Fandom

Svenskanoveller Wiki

De dansande hjortarnas grotta

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Clifford D Simak
   
   Luis spelade på sin pipa när Boyd klättrade uppför den branta stigen som ledde till grottan. Det fanns inget skäl att besöka grottan igen; allt arbete var redan utfört, kartläggning, mätning, fotografering, all tänkbar kunskap hade inhämtats från fyndplatsen. Inte bara målningarna, fastän målningarna var den viktigaste delen av den. Men där hade också funnits de förkolnade djurbenen och träkolet som fortfarande fanns där efter elden där benen bränts; det lilla lagret av naturleror som begagnats för att framställa de pigment som målarna utnyttjat - en gömma med värdefulla ingredienser, kanske dold av någon konstnär som av en orsak vi inte längre kunde gissa oss till inte kunnat utnyttja dem; den förtvinade människohanden som huggits av vid handleden (varför hade den huggits av och, sedan den huggits av, lämnats där för att upptäckas av människor trettio årtusenden senare?); lampan som formats ur ett sandstensstycke och urholkats för att rymma en propp av mossa så att urholkningen kunde fyllas med fett och mossan tjänstgöra som veke för att ge ljus åt dem som målade. Alla dessa och många andra föremål, tänkte Boyd med tillfredsställelse. Gavarnie hade, möjligen tack vare de sofistikerade vetenskapliga undersökningsmetoder som utnyttjats, visat sig vara den mest betydelsefulla grottmålningsplats som någonsin studerats - kanske ur vissa aspekter mindre imponerande än Lascaux, men långt mer givande när det gällde den information man fått.
   Nu hade han ingen orsak att besöka grottan igen, men ändå fanns en orsak - den gnagande känslan av att han för bisett någonting, att han i brådskan och koncentrationen på annat hade glömt något. Då hade det inte gjort något större intryck på honom, men nu, när han tänkte tillbaka, blev han mer och mer övertygad om att det kunde vara viktigt. Men antagligen var alltihop bara inbillning, sade han sig själv. När han väl fick se det igen (om han nu alls kunde hitta det igen, om det inte bara var en produkt av senkommen oro), skulle det kanske visa sig att det inte var någonting alls, bara ett intryck som dykt upp för att enervera honom.
   Så här var han igen, på väg uppför den branta stigen, med geologhammaren svängande från bältet och en stor ficklampa hårt i handen, och lyssnande på Luis pipande där han satt uppspetad på en liten terrass just under grottmynningen, en post han intagit under hela den tid arbetet hade pågått. Där hade Luis slagit upp sitt tält och kampat genom alla slags väder, lagat sin mat på en campingspis, gjort tjänst som självutnämnd vakthund, vaksam på dem som försökte göra intrång, fast där hade funnits få som försökt göra intrång frånsett enstaka nyfikna turister som hört talas om projektet och traskat kilometervis för att ta en titt på det. Byborna i dalen nedanför hade inte varit till något besvär; de kunde inte ha brytt sig mindre om vad som hände på bergssluttningen ovanför.
   Luis var inte någon främling för Boyd; tio år tidigare hade han dykt upp vid klippbosättningsprojektet tio mil härifrån och där hade han stannat under två säsongers utgrävningar. Klippbosättningen hade inte visat sig vara så givande som Boyd från början hade hoppats, men den hade ändå kastat en smula ljus över den azilianska kulturen, slutstadiet av de stora västeuropeiska förhistoriska folkgrupperna. Anställd som vanlig arbetare hade Luis visat sig vara en läraktig elev och allt eftersom arbetet fortskred hade han fått allt större ansvar. En vecka efter det arbetet inletts vid Gavarnie hade han dykt upp igen.
   "Jag hörde att ni var här", hade han sagt. "Vad kan jag hjälpa till med?"
   Då han rundade en skarp krök i stigen såg Boyd honom, med korslagda ben framför sitt väderbitna tält och med den primitiva pipan mot läpparna, glatt pipande.
   Det var precis vad det var - pipande. Den musik som kom ur pipan var primitiv och osammansatt. Nätt och jämnt musik, även om Boyd var den förste att medge att han ingenting visste om musik. Fyra toner - skulle det bli fyra toner? undrade han. Ett ihåligt ben med en uttäljd skåra som munstycke och två borrade hål som klaffar.
   En gång hade han frågat Luis om det. "Jag har aldrig sett något liknande", hade han sagt. Luis hade svarat: "Man ser dem inte ofta. I undangömda byar här och där, dolda bland bergen."
   Boyd lämnade stigen och gick över den gräsklädda avsatsen, satte sig ner bredvid Luis som sänkte pipan och lade den i knäet:
   "Jag trodde att du hade rest", sade Luis. "De andra gav sig iväg för ett par dagar sedan."
   "Jag kom tillbaka för att ta en sista titt", sade Boyd.
   "Du vill inte gärna lämna den?"
   "Det är nog sant."
   Under dem bredde dalen ut sig i höstliga nyanser av brunt och beige med den lilla floden som ett silverband i solljuset och byns röda tak som en färgfläck intill floden.
   "Jag trivs här uppe", sade Boyd. "Om och om igen kommer jag på mig med att försöka föreställa mig hur det kan ha varit när de där målningarna kom till. Kanske inte så annorlunda än nu. Bergen måste ha sett likadana ut. Det fanns inga fält i dalen, men antagligen var den ändå naturlig betesmark. Några träd här och där, men inte särskilt många. God jakt. Där skulle ha funnits gräs åt gräsätarna. Jag har till och med försökt tänka ut var människorna skulle ha haft sitt läger: Och jag gissar att de skulle haft det där byn ligger nu."
   Han såg sig om på Luis. Mannen satt fortfarande i gräset med pipan vilande i knäet. Han log milt, som om han log för sig själv. Den lilla svarta baskern satt rakt på hans huvud, hans solbrända ansikte var runt och orynkat, hans svarta hår kortklippt, hans blå skjorta öppen vid halsen. En ung man; stark, utan en rynka i ansiktet.
   "Du älskar ditt arbete", sade Luis.
   "Jag är hängiven det. Det är du också, Luis", sade Boyd.
   "Det är inte mitt arbete."
   "Vare sig det är ditt arbete eller inte", sade Boyd, "så gör du det bra. Skulle du vilja följa med mig? En sista titt."
   "Jag behöver gå ett ärende i byn."
   "Jag trodde att du redan skulle ha givit dig av", sade Boyd. "Jag blev förvånad när jag hörde pipan."
   "Jag ger mig snart iväg", sade Luis. "Om en eller ett par dagar. Det finns inget skäl att stanna, men liksom du trivs jag här. Jag har ingenstans att ta vägen, ingen som behöver mig. Det kostar mig ingenting att stanna några dagar extra."
   "Så länge du vill", sade Boyd. "Stället är ditt. Snart kommer staten att ordna med en uppsyningsman, men staten gör sig aldrig någon brådska."
   "Så vi kanske inte ses igen", sade Luis. "Jag tog mig ett par dagar för att köra ner till Roncesvalles", sade Boyd. "Det var där gascognarna slaktade Charlemagnes eftertrupp 778."
   "Jag har hört talas om platsen", sade Luis.
   "Jag har alltid velat se den. Aldrig haft tid. Charlemagnes kapell är bara en ruin, men jag har hört att de fortfarande håller mässor i bykyrkan för de döda paladinerna. När jag kom tillbaka kunde jag inte motstå impulsen att se grottan igen."
   "Det gläder mig", sade Luis. "Får jag vara framfusig?"
   "Du är aldrig framfusig", sade Boyd.
   "Skulle vi inte kunna bryta bröd tillsammans en gång till innan du far? Kanske i kväll. Jag lagar en omelett."
   Boyd tvekade och svalde förslaget att Luis skulle äta middag med honom. Sedan sade han: "Mycket gärna, Luis. Jag tar med mig en flaska gott vin."


   
2


   Med ficklampan riktad rätt mot klippväggen böjde sig Boyd ner för att granska klippan mer ingående. Han hade inte inbillat sig det; han hade haft rätt. Här, just på den här punkten, var klippan inte solid. Den var sprucken i flera stycken, men styckena var infogade i väggen. Bara av en ren slump skulle någon alls lägga märke till sprickorna. Hade han inte sett rakt på dem, tittat efter dem när han lät ljuset svepa över väggen, skulle han ha missat dem. Det var konstigt, tänkte han, att inte någon annan under tiden de arbetat i grottan hade sett det. Det kunde inte finnas mycket de missat.
   Han höll andan och kände sig litet dum, för när allt kom omkring betydde det kanske ingenting alls. Frostsprickor, kanske, men han visste att det inte var så. Det skulle vara mycket ovanligt att finna frostsprickor här.
   Han tog hammaren ur bältet och med ficklampan i ena handen, fästad på klippan, tvingade han in hammarens mejselände i en av sprickorna. Kanten gled lätt in. Han bände lätt och sprickan vidgades.
   Han tryckte till litet hårdare och stenstycket gled ut. Han lade ifrån sig hammaren och ficklampan, grep tag i klippstycket och drog undan det. Under det fanns två andra stycken som bägge gick lika lätt att avlägsna som det första. Det fanns andra också, och han drog undan dem med. Knäböjande på grottans golv riktade han ljuset in i sprickan han hade blottat.
   Stor nog för att en människa skulle kunna krypa in i den, men han förblev ändå obeslutsam inför den tanken. Ensam skulle han ta en risk om han gjorde det. Om någonting hände, om han fastnade, om ett stenblock rubbades och klämde fast honom eller föll på honom, skulle ingen rädda honom. Eller i varje fall skulle ingen räddning komma i tid. Luis skulle återvända till sitt läger och vänta på honom, men kom han inte skulle Luis förmodligen ta det som ett straff för sin framfusighet eller som en amerikans likgiltiga nonchalans. Luis skulle aldrig komma på tanken att Boyd kunde vara instängd i grottan.
   Ändå var det hans sista chans. I morgon var han tvungen att köra till Paris för att hinna med planet. Och alltihop var fascinerande; han kunde inte bara strunta i det.
   Sprickan måste ha någon betydelse; varför skulle den annars ha slutits till så omsorgsfullt? Vem, undrade han, kunde ha slutit till den? Det kunde inte vara någon i modern tid. Den som alls funnit den dolda ingången till grottan skulle nästan omedelbart ha sett målningarna och talat om det för andra. Så ingången till sprickan måste ha blockerats av någon som antingen inte förstod målningarnas betydelse eller som betraktade dem som något alldagligt.
   Det var något, bestämde han sig för, som inte gick att förbigå; han var tvungen att ta sig in. Han satte fast hammaren vid bältet, plockade upp ficklampan och började krypa.
   Skrevan löpte rakt och lätt i mellan trettio och fyrtio meter. Där fanns nätt och jämnt rum att krypa, men bortsett från det stötte Boyd inte på några svårigheter. Sedan, utan förvarning, tog den slut. Boyd låg i den och riktade ficklampsstrålen framför sig, stirrade förbryllad på den släta klippväggen som löpte rätt ner och skar av skrevan.
   Det var obegripligt. Varför skulle någon göra sig besväret att sätta för en tom spricka? Han kunde ha förbisett något på vägen in, men när han funderade över saken var han rätt säker på att han inte gjort det. Han hade tagit sig fram långsamt och han hade hållit ficklampan riktad framför sig varje centimeter längs vägen. Hade där funnits något ovanligt måste han ha sett det.
   Så fick han ett infall och började långsamt, en smula mödosamt, vända sig så att han låg på rygg snarare än på mage på golvet. När han riktade ljuset uppåt fick han sitt svar. I skrevans tak gapade ett hål.
   Försiktigt makade han sig upp i sittande ställning. När han sträckte upp händerna fann han handtag i den utskjutande stenen och drog sig upp i stående ställning. När han lät ficklampan spela omkring sig såg han att hålet öppnade sig inte till en ny skreva utan till en bubbelliknande grotta — liten, inte över två meter åt något håll. Grottans väggar och tak var jämna, som om en bubbla av plastiskt sten funnits här under något ögonblick i det avlägsna geologiska förflutna då bergen hävt sig upp, och sedan när den runnit undan för all tid efterlämnat en bubbla infrusen i jämn och solid sten.
   När han spelade med ficklampan över bubblan flämtade till han av förvåning. Färgrika djur dansade över hela stenytan. Bison hoppade bock. Hästar skrittade i takt. Mammutar slog kullerbyttor. Runt hela nederkanten fanns dansande hjortar som stod på bakbenen, höll varandra i hand och jiggande fram med graciöst svajande hornkronor.
   "Milde tid!" sade Boyd.
   Här fanns stenålderns Disney.
   Om det nu var stenåldern. Kunde någon skämtare i modern tid ha kravlat sig in för att måla djuren i den här grottan? När han tänkt igenom tanken förkastade han den. Så vitt han hade kunnat försäkra sig om hade ingen i dalen, eller vad det beträffade ens i hela regionen, känt till grottan förrän en fåraherde för flera år sedan råkat hitta den när ett lamm råkat trava in i den. Ingången var liten och hade uppenbarligen i flera hundra år dolts av tät växtlighet — buskar och ormbunkar.
   Dessutom vilade något förhistoriskt över sättet på vilket målningarna utförts. Perspektiv spelade en mycket liten roll. Målningarna hade den där säreget platta utformningen som kännetecknade nästan all förhistorisk konst. Det fanns ingen bakgrund — ingen horisontlinje, inga träd, inget gräs, inga blommor, inga moln, ingen känsla av himmel. Fast, påminde han sig, vem som helst som hade minsta kunskap om grottmålningar skulle förmodligen vara medveten om alla de faktorerna och gjort sitt bästa för att kopiera dem.
   Men ändå, trots de målade djurens okarakteristiska beteende, hade målningarna en känsla av grottkonst. Vilken urtidsmänniska, frågade sig Boyd, vad för slags urtidsmänniska skulle ha målat lekande bison och tumlande mammutar? Fastän det inte var sant vad beträffade all grottkonst, var alla målningarna i den här speciella grottan dödligt allvarliga — konservativa till formen och tydligen fyllda av ett uppriktigt, ärligt försök att gestalta djuren så som konstnären hade sett dem. Där fanns ingen uppsluppenhet, inte ens avtrycken av färginsmetade människohänder som i så många andra grottor. De män som arbetat i den här grottan hade ännu inte påverkats av den symbolism som smugit sig in, tydligen relativt sent i den förhistoriska målningscykeln.
   Vem hade då den här skämtaren varit som smugit sig undan för sig själv till den här dolda grottan för att måla sina komiska djur? Det kunde inte råda något tvivel om att han varit en duktig målare. Konstnärens teknik och utförande var perfekta.
   Boyd drog sig upp genom hålet och gled ut på den drygt halvmeterbreda hylla som löpte hela vägen runt hålet, hopkrupen, för det fanns inte plats att stå upp. Mycket av målandet, insåg han, måste ha utförts medan konstnären låg platt på rygg och sträckte sig upp för att nå det krökta taket.
   Han lät ficklampans ljuskägla svepa längs hyllan. Halvvägs runt hejdade han ljuset och spelade fram och åter med det för att klarare se något som var placerat på hyllan, något som konstnären måste ha lämnat efter sig när han avslutat sitt verk och gått.
   Boyd lutade sig framåt och kisade för att se vad det var. Det såg ut som skulderbladet från ett rådjur; bredvid skulderbladet låg en stenklump.
   Försiktigt hasade han sig runt hyllan. Han hade haft rätt. Det var skulderbladet från ett rådjur. På den platta benytan låg något ämne i klumpar. Färg? undrade han, den där blandningen av djurfetter och mineralrik jord som de förhistoriska artisterna använde som färg. Han förde ficklampan närmare och det var inget tvivel om saken. Det var färg, utspridd över ytan på benet som tjänstgjort som palett. En del av färgen låg i tjockare klumpar, färdig att använda men aldrig använd, färg som torkat och mumifierats och som var försedd med något slags avtryck. Han lutade sig närmre, förde ansiktet bara någon decimeter från färgen, och riktade ljuset mot ytan. Avtrycken, såg han, var fingeravtryck, några av dem djupt intryckta — den urtida, sedan länge döde mans signatur som en gång arbetat här, hopkurad liksom Boyd var hopkurad nu, med axlarna tryckta mot den välvda stenen. Han sträckte ut handen för att röra vid paletten, men drog tillbaka den igen. Symbolisk, javisst, den här impulsen att beröra, denna önskan att sträcka ut handen för att röra vid mannen som målat - men enbart symbolisk; en gest med alltför många mellanliggande århundraden.
   Han flyttade ficklampsljuset till den lilla stenen som låg bredvid skulderbladet. En lampa - urholkad ur sandsten, med en hålighet för fettet och mossan som gjorde tjänst som veke. Fettet och veken var sedan länge borta, men ett tunt lager sot återstod fortfarande runt kanten på håligheten som innehållit dem.
   När han avslutat sitt arbete hade artisten lämnat, kvar verktygen efter sig, till och med lämnat sin lampa, kanske fortfarande fladdrande med fettet nästan utbränt - hade lämnat den där och släppt sig ner i skrevan för att krypa ut i mörker. Kanske behövde han inte något ljus. Han kunde krypa genom tunneln med hjälp enbart av känseln och erfarenheten. Han måste ha krupit samma väg många gånger, för arbetet med väggarna här måste ha tagit lång tid, kanske flera dagar.
   Så han hade givit sig av, krupit genom skrevan, slutit till öppningen med stenblocken och sedan gått sin väg, snubblat nedför sluttningen till dalen där de betande hjordarna lyft huvudena för att se på honom och sedan återgått till sitt betande.
   Men när hade allt detta hänt? Förmodligen, sade sig Boyd, sedan själva grottan blivit målad, kanske till och med sedan målningarna i grottan förlorat mycket av den betydelse de ursprungligen måste ha haft - en ensam man som återvände för att måla sina hemliga djur på sin hemliga plats. För att måla dem som en ironi mot den pompösa, magiska innebörden i huvudgrottans målningar? Eller som en protest mot de ursprungliga målningarnas stela konservatism? Eller helt enkelt som ett bubblande skratt, ett överflöd av liv, kanske till och med som en glädjefylld protest mot jaktmagins sakrosankta enfald? En rebell, tänkte han, en förhistorisk rebell - en intellektuell rebell? Eller kanske bara en man med ett synsätt en smula vid sidan av sin tids filosofi?
   Men det var den andre mannen, urtidsmannen. Hur var det nu med honom själv? När han nu funnit grottan, vad skulle han ta sig till härnäst? Vilket vore det bästa sättet att hantera frågan? Det var säkert att han inte bara kunde vända den ryggen och gå sin väg, som artisten gjort när han lämnat sin palett och sin lampa bakom sig och gått. För detta var ett viktigt fynd. Det kunde det inte råda någon tvekan om. Här fanns en ny och oväntad aspekt på den förhistoriska människans tänkande, en ny infallsvinkel till urtidsmänniskans sätt att tänka som ingen ens kunnat misstänka.
   Lämna allting som det var, stänga till skrevan och ringa ett samtal till Washington och ett till Paris, packa upp väskorna och förbereda sig på några veckors ytterligare arbete. Skaffa tillbaka fotograferna och de andra medlemmarna i laget - göra ett ordentligt jobb av det. Ja, sade han sig själv, det var så han borde göra.
   Någonting som låg bakom sandstenslampan, nästan dolt av den, blänkte i ljuset. Någonting litet och vitt.
   Fortfarande framåtböjd makade sig Boyd närmare för att ta en bättre titt på det.
   Det var en benbit, antagligen en skelettbit från benet på något litet gräsätande djur. Han sträckte sig fram och plockade upp den, och när han sett vad det var satt han orörlig böjd över den, osäker på hur han skulle tänka på den.
   Det var en pipa, maken till pipan som Luis bar i jackfickan, hade burit i fickan sedan den där första dagen han träffat honom för många år sedan. Där fanns munstycket, där de bägge runda klaffarna. Den där sedan länge svunna dagen när målningarna utförts hade konstnären hukat här i lampans fladdrande ljus och spelat tyst för sig själv, de där enkla pipande melodierna som Luis spelat nästan varje kväll när arbetet var avslutat.
   "Herre du milde", sade Boyd, nästan ödmjukt, "det är bara inte möjligt!"
   Han satt kvar där, orörlig i sin hukande ställning, med tankarna hamrande i hjärnan samtidigt som han försökte skjuta undan dem. De vägrade att försvinna. Han drev undan dem en liten bit och sedan kom de vällande tillbaka för att dränka honom.
   Till slut bröt han med en ansträngning den trans som tankarna höll honom i. Han arbetade målmedvetet och tvingade sig att göra det som han visste måste göras.
   Han tog av sig täckjackan och slog omsorgsfullt in skulderbladspaletten och pipan i den men lät lampan stå kvar. Så släppte han sig ner i skrevan och kröp, medan han försiktigt skyddade paketet han bar. Väl ute i grottan passade han noggrant samman stenblocken igen och slöt till tunnelmynningen, skrapade ihop några händer jord från grottgolvet och smetade den- över stenblocken. Sedan torkade han bort jorden igen så att bara ett tunt täcke jord fanns kvar och dolde öppningen för allt utom den mest forskande blick.
   Luis fanns inte i lägret på klipphyllan under grottöppningen; han var fortfarande borta på sitt ärende i byn.
   När han kom fram till hotellet beställde Boyd sitt samtal till Washington. Han hoppade över samtalet till Paris.


   
3


   De sista oktoberlöven blåste i höstvinden och en svag sol, inte helt dold av de drivande molnen, sken ner över Washington.
   John Roberts väntade på honom på parkbänken. De nickade mot varandra utan att tala, och Boyd slog sig ner bredvid sin vän.
   "Du tog en stor risk", sade Roberts. "Vad skulle ha hänt om tullarna hade..."
   "Jag oroade mig inte", sade Boyd. "Jag känner en man i Paris. Han har smugglat in saker i Amerika i åratal. Han är duktig på det och han var skyldig mig en tjänst. Vad har du fått reda på?"
   "Kanske mer än du vill höra."
   "Vi får se."
   "Fingeravtrycken är desamma", sade Roberts.
   "Så du fick fram dem ur avtrycken i färgen?"
   "Klart och tydligt."
   "FBI?"
   "Ja, FBI. Det var inte lätt, men jag har också en och annan kontakt."
   "Och dateringen?"
   "Inga problem. Det svåra var att övertyga killen om att det var topphemligt. Han är fortfarande inte riktigt övertygad."
   "Kommer han att hålla tyst?"
   "Det tror jag. Utan bevis skulle ingen tro honom. Det skulle låta som en saga."
   "Berätta."
   "Tjugotvå tusen. Plus eller minus trehundra år."
   "Och avtrycken stämmer. Avtrycken från flaskan och..."
   "Det sade jag ju. Vill du nu vara hygglig och tala om för mig hur i helvete en människa som levde för tjugotvå tusen år sedan kan sätta fingeravtryck på en vinflaska som tillverkades i fjol."
   "Det är en lång historia", sade Boyd. "Jag vet inte ens om jag bör berätta den. Tala först om var du har gjort av skulderbladet."
   "Det är gömt", sade Roberts. "Ordentligt gömt. Du får tillbaka både det och flaskan när du vill."
   Boyd ryckte på axlarna. "Inte än. Inte på ett tag. Kanske aldrig."
   "Aldrig?"
   "John, jag är tvungen att fundera igenom det först."
   "Vilken djävla röra", sade Roberts. "Ingen vill ha prylarna. Ingen skulle våga ta hand om dem. Smithsoniska skulle inte ens ta i dem. Jag har inte frågat dem. De vet inte ens om att de existerar. Men jag vet att de inte skulle vilja ha dem. Det finns väl någon lag om att smuggla ut arkeologiska fynd ur främmande land..."
   "Ja, det finns det", sade Boyd.
   "Och nu vill inte du heller ha dem."
   "Det sade jag inte. Jag sade bara att det är bäst att låta det vara där det är ett tag framåt. Det är väl i säkert förvar?"
   "Ja, det är det. Och nu..."
   "Jag sade att det är en lång historia. Jag skall försöka göra den kort. Det finns en man - en baskier. Han sökte upp mig för tio år sedan när vi höll på med klippbosättningen..."
   Roberts nickade. "Det minns jag."
   "Han ville ha arbete och jag gav honom arbete. Han lärde sig snabbt, förstod tekniken omedelbart. Blev värdefull. Det händer ofta med infödda arbetare. De tycks ha en särskild känsla för sitt eget förflutna. Och sedan när vi började arbeta med grottan dök han upp igen. Jag var glad att se honom. Faktum är att vi bägge är rätt goda vänner. Sista kvällen vid grottan lagade han en underbar omelett - ägg, tomater, grön pimiento, lök, korv och hemrökt skinka. Jag köpte en flaska vin."
   "Den här flaska?"
   "Ja, den här flaskan."
   "Fortsätt."
   "Han spelade pipa. Benpipa. En gnällig liten sak. Inte så mycket musik i den..."
   "Det fanns en pipa..."
   "Inte den pipan. En annan pipa. Samma slags pipa, men inte den han har. Två likadana pipor. Den ena i fickan på en levande man, den andra bredvid skulderbladet. Det fanns små saker hos den här mannen jag pratar om. Ingenting iögonenfallande. Bara små antydningar. Man märkte något egendomligt, och senare, kanske långt senare, var det något annat, men vid det laget hade man glömt det första och lade inte ihop de två sakerna. För det mesta var det bara att han visste för mycket. Småsaker som någon som han inte borde känna till. Till och med sådant som ingen annan visste. Små bitar av vetande och kunskap som råkade falla av honom, kanske utan att han ens insåg det. Och så ögonen på honom. Det insåg jag inte förrän senare, inte förrän jag hittat den andra pipan och började fundera på allt det andra. Men jag nämnde hans ögon. Till utseendet är han en ung man, en man som inte åldras, men hans ögon är gamla..."
   "Tom, du sade att han är baskier."
   "Det stämmer."
   "Finns det inte en teori som säger att baskierna härstammar från cro-magnon?"
   "Det finns det. Jag har tänkt på det."
   "Skulle den här mannen kunna vara en cro-magnon?"
   "Jag börjar tro att det är det han är."
   "Men tänk efter - tjugo tusen år!"
   "Ja, jag vet", sade Boyd.


   
4


   Boyd hörde pipandet när han nådde början på stigen som ledde upp till grottan. Tonerna var brustna, slitna av vinden. Pyrenéerna reste sig mot den höga blå himlen.
   Boyd stack vinflaskan säkrare under armen och började klättringen. Under honom låg det röda som var byns takåsar och det dunkelbruna som var hösten som brett ut sig över dalen. Pipandet fortsatte, steg och sjönk allt eftersom vinden lekfullt rev i det.
   Luis satt med korslagda ben framför det nötta tältet. När han såg Boyd lade han pipan i knäet och satt väntande.
   Boyd satte sig ner bredvid honom och räckte honom flaskan. Luis tog emot den och började dra ur korken.
   "Jag hörde att du kommit tillbaka", sade han. "Hur gick resan?"
   "Den gick bra", sade Boyd.
   "Och nu vet du", sade Luis.
   Boyd nickade. "Jag tror att du ville att jag skulle veta. Varför ville du det?"
   "Åren blir långa", sade Luis. "Bördan blir tung. Det är ensamt att vara ensam."
   "Du är inte ensam."
   "Det är ensamt när ingen känner en. Nu är du den förste som verkligen känt mig."
   "Men jag kommer inte att känna dig länge. Några få år och sedan kommer ingen att känna dig igen."
   "Men det lättar bördan för en tid", sade Luis. "När du väl är borta kommer jag att orka bära den igen. Och det finns något..."
   "Ja, vadå, Luis?"
   "Du säger att när du är borta kommer ingen att känna mig längre. Betyder det..."
   "Om det du antyder är ifall jag kommer att tala om det för andra, så är svaret nej. Det gör jag inte om du inte vill det. Jag har funderat på vad som skulle hända dig om världen fick veta det."
   "Jag har mina försvar. Man kan inte leva så länge som jag har gjort om man inte har försvar."
   "Vad för slags försvar?"
   "Bara försvar."
   "Du får ursäkta om jag verkade nyfiken. En annan sak. Om du ville att jag skulle få reda på det, tog du verkligen en smal chans. Tänk bara om något gått på tok, om jag inte hade råkat hitta grottan..."
   "Till att börja med hoppades jag att grottan inte skulle behövas. Jag trodde att du kanske skulle kunna gissa det ändå."
   "Jag visste att något var på tok. Men det här är så otroligt att jag inte skulle ha litat på mig själv ens om jag hade gissat det. Du vet att det är otroligt, Luis. Och hade jag inte hittat grottan... Det var rena slumpen att jag hittade den, vet du."
   "Hade du inte gjort det skulle jag ha väntat. Någon annan gång, något annat år, skulle det ha kommit någon annan. Något annat sätt att avslöja mig."
   "Du kunde ha berättat det för mig."
   "Bara rätt upp och ner, menar du?"
   "Ja, det menar jag. Jag skulle förstås inte ha trott dig. Inte till att börja med."
   "Förstår du inte? Jag kunde inte berätta det för dig. Det har blivit en del av mitt jag att gömma mig. Ett av de där försvaren jag talade om. Jag skulle helt enkelt inte ha kunnat förmå mig till att berätta det, varken för dig eller någon annan."
   "Varför mig? Varför vänta i alla dessa år tills jag dök upp?"
   "Jag har inte väntat, Boyd. Det har funnits andra, vid olika tillfällen. Ingen av dem fungerade riktigt. Du måste förstå att jag behövde finna någon som hade styrkan att se det i ögonen. Inte någon som skulle springa sin väg och skrika hysteriskt. Jag visste att du inte skulle springa din väg och skrika."
   "Jag har haft tid att tänka igenom det", sade Boyd. "Jag har kommit till rätta med det. Jag kan acceptera faktum, men inte alltför bra, bara nätt och jämnt. Har du någon förklaring, Luis? Hur kommer det sig att du är så annorlunda från alla oss andra?"
   "Jag har ingen aning. Inte ens någon misstanke. En gång trodde jag att det måste finnas andra som jag, och letade efter dem. Jag fann ingen. Nu letar jag inte längre."
   Korken lossnade och han räckte vinflaskan till Boyd. "Du först", sade han strängt. Boyd lyfte flaskan och drack. Han gav den till Luis. Han såg på honom medan han drack. Medan han såg undrade han över att han kunde sitta här och lugnt samtala med en man som hade levat, som hade förblivit ung, genom tjugo tusen år. Han kände protesten välla fram inom sig mot tanken på att acceptera ett sådant faktum - men det måste vara ett faktum. Skulderbladet, den lilla mängd organisk materia som fortfarande funnits kvar i pigmenten, hade uppmätts till 22.000 år. Det fanns ingen möjlighet att ifrågasätta att avtrycken i färgen hade varit identiska med fingeravtrycken på flaskan. Borta i Washington hade han ställt en fråga i hopp om att finna att det fanns bevis för något slags lurendrejeri. Skulle det kunna tänkas, hade han frågat, att det uråldriga pigmentet, färgen den förhistoriske konstnären använt, kunde ha rekonstituerats, att fingeravtrycken sedan klämts in i den och att färgen sedan lagts tillbaka i grottan? Omöjligt, blev svaret. Hade färgen rekonstituerats, om det nu ens varit möjligt, skulle det ha framgått av analysen. Något sådant hade inte hänt - pigmentet var 20.000 år gammalt. Om det rådde ingen tvekan.
   "Då så, Cro-Magnon", sade Boyd, "tala om för mig hur du bar dig åt. Hur kan någon människa överleva så länge som du gjort? Du åldras förstås inte. Du är inte mottaglig för sjukdomar. Men jag antar att du inte är immun mot våld eller olyckshändelser. Du har levat i en våldsam värld, Hur klarar man av att undgå olyckor och våld i två hundra sekel?"
   "Det fanns tillfällen i början", sade Luis, "när jag var nära att inte överleva. På mycket länge insåg jag inte vad för slags varelse jag var. Visst levde jag längre och höll mig yngre än alla de andra — men jag skulle förmoda att jag inte började märka det förrän alla dem jag känt under min ungdom var döda — döda sedan mycket, mycket länge. Då insåg jag att jag var annorlunda än de andra. Ungefär samtidigt började andra märka att jag var annorlunda. De blev misstänksamma mot mig. Några av dem hatade mig. Andra trodde att jag var något slags ond ande. Till slut måste jag fly från stammen. Jag blev en kringsmygande utstött. Det var då jag började lära mig principerna för att överleva."
   "Vad var det för principer?"
   "Man ligger lågt. Man låter bli att märkas. Man ser till att ingen tar notis om en. Man lär sig att bli feg. Var aldrig tapper. Tag inga risker. Låt andra göra det farliga arbetet. Anmäl dig aldrig som frivillig. Huka och fly och göm dig. Man lär sig att bli hårdhudad; man struntar fullständigt i vad andra anser om en. Man gör sig kvitt sina ädla känslor, sitt sociala samvete. Man glömmer sin lojalitet mot folk eller stam eller land. Man har inte råd att vara patriot. Man lever enbart för sig själv. Man blir iakttagare, aldrig deltagare. Man håller sig i utkanten av det som sker. Och man blir så självupptagen att man börjar tro att ingen har rätt att anklaga en för något, att man lever på det enda förnuftiga sätt någon människa kan leva. Minns du att du for till Roncesvalles häromdagen?"
   "Ja. Jag sade att jag hade varit där. Du sade att du hört talas om det."
   "Hört talas om det. För tusan, jag var där den dagen det hände — den 15 augusti 778. Som iakttagare, inte som deltagare. En feg liten sate som hängde med sist bland det där ädla bandet gascognare som slog Charlemagne. Gascognare, så fan heller. Det är det fina namnet på dem. De var basker rätt och slätt. De tarvligaste stråtrövare som någonsin levat. En del basker är kanske ädelmodiga, men inte den här hopen. De var inte den sorts krigare som stod ansikte mot ansikte med frankerna. De gömde sig i passet och välte ner stenblock på alla de där högfärdiga riddarna. Men det var inte riddarna de var intresserade ay. Det var trossen. De var inte ute för att föra krig eller hämnas en oförrätt. De var ute efter att plundra. Fast särskilt mycket fick de inte ut av det."
   "Hur så?"
   "Så här var det", sade Luis. "De visste att resten av den frankiska armén skulle komma tillbaka när eftertruppen inte dök upp, och det ville de inte råka ut för. Så de klädde av de döda riddarna deras guldsporrar, deras rustningar och fina kläder och penningpungarna de bar och lastade alltihop på en av vagnarna och gav sig iväg. Några kilometer bort gömde de sig djupt inne bland bergen. I en djup klyfta där de inte trodde att någon skulle kunna hitta dem. Men skulle de trots allt bli upptäckta hade de ett ställe som praktiskt taget var som en fästning. Tre kvarts kilometer eller så nedanför platsen där de slagit läger smalnade klyftan och gjorde en skarp sväng. Där hade massor av stenblock fallit ner och bildat en barrikad som en handfull män skulle kunna försvara mot vilket angrepp som helst som kunde riktas mot dem. Vid det här laget var jag långt borta, för jag kände på mig att något inte stod rätt till. Jag visste att något obehagligt skulle hända. Det är en annan sak i det här överlevandet. Man utvecklar särskilda sinnen. Man blir så att man kan lukta sig till bråk, långt innan det händer. Senare hörde jag vad som inträffade."
   Han lyfte flaskan och drack igen. Sedan räckte han den till Boyd.
   "Lämna mig inte hängande i luften", sade Boyd. "Berätta vad som hände."
   "På natten", sade Luis, "blåste det upp en storm. Ett av de där plötsliga, våldsamma sommaråskvädren. Den här gången var det rena skyfallet. Mina tappra medgascognare dog varenda en. Det är priset för tapperhet."
   Boyd drack, sänkte flaskan och höll den ömt mot bröstet.
   "Och det här känner du till", sade han. "Ingen annan vet om det. Kanske har ingen ens undrat över hur det gick för de där gascognarna som gav Charlemagne på nöten. Du måste veta mängder med andra saker. Du är ju som en vandrande historia. För du har väl inte hållit dig enbart till den här trakten?"
   "Nej. Då och då har jag rört på mig. Jag har alltid haft svårt att sitta stilla. Det fanns saker att se. Jag var tvungen att flytta omkring. Stannade jag för länge på samma plats skulle det märkas att jag inte blev äldre."
   "Du levde igenom digerdöden", sade Boyd. "Du såg de romerska legionerna. Du hörde talas om Attila medan han fortfarande härjade. Du slog följe med korstågen. Du har gått på gatorna i antikens Aten."
   "Inte Aten, " sade Luis. "Aten var liksom aldrig riktigt i min smak. Jag bodde i Sparta ett tag. Sparta, det säger jag dig — det var verkligen ett fint ställe."
   "Du är en bildad man", sade Boyd. "Var gick du i skola?"
   "I Paris, ett tag på trettonhundratalet. Senare vid Oxford. Och ännu senare på andra ställen. Under olika namn. Försök inte spåra mig genom skolorna jag gått i."
   "Du skulle kunna skriva en bok", sade Boyd. "Den skulle slå alla försäljningsrekord. Du skulle bli miljonär. En bok, så skulle du bli miljonär."
   "Jag har inte råd att vara miljonär. Jag vill inte att någon skall lägga märke till mig, och miljonärer lägger man märke till. Jag behöver ingenting. Jag har aldrig saknat något. Det finns alltid skatter som den som håller sig i skymundan kan lägga beslag på. Jag har mina gömmor här och där. Jag klarar mig."
   Luis hade rätt, tänkte Boyd. Han kunde inte vara miljonär. Han kunde inte skriva någon bok. Han kunde inte i något avseende bli berömd, avvika, märkas. I allt måste han förbli obemärkt, ständigt okänd.
   Överlevandets principer, hade han sagt. Och det här var en del av dem, fastän det inte var allt. Han hade nämnt konsten att lukta sig till bråk, behovet av föraningar. Där skulle också finnas visdomen, kunnandet, cynismen man samlade på sig efter vägen, vetskapen, förmågan att bedöma karaktärsegenskaper, insikten i mänskliga relationer, kunskapen om bruket av makt, alla slags makt, ekonomisk makt, politisk makt, religiös makt.
   Var den här mannen fortfarande mänsklig, undrade han, eller hade han under de 20.000 åren blivit något mer än människa? Hade han tagit det där avgörande steget som skulle placera honom bortom mänskligheten, göra honom till den sorts varelse som skulle komma efter människan?
   "En sak till", sade Boyd. "Varför Disneymålningar?"
   "De målades litet senare än de andra", sade Luis. "Jag målade en del av det där andra i den stora grottan. Den fiskande björnen är min. Jag kände till den lilla grottan. Jag hittade den men sade ingenting om den. Inget skäl för att hålla den hemlig. Bara en av alla de småsaker man behåller för sig själv för att kunna känna sig märkvärdig. Jag vet något som du inte vet — ja, bara den sortens trams. Senare kom jag tillbaka för att måla den lilla grottan. Grottkonsten var så mördande allvarlig. En fruktansvärt fånig magi. Jag tänkte att det borde vara roligt att måla. Så när stammen hade flyttat kom jag tillbaka och målade bara för skojs skull. Vad tyckte du om det, Boyd?"
   "Förbaskat bra konst", sade Boyd.
   "Jag var rädd att du inte skulle hitta grottan och jag kunde inte hjälpa dig. Jag visste att du hade sett sprickorna i väggen; en dag såg jag på när du tittade på dem. Jag räknade med att du skulle komma ihåg dem. Och jag räknade med att du skulle hitta fingeravtrycken och se pipan. Alltihop var ren slump, förstås. Jag hade ingen avsikt med att lämna kvar färgen med fingeravtrycken och pipan. Pipan var förstås den viktiga ledtråden, och jag var säker på att du åtminstone skulle vara nyfiken. Men jag kunde inte vara säker. När vi åt den kvällen här vid lägerelden sade du ingenting om grottan och jag var rädd att du hade missat den. Men när du tog med dig flaskan, liksom smög undan den; då visste jag att det hade gått vägen. Och nu kommer den stora frågan. Tänker du berätta för världen om grottmålningarna?"
   "Det vet jag inte. Jag måste fundera på det. Vad tycker du själv?"
   "Jag såg nog helst att du lät bli."
   "Då så", sade Boyd. "Då gör jag det i varje fall inte genast. Finns det något annat jag kan göra för dig? Någonting du behöver?"
   "Du har gjort det bästa av allt", sade Luis. "Du vet vem jag är, vad jag är. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig, men det är det. En identitetsfråga, antar jag. När du dör, och det hoppas jag skall dröja mycket länge, så kommer det återigen inte att finnas någon som vet. Men vetskapen att det funnits en människa som visste, och mycket viktigare, som förstod, kommer att hjälpa mig genom århundradena. Vänta ettögonblick - det är en sak jag vill ge dig."
   Han reste sig upp och gick in i tältet, kom tillbaka med ett pappersark och gav det till Boyd. Det var en topografisk karta av något slag.
   "Jag har satt ett kryss på den", sade Luis. "Det markerar platsen."
   "Vilken plats?"
   "Den där du kommer att finna Charlemagnes skatt från Roncesvalles. Vagnarna och skatten måste ha sköljts med i floden. Kröken i ravinen och barrikaden av stenblock jag nämnde måste ha hejdat dem. Förmodligen hittar du dem här, antagligen under ett djupt lager av grus och bråte:"
   Boyd såg frågande upp från kartan.
   "Det är värt besväret", sade Luis. "Dessutom är det ett sätt att kontrollera att min historia är sann."
   "Jag tror dig", sade Boyd. "Jag behöver inga fler bevis."
   "Nå", sade Luis, "det kan i alla fall inte skada. Och nu är det dags att gå."
   "Dags att gå! Vi har mycket att tala om."
   "Kanske senare", sade Luis. "Av och till kommer vi att stöta på varandra. Jag tänker se till att vi gör det. Men nu är det dags att ge sig av."
   Han började gå nedför stigen och Boyd satt kvar och såg på honom.
   Efter några steg hejdade sig Luis och vände sig till hälften tillbaka mot Boyd. "För mig", sade han förklarande, "känns det alltid som om det är dags att ge sig av."
   Boyd reste sig och såg honom röra sig ner längs stigen mot byn. Kring den vandrande gestalten fanns en djup känsla av ensamhet - den ensammaste människan i hela världen.
   
   Originalets titel: "Grotto of the Dancing Deer". Ursprungligen publicerad i Analog Science Fiction, april 1980. Översatt av John-Henri Holmberg 1997.
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki