Fandom

Svenskanoveller Wiki

Dödssynden

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Helene Tursten

Han låg fastpressad under den stora tyngden. Det var omöjligt att röra sig, än mindre att andas. Paniken sköljde i vågor genom kroppen. Luft! Måste få luft! De mjuka men krävande händerna rörde sig över hans kropp. De slappa läpparna nafsade blött i hans nacke.

Med ett skrik satte han sig upp i sängen. Det dröjde någon sekund innan insikten kom att det var den vanliga mardrömmen som hade väckt honom. Varje natt de senaste veckorna hade han vaknat vid vargtimmen av samma dröm. Och han visste att han inte skulle få någon mer sömn den här natten heller.
   Med en suck satte han sig på sängkanten och stack fötterna i tofflorna som stod på mattan bredvid sängen. Morgonrocken hängde på sin galge i garderoben. Det kändes tröstande att få svepa in sig in den mjuka plyschen. Som en varm och vänlig omfamning. Det var det närmaste han någonsin kunde hoppas att komma en mjuk famn. Om inte doktor Sacher...
   Han hejdade sig i dörröppningen och vände sig om. Uppmärksamt iakttog han sitt sovrum, som om han såg det för första gången. Det lystes upp av ett milt sken från lampetten, som han hade börjat ha tänd på nätterna. Rummet var stort och luftigt, med en tjock äkta matta mitt på golvet. En byrå i nyrokoko och två tillhörande stolar var de enda möblerna, förutom sängen. Det var en Duxsäng. Extrabred, men en enkelsäng.
   Ovanför sängen hängde en originallitografi av Peter Dahl. Yppiga herdinnor dansade nakna med nationalskalden Bellman. Hans byxor var uppknäppta och hans överdimensionerade penis pekade röd och bultande mot skyn. Skalden höll ett stadigt tag runt en av mamsellernas midja och den nakna nymfen skänkte i mera av det purpurröda vinet i hans glas. Det låg ett skimmer av lust och kättja över bilden.
   Allt det han saknade och inte kunde få.
   Han hade aldrig förstått varför. Inte innan doktor Sacher...
   Doktor Sacher, förresten! Varför kallade han henne alltid vid efternamn? Var det för att markera ett avstånd? Trots att de var kollegor, om än inte med samma specialitet.
   Hennes förnamn var Eva och hon var en av de erkänt bästa psykiatrikerna och psykoterapeuterna i landet. Det var därför som han vänt sig till henne. Under stor vånda, det måste han medge, men han hade varit tvungen att söka hjälp för sina problem. De hade inte blivit bättre med åren. På dagarna gick det någorlunda, när han kunde fylla tiden med sin forskning, sina studenter och administrativa uppgifter. Vanligtvis arbetade han kvar sent på kvällarna på institutionen och gick ofta dit på helgerna.
   Allt för att slippa mötas av den kalla ensamheten i lägenheten.
   Han hade varit en av landets yngsta professorer när han fick sin utnämning. Det hade knorrats om hans ålder men hans kompetens blev aldrig ifrågasatt. Såg man till den tid han lagt ner på sitt arbete och sin forskning kunde han konkurrera med kollegor som varit verksamma betydligt längre. Eftersom han inte hade någon familj och inga speciella intressen utanför institutionen, var det där han förlade mesta delen av sin tid och sitt liv. Han var en populär föreläsare och handledare, bra chef för de anställda och hade inga problem i umgänget med kollegorna. Hans problem låg på ett annat plan.

Redan i tonåren hade han börjat fundera. Var han bög? Tände han på killar? Ett tag trodde han faktiskt det, men när han hade lugnat ner sig och verkligen kände efter, visste han att det var flickornas behag som lockade honom. Hans sexfantasier handlade alltid om flickor, gärna lite mulliga och blonda. Det som utspelade sig i hans våta drömmar hade ingenting med homosexualitet att göra, det insåg han.
   Men ändå fanns den där... spärren.
   Han såg bra ut och många flickor visade tydligt att de var intresserade. När det drog ihop sig till skoldans eller disko var det alltid någon tjej som signalerade att hon gärna skulle vilja gå ihop med honom. Han ville också. Gud, vad han ville! Men han fick inte. Föräldrarna var djupt frireligiösa och dans var en dödssynd. Kom inte på tal! Lika lite som bio eller teater.
   Han hade funnit sig i detta så länge han bodde hemma. Om inte föräldrarna såg honom synda, så skulle säkert någon av församlingsmedlemmarna göra det. Det betydde direktrapport till mor och far.
   Först när han hade flyttat långt hemifrån för att studera medicin vågade han sig ut i studentlivets nöjesvirvlar.
   Där fanns de småmulliga blonda flickorna. En del av dem var mycket villiga att förverkliga hans tonårstids sexfantasier. Det var då han upptäckte sitt... problem.
   Så ung och redan impotent! Skammen brände i honom och han ville bara uppslukas av golvet och aldrig mer behöva se flickans besvikna min.
   "Är det mig det är fel på? Tycker du att jag är för tjock?" hade hon frågat med tårar i ögonen, hon som var den första av hans misslyckanden.
   "Nej! Du är underbar! Allt jag har drömt om!" ville han skrika.
   Men hans enda reaktion blev en huvudskakning och en torr snyftning. Inom honom ekade moderns röst: "Dödssynd! Inte före äktenskapet!"
   Det här hade upprepats några gånger. Till slut hade han inte utsatt sig för risken att behöva misslyckas i sängen. Han drog sig undan allt umgänge och begravde sig i sin forskning.
   Han hade inga problem att få erektion. Bilder, filmer och kvinnor som attraherade honom fick hans kön att reagera precis som det skulle. Det var beröringen hud mot hud som var problemet. Så fort han kände den mjuka beröringen eller värmen från en kvinna, slocknade pulsen i underlivet och hans manliga stolthet hängde som ett slappt och tomt bananskal mellan benen.
   Han hade till och med försökt med en prostituerad, en upplevelse som han ångrade djupt. Återigen den brännande skammen. Hans förödmjukelse var total. Varför? Varför?
   Efter det hade han blivit deprimerad en period och faktiskt sjukskrivit sig i flera dagar. Det hade aldrig inträffat tidigare och utlöste en del oroliga frågor från hans moderliga sekreterare, men han skyllde på feber. Han drev runt i sin stora lägenhet med tankarna virvlande runt i huvudet. Också tanken på självmord fladdrade förbi, men kändes inte som ett alternativ. Därtill hade han för mycket ogjort i sin forskning. Sitt livskall ville han inte lämna.
   Slutligen hade han fattat det enda riktiga beslutet. Med uppbådande av allt sitt mod, ringde han till psykoterapeuten Eva Sachers privatmottagning. Han hade presenterat sig med namn och titel. Eftersom han visste att hon hade långa väntetider, lät han antyda att han hade självmordstankar. Redan på eftermiddagen hade han fått en tid.

Eva Sacher var i hans ålder, kanske något yngre. Hennes blonda axellånga hår lockade sig runt hennes söta ansikte, hon hade stora blå ögon och en generös mun som ofta log. Hon var elegant klädd i strikt marinblå dräkt. En djupt urringad topp avslöjade klyftan mellan de runda mjuka brösten. När hon ändrade ställning i stolen, uppstod ett skratschande ljud från nylonstrumporna som nästan gav honom kåtslaget. Han var heltänd på sin terapeut redan från första besöket, men bemödade sig om att inte visa det. Vilket inte var så enkelt, eftersom "problemet" mellan hans ben började leva sitt eget liv och uppförde sig som det borde vid andra tillfällen än under terapitimman.
   Genom att diskret höra sig för bland kollegor hade han tagit reda på att hon var frånskild, med en son i gymnasieåldern.
   Redan från första terapistunden hade han med stor självövervinnelse och beslutsamhet ärligt redogjort för sina sexuella problem. Under många timmar hade de gått igenom hans strängt religiösa uppväxt som påpassat ensambarn, hans tonårsrädsla för att kanske vara homosexuell, flytten till storstaden många mil från den lilla hemorten, prestationsångest, med mera. Ingenstans hade han känt att de närmade sig en förklaring till hans oförmåga. Han var nästan på väg att ge upp, när mardrömmen började hemsöka honom på nätterna.

"Jag låg fastpressad under den stora tyngden. Det var omöjligt att röra sig, än mindre att andas. Paniken sköljde i vågor genom kroppen. Luft! Måste få luft!"
   Eva Sacher hade som vanligt suttit tyst och låtit honom berätta till punkt. När han var klar, iakttog hon honom länge innan hon sa:
   "Där tror jag att vi ska hålla oss kvar. Vet du vem det är som håller fast dig?"
   Han skakade på huvudet.
   "Vaknar du alltid på samma ställe i drömmen?" "Jag tror det", svarade han tveksamt.
   Hon hörde hans tvekan och såg uppmärksamt på honom. Tvingad av hennes blick sa han:
   "Nån gång... jag tror faktiskt... att jag blev... våldtagen."
   När han sa ordet föll den svarta väggen i hans medvetande som hade blockerat minnet.
   Plötsligt visste han.
   Vem. Var. När.
   Men han sa inget då till sin terapeut. Han behövde hämta sig från chocken och tänka igenom det han hade förträngt i så många år.
   Det tog ett tag, men till slut kom han ihåg hela händelseförloppet.

Janne, scoutledaren som hade varit så snäll och trevlig. En nästan vuxen man, som hade berättat att han höll på att ta körkort och skulle söka in till predikantutbildningen. Han var sävlig i sina rörelser, men hade ett lättsamt sätt. Glatt och villigt hade han umgåtts med småscouterna i åtta- till tioårsåldern. Speciellt hade han brytt sig om de yngsta. För att få dem att komma över sin blyghet och öka gemenskapen i gruppen hade han startat en bordtennisturnering med dem i församlingshemmets källare.
   Han och Janne hade ofta spelat ihop när de hade dubbelturnering. Det var inget som han hade funnit konstigt. Tvärtom, så hade han varit smickrad. Tänk att en så stor kille som Janne ville spela ihop med honom!
   Därför hade han inte misstänkt något när Janne föreslog att bara de två skulle öva lite i hemlighet.
   "Tala inte om för dom andra. Vi kommer att klå dom allihop vid nästa match!" hade Janne sagt.
   Janne hade nyckel till församlingshemmet. En eftermiddag hade de träffats och smitit ner i bordtennislokalen.
   Det var där det hade hänt. Det som numera ständigt återkom i hans mardrömmar. Fast han hade inte förstått att det var en våldtäkt.
   Efteråt när han hade gråtit av smärtan och rädslan, hade Janne böjt ner sitt runda huvud i jämnhöjd med hans eget ansikte och sagt:
   "Det här ville jag inte göra. Det var du som lockade mig. Jag lovar att inte berätta för nån om inte du gör det. Om du gör det kommer dom att straffa dig. Lova att du inte berättar. Tumma på det!"
   Ledaren hade fortfarande andats tungt och hans andedräkt luktade surt. Uppfordrande höll han upp sin tumme.
   Han mindes att hans hand hade skakat så kraftigt att det varit svårt att pricka rätt när han skulle trycka sin lilla tumme mot Jannes.

Han hade aldrig berättat det för någon. Enda sättet för honom som åttaåring att hantera händelsen och skamkänslorna hade varit att försöka glömma. Det hade han lyckats bra med. Allt hade suddats ut ur hans medvetande. Men kroppen hade kommit ihåg. Den hade han inte kunnat lura.

Eva Sacher nickade. Våldtagen som åttaåring. Det stämde med hans symtom och reaktioner. Hennes fortsatta uppläggning av terapin blev att hjälpa honom att bearbeta alla hans undanträngda känslor. Hon tyckte att hennes klient verkade mycket motiverad och gjorde stora framsteg.
   Men hon visste inget om det som bubblade inom honom. Omsorgsfullt dolde han det för henne. Meningen med psykoterapin var naturligtvis att han skulle gå igenom sina minnen och kunna försona sig med dem.
   Han kunde inte förlåta. Utåt sett var han en medelålders högutbildad akademiker, som gjort en lysande karriär och hade god ekonomi. Men han hade ingen egen familj och var ganska ensam. Hela sitt liv hade han avstått från ett sexliv med kvinnor, som han hade längtat så efter. Som han hade längtat! Och hans förödmjukelse de gånger han ändå vågat försöka...
   Nej, han tänkte inte försona sig eller förlåta.
   Och vem visste hur många andra småpojkar som den där pedofilen hade våldtagit? Herregud, kanske hade en del av hans kamrater också blivit...!
   Han hade undvikit att tänka på Janne som person, men nu tvingade han sig till det. Lång, kraftig, runt huvud med kort, nästan stubbat ljust hår. Dålig andedräkt. Men han kunde inte för sitt liv komma ihåg hur Janne hade sett ut i ansiktet. Plötsligt slog det honom att mannen bara var tio år äldre än han själv... alltså var han i dagsläget ett par år över femtio. Han hade många aktiva år kvar inom någon församling, om han nu blev pastor. Annars hade han väl lyckats hitta något annat jobb i närheten av barn. Lärare, kanske. På något sätt skulle Janne säkert kunna hålla på att se ut sina små försynta offer. Som han själv i åttaårsåldern. Med åren fick de säkert känsla för det där, vilka som var lämpliga.
   Under många sömnlösa nätter fortsatte tankarna att virvla och sjuda inom honom. Långsamt mognade ett beslut fram och kort därefter, en plan. Lugnt och metodiskt skred han till handling och påbörjade de nödvändiga förberedelserna.

Det som han trodde skulle bli det största problemet, nämligen att ta reda på var Janne bodde, visade sig enkelt att lösa. Under veckans obligatoriska telefonsamtal hade han frågat sin mor om den ljuse scoutledaren hade blivit pastor och var han i så fall fanns.
   Modern hade funderat en stund innan hon svarade: "Janne...? Du menar nog pastor Bengtssons son. Han var din första scoutledare. Men han var bara kvar några månader för han kom in på pastorsutbildningen. Sen fick du Erik som..."
   "Jag vet. Jag bara undrade om..."
   "Avbryt mig inte. Erik är son till Holger Berglund och han kom från Göteborg. Dit kom Jan Bengtsson som färdig pastor."
   "Hit? Till Göteborg?"
   "Ja. Vad jag vet är han kvar där. Varför undrar du över honom?"
   Han hade förberett sig på frågan och svarade lätt:
   "Jag såg en person som hastigast i vimlet på stan. Det var nåt bekant över honom och till slut kom jag på att det kunde ha varit den där Janne. Fast det är ju så många år sen. Kanske var det nån annan."
   Hjärtat dunkade vilt när han la på luren. Dels hade han ljugit för sin mor — vilket hon skulle kalla en stor synd, snudd på dödssynd — och dels hade han lokaliserat Janne.

Det var inga problem att hitta pastor Jan Bengtsson i telefonkatalogen. Adressen låg på Hisingen, någonstans i trakten av Säve. Bostadsadressen var densamma som för kapellet, så troligen bodde han i byggnaden eller alldeles bredvid.
   En söndag åkte han och letade upp adressen där Jan "Janne" Bengtsson var verksam och levde. Landskapet var överraskande lantligt, med stora ladugårdar och betesmarker. Han visste att de stora ekonomibyggnaderna inte hyste så värst många kor nu för tiden, men desto fler hästar. Travhästar, ridhästar, ponnyhästar och alla andra typer av hästar för tävling och nöje.
   Han höll på att missa den lilla grusvägen, men såg kapellet en bit ut bland åkrarna. Efter en del trixande lyckades han vända och hittade vägen. Huset var prydligt nymålat i ljusgrått, med blåmålad dörr och blått på fönsterkarmar och knutar. På parkeringen utanför stod en del bilar.
   Han vevade ner bilrutan trots novemberkylan. Från kapellet hördes Lewi Petrus psalm "Löftena kunna ej svika, nej, de stå evigt kvar. Jesus med blodet beseglat..."
   Han rös och hissade upp rutan igen. Psalmen var en del av hans barndom.
   Tryggheten i tron och församlingen.
   Hotet i tron och församlingen.
   För det var så det hade blivit. Hans barndoms trygghet hade brutalt slitits sönder. I församlingen fanns plötsligt ett hot. Janne.
   Tankarna fick bitterheten att välla upp. Den efterlämnade en frän gallsmak i munnen. Oron började värka i magen och han tänkte precis starta bilen och köra iväg, när kapellets port öppnades. En undersätsig och fetlagd man i svart kostym kom ut och ställde sig på trappan. Högtidligt tog han alla som passerade i hand och talade några ord med dem. Han log ofta och höll länge kvar de passerandes händer mellan sina egna. En vänlig och förtroendeingivande person. En empatisk människa. Janne.
   Han kände igen Jannes runda huvudform, även om det mesta av det ljusa håret uppe på huvudet var borta. Också sättet att skjuta fram ansiktet mot den han talade med skickade kalla kårar av igenkännande nerför ryggen. Ingen tvekan, det var Janne. Betydligt kortare än han mindes, glasögonprydd och säkert femtio kilo tyngre, men det var hans gamla scoutledare. Mannen som hade förstört hans liv.
   Orörlig satt han kvar i bilen och såg strömmen av människor genom porten tunnas ut. Slutligen stod Janne ensam kvar på trappan och vinkade till den sista gudstjänstbesökaren. Han gick in genom porten och stängde den. Bilarna på parkeringen startade och försvann en efter en.
   Han tackade sin egen framsynthet för att han parkerat bakom ett skjul med ett tätt buskage omkring, som helt dolde bilen. Den lyxiga BMW:n skulle ha stuckit ut som ett utropstecken på parkeringen. Nu visste han inte riktigt hur han skulle gå vidare. Det var viktigt att ta reda på om Janne hade någon familj. I så fall skulle han behöva revidera sin plan.

"Ja... ursäkta, men jag söker Yvonne, det gäller båtmotorn", sa han snabbt i luren och försökte låta obesvärad. Tungan ville inte riktigt lyda, den kändes tjock och klibbade fast mot hans torra gom.
   Som väntat lät Jannes röst förbryllad.
   "Yvonne ...? Här bor ingen Yvonne. Och nån båtmotor vet jag inget om", sa han vänligt beklagande.
   "Jag trodde att det var din fru jag talade med förut. Om annonsen på Evinruden. Tjugohästars... jag skulle fundera på priset och återkomma. Och nu har jag gjort det... men det finns alltså ingen Yvonne på det här numret?"
   Medvetet försökte han låta tafatt och korkad.
   "Nej. Det är bara jag som bor här. Och jag har som sagt ingen motor till salu", sa Janne med fortsatt vänligt tonfall.
   "Jag missuppfattade nog numret. Eller också har jag slagit fel. Ursäkta", sa han. Lögnerna bara trillade ur honom hur obesvärat som helst. Han var själv förvånad.
   "För all del. Det är lätt hänt", svarade Jannes trevliga stämma.
   Händerna skakade så han knappt fick tillbaka luren i klykan. Han hade ringt från en korttelefon på Sahlgrenska sjukhuset. Omöjligt att spåra, ifall Janne hade nummerpresentatör.
   Men nu visste han att Janne bodde ensam. Det betydde att han kunde fortsätta sina förberedelser som han tänkt sig.

Lördagen efter Lucia åkte han till Köpenhamn. Redan vid sextiden befann han sig på motorvägen söderut från Göteborg. Vid den tidiga morgontimman var det glest mellan bilarna och eftersom det inte var någon halka var det inga problem att hålla god fart hela vägen.
   Han parkerade i närheten av Rådhusplatsen vid halv tio. Fortfarande låg en sömnig lojhet över Köpenhamn, trots alla glittrande juldekorationer och ljusstrålande skyltfönster. Men om knappt en timma skulle gatubilden vara en helt annan. Då skulle Ströget myllra av julstressade människor och skräniga gatuförsäljare. Vilket passade hans planer perfekt.
   Kaféet som han mindes från tidigare besök var öppet. Det var redan nästan fullt i lokalen av morgontidiga julshoppare som inväntade affärernas öppnande. Kaffet och rostbiffmackan smakade härligt efter bilresan.
   Medan påtåren svalnade i koppen gav han sig tid att tänka efter en stund. Ville han verkligen fortsätta att genomföra sin plan? När den väl var genomförd fanns ingen återvändo. Kanske skulle han nöja sig med att försöka bearbeta sina känslor i terapin.
   Nej. Det var inget alternativ. Janne var en i mängden av världens alla pedofiler, och han skulle få sota för vad han gjort. Barn är utlämnade och försvarslösa, men en dag blir de vuxna och då kan de hämnas sina förstörda och stympade liv. Det var på tiden att något barn gjorde det.
   Han reste sig och gick ut i det tilltagande vimlet för att köpa det han kommit för.

Ett stilla regnblandat snöfall hade mött honom utanför Varberg, men det hade inte tilltagit under den fortsatta resan mot Göteborg. Eftersom det fortfarande var några plusgrader i luften smälte snöflingorna i samma stund som de nådde vägbanan.
   Det var mörkt när han parkerade sin bil på den lugna gatan utanför stenhuset där han bodde. Han tog kartongen under armen och bar in den i hissen. Den var varken stor eller tung, men han hade åkt ända till Köpenhamn för att införskaffa dess innehåll. Kanske var det en onödig försiktighetsåtgärd, men han ville inte lämna något åt slumpen. Allt byggde på att inget gick att spåra.
   När han kom in i lägenheten tog han av sig skorna och gick direkt ut i köket. Försiktigt satte han ner kartongen på bordet. "Hansens delikatesser" stod det på locket. Han kom på sig själv med att pusta högt och ljudligt. Ja, nu var förutsättningarna för det hela på plats. Nu var det bara själva mordet kvar.

På söndagsmorgonen åkte han till institutionen. Som han hade förväntat sig låg den tyst och öde. Endast de obligatoriska elljusstakarna lyste i korridorer och kontorsfönster. Det var den tredje söndagen i advent och de flesta studenter var redan klara för terminen. Deras lärare trappade ner under den sista veckan före jullovet, även om de kanske inte ville medge det. Tidpunkten var perfekt vald. Även om någon skulle råka befinna sig i byggnaden och få syn på honom så spelade det ingen roll. Det var vanligt att han befann sig här på helgerna. Ingen skulle undra över det.
   Han gick in på sitt rum och klädde om till labbklädsel. Sedan gick han ut i korridoren och tog trapporna ner till laboratoriet. Eftersom han skulle handskas med högrisk-klassat material, behövde han sätta på sig den speciella skyddsutrustningen. När det var klart klev han in i det bakteriedödande blå ljuset i slussen. Samma blå ljus fanns också inne på själva laboratoriet.
   Bakteriekulturen stod i skåpet med hans eget forskningsmaterial; Clostridiumarterna. Det är ett mycket farligt bakteriesläkte, där stelkramps- och botulinumbakterierna är de mest kända och fruktade. Hans forskning handlade framför allt om stelkrampsbakterien, Clostridium tetani. Ingen kände till att han sedan några månader tillbaka hade en specialodling vid sidan av. För den som vet hur man ska gå tillväga är det inte svårt att odla fram en stam Clostridium botulinum. Svårigheten är att hålla odlingen syrefri, men det är inga problem i ett laboratorium. Bakterien orsakar botulism eller i vardagligt tal, korvsjuka. Det är en fruktad matförgiftning, oftast med dödlig utgång. Vanligen blir folk förgiftade när de äter otillräckligt preparerade konserver eller dåligt rökta köttprodukter. Bakteriegiftet är ett av de starkaste som mänskligheten känner till.
   Med van hand drog han upp en liten mängd i en tunn pipett. Även om innehållet knappt var synligt för blotta ögat, var det garanterat dödligt.

På köksbordet stod en spånkorg, som han hade köpt i ett julstånd på Ströget. När han hade burit den i handtaget till bilen, hade han haft tjocka handskar på händerna. Nu bar han extratjocka operationshandskar, som han omsorgsfullt sköljde rena från talk. Han tog fram lådan med delikatesserna ur kylskåpet och la över en ring enrisrökt korv i spånkorgen, liksom en liten kruka med stiltonost. Därefter tog han fram tre små aluminiumformar med genomskinliga plastlock. Det fanns inga lappar som kunde leda till den lilla exklusiva delikatessbutiken i Köpenhamn. I den ena formen låg en bit vitlöksdoftande fransk lantpaté, i den andra en bit laxpaté och i den tredje en härlig leverpastej. Pastejen och lantpatén var överdragna med ett lager gelé. De såg verkligen aptitliga ut och det var dem han tänkte inrikta sig på. Under gelén låg röda paprikabitar, en mandarinklyfta och ett blad färsk salvia.
   Försiktigt lyfte han på gelétäckena med en tårtspade och injicerade med lätt hand en liten mängd av bakteriekulturen på olika ställen i pastejen och patén. Han använde en ytterst tunn sprutspets. Torts att kvantiteten verkade obetydlig var de båda delikatesserna hundraprocentigt dödliga efter hans behandling.

Han hade tagit reda på att det var aftongudstjänst mellan sex och halv åtta på kvällen. Det lilla kapellet strålade välkomnande mitt ute bland fälten. På trappan stod tända marschaller. Ett tunt lager rimfrost gjorde det hela riktigt jullikt.
   Bilen ställde han på samma ställe som förra gången. Den blev osynlig från kapellet i mörkret bakom skjulet. Han höll sig i dunklet och skuggorna när han närmade sig gudstjänstlokalen. Inifrån hördes en mansröst, troligen var det Jannes. Han vågade inte kika in, utan höll sig en bit från det upplysta huset.
   Det borde finnas en separat ingång till pastorsbostaden. Han fann den på den motsatta kortsidan av huset. Också denna dörr var blåmålad, men betydligt oansenligare än själva kyrkporten. En svag utelampa lyste upp den lilla trappan. Vid sidan av dörren fanns en ringklocka och en ärgig mässingsskylt som det stod Bengtsson på.
   Snabbt böjde han sig ner och satte den cellofaninpackade korgen med dess dödsbringande innehåll på trappen. Bland godsakerna hade han stuckit ner ett kort med en julhälsning och en oläslig underskrift. Obemärkt slank han in i dunklet och smög tillbaka till bilen.

Tio dagar senare såg han dödsannonsen i Göteborgs-Posten. Pastor Jan Bengtsson hade blivit femtiofyra år, innerligt sörjd av mor, syster och församlingen. I tidningarna stod det ingenting om några misstankar om att en pastor hade blivit förgiftad av botulinumbakterier. Däremot fanns en artikel om risken för matförgiftningar i julbords-tider.

Mardrömmarna försvann direkt efter att han hade sett dödsannonsen. Han sov hela nätterna och kände sig stark och glad.
   En eftermiddag i början av mars, sa han till Eva Sacher:
   "Den hjälp du har gett mig har varit ovärderlig. Men jag känner att jag inte kommer så mycket längre. Jag vet orsaken till mina problem. Och jag har ytterligare ett tungt skäl att vilja sluta behandlingen nu."
   Han hejdade sig och gav henne ett litet leende.
   "Vilket skäl då?" svarade hon undrande.
   Han harklade sig och svalde hårt innan han mötte hennes blick.
   "Jag antar att du inte vill gå ut och äta middag med en klient. Eftersom jag väldigt gärna skulle vilja bjuda ut dig måste jag upphöra att vara ... din klient."
   "Det är ett skäl som jag kan acceptera", sa hon och log. "Middag på lördag?"
   "Tack gärna."
   Hon böjde sig fram över skrivbordet och såg honom stadigt i ögonen.
   "Jag vill dock att du beställer en tid hos min kollega. Han är mycket bra. Jag tror att det är bäst att inte avsluta terapin för abrupt. Även om du känner dig starkare och bättre just nu, måste du räkna med bakslag. Du kan behöva ett stöd i framtiden."
   Han höll på att svara att han räknade med att få det från henne. Men han var klok nog att bara nicka medhåll och le sitt charmiga leende.

När han promenerade hem genom ett kallt men vårligt spirande Göteborg kände han sig som en mycket nöjd och lycklig människa. Han skänkte inte en tanke åt att han hade begått en dödssynd.

Ur "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki