Fandom

Svenskanoveller Wiki

Dödsmasken

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av H. D. Everett (pseudonym: Theo Douglas)

JA, DET ÄR ETT porträtt av min hustru. Det anses vara mycket likt henne. Men naturligtvis verkade hon äldre mot slutet.
   Enderby och jag var på väg till rökrummet efter middagen, och tavlan hängde i trappan. Vi hade varit skolkamrater för ett kvarts århundrade sedan och fortsatt tillsammans vid universitetet. Men jag hade varit utomlands de sista tio åren. Jag återvände och fann att min vän hade varit änkling i fyra år. Och skönt för honom, tänkte jag för mig själv, när jag fick höra det. För jag hade knappast tyckt om avlidna Gloriana. Troligen var denna känsla eller brist på känsla ömsesidig. Hon log aldrig mot mig, men jag tvivlar på att hon log mot någon av stackars Tom Enderbys ungkarlsvänner.
   Porträttet liknade henne verkligen. Hon var en ståtlig kvinna med örnlika drag och kalla ögon. Konstnären hade gjort rättvisa åt anletsdragen och åt ögonen, som tycktes hålla orubblig vakt över allt som hände i det hus, där hon gått bort.
   Vi gjorde endast ett kort uppehåll framför porträttet och gick sedan vidare. Rökrummet låg i en tillbyggnad, som den föregående ägaren uppfört på husets baksida. Den kunde stängas av med dubbeldörrar och var avsedd att användas som barnkammare. Fru Enderby hade inga barn, och hon ogillade tobakslukt. Så det stora rummet gjordes i ordning för Toms pipor och cigarrer, och ville Toms vänner röka, fick de röka där eller låta bli. Jag kom ihåg rummet och förordningen, men jag väntade mig inte att den fortfarande skulle gälla. Efter maten, när desserten stod på bordet, hade jag hoppats få tända min cigarr, nu när det inte fanns någon värdinna, som man behövde ta hänsyn till.
   Snart hade vi sjunkit ner i ett par djupa länstolar framför en ordentlig brasa. Jag tyckte att Enderby andades lättare, när han stängt dubbeldörrarna bakom oss och skiljt oss från det tråkigt konventionella huset samt trappan med tavlan. Men han verkade inte riktigt kry. Han såg klart deprimerad ut — saknade han verkligen Gloria-na? Kanske hade han under sina år som äkta man blivit beroende av att ha en kvinna, som pysslade om honom? Det kunde ju vara mycket behagligt, när det är rätta sortens fruntimmer, men själv skulle jag inte velat bli ompysslad av den hädangångna fru Enderby. Om han verkligen gick här och längtade, så skulle det vara lätt avhjälpt. Min fru Evelyn hade ett par vackra systrar, och vi kunde be honom komma och hälsa på hos oss.
  — Du måste komma ner och hälsa på, sade jag efter en stund. Jag vill att du ska träffa min fru. Kan du komma nästa vecka? Hans ansikte lyste upp av verklig belåtenhet.
  — Ja tack, sade han hjärtligt. Men sedan retirerade han. Han mulnade och suckade: — Det vill säga, om jag kan slita mig loss.
  — Vad skulle hindra dig?
  — Det verkar kanske inte mycket att stanna för, men det har liksom blivit en vana att bo här — för att hålla ett öga på saker och ting.
   Han såg inte på mig utan lutade sig fram över eldstadens sprakgaller för att aska av cigarren.
  — Uppriktigt sagt, Tom, så är det inte bra för dig att leva ensam. Varför säljer du inte huset eller hyr ut det?
  — Jag kan inte sälja det, för jag disponerar det bara under min livstid. Det tillhörde min fru.
  — Men då förmodar jag att det inte finns något som hindrar dig från att hyra ut det? Eller om det inte går, varför stänger du det inte?
  — Det finns inte något juridiskt som kunde hindra mig... Betoningen var för svag för att jag just då skulle märka den, men jag kom ihåg den efteråt.
  — Men då så, gamle vän, varför inte? Slå dig lös ett tag och se dig om i världen. Själv tycker jag nog att du borde gifta om dig. Han skakade dystert på huvudet.
  — Naturligtvis är det ganska ofint att föreslå en änkling något sådant. Men du har gått till den vedertagna anständighetens yttersta gräns. Fyra år! Inte ens konvenansens trognaste anhängare skulle säga annat än att det räcker.
  — Det beror inte på det, Dick... Jag tänker berätta en ganska egendomlig historia för dig. Och jag vet inte vad du kommer att säga om den. Eller om mig.
   Han kastade sin cigarrstump på elden och vände sig mot mig. Då såg jag hur blek han var och hur svetten bröt fram på hans vita ansikte.
  — Det var en gång då jag trodde som du, Dick. Jag trodde jag skulle bli lyckligare, om jag gifte om mig. Och jag gick så långt att jag förlovade mig. Men förlovningen bröts, och jag skall berätta varför.
   Min fru hade haft svåra plågor en tid, innan hon gick bort, och läkarna stod maktlösa. Själv visste jag inte hur allvarligt hennes lidande var, förrän hon låg på sitt yttersta. Då sade de till mig att det inte fanns något hopp. Hon hade förlorat medvetandet. Men det var möjligt och även troligt att medvetandet skulle återvända före döden, och man sade mig att jag borde hålla mig beredd för den stunden. Jag antar att du tycker jag var feg, men jag fasade vid tanken på att hon skulle vakna upp ur sin dvala. Jag hade stark lust att be en bön om att hon måtte få dö under sömnen. Jag visste att hon hade stränga åsikter om äktenskapet, och jag var säker på att om det skulle bli några sista ord, så skulle hon avkräva mig ett löfte. I ett sådant ögonblick kunde jag ju inte vägra att lova, och jag ville inte låta binda mig. Du kanske kommer ihåg att hon var äldre än jag. Jag skulle bli änkling när jag hade halva livet framför mig. Då förstår du.
  — Men bäste bror, jag anser inte att ett löfte, som pressas fram under sådana omständigheter, är något att ta hänsyn till. Det är inte rättvist...!
  — Vänta ska du få höra. Jag satt ganska nedslagen som du kan förstå och väntade, när doktorn kom för att hämta mig till hennes rum. Hon var vid medvetande och hade frågat efter mig. Han bad mig att inte göra henne upprörd på något sätt, då skulle smärtorna återvända. Då jag kom in låg hon utsträckt i sängen och såg redan ut som ett lik.
  — Tom, sade hon. De säger att jag ska dö och därför är det något jag vill att du ska lova mig.
   Jag stönade invärtes. Nu var det ute med mig, tänkte jag. Och så fortsatte hon.
  — När jag är död och lagd i kistan, vill jag att du själv täcker över mitt ansikte. Lova mig det. Detta var inte alls vad jag väntat mig. Naturligtvis lovade jag.
  — Jag vill att du ska täcka mitt ansikte med en näsduk, som jag sätter särskilt värde på. När tiden är inne, öppna skåpet till höger om fönstret, och du kommer att finna den i tredje lådan uppifrån. Du kan inte ta fel, för det är den enda som finns i lådan.
   Det var allt hon sade, det svär jag på. Hon bara suckade och slöt ögonen som om hon ville sova, och hon talade aldrig mera. Tre eller fyra dar senare frågade man mig om jag ville se henne en sista gång, innan begravningsentreprenörens folk skulle sluta kistan.
   Jag kände en stor motvilja, men jag ansåg det vara min plikt att gå dit. Hon såg ut som om hon var gjord av vax, och hon var kallare än is att röra vid. Jag öppnade skåpet, och där låg precis som hon hade sagt en stor näsduk av mycket fint material. Den låg alldeles ensam. I alla fyra hörnen hade den ett monogram broderat. Den liknade inte någon som jag hade sett henne använda. Jag bredde ut den och lade den över det döda ansiktet. Det som sedan hände var ganska egendomligt.
   Näsduken liksom drogs ner över ansiktet och häftade sig fast vid det. Näsa, mun, panna och de slutna ögonen. Den blev en fullkomlig mask. Det slet i mina nerver. Jag greps av fasa och kastade kistklädnaden över henne och lämnade hastigt rummet. Den natten stängde man kistan.
   Hon begravdes, och jag lät resa en gravvård, som grannarna ansåg fullt ståndsmässig. Som du ser var jag inte bunden av något löfte att inte gifta om mig, och trots att jag visste vad hon skulle önskat, ansåg jag inte att det fanns något skäl att böja mig för henne. Några månader senare kom en familj Ashcroft och flyttade in i The Leasowes. Familjen hade en vacker dotter.
   Jag fäste mig vid Lucy Ashcroft första gången jag såg henne, och snart var det tydligt att hon även kände sig dragen till mig. Hon var en liten mild varelse, inte alls någon dominerande kvinnotyp. Hon liknade inte på minsta sätt...
   Han hejdade sig förvirrat ett ögonblick men fortsatte sedan:
  — Jag trodde jag hade stora möjligheter att bli lycklig med henne och jag blev mycket fästad vid henne. Hennes föräldrar var av det gästfria slaget, och de bad mig att komma till The Leasowes så ofta jag kunde.
   Det verkade inte troligt att de skulle lägga hinder i vägen. Allt gick väl, och en vacker dag bestämde jag mig för att gå över och anhålla om hennes hand. Jag hade rest in till stan dagen innan och kom tillbaka med en ring i fickan. Det var en ganska utstofferad sak med dubbla hjärtan, men jag trodde att Lucy skulle tycka den var vacker och låta mig sätta den på hennes finger. Jag gick upp för att klä om mig till middagen och bemödade mig om att göra mig så elegant som möjligt. Jag bestämde mig för att jag inte såg så illa ut i alla fall, och att det inte var så värst mycket grått i håret. Ja, flina du, Dick, nu är det åtskilligt gråare.
   Jag tog en ren näsduk och kastade den som jag hade burit under dagen, hopknycklad på golvet. Jag vet inte vad det var som fick mig att vända mig om och se på den, där den låg. Jag stirrade som förhäxad. Näsduken rörde sig — jag svär på det — den ändrade snabbt form, höjde sig här och var som om vinden blåste på den, den bredde ut sig och formade sig till dragen i ett ansikte. Och det blev Glorianas dödsmask, som jag täckt över i kistan elva månader tidigare!
   Det räcker inte att säga att jag blev slagen av fasa. Jag slet till mig tygstycket och kastade det på elden. Det var ingenting annat än en tygtrasa, jag höll i handen, i nästa ögonblick bara lite svart aska i eldstaden. Under fanns inte något ansikte.
  — Naturligtvis inte, sade jag. Det var bara en hallucination. Din fantasi skenade iväg med dig.
  — Du kan vara säker på att jag sade det till mig själv. Jag gick en trappa ner och försökte samla mig med en drink. Men jag var egendomligt upprörd, och kunde åtminstone den kvällen inte agera friare. Minnet av dödsmasken var för levande. Den skulle komma mellan mina och Lucys läppar.
   Men det hemska intrycket trubbades av. Efter ett par dagar tog jag mod till mig igen. Jag var då lika benägen att le åt min svaghet, som du är just nu. Jag friade, och Lucy sade ja. Ringen träddes på. Pappa Ashcroft var vänlig nog att godkänna de villkor, jag kunde erbjuda hans dotter, och mamma Ashcroft lovade att betrakta mig som sin son. Under de två första dygnen av vår förlovning fanns inte ett moln på vår himmel.
   Jag friade en måndag, och på onsdagen gick jag åter dit på middag. Det skulle bli enbart familjen. Lucy och jag drog oss senare in i det inre vardagsrummet, vilket tycktes hållas reserverat för oss genom en tyst överenskommelse. I alla händelser var vi ensamma där, och medan Lucy satt i den lilla soffan upptagen med sitt arbete, fick jag äran att sitta bredvid henne, tillräckligt nära för att se de noggranna stygn som hon sydde medan mönstret växte fram.
   Hon broderade på ett stycke fyrkantigt vitt linne, som skulle bli en bordduk åt en vän. Hon ville få den klar de närmaste dagarna, sade hon, så att hon kunde sända iväg den. Men jag var en aning irriterad över hennes försjunkande i handarbetet. Jag ville att hon skulle titta på mig, medan vi pratade, och jag ville hålla hennes hand. Jag planerade en resa vi skulle göra tillsammans efter påsken, och jag ansåg att åtta veckor skulle räcka för en brud att klara förberedelserna på. Man behövde inte be Lucy länge. Hon lade ifrån sig linnestycket på bordet vid sin armbåge. Jag höll hennes fingrar fångna, men hennes ögon vandrade från mitt ansikte. Hon var fortfarande förtjusande blyg.
   Plötsligt ropade hon. Hennes handarbete rörde sig. Det växer fram ett ansikte — såg jag det?
   Jo då, det såg jag. Det var Glorianas dödsmask, som formade sig där som den hade format sig hemma på min näsduk. Den markerade näsan och hakan, den allvarliga munnen, formen på pannan, allt nästan komplett. Jag ryckte till mig handarbetet och kastade det bakom soffans ryggstöd.
  — Det liknade ett ansikte, medgav jag, men fäst dig inte vid det, älskade. Jag vill att du skall ägna dig åt mig i stället.
   Jag sade något i den stilen, jag visste knappast vad, för mitt blod frös. Lucy mulnade, hon ville titta mera på fenomenet, och min otåliga handling hade misshagat henne. Jag fortsatte att prata på, jag var rädd för pauser, men det psykologiska ögonblicket var förbi. Jag kände att jag inte ryckte med henne som förut, hon tvekade inför mina övertalningsförsök. Utsikten att få en smekmånad på Sicilien behagade henne inte längre. Hon började så smått antyda att fru Ashcroft väntade på att vi skulle förena oss med de andra. Kanske jag skulle vilja plocka upp hennes handarbete åt henne? — det sista sade hon i en något förolämpad ton. Jag gick runt soffan för att fiska upp den olycksaliga linnebiten. Men hon vände sig också och tittade över soffkarmen. Det gjorde att vi såg det samtidigt.
   Där var ansiktet igen. Stelt och allvarligt. Och nu hade tygets hörn stoppats under så att huvudets form framträdde helt. Men det var inte allt. Något slags vitt kläde hade fått bilda fortsättningen på golvet. Här låg hela gestalten rak och stel, redo för graven.
   Lucy skrek högt, skrik på skrik, och omedelbart efteråt rusade den indignerade familjen Ashcroft in genom det till hälften hopdragna draperiet, som delade de två rummen, och fordrade att få veta varför Lucy var så uppskrämd.
   Under tiden hade jag störtat mig på den buktande skepnaden på golvet och förstört den. Lucys broderi bildade huvudet. Kroppen var sinnrikt gjord av ett stort badlakan, som tagits från en av sängkamrarna, ingen visste hur och när. Jag höll fram sakerna och bedyrade att de var ofarliga, medan familjen genomborrade mig med sina ögon, och Lucy snyftade i famnen på sin mor. Hon medgav att hon kanske varit lättskrämd, det verkade löjligt nu, när hon såg vad det var. Men just då hade det varit så förfärligt. Det var så likt... så likt... Och här kom en ny snyftning henne att tystna.
   Friden återställdes till slut, men det var tydligt att familjen Ashcroft misstänkte mig. Den gemytlige fadern stelnade till och fru Ashcroft kom med indirekta förebråelser. Hon avskydde practical jokes, sade hon. Kanske hade hon fel, hon var gammalmodig av sig, men hon hade uppfostrats till att anse sådant i högsta grad taktlöst. Och hade jag inte tänkt på hur känslig Lucy var? Hon hoppades att jag inte skulle upprepa det.
   Practical jokes — gode Gud — trodde de att det var ett skämt? Var det troligt att jag skulle ödsla de dyrbara timmar jag hade ensam med min utvalda med att konstruera förfalskade lik på golvet! Och Lucy borde ha vetat att anklagelsen var absurd, eftersom jag inte vikit från hennes sida ett enda ögonblick. Hon tog mitt parti, när hon lugnat sig, men mysteriet kvarstod. Varken hon eller jag kunde förklara det.
   Jag kunde inte tänka på framtiden utan att bli dyster. Om de makter som stod mot oss verkligen var vad jag fruktade i min vidskepelse, så kunde jag lika gärna låta hoppet fara. För jag visste att det skulle komma igen flera gånger.
   Jag såg inte Lucy nästa dag, därför att jag måste fara in till stan igen. Men vi hade kommit överens om att träffas och rida på fredagsmorgonen. Jag skulle vara vid The Leasowes på bestämd tid. Var förvissad om att jag kom punktligt. Lucys häst hade redan letts fram, och stallknekten lät den gå fram och tillbaka. Jag hade knappast hunnit stiga av, förrän hon kom nedför yttertrappan. Jag såg ett nytt uttryck i hennes ansikte, en hårdare linje kring den röda munnen, som annars var så mjuk och kysstäck. Men hon lät mig hjälpa sig upp i sadeln och sätta foten i stigbygeln. Sedan hälsade hon från sin mor. Jag var välkommen till lunch, sade hon. Fru Ashcroft bad oss vara punktliga, därför att en vän, som stannat över natten hos dem, skulle fara omedelbart efteråt.
  — Jag tror att du kommer att bli glad att få träffa henne, sade Lucy och lutade sig fram för att klappa hästen. Hon sade att hon kände dig mycket väl. Det är fröken Kingsworthy.
   Fröken Kingsworthy var en av Glorianas skolkamrater, som hade besökt oss ibland. Jag visste inte att hon och Ashcrofts kände varandra, men de hade som sagt nyligen kommit hit. Jag hade inte tid att uttrycka vare sig glädje eller dess motsats, för Lucy lät hästen gå i raskt trav. Det dröjde innan hon höll in hästen och tillät konversation. Vi red nedför en kulle, och ridknekten följde på diskret avstånd, tillräckligt långt borta för att vara utom hörhåll.
   Herrhatten passade Lucy utmärkt, och det gjorde även riddräkten, som tätt följde kroppens linjer.
  — Tom, sade hon, och jag observerade ännu en gång det hårda uttrycket i ansiktet. — Fröken Kingsworthy säger att din fru inte ville att du skulle gifta om dig och att hon fick dig att lova att inte göra det. Fröken Kingsworthy lät alldeles förbluffad, när hon hörde att vi två var förlovade. Är det sant?
   Jag talade om för henne att det inte var sant. Att min fru aldrig bett mig och att jag aldrig gett något sådant löfte. Jag tillstod att hon ogillade folk som gifte om sig — i vissa fall — och kanske hade hon anmärkt något i den stilen till fröken Kingsworthy, men det var föga troligt. Sedan sade jag allvarligt till henne att hon inte skulle låta en sladdertacka komma mellan oss båda.
   Jag tyckte att hennes profil verkade mindre hård, men hon ville inte låta sina ögon möta mina när hon svarade:
  — Naturligtvis inte, om det är allt. Jag tror inte jag skulle brytt mig om det, om det inte hade passat in på någonting annat. Tom, det var någonting alldeles gräsligt vi såg i onsdags. Och bli nu inte arg på mig, men jag frågade fröken Kingsworthy hur din fru såg ut. Jag sade inte varför jag ville veta det.
  — Vad har det med det här att göra? frågade jag ganska bryskt.
  — Hon berättade att fru Enderby var reslig och hade mycket markerade drag. Hon såg sträng ut när hon inte log. En hög panna, en romersk näsa och en enveten haka. Tom, det där ansiktet i duken såg just ut så där. Såg du inte?
   Naturligtvis protesterade jag.
  — Jag såg att det liknade ett ansikte en aning, men jag slet isär det genast därför att du var rädd. Snälla Lucy, du kommer att bli spiritist om du fortsätter så här.
  — Nej, sade hon. Jag vill inte bli någonting så dumt. Jag har tänkt igenom det hela och om detta var den enda gången har jag bestämt mig för att jag skall glömma det. Men om det kommer igen om det fortsätter att komma...!
   Här rös hon och bleknade: — Då skulle jag inte kunna...
   Det var ett ultimatum. Hon tyckte lika mycket om mig som någonsin. Hon tillstod att hennes känslor blivit varmare. Men hon kunde inte gifta sig med en man, som var utsatt för hemsökelser. Jag kunde inte klandra henne. Hade det gällt någon annan skulle jag gett samma råd, men när det var frågan om mig själv, tyckte jag det var grymt.
   Nu har vi kommit nära slutet. Så jag behöver bara pröva ditt tålamod ytterligare en stund. Det fanns bara en chans kvar. Glorianas styrka, vad den nu bestod av och varifrån den kom, kunde ha förbrukats under hennes föregående ansträngningar, så att hon inte förmådde göra något ytterligare. Jag klängde mig fast vid denna glimt av hopp.
   Ritten blev långvarig. Lucys häst tappade en sko, och det var omöjligt att flytta sadeln över till ridknektens eller min häst, eftersom ingen av dem hade tränats för damsadel. Vi måste återvända till fots och kom inte fram till The Leasowes förrän klockan två. Lunchen var över. Fru Ashcroft hade gett sig av till stationen med miss Kingsworthy. Men man hade hållit några kotletter varma för oss, fick vi veta, och vi kunde bli serverade genast.
   Vi gick omedelbart in i matsalen eftersom Lucy var hungrig, och hon tog av sig hatten och lade den på ett litet serveringsbord. Hon sade att den satt så hårt åt att hon fick huvudvärk. Kotletterna var endast ljumma, men Lucy åt med god aptit, och frukttårtan, som följde avnjöt hon i godan ro. Himlen skall veta att jag inte missunnade henne en munsbit, men lunchen blev en prövning, som jag sent skall glömma.
   Tjänarna drog sig tillbaka, när vi blivit serverade, och då började mina bekymmer. Bordsduken tycktes vara levande vid det hörn som låg mellan oss. Den reste sig i vågor som om vinden blåst upp den, trots att fönstren var tätt stängda mot allt drag. Jag försökte verka oberörd, försökte tala som om inga onda aningar fyllde mitt inre, medan jag slätade ut den förhäxade bordsduken med ett grepp, som jag inte vågade släppa. Lucy reste sig till slut och sade att hon måste gå och byta. Jag hade varit så upptagen med bordsduken att det inte föll mig in att hålla ett öga på vad som kunde hända i andra delar av rummet. Hatten på det lilla serveringsbordet hade glidit på sned, och i det läget hade den kommit att placeras ovanpå ytterligare en av dödsmaskens uppenbarelser. Vad den var gjord av den här gången vet jag inte. Troligen en servett, för det låg flera utspridda. Åter formades den till en perfekt likhet. Men denna gång visade munnen ett humoristiskt drag, den log lugnt och bistert.
   Lucy skrek och föll avsvimmad i mina armar. Det var ett verkligt svimningsanfall, som hon väcktes ur med svårighet, sedan man tillkallat läkare.
   Jag höll mig sorgmodigt i närheten tills det stod klart att hon skulle krya på sig, och sedan gick jag hem dyster till mods. Nästa morgon fick jag ett kort skarpt brev från min svärmor in spe, där hon sände tillbaka ringen och underrättade mig om att förlovningen måste betraktas som bruten.
   Så nu vet du varför jag inte gifter om mig. Och vad var det du tänkte säga?

Först publicerad i novellsamlingen The Death Mask (1920), som även är originalets titel.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki