FANDOM



In memoriam Paul Goodman, 1911-1972
Av: Ursula K. LeGuin

Talarens röst ljöd starkt som tomma ölbilar på en stenlagd gata, och människorna på mötet stod hopträngda, som gatstenarna, och den kraftiga rösten dånade över dem. Taviri var någonstans i andra änden av salen. Hon var tvungen att ta sig fram till honom. Hon trängde och knuffade sig fram bland de mörkklädda, tätt sammanpressade människorna. Hon hörde inte orden, såg inte ansiktena: bara röstens dån och kropparna som stod tryckta mot varandra. Hon kunde inte se Taviri, hon var för kort. En bred mage och kraftig bröstkorg iförda svart väst tornade upp sig framför henne och hindrade henne. Hon måste komma fram till Taviri. Med svetten rinnande slog hon till med knytnäven allt vad hon orkade. Det var som att slå på sten, han rörde sig inte alls, men de väldiga lungorna utstötte rätt ovanför hennes huvud ett formidabelt ljud, ett vrål. Hon hukade sig. Så förstod hon att vrålet inte hade riktats mot henne. Andra skrek också. Talaren hade sagt något, något bra om skatter eller skuggor. Upphetsad stämde hon in i ropen — "Ja! Ja!" — och knuffade på och kom med ens ut på det öppna övningsfältet för Parheos regemente. Ovanför henne låg kvällshimlen djup och färglös, och runtomkring henne nickade de höga gräsen med tona, vita, tätblommiga huvuden. Hon hade aldrig vetat vad de hette. Blommorna nickade ovanför hennes huvud, de vajade i vinden som alltid blåste över fälten i skymningen. Hon sprang ibland dem, och de vek smidigt undan och reste sig igen, gungande, tysta. Taviri stod i det höga gräset i sin fina kostym, den mörkgrå som fick honom att se ut som en professor eller en skådespelare, kärvt elegant. Han såg inte glad ut, men han skrattade och sade någonting till henne. Ljudet av hans röst fick henne att gråta, och hon sträckte fram handen för att gripa i hans, men hon stannade inte helt. Hon kunde inte stanna. "Åh Taviri", sade hon, "det är alldeles där borta!" Den egendomliga, sötaktiga doften från det vita gräset låg tung när hon sprang vidare. Det fanns törnen och snärjande rötter i hennes väg, det fanns backar, hålor. Hon fruktade att hon skulle falla ... hon hejdade sig.
   Solsken, skarpt morgonljus rakt in i ögonen, obarmhärtigt. Hon hade glömt att dra för gardinen i går kväll. Hon vände ryggen mot solen, men låg inte bekvämt på höger sida. Ingen idé. Det var dag. Hon suckade två gånger, satte sig upp, svängde benen över sängkanten, och satt där hopkrupen i sitt nattlinne och såg ner på sina fötter.
   Tårna, som var hopklämda av en livstids billiga skor, var nästan fyrkantiga där de berörde varandra, och svällde på ovansidorna ut i liktornar; naglarna var missfärgade och formlösa. Mellan de knotiga ankelbenen löpte tunna, torra rynkor. Den korta lilla avsatsen vid tårnas bas hade behållit sin finhet, men skinnet hade en färg som av lera, och knöliga ådror mönstrade vristen. Äckligt. Bedrövligt deprimerande. Eländigt. Ömkligt. Hon prövade alla orden och alla passade, som förskräckliga små hattar. Förskräckligt; ja, det också. Att se på sig själv och finna det förskräckligt, vilken syssla! Men å andra sidan, när hon inte hade varit förskräcklig, hade hon suttit och stirrat på sig själv på det här viset? Knappast! Ens egen kropp är inte något föremål, inte något redskap, inte någon tillhörighet att beundra, den är bara man själv. Bara när den inte längre är man själv, utan ens egen, något som man äger, först då bekymrar man sig om den — Är den i god form? Duger den? Håller den?
   "Vad spelar det för roll?" sade Laia bryskt och reste sig.
   Det gjorde henne yr att plötsligt resa sig upp. Hon fick lov att sträcka ut handen mot nattygsbordet, för hon fasade för att falla. Därvid kom hon att tänka på hur hon hade sträckt sig efter Taviri i drömmen.
   Vad hade han sagt? Det kunde hon inte minnas. Hon var inte ens säker på att hon hade vidrört hans hand. Hon rynkade pannan och försökte tvinga fram minnet. Det var så länge sedan hon hade drömt om Taviri; och att nu inte komma ihåg vad han hade sagt!
   Det var borta; det var borta. Hon stod där hopkrupen i sitt nattlinne med rynkad panna och ena handen på nattygsbor det. Hur länge sedan var det som hon hade tänkt på honom — för att inte tala om att drömma om honom — ens hade tänkt på honom som 'Taviri?' Hur länge sedan var det som hon hade uttalat hans namn?
   Sagt Asieo. När Asieo och jag var i fängelse i Nordlandet. Innan jag träffade Asieo. Asieos teori om reciprocitet. Jodå, hon talade om honom, talade utan tvivel för mycket om honom, pladdrade på och drog in hans namn i alla sammanhang. Men som 'Asieo', efternamnet, den offentlige personen. Privatpersonen var försvunnen, fullkomligt försvunnen. Det fanns så få kvar som ens hade känt honom. De hade alla suttit i fängelse. Man skrattade åt det på den tiden, alla vännerna i alla fängelserna. Men de fanns inte ens där nuförtiden. De var i fängelsernas gravgårdar. Eller i de allmänna gravgårdarna.
   "Å min kära", sade Laia högt, och hon sjönk ned på sängen igen för hon kunde inte stå upp vid minnet av de första veckorna på fästningen, i cellen, dessa första veckor av de nio åren på Drios fästning, i cellen, dessa första veckor sedan man hade sagt henne att Asieo hade dödats i striderna på Stora torget och blivit begravd med de fjorton hundra i kalkdikena bakom Orings Port. I cellen. Hennes händer föll ned i sin vana ställning i knät, vänsterhanden knuten och omsluten av högerhandens grepp, medan högra handens tumme tryckte och gnuggade fram och tillbaka över vänstra handens pekfinger. Timmar, dagar, nätter. Hon hade tänkt på dem alla, var och en av dem, var och en av de fjorton hundra, hur de låg, hur kalken frätte på köttet, hur benen vidrörde varandra i det brännande mörkret. Vem berörde honom? Hur låg handens smala ben nu? Timmar, år.
   "Taviri, jag har aldrig glömt dig!" viskade hon, och det dumma i det förde henne tillbaka till morgonljus och den obäddade sängen. Naturligtvis hade hon inte glömt honom. Sådant säger sig självt när det gäller man och hustru. Där var hennes fula gamla platta fötter på golvet igen, precis som nyss. Hon hade inte kommit någon vart, hon hade gått i cirkel. Hon reste sig med ett stönande av ansträngning och missnöje och gick till garderoben för att ta fram sin morgonrock.
   De unga gick omkring i Husets salar i klädsam oblyghet, men hon var för gammal för sådant. Hon ville inte förstöra frukosten för någon ung man med sin åsyn. Dessutom hade de vuxit upp med frihet i fråga om klädsel och sex och allt det andra, men det hade inte hon. Det enda hon hade gjort var att hitta på det. Det är inte samma sak.
   Till exempel att tala om Asieo som 'min man' . De reagerade med ogillande. Det ord som hon såsom god odonier borde ha använt var förstås 'partner'. Men varför i helvete skulle hon behöva vara en god odonier?
   Hon gick med släpande steg genom korridoren till tvättrummen. Mairo var där och tvättade håret i ett tvättställ. Laia betraktade den långa, glänsande, våta hårslingan med beundran. Hon gick så sällan ut ur Huset numera att hon inte visste när hon sist hade sett ett respektabelt rakat huvud, men fortfarande beredde henne åsynen av ett fullt ut hårbevuxet huvud njutning, stark njutning. Så många gånger som hon hade hånats, långhår, långhår, hade blivit dragen i håret av poliser eller hårdföra ungdomar, hade fått håret rakat ned till svålen av någon flinande soldat i varje nytt fängelse! Och sedan låtit det växa ut igen, först fjun, sedan stubb, så lockar, och så fritt hängande ... Förr i tiden. För Guds skull, kunde hon inte tänka på någonting annat idag än det som var förr?
   Påklädd och med sängen bäddad gick hon till gemensamhetslokalerna. Frukosten var god, men hon hade aldrig fått tillbaka aptiten efter det förbannade slaganfallet. Hon drack två koppar örtté, men kunde inte äta upp fruktstycket som hon hade tagit. Vad hon hade längtat efter frukt som barn, tillräckligt till och med för att stjäla den, och på fästningen å för Guds skull sluta nu! Hon log och besvarade hälsningarna och de vänliga förfrågningarna från de andra som åt frukost och från store Aevi som stod vid serveringen den här morgonen. Det var han som hade frestat henne med persikan. "Se här, jag har sparat den åt dig" , och hur skulle hon kunna säga nej till det? Hur som helst hade hon alltid älskat frukt och aldrig fått nog; en gång när hon var sex eller sju år gammal hade hon stulit ett stycke från en månglarkärra på Flodgatan. Men det var svårt att äta när alla talade så upphetsat. Det hade kommit nyheter från Thu, verkliga nyheter. Hon hade först varit benägen att avfärda dem, eftersom hon var på sin vakt mot entusiasm, men sedan hon hade läst artikeln i tidningen och läst mellan raderna, tänkte hon med en underlig sorts visshet, djup men kall. Men här är den ju; den har kommit. Och i Thu, inte här. Thu kommer att klara genombrottet innan det här landet gör det; Revolutionen kommer att segra där först. Som om det spelade någon roll! Det kommer inte längre att finnas nationer. Och ändå hade det på något vis sin betydelse, det gjorde henne en smula kall och sorgsen — avundsjuk, faktiskt. Av alla oändliga fånigheter. Hon deltog inte mycket i samtalet och reste sig snart och gick tillbaka till sitt rum och tyckte synd om sig själv. Hon kunde inte dela deras upphetsning. Hon stod utanför, verkligen utanför. Det är inte lätt, sade hon till sig själv rättfärdigande medan hon mödosamt klev uppför trappan, det är inte lätt att acceptera att man står utanför när man har varit inne i det, mitt i det, i femtio år. A för Guds skull. Så ömkligt!
   Hon lämnade trappan och självömkan bakom sig och gick in i rummet. Det var ett bra rum, och det kändes bra att vara för sig själv. Även om det inte var alldeles rättvist. En del av ungdomarna på vinden bodde fem i ett rum som inte var större än detta. Det fanns alltid fler som ville bo i ett odoniskt Hus än som kunde inhysas ordentligt. Hon hade detta stora rum för sig själv bara därför att hon var en gammal kvinna som hade fått slaganfall. Och kanske för att hon var Odo. Om hon inte hade varit Odo utan bara en gammal kvinna som hade fått slaganfall, skulle hon ha bott här då? Högst troligt.
   När allt kom omkring — vem i helvete skulle vilja dela rum med en pladdrande gammal gumma? Men det var svårt att veta säkert. Favoriserande, elitism, ledarkult, sådant smög sig in och dök upp överallt. Men hon hade aldrig hoppats att se dem utrotade i sin livstid, på en generation; bara Tiden åstadkommer de stora förändringarna. Och till dess var detta ett fint, stort, soligt rum, passande för en lallande gumma som hade startat en världsrevolution.
   Hennes sekreterare skulle komma om en timme för att hjälpa henne med dagens arbete. Hon hasade fram till skrivbordet, en stor och vacker möbel som var en present från De Nio Skåpmakarnas syndikat därför att någon hade hört henne säga en gång att den enda möbel som hon någonsin verkligen hade längtat efter var ett skrivbord med lådor och tillräckligt stor skiva ... och nu var bordet praktiskt taget täckt av papper med anteckningar fästade vid dem, vanligen med Nois lilla och tydliga handstil: Bråttom. — Norra provinserna. — Hör med R.T?
   Hennes egen handstil hade aldrig varit sig lik sedan Asieo dog. Det var märkvärdigt, när man tänkte efter. Faktiskt hade hon ju inom fem år efter hans död skrivit hela "Analogin". Och så var det de där breven, som den långe vakten med de vattniga grå ögonen, vad han nu hette, det gör detsamma, hade smugglat ut ur fästningen åt henne under två år. "Brev från fängelset" kallades de nu, det fanns ett dussin olika utgåvor av dem. Allt det där, breven om vilka man ständigt talade om för henne att de var så fulla av "andlig styrka" — vilket antagligen betydde att hon hade ljugit sig blå när hon skrev dem för att försöka hålla modet uppe — och "Analogin" som säkerligen var det mest gedigna intellektuella verk hon någonsin hade skapat, allt detta hade skrivits i Drios fästning, i cellen, efter Asios död. Man måste göra någonting, och på fästningen tilläts man ha papper och pennor. . . Men allt hade skrivits med den snabba, krafsiga handstil som han aldrig hade tyckt var hennes, inte hennes egen som de rundade, svarta, snirklade linjerna i manuskriptet till "Samhälle utan regering", fyrtiofem år gammalt. Taviri hade inte bara tagit med sig till kalken hennes kropps och hennes själs längtan utan också hennes goda och tydliga handstil.
   Men han hade lämnat kvar Revolutionen åt henne.
   Så modigt av dig att fortsätta, att arbeta, skriva, i fängelset, efter ett sådant nederlag för Rörelsen, efter din partners död, så hade man sagt. Förbannade idioter. Vad annat hade hon kunnat göra? Tapperhet, mod — vad var mod? Hon hade aldrig begripit det. Att inte vara rädd, sade några. Att vara rädd men ändå fortsätta, sade andra. Men vad kunde man göra annat än fortsätta? Hade man någonsin något verkligt val?
   Att dö var bara att fortsätta i en annan riktning.
   Om man ville återvända hem var man tvungen att fortsätta, det var det hon menade när hon skrev "Den sanna resan är återresa" , men det hade aldrig varit mer än intuition, och nu var hon mer fjärran än någonsin från att kunna förklara det. Hon böjde sig fram, för plötsligt, så att hon stönade en smula när det knakade till i benen, och så började hon rota i en låda längst ned i skrivbordet. Hennes hand grep om en mapp som hade mjuknat av ålder och hon drog fram den, kände igen den med känseln innan synen bekräftade det: manuskriptet till "Syndikalistisk organisation i revolutionär övergång". Han hade textat titeln på mappen och skrivit sitt namn under den, Taviri Odo Asieo, IX 741. Den handstilen var elegant, varje bokstav var välformad, djärv och flytande. Men han hade föredragit att använda dikterskrivare. Hela manuskriptet var utskrivet av en dikterskrivare och en av god kvalitet dessutom, med pauserna justerade och språkliga idiosynkrasier normaliserade. Man kunde inte se här hur han hade uttalat 'o' långt ned i strupen som man gjorde på Nordkusten. Det fanns ingenting av honom här utom hans förnuft. Hon hade ingenting alls av honom utom hans namn skrivet på mappen. Hon hade inte behållit hans brev, det var sentimentalt att behålla brev. Dessutom behöll hon aldrig någonting. Hon kunde inte komma på någonting som hon någonsin hade ägt mer än några år, utom den här fallfärdiga gamla kroppen, förstås, och det var hon så illa tvungen till . . .
   Nu dualiserade hon igen. "Hon" och "den". Ålderdom och skröplighet gjorde en till dualist, gjorde en till eskapist; hennes tankar insisterade: Den är inte jag, den är inte jag. Men det var den. Kanske mystikerna kunde frigöra själen från kroppen, hon hade alltid med en viss längtan avundats dem möjligheten utan något hopp om att kunna efterlikna dem. Flykt hade aldrig varit något för henne. Hon hade sökt friheten här, nu, för kropp och själ.
   Först självömkan, sedan självberöm, och här satt hon fortfarande, för Guds skull, och höll Asieos namn i händerna, varför? Kände hon inte hans namn utan att se efter? Vad var det för fel med henne? Hon lyfte mappen till läpparna och kysste det handskrivna namnet fast och bestämt och lade sedan tillbaka mappen längst bak i den nedersta lådan, stängde lådan och satte sig upp i stolen. Det stack i hennes högra hand. Hon kliade den och skakade den sedan trotsigt i luften. Den hade aldrig riktigt kommit över slaganfallet. Det hade inte hennes högra ben heller, och inte det högra ögat, eller högra mungipan. De var slöa och klumpiga, det stack i dem. De fick henne att känna sig som en robot med kortslutning.
   Och tiden hastade, Noi skulle snart komma, vad hade hon haft för sig ända sedan frukosten'?
   Hon reste sig så häftigt att hon vacklade till och tog i stolsryggen för att vara säker på att inte falla. Hon gick igenom hallen till tvättrummet och såg sig i den stora spegeln där. Hennes grå knut hade lossnat och hängde, hon hade inte satt upp den ordentligt före frukost. Hon kämpade med den en stund. Det var arbetsamt att hålla upp armarna. Amai, som kom inspringande för att kissa, stannade och sade: "Låt mig göra det!" och satte upp den hårt och ordentligt på nolltid med sin runda, starka, vackra fingrar, leende och tyst. Amai var tjugo år, mindre än en tredjedel av Laias ålder. Hennes föräldrar hade båda varit medlemmar i Rörelsen, den ena dödad i upproret '60, den andra fortfarande verksam med rekrytering i de södra provinserna. Amai hade vuxit upp i odoniska Hus, född av Revolutionen, en sann anarkins dotter. Och ett så stillsamt och oberoende och vackert barn, det var så man kunde gråta när man tänkte: detta är vad vi verkade för, detta är vad vi menade, här är den, här är hon, livs levande, den välgörande, härliga framtiden.
   Laia Osaieo Odos högra öga grät många små tårar där hon stod mellan tvättställena och latrinen och fick sitt hår uppsatt av den dotter som hon inte hade fött; men hennes vänstra öga, det starka, grät inte, inte heller visste det vad det högra gjorde.
   Hon tackade Amai och skyndade tillbaka till sitt rum. Hon hade sett i spegeln en fläck på kragen. Persikosaft, antagligen. Dreglade gjorde hon också. Hon ville inte att Noi skulle komma in och finna henne med dregel på kragen.
   När hon drog en ren skjorta över huvudet tänkte hon: Vad är det som är så märkvärdigt med Noi?
   Hon fäste kragsnibbarna med vänster hand, omständligt.
   Noi var trettio eller så, kortvuxen och senig och med mjuk stämma och vakna mörka ögon. Det var det som var märkvärdigt med Noi. Gammal hederlig sexuell attraktion. Hon hade aldrig dragits till någon ljushårig man eller någon fetlagd, eller till de långa karlarna med svällande biceps, aldrig, inte ens när hon var fjorton och blev kär i varenda fjant hon mötte. Mörk, magerlagd och eldig, det var receptet. Taviri förstås. Den här pojken hade inte bråkdelen av Taviris intelligens, eller ens utseende, men så var det ändå: Hon ville inte att han skulle se henne med dregel på kragen och håret i upplösning.
   Hennes tunna, gråa hår.
   Noi kom in och stannade upp i den öppna dörren — gode tid, hon hade inte ens stängt dörren när hon bytte skjorta! — Hon såg på honom och såg sig själv. Den gamla kvinnan.
   Man kunde borsta håret och byta skjorta, eller man kunde ha förra veckans skjorta och flätorna från i går kväll, eller man kunde ta på sig gyllene kläder och beströ den rakade hjässan med diamantpuder. Ingenting skulle göra den minsta skillnad. Den gamla kvinnan skulle se något mindre eller något mer grotesk ut.
   Man håller sig snygg av ren anständighet, renlighet, medvetenhet om andra människor.
   Och till slut försvinner också det, och man dreglar ohämmat.
   "God morgon", sade den unge mannen med sin milda röst.
   "God morgon, Noi".
   Nej, vid Gud, det berodde inte bara på anständighet. Åt helvete med anständigheten. Bara för att den man hon hade älskat och för vilken hennes ålder inte skulle ha spelat någon roll — bara för att han var död, måste hon låtsas som om hon vore könlös? Måste hon undertrycka sanningen, som någon förbannad puritansk auktoritetsmänniska? För så lite som sex månader sedan, före slaganfallet, hade män sett på henne och tyckt om att se på henne; och nu, även om hon inte kunde skänka njutning så kunde hon vid Gud tillfredsställa sig själv.
   När hon var sex år, och pappas vän Gadeo brukade hälsa på för att tala politik med pappa efter middagen, brukade hon sätta på sig det guldfärgade halsbandet som mamma hade hittat på en sophög och tagit med sig hem åt henne. Det var så kort att det alltid doldes under hennes krage där ingen kunde se det. Hon tyckte om att ha det så. Hon visste att hon hade det på sig. Hon satt på tröskeln och hörde på när de pratade, och hon visste att hon var fin för Gadeos skull. Han var mörk och hade vita tänder som blixtrade. Ibland kallade han henne "söta Laia". "Där är ju min söta Laia!" För sextiosex år sedan.
   "Vad sade du? Jag är trög i huvudet. Jag har haft en förfärlig natt". Det var sant. Hon hade sovit ännu mindre än vanligt.
   "Jag frågade om du har sett morgontidningarna".
   Hon nickade.
   "Är du glad åt det där med Soinehe?"
   Soinehe var den provins i Thu som hade deklarerat sin utbrytning från Thuviska staten i går kväll.
   Han gladde sig åt det. Hans vita tänder blixtrade i det mörka, vakna ansiktet. Söta Laia.
   "Ja. Och orolig".
   "Jag vet. Men den här gången är det allvar. Det är början till slutet för regeringen i Thu. De har inte ens försökt skicka in trupper i Soinehe, vet du. Det skulle bara provocera soldaterna att göra uppror ännu snabbare, och det vet de" .
   Hon höll med honom. Hon hade själv känt den vissheten. Men hon kunde inte dela hans förtjusning. Efter att i ett helt liv ha levat på hoppet därför att det inte fanns något annat än hopp, förlorar man smaken för seger. En verklig känsla av triumf måste föregås av verklig förtvivlan. Hon hade lärt sig att aldrig känna förtvivlan för länge sedan. Det fanns inga fler triumfer. Man fortsatte.
   "Ska vi klara av de där breven idag?"
   "Vilka brev?"
   "Till folken i norr", sade han utan otålighet.
   "I norr?"
   "Parheo, Oaidun" .
   Hon var född i Parheo, den smutsiga staden vid den smutsiga floden. Hon hade inte kommit hit till huvudstaden förrän hon var tjugotvå och redo att åstadkomma Revolutionen. Fast på den tiden, innan hon och de andra hade tänkt igenom saken, hade det varit en mycket grön och pueril revolution. Strejker för bättre löner, rösträtt för kvinnor. Röster och löner — Makt och Pengar, för Guds skull! Men man lär sig ju en del på femtio år, när allt kommer omkring.
   Och sedan måste man glömma bort allt.
   "Börja med Oaidun", sade hon och satte sig i karmstolen. Noi satt vid skrivbordet redo att arbeta. Han läste upp utdrag ur breven som hon skulle besvara. Hon försökte koncentrera sig, och lyckades tillräckligt väl för att diktera ett helt brev och började på nästa. "Kom ihåg att ert broderskap i detta läge är sårbart inför hotet från ... nej, faran från ... från ..." Hon sökte efter ord tills Noi föreslog: "Faran för ledarkult?"
   "Ja. Och att det finns ingenting som så snart korrumperas av makthunger som altruism. Nej, Och att ingenting korrumperar altruism — nej. A för Guds skull, du vet vad det är jag försöker säga, Noi, skriv det du. De vet det också, det är samma gamla strunt, varför kan de inte läsa mina böcker!"
   "Beröring", sade Noi milt, leende, och citerade ett av de centrala odoniska temana.
   "Ja ja, men jag är trött på att bli berörd. Om du skriver brevet så undertecknar jag det, men jag vill inte bli besvärad av det idag". Han såg på henne med ett lätt frågande eller oroat uttryck. Hon sade irriterat: "Det är en annan sak som jag måste göra!"
   När Noi hade gått satte hon sig vid skrivbordet och flyttade omkring papperen och låtsades göra någonting, för hon hade blivit bestört, skrämd av vad hon hade sagt. Hon hade inte något annat att göra. Hon hade aldrig haft något annat att göra. Det här var hennes arbete: hennes livsverk. Föredragsturnéer och möten och gator och torg var nu utom räckhåll för henne, men hon kunde fortfarande skriva, och det var hennes arbete. Och hur som helst, om hon hade haft något annat att göra skulle Noi ha vetat om det; han skötte hennes kalender och påminde henne taktfullt om saker och ting, som de utländska studenternas besök i eftermiddag.
   Fan också. Hon tyckte om ungdomen, och man kunde alltid lära sig något av en utlänning, men hon var trött på nya ansikten och trött på att betittas. Hon lärde sig av dem, men de lärde sig inte av henne; de hade lärt sig allt hon hade att lära ut för länge sedan, ur hennes böcker, av Rörelsen. De kom bara för att titta, som om hon vore Stora Tornet i Rodarred, eller Tulaeveas kanjon. En företeelse, ett monument. De var vördnadsfulla, beundrande. Hon snäste åt dem: Tänk era egna tankar! — Det där är inte anarkism, det är bara obskurantism. — Ni tror väl ändå inte att frihet och disciplin är oförenliga? — De tog emot hennes tillrättavisningar saktmodigt som barn, tacksamt, som om hon vore något slags all-moder, den Stora Skyddande Livmoderns gudinna. Hon! Hon som hade minerat varvet i Seissero och hade förbannat premiärminister Inoilte rakt i ansiktet inför en folksamling på sju tusen personer, sagt åt honom att han skulle ha skurit av sig sin egen pung och låtit förgylla den och sälja den som souvenir, ifall han trodde att det låg förtjänst i det — hon som hade skrikit och svurit och sparkat poliser, spottat på präster och pissat offentligt på den stora mässingsplaketten på Stora torget där det stod "Här grundlades den suveräna staten A-Io etc etc", psssssss för allt det! Och nu var hon allas mormor, den kära lilla damen, det rara gamla monumentet, kom till livmodern och tillbe. Elden har slocknat, gossar, det är ingen fara att komma nära.
   "Nej, jag gör det inte", sade Laia högt. "Jag gör det inte". Hon generade sig inte för att tala för sig själv, för hon hade alltid talat för sig själv. "Laias osynliga åhörare", brukade Taviri säga när hon gick genom rummet och muttrade. "Ni behöver inte komma, jag kommer inte att vara här", sade hon nu till sina osynliga åhörare. Hon hade just bestämt sig för vad det var hon måste göra. Hon måste gå ut. Gå ut på gatorna.
   Det var taktlöst att göra de utländska studenterna besvikna. Det var nyckfullt, typiskt senilt. Det var o-odoniskt. Psssss för allt sådant. Vad tjänade det till att arbeta för friheten hela sitt liv och sedan till slut inte ha någon frihet alls'? Hon skulle gå ut på en promenad.
   "Vad är en anarkist? En som när han väljer tar på sig ansvaret för sitt val" .
   På väg nedför trapporna beslöt hon med rynkad panna att hon skulle stanna och träffa de utländska studenterna. Men sedan skulle hon gå ut.
   Det var mycket unga studenter, mycket allvarliga: rådjursögda, långhåriga, förtjusande varelser från västra hemisfären, Benbili och kungadömet Mand, flickorna i vita byxor och pojkarna i långa kiltar, krigiskt och arkaiskt. De talade om sina förhoppningar. "Vi i Mand är så långt från Revolutionen att vi kanske är nära den" , sade en av flickorna längtansfullt och leende: "Livets Cirkel!" och hon visade ytterligheternas möte i den cirkel som bildades av hennes smidiga, mörkhyade fingrar. Amai och Aevi serverade dem vitt vin och brunt bröd, Husets gästfrihet. Men de anspråkslösa besökarna reste sig alla för att ta farväl efter knappt en timme. "Nej nej nej", sade Laia, "stanna kvar, prata med Aevi och Amai. Det är bara jag som blir stel när jag sitter, förstår ni, jag måste röra på mig. Det var så trevligt att träffa er, kommer ni tillbaka och hälsar på mig snart, mina små bröder och systrar?" Ty hennes hjärta rördes av dem, och deras av henne, och hon utväxlade kyssar med alla, skrattande, förtjust över de mörka unga kinderna, de tillgivna ögonen, de doftande håren, innan hon hasade iväg. Hon var verkligen en smula matt, men att gå upp och ta sig en lur skulle var ett nederlag. Hon hade velat gå ut. Hon skulle gå ut. Hon hade inte varit utomhus ensam sedan — när då? Sedan i vintras! Före slaganfallet. Inte att undra på att hon började bli morbid. Det hade varit en veritabel fängelsevistelse. Utomhus, på gatorna, det var där hon hade sitt hem.
   Hon gick försiktigt ut genom Husets sidodörr, förbi grönsakslandet, ut på gatan. Den smala remsan sur stadsjord hade skötts underbart och avkastade en fin skörd av bönor och ceea, men Laias blick för odling var oupplyst. Givetvis var det så att de anarkistiska samhällena även under övergångsstadierna måste sträva efter största möjliga självförsörjning, men hur det skulle ordnas när det gällde själva jorden och växterna var inte hennes sak. För sådant fanns bönder och agronomer. Hennes arbete fanns på gatorna, de bullrande, illaluktande stengatorna, där hon hade vuxit upp och bott hela sitt liv, utom de femton åren i fängelse.
   Hon tittade kärleksfullt upp på Husets fasad. Att det hade byggts som en bank gav en alldeles särskild tillfredsställelse åt de nuvarande inneboende. De förvarade sina matförråd i det bombsäkra kassavalvet, och lät cidern åldras i tunnor i bankfacken. Ovanför de utsirade kolonnerna som vette mot gatan stod fortfarande med uthuggna bokstäver: "Nationella investerings- och spannmålssällskapets bank". Rörelsen var inte så mycket för namn. De hade ingen flagga. Slagord kom och gick alltefter behov. Där fanns alltid Livets Cirkel som man kunde rista i väggar och stenläggningar där Auktoriteterna inte kunde undgå att se det. Men när det gällde namn var de likgiltiga, de accepterade och struntade i vad de än blev kallade, var rädda för att kategoriseras och inhägnas, var orädda för att verka löjliga. Så detta det mest välkända och näst äldsta av alla kooperativa Hus hade inget namn förutom Banken.
   Det vette mot en bred och tyst gata, men bara ett kvarter längre bort vidtog Temeba, en öppen marknadsplats en gång ökänd som centrum för svarta marknadens psykogeniker och teratogeniker, numera inskränkt till grönsaker, begagnade kläder och bedrövliga skådespel. Dess måttlösa vitalitet var borta och hade efterlämnat bara halvt förlamade alkoholister, missbrukare, krymplingar, månglare och femteklassens horor, pantlånebutiker, spelhålor, spåkärringar, kroppsskulptörer och billiga hotell. Laia gick mot Temeba så som vatten söker sitt lopp.
   Hon hade aldrig fruktat eller avskytt staden. Den var hennes land. Det skulle inte finnas slum som den här om Revolutionen segrade. Men det skulle finnas elände. Det skulle alltid finnas elände, förfall, grymhet. Hon hade aldrig givit sig ut för att ändra människans villkor, vara Mamma som tar bort sorgen från barnen så att de inte skall fara illa. Långt därifrån. Så länge människor hade sin valfrihet, så var det deras ensak om de ville dricka fluggift och bo i rännstenen. Bara det inte var storföretagens affärer, en källa till profit och ett medel till makt åt andra människor. Hon hade känt allt detta innan hon visste någonting; innan hon skrev sin första pamflett, innan hon lämnade Parheo, innan hon visste var 'huvudstaden' var för något, innan hon hade gått längre än till Flodgatan där hon spelade kula på trottoaren med de andra sexåringarna. Hon hade vetat det: att hon och de andra barnen och deras föräldrar och deras föräldrar, och fyllona och hororna och hela Flodgatan var botten på något — var grunden, verkligheten, ursprunget.
   Men tänker du dra civilisationen ned i smutsen? utropade de chockerade hyggliga människorna senare, och hon hade i åratal försökt förklara för dem att om det enda man hade var smuts, om man då vore Gud skulle man skapa människor av den, och om man vore människa skulle man försöka göra hus av den där mänskliga varelser kunde leva. Men ingen som tyckte sig vara förmer än smuts ville förstå. Nu, som vatten som söker sitt lopp, smuts söker smuts, hasade sig Laia längs den lortiga larmande gatan, och all hennes ålderdoms fula svaghet hörde hemma här. De sömniga hororna med sina lackerade håruppsättningar på sned och i upplösning, den enögda kvinnan som trött ropade ut sina grönsaker till försäljning, den sinnesslöe tiggaren som slog efter flugorna, dessa var hennes landsmän. De såg ut som hon, de var alla trista, motbjudande, tarvliga, ömkliga, anskrämliga. De var hennes systrar, hennes eget folk.
   Hon mådde inte bra. Det var länge sedan hon hade gått så långt, fyra eller fem kvarter, på egen hand, i gatans oväsen och trängsel och illaluktande sommarhetta. Hon hade velat gå till Kolyparken, den ovårdade grästriangeln vid änden av Temeba, och sitta där en stund med de andra gamla männen och kvinnorna som alltid satt där, för att se hur det var att sitta där och vara gammal; men det var för långt. Om hon inte vände om nu skulle hon kanske bli yr, och hon fasade för att falla omkull, falla omkull och bli liggande och titta upp på folk som kom och stirrade på den gamla gumman som hade fått ett anfall. Hon vände om och begav sig hemåt med pannan rynkad av ansträngning och förargelse. Hon kunde känna att hennes ansikte var mycket rött, och en svävande känsla kom och gick i hennes öron. Det blev lite för mycket, hon var verkligen rädd att hon skulle falla omkull. Hon såg en förstubro i skuggan och styrde stegen dit, sjönk försiktigt ned, satt, och suckade.
   Strax bredvid var en fruktförsäljare som satt tyst bakom sina dammiga, skrumpna varor. Folk gick förbi. Ingen köpte av honom. Ingen såg på henne. Odo, vem var Odo? Berömd revolutionär, författare till "Samhälle", "Analogin", etc etc. Hon, vem var hon? En gammal kvinna med grått hår och rött ansikte som satt på en smutsig förstubro i slummen och muttrade för sig själv.
   Var det sant? Var det hon? Förvisso var det vad de som gick förbi henne såg. Men var det hon, hon själv, mer än den berömda revolutionären etc var hon'? Nej. Det var det inte. Men vem var hon då?
   Den som älskade Taviri.
   Ja. Det var alldeles sant. Men inte tillräckligt. Det var över; han hade varit död så länge.
   "Vem är jag?" muttrade Laia till sina osynliga åhörare, och de visste svaret och talade om det för henne med en röst. Hon var den lilla flickan med skorviga knän som satt på förstubron och stirrade ned genom Flodgatans smutsiga solgula dis i sensommarhettan, sexåringen, sextonåringen, den vildsinta, ilskna flickan styrd av drömmar, orörd, oberörbar. Hon var sig själv. Visst hade hon varit den oförtröttliga arbetaren och tänkaren, men en blodklump i en åder hade tagit den kvinnan ifrån henne. Visst hade hon varit älskarinna, hon som simmade i livets mitt, men Taviri hade i sin död tagit den kvinnan med sig. Det fanns faktiskt ingenting kvar utom själva grunden. Hon hade kommit hem; hon hade aldrig varit hemifrån. "Den sanna resan är återresan". Smuts och lera och en förstutrappa i slummen. Och därbortom, längst bort på gatan, fältet fullt av högt torrt gräs som vajade i vinden när kvällen kom.
   "Laia! Vad gör du här? Hur är det med dig?"
   En av dem från Huset förstås, en snäll kvinna, lite fanatisk och alltid pratsam. Laia kunde inte minnas hennes namn fastän hon hade vetat det i åratal. Hon lät sig föras hem, och kvinnan pratade hela tiden. I den stora, svala gemensamhets-salen (som en gång hade hyst kassörer som räknade pengar bakom polerade diskar, övervakade av beväpnade vakter) satte sig Laia ned i en stol. Hon var för ögonblicket oförmögen att ta itu med vandringen uppför trapporna, även om hon skulle ha velat vara ensam. Kvinnan pratade oupphörligt, och andra upphetsade människor kom in. Tydligen höll man på att planera en demonstration. Händelseförloppet i Thu var så snabbt att stämningen här hade flammat upp, och någonting måste göras. I övermorgon, nej, i morgon skulle det bli en marsch, en stor marsch, från Gamla Staden till Stora torget — längs den gamla vägen. "Ett nytt niomånadersuppror", sade en ung man, eldig och skrattande, och sneglade på Laia. Han hade inte ens varit född vid Niomånadersupproret, för honom var det historia. Nu ville han skapa egen historia. Rummet hade fyllts. Ett stormöte skulle hållas här i morgon, klockan åtta. "Du måste tala, Laia".
   "I morgon? Jag kommer inte att vara här i morgon" , sade hon bryskt. Den som hade bett henne log, någon annan skrattade, men Amai vände sig och betraktade henne förundrat. De fortsatte att tala och ropa. Revolutionen. Vad i all sin dar hade fått henne att säga så? Vad var det för någonting att säga dagen före Revolutionen, även om det var sant?
   Hon bidade sin tid, lyckades resa sig och trots sin klumpighet smita undan obemärkt bland alla människor som var ivrigt sysselsatta med planerande och begeistring. Hon kom till hallen, till trappan, och började kliva upp ett steg i taget. "Generalstrejken" , sade en röst, två röster, tio röster i rummet nedanför, bakom henne. "Generalstrejken", muttrade Laia och vilade ett ögonblick på avsatsen. Där uppe, längre bort, i hennes rum, vad väntade henne där? Det personliga slaget. Det var aningen lustigt. Hon började gå uppför den andra halvtrappan, ett steg i taget, ett ben i sänder, som ett litet barn. Hon var yr, men hon var inte längre rädd för att falla. Där framme, där borta, nickade de torra vita blommorna och viskade på kvällens öppna fält. Sjuttiotvå år och hon hade aldrig hunnit lära sig vad de hette.

Originalets titel "The Day Before the Revolution" publicerad 1974, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman
Novellen vann både Nebula- och Locuspriset och nominerades till Hugopriset.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki