FANDOM


Av Frank Rooney

JOEL BLEEKER, ägaren och värden på Pendleton Hotel höll på att ställa den gamla klockan av rött sequoiaträ i hallen, när han hörde ljudet av motorerna. Först trodde han att det var ett av de där fyrmotoriga planen på väg från Los Angeles till San Francisco, som ibland kom tillräckligt ur kurs för att kunna höras i dalen. Och för ett ögonblick, medan han stålsatte sig mot de växande ljudvågorna, greps han av den fantastiska tanken att planet skulle slå ner på hans hotell. Han såg i ett ögonblick av ängslan på sin dotter Cathy, som stod någon meter till höger om honom och nyfiket tittade ut på gatan.
   Sedan förstod han — fortfarande med fingrarna på klockans visare — att ljudet inte var något som kom från luften utan ett starkt smattrande oväsen från flera fordon, som färdades på marken. Cathy och Bret Timmons, som ägde den ena av stadens båda drugstores, gick ut på verandan, men Bleeker stannade vid klockan, rådfrågade det stora fickur han halade fram ur västfickan och flyttade timvisaren på klockan en och en halv minut framåt. Han steg betänksamt bakåt, stängde klockglaset och såg på de stora siffrorna av mässing och de utsirade mässingsvisarna. Hon var åtta minuter över sju, omkring tjugotvå minuter före solnedgången. Han stoppade rovan tillbaka i fickan och gick långsamt och utan att visa något större intresse genom de öppna halldörrarna. Han var en metodisk och ordentlig man. De småsaker han gjorde varje dag — som att ställa klockan — var viktiga för honom. Han kunde inte skyndas på. Särskilt inte av något så vagt irriterande som ett ljud. Det spelade ingen roll att det var ovanligt.
   Det fanns bara tre personer på verandan, när Bleeker kom ut från hallen. Hans dotter Cathy, Timmons och Francis LaSalle, delägare i järnaffären LaSalle & Fleet. De stod tysta tillsammans och stirrade liksom frånvarande på den långa, bistra kolonnen av röda motorcyklar, som kom söderifrån och fyllde stadens enda större gata med ljudet av hundratals cylindrar och avgasrörens smällar. Nu kunde de se att kolonnen leddes av en ensam vit motorcykel, som när den kom i jämnhöjd med hotellet plötsligt svängde till höger och stannade. De såg också att kolonnen utan att sakta in eller utföra någon invecklad manöver hade delat sig på två led. Exakt på sekunden rätt svängde även de åt höger och stannade efter att ha fått en signal från sin ledare.
   Hela manövern, som utfördes mycket precist och mycket likt de olika grupperingar med fordon som han kom ihåg från armén, var motbjudande för Bleeker. Den påminde honom lite för pockande om hans tid som överstelöjtnant i England, Frankrike och till slut Tyskland.
  — Herr Bleeker?
   Bleeker förstod att hela skaran — ingen i staden kunde varken då eller senare enas om det exakta antalet män i troppen — hade stigit av och ledaren vände sig till honom.
  — Det är jag som är Bleeker.
   Trots att han inte ämnat göra det, så tog han ett steg framåt, när han talade, som han gjort under de år han fört befälet över en bataljon.
  — Jag är Gar Simpson och detta är B-troppen i Angeleno Mc-klubb, sade ledaren. Han var en lång, magerlagd man, och hans röst lät kyligt hövlig på ett sätt, som gränsade till ironi.
  — Vi ämnar bivackera utanför stan i natt, och vi undrade om vi fick begagna oss av ert hotell. Naturligtvis betalar vi.
  — Det finns toalett en trappa ner. Om det är vad ni behöver...
  — Utmärkt. Serverar ni fortfarande?
  — Ja.
  — Klarar ni tjugo personer?
  — Men de andra då?
  — De kan gå någon annanstans.
   Simpson gjorde en avmätt honnör, vände sig mot männen, som stod stelt uppsträckta framför hotellet, och gav några lugna order. Snabbt och effektivt parkerade troppen sina motorcyklar vid trottoarkanten. Omkring en tredjedel av dem kom hövligt men bestämt uppför hotelltrappan. De passerade Bleeker, som måste trycka sig åt sidan för att släppa förbi dem och gick in i hallen. När de passerade honom, kunde Bleeker se en förstulen rörelse av deras ansikten — trots att deras ögon var täckta av stora gröna motorglasögon — mot hans dotter Cathy. Bleeker rynkade pannan och såg ogillande på dem, men innan han kunde finna något att säga rörde Simpson, som stod till vänster om honom, vid hans arm.
  — Jag har delat de andra i två grupper, sade han lugnt. En grupp kommer att äta i kafeterian och den andra på Desert Hotel.
  — Bra, sade Bleeker. Tydligen kan ni stan som en bok. Och folket här. Har ni varit här tidigare?
  — Vi har kartor över alla städer i den här delen av Kalifornien. Och självfallet kan vi namnen på alla större hotell och deras ägare. Jag skulle inte ha något mot en drink. Får jag se er på en?
  — Det är jag, som bjuder, sade Bleeker.
   Han såg Simpson stiga in i hallen och utan tvekan gå raka vägen in i baren. Sedan vände han sig till Cathy. Bakom henne såg han Timmons och LaSalle lutade mot balustraden. Deras ansikten var redan otydliga i den alltmer tilltagande kaliforniska skymningen.
  — Gå och hjälp till i köket, Cathy, sade Bleeker. Jag tycker att det är lika bra att du inte passar upp vid borden.
  — Jag undrar hur de ser ut bakom sina glasögon, sade Cathy.
  — Som vem som helst, sade Timmons. Han var omkring trettio år gammal, lite kantig och otillgänglig och lite förlägen över att vara kär i en så ung och söt flicka som Cathy.
  — Trodde du att de kom från Mars?
  — Vad sa de att deras klubb hette? sade Cathy.
  — Angeleno, svarade LaSalle.
  — De måste vara från Los Angeles. Ohh-ja! Och du, pappis, vill förstås att jag ska ta på mig min billigaste bomullsklänning?
  — Kom ihåg vad jag sa — du stannar i köket, sade Bleeker.
   Han såg henne gå in i hallen, en högväxt, slank flicka. Sjutton år, vacker och gåtfull med något av den gracila självständighet, som hennes mor hade ägt. Bleeker kom plötsligt ihåg, trots att han försökte låta bli, hur hennes mor hade gått bort från honom den där kalla januarimorgonen för två år sedan och hur hon sa:
  — Jag ska ut och rida ett slag.
   Sedan följde två dagars sökande i bergen efter det att hästen kommit tillbaka ensam. Man fann hennes kropp med bruten nacke i en bäck vid foten av en klippa. Under kriget hade han aldrig trott att han skulle komma tillbaka till Cathys mor, och efter kriget hade han aldrig trott att han skulle behöva skiljas från henne — någonsin mera — eller åtminstone inte en gång till efter så kort tid.
   Han skakade på huvudet. Som om den rörelsen kunde skaka bort hans minnen lika lätt som en hund skakar av sig vatten. Bleeker gick in för att slå sig ner hos Gar Simpson, som satt vid ett bord i baren. Simpson reste sig hövligt, när Bleeker satte sig på den motsatta stolen.
  — Hur länge tänker ni stanna? frågade Bleeker. Han smakade på drinken, såg upp och spände ögonen i Simpson.
  — I natt och i morron bittida, sade Simpson.
   Han var som de andra klädd i skinnjacka, kakiskjorta och kaki-byxor och, som Bleeker hade observerat tidigare, bar mörka, halvlånga stövlar. En störthjälm låg på bordet bredvid Simpsons drink, men han hade inte tagit av sig sina platta, gröna motorgoggles, något som kom honom och männen i hans tropp att likna någon tropisk infödingsstam med enorma ögon av halvädelsten, utan ögonlock och orörliga. Det var Bleekers första intryck och otroligt nog verkade det inte vara en fantastisk överdrift utan rena rama verkligheten.
  — Vart far ni härifrån?
  — Mot norr. Simpson tog en hoprullad karta från kikarfodralet, som hängde över hans axel. Han bredde ut den på bordet.
  — I stort sett följer vi formen av en ellips med sydänden i Los Angeles och nordänden i Fresno.
  — Ganska ambitiöst för en motorcykelklubb.
  — Vi tar en månad på oss, sade Simpson. Det här är vår första vecka, men vi har inte bråttom, och vi vill se så mycket av landet som möjligt.
  — Vad är ni mest intresserade av?
  — Vägar. Det är naturligt, eftersom vi är en mc-klubb. Ni skulle bli förvånad, om ni visste hur snabbt vi växer. Vi skulle vilja erövra så mycket som möjligt av Kalifornien åt oss.
  — Jag förstår.
  — Det håller pojkarna spänstiga också. Amerikas ungdom. Vårt framtidshopp.
   Simpson drack allvarligt ur sin drink, och Bleeker fick ett intryck av att Simpson med våld sökte undertrycka sin entusiasm.
   Bleeker satt och såg de unga männen i troppen komma upp från herrtoaletten på ett led och likgiltigt men med disciplin gå in i matsalen. De hade tagit av sina störthjälmar och spänt fast dem vid bältet. Varje hjälm på ett bestämt ställe till vänster om spännet, men de hade som Simpson behållit sina motorglasögon på. Bleeker undra de, om de någonsin tog av sig dem tillräckligt länge för att tvätta sig under dem, och om de gjorde det — hur såg huden ut under?
  — Jag tror att jag borde hjälpa till vid borden, sade Bleeker. Han reste sig, och Simpson reste sig också. — Ni säger att ni tillhör B-troppen. Stämmer det?
  — Stämmer. Vi bildar vår G-tropp nu. Och snart...
  — Kommer ni att ha hunnit till Z, sade Bleeker.
  — Och inte bara i Kalifornien.
  — På vilka andra ställen?
  — Nevada — Arizona — Colorado — Wyoming.
   Simpson log, och Bleeker vände sig abrupt bort från honom, gick in i matsalen och började hjälpa de två uppasserskorna vid borden. Han fyllde vatten i glasen, lade ut extra gafflar och bar in ölsejdlar från baren. Medan han serverade troppen, började deras svassiga och krystade "tack" att irritera honom. Det påminde honom om trick man lärt djur, med den skillnaden att djuren tillåts att uppträda endast under vissa självfallna betingelser. Och han tyckte inte om deras kalla stirrande på de två uppasserskorna, som båda var äldre kvinnor och inventarier i staden, och hur de sedan lutade sina huvuden mot varandra som om varje individuell tanke måste samlas och delas lika mellan dem. Han sade sig själv efter en del förstulet granskande, att de tjugo männen endast var variationer på en enda, och att variationerna med få undantag var alltför små för att han skulle kunna känna igen dem och skilja dem åt. Det berodde på deras glasögon, bestämde han sig för, och på att de täckte den del av ansiktet, som var mest framträdande och mest nödvändig för identifikation — ögonen.
   Bleeker gick in i köket, låtsades hjälpa till, men ville egentligen bara vara nära Cathy. Den beskyddande fadern, tänkte han ironiskt, i det han såg sin dotter skära upp paj och lägga de många färgglada bitarna på vita tallrikar med blå kant.
  — Hur låter domen, far? Cathy såg ytterst allvarlig ut, men han märkte att hon var road.
  — De är bra karlar.
  — Verkligen? Och har du ringt efter polis än? Han skrattade. — Tur att du inte spelar poker.
  — Sånt är barnsligt. Hon sköt den sista biten blåbärspaj över på en tallrik.
  — Jag såg dig genom dörren. Du såg ut som om du tänkte slå Siegfridlinjen på egen hand.
  — Den där Simpson...
  — Vad är det med honom?
  — Varför går du inte upp och läser en bok eller nånting?
  — Snälla pappa, du är den enda som är proffs här. Dom andra låssas bara, som om de var små tennsoldater på galej.
  — Gud Bive att de bara är av tenn.
  — All right. Jag ska hålla mig borta från dem. Jag lovar.
   Hon gjorde en gest som om hon skar över sin strupe med knivseggen. Han lutade sig ner och kysste henne på pannan, hans händer kändes klumpiga och allvarliga på hennes rygg.
   Efter middagen gick troppen in i baren. De rörde sig med en egendomlig, samordnad lätthet, som var på en gång obesvärad och militärisk. Sedan satt de vaksamt tillsammans i ett hörn av rummet. Bleeker serverade dem öl i sejdlar, och mesta tiden talade de tyst tillsammans. Simpson satt mitt ibland dem. De talade snabbt och lågmält som om de bar på kunskaper som det inte var rådligt att låta allmänheten få ta del av.
   Bleeker lämnade dem efter en stund och gick en trappa upp till dotterns rum. Han brukade inte vara sträng mot Cathy, och han kände sig lite grand generad över vad han sagt till henne i köket. Hon satt och vände kragar på några av hans gamla skjortor på en portabel symaskin han hade gett henne i present sista födelsedagen. När han kom in höll hon demonstrativt en av hans skjortor mot golvlampan, och han kunde se hur tunt och genomskinligt tyget var. Hennes mors sparsamhet, när det gällde småsaker, som blev nästan komisk när man jämförde den med hennes gränslösa frikostighet, när det gällde saker av vikt, hade blivit ett av familjens stående skämt. Det gav honom en stark känsla av glädje, så ren att den kändes som en plötslig syreinhalation, att se att dottern inte bara ärvt denna vana utan att hon även ansett den tillräckligt betydelsefull att hålla vid liv. Han gick nedför korridoren till sitt eget rum utan att säga något till henne. Cathy och han hörde ihop på ett sätt, som inte kunde förklaras för någon utomstående.
   Han hade varit i sitt rum kanske en timma och arbetat med hotellets räkenskaper och i någon mån begrundat mannen Simpson, när han hörde ett svagt ljud av sång. Tydligen kom det inte från något bestämt håll. Han reste sig och gick fram till fönstren, som vette mot gatan. Medan han stod där, tyckte han att ljudet kom längre bort från kvarteret mot Cunninghams bar. Frånsett något strävt och fullvuxet i rösterna var det samma slags sång man kunde få höra runt boyscouternas lägereldar, mera rytmiskt än melodiöst och mera medryckande än harmoniskt. Och sedan kunde han höra det nästan under fötterna på sig strömmande ut från hotellets hall, så det fick tre eller fyra personer på gatan att vända sig om och flina dumt mot verandadörrarna.
   Bleeker gick ner till baren beklämd över någonting dystert uppsluppet i deras röster. När han kom närmare hörde han hur sjungandet blev starkare och bredare. Förutom Simpson och de tjugo männen i troppen var där endast tre män från staden — där inräknat LaSalle — i baren. Simpson reste sig när han såg Bleeker i dörren och gick över till honom. Han tog honom med sig ut i hallen, där de kunde tala.
  — Jag hoppas att pojkarna inte stör er, sade han.
  — Det är inte så sent, sade Bleeker.
  — I en organisation så stor och exklusiv som vår är det absolut nödvändigt att fordra en viss disciplin. Och samtidigt är det lika viktigt att tillåta ett visst mått avkoppling.
  — Det viktigaste är exklusiviteten, antar jag.
  — Vi håller på vår standard, sade Simpson stelt.
  — Skulle jag kunna få veta vad i helvete det är för standard? Simpson log. — Jag förstår inte riktigt vad det är som irriterar er, herr Bleeker.
  — Det här håller på hela året, eller hur? Er klubb, menar jag.
  — Ja.
  — Och ert arbete med klubben håller på hela året?
  — Javisst.
  — Det är det jag vänder mig mot. Kort sagt, ni håller er med en privatarmé.
   Bleeker knackade på fodralet, som hängde på Simpsons axel. —Komplett med kartor och alla slags upplysningar om olika platser och naturligtvis med politiska förbindelser i Sacramento.
  — För en man, som är så berest som ni, herr Bleeker, visar ni en oanad förmåga att överdriva.
  — Så länge ni uppför er väl bryr jag mig inte om vad ni gör. Det här är en liten stad, och vi har inte många sätt att roa oss på. Vi går till sängs i kristlig tid, och jag föreslår att ni tar det i beaktande. Men roa er bara. Ingen på det här stället har något mot det.
  — Och så spenderar vi ju våra pengar.
  — Ja, sade Bleeker, ni spenderar era pengar.
   Han gick bort från Simpson och gick ut på verandan. Sjungandet var nu både framför och bakom honom. Bleeker stod ett slag överst på verandatrappan och såg på månen, som hängde som en något smutsig men självlysande vimpel i skyn. Han var generad för sitt utfall mot Simpson, och han kunde inte förstå varför han sagt sådana saker. Privatarmé. Kanske var det som Simpson hade sagt, han överdrev. Han var en småstadsmänniska, och han hade alltid avskytt det sätt på vilket folk uppgav sin individualitet för att uppnå fullkomlighet som en enhet. Det var nödvändigt under kriget, men det var inte nödvändigt nu. Barnsligheter — med en nypa växtvärk.
   Han gick nedför trappan, fortsatte uppför trottoaren till Cunninghams bar. De sjöng där inne också, och han stod utanför det stora fönstret, tittade in på dem och lyssnade på de sträva, påstridiga rösterna, här och där färgade av sentimentalt ölsinne. Utan att tänka mera på det gick han in i baren. Den var skum och sval och ovan för honom. Först såg han inte pojken, som satt för sig själv i båset nära dörren. När han gjorde det, blev han överraskad — mer än överraskad, chockerad — av att se att pojken inte bar sina goggles, utan hade placerat dem på bordet vid sidan av en flaska Coca-Cola. Impulsivt gick han över till avbalkningen och satte sig mitt emot pojken.
  — Är det ledigt?
   Han måste ropa för att överrösta de sjungande. Pojken lutade sig framåt över bordet och log.
  — Jag hoppas att vi inte stör er.
   Bleeker fattade ordet "stör" och skakade nekande på huvudet. Han pekade på sin mun, sedan på pojken och på resten av skaran. Även pojken skakade på huvudet. Bleeker kunde se att han var ung, troligen 25, och att han hade mörkt, rakt, kortklippt hår med en vårdad sidobena. Ansiktet var fyrkantigt men känsligt, näsan kort, munnen bred. Det bästa hos pojken ansåg Bleeker var hans ögon, kanske bruna eller mörkgråa, placerade i två liggande ovaler av blek hud, som groteskt kontrasterade med hans starkt solbrända hud på kinderna, pannan och käkarna. Med sina glasögon på skulle han sett ut som de andra. Utan dem var han en trevlig ung man, som verkade ytterst mänsklig och sällskaplig.
   Bleeker pekade på Coca-Cola-flaskan. — Ni dricker inte?
  — Jag blir illamående av öl.
   Bleeker hörde ordet "öl" och uppfattade den humoristiska, sväljande rörelse pojken gjorde. De satt och bytte ord och ibland fraser, som alltid illustrerades av en serie klumpiga famlande rörelser tills sången blev mindre sammanhängande och slutade med några enstaka hostningar. Männen i troppen gick omkring för sig själva nu, en del lutade sig över bardisken och talade i hesa viskningar med bartendern, andra gick ostadigt från grupp till grupp. Några stod helt enkelt mitt i rummet och bräkte sorgset mot taket.
   Flera av dem gick ut ur baren, och Bleeker kunde se dem stå på den breda trottoaren spejande upp- och nedför gatan. Lika föraktfulla för varandras sällskap som de förut varit ivriga att söka det. Eller inte så mycket föraktfulla som ovilliga att lyda någon annan än sig själva. Bleeker log, när han tänkte på Simpson och hans tal om disciplin.
  — De letar efter fruntimmer, sa pojken.
   Bleeker hade glömt pojken ett ögonblick, och orden, som kom plötsligt och med normal röst, överraskade och förvirrade honom. Han tänkte snabbt på Cathy — men Cathy var ju säker på sitt rum. Troligen hade hon gått till sängs. Han tog klockan från sin västficka och tittade noga på den.
  — Fem minuter över tio, sade han.
  — Varför gör de så där? frågade pojken. Varför måste de vara så förbannat snuskiga när det gäller sånt där? De törs inte göra någonting annat än stirra på uppasserskor. Och sen får de i sig några öl och går runt och nyper och kladdar...
   Bleeker rös av obehag. Han såg direkt in i pojkens ögon och såg färgen stiga under tårarna och ögonlockens ryckiga rörelser som om de slöt sig mot något skadligt och olycksbringande. Det var en alltför naket infantil känsloyttring för att man skulle kunna se den utan att skakas. Han kände både medlidande och förakt för en man, som kunde tillåta sig att så öppet visa en sådan känsla för en främling. — Ber om ursäkt, sade pojken.
   Han plockade upp sina gröna glasögon och satte dem mödosamt över sina ögon. Bleeker reste sig och tittade mot rummets mitt. Flera av männen lät blicken glida och vred sedan bort sina huvuden utan att tyckas se pojken i avbalkningen. Bleeker förstod dem. Han var den ende av dem som man kunde närma sig. Anledningen var även den klar. Han hörde inte samman med dem. Varför skulle han troligen aldrig få veta.
   Han gick ut från baren och började gå nedför gatan mot hotellet. Natten var klar och kall, och det doftade svagt från öknen av sand och upphettade klippor och de sötsura plantor, som växer utan vatten, och även av solen, som bränner in sig i jorden och aldrig helt lämnar den. Det fanns bara några få stadsbor på trottoaren. De vandrade av och an framlockade av något ovanligt i staden och samtidigt döljande en hotfull nyfikenhet bakom ett tolerant flin. Han ryckte olustigt på axlarna. Han var som en katt, som skräckslagen stirrade på en skugga, en fantombild.
   Han var inte mer än hundra meter från hotellet, när han hörde eller tyckte att han hörde ljudet av automateld. Det var ett bekant ljud men alltid lika nytt och skrämmande.
   Sedan såg han motorcykeln komma nedför gatan, det fruktansvärda smattret från avgasröret överröstade alla mänskliga ljud. Han andades ut försiktigt och smärtan i hans lungor lindrades en smula. Ytterligare en motorcykel rusade efter den första, och han kunde se fyra eller fem maskiner rullas ut och förarna hoppa upp och komma ner med kroppstyngden på startpedalerna. Han märkte också att den främsta motorcykeln hade vänt och rusade tillbaka till hotellet. Han tyckte att han rörde sig även när han stod stilla i förhållande till de föremål som var på väg mot varandra. Han hörde det höga, outhärdliga ljudet av metall, som pressas mot metall, och såg motorcykelns framhjul sladda och svänga och dess förare rulla utefter asfalten mot rännstenen, där han till slut reste sig och rörde sitt goggelsmaskerade huvud fram och tillbaka.
   När Bleeker såg sig omkring, märkte han en tredje grupp män, som svängde armarna som man gör när man hurrar. Pojken, som kastats från motorcykeln, kräktes tyst i rännstenen. Bleeker gick mycket snabbt mot hotellet. När han nådde fram till översta trappsteget på verandan råkade han in i en skara på fem eller sex cyklister, som knuffade till honom, medan de sprang ut ur hallen. En av dem föll och blev brutalt nedsparkad utefter trappan. Bleeker vacklade mot en av pelarna och bröt en nagel, när han fick tag på den. Han stod där ett ögonblick och behärskade sig och gick sedan in i hallen.
   Ett bord hade välts och låg på sin skiva. Dess träben var stelt och idiotiskt blottade. Tidskrifterna låg utströdda runt det, några med sidorna utbredda nedåt, så att ryggarna höjde sig. Han steg på glas och förstod att en av rutorna i halldörren hade krossats. En av gänget vandrade idiotiskt ut från baren, hans kropp bågnade under ansträngningen att komma framåt, tills han utan att egentligen falla låg utsträckt på golvet. Öl sprutade ut från hans mun och näsa och bildade en grön och gul pöl, innan den sjönk ner i mattan.
   Medan Bleeker gick mot baren och tänkte på Simpson och vad han skulle säga honom, såg han två män som gick uppför trappan mot övervåningen. Han sprang över för att genskjuta dem. De märkte auktoriteten i hans röst och kom lydigt nedför trappan och gick över hallen till verandan. En av dem sade över axeln:
  — Åja — farsan — lugnarej.
   Det leende de utbytte retade upp honom. När de kommit utom synhåll sprang han snabbt uppför trappan, flämtade en aning, och vidare längs korridoren mot sin dotters rum.
   Det var tyst där och ingen ljusstrimma under dörren. Han stod och lyssnade ett ögonblick med örat mot dörrspegeln och vände sig sedan mot trappan.
   En man eller pojke, det kunde vara vem som helst av de tjugo eller fyrtio eller sextio identiskt lika gestalterna med goggels och kakiskjorta, kom runt hörnet och lade sin hand på dörrhandtaget närmast trappan. Han tryckte ner handtaget försiktigt och fortsatte sedan till nästa dörr. Tydligen såg han inte Bleeker, som med största svårighet kunde låta bli att slå omkull honom. Han gick fram, grep hans arm och ledde honom utför trappan. Armen låg motståndslös för att inte säga sladdrig i hans grepp.
   Bleeker stod obeslutsam vid foten av trappan, medan han betraktade mannen, som mekaniskt vandrade bort från honom. Han tänkte att han borde gå upp igen och söka igenom korridoren. Och han tänkte också att han borde få tag på Simpson. Over ljudet från motorcyklarna, som snabbt rusade fram och tillbaka på gatan, hörde han ett brak från baren, en serie utdragna berusade sväranden, som plötsligt slutade med ett mindre ljud som när en man slår sin handflata hårt mot ett bord.
   Hans huvud började värka svårt, och hans mage surnade under hans långsamma och orubbliga vrede. Han gick in i baren och ställde sig att stirra på Francis LaSalle, som låg utsträckt på golvet. Hans axlar vilade mot mässingsstången under bardisken, och hans huvud var vänt så att hans kind strök utefter det svarta polerade träet över stången. Bartendern hade sina händer under disken, och han såg på Simpson och ett halv dussin män grupperade i en obestämd halvcirkel över och bortom LaSalle.
   Bleeker lyfte upp LaSalle, som var en smula omtöcknad men knappast skadad, och satte honom i en stol. Sedan han förvissat sig om att LaSalle var som han skulle, gick han fram till Simpson.
  — Samla hop ert folk och ge er av härifrån, sade han.
   Simpson tog fram en smal, gul plånbok, som var vikt som en bok, och lade lite pengar på disken.
  — Det där bör täcka skadorna, sade han. Hans tunga var något svullen, och hans mun slöts inte helt, sedan han talat, men Bleeker tyckte inte att han verkade full. Bleeker såg eller trodde att han såg de små kalla ögonen bakom glasen lika ljusa och sterila som ett målat golv. Bleeker lyfte en aning på armen och höjde sina hälar från golvet, men Simpson vände abrupt och gick bort från honom. Männen i gruppen svajade fram i hans spår som ett koppel jakthundar. Bleeker stod och såg dumt efter dem. Han hade väntat sig slagsmål, och hans kropp var fortfarande inställd på något sådant. Han grymtade dovt.
  — Vem slog till honom? Bleeker pekade mot LaSalle.
  — Fan vet, sade bartendern. På mig verkar dom alla lika. Och det var naturligtvis sant. Han gick tillbaka till hallen, medan han hörde LaSalle säga matt men uttrycksfullt:
  — Förbannade svin.
   Han mötte Campbell, vice-sheriffen, en högväxt man med armar och skuldror som ett barn under ett vagt, uppsvällt ansikte.
  — Kan du göra någonting? frågade Bleeker. Mc-förarna skenade fram och tillbaka utefter gatan, omväxlande tjutande och smattrande. En hade kört över rännstenen och kryssade utefter trottoaren.
  — Vad vill du jag skall göra? frågade Campbell. Ska jag bura in allihop?
   Motorcykeln på trottoaren ökade farten och sladdade på snedden in i ett skyltfönster. Framhjulet hoppade och reste sig över tegelstensfoten under rutan. Ett enda stort glasstycke sköt med kanten före ned på trottoaren och föll långsamt mot cyklisten, som bredbent och med fötterna sparkande mot cementen klumpigt backade bort från det. Bleeker upplevde kraschen med hela sin kropp.
   Nu kom det ännu flera motorcyklar på trottoaren. En av dem kör de på en parkerad bil vid trottoarkanten. Föraren stod gränsle över sin motorcykel och slog ut bilfönstren med sin behandskade näve. Campbell började gå nedför trappan mot honom men föstes tillbaka av en motorcykel, som kom från vänster. Bleeker kunde höra tjutet i däcken mot trappfoten. Campbells hand vilade på revolvern, när Bleeker nådde fram till honom.
  — Det tjänar ingenting till, vrålade han. Skaffa hit statspolisen. Begär ett halvt dussin radiobitar.
   Campbell gick arg men något lättad uppför trappan och in i hal- len. Bleeker visste aldrig hur länge han stod på verandan och beskådade ödeläggelsen på gatan. Mc-förarna for förbi affärernas skyltfönster och kastade vad som troligen var ölflaskor genom rutorna. Två av dem slog tillsammans omkull automatvågar och skyltar framför biografen. Otaliga förare jagade de uppretade och nyväckta stadsborna, som lockats dit av det förfärliga oväsendet, tillbaka till deras upplysta hem eller upp på trappan till hans hotell eller in på sidogatorna och i portar och ibland upp i lyktstolpar och in i de utslagna skyltfönstren.
   Han såg Simpson eller rättare sagt en gestalt på en vit motorcykel med hjälm och goggels lugnt parkerad i mitten av gatan under en hängande lampa. Troligen hade han varit där en längre stund, men Bleeker hade inte sett honom. De många snabba rörelserna på gatan gjorde alla stillastående föremål oväsentliga och även i viss mån osynliga. Bleeker såg honom nu och kände åter en skälvning av vrede, som blev till ett andra liv inne i hans kropp. Han kunde ha strypt Simpson då — långsamt och med oändlig stolthet. Han visste utan att behöva anstränga sig att tänka att Simpson inte gjorde något försök att kontrollera sina män utan hellre väntade på det ögonblick då. deras sinnen kunde behärskas. Då skulle han åter ta befälet över deras kroppar.
   Bleeker vände sig plötsligt och gick tillbaka in i hallen, som om hans avtågande skulle göra Simpson ansvarig för det hela. Han gick över till disken, där Timmons och vicesheriff en Campbell talade med varandra.
  — Ni har fullt bemyndigande, sade Timmons vredgat. Skjut över deras huvuden. Och om inte det stoppar dom...
   Campbell såg osäkert på Bleeker. — Kanske, om man fick tag på ledaren...
  — Fick du kontakt med polisen? frågade Bleeker.
  — De är på väg, sade Campbell. Han undvek att se på Tim-mons och fortsatte att betrakta Bleeker dystert förhoppningsfullt.
  — Nu har du fått säga vad du tycker, sade Timmons tvärt. Nu är det min tur.
   Han började gå mot ytterdörrarna, men Campbell, som plötsligt flammade upp, grep hans arm.
  — Du är så god och låter mig sköta det här, sade han. Börjar du skjuta...
   Campbells haka sjönk, och Bleeker såg, när han vred på huvudet, två motorcyklar komma in genom dörrarna. De kretsade makligt runt ett ögonblick, och sedan sköt en av dem plötsligt fram mot dem. Föraren i sina goggels växte till något enormt över styrstången. De rusade åt var sitt håll. Bleeker dök bakom en pelare, och Campbell och Timmons hoppade bakom disken. Oväsendet från de två maskinerna skakade dem lika mycket som åsynen av de skenande metallvidundren.
   Bleeker visste inte vad som fick honom att se bort från de två förarna ut i hallen mot foten av trappan. Och inte heller verkade han överraskad att se Cathy där. Omedvetet måste han ha tänkt på henne. Där stod hon. Hon bar sin vanliga, gröna nattrock med snodden åtdragen kring livet, och nedtill skymtade de vita tofflorna och den skära kanten på hennes nattdräkt. Håret hade släppts ner, och han hade ett intryck av att hennes ögon inte var helt öppna, trots att de naturligtvis var det. Han tyckte att hon såg ut som hon vaknat, rynkat pannan mot klockan och kommit ner för att gräla på honom för att han stannat uppe för länge. Han hade ingen aning om hur sent det var.
   Han såg — och naturligtvis såg även Cathy — hur motorcykeln rusade mot henne. Han visste att han ropade till henne. Hon tog ett kort steg bakåt och höjde sina armar i en patetisk, avvärjande rörelse mot den omänskliga gestalten på motorcykeln, men ingendera kunde på den oändligt korta stund det hela utspelades och i det trånga utrymmet där det inte gick att väja ha ändrat sitt handlande.
   Till slut låg hon tvärs över det nedersta trappsteget. Hennes kropp klamrade sig fast vid mittpelaren i trappan och samtidigt böjde den sig bort från den. Plötsligt och förfärande blottades hennes hud. Nattrock och sovdräkt slets bort från benen som om de förts åt sidan av det blod, som strömmade fram från hennes lår. När han nådde fram till henne var det även blod i hennes hår, och någon — det var inte Cathy — skrek i hans öron.
   Efter en stund kom doktorn, och Cathy kunde med huvudet ombundet och benen spjälkade bäras in på hans kontor och läggas på divanen. Bleeker satt på kanten av den, med sin hand över Cathys, och såg på det orörliga, vita ansiktet vars ögon var slutna, och han visste att de inte skulle öppna sig igen. Läkaren hade efter sin första undersökning snabbt tittat upp, och då Bleeker också hade varit böjd över Cathy, hade deras huvuden varit tätt intill varandra en stund. Doktorn hade nästan ögonblickligen antagit sin professionellt uttryckslösa min. Men Bleeker hade sett honom i det ögonblick när han tänkte som människa, och Bleeker hade då förstått att Cathy skulle dö, men att det kanske fanns en nådatid.
   Bleeker såg bort från Cathy mot Timmons, som stod på rummets andra sida. Han grät eller hade gråtit, men hans ansikte var inte gjort för tårar. Droppar av färglöst, gnistrande vatten på hans käke stod oväntat vackert mot hudens grova yta. Timmons svängde tafatt med en ombunden hand, och Bleeker kom plötsligt ihåg att han sett Timmons kasta sig efter motorcykeln, som så småningom kommit på rätt köl och med den andra kört ut ur hallen.
   Nu hördes inte ett ljud från gatan eller hallen. Det var otroligt med tanke på larmet för en stund sedan att det nu skulle råda denna absoluta tystnad. Det var inte bara frånvaron av ljud utan frånvaron av varje tillstymmelse till vibrationer. Läkaren kom och gick, han kom för att luta sig över Cathy och sedan dra sig tillbaka. Timmons stannade. Utom att han bytte fot ibland, rörde han sig inte utan stod tåligt på andra sidan rummet, vänd mot Cathy och Bleeker men utan att som Bleeker tyckte en gång, när han såg upp, verkligen se dem.
  — Polisen, sade Bleeker någon gång senare.
  — De har gett sig efter, sade Timmons med en hes viskning. Oroa dig inte, de får tag på dem.
   Bleeker såg att mannen rodnade hjälplöst och tittade bort. Vad kunde polisen göra? De skulle få tag på Simpson. Simpson skulle betala skadestånd. Och det skulle vara alltsammans. Vem kunde identifiera Cathys dråpare? Säkert inte han själv — och inte Timmons eller Campbell. De var alla lika. De var standardiserade figurer, som sökte likna varandra tills de förlorade sin identitet och det endast fanns kvar en enda mystisk person, oändligt steril, som var en norm för hundratals andra. Han kunde inte anklaga något, som inte fanns.
   Han var inte säker på det exakta ögonblicket, när Cathy dog. Det kanske var när han hörde motorcykeln, otroligt ensam i den tysta natten, närma sig staden. Han visste bara att läkaren kom för en sista gång och att det nu barmhärtigt låg en grov, tung filt över Cathy. Han stod och såg ned på filten ett slag. Vad han kände fanns undertryckt och fördröjt inom honom. Sedan gick han tillbaka till hallen och ut på verandan. Där stod ett dussin män och såg upp längs gatan mot ljudet av motorcykeln, som långsamt kom närmare. Han märkte att när de tittade på varandra var deras ansikten hårda och vreda, men när de såg på honom blev de respektfulla och lite förvirrade.
   Bleeker kunde från verandan se ett antal personer, som rörde sig bland de sönderslagna skyltfönstren, rörde på sig, stannade, lutade sig fram och rätade på sig för att flytta sig till ett annat ställe. Alla hade klätt sig i största hast. Det de plockade upp släppte de. Det de släppte betraktade de dystert för att sedan plocka upp det igen. De betedde sig som en liten hemsökt skara, som man behandlat brutalt men enligt lagarna. När motorcykeln visade sig i gatans norra ände, tittade de på den och såg sedan bort igen, slött och synbarligen utan att vilja hämnas.
   Det var först efter en stund som de såg upp igen, denna gång med ett mål i sikte. De började långsamt röra sig mot hotellet, där motorcykeln hade stannat. Föraren stod på trottoaren med ansiktet lyft mot verandan.
   Ingen på verandan rörde sig, förrän Bleeker med synbarlig ansträngning gick nedför trappan och ställde sig ansikte mot ansikte med föraren. Det var pojken, som Bleeker talat med i baren. Hans glasögon och hjälm hängde vid bältet.
  — Jag stod inte ut längre, sade pojken. Jag var tvungen att komma tillbaka.
   Han såg på Bleeker som om han inte vågade se åt något annat håll. Hans ansikte var ungdomligt blankt och fuktigt. Bleeker ansåg att det uttryckte en stolt och klar skräck. Visst var det modigt av honom att komma tillbaka till staden efter vad som skett, men för Bleeker var han bara en smutsig liten pojke, som kom tillbaka till ett bak-gårdsplank hans vänner missprytt med pornografiskt klotter och som ville tala om att han var rädd för att sudda bort klottret men ändå fast besluten att göra det. Bleeker kände avsky. Han hatade pojken betydligt mera än Simpson i det ögonblicket därför att han riktat hans uppmärksamhet mot detta, nu när han inte ville tänka på något annat än Cathy.
  — Jag var inte en av dem, sade pojken. Herr Bleeker, ni kommer väl ihåg att jag inte drack.
   Denna påstådda oskuld, denna lust att skylla ifrån sig, retade Bleeker.
  — Ni var en av dem, sade han.
  — Ja, men från och med i natt...
  — Varför hindrade ni dem inte? frågade Bleeker högljutt. Han hörde stadsbornas mummel bakom sig, och någon andades tungt i hans nacke.
  — Ni var en av dem. Ni kunde ha gjort nånting. Varför i Herrans namn gjorde ni inte det?
  — Vad kunde jag göra? sade pojken. Han slog ut med händerna och tog ett steg bakåt som om han ville vädja till männen bakom Bleeker.
   Bleeker kunde aldrig minnas vad han gjorde då, varken strax efteråt eller senare. Om pojken inte hade tagit ett steg bakåt på det där sättet. Om han inte hade höjt händerna... Bleeker stod mitt i en samling kroppar och han slog med sina knytnävar, och han blev slagen. Och sedan knäböjde han på trottoaren, höll pojkens huvud i sin famn och försökte skydda honom mot de kringstående männens. tunga skor. Han ropade, protesterade, bönföll, och efter en stund lämnade männen honom, och någon hjälpte honom bära pojken uppför trappan och lägga honom på verandan. När han till slut såg upp, var endast Timmons och läkaren där. Utefter gatan fanns nu bara skuggor och det avtagande ljudet av osynliga varelser. Natten var åter tyst lika plötsligt som den genomborrats av ljud.
   Lite senare bar Timmons och läkaren in pojken i hotellet, han var vid liv men ohyggligt skadad. Bleeker satt överst i trappan på verandan och stirrade på månen, som flyttat sig över himlen och nu var närmare bergen i väster. Den var inte på något sätt romantisk men kyligt klar och klok. Och ljuset den utstrålade var kallt och klokt och belyste i hans inre det som han helst skulle velat glömma.
   Han kunde säga att förlusten av Cathy gjorde att han inte längre behövde vara rädd för att förgå sig. Ingen skulle klandra honom. Cathys död var ursäkten för att han slog pojken, klubbade honom mot trottoaren och stampade på honom så som han aldrig trott att han skulle kunna stampa på någon levande varelse. Ingen skulle säga att han inte tagit vid sig av att förlora Cathy och var fylld av vrede och lust att hämnas henne. Det var ytterst naturligt — lika naturligt som en man, som drack några öl och körde motorcykel sinnesrubbat genom en sådan här stad. Bleeker rös. Det kunde passat en man som Timmons, som var och alltid skulle vara ur stånd att tänka som han, Joel Bleeker. Det passade inte honom och skulle aldrig passa honom.
   Bleeker reste sig och stod ett ögonblick på översta trappsteget. Han ville plötsligt och vansinnigt vråla ut sitt lidande i natten utan mera hämningar än ett djur, som ser sina inälvor under sig på marken. Han ville slå sönder någonting, vad som helst. Glas, trä, sten, sin egen kropp. Han kunde känna sina knytnävar pressas in i pojkens kropp. Och så låg den där blodiga men levande tingesten på trottoaren, och han själv hukade sig över den för att skydda den.
   Efter en stund märkte han att han lutat sig mot en av de träpelare, som höll upp verandataket, så länge att hans kropp kändes stum och känslolös. Han rätade på sig långsamt och vände för att gå tillbaka upp i hotellet.
   Det skulle alltid finnas tid för att sluta fred med de döda. Det fanns föga eller ingen tid att sluta fred med de levande.

Originalets titel: "The Cyclists' Raid", först publicerad i Harper's Magazine januari 1951.
Filmen Vild ungdom / The Wild One med Marlon Brando i huvudrollen baseras på den här novellen. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Wild_One

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki