig ut ur rummet och stängde dörren.
   Trappavsatsen låg i mörker och ingen måne lyste. Och ändå ändå ... Han tittade mot Cassius rum. Något dimgrått gled förbi i mörkret, in genom den stängda dörren och var borta.
   Och åter var allt svart omkring honom. Ingenting rörde sig i den djupa natten.
   Och natten var mycket kall.

Pojkarna var redan ute när han kom ner nästa morgon. Han gick ut i köket och satte sig vid frukostbordet.
   "Och hur var det med Cassius i morse?" frågade han sin fru. "At han något ?"
   Hon suckade. "Ingenting. Han bara petade i maten och sköt den sen åt sidan. Jag begriper inte hur han klarar sig."
   "Han bor ensam", sa han, som om det skulle förklara allt. "Men det kan han väl inte!" flämtade hon. "Myndigheterna skulle inte tillåta något sånt!"
   Det är sant! tänkte han. Varför hade då pojken ljugit för honom? Eller hade han inte det?
   "Varför tror du han sa så ?" undrade hon.
   Han svarade inte. Han tänkte på vad som hade hänt under natten. Skulle han — kunde han — berätta det för henne, säga rakt ut vad han misstänkte? Då kanske han själv skulle höra hur löjligt och orimligt det lät och kunna avfärda det som rena fantasier.
   "Du lyssnar ju inte på mig", sa hon.
   "Ah, förlåt mig, min vän. Jag — satt bara och funderade."
   "Du ser trött ut. Du har förstås arbetat till långt fram på natten."
   Just det! tänkte han. Låtsas att det är en novell och be henne om råd.
   "Jag håller på med en svår historia", sa han. "Skulle gärna vilja höra ditt omdöme om den. Det är bara en ide än så länge, naturligtvis."
   Hon dukade av och satte sig ner. "Jag är idel öra", sa hon. "Det är en — spökhistoria", började han.
   "Jaså", sa hon. "Då kan jag nog inte vara dig till värst mycket hjälp."
   "Varför inte det då?"
   "Därför att jag inte tror på spöken."
   "Man behöver inte tro på spöken för att skriva om dem. Man kan ju låta frågan stå öppen. Vad vet vi till exempel om den där tiden strax efter döden, innan själen har lämnat kroppen för att möta sitt öde ?"
   "Men då är tiden ute", invände hon.
   "Det vet vi ju ingenting om. Det kan kanske finnas en — intervall, låt oss säga — mellan dödsögonblicket och själens slutliga vilorum."
   "Jag tror", sa hon tryggt, "att själen går direkt till Gud."
   "Så småningom, ja", sa han. "Det tror jag med. Men innan den dör kanske den irrar omkring i ett främmande och ödsligt landskap och känner sig rädd och övergiven, avskuren från allt välbekant ..."
   Hon log. "Hur kan en själ känna sig ensam eller rädd? Alla mänskliga känslor är ju borta då — för alltid."
   "När själen är död, ja. Men hur är det under det där övergångsstadiet, när den kanske är varken död eller levande, då kropp och själ fortfarande är ett, ett mänskligt väsen mellan två världar ..."
   Han avbröt sig. Han kunde höra sin egen röst, hög och ivrig. "Det — det skulle säkert förklara en hel del", slutade han lamt. Han bemödade sig om att återgå till en lätt och obesvärad samtalston, som om han egentligen inte hade menat vad han nyss sagt.
   "I din novell, menar du?" sa hon. "Nåja, allt det här du har sagt kan ju vara möjligt." Hon skrattade. "I varje fall är det tillåtet för en författare att göra om verkligheten så att den passar dikten, eller hur ?"
   Han skrattade han också tills hon sa: "Men berätta historien för mig nu."
   Han tänkte: Å, kära du, om jag bara kunde det! Men högt sa han: "Jag är inte så säker på att det finns något att berätta än."

Under lunchen studerade Mikes far pojken noga. Som vanligt satt han och petade i maten och sköt den sedan åt sidan på tallriken. En gång lyfte han faktiskt gaffeln till munnen. Han såg ut som om han tuggade, men Mikes far kunde svära på att ingen mat hade passerat hans läppar. Var pojken medveten om hans blick, medveten nu om hans misstankar, och ansträngde sig att skingra dem? Kanske pojken inte kunde äta? Låt mig, tänkte Mikes far, bara en enda gång få se honom äta någonting . så jag blir av med alla de här konstiga idéerna om honom och min
  — ja — min rädsla för honom och min oro för min son, vars vän han är!
   Vad ville han egentligen, denne egendomlige, bleke pojke, som inte åt, inte kunde äta? Vad ville han med hans son? I Mikes ögon var pojken tydligen alldeles normal. En smula udda, kanske
  — men det behövde inte betyda någonting i pojkjargong. Han kunde, enligt Mike, springa med blixtens hastighet, hoppa över höga grindar och göra andra bravader som gick över Mikes förmåga.
   I Mikes ögon var Cassius "kul" — en bra kompis. Han var glad att Mike inte misstänkte något. Förresten var det kanske bara han själv som oroade sig i onödan.
   Hans fru kom in med desserten. "Åh, björnbärspaj!" sa Mike förtjust.
   "Vill du ha lite, Peter ?" frågade hon hoppfullt, fast hon redan visste vad svaret skulle bli.
   Pojken skakade sorgset på huvudet och mumlade: "Nej tack."
   Mikes far såg på sin fru, förundrade sig över hennes tålamod och kände sig plötsligt skyldig. Skulle han ha berättat för henne? Men berättat vad? Kunde han med ord beskriva sina förvirrade tankar, sina vaga misstankar, sin oro, sina tokiga idéer ?
   Han åt en bit paj, försökte prata som vanligt.
   "Mmmm! Det här var verkligen gott! Det måste du köpa mera av!"
   "Köpa!" utbrast Mike. "Är ni inte kloka? Det finns massor av björnbär i skogen!"
   "Om du tror", sa modern, "att jag tänker springa omkring och plocka björnbär också, när jag har så mycket annat att göra . . ."
   "Vi kan plocka dem åt dig, mamma", sa Mike: "Det var väl en bra idé, Pete! I eftermiddag. Vi börjar i den här änden av allmänningen och slutar vid Riller's Ridge — där uppe på åsen är de stora och härliga."
   "Ni håller er borta från Riller's Ridge", sa Mikes far skarpt. "Överallt annars kan ni plocka bär, men inte uppe på den åsen. Det är order, Mike!"
   "Men pappa .. ."
   "Order!"
   "Okej, pappa, jag lovar."
   Mikes far tyckte att han såg en egendomlig glans i Cassius mörka ögon. Hans bleka, magra ansikte vändes mot Mikes mor. Han sa: "Riller's Ridge?"
   "Det finns ett gammalt stenbrott där", förklarade hon. "Mycket brant, mycket djupt och delvis fyllt med vatten vid den här tiden på året. Riller's Ridge, som är övervuxen av tät småskog och taggiga buskar, når ända fram till kanten av stenbrottet. Det är många som har ... äsch, det kan göra detsamma. Men gå inte dit, Mike! Du vet hur farligt det kan vara."
   Då Mikes far såg på Cassius önskade han att hans fru inte hade berättat för pojken om stenbrottet och dess faror. Han ångrade nu att han hade skärpt tonen och avslöjat sin egen oro när
   Mike nämnde Riller's Ridge.
   Än en gång såg han dem styra kurs mot grinden. Mike sprang före, tvärs över gräsmattan, och Cassius höll sig som vanligt tätt intill träden. Gick han avsiktligt så, medveten om att han var iakttagen?
   Plötsligt stod hans hustru bredvid honom och såg de två pojkarna försvinna ut genom grinden.
   "Där går Cassius", sa hon, "med det magra och hungriga utseendet. Han ser inte verklig ut på något sätt, tycker jag."
   Nu! tänkte han. Nu talar jag om det för henne! Han sa lågt: "Han kanske inte är det heller."
   Hon stirrade på honom ett ögonblick och så brast hon i skratt. "Menar du", sa hon, "tror du att Cassius är ett — ett spöke!"
   "Enligt Mike", sa han, "var det ingen av de andra pojkarna som pratade med honom, alla ignorerade honom. Tänk om de struntade i honom därför att de inte såg honom? Tänk om de inte såg honom — därför att han inte syntes?"
   "Men vi har ju sett honom! Tror du vi ser i syne?"
   "Vi har sett honom", svarade han, "därför att han vill att vi ska se honom, för att få oss — och Mike — att tro att han existerar."
   "Jaså, minsann!" sa hon och log. "Ja, jag medger att han ser ut som en skugga av sig själv, och ingen av oss har sett honom äta, men — ett spöke? Nej, det är väl ändå att ta i !"
   Hon skämtade bort alltsammans. Trodde inte ett ögonblick på vad han sa. Han borde känna sig lättad, tänkte han. Men det gjorde han inte.
   "Hur som helst", fortsatte hon, "även om det du säger är sant — så varför? Varför skulle han välja just oss? Vad hade han för syfte ?"
   "Sällskap", sa han. "Medan han väntar i ingenmansland." "Var det det du talade om i morse ? Du skriver en novell om Cassius ?"
   Han tänkte på nattens händelser. Hur mycket, undrade han, kunde hon höra och ändå betvivla ? Och om hon trodde honom, hade han rätt att göra henne orolig — som han var — för deras sons säkerhet?
   Hennes leende dog bort. "Nej, det gör du inte", sa hon och besvarade sin egen fråga. "Du menar det här, eller hur ?"
   Han drog ett djupt andetag och berättade för henne om vad som hänt på natten.
   "Jag inbillade mig det inte", sa han. "Och jag drömde inte."
   "Jag tror dig", sa hon. "Jag vill inte göra det — men jag tror dig." Hennes ansikte var allvarligt nu. Han såg oro och rädsla i det — hans oro, hans rädsla.
   "Vi kan reda ut det här", sa hon plötsligt. "Ringa till skolan — höra efter om de har nån pojke som heter Peter Ling!"
   Han skakade på huvudet. "Det kommer inte att finnas nån där annat än vaktmästaren."
   "Rektorn då", sa hon. "Du har hans telefonnummer till bostaden. Han kanske känner till namnet — om det finns i skolkatalogen. Vi måste försöka få klarhet i det här, så fort som möjligt!"
   Men han hade redan gått in till sig och lyft telefonluren.
   Det här är ju befängt! tänkte han medan han slog numret. vad ska jag säga? Jo, rektorn, har ni nån pojke som heter Peter Ling i er skolkatalog? För om ni inte har det, så är han ett spöke!
   Det var rektorskan som svarade. Hennes make var utgången . . . kunde han ringa upp herr Jensen senare ?
   Han gav henne sitt telefonnummer, lättad på sätt och vis över att sanningens ögonblick hade skjutits upp.

"Pete ? Var är du, Pete?"
   Mike väntade och lyssnade efter Petes svarande röst.
   "Pete ? Det här är ett bra ställe . . . massor av bär! Kom hit och ta med dig korgen!"
   Inget svar, inget ljud inifrån skogen omkring honom.
   Eftermiddagen hade bara flugit i väg, oktobersolen stod nu lågt över trädtopparna. De hade skilts åt för en bra stund sedan, ivrigt rusat från buske till buske och ropat till varandra när de hittat en bra plats att plocka på. Men Pete hade hela tiden hållit sig i närheten, inom hörhåll.
   Mike ropade igen, oroligt. Pete kände inte till den här skogen, han kunde gå vilse.
   Någonting prasslade i snåren. Överraskat vände han sig om.
   "Pete, jag trodde du hade .. ." Han avbröt sig och kikade mellan de höga ormbunkarna. "Pete ? Är det du, Pete ?"
   En ekorre kilade tvärs över stigen.
   "Mike!"
   Rösten kom plötsligt, svagt, från någon plats längre fram i skogen, någonstans till höger om honom.
   "Pete!" skrek han. "Jag hör dig. Var är du?"
   Tystnad.
   Varför svarade inte Pete när han ropade?
   "Mike!"
   Mike rynkade pannan. Svarade Pete på hans rop — eller ropade han bara för att tala om var han befann sig?
   "Pete? Svara om du kan höra mig!"
   "Jag hör dig, Mike!"
   "Var är du?"
   "Jag vet inte. Det sluttar uppåt här."
   Han är uppe på åsen! tänkte Mike.
   "Pete, gå inte längre! Du kan vara i närheten av det gamla stenbrottet! Stanna där du är! Lova det, Pete!" Mikes oroliga röst ekade i skogen.
   "Jag väntar, Mike", kom Peters röst tillbaka. "Jag väntar tills du kommer hit."
   "Det är bra, Pete! Men fortsätt ropa, så kan jag följa din röst."
   "Det börjar bli sent", sa Mikes mor och tittade oroligt ut genom fönstret. "De borde väl vara hemma snart ?"
   "Du vet ju hur Mike är!" sa Mikes far. "Tid och ljus betyder ingenting för honom när han är ute och plockar bär."
   "Ja men ändå önskar jag att de vore hemma nu. Det skymmer på snart. Och varför ringer inte den där rektorn?"
   "Det gör han säkert", sa han lugnande, fast han bävade för samtalet. Vad skulle han få veta — om han nu fick veta något över huvud taget?
   Hans fru sa: "Om det otänkbara — det otroliga — är sant, när kommer han att ge sig av ? Och hur ? Kommer han bara att försvinna ? Och hur ska vi förklara hans försvinnande för Mike härifrån, från skolan, från livet? Kanske han är borta allaredan!"
   "Vi får inte jaga upp oss", sa han. "De kommer nog hem snart, ska du få se."
   "Om vi talade om för Mike hur det ligger till . . . innan Cassius försvinner .. . skulle han kanske förstå det. Barn står så mycket närmare de eviga tingen än vi gör."
   "Kanske det", sa han, men han tänkte: Om vi bara får en chans! Som det nu är misstänker Mike ingenting. Han kommer att bli alldeles överrumplad . .. och då ... då .
   "Jag tror jag är rädd", sa hon.
   "Det behöver du inte vara", sa han och försökte låta övertygande. "Han vill inte Mike något ont, han vill bara ha hans sällskap."
   Det var sant i alla fall. Men hur länge till? tänkte han. För ett litet tag?
   Eller för alltid?

"Mike ?"
   "Ja, Pete, jag hör dig!"
   Mike stannade osäkert. Petes röst kom fortfarande från samma håll, men han verkade inte vara närmare ljudet av den. Solen hade gått ner, skymningen föll på, och han kom allt längre in i skogen. Marken blev allt brantare i skuggan mellan träden och buskarna, snåren högre, tätare. Han hoppades att Pete inte befann sig i närheten av åsen. Ett felsteg där och . .. Han vågade inte tänka tanken till slut.
   Mike önskade att han hade en stavlampa. Det skulle vara alldeles mörkt snart och de måste ju ta sig ut ur skogen. De kunde inte gå tillbaka över åsen, för han måste hålla sitt löfte. Hans föräldrar skulle bli oroliga. Han höll på att bli riktigt orolig själv. Att plocka björnbär hade inte varit någon vidare bra idé när allt kom omkring!
   "Pete! Fortsätt att ropa, Pete!"
   "Jag är här, Mike!"
   Petes röst tycktes vara ännu längre bort. Hade han flyttat sig? "Fortsätt att ropa, Pete!"
   "Mike! Mike! Mike!"
   Petes röst genljöd i den mörknande skogen. Mike kämpade mot paniken. Han kände till den här skogen ganska bra, men även en välbekant terräng kunde vara skrämmande när det var mörkt och man knappt kunde se.
   Han snubblade över någonting. Korgen som Pete hade burit på! Björnbären låg utspridda i gräset, som om Pete hade slängt korgen ifrån sig. I panik? Stackars Pete! tänkte Mike. Han måste hitta honom, föra honom hem välbehållen. Men stenbrottet låg någonstans här i närheten, mörkret dolde det, och han hade lovat sina föräldrar att inte gå över åsen. Men till världens ände .. . och ännu längre, hade hans föräldrar också sagt, skulle man gå för att hjälpa någon. Det här borde väl vara så nära världens ände man kunde komma — ända fram till kanten av det gamla stenbrottet! Han hoppades bistert att han inte skulle bli tvungen att gå ännu längre.

"Till världens ände", sa Mikes mor. "Jag sa så till Mike när han frågade hur långt man skulle gå för att hjälpa varann!"
   Och ännu längre! tänkte Mikes far. Så sa jag! Han blev alldeles kall invärtes. Skulle Cassius dra med sig Mike in i sin värld? Men om han nu verkligen var en vålnad — vad kunde de döda göra med de levande ? Vad kunde Cassius göra med deras son ?
   Han mindes pojkens frågor vid lunchbordet, hans nyfikenhet beträffande det gamla stenbrottet, glansen i hans ögon när han fick höra hur farligt det var. Mike hade lovat att inte gå dit. Han skulle säkert hålla sitt löfte. Om han kunde!
   Men tänk om ... tänk om ...
   Telefonen ringde i hans arbetsrum.

"Mike! Mike!"
   Gudskelov! Rösten var närmare nu, strax framför honom. Mike nästan snyftade av lättnad.
   "Pete, stå kvar där, jag kommer!"
   "Bara lite längre, Mike . .. här borta ... den här vägen ... den här vägen ...
   Någonting i Petes röst fick Mike att tveka, stanna upp. Han visste inte varför, men han stannade, lyssnade, ropade inte, väntade bara på att få höra Petes röst igen.
   "Mike, är du där? Jag väntar .. . väntar på dig!"
   Mike svarade inte. Han huttrade av köld och rädsla. Och det var inte bara den kyliga höstluften som fick honom att frysa, inte bara mörkret han var rädd för.

"Peter Ling?" Rektorn lät förvånad, ja till och med häpen. "Jo visst, herr Jensen. Visst finns det en Peter Ling i skolkatalogen." Det blev tyst i luren en stund, sedan återkom hans röst, förbryllad, nyfiken. "Men varför frågar ni det ?"
   "Jo . hm... min son nämnde honom", sa Mikes far. "Jag ville bara veta lite mer om honom." Han drog en djup suck av lättnad.
   "Ah, jag förstår!" sa rektorn, som om han gjorde det. "Ni är ju författare. Det är därför ni är intresserad. Ja, den pojken var förföljd av olyckor!"
   "Var?" sa Mikes far. Han kramade luren så knogarna vitnade. "Han och hans föräldrar hade just flyttat hit. Pojken var sjuk under större delen av sin barndom . . . hade just börjat sin utbildning på allvar, och så . . . herr Jensen ? Hallå ? Är ni kvar ?" Var, tänkte Mikes far. Han säger hela tiden var!
   "Ja ... ja", svarade han. "Var snäll och fortsätt, rektorn."
   "Det här hände för två — nej — tre år sen. Han började mitt i höstterminen. Han hade gått i skolan bara ett par dar, då han och hans föräldrar dog i en bilolycka."
   Mikes far hade svårt att fortsätta samtalet. Hans fru hade kommit in i rummet. Han kämpade för att hålla sig lugn, vände sig bort så att hans ansiktsuttryck inte skulle avslöja sanningen för henne. Han behövde tid för att hämta sig, tänka . . . acceptera. Men hon stod där och väntade .
   "Det var därför jag kom ihåg namnet", sa rektorn. "Man glömmer ju inte en sån sak så lätt."
   Han tvingade sig att tala, att låta som vanligt. "Nej . .. nej, verkligen inte", sa han. Han hörde rektorns röst igen — förbryllad, nyfiken.
   "Herr Jensen, jag förstår fortfarande inte varför Mike skulle ha . . ."
   Mikes far lät honom inte tala till punkt. "Tack så mycket, rektorn. Adjö." Han lade hastigt på luren, svalde hårt och vände sig om mot sin fru.
   "Det finns en Peter Ling i skolkatalogen", sa han.
   Den halvsanningen kunde han kosta på sig för att få se det lättade uttrycket i hennes ansikte. Hon började skratta, lite osäkert, men det var ett riktigt skratt. Han skrattade han också för att inte visa hur hans läppar darrade, tryckte henne tätt intill sig så att hon inte kunde se hans ansikte, hans ögon. Senare skulle han berätta alltsammans för henne, när Mike var tillbaka hos dem, välbehållen . . .
   Hon sköt honom milt ifrån sig. "Jag ska laga nåt gott till middag", sa hon leende. "Nåt som till och med Cassius kanske tycker om."
   Han följde efter henne ut i tamburen och började ta på sig rocken.
   "Vart ska du?" frågade hon fast hon så väl visste det.
   "Ut och plocka björnbär", sa han.

Han hejdade sig i skogsbrynet, övertygad om att de hade gått in just där. Björnbärsbuskarna strax intill hade bara små, omogna bär kvar. De hade tydligen repat av de största och fortsatt till bättre ställen.
   Han lyssnade spänt, efter kvistar som bröts av, prassel av ormbunkar, ljudet av pojkröster. Kanske skulle de komma ut snart, två helt vanliga pojkar, med rågade bärkorgar, och de skulle gå hem tillsammans, alla tre. Och Cassius skulle inte verka egendomlig och de skulle skratta åt alltsammans i morgon och den här otäcka mardrömmen skulle vara över och allt vad rektorn hade sagt var bara . .. Han avbröt sitt önsketänkande. Hörde han ett ljud, en röst?
   Men det var fortfarande alldeles tyst.
   "Mike ? Peter ?"
   "Mike? Peter?" kom hans röst tillbaka som ett ödsligt eko. Han längtade efter att få höra pojkarna komma springande i ormbunkssnåren. Han lyssnade efter deras svarsrop. Men inget ljud bröt tystnaden. Ingen röst svarade. Och ingen kom.

"Mike! Jag väntar på dig!"
   Men Mike rörde sig inte. Han mindes nu sin fars bekymrade min när han såg på Pete. Fler minnen dök upp — av en dröm, och av någon som stod vid hans säng och rörde vid hans ansikte, av någon som ropade . . . ropade på honom . . . som Pete ropade nu .
   "Mike! Jag väntar på dig! Korn, Mike! Kom!"

I det hastigt tätnande mörkret följde Mikes far spåret av nedtrampade ormbunkar, tätt intill björnbärsbuskarna, tills det ledde bort från ris och snår, djupare in i skogen.
   Han stannade. Vart drog Cassius i väg med hans son? Var de kanske redan nu framme vid åsen, där de bästa och största björnbären växte ? Men Mike hade lovat. Han skulle väl hålla sitt löfte?
   Om han kunde!
   "Mike!" ropade han.
   Bara hans rösts eko svarade.

Oroad av sina underliga tankar var Mike starkt frestad att vända om. En känsla snarare än ett ljud fick honom att sno runt.
   "Pete!" Mikes röst åkte upp i falsett av lättnad när han fick syn på den långa, skugglika gestalten, det bleka, nästan självlysande ansiktet i mörkret. "Hej, Mike. Jag trodde att jag hade tappat bort dig", sa Peter. Hans röst var vänlig, normal, han såg ut precis som vanligt.
   "Pete, jag kommer att få bassning för det här! Jag glömde alldeles bort att titta på klockan."
   "Vi har gott om tid", sa Peter. "Vi har all tid i — världen." "Nej, Pete, mina föräldrar kommer att bli oroliga, och det är mitt fel. Jag skulle ha hållit mig i närheten av dig."
   "Men nu har du ju hittat mig, Mike. Vi ska hålla ihop från och med nu. Eller hur ?" Peters röst var ivrig, nästan vädjande.
   "Var lugn för det!" sa Mike. "Vi blir tvungna att gå tillbaka genom skogen."
   "Det tar längre tid", sa Peter.
   "Men det är säkrare."
   "Jag såg nåt slags stig däruppe, Mike. Den leder kanske ut ur skogen."
   "Nej! Det måste vara uppe på åsen. Vi kan inte gå den vägen."
   "Håll dig tätt intill mig", sa Peter. "Jag ska föra dig i säkerhet!" Han vände sig om och började gå. Mike tvekade, tills Peters skugglika gestalt hade försvunnit in i mörkret.
   "Nej, Pete, vänta!" ropade Mike. "Vi får inte gå åt det hållet, det är alldeles för farligt. Kom ihåg vad mamma sa om stenbrottet!"
   "Oroa dig inte!" ljöd Peters röst någonstans framför Mike, tydlig och bestämd. "Följ mig bara, Mike. Vi klarar oss fint du och jag!"
   Mot sin vilja följde Mike efter Peter.

Mikes far stirrade på den tomma korgen, på de utspridda bären som glittrade i skenet från hans ficklampa. Hade den slängts i panik? Och av vem ? Vem hade varit rädd?
   Han gick vidare och lyste med ficklampan runt omkring sig, överallt där snårskogen verkade vara nertrampad. Plötsligt stannade han och lyssnade. En röst — avlägsen, men mycket tydlig!
   "Mike!"
   Cassius som ropade på hans son!
   Instinktivt släckte han lampan. I mörkret såg han väl nästan ut som en vålnad själv. Han måste ta sig fram till sin son utan att Cassius märkte det, tränga sig mellan honom och Mike. Han skyndade på sina steg.
   Nu hörde han ett prasslande ljud bakom sig, strax till höger — och en röst — Mikes röst.
   "Pete? Var är du, Pete?"
   Mike lät rädd! Själv var han så orolig att det gjorde ont i bröstet på honom. Han kunde inte höra vad Cassius svarade. Pojken måste vara någonstans framför Mike, leda honom vidare mot åsen! Kanske var han redan där och väntade på att Mike skulle komma!
   Mikes röst igen: "Var är du, Pete? Jag kan inte se dig! Jag kan inte se nånting!"
   "Jag är här, Mike! Fortsätt bara! Följ min röst!"
   Där! Nu hörde han honom. Cassius ropade på Mike, lockade honom vidare. Han ville varna sin son, men han var rädd för Cassius, rädd för vad en desperat pojkstackare kunde ta sig till innan han hann fram till sin son. Han väntade tyst på att Mike skulle komma förbi.
   Och Mike var helt nära nu. Han kunde se hans ansikte, vitt i mörkret, med ögon som stirrade rakt fram för att försöka uppfånga en skymt av Cassius, en skymt av en vålnad ...
   "Mike!" viskade han och steg ut framför honom. Han hade hittat sin son.
   "Pappa! Ah, pappa!" Hans röst var gäll, glad. "Pete, fortsätt inte!" skrek han. "Pappa är här — han har hittat oss! Nu är det ingen fara, Pete. Han visar oss vägen. Han kan den, Pete! Pete ?" Mikes röst blev osäker, hans ord dog bort i mörkret.
   "Varför svarar han inte, pappa? Pappa, han är väl inte — du tror väl inte .. .?"
   Hur ska jag kunna berätta det för min son? tänkte han. Hur ska jag kunna förklara att vi måste lämna kvar pojken här — ensam, i skogen, i mörkret ...?
   "Ropa på honom du, pappa, ropa på honom!" Mike såg ivrigt, bedjande, förtröstansfullt på honom.
   Han måste ropa på Cassius. Mike väntade sig det av honom. "Peter?" Hans röst skälvde en aning, för han visste ju att han ropade på en vålnad. "Om du är där — svara mig!"
   Inget svar kom.
   "Jag försökte hejda honom, pappa, men han ville inte lyssna, och nu är han ..." sa hans son med en snyftning.
   Hans hjärta började slå hastigare. Kunde detta vara ett sätt att bli av med en vålnad? Han tyckte synd om sin son, men -- hur tragiskt det än var — vore det inte bäst att låta honom tro att Cassius hade dött här, nu i kväll?
   Han började själv undra över tystnaden. Var Cassius fortfarande kvar och väntade på sin chans, omedveten om att han, Mikes far, visste hur det låg till? Om Cassius misslyckades den här gången, skulle han då följa med dem hem — utåt sett en helt vanlig pojke — och sedan försöka igen en annan gång?
   "Jag vill att du stannar här, Mike", sa han. "Lova mig att du stannar här, vad som än händer. Även om du hör Petes röst var den än kommer ifrån — stå blick stilla, svara inte ens! Bara vänta, och ha ficklampan tänd!" Han tände lampan och gav den till sonen.
   "Okej, pappa, jag väntar." Mikes röst var stadig nu. "Jag ska inte flytta mig en tum. Men jag behöver inte lampan så länge du finns i närheten. Du behöver den själv för att leta efter Pete."
   "Nej, du tar den — låt den lysa!"
   "Du hittar väl honom säkert, pappa ?" sa Mike. "Ta med dig honom tillbaka!"
   "Jag ska nog hitta honom", lovade han, men han sa ingenting om att ta med sig honom tillbaka.
   Han gav sig hastigt i väg i mörkret. Framför honom låg Riller's Ridge, en förrädisk mark även i dagsljus. Cassius var här! Han gled ljudlöst omkring någonstans härinne bland skuggorna.
   Mikes far fortsatte med stadiga steg. Åsen reste sig mörk framför honom nu, med sin massa av tät snårskog som nådde ända fram till stenbrottets kant.
   För sin sons skull ropade han högt: "Peter? Peter?" Men in i mörkret viskade han: "Jag vet vad du är och vad du vill! Jag vet att du är död! Acceptera det, för det går inte att ändra på!"
   "Mike!" Rösten skar genom luften som en kniv. Cassius utmanade honom, ropade på hans son! Han höll andan. Skulle Mike svara ? Skulle han komma ?
   Han vände sig om, tittade bakåt och ner i den mörka skogen där han hade lämnat sin son. Han såg skenet från lampan som en liten prick i mörkret. Mike hade inte rört sig.
   Mike ryste av glädje och lättnad. Det där var Petes röst — han var oskadd! Han ville svara men mindes faderns ord: "Även om du hör Petes röst — var den än kommer ifrån — stå blick stilla, svara inte ens!" Och plötsligt blev han rädd igen. Varför hade Pete ropat på honom i stället för att svara på hans fars rop?
   Mikes far stod kvar orörlig. Cassius fanns runt omkring honom nu, en stark osynlig kraft som motarbetade honom, bekämpade honom.
   "Du kan inte gå till honom, Peter!" viskade han. "Mike måste gå till dig, till åsen, till stenbrottet. Och det kommer han inte att göra, Peter. Han vet ingenting om dig — vad du är, vad du vill — men han kommer inte till dig!"
   Cassius var ännu närmare nu, en skugga inuti en skugga som förflyttade sig i en allt snävare cirkel kring honom.
   "Mike!"
   Det ångestfyllda skriket, så nära honom, fick blodet att isa sig i hans ådror.
   Mike hörde skriket, smärtan i det. Å, pappa! tänkte han förtvivlat. Pappa, vad är det här? Men han stod alldeles stilla, utan ett ljud, och höll stadigt i ficklampan.
   "Jag går nu", sa Mikes far. "Tillbaka till min son. Vi går hem tillsammans. Vi två. Utan dig!"
   Skuggorna smälte samman och formades till en enda skugga, och där stod Cassius framför honom, en gänglig gestalt i mörkret, med stora sorgsna ögon i ett blekt förskrämt ansikte. Han såg så verklig ut att Mikes far började tvivla på sitt eget förnuft. Var detta — kunde detta vara — en helt vanlig pojke ändå?
   Det var Cassius som talade först.
   "Herr Jensen! Hur kunde ni veta . . .?" Han avbröt sig med oro i rösten. "Var är Mike ? Jag har ropat och ropat."
   "Och jag har ropat på dig." Mikes far ansträngde sig för att låta som vanligt. "Varför svarade du inte ?"
   "Jag trodde det var Mike", sa pojken. "Jag ropade på honom."
   "Min son är i säkerhet", sa Mikes far. Hans blick var stadig, även om hans röst inte var det, när han såg pojken i ansiktet. "Jag ska tillbaks till honom nu och vi går hem."
   Cassius kom närmare, som för att följa med honom.
   "Utan dig, Peter!"
   Cassius tvekade. I mörkret var de sorgsna ögonen enorma, tvivlande.
   "Ut- ... utan mig ?" sa han.
   "Sluta hyckla, Peter — din tid är förbi!"
   Pojken stod orörlig. "Jag förstår inte", sa han. "Vad har jag gjort för att ni ska lämna mig kvar här, ensam ... i mörkret ...?"
   Är det möjligt, tänkte Mikes far, att han inte vet — vad han är, vad han kom hit för?
   "Lämna min son i fred, Peter! Låt honom leva!"
   Köpslå med döden! tänkte han bistert. Men sa han verkligen allt det här? Talade han med, försökte han beveka en vålnad, en död pojke som vägrade acceptera att han var död? Han blev alldeles kall av förfäran. Vad visste han om de dödas makt? Inte kunde väl han tala med dem eller mäta sina krafter med dem?
   "Jag går nu", sa han. "Följ inte efter mig!"
   Han vände sig om och började gå sin väg, långsamt, medan hjärtat dunkade så det gjorde ont i bröstet på honom för varje steg han tog, bort från den långa skuggan, från det vita, plågade ansiktet, de stora självlysande ögonen som sorgset stirrade efter honom.
   Skulle Cassius följa efter?
   Han gick ett par steg till. sakta, illa till mods ...
   Han hörde inget ljud utom sina egna steg när han trampade på småkvistar som bröts av och prasslet av ormbunkar som svepte mot benen — men han visste att pojken följde efter. Han fortsatte att gå och vågade inte se sig om, för han visste att om han gjorde det skulle allt vara förlorat.
   "Låt mig få följa med er! Låt mig följa med!"
   Det blev åter tyst.
   "Lämna mig inte här! Jag hittar inte tillbaka!"
   Rösten blev ostadig, dog bort i mörkret. Han gick vidare.
   Tystnad nu. Överallt tystnad. Han stannade och lyssnade till den, till den stilla, ljudlösa natten, som förstenad i närvaron av — vad?
   Då fylldes plötsligt luften omkring honom av gråt, en gråt med smärta och förtvivlan i, och det sved i honom av medlidande. Nog var väl detta mänsklig smärta, mänsklig rädsla! Detta var verkligt!
   Han kände sig förvirrad. Hade han misstagit sig? Existerade Cassius verkligen? Enligt rektorn hade det funnits en Peter Ling, hans namn stod fortfarande i skolkatalogen, och Peter Ling var död — hade varit död i tre år. Vem var då detta? Kunde pojken ha känt Ling, tagit hans namn ? Men av vilken anledning ? Var det ett kusligt skämt? Någon som ville skämta med honom? Med Mike? Och i så fall — vem? Rektorn? Nej, det var för absurt. Men varför, då? Varför?
   Han tänkte: Om pojken är verklig . .. Anta att jag har fel i fråga om honom . . . och jag lämnar honom här, irrande omkring i skogen alldeles ensam . . .?
   Gråten upphörde plötsligt. Han vände sig om och stirrade in i mörkret i hopp om att få se en skymt av pojken. Han ropade: "Peter ? Peter, var är . .." och avbröt sig. Han måste vara galen — som försökte ropa på en vålnad! Nej, ingen vålnad .. . en pojke! Han visste det nu, var alldeles säker på det. Detta var en pojke och han hade haft fel. Så fasansfullt! Så idiotiskt av honom! Han var en dåre, som tydligen inte längre kunde skilja mellan fantasi och verklighet! Och pojken då — med sina tankar, sina känslor, sin förvirring över allt dumt han sagt och gjort i kväll, hans hotelser att lämna honom här ensam i denna mörka skog nära ett farligt stenbrott? En pojke som var hans sons kamrat, gäst i hans hus!
   Han tyckte att han såg något som rörde sig långt framför honom. Om pojken just nu var på väg över åsen ...
   "Peter!" Hans röst, hes av oro, ekade i den stilla kvällen. "Rör dig inte — du måste vara mycket nära stenbrottet! Jag kommer och hämtar dig, Peter! Vänta på mig!"
   Han snubblade fram genom snåren, de taggiga buskarna rev sönder hans kläder och rispade hans hud då han förtvivlat slet och drog i grenarna för att skilja dem åt. Han måste hinna fram till pojken!
   Bara en liten bit till nu . . . försiktigt .. . här växte buskarna ännu tätare. Mike hade haft rätt — han borde ha tagit med sig ficklampan. Det var kolsvart.
   Tanken på Mike, ensam därnere i den mörka skogen, väntande på honom, fick honom att stanna upp. Han kunde inte orientera sig riktigt. Han var inte säker på nu var exakt stenbrottet låg.
   Och då hörde han, strax framför sig ett ljud, flera ljud. Han hörde pojken arbeta sig fram genom snårskogen, hörde hans förtvivlade snyftningar.
   "Stå stilla, pojk! Jag kommer! Vi ska gå tillbaka den här vägen, genom skogen. Vi ska gå tillbaka tillsammans, alla tre!"
   Cassius svarade inte. Men snyftningarna och alla andra ljud hade upphört.
   "Peter ?"
   Han tyckte att han såg en skymt av ett vitt ansikte i det höga, svarta gräset. Ja . .. javisst .. . där! Han blev nästan hysterisk av glädje. Han ville skratta. Han skrattade — lågt, för sig själv, åt sig själv — åt sina misstankar, sina fantasier.
   Vi kommer att skratta åt det här tillsammans i morgon, tänkte han. Vi kommer att skratta åt det allihop!
   Han trängde sig försiktigt fram en liten bit till, men fastnade i en hög björnbärsbuske.
   "Herr Jensen ?"
   Rösten, till vänster om honom, fick honom att spritta till. Han kunde ha svurit på att pojken hade stått rakt framför honom! Han kunde väl inte ha misstagit sig på det där ansiktet? Kunde han ha gått i en cirkel ? Men han hade inte hört något ljud, inte sett något röra sig. I totalt mörker kunde man ju förlora orienteringen. Han befriade sig från björnbärsbusken medan han lyssnade efter Cassius. Han väntade en stund och ropade sedan: "Peter ?"
   "Här är jag, herr Jensen!"
   Ja, absolut, det där kom rakt framifrån!
   "Herr Jensen?"
   Nej, nu kom det från vänster. Pojken måste ha flyttat på sig. Han vände sig mot ljudet.
   "Peter? Vi ska åt det här hållet! Försiktigt nu .. . mycket försiktigt! Jag vet inte hur nära stenbrottet vi är! Följ min röst, gå rakt mot mig!"
   Han hörde det prassla i snåren, och plötsligt stod pojken där — med sitt vita ansikte, sina stora mörka ögon, självlysande, sorgsna, sin magra gängliga kropp i mörkret . .. Detta var ingen vålnad, bara en vettskrämd pojke — men räddad nu — räddad!
   Darrande av sinnesrörelse sträckte han ut händerna för att gripa tag i pojken, dra honom framåt till säker mark. Men hans händer famlade i tomma luften. Han greps av en så våldsam skräck att han inte hann tänka en enda redig tanke innan marken under honom gav vika och han störtade rakt ner i en svart avgrund och stenbrottets djupa kalla vatten slöt sig om honom.

Uppe på åsen gled ett töcken fram i mörkret. Ljudlöst.
   Ficklampan som Mike höll i blinkade och slocknade. Han huttrade av köld och rädsla. Han kunde inte höra ett enda ljud. Inga nattdjur rörde sig i snåren runt omkring. Skogen var så stilla som om ingenting levde i den.
   Då gled en skugga hastigt förbi i skuggorna, något mörkt inne i mörkret, och en röst ropade:
   "Mike? Mike ?"
   Pete! Det var Pete!
   "Mike! Kom!"
   Där var rösten igen, fortfarande dämpad, men ivrig, bedjande. Mike hörde den och darrade. Vad skulle han göra ? Han hade ju lovat sin far att inte svara, inte flytta sig ur fläcken. Varför ... varför . . . hade far fått honom att lova det ? Vad hade han varit rädd för? Å, det här var naturligtvis en dröm det också — precis som tidigare när Pete ropade. Han kunde inte vara — kunde inte vara — här ensam i natten, djupt inne i skogen, medan far letade någonstans efter Pete, som nu ropade på honom i mörkret! Och i drömmen kunde väl ingenting skada en — inte skada en på riktigt ?
   "Mike! Kom!"
   Ja, han skulle svara! Han skulle gå till Pete, och tillsammans skulle de leta rätt på far.
   "Okej, Pete!" ropade Mike. "Jag kommer, Pete! Jag kommer!"

Originalets titel Cassius, först publicerad 1973 i tidskriften "Spectre".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki