FANDOM



Av: Alice Munro

   »Det är inte bra att ha pengarna koncentrerade till en enda familj, så som det är här«, sa mr Carlton. »Jag menar för en flicka som min dotter Corrie till exempel. Det är inte bra. Ingen är på samma nivå.«
   Corrie satt på andra sidan bordet och såg gästen i ögonen. Hon tyckte tydligen att det var lustigt.
   »Vem ska hon gifta sig med?« fortsatte pappan. »Hon är tjugofem.«
   Corrie höjde ögonbrynen, gjorde en grimas.
   »Du missade ett år«, sa hon. »Tjugosex.«
   »Ja, skratta du bara«, sa pappan.
   Hon skrattade högt, för vad skulle hon annars göra, tänkte gästen. Han hette Howard Ritchie, och han var bara några år äldre än hon men hade redan fru och en ung familj, något som pappan genast hade tagit reda på.
   Hennes ansiktsuttryck skiftade väldigt snabbt. Hon hade kritvita tänder och kort, lockigt hår som var nästan svart. Höga kindben som fångade ljuset. Ingen mjuk kvinna. Inte mycket kött på benen, något som fadern mycket väl skulle kunna få för sig att säga därnäst. Howard Ritchie föreställde sig att hon var den sortens flicka som spelade mycket golf och tennis. Trots att hon var snabb i repliken trodde han att hon var konventionell i sitt sätt att tänka.
   Han var arkitekt och hade just inlett sin karriär. Mr Carlton envisades med att kalla honom kyrkoarkitekt, eftersom han just då var sysselsatt med att renovera tornet i stadens anglikanska kyrka. Ett torn som varit nära att rasa innan mr Carlton kom och räddade det. Mr Carlton var inte anglikan – det hade han flera gånger påpekat. Han tillhörde metodistkyrkan och var metodist ända in i märgen, vilket var skälet till att han inte hade någon sprit i huset. Men en fin kyrka som den anglikanska borde inte förfalla. Och man kunde inte förlita sig på att anglikanerna själva skulle göra något – de tillhörde en fattig samhällsklass av irländska protestanter som skulle ha rivit tornet och satt dit något som blivit en skamfläck för stan. De hade förstås inte pengarna, och de skulle inte ha förstått att man behövde en arkitekt snarare än en snickare. En kyrkoarkitekt.
   Matsalen var fasansfull, åtminstone enligt Howards uppfattning. Detta var i mitten av femtiotalet, men allting såg ut att ha sitt ursprung i tiden före sekelskiftet. Maten var med nöd och näppe ätbar. Värden slutade aldrig prata. Man kunde tycka att flickan borde bli utmattad av det, men det verkade som om hon för det mesta var nära att brista i skratt. Innan hon var klar med efterrätten tände hon en cigarett. Hon bjöd Howard på en och sa högt och tydligt: »Bry dig inte om pappa.« Han tog emot cigaretten men fick ändå inte högre tankar om henne.
   Bortskämd rik fröken. Ofin.
   Plötsligt frågade hon honom vad han tyckte om Tommy Douglas, premiärministern från Saskatchewan.
   Han sa att hans fru stödde honom. Egentligen tyckte inte frun att Douglas stod tillräckligt långt åt vänster, men han tänkte inte ge sig in på det.
   »Pappa älskar honom. Pappa är kommunist.«
   Det fick mr Carlton att ge till en fnysning som dock inte tystade henne.
   »Ja, du skrattar åt hans skämt«, sa hon till pappan.
   Strax därpå tog hon med sig Howard ut för att visa honom omgivningarna. Huset låg mittöver gatan från fabriken som tillverkade herrkängor och arbetsskor. Men på husets baksida fanns stora gräsmattor och en flod som ringlade sig halvvägs runt stan. Det fanns en upptrampad stig ner till flodstranden. Hon gick före, och då såg han något som han inte säkert kunnat konstatera förut. Hon var halt på ena benet.
   »Är det inte brant på vägen tillbaka?« frågade han.
   »Jag är inte invalid.«
   »Jag ser att du har en roddbåt«, sa han för att halvt om halvt urskulda sig.
   »Du skulle gärna få följa med ut i den, men inte just nu. Nu måste vi se på solnedgången.« Hon pekade ut en gammal köksstol som var placerad där för att man skulle kunna sitta och se på solnedgången, och hon sa åt honom att slå sig ner. Själv satte hon sig på gräset. Han skulle just fråga om det inte var svårt för henne att resa sig men lät bli.
   »Jag har haft polio«, sa hon. »Det är bara det. Mamma fick det också, och hon dog.«
   »Det var tråkigt att höra.«
   »Ja, det är det väl. Jag minns henne inte. Nästa vecka ska jag resa till Egypten. Förut var jag väldigt pigg på att fara, men nu tycker jag nästan att det kan kvitta. Tycker du att det skulle vara roligt?«
   »Jag måste förtjäna mitt uppehälle.«
   Han var förvånad över det han sagt, och naturligtvis fick det henne att fnittra.
   »Jag talade i allmänna ordalag», sa hon högtidligt när hon hade fnittrat färdigt.
   »Jag också.«
   Någon läskig lycksökare skulle förstås lägga beslag på henne, någon egyptier eller liknande. Hon verkade både djärv och barnslig. I början kunde en man kanske tycka att hon var spännande, men sedan skulle det säkert kännas tröttsamt med sådan rättframhet och självsäkerhet, om det nu var det det var. Men det fanns förstås pengar, och för vissa män blev det aldrig tröttsamt.
   »Du får aldrig nämna mitt ben inför pappa, för då blir han kolerisk«, sa hon. »En gång avskedade han inte bara en kille som retade mig utan hela hans familj, och då menar jag till och med kusiner.«
   Från Egypten kom underliga vykort, skickade till hans firma, inte hem. Fast hur skulle hon ha kunnat känna till hans hemadress?
   Inte en enda pyramid på. Ingen sfinx.
   Istället kom det ett med Gibraltarklippan och en kommentar där det stod att det var en raserad pyramid. På ett annat syntes några flacka mörkbruna fält, Gud vet var, och där stod: »Melankolins hav.« Där fanns också ett finstilt meddelande: »Förstoringsglas går att få tag i, skicka pengar.« Som tur var fick ingen på kontoret syn på korten.
   Han hade inte tänkt svara men gjorde det i alla fall: »Förstoringsglaset oanvändbart, återbetala beloppet.«
   Då han visste att hon hunnit hem från pyramiderna men inte om hon befann sig i hemmet eller om hon hade gett sig iväg på någon annan utflykt, körde han till hennes stad för att göra en onödig inspektion av kyrkspiran.
   Hon var hemma och skulle stanna hemma en tid. Pappan hade drabbats av en stroke.
   Det fanns egentligen inte mycket hon kunde göra. En sköterska kom på hembesök varje dag. Och en flicka som hette Lillian Wolfe hade hand om brasorna, som alltid var tända när Howard kom. Hon utförde förstås också andra hushållsbestyr. Corrie kunde själv inte riktigt göra upp en brasa eller laga en måltid; hon kunde inte skriva maskin, hon kunde inte köra bil, inte ens med en uppbyggd sko till hjälp. Howard tog över när han kom. Han såg till brasorna och tog hand om olika saker i huset. Han fick till och med besöka Corries far, om den gamle orkade med det.
   Han hade inte varit säker på hur han skulle reagera inför benet i sängen. Men på något sätt kändes det mer tilltalande, mer unikt än resten av henne.
   Hon hade talat om att hon inte var oskuld. Men det visade sig vara en komplicerad halvsanning, och skälet till det var pianoläraren. Det hade hänt när hon var femton, och hon hade gått med på det pianoläraren ville, eftersom hon tyckte synd om människor som så hett önskade något.
   »Ta det inte som en förolämpning«, sa hon och förklarade att hon inte hade fortsatt tycka synd om människor på det sättet.
   »Det hoppas jag verkligen«, sa han.
   Sedan hade han en del att berätta om sig själv. Att han hade plockat upp en kondom innebar inte att han regelbundet förförde kvinnor. Han hade faktiskt bara gått till sängs med en enda människa förut, och det var hustrun. Han hade vuxit upp i ett strängt religiöst hem och trodde fortfarande i viss mån på Gud. Men det höll han hemligt för frun, som bara skulle skämta om saken, eftersom hon var mycket vänstervriden.
   Corrie sa att hon var glad över att det de gjorde – det de just gjort – tydligen inte störde honom, och det trots hans tro. Hon sa att hon själv aldrig hade haft tid för Gud, eftersom hon hade haft nog med pappan.
   Det var inte problematiskt för dem. Howards jobb krävde ofta att han reste iväg på dagliga inspektioner eller klientbesök. Att köra från Kitchener tog inte lång tid. Och numera var Corrie ensam i huset. Pappan hade dött, och flickan som hade arbetat där hade flyttat till en större stad för att skaffa jobb. Corrie hade gett sitt bifall till det och till och med skänkt henne pengar till maskinskrivningslektioner, så att hon skulle kunna förkovra sig.
   »Du är för klyftig för att hålla på med hushållsarbete«, hade hon sagt. »Låt mig få veta hur det går.«
   Huruvida Lillian Wolfe använde pengarna till maskinskrivningslektioner eller något annat var inte känt, men hon fortsatte med hushållsarbete. Detta upptäcktes vid ett tillfälle då Howard och hans fru var bjudna på en finare middag hemma hos ett nyrikt par i Kitchener. Lillian serverade vid middagen och kom då att se mannen som hon hade mött hemma hos Corrie. Mannen som hon sett med armen om Corrie då hon kom in för att duka ut eller ta hand om brasan. Av samtalet framgick att frun som satt med vid middagen varit hans fru också vid den tidpunkten.

   Howard sa att han inte genast berättat för Corrie om middagsbjudningen, eftersom han hade hoppats att den inte skulle få några konsekvenser. Kvällens värd och värdinna var inte alls nära vänner till honom eller hans fru. Absolut inte till frun, som efteråt gjorde sig lustig över deras politiska åsikter. Det hade varit en affärsmiddag. Och det var inte något hus där man kunde tänka sig att tjänstefolket skvallrade med värdinnan.
   Nej, det var det sannerligen inte. Lillian sa att hon inte hade nämnt ett ord. Hon sa det i ett brev. Det var inte frun i huset som hon tänkte prata med, om hon måste. Det var hans egen hustru. Skulle hans hustru vara intresserad av dessa upplysningar, undrade hon. Brevet skickades till hans tjänsteadress, som hon hade varit smart nog att ta reda på. Men hon kände också till hans hemadress. Hon hade spionerat. Hon nämnde det och talade också om hustruns kappa med silverrävskragen. Denna kappa störde hustrun, och hon kände sig ofta manad att tala om för folk att hon ärvt den, inte själv köpt den. Det var sant. Ändå hade hon den gärna på sig vid vissa tillfällen, som den där middagsbjudningen, tydligen för att kunna briljera lite, också inför människor som hon inte hade användning för.
   »Det vore förfärligt att behöva krossa hjärtat på en så tjusig dam med silverrävskrage på kappan«, hade Lillian skrivit.

   »Kan Lillian verkligen skilja på en silverrävskrage och ett hål i marken?« sa Corrie när han kände att han blev tvungen att berätta det hela för henne. »Är du säker på att det var så hon skrev?«
   »Jag är säker.«
   Han hade genast bränt brevet, han hade känt sig nedsmutsad av det.
   »Då har hon lärt sig ett och annat«, sa Corrie. »Jag har alltid tyckt att hon verkade slug. Och att döda henne är förstås inget alternativ?«
   Han log inte ens, så hon sa mycket nyktert: »Jag skojar bara.«
   Det var april månad men fortfarande kallt nog för att tända en brasa. Genom hela middagen hade hon tänkt be honom göra det, men hans underliga, dystra attityd hade hindrat henne.
   Han berättade att frun inte alls hade velat gå på den där middagen. »Alltsammans är en förbaskad otur.«
   »Du borde ha följt hennes råd«, sa hon.
   »Det är det värsta«, sa han. »Det är det värsta som kunnat hända.«
   De satt båda och stirrade in i den svarta eldstaden. Han hade bara rört vid henne en gång, för att hälsa.
   »Nej, inte riktigt«, sa Corrie. »Inte det värsta. Nej.«
   »Inte?«
   »Jag tror inte – «
   »Inte du. Jag kan göra det.«
   »Åh, nej.«
   »Jo.«
   Hon tvingade sig att oberörd, men hon hade blivit iskall. För tänk om han sa nej? Nej, det kan jag inte låta dig göra. Nej, det är ett tecken. Det är ett tecken på att vi måste sluta. Hon var säker på att det hade funnits något sådant i hans röst, i hans ansiktsuttryck. Allt det där med synd. Ondska.
   »För mig har det ingen betydelse«, sa hon. »Och även om du lätt skulle kunna göra det, går det inte. Det skulle kännas som om du tog det ifrån din familj – hur skulle du kunna göra det?«
   Familj. Hon skulle aldrig ha sagt det. Aldrig ha nämnt ordet.
   Men hans min ljusnade faktiskt. Han sa, nej, nej, men där fanns tvivel i rösten. Och då visste hon att det skulle gå bra. Efter ett tag kunde han tänka praktiskt, och då mindes han ännu något ur brevet. Det måste vara i sedlar, sa han. Hon hade ingen användning för checker.
   »Bra«, sa hon. »Det är ändå ingen överdriven summa.«
   »Men hon får inte veta att vi ser det så«, varnade han.
   En postbox skulle införskaffas, i Lillians namn. Sedlarna skulle läggas i ett kuvert, adresserat till henne, två gånger om året. Datum skulle bestämmas av henne. Aldrig en dag för sent. För då skulle hon börja oroa sig, som hon sagt.
   Han rörde fortfarande inte vid Corrie, utom när han tacksamt, nästan formellt, sa adjö. Denna sak måste hållas helt åtskild från det som finns mellan oss, tycktes han vilja säga. Vi börjar om på nytt. Vi måste återigen kunna känna att vi inte skadar någon. Inte gör något fel. Det var så han på sitt outtalade sätt ville uttrycka saken. Själv kom hon med ett halvlustigt skämt som inte gick fram.
   »Vi har redan bidragit till Lillians utbildning – så smart var hon inte förut.«
   »Vi vill inte att hon ska bli ännu smartare. Och be om mer.«
   »Vi tar det problemet när vi kommer dit. Förresten kan vi hota med att gå till polisen. Redan nu.«
   »Men det skulle vara slutet för dig och mig«, sa han. Han hade redan sagt adjö och vände bort huvudet. De stod på den blåsiga trappan.
   Han sa: »Jag står inte ut med att det skulle vara slutet för dig och mig.«
   »Det var roligt att höra«, sa Corrie.

   Snart kom den tid då de inte ens talade om det. Hon lämnade över sedlarna som redan låg i ett kuvert. Först muttrade han lite harmset, men senare blev det till en eftergiven suck, som om han hade påmint henne om något obehagligt som måste göras.
   »Som tiden går.«
   »Visst gör den.«
   »Lillians lättförtjänta pengar«, kunde Corrie säga, och fastän han först inte gillade uttrycket, började han själv säga det. I början brukade hon fråga om han sett till Lillian igen, om det hade förekommit fler middagar.
   »Det var inte den sortens vänner«, påminde han. Han träffade dem nästan aldrig, visste inte om Lillian fortfarande jobbade för dem eller inte.
   Corrie hade inte heller träffat dem. Lillians släktingar bodde ute på landet, och om Lillian kom och hälsade på var det inte sannolikt att de skulle handla i deras stad, som snabbt hade förfallit. På huvudgatan fanns nu bara en närbutik, dit folk gick för att köpa lotter och enstaka varor som hade tagit slut, samt en möbelaffär där samma bord och soffor stått kvar i skyltfönstren och där det alltid tycktes vara stängt – och kanske skulle förbli stängt till dess att ägaren dött i Florida.
   När Corries pappa dött hade skofabriken övertagits av ett stort företag som lovat – det trodde hon i alla fall – att driva den vidare. Inom ett år stod byggnaden dock tom, sådan utrustning som skulle bevaras var flyttad till en annan stad och ingenting fanns kvar, utom några få gammaldags verktyg som en gång använts vid tillverkning av stövlar och skor. Corrie fick för sig att upprätta ett udda litet museum för att ställa ut dessa föremål. Hon ordnade det själv och höll guidade turer där hon beskrev hur tillverkningen gått till förr. Det var förvånande hur insatt hon blev, och det med hjälp av en del fotografier som pappan hade tagit för att illustrera ett illa utskrivet föredrag som han kanske själv hållit för den lokala kvinnoföreningen när de studerade traktens industrier. Redan mot slutet av sommaren hade Corrie visat runt ett antal besökare. Hon var säker på att intresset skulle öka året därpå, när hon hade satt upp en skylt vid motorvägen och skrivit ett inlägg till en turistbroschyr.
   Tidigt på våren tittade hon en morgon ut genom fönstret och fick se några främlingar börja riva byggnaden. Det visade sig att det kontrakt som hon trott sig ha för att kunna använda byggnaden så länge en viss del av hyran betalades inte tillät henne att ställa ut eller annektera några föremål som återfanns i byggnaden, och det oavsett hur länge de hade ansetts värdelösa. Det var inte tal om att dessa uråldriga maskiner eller verktyg tillhörde henne, och det var i själva verket tur att hon inte blev ställd inför rätta nu när företaget – som hade verkat så tillmötesgående – hade fått kännedom om hennes planer.
   Om Howard inte hade tagit med sig familjen till Europa sommaren före, då hon gav sig in i detta projekt, hade han kunnat titta på avtalet åt henne så att hon blivit besparad en massa besvär.
   Det spelar ingen roll, sa hon när hon hade lugnat ner sig, och snart hittade hon något annat att intressera sig för.
   Först insåg hon att hon var trött på sitt stora, tomma hus – hon ville därifrån, och hon hade fått ögonen på stans gamla bibliotek längre ner vid gatan.
   Det var en vacker, lättskött byggnad i rött tegel, och eftersom det var ett Carnegiebibliotek var det inte lätt att bli av med, trots att få personer numera använde sig av det – inte tillnärmelsevis många nog för att man skulle kunna avlöna en bibliotekarie.
   Corrie gick dit två gånger i veckan, låste upp dörrarna och satt bakom bibliotekariens disk. Om hon hade lust dammade hon hyllorna och ringde upp de personer som enligt arkiven i åratal hade glömt att lämna tillbaka böcker. Ibland hävdade de som blev uppringda att de aldrig hade hört talas om boken – den hade lånats av någon moster eller mormor som brukat läsa men nu var död. Då påminde hon om att det var bibliotekets egendom, och ibland dök boken verkligen upp i återlämningslådan.
   Det enda som inte var behagligt med att sitta i biblioteket var bullret. Det åstadkoms av Jimmy Cousins, som klippte gräset runt biblioteksbyggnaden, och eftersom han inte hade något annat att göra, började han från början igen så snart han hade klippt färdigt. Därför lejde hon honom att klippa gräset hemma hos henne – något hon själv brukat göra för att få motion, men hon behövde egentligen inte göra det för figurens skull och eftersom hon var halt tog det en evinnerlig tid.
   Howard blev lite förskräckt över förändringen i hennes liv. Numera kom han mer sällan, samtidigt som han kunde stanna längre. Han bodde i Toronto men arbetade fortfarande för samma firma. Hans barn var tonåringar eller collegestudenter. Flickorna klarade sig mycket bra, pojkarna inte riktigt så bra som han hade önskat, men sådana var nu en gång pojkar. Hans fru var anställd hos en lokalpolitiker och arbetade heltid, ibland mer. Hon fick praktiskt taget ingenting betalt, men hon var lycklig. Lyckligare än han någonsin sett henne.
   Under den gångna våren hade han tagit henne med sig till Spanien, som en födelsedagsöverraskning. Corrie hade då inte hört av honom under en tid. Det skulle ha varit smaklöst av honom att skriva till henne från födelsedagsresan. En sådan sak skulle han aldrig ha gjort, och hon hade inte heller velat att han gjorde det.
   »Så som du går på, skulle man kunna tro att mitt hem var en helgedom i dina ögon«, sa Corrie efter det att han kommit tillbaka, och han sa: »Just precis.« Han älskade de där stora rummen med sina utsirade tak och dystra, mörka paneler. Det var något absurt storslaget över dem. Men han kunde sätta sig in i att det var annorlunda för henne, att hon då och då behövde komma därifrån. De började göra små resor och senare lite längre resor, där de bodde över natten på motell – dock aldrig mer än en natt – och åt på lagom fina restauranger.
   De stötte aldrig på någon de kände. En gång i tiden skulle de ha gjort det – den saken var de säkra på. Nu var det annorlunda, även om de inte visste varför. Var det för att de inte längre befann sig i riskzonen, även om det ibland var så? För faktum var att de människor som de kunnat möta men aldrig mötte inte skulle ha misstänkt dem för att vara det syndiga par de fortfarande var. Han hade kunnat presentera henne som en kusin utan att det skulle ha väckt någon uppståndelse – en halt släkting som han valt att besöka. Han hade en del släktingar som hustrun aldrig ville träffa. Och vem skulle väl ha misstänkt en medelålders fröken med släpande fot? Ingen skulle ha kommit på tanken att lagra den informationen och låta nyheten brisera i ett farligt ögonblick.
   Vi mötte Howard uppe vid Bruce Beach tillsammans med systern, eller vem det nu var. Han såg ut att må bra. Kanske var det hans kusin? En halt kvinna.
   Det hade inte verkat vara värt besväret.
   De älskade förstås fortfarande, ibland försiktigt, och undvek en värkande axel, ett känsligt knä. De hade alltid varit konventionella på det sättet och förblev det, gratulerade varandra till att de inte behövde någon spektakulär förnyelse. Det var för gifta personer.
   Ibland kunde Corries ögon fyllas av tårar, och hon dolde ansiktet för honom.
   »Det är bara det att vi är så lyckligt lottade«, sa hon.
   Hon frågade aldrig honom om han var lycklig, men han antydde på ett diffust sätt att han var det. Han sa att han hade blivit mer konservativ, eller kanske bara mindre hoppfull, när det gällde arbetet. (Hon sa ingenting om att hon alltid tyckt att han var ganska konservativ.) Till familjens förvåning tog han pianolektioner. Det var fint att ha den sortens egna intressen, i ett äktenskap.
   »Det är det säkert«, sa Corrie.
   »Jag menade inte – «
   »Jag vet.«
   En dag – det var i september – kom Jimmy Cousins in på biblioteket för att tala om att han inte kunde klippa hennes gräs den dagen. Han måste gå till kyrkogården och gräva en grav. Det var för någon som bott där i närheten, sa han.
   Corrie, som satt med fingret i Den store Gatsby, frågade vad personen hette. Hon sa att det var intressant hur många människor som dök upp på nytt i stan – eller i alla fall deras kroppar – med en sista önskan som blev till besvär för släktingarna. De kunde ha bott i närliggande eller avlägsna städer hela livet och verkat helt tillfreds på sådana platser, men de hade ingen önskan att stanna kvar där när de dog. Gamla människor fick sådana idéer.
   Jimmy sa att det inte var någon gammal person. Namnet var Wolfe. Förnamnet mindes han inte.
   »Inte Lillian? Inte Lillian Wolfe?«
   Han trodde att det var det.
   Och hennes namn visade sig stå där, i bibliotekets exemplar av lokaltidningen, som Corrie aldrig läste. Lillian hade dött i Kitchener, vid fyrtiosex års ålder. Hon skulle begravas i Church of the Lord’s Anointed, och ceremonin skulle äga rum klockan två.
   Jaha.
   Detta var en av de två dagar i veckan som biblioteket förväntades hålla öppet. Corrie kunde inte gå.
   Church of the Lord’s Anointed var en ny kyrka i stan. Ingenting blomstrade längre i denna stad utom det som hennes pappa hade kallat »knäppa religioner«. Hon kunde se byggnaden från ett av bibliotekets fönster.
   Hon stod vid fönstret före klockan två och såg en ansenlig skara människor gå in.
   Det verkade inte som om man behövde bära hatt nuförtiden, det gällde både män och kvinnor.
   Hur skulle hon berätta det? Med ett brev till kontoret, så fick det bli. Hon kunde ringa dit, men då måste han vara så på sin vakt, så saklig att halva glädjen med deras befrielse skulle gå om intet.
   Hon återvände till Gatsby, men hon stirrade bara på orden och var för rastlös. Hon låste biblioteket och gick omkring i stan.
   Folk sa alltid att stan var som en begravning, men faktum var att när en begravning verkligen ägde rum visade sig stan från sin livligaste sida. Hon blev påmind om det när hon på ett kvarters avstånd såg begravningsgästerna komma ut genom kyrkdörrarna och stanna upp för att prata och lätta på högtidligheten. Och till hennes förvåning gick många av dem sedan runt till en sidodörr i kyrkan, där de återigen försvann in.
   Jovisst. Hon hade glömt. Efter ceremonin, efter det att den tillslutna kistan hade placerats i bårbilen, brukade alla utom de som var tillräckligt nära för att följa den döda och se henne jordfästas bege sig till en samling med förtäring. Förfriskningarna brukade vänta i en annan del av kyrkan, där man annars hade söndagsskola och där det fanns ett gästvänligt kök.
   Hon såg ingen anledning att inte sälla sig till dem.
   Men i sista ögonblicket ändrade hon sig och valde att gå förbi.
   För sent. En kvinna ropade på henne med uppfordrande röst – eller i alla fall föga begravningsaktig – från dörren där de övriga hade gått in.
   När hon kom närmare sa kvinnan: »Vi saknade dig under begravningsgudstjänsten.«
   Corrie hade ingen aning om vem kvinnan var. Hon sa att hon var ledsen att hon inte kommit men att hon varit tvungen att hålla öppet på biblioteket.
   »Ja, det förstår jag«, sa kvinnan, men hon hade redan vänt sig bort för att tala med någon som kom bärande på en paj.
   »Finns det plats i kylen för den här?«
   »Jag vet inte, raring, du får gå dit och se efter.«
   När Corrie såg kvinnans blommiga klänning trodde hon att kvinnorna därinne alla skulle bära något liknande. Finklänning om än inte sorgkläder. Men kanske var hennes uppfattning om finklänning omodern. En del av kvinnorna här hade bara långbyxor, precis som hon själv.
   En annan kvinna kom med en skiva pepparkaka på en plasttallrik.
   »Du måste vara hungrig«, sa hon. »Det är alla andra.«
   En kvinna, som varit Corries hårfrisörska, sa: »Jag sa till alla att du säkert skulle titta in. Jag sa att du inte kunde komma förrän du hade stängt biblioteket. Jag sa att det var synd att du måste missa begravningen. Det sa jag.«
   »Det var en väldigt fin begravning«, sa en annan kvinna. »Du vill väl ha te när du har ätit upp kakan.«
   Och så vidare. Hon kunde inte komma på vad någon hette. United Church och Presbyterian Church fanns fortfarande kvar; stans anglikanska kyrka hade stängt igen för många år sedan. Hade alla flyttat över hit?
   Det var bara en annan kvinna vid mottagningen som fick lika mycket uppmärksamhet som Corrie och som var klädd så som Corrie förväntade sig att en kvinna på begravning skulle vara klädd. I en vacker lilagrå klänning och en diskret grå sommarhatt.
   Man presenterade kvinnan för henne. Hon hade en rad anspråkslösa äkta pärlor runt halsen.
   »Jovisst.« Hon talade med låg röst och lät så road hon kunde med tanke på stundens allvar. »Du måste vara Corrie. Den Corrie som jag har hört så mycket om. Fastän vi aldrig har träffats har jag tyckt att vi känt varandra. Men du måste undra vem jag är.« Hon sa ett namn som var obekant för Corrie. Sedan skakade hon på huvudet och gav till ett beklagande litet skratt.
   »Lillian arbetade hos oss ända från det att hon kom till Kitchener«, sa hon. »Barnen avgudade henne. Och barnbarnen. De älskade henne verkligen. Herregud. På Lillians lediga dag fick jag ersätta henne, och det klarade jag inte särskilt bra. Vi var alla så förtjusta i henne.«
   Hon sa det på ett lätt förvirrat sätt, samtidigt som hon lät förtjust. Typiskt kvinnor av det slaget, så charmigt självförringande. Hon hade säkert märkt att Corrie var den enda i rummet som kunde tala hennes språk och som inte tog orden bokstavligt.
   Corrie sa: »Jag visste inte att hon var sjuk.«
   »Hon försvann så snabbt«, sa kvinnan med tekannan. Hon erbjöd pärldamen mer te men det avböjdes.
   »Såna som är i hennes ålder går det snabbare för än för gamlingarna«, sa tedamen. »Hur länge låg hon på sjukhus?« frågade hon pärldamen i lätt hotfull ton.
   »Jag tror det var tio dagar?«
   »Kortare än så, efter vad jag hörde. Och släkten fick inte ens höra det förrän senare.«
   »Hon höll det väldigt mycket för sig själv.« Det var hennes arbetsgivare som talade stillsamt men stod på sig. »Hon var absolut inte någon som ville ställa till besvär.«
   »Nej, det var hon inte«, sa Corrie.
   I det ögonblicket kom en bastant, leende kvinna fram och presenterade sig som prästen.
   »Talar vi om Lillian?« frågade hon. Hon skakade förundrat på huvudet. »Lillian var välsignad. Lillian var en sällsynt person.«
   Alla höll med. Också Corrie.
   »Jag misstänker fru Prästen«, skrev Corrie till Howard i ett långt brev som hon ställde samman i huvudet på vägen hem.
   Senare den kvällen satte hon sig och påbörjade brevet, som hon dock inte skulle kunna skicka än – Howard befann sig under några veckor i sommarhuset i Muskoka tillsammans med familjen. Alla lätt missnöjda, som han beskrivit det på förhand – hans fru utan sin politik, han utan sitt piano – men ändå ovilliga att avstå från ritualen.
   »Naturligtvis är det absurt att tro att Lillians lättförtjänta pengar skulle ha kunnat bygga en kyrka«, skrev hon. »Men jag slår vad om att hon har bekostat spiran. Det är förresten en löjlig spira. Jag har aldrig förut tänkt på hur avslöjande sådana upp- och nedvända glasstrutsspiror är. De skriker ut bristande tro, eller hur?«
   Hon skrynklade ihop brevet och började om igen, i mer jublande ton.
   »Utpressningens tid är över. Gökens rop hörs över landet.«
   Hon hade aldrig insett hur tyngd hon hade känt sig över det, skrev hon, men nu förstod hon. Inte för pengarnas skull – det visste han ju, pengarna brydde hon sig inte om, och förresten hade beloppet urholkats allteftersom åren gått, även om Lillian aldrig hade tyckts inse det. Det var den obehagliga känslan, osäkerheten, påfrestningen för deras långa kärlek, allt det där hade gjort henne olycklig. Det var en känsla hon haft varje gång hon gått förbi en postbox.
   Hon undrade om han möjligen skulle få höra nyheten innan hennes brev nådde honom. Nej, absolut inte. Han hade ännu inte nått det stadium då man läste dödsrunor.
   Det var i februari och augusti som hon varje år stoppade sedlarna i kuvertet och han stoppade kuvertet i fickan. Sedan kontrollerade han troligen sedlarna och skrev Lillians namn på kuvertet innan han lade dem i hennes postbox.
   Frågan var om han hade kontrollerat boxen för att se om denna sommars pengar hade hämtats? Lillian hade varit vid liv när Corrie gjorde överföringen, men hon hade säkert inte varit i stånd att ta sig till postboxen. Säkert inte.
   Det var strax innan Howard reste till sommarhuset som Corrie senast träffat honom och det var också då som kuvertet hade överlämnats. Hon försökte fundera ut exakt när det var, om han hade haft tid att kontrollera boxen igen efter att ha levererat pengarna eller om han rest direkt till stugan. Tidigare hade han ibland hittat ett tillfälle att skriva brev till Corrie från stugan, men inte den här gången.
   Hon går till sängs utan att ha avslutat brevet till honom.
   Och vaknar tidigt, när himlen håller på att ljusna men solen ännu inte är uppe.
   Det kommer alltid en morgon då man inser att alla fåglar är borta.
   Hon vet något. Hon har insett det i sömnen.
   Det finns ingenting att berätta för honom. Inga nyheter, för det har aldrig funnits några.
   Inga nyheter om Lillian, för Lillian spelar ingen roll och har aldrig gjort det. Ingen postbox, för pengarna går rakt in på ett konto eller kanske bara ner i plånboken. Allmänna utgifter. Eller en anspråkslös sparslant. En resa till Spanien. Vem bryr sig? Folk med familj, sommarhus, barn som ska utbildas, räkningar att betala – de behöver inte bekymra sig om hur de ska använda en sådan summa pengar. Det kan inte ens kallas skänk från ovan. Ingen anledning att förklara.
   Hon stiger upp och klär sig snabbt och går genom vartenda rum i huset och presenterar sin nya tanke för väggarna och möblerna. Ett hålrum överallt, men mest i hennes bröst. Hon kokar kaffe och dricker det inte. Hon hamnar återigen i sovrummet och känner att hon måste börja från början med att nämna nyheten i den nya verklighet som råder.

   Den kortaste notis, brevet bortkastat.
   »Lillian är död, begravdes igår.«
   Hon skickar det till hans kontor, det spelar ingen roll. Express, vem bryr sig?
   Hon stänger av telefonen, så att hon slipper plågas av väntan. Tystnaden. Hon hör kanske helt enkelt aldrig något mer.
   Men snart ett brev, knappast utförligare än hennes.
   »Allt väl nu, var glad. Snart.«
   Det är alltså så här de ska lägga det bakom sig. För sent att göra något annat. När det kunde ha varit värre, mycket värre.

Översatt av: Rose-Marie Nielsen, Ur "Dear Life" publicerad 2012 av McClelland and Stewart.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki