Fandom

Svenskanoveller Wiki

Dörrplåten

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Hasse Zetterström (Hasse Z)

KONSUL HENRIK FREDMAN var en helt vanlig konsul och människa. På den tiden han bara var en enkel handlande, var han nästan ännu vanligare. Till denna vanliga människa hörde, som en medaljong till en kedja, som ett frimärke till ett brev, en vit emaljerad namnplåt på dörren, med namnet tryckt i blåa, stora, klumpiga bokstäver, en namnplåt som kunde passa en handlande, men inte en konsul. Och kanske ännu mindre en konsulinna. Fru Fredman avskydde denna namnplåt, som på ett synnerligen ofördelaktigt sätt skilde sig från de andra plåtarna i huset. De voro allesammans av mässing och på dem stod inte som på den här något förnamn utan bara tillnamnet rätt och slätt. Sådant är fint. Fru Fredman talade ofta med sin man om att beställa en annan dörrplåt, men Fredman svarade undvikande. Han tyckte om den gamla namnplåten. Han var ingen modern snobb. Han var en enkel och naturlig människa med både för- och tillnamn på en vit, enkel, emaljerad plåtskylt.
  — Men vad skall folk tänka, som kommer hit? sade fru Fredman. Vad skall dom tro? Det är ju bara tarvligt folk, som har vita emaljskyltar, utom på köksingången, ty där passa de.
   Fredman lät skylten vara. Och så led det mot jul. Och då en dag gick fru Fredman in i en fin järnhandel och beställde en mässingsskylt sådan som den skall vara med bara tillnamnet, Fredman, tryckt i svart fördjupning. Och så alldeles fyrkantig, inte oval som den gamla vita emaljskylten.
   Och så börjar historien.
   Dagen före julafton var konsul Fredman borta på middag. En konsul har stora förpliktelser i umgängeslivet. Fru Fredman satt ensam hemma och ordnade med julklapparna. Så ringde det på dörren, och då fru Fredman öppnade, var där ett bud med den nya namnplåten. Fru Fredman tog upp paketet och blev glad, ty just så skulle en namnplåt se ut. Den var precis som alla de andra i huset, bara nyare och finare.
   Han får den i julklapp, tänkte fru Fredman. Jag har betalt den med egna pengar. Och jag sätter upp den redan i kväll, så är det gjort.
   Fru Fredman, som var en händig kvinna, fick tag i en skruvmejsel, skruvade bort den gamla skylten och satte fast den nya. De gamla skruvarna passade precis. Fru Fredman såg på sitt verk och drog en suck av glädje och lättnad. Äntligen var man då av med det gamla åbäket. Varje människa är sin egen annons, brukade Fredman säga, och däri ingår väl också att man har en värdig namnplåt på dörren.
   Så blev det sent och så gick fru Fredman till sängs och så somnade hon i lyckligt medvetande av att ha utfört en god och vacker gärning.
   Klockan precis 14 minuter över 2 på natten kom konsul Fredman hem. Han kom i bil, betalade chauffören och öppnade porten. Så steg han in i förstugan, knäppte upp rocken för att andas litet lättare och steg uppför trapporna. Han gick en trappa, han gick två och han gick den tredje. Där stannade han, tog upp nyckelknippan och tittade av gammal vana åt det håll, där hans vita emaljskylt brukade lysa emot honom i mörkret. Där lyste ingenting. Där fanns ingen skylt.
   Jag har gått en trappa för högt, tänkte Fredman. Sådant kan hända. Det har hänt andra och det har till och med hänt mig. Man är ju litet trött och litet tankspridd så här dags på natten.
   Fredman vände och gick ned en trappa. Där stannade han. Men där fanns heller ingen vit emaljskylt.
   Besynnerligt, tänkte Fredman, och så förbannade han värden, som inte bestod trappljus om nätterna och sig själv som inte hade tändstickor. Så fortsatte han att tänka: jag har naturligtvis gått en trappa för lågt i stället för för högt. Jag måste gå upp två trappor till.
   Fredman gick upp två trappor till. Nu var han i fjärde våningen. Men där fanns heller ingen vit emaljskylt.
   Fredman lutade sig mot förstuväggen, slöt ögonen och kände sitt hjärta klappa litet för oroligt. Detta är mycket besynnerligt, tänkte han, skulle jag möjligen ha gått upp i galet hus. Men jag känner ju igen alltsammans, åtminstone det jag ser. Och jag har ju inte druckit så mycket.
   Jag skall övertyga mig om saken. Jag går ned igen.
   Fredman gick nedför de fyra trapporna, passerade nedre förstugan och steg ut genom porten. Nu var han på gatan.
   Visst var det hans hus. Han såg det mycket väl. Han hade bott här i sex år. Det fanns inga tvivel. Fredman stod färdig att åter stiga in i porten, då en förfärlig tanke slog honom: tänk, om han drömde, om han gick i sömnen, om alltsammans var overkligt, allt det som levde och rörde sig omkring honom. Vid sådana fall kan det hända att allting stämmer och är riktigt, allt utom någon enda liten detalj. Namnplåten var en sådan detalj. Den hade fallit bort som ett klipp i en film.
   Jag går i sömnen, tänkte Fredman. Eller - han blev verkligt rädd - jag är död och går igen! Jag har kanske varit död i flera år och någon annan har flyttat in i min våning, och därför sitter där inte min gamla, emaljrade, vita namnplåt. Där sitter en annan. Jag är död och begraven, och andra människor bo i min våning och ha tagit bort min namnplåt.
   Fredman började gå helt sakta framåt gatan. Plötsligt mötte han en poliskonstapel, en riktig, levande poliskonstapel. Fredman fick en idé; gick fram till konstapeln, lyfte sin hatt och sade med en levande människas röst:
  — Förlåt, konstapeln, var ligger nummer 35 på den här gatan?
  — Där borta, sade konstapeln, andra huset från hörnet.
  — Tack, sade Fredman. Och så vände han och gick tillbaka till det hus, där han i livstiden bott som konsul och f. d. handlande. Försiktigt öppnade han porten och steg in. Allting var sig likt som nyss och under alla de sex åren. Fredman gick igenom förstugan och steg uppför första trappan. Han stod stilla på översta trappsteget. Där rätt fram bodde kaptenen och där till vänster bodde doktorn. Han kände dem båda. Han hade hälsat på kaptenen i går morse. Det var som för hundra år sedan. Och kanske det också var det.
   Fredman gick ännu en trappa. Detta är två trappor upp, tänkte han. Där bor änkefru Tabell med sin dotter. Hon är i posten och har rött hår. Och där till vänster bor direktören. Han har grammofon. Jag hör den upp till mig. Upp till mig, upp till mig! Det är en trappa till.
   Fredman gick den tredje trappan sakta och långsamt. I mitten stannade han och drog andan men bara ett ögonblick för att inte bli förvirrad och kollra bort sig med räkning av trapporna. Så fortsatte han och kom upp i förstugan, sin egen förstuga. Här stannade han, lutade sig fram och stirrade rätt in i mörkret. Namnplåten fanns där inte. Han smög sig sakta fram och kände på dörren där plåten suttit. Där satt en annan, en fyrkantig, inte hans gamla ovala.
   Det är slut med mig, tänkte Fredman, absolut slut. Och så vände han och gick nedför alla trapporna ut genom porten och ut på gatan. Det hade börjat regna. Fredman fällde upp kragen och gick tvärsöver gatan, in i en liten plantering som låg där mittöver. Där sjönk han ned på en soffa och försökte ordna tankarna i sin förvirrade hjärna.
   Då han suttit en stund, hörde han en röst, som talade, en mansröst. Han såg upp och fann att rösten kom från en telefonkiosk. Där stod en herre och telefonerade. En glad och räddande tanke steg upp hos Fredman. Han skulle telefonera hem, tala med sin hustru och be henne komma ned och öppna för honom. Och så skulle hon följa honom upp. Men skulle han säga allt som det var? Nej, det vore bara att skrämma henne. Han skulle säga att han glömt portnyckeln. Det gick bra.
   Mannen i telefonkiosken slutade sitt samtal och Fredman intog hans plats. Begärde sitt nummer, hittade verkligen två tioöringar, lade dem i bössan och väntade med oro och spänning på svar. Slutligen kom det. Det var fru Fredman. Konsuln gjorde sin röst så lugn och klar och dessutom så vänlig det var möjligt. Talade om portnyckeln och fick sin hustrus lugnande svar:
  — Jag kommer strax, Henrik lilla, men jag måste ju först ta på mig litet!
   Fru Fredman lade ned luren och så steg strax tanken på den nya namnplåten upp i hennes huvud. Det dugde inte att Henrik fick se den nu. Det vore att förstöra en överraskning på julafton. Tillfället var inte så lämpligt just nu. Raskt fick hon fram skruvmejseln och så bort med den nya namnplåten och upp med den gamla igen. Alltsammans var gjort på några minuter, ty fru Fredman hade ju en viss vana i arbetet. Så kastade hon på sig en kappa och sprang ned och öppnade för mannen, som stod där blek och allvarlig och väntade utanför porten.
  — Så tråkigt, Henrik, att du glömt nyckeln, sade fru Fredman, du som är så ordentlig.
  — Allt kan hända, sade Fredman.
   Så gingo de tysta uppför trapporna. En trappa, två trappor och tre trappor. När de hunnit så långt, tog Fredman sin hustrus arm för att kunna stå säkert om något hände. Så kastade han en blick mot dörren till vänster. Och se, där lyste den gamla kära, vita, emaljerade namnplåten, lyste gott och välkomnande som den gjort alla de sex åren.
   Tyst och stilla steg konsul Fredman in i sin våning och tyst och stilla gick han till sängs. Men han kunde inte sova. Han låg vaken och tänkte på nattens underbara sensationer. Så låg han en timme, tills han plötsligt reste sig, steg upp ur sängen och smög sig sakta ut i tamburen. Där öppnade han dörren och gick med bara fötterna ut i den kalla förstugan. Och där stod han tyst och såg på den gamla vita emaljskylten. Så strök han smeksamt över den med handen och viskade:
  — Du skall aldrig, aldrig komma bort mer -
   Hur det sedan gick med fru Fredmans julklapp är en helt annan historia.

Källa: Dörrplåten, Bonniers 1948.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki