Fandom

Svenskanoveller Wiki

De långa grå tänderna

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Ulf Nilsson

Hemma hos min mormor stod en chiffonjé med alla de vanliga saker som finns i en gammal dams ägo.
   Där fanns kartor över fjärran öknar, med resvägar utritade tvärs över ödemarkerna. När jag vek ut kartorna låg där i vecken fortfarande torr sand som tillrade ut i knäet.
   Där fanns en liten läderpåse med guldmynt, nödvändiga för den som färdas i fjärran land. De ryska fem-rublerna var små, nätta och blanka och tjugo-dollarna med bilden av den stora örnen tyngde i handen och fyllde ut hela min handflata.
   I en av de stora lådorna låg ett hoprullat vargskinn. Jag rullade ut den väldige vargen och klappade den på nosen. Där var skinnet mjukt som på en katt. Mellan öronen fanns ett kulhål.
   Naturligtvis fanns det också en liten svart pistol i chiffonjén. Den hade mormor köpt i Tyskland på 1920-talet. Jag brukade sikta mot någon av bibeltavlorna på väggarna och trycka av.
  — Är du alldeles galen, pojk! ropade hon och kom farande. Mekanismen fördärvas ju om där inte är någon patron i loppet! Det begriper du väl!
   Helt vanliga ting samlade under en mormors liv ...
   Chiffonjén lockade mig. Där fanns nämligen hemliga lådor inbyggda av den finurlige möbelsnickaren. Mormor sa att där var fyra lådor — men hon tänkte inte berätta hur man fick upp dem.
  — Jag tror aldrig du hittar dem, sa hon. Men om du gör det, så ska jag minsann berätta den sanna historien om det du finner ...
   Det första lönnfacket fann jag ganska snart. En av de vanliga lådorna hade en falsk botten. Under den låg en bunt brev ombundna med ett rött silkessnöre. Bara brev! Det var en besvikelse för mig.
   Den andra lådan kom man in i genom att fälla upp spegeln i chif-fonjéns mitt. I utrymmet där bakom låg en dagbok från 1922. Det var mormor som skrivit den, förstod jag, men jag kunde inte läsa hennes sirliga skrivstil.
   Det tog mig dagar att finna nästa hemliga låda. På chiffonjéns kanter fanns snidade knoppar. Jag upptäckte att några av dem satt löst. Där var fyrtio knoppar, räknade jag, och två var lösa. När jag vred de två lösa samtidigt åt höger, så sköts en mycket liten låda ut ur den ena kantstolpen.
   I lådan låg två grå tänder.
   De var större än en människas tänder, mycket längre och vassare. De verkade också tyngre på något sätt. Och grå var de, som den kalla askan i mormors kakelugn. Kanske kunde de tillhöra ett djur, men fanns det djur som hade långa grå tänder?
   Nej, inte en människa, inte ett djur, inte någonting som går på jorden har sådana tänder.
  — Hur i all världen kunde du finna dem! utbrast mormor och suckade. Den historien kan jag tyvärr inte berätta för dig.
  — Du lovade!
  — Ja, men jag kan ändå inte göra det ...
  — Berätta nu! tjatade jag.
   Hon suckade och jag satte mig i hennes knä i fåtöljen bredvid chiffonjén. Tänderna höll jag i handen.
1922 for min mormor till Mongoliet för att arbeta som sjuksköterska på en missionsstation. Hon avreste med lastångaren Sumatra från en italiensk hamn på väg mot Kina — det var det billigaste sättet. Ombord fanns bara två passagerare, min mormor och en irländsk pastor som var halt och hette O'Casey.
   Mormor tillbringade de långa dagarna på båtens däck med att lära sig mongoliska i en parlör. Hon lärde sig uttala viktiga fraser på mongoliska:
  — Jag behöver hjälp med min väska!
  — Var vänlig tag av Edra stövlar och stig in i mitt tält på en kopp te.
  — Förlåt mig min ringa kunskap i Edra seder! Har jag sårat Eder är det helt utan avsikt.
  — Jag önskar draga mig tillbaka. God afton!
   Den irländske pastorn haltade runt på däck medan mormor studerade. Han sa att studierna var helt onödiga. Mycket bättre var det att lära mongolerna engelska, för engelska var i alla fall ett språk som var lätt att förstå, menade han.
   O'Casey hade tidigare varit i den mongoliska ödemarken, så han visste. — Det finns två viktiga saker bara, just two things: Ta med guldpengar i en läder-påse runt halsen. Och en halv flaska whisky i bagaget ...
  — Jag nyttjar inte sprit, sa min mormor och knyckte på nacken.
  — Inte jag heller, menade O'Casey. Spriten använder jag till tusen andra saker. Jag bjuder kuskar på en sup för att det ska gå lite fortare. Jag tvättar lättare skottskador och baddar hästarnas ömma hovar. Jag desinficerar pottor på dåliga kinesiska hotellrum. Jag är säker på att även ni får nytta av whiskyns välsignelser ...
   O'Casey gav mormor en halvflaska whisky. Hon packade in den i bagaget för att alltid ha den nära till hands.
   Mormor anlände till Harbin i början av december och tog in på Grand Hotel. Enligt reklamen var hotellet "mycket rent och snyggt". På en skylt stod det "All foreign languages spoken", att man alltså talade alla främmande språk. Det var minst sagt en överdrift, men hon fann till sist en man som förstod en aning mongoliska, så att hon kunde få sina väskor uppburna. Rummets potta desinficerade hon med whisky.
   Dagen efter tog hon tåget till en by nära mongoliska gränsen. Därifrån skulle hon fara vidare med häst och släde till Hatt in Sum, missionsstationen där hon skulle arbeta. Hon fann en kusk som gärna tog en klunk av hennes whisky, men han vägrade ge sig av ut på de kalla, blåsiga mongoliska slätterna.
   Efteråt fick hon veta att kusken var rädd för rövarband och kringstrykande vargflockar.
   Mormor fick köpa en häst och en enkel släde för tre amerikanska tjugo-dollar. Hon lade sin pistol med två patroner i ena fickan och stoppade whiskyflaskan i den andra.
   Så for hon iväg. Snön kom tidigt det året, det var isande kallt och hård skare. Den första veckan färdades hon långt norrut och mötte knappt en människa. Hon följde kartan och lade upp dagsmarscherna så att hon säkert skulle komma fram till platser där människor bodde innan mörkret föll. På nätterna sov hon i mongoliska jurtor, dessa stora tält av skinn.
   En dag tyckte hon att hon såg snörök bakom sig hela dagen. Var det folk som kom ridande efter henne? Eller var det vargar? Hon piskade på den frustande hästen och släden krängde hit och dit.
   Som väl var kom hon fram till en jurta och vänliga män såg efter hennes häst och ställde den varmt för natten. Hon fick en bädd i tältet och en tandlös mongolkvinna med fem små barn serverade henne köttbitar doppade i buljong.
   Mormor hade precis hunnit äta upp, när männen plötsligt kom inspringande i tältet och envist ropade ett ord. Det lät som "vanmack, vanmack". Männen, kvinnan och alla barnen försvann i en blink, men mormor satt kvar vid elden och bläddrade i sin parlör.
   Vad kunde "vanmack" betyda?
   Till sist fann hon ordet. Det översattes med "ogärningsman, plundrare, bandit, stråtrövare".
   "Stråtrövare" betydde ordet.
   Omedelbart därefter veks dörrskinnet åt sidan och tre skäggiga rövare stack in sina huvuden i öppningen. En av dem hade ett svärd i handen. Min mormor andades djupt och sedan sa hon på klingande mongoliska:
  — Var vänlig tag av Eder stövlarna och stig in i mitt tält på en kopp te.
   Rövarna tittade på varandra och verkade högst förvånade.
   Mormor bläddrade i sin parlör och fann ännu några ord:
  — Det drar från dörröppningen. Vänligen låt det gå kvickt!
   Då klev rövarna in, drog av sig stövlarna och stängde till öppningen så att kylan skulle hålla ute. Deras ledare stack svärdet i bältet. De slog sig ner vid elden och mormor serverade dem varsin mugg te med en aning whisky. Karlar uppskattar sådant, visste hon, när kylan är särskilt rå.
   Innan hon lät dem dricka, knäppte hon sina händer. Hon märkte att hon darrade väldigt och kom bara på en enda bön i en hast.


   Gud som haver barnen kär
se till mig som liten är ...


Rövarna såg förvånat på varandra under sina tjocka skinnmössor. Mormor blängde åt dem och visade upp sina knäppta händer. Hon läste versen tre gånger och sista gången knäppte även rövarna sina grova händer och mumlade tveksamt med i ramsan.
   De drack sedan sitt te och uppskattade verkligen whiskyn. De sa några ord till varandra och ledaren drog fram sitt svärd och pekade mot mormors ficka där hon hade whiskyn.
   Mormor drog upp sin svarta pistol och visade den för dem. Hon spände hanen och osäkrade vapnet.
  — Jag önskar draga mig tillbaka. God afton! sa hon på god mongoliska.
   Rövarna gav sig förvånade och snopna ut ur tältet. Mormor vinkade till dem när de red iväg och de vinkade tafatt tillbaka.
   Hon lade sig och läste "Gud som haver..." gång på gång. Mitt i natten kom den mongoliska familjen tillbaka. De blev mycket förvånade och glada när de fann att ingenting blivit plundrat.
   Nu var det bara en dagsresa kvar till Hatt in Sum, men familjen menade att mormor borde vänta hos dem tills andra resenärer kom dit. Då skulle de alla kunna göra sällskap och då skulle de också klara sig bättre mot vargar. Inom en månad borde någon dyka upp ...
   En månad! tänkte mormor. Jag har redan varit på väg i tre månader. Nej, jag far inom en timme!
   Mormor gav sig av trots att det blåste torr sand från norr så att snön blev brunaktig och ögonen sved. Med hjälp av kompassen och två höga bergstoppar kunde hon orientera sig. Före kvällen skulle hon vara framme i Hatt in Sum.
   Färden gick mycket bra. När hon var bara några kilometer från missionsstationen såg hon hur något närmade sig henne.
   De har skickat ut folk för att möta mig, tänkte hon.
   Hon kände sig mycket glad. Hennes långa resa var slut ...
   Men omedelbart därefter upptäckte hon att det var en vargflock på tjugo grå vargar ledda av en väldig hona. Det hör till saken att vargarna oftast höll till i närheten av byarna. Där de hade störst möjlighet att komma över vilsegången boskap, en hund som gett sig för långt bort eller ett barn som gått ut för att leka.
   Hästen stannade och ville vända men mormor drog i tömmarna och lät piskan vina. Hon fick den att springa i en vid båge runt vargarna och bort mot missionsstationen.
   Vargarna spred ut sig för att kunna anfalla både framifrån och bakifrån. Den väldiga varginnan sprang rakt mot släden med den röda tungan slängande utanför munnen. Vargen var så nära att mormor såg de stora vita tänderna.
   Hon tog fram sin pistol och sköt ett skott i luften.
   Det var fullständigt onödigt. Skottet hördes knappt i vindens ylande, i knarret från släden och klappret från hästens hovar. Det puffade till bara.
  — Åh, gode Gud, sa mormor.
   Nästa skott — det sista hon hade — sköt hon mot varginnan. Hon höll armarna rakt framsträckta och höll om pistolen med båda händerna, för så hade expediten i den tyska vapenaffären lärt henne att hålla. Hon kramade försiktigt om avtryckaren och träffade ledarvargen rakt i huvudet.
   Varginnan gjorde en kullerbytta och kanade därefter på den isiga skaren. Hon sparkade lite med tassarna innan hon dog.
   Men samtidigt hade andra vargar hunnit anfalla hästen. De tog väldiga hopp mot halsen och försökte bita. När hästen försökte freda sig och sparka med framhovarna, tryckte släden på bakifrån och hästen förlorade balansen. Hela ekipaget välte och mormor föll av.
   Vargarna förstod att hästen, intrasslad i seldon, skulle bli ett lätt offer. De förstod nog också att mormor var farligast. De lät alltså hästen vara så länge och tänkte ge sig på min mormor.
   Nu ställde de sig i en ring runt mormor, beredda att anfalla henne från alla håll.
   Men något märkligt hände. Plötsligt såg min mormor att det stod en man alldeles bredvid henne. Han var klädd i en lång, svart kappa och hade en mörk huva över ansiktet.
  — Hjälp! ropade mormor på svenska.
   Mannen verkade inte reagera. Vad kunde hon säga på mongoliska om han inte av sig själv förstod att hon var illa ute?
  — Jag behöver hjälp med min väska! ropade hon.
   Även om orden var märkligt valda, så borde den där herrn förstå att hon måste ha hjälp.
   Men han stod fortfarande alldeles stilla och alldeles tyst. Mormor tittade nu närmre på honom.
  — Det var Döden själv, och han hade kommit för att hämta mig ... När hon berättade detta för mig där vi satt i fåtöljen bredvid hennes chiffonjé så ryste jag så det knottrade sig på armarna.
  — Hur såg han ut? frågade jag med tunn röst.
  — Det vill jag inte berätta, svarade hon. Tids nog får vi alla möta honom ...
   Men jag tiggde och bad och fick till sist veta mer om honom. Döden var väldig, berättade hon, mer än två meter lång och kraftigt byggd. Han var stillsam i sina rörelser. Han var en sådan man som inte brydde sig om brådska — tids nog blev allt som han ville ändå. Hans ansikte var svårt att skymta därinne i huvan.
  — Gamla torra löv, sa mormor.
   Menade hon att hans ansikte såg ut som gamla torra löv? Jag vet inte.
  — Och långa grå tänder, det vet jag säkert, sa mormor. När hon sa detta, var det som om jag fick ström genom kroppen. Jag kastade tänderna ifrån mig, så de studsade på hennes parkettgolv.
   Dödens tänder!
   Mormor plockade varsamt upp dem, lade dem i lönnfacket och sköt igen lådan. När lådan var stängd var det omöjligt att skymta minsta springa i träet.
   Jag kände mig så rädd. Jag började nästan gråta.
  — Vad gör Döden med folk som ska dö?
   Hugger han dem med tänderna?
  — Nej, nej, lilla barn, sa mormor. Hon vaggade mig i knäet.
  — Döden är en skördeman som går på åkern och tar oss små har-paltar i sin korg så vi får sova. Det har jag själv läst i en dikt ...
  — Hade han en korg? frågade jag.
  — Det såg jag aldrig. Ska jag berätta vidare om vargarna?
   Jag nickade.
   Mormor berättade hur besviken hon blev när hon insåg att själva Döden stod bredvid henne och väntade. Inte rädd utan besviken. Här hade hon rest över halva världen för att hjälpa sjuka mongoler, lägga bandage och dela ut piller. När hon nästan var framme skulle hon falla i Dödens händer ...
  — Nej, ropade hon där hon låg omgiven av vargar. Det är så många som behöver en sjuksyster. Jag får inte dö!
   Men vad kunde hon göra? Hon hade inga fler skott till sin pistol. Det enda hon hade var en halv flaska whisky. Hon drog fram flaskan ur fickan.
   Och nu bestämde hon sig för att slå vargarna över nosen med den — som om de var olydiga hundar som skulle uppfostras.
   Men det kan ju aldrig gå! Vad hjälper ett slag med en flaska, whisky eller ej, mot nitton vilda vargar!
   Döden lutade sig fram över henne, färdig att lyfta bort hennes själ från jordens rund.
   Flaskan höll hon om halsen med höger hand. Hon gjorde en väldig rundsving, slog så hårt hon kunde.
   Men vargarna reagerade snabbt och hann ta ett halvt steg tillbaka och det var tillräckligt för att de skulle slippa få flaskan över nosen.
   Den som inte hann flytta sig var Döden själv. Han fick flaskan rakt över munnen och spottade ut två tänder i snön. Sedan skyndade han sig att sätta handen för sin tandlösa mun.
  — Åh, kära nån då! sa mormor på svenska. Ursäkta mig!
   Döden tittade häpet på mormor. Och på de grå tänderna som låg i snön. Mormor sa:
  — Förlåt mig min ringa kunskap i Edra seder! Har jag sårat Eder är det helt utan avsikt.
   Vad skulle hon annars kunna säga? Det var inte tid att slå i parlören efter bättre fraser.
   Döden bara såg på henne, skakade en aning på huvudet och skyndade sedan bort över den blåsiga och snöiga mongoliska öknen.
   Och vargarna, vad kunde de göra? Inte kan en vargflock gnaga och äta upp en människa som inte kan dö? När Döden inte är med, kan vargar inget göra.
   Vargarna såg sig snopet om åt alla håll, en av dem började yla upp mot den grå himmeln. Sedan stack de svansarna mellan benen och gav sig av åt olika håll.
   Mormor reste sig på osäkra ben. Kanske drack hon en slurk whisky för att orka. Hon hjälpte hästen på benen igen, redde ut remmar och rep och drog upp släden på medarna. Och hon tog den döda varginnan och lade bland packningen. Gapet var öppet och ögonen verkade stirra ut i den mongoliska skymningen.
   Innan hon smackade åt hästen kom hon ihåg tänderna i snön. Hon plockade upp dem och lade dem i sin läderpåse bland de amerikanska tjugo - dollarna.
   Hon anlände till Hatt in Sum den 21 december 1922 klockan åtta på kvällen. Alla var mycket glada att hon kom. Hon arbetade där i sex år.
   Mormor höll mig i famnen.
  — Berätta inte detta för någon så länge jag lever, sa hon.

Dödens långa grå tänder i en liten lönnlåda i mormors chiffonjé. Under åren har jag tänkt mycket på dem.
   Behöver Döden sina tänder för att kunna gå runt och plocka upp oss små harpaltar i sin stora korg så att vi får sova den långa sömnen?
   Nej, jag tror inte det. Människor har ju dött varenda dag sedan den där decemberkvällen i den mongoliska öknen.
   Kanske Döden är en lite gammaldags herre som skämdes alldeles rysligt för att han tappat tänderna mitt framför min mormor. Kanske sökte han länge efter sina grå tänder...
   Min mormor levde till sitt hundrade år. Mot slutet var hon mycket trött och längtade efter att få sova. Jag minns en ung läkare som sa: — Hennes olycka är att hon har så svårt att dö.
   Ville Döden inte visa sig för henne utan tänder? Var han kanske till och med rädd för henne?
   Min mormor dog vid nittionio års ålder. Chiffonjén såldes på auktion för ingen av släktingarna hade plats för den. Innan auktionsfirman hämtade den, tömde vi de tre hemliga lådorna.
   När jag vred på de två lösa knopparna öppnade sig lönnluckan. Men Dödens tänder var borta.
   Hade Döden själv funnit dem till sist? Eller hade mormor haft dem med sig när hon andra gången mötte honom? Då hade Döden alltså äntligen fått sina tänder tillbaka.
   Chiffonjéns fjärde hemliga lucka fann jag aldrig. Men jag är alldeles säker på att någon en vacker dag finner den. Och jag vet vad de kommer att hitta därinne.
   En halv flaska whisky ...

Ur novellsamlingen "De långa grå tänderna" Bonniers 1995.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki