Fandom

Svenskanoveller Wiki

City

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share


Av: Per Hagman

Att älska någon innebär inte alltid att man enbart känner lyckokänslor. Ibland kan andra mörka känslor ta överhanden. Hur känns svartsjuka? Som tandvärk eller kanske ett öppet sår i själen? Beskriv i en kort text hur du upplever svartsjuka.

   VISST KAN SOLEN lysa över alla de goda och över alla de onda, som någon berömd författare skrev. Visst kan solen lysa trots att det är en osedvanligt kylig och rå eftermiddag på väg att bli en kväll i mitten av september. En kväll med ovant ruggig fukt som tar sig in genom blusar och kavajer och alltför tunna sommarjackor och som får människor att dröja framför resebyråernas skyltfönster på Sveavägen.
   Ändå lyser solen sent och är man inomhus värmer den och inte tänker han på hur lätt det är att mista den man håller kär; inte tänker han på hur lätt hänt det är att man bara har sig själv att skylla när man förlorar den man älskar.
   För om man nu älskar lika högt som den högt älskade älskar tillbaka och om man till skillnad från så många andra älskande faktiskt kan tala med varandra, kommunicera, reda ut, komma överens och kompromissa, då vore det ju löjligt om han skulle stå här vid fönstret och titta ner på city och låta den oro som huvudet åtrår ta över.
   Låg och liten, tänker han. Han vore låg och liten om han tänkte oroliga tankar, låg och liten om han lät sig gripas av rädslan igen.
   Hon har brutit löften, han har överreagerat. Det har hänt. Men de har skämts över sig själva inför varandra efteråt och de har talat med varandra och de har gått varandra till mötes.
   Så tänker han när han står och tittar ner på city och hans älskade just lämnat honom för att gå till den nattklubb som är hennes arbetsplats.
   Men inte för att dansa, nej inte dansa.
   Bara för att servera, ja bara servera.
   Det är kväll och han tittar ner på city och han tänker att han inte kan känna någon enda liten taggig spiral inuti sig själv. Inga onda svarta taggiga spiraler av oro eller svartsjuka eller misstro. Inga sådana spiraler som så lätt kan ringla sig snabbare och snabbare inuti tills de sprakar till och får allt inuti att fatta eld. Inga sådana spiraler som blir fler och fler och aggressivt knastrande tränger ut genom kroppen och lindar sig runt och tänder an, flammar upp.
   Han står vid sitt fönster och tänker att det är en vackert vardagsvemodig skymning som sänker sig över city och snart ska göra människorna svåra att urskilja och där är inga inga onda spiraler inuti, bara syner av city, bara reflektioner kring vad han ser.
   Han ser två välklädda blonda kvinnor i dryga trettioårsåldern som han tänker såg den stora världen och de spännande männen och de sena nätternas konsekvenser på åttiotalet och som nu kindpussar varandra och strax kommer att sitta på något moderiktigt kafé med varsin kallnande caffe latte och som egentligen hade tänkt att förhöra varandra på komvuxläxan men som kanske istället ska hemfalla åt skvaller och minnen av den stora världen och de spännande männen och de sena nätternas konsekvenser.
   Och så ser han hur ett par nätt och jämnt könsmogna pojkar i sextiotalsglasögon och luvjackor och sådana där moderna för stora jeans sneddar över gatan med just inhandlade begagnade skivor och han tänker på det besynnerliga i att denna generation pojkar gör allt för att se brittisk ut. Men så är han inte längre tjugo och att han inte begriper sig på de unga pojkarna är nog bara naturligt när han inte längre är en ung pojke själv och det är något som enbart känns befriande.
   Och kanske längtar någon av dessa pojkar just i denna stund efter att få kyssa sin älskade som lagom till att terminen började flyttade till London och i just denna stund kysser en annan pojke därför att hon för första gången träffat en som är brittisk på riktigt. Eller så har han redan glömt sin älskade och längtar istället efter att få kyssa någon av de unga skönheter som står under Svampen i smala stretchjeans med uppvik, eller turnups som det numera kallas. Kanske just den skönheten som huttrar i väntan på väninnor som hon ska till någon sylta tillsammans med för att dricka billig öl innan de fortsätter och kanske, men bara kanske, lyckas komma in på någon av de nattklubbar som är populära för tillfället och där männen är äldre och berömda och spännande och som kommer att ge dessa skönheter sena nätters konsekvenser att om tio år minnas över kallnande caffe latte istället för att förhöra varandra på komvuxläxor.
   Och så ser han knappt mer än silhuetten av en servitris i fönstret på en krog och han tänker att hon är inne på sin andra eller kanske tredje arbetstimme och att han om han bara haft en kikare skulle kunna se hur hon efter ett par lugna eftermiddagstimmar nu liksom biter ihop och tar det där speciella djupa andetaget som är varje servitris insikt om att det kommer gäster även ikväll, att det kommer att göra ont i ryggen även ikväll och att hon även ikväll kommer att få servera ganska, men bara ganska, framgångsrika män i trettioårsåldern som allihop kommer att vilja förefalla världsvana och därför ska beställa in den allra dyraste konjaken till espresson efter middagen.
   Och så flyttar han blicken och ser alla de medelålders människor som har färdiga liv att ta hand om och som varken har tid eller behov av att diskutera calvados eller konjak och som allihop rör sig på det sätt man rör sig när man har ett mål eller en mening som inte handlar om att få sin fåfänga tillfredsställd och de hastar över gatorna och över torgen på väg hem eller på väg till möten eller kvällskurser eller middagar med livskamrater eller familjer.
   Och så ser han alla de som rör sig på helt andra sätt och som är eller kommer att bli narkomaner eller alkoholister eller dårar och sedan.
   Sedan sluter han ögonen för en kort sekund och känner efter ytterligare en gång. Att inga onda tankar tänks, att inga svarta spiraler skall ta honom ikväll.
   När så skymningstimmen på sitt skandinaviskt pretentiösa, eller åtminstone mycket långsamma, vis gått från blå till svart lämnar han sitt fönster och tänker att han ska laga middag och äta den framför tv:n och att kvällen nog ska gå och att alla timmar ska passera som ingenting om han bara lägger upp ett litet schema för sig själv och tar det så lugnt han kan.

   Hon sitter ännu i vanliga kläder och röker och lyssnar halvhjärtat på servitörer. Som röker snabbare och som dricker kaffe med mjölk ur ölglas trots att hovmästaren alltid säger att man inte får det därför att diskmaskinerna inte tar bort fettbeläggningen som mjölken lämnar efter sig. Hon önskar hon kunde lyssna till servisens rutinmässiga gnäll för att komma närmare varandra; gnäll över kvällen och gästerna och krogen i sin helhet.
   Men deras prat är alltför engagerande.
   Hur gärna skulle hon inte vilja tänka på något annat än det ledsamma?
   Det ledsamma som de så många gånger talat om, så många gånger grälat och bråkat om.
   Nog kan man säga att hon ljugit för honom idag och att för första gången ljuga för den man älskar är att bygga om en kärlek, vare sig man vill eller inte. Så är det ju. Men om det inte varit för bådas bästa, om det inte varit för hans skull, om det inte varit för kärleks skull och för att göra honom lugn och glad, då hade hon ju inte ljugit.
   Få sysselsättningar känns som ett sådant slöseri med tid som den här grälla bristen på sysselsättning: att sitta i en nattklubbs rökrum bland servitörer som väntar på att nattklubben ska bli nattklubb. Vilket den inte kan så länge det inte är natt och den bidar sin tid som låtsaselegant restaurang.
   Man kan lösa nedspillda kvällstidningars korsord och man kan vika dyra engångsservetter åt servitörer och man kan lyssna till deras gnäll och så lätt göra bristen på sysselsättning till den allra bekvämaste bädd för att tänka på bekymmer.
   Men det tänker hon inte göra.
   Nej.

   Om man bor mitt i city och om man inte kunnat äta sig mätt därför att maten smakat papper och om man försökt se alla sorters program på tv men inte fastnat för något och om klockan för längesedan passerat midnatt och man ändå är rastlös, då är det ju inte konstigt om man plötsligt får lust till en promenad.
   Nog har han självinsikt, nog vet han att något litet och oformulerbart skaver inuti. Men ändå är under total kontroll och det är just därför som han är medveten om det.
   Höst i luften?
   Kanske. Men ändå inte den sortens klara krispiga höst som han själv skulle kalla för typisk höst.
   Det är kyligt, lite ruggigt.
   Men inte höst.
   Mycket folk för att vara torsdagsnatt veckan före löning är det.
   Kanske är det den märkliga andningen och hjärtslagen som förändrar upplevelsen av luften och gör den så egendomligt kylig, eftersom han är varm inuti?
   Även utanför nattklubben är det mycket folk för att vara torsdagsnatt veckan före löning.
   Ja, det är det.
   Men han ska inte behöva skämmas.
   Att vara rastlös eller sömnlös och slå en lov kring sin älsklings arbetsplats och ta en drink i väntan på att hon ska sluta; inte är det något man ska behöva ursäkta sig för? Speciellt inte när man bor just runt hörnet. Snarare är det väl lite romantiskt?

   Hur mycket hellre hade hon inte tillbringat kvällen med honom? Ätit middag, sett på tv, älskat, motvilligt stigit upp ur sängen, duschat, gjort sig i ordning, stoppat om honom, kysst honom godnatt och gått ner och börjat vid tolv. Som hon gjort i så många år nu.
   Hade det funnits en enda anledning för honom att oroa sig hade hon ju slutat. Då hade hon ju inte gått så långt som till att ljuga. Men detta är den enklaste och bäst betalda sysselsättning hon någonsin haft och någonsin kan få innan hon bestämmer sig för vad hon ska utbilda sig till.
   Vid jul ska hon ju sluta, till våren ska hon börja plugga och då kommer det inte att spela någon som helst roll att hon lju git under dessa sista månader, nästan bara veckor kan man faktiskt säga.
   För bara därför att hon älskar honom har hon sagt att hon gått över till att servera och bara därför att hon älskar honom har hon till slut suttit av timmarna här fram till tolv och bara därför att hon älskar honom känns det som ett löjligt billigt pris för att hålla kärleken fin. Det är så hon tänker när hon stretchar i glitterstring mot en is-maskin i en kökskorridor.

   Det irriterar honom att han utan att kunna hjälpa det ler ansträngt när vakten ser honom i den oroliga folkmassan utanför entrén och nickar och vinkar fram honom och att han sedan och utan att kunna hjälpa det lika ansträngt säger att han tänkte bara ta en drink och kolla om tjejen slutar snart vet du och när vakten då ler vänskapligt tillbaka och säger visst tycker han inte att det ligger något menande eller obehagligt i varken leendet eller hans visst och det är ju ett gott tecken på att de onda tankarna och de svarta spiralerna ändå håller sig på avstånd.
   Han går varken snabbt eller långsamt upp för trappan och han nickar åt den sortens människor som en gång var hans liv och som år ut och år in uteslutande lever av och på och för natten och vars dåliga vanor och nattliga gemenskap han är så lycklig över att han inte längre delar. Är så lycklig över att han äntligen växt ifrån.
   Om han nu vill träffa henne, om han nu vill sitta och ta en stilla drink och vänta på att hans älskade ska sluta, om där inte fanns något mycket litet men svart och stickigt, då skulle han förstås omedelbart gå upp till höger.
   Och visst ska han gå upp till höger, men ändå via dansgolvet.
   Rakt fram tränger han sig och akustiken blir bättre, musiken klarare och han varseblir den sött beska doften av rökmaskinsrök och ljusen som spelar ner över dansgolvet längst där inne.
   Men allt som på den tiden då han levde av och på och för natten slog ut i honom som en stor färgglad blomma är nu bara en liten liten torkad blomma; som en souvenir från en annan tid när han stiger in i det som är varje nattklubbs hjärta: stora golvet.
   Över stora golvet längs med baren genom trängseln går han och om han nyss mindes en stor färgglad blomma och sedan tänkte på en prydnadsblomma är den blomma som nu ska slå ut i honom ful, så ful.
   Det är en blomma med mörka skrovliga blad och med stjälk som en ond och svart och klibbigt taggig spiral som slår ut i honom när han ser henne i buren.
   Ja, han är jord för allra vidrigaste blommorna att växa i.
   I string med paljetter och en minimal överdel visar hon upp den kropp som hon lovat honom att han från och med idag är den enda som ska få se.
   I string med paljetter och minimal överdel dansar hon med inoljad kropp på ett sätt som det är nästan overkligt att se sin älskade dansa på om man inte är förberedd.
   Och om det dessutom i samma bur dansar en fullständigt främmande man med lika inoljad och naken och vältränad kropp, då blir man lätt stående stirrande.
   Och om denna främmande man sjunker ner på knä och greppar tag om den älskades stjärt och trycker sitt ansikte mot hennes sköte medan den man älskar fortsätter att dansa med så sexuellt explicita rörelser som möjligt och vänder ansiktet upp mot taket och ljusen och sluter ögonen i njutning, då kan till och med den mest högljudda musik och mest påfrestande trängsel plötsligt bli tyst som en avlägsen gas.
   Och om man då sluter sina egna ögon som i förnekelse så ser man bara hur det utmed den skrovliga svarta blommans stjälk rinner en syn. En bild av hur den man älskar står naken i en bur och knullar en främmande mans ansikte med sitt underliv inför publik.
   Man kan känna svindel, man kan blunda så hårt man kan och försöka svälja bort blomman inuti. Men om man är jord för allra vidrigaste blommor och om de för längesedan skjutit skott och ett svart och stickigt ogräs tagit över resten av ens kropp och fyllt bröstet och halsen så att det känns som att man inte längre kan andas. Då är det ett under om man kan hålla sig kvar vid känslan av att man måste ut, hålla sig till det sjukliga begäret efter frisk luft för att inte förlora medvetandet eller kräkas.
   »Du kan väl ta en öl åtminstone«, säger dansaren som svettig och halvnaken sitter vid ett bord i den tömda och upptända lokalen när hon så snabbt hon kunnat duschat och bytt om och passerar honom på väg mot utgången.
   »Nä, inte ikväll«, svarar hon och gör en min av att vara trött och utsjasad.
   Dansaren gör då en mycket feminint viftande rörelse med handen och undrar retsamt om det kanske finns en svartsjuk pojkvän som väntar där hemma och innan hon hinner svara brister han ut i ett nästan kvittrande skratt medan hans pojkvän sträcker sig efter och därpå tömmer hans ölglas, varpå dansaren daskar pojkvännen på handen samtidigt som han till henne säger nänä baby men då ses vi väl imorgon då och hon säger ja det gör vi.

   Visst kan en man gå hem till sitt hem och sätta sig i den stol han alltid suttit i och visst kan den han älskar stiga in i hemmet som är deras hem tillsammans och slänga sin väska på golvet och stiga ur sina skor. Visst kan mannen då resa på sig och höra sin älskade säga något som han inte längre förstår. Visst kan hon då titta på honom med en min som först är undrande och sedan rädd.
   Visst kan han då minnas den iskalla förmiddag då de gick och köpte bröd för att mata fåglarna vid Strömparterren. Eller då de gömde sig kvar på NK efter stängning och hade kuddkrig tills larmet gick och vakterna kom springande och de höll på att kikna av skratt så som bara nyförälskade kan kikna av skratt när kärleken gör älskande osårbara. Eller natten på Cypern då de i timmar låg alldeles tysta och stilla och tätt intill varandra på stranden i väntan på att få se hundraåriga jättesköldpaddshonor kravla upp i den månskenssmek-ta sanden för att lägga sina ägg.
   Visst kan han minnas allt sådant, men det är ingenting han tänker på när han slår. För det han tänker på när han slår är att han ska slå henne tills hon inte längre är älskad. Inte kan bli det. Inte av någon ond, inte av någon god. Inte av någon sol, inte av någon måne. Inte av någon.


Närstudium

   1. Hur vet vi att det har förekommit bråk i deras förhållande?
   
   2. På vilket sätt har de löst de problem de haft?
   
   3. Vad har kvinnan jobbat med?
   
   4. Hon har lovat mannen att byta jobb. Till vad?
   
   5. Vad gör han för att hålla sina svartsjuka tankar i styr?
   
   6. Vad kan han mena med »de sena nätternas konsekvenser«?
   
   7. Vilket slags uteliv hade han tidigare?
   
   8. Varför stannar hon inte hemma tills det är dags att uppträda?
   
   9. Varför ljuger hon för honom?
   
   10. Hur ursäktar han för sig själv att han går till nattklubben?
   
   11. Hur reagerar mannen när han ser henne dansa?
   
   
Funderingar
   
   Vilken stämning ger vädret åt novellen? Hur är det kopplat till mannens känslor?
   
   Har tiden på dygnet någon betydelse för stämningen?
   
   Hur kan man se att författaren är välbekant med den här miljön? Ge några exempel.
   
   Hur beskrivs mannens svartsjuka?
   
   Tycker du att det finns någon anledning till den?
   
   
Diskussion
   
   Varför blir människor svartsjuka?
   
   Kan det någonsin vara något positivt?
   
   Smaka på ordet svart sjuka. Är det en bra beskrivning av vad som händer i oss?
   
   Var går gränsen för att det blir en »sjuka« — en sjukdom?
   
   
Eget skapande
   
   Hur tar man sig ur ett förhållande där svartsjukan tagit överhanden och förstör livet? Skriv några råd till en person som befinner sig i en sådan situation.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki