FANDOM



   Av: Lord Dunsany
   
   Det var sed att prästerna varje torsdagskväll steg in i Chu-bus tempel och mässade: "Det finns ingen utom Chu-bu."
   Och allt folket jublade och ropade: "Det finns ingen utom Chu-bu." Och honung offrades till Chu-bu, och majs och fett. Sålunda hedrades han.
   Chu-bu var en mycket gammal avgud, vilket framgick av färgen på träet. Han hade snidats i mahogny, och efter snidandet hade han polerats. Sedan hade han placerats på dioritpiedestalen med fyrfatet framför där man brände kryddor, och de grunda guldfaten där man offrade fett. Sålunda dyrkade man Chu-bu.
   Han måste ha stått där i mer än hundra år när prästerna en dag kom in med en ny gudabild i Chu-bus tempel och placerade den på en piedestal nära Chu-bus och sjöng: "Även Sheemish finns."
   Och allt folket jublade och ropade: "Även Sheemish finns."
   Sheemish var uppenbarligen en modern avgud, och fast träet var färgat mörkrött kunde man se att han hade snidats helt nyligen. Och honung offrades till Sheemish liksom till Chu-bu, och även majs och fett.
   Chu-bus vrede kände inga gränser; han var rasande hela den natten, och nästa natt var han fortfarande rasande. Situationen krävde omedelbara underverk. Det stod knappast i hans makt att slå hela staden med pest och döda alla prästerna, alltså koncentrerade han klokt nog de gudomliga krafter han ägde på att frambringa en liten jordbävning. "Därmed",tänkte Chu-bu, "ska jag visa att jag är den ende guden, och människorna kommer att spotta på Sheemish."
   Chu-bu ansträngde sig och ansträngde sig utan att någon jordbävning inträffade när han plötsligt märkte att den avskydde Sheemish också vågade försöka göra ett underverk. Han avbröt arbetet med jordbävningen och lyssnade, eller jag borde kanske säga kände, på vad Sheemish tänkte; för gudar är medvetna om tankar medelst ett sinne som är helt olikt våra fem. Sheemish försökte också göra en jordbävning.
   Den nye guden försökte antagligen visa sin betydelse. Jag betvivlar att Chu-bu förstod eller brydde sig om skälet; det var tillräckligt för en avgud som redan led avundens alla kval att hans motbjudande rival var på vippen att göra ett underverk. Chu-bus alla krafter gjorde omedelbart tvärtom och kämpade emot varje slags jordbävning, även en liten sådan. Så förblev det en tid i Chu-bus tempel, och sedan kom ingen jordbävning.
   Att vara en gud och misslyckas med ett underverk är en förkrossande upplevelse; det är som om en människa skulle vara på vippen att nysa ordentligt och sedan ingen nysning kommer; det är som om man skulle försöka simma i kraftiga stövlar eller försöka erinra sig ett fullkomligt bortglömt namn; allt detta upplevde Sheemish.
   Och på tisdagen kom prästerna in, och folket, och de bad till Chu-bu och offrade fett till honom och sade: "O Chu-bu, som har skapat allt", och sedan sjöng prästerna: "Även Sheemish finns", och återigen jublade folket och ropade: "Även Sheemish finns"; och Chu-bu blev förödmjukad och sade inget på tre dagar.
   Nu var det så att det fanns heliga fåglar i Chu-bus tempel, och när den tredje dagen och dess natt var inne stod det klart för Chu-bu att det fanns lort på Sheemishs huvud.
   Och Chu-bu talade till Sheemish så som gudar talar, utan att röra läpparna eller bryta tystnaden: "Det finns lort på ditt huvud, Sheemish." Hela natten muttrade han gång på gång: "Det finns lort på Sheemishs huvud." Och när det ljusnade och röster hördes på avstånd gladdes Chu-bu och ropade tills solen stod högt på himlavalvet: "Lort, lort, lort på Sheemishs huvud", och vid middagstid sade han: "Och denne Sheemish påstår sig vara en gud." Sålunda förödmjukades Sheemish.
   Och på tisdagen kom en präst och tvättade hans huvud med rosenvatten, och han tillbads igen när de sjöng: "Även Sheemish finns." Chu-bu var ändå tillfreds, för han sade gång på gång: "Sheemishs huvud har besudlats, det räcker." Och si! en kväll fanns det lort även på Chu-bus huvud, och detta observerade Sheemish.
   Det är inte med gudar som med människor. Vi blir vreda på varandra och glömmer det igen, men gudars vrede mildras aldrig. Chu-bu mindes och Sheemish glömde inte. De talade på ett annat sätt än vi, i tystnad men mycket tydligt för varandra, och deras tankar var inte heller som våra tankar. Vi får inte döma dem efter mänskliga mått. Hela natten talade de, och hela natten sade de endast dessa ord: "Lortige Chu-bu", "Lortige Sheemish", "Lortige Chu-bu", "Lortige Sheemish." Inget annat. Deras vrede hade inte mildrats i gryningen, och ingen av dem hade sagt något nytt. Och Chu-bu insåg långsamt att han inte var något annat än Sheemishs jämlike. Alla gudar är avundsjuka, men denna jämlikhet med uppkomlingen Sheemish, en målad träklump som var hundra år yngre än Chu-bu, och denna tillbedjan av Sheemish, i Chu-bus eget tempel, var särskilt irriterande. Chu-bu var ovanligt avundsjuk till och med för att vara en gud, och när det blev tisdag igen, tredje gången Sheemish skulle tillbedjas, stod Chu-bu inte längre ut. Han kände att hans vrede måste släppas fram till vilket pris som helst, och han återgick med alla sina rasande krafter till att försöka göra en liten jordbävning. De bedjande hade just lämnat templet när Chu-bu koncentrerade sig för att göra detta underverk. Då och då stördes hans koncentration av det nu välbekanta tillmälet: "Lortige Chu-bu", men Chu-bu ansträngde sig häftigt utan att ens avbryta sig för att säga det han ville säga och redan hade sagt niohundra gånger, och med tiden upphörde även dessa störande ord.
   De upphörde eftersom Sheemish hade återupptagit ett arbete som han aldrig riktigt hade övergivit, försöket att visa sin makt och förödmjuka Chu-bu genom att göra ett underverk, och eftersom trakten var vulkanisk hade han bestämt sig för att en liten jordbävning var det underverk som var enklast att utföra för en liten gud.
   En jordbävning som frammanas av två gudar har dubbelt så stor chans att inträffa som när den önskas av en enda, och en oändligt större chans än när två gudar drar åt varsitt håll; liksom, för att ta fallet med två äldre och större gudar, att vi har de största tidvattnen när solen och månen drar i samma riktning.
   Chu-bu visste inget om tidvatten, och han var alltför upptagen av sitt underverk för att observera vad Sheemish sysslade med. Och plötsligt skedde underverket.
   Det var en mycket lokal jordbävning, för det finns fler gudar än Chu-bu eller Sheemish och gudarna hade bara frammanat en liten jordbävning, men den lossade några pelare i kolonnaden som höll upp en sida av templet, och en hel vägg rasade och stadens små hyddor ruskades om litet och en del dörrar kilades fast så de inte gick att öppna; det var tillräckligt, och för ett ögonblick tycktes det som om det vore allt; varken Chu-bu eller Sheemish befallde något mer, men de hade frigjort en lag som var äldre än Chubu, tyngdlagen som kolonnaden hade hållit i schack i hundra år, och Chu-bus tempel darrade och stod sedan orörligt, vacklade och föll samman över Chu-bu och Sheemish.
   Ingen bygge upp det igen, för ingen vågade närma sig så förfärande gudar. En del sade att Chu-bu hade gjort underverket, men en del sade att det var Sheemish, och detta ledde till stridigheter. De räddhågade skrämdes av de båda sekternas fiendskap och försökte kompromissa och sade att båda hade gjort underverket, men ingen anade sanningen, att alltsammans berodde på avund.
   Och ett talesätt uppkom, och båda sekterna trodde på det, att envar som rör vid Chu-bu skall dö, och envar som ser på Sheemish.
   Sålunda kom Chu-bu i min ägo en gång när jag reste bortom Tings berg. Jag hittade honom liggande på rygg i Chu-bus tempel med sina händer och tår stickande upp ur bråten, och i den ställning som jag då fann honom har jag honom än i dag på min spiselkrans, eftersom faran för att han faller då är mindre. Sheemish hade krossats, så jag lät honom ligga kvar.
   Och det finns något så hjälplöst hos Chu-bu där han ligger med sina feta händer sträckta upp i luften att jag ibland av rent medlidande bugar mig för honom och ber: "O Chu-bu, du som har skapat allt, hjälp din tjänare."
   Chu-bu kan inte göra så mycket, men jag är säker på att han en gång när jag spelade bridge gav mig trumfäss sedan jag hela kvällen inte hade haft ett enda kort som var något att ha. Och slumpen kunde ha gjort lika mycket för mig, men det sade jag inte till Chu-bu.
   
   Ur: "Huset vid världens kant", översatt av Sam J Lundwall 1989, novellen först publicerad i: The Book of Wonder, The Last Book of Wonder 1912 och 1916
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki