FANDOM


Av: H. P. Lovecraft

    På krönet av Jordens högsta berg lever Jordens gudar, och de låter ingen människa leva i vissheten att han har sett dem. En gång levde de på mindre bergstoppar; men folket från slätterna besteg alltid de snötäckta höjderna och drev gudarna till allt högre berg ända tills nu bara det sista återstår. När de övergav sina gamla berg tog de med sig allt som minde om dem med undantag av, sägs det, en gång när de lämnade en uthuggen bild 1 klippväggen på det berg som de kallade Ngranek.
    Men nu har de flyttat till det okända Kadath i den isande ödemarken dit ingen människa når, och de har blivit stränga eftersom de inte kan fly från människan till någon högre bergstopp. De har blivit stränga, och medan de en gång lät människorna driva bort dem, förbjuder de nu människan att komma; och förbjuder henne att lämna dem om hon kommer dit. Det är gott för människorna att de inte känner till det okända Kadath i den isande ödemarken; annars skulle de i sitt oförstånd försöka bestiga det.
    Ibland när Jordens gudar grips av hemlängtan besöker de under lugna nätter de bergstoppar där de en gång levde, och de gråter stilla när de försöker leka på det gamla sättet på de välbekanta sluttningarna. Människorna har känt gudarnas tårar på det snötäckta Thurai och har trott det vara regn; och de har hört gudarnas suckar i Lerions jämrande skymningsvindar. Gudarna brukar färdas i molnskepp, och visa bönder minns legender som får dem att sky vissa bergstoppar under molniga nätter, för gudarna är inte lika förlåtande som förr.
    I Ulthat, som ligger bortom floden Skai, levde en gång en gammal man som längtade efter att få betrakta Jordens gudar; en man som hade läst Jordens sju sällsamma böcker och som kände väl till de pnakotiska manuskripten från det fjärran och frusna Lomar. Hans namn var Barzai den vise, och byfolket berättar om hur han under den egendomliga förmörkelsens natt vandrade upp till ett visst berg.
    Barzai visste så mycket om gudarna att han kunde säga när de kom och gick, och han hade gissat så många av deras hemligheter att han själv betraktades som en halvgud. Det var han som gav goda råd åt borgarna i Ulthar när de införde sin egendomliga lag som förbjöd dödandet av katter, och det var han som först berättade för den unge prästen Atal vart de svarta katterna färdas på Johannesnatten. Barzai visste mycket om Jordens gudar, och han hade gripits av längtan efter att få se deras ansikten. Han trodde att hans stora hemliga kunskaper om gudarna skulle skydda honom för deras vrede, och han beslöt sig för att bestiga det höga och branta Hatheg-Klas krön en natt när han visste att gudarna skulle vara där.
    Hatheg-Kla ligger fjärran i stenöknen bortom Hatheg av vilket det har fått sitt namn, och det höjer sig likt en klippstaty i ett stilla tempel. Runt dess krön virvlar alltid dimmorna sorgset, för dimmor är minnen efter gudarna och gudarna älskade Hatheg-Kla när de i gamla tider levde där. Jordens gudar besöker ofta Hatheg-Kla i sina molnskepp och sprider bleka dimmor över sluttningarna när de drömmande dansar på krönet under en klar måne. Invånarna i byn Hatheg säger att det alltid är farligt att bestiga Hatheg-Kla, och livsfarligt att bestiga det nattetid när bleka dimmor döljer krönet och månen; men Barzai lyssnade inte till dem när han kom från det närliggande Ulthar tillsammans med den unge prästen Atal som var hans lärjunge. Atal var en värdshusvärds ende son och han var ibland rädd; men Barzais far hade varit en greve som levde i ett urgammalt slott, så han bar ingen vanlig vidskepelse i blodet och skrattade bara åt de skrämda byinvånarna.
    Barzai och Atal gick bort från Hatheg ut i den steniga öknen trots böndernas böner, och talade om natten vid lägerelden om Jordens gudar. De färdades under många dagar och såg i fjärran det höga Hatheg-Kla med dess gloria av sorgsna dimmor. Den trettonde dagen nådde de fram till bergets ensliga fot, och Atal talade om sin skräck. Men Barzai var gammal och lärd och kände ingen skräck och ledde alltså dristigt vandringen uppför den brant som ingen människa hade bestigit sedan Sansus tid, den som beskrivits med fasa i de pnakotiska manuskripten.
    Bergsidan var ojämn och sönderbruten av håligheter och stup. Efter en tid kom snön och kylan; och Barzai och Atal snubblade och föll ofta när de klängde och högg sig uppåt med stavar och yxor. Slutligen blev luften tunn och himlen skiftade i färg och bergsbestigarna fick svårt att andas; men de strävade fortfarande uppåt, fyllda av förundran inför den egendomliga scenen och upplivade av tanken på vad de skulle se på krönet när månen lyste och de bleka dimmorna virvlade runt. I tre dagar klättrade de högre upp mot världens tak; sedan slog de lägeoch inväntade att månen skulle döljas av moln.
    På fyra nätter kom inga moln, och månen lyste kallt ner genom de lätta sorgsna dimmorna som svävade runt det ensamma krönet. Sedan på den femte natten, som var fulmånens natt, såg Barzai några täta moln i n orr och vakade med atal för att se dem komma närmare. De svävade fram tjocka och majestätiska, långsamt och medvetet närmade de sig och lade sig i en ring runt bergstoppen högt över betraktarna och dolde krönet och månen för deras blickar. Under en lång timme såg de uppåt medan dimmorna tätnade och molntäcket blev tjockare och mer oroligt. Barzai visste mycket om Jordens gudar och lyssnade spänt efter vissa ljud, men Atal kände kylan från dimmorna och den väldiga nattens närhet och fylldes av fruktan. Och när Barzai började klättra uppåt och tecknade till honom att följa, dröjde det länge innan Atal kunde följa honom.
    Dimmorna var så täta att det var svårt att klättra uppåt, och när Atal till slut följde sin mästare kunde han knappt urskilja hans kropp på den diffusa branten i det svaga månljuset ovanför. Barzai var långt före honom och tycktes trots sin ålder klättra med mindre svårighet än Atal; han fruktade inte klippan som nu var för brant för alla utom en stark och målmedveten man, och han hejdade sig inte inför klyftor som Atal nätt och jämt kunde hoppa över. Och sålunda fortsatte de uppåt över klippor och avgrunder, medan de snubblade och slant och ibland fylldes av förundran inför väldigheten och den ohyggliga tystnad som ruvade över de vita istopparna och de stumma granitklipporna.
    Plötsligt försvann Barzai ur Atals åsyn då han klättrade uppför en förfärande klippa som tycktes svälla ut och spärra vägen för alla som inte drevs vidare av jordens gudar. Atal var långt nedanför och undrade hur han skulle göra då han nådde upp till klippan, när han förvånat fann att ljuset hade blivit starkare, som om den molnfria toppen och gudarnas månljusa mötesplats var nära. Och när han hastade upp mot den svällande klippan och den skimrande himlen kände han en fruktan som övergick allt han tidigare hade upplevt. Sedan hörde han genom dimman Barzais röst som ropade i jublande glädje:
    "Jag har hört gudarna. Jag har hört Jordens gudar sjunga i glädje på Hatheg-Kla! Barzai profeten har hört Jordens gudar! Dimmorna är lätta och månen är ljus och jag skall se gudarna dansa på Hatheg-Kla som de älskade i sin ungdom. Barzais vishet har gjort honom mäktigare än Jordens gudar, och deras trollformler och hinder kan inte stå emot Barzais vilja; Barzai skall se gudarna, de stolta gudarna, de hemliga gudarna, Jordens gudar som avvisar människorna!"
    Atal kunde inte höra de röster Barzai hörde, men han var nu nära den svällande klippan och granskade den för att hitta fotfäste. Sedan hörde han återigen Barzais röst, gällare och högre:
    "Dimman är mycket lätt och månen kastar skuggor på sluttningen; Jordens gudar ropar högt och vilt och de fruktar Barzai den vise som är mäktigare än de... Månens ljus fladdrar när Jordens gudar dansar framför det; jag skall se gudarnas dansande kroppar som skuttar och sjunger i månljuset... Ljuset försvagas och gudarna är fyllda av fruktan..."
    Medan Barzai ropade detta förnam Atal en spöklik förändring i luften, som om Jordens lagar böjde sig inför andra och mäktigare lagar; för trots att vägen var brantare än någonsin hade den uppåt blivit förfärande lättframkomlig och den svällande klippan var knappast något hinder alls när han nådde fram till den och kravlade upp på dess utåtbuktade yta. Månens ljus hade försvunnit på ett egendomligt sätt, och när Atal skyndade uppåt genom dimmorna hörde han Barzai den vise ropa i skuggorna:
    "Månen är svart och gudarna dansar i natten; det är fasa i skyn, för månen har förmörkats på ett sätt som inte har förutsagts i människornas eller Jordens gudars böcker... Det finns okänd trolldom på Hatheg-Kla, för de skrämda gudarnas skrik har förvandlats till skratt, och isbranterna höjer sig ändlöst upp mot den svarta himlen dit jag faller... Åh! Åh! Äntligen! Jag ser Jordens gudar i det svaga ljuset!"
    Och nu hörde Atal, medan han i yrsel klängde sig upp över obeskrivliga branter, ett förfärande skratt i mörkret, blandat med ett skrik som ingen annan människa någonsin har hört annat än i Phlegetons onämnbara mardrömmar; ett skrik som fylldes av ett hemsökt livs hela skräck och ångest sammanpressat till ett fasansfullt ögonblick:
    "De andra gudarna! De andra gudarna! Gudarna från det yttre helvetet som vakar över Jordens svaga gudar!... Se bort... Försvinn... Se inte! Se inte! Den förbannade, den ohyggliga avgrunden... Barmhärtiga Jordiska gudar, jag faller in i himlen!"
    Och när Atal slöt sina ögon och stoppade fingrarna i öronen och försökte hoppa nedåt för att undslippa det ohyggliga suget från okända höjder, ekade över Hatheg-Kla det förfärliga dånande skratt som väckte de goda bönderna på slätten och de hedervärda borgarna i Hatheg, Nir och Ulthar och fick dem att genom molnen betrakta den månförmörkelse som ingen bok hade förutspått. Och när månen till slut kom fram var Atal ensam på bergets nedre sluttning utan att kunna se Jordens gudar eller några andra gudar.
    Nu berättas det i de mögliga pnakotiska manuskripten att Sanse inte fann annat än ordlös snö och is när han i världens ungdom besteg Hatheg-Kla. Men när folket från Ulthar och Nir och Hatheg övervann sin fasa och på dagen besteg det hemsökta berget för att söka efter Barzai den vise, fann de uthuggen i krönets kala sten en egendomlig och gigantisk symbol med tjugofem meters diameter, som om klippan hade bearbetats av en väldig mejsel. Och symbolen liknade en som lärda män hade funnit i de ohyggliga delar av de pnakotiska manuskripten som var för uråldriga för att kunna läsas. Detta var vad de fann.
    De fann aldrig Barzai den vise, och den helige prästen Atal kunde heller aldrig övertalas att bedja för hans själs frälsning. Dessutom fruktar folket i Ulthar och Nir och Hatheg än i denna dag månförmörkelser, och de ber nattetid när bleka dimmor döljer bergstoppen och månen. Och över dimmorna på Hatheg-Kla dansar ibland Jordens gudar drömmande; för de vet att de är i säkerhet och älskar att komma från det okända Kadath i molnskepp och leka på det gamla sättet, så som de gjorde när Jorden var ny och människorna plägade bestiga oåtkomliga platser.

   The Other Gods (1921) Översatt av Sam J. Lundwall
   Källa: Skräckens labyrinter ISBN 91-7992-048-9
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki