Fandom

Svenskanoveller Wiki

De landsflyktiga

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

Deras ögon var eld och andedräkten lågade ur häxornas mun när de lutade sig fram för att röra i kitteln med en flottig stör och beniga fingrar.
      »När bestämmas härnäst våra mötesstunder,
      i regn, i storm eller blixt och dunder?»
   De dansade som druckna på stranden av ett tomt hav, sölade ner luften med sina tre tungor och brände den med sina kattögons ondskefulla glitter :
      »Kringom kitteln gå med flit,
      innanmätet kasta dit .. .
      Fördubbla mödan, mödan fördubbla;
      heta kittel, sjud och bubbla!»
   De hejdade sig och kastade en blick omkring sig. »Var är kristallen? Var är nålarna?»
   »Här!»
   »Bra!»
   »Har det gula vaxet tjocknat?»
   »Ja!»
   »Häll det i järnformen!»
   »Är vaxfiguren klar?» De formade den som sirap drypande från sina gröna händer.
   »Stick nålen genom hjärtat!»
   »Kristallen, kristallen — hämta den i tarokpåsen. Damma av den — titta!»
   De böjde sig ner över kristallen med vita ansikten.
      »Se, se, se ...»

Ett raketskepp rörde sig genom rymden från planeten Jorden till planeten Mars. Ombord på raketskeppet låg män och dog.
   Kaptenen lyfte trött huvudet. »Vi får lov att ta till morfinet.» »Men kapten ...»
   »Ni ser själv hur det står till med den här karlen.» Kaptenen lyfte på yllefilten och mannen som låg fängslad under det våta lakanet rörde på sig och stönade. Luften var fylld av svavelåska.
   »Jag såg den — jag såg den.» Mannen slog upp ögonen och stirrade på ventilen där man endast såg svart rymd, krängande stjärnor, långt borta Jorden och planeten Mars, som steg upp stor och röd. »Jag såg den — en fladdermus, ett väldigt djur, en flad. dermus med människoansikte som täckte hela främre ventilen. Som fladdrade och fladdrade, fladdrade och fladdrade.»
   »Pulsen?» frågade kaptenen.
   Sjukvårdaren tog den. »Hundratretti.»
   »Han kan inte fortsätta på det viset. Använd morfinet. Kom nu, Smith.»
   De gick därifrån. Plötsligt var golvplåtarna strimmade med ben och vita dödskallar som vrålade. Kaptenen vågade inte titta ner och över vrålandet sade han : »Är det här som Perse ligger?» och gick in genom en dörr.
   En läkare i vit rock steg tillbaka från en kropp. »Jag fattar det helt enkelt inte.»
   »Hur dog Perse?»
   »Det vet vi inte, kapten. Det var inte hjärtat, hjärnan eller chock. Han — bara dog.»
   Kaptenen kände på läkarens handled som förvandlades till en väsande orm och bet honom. Kaptenen ryggade inte tillbaka. »Sköt om er väl. Ni har också hög puls.»
   Läkaren nickade. »Perse klagade över smärtor — nålar, sa han — i handleder och ben. Sa att han kände sig som smältande vax. Han föll omkull. Jag hjälpte upp honom. Han skrek som ett barn. Sa att han hade en silvernål i hjärtat. Han dog. Här ligger han. Vi kan göra om obduktionen så att ni får se. Allting är fysiskt normalt.»
   »Det är omöjligt! Han dog av någonting!»
   Kaptenen gick bort till en ventil. Han luktade mentol och jod och grönsåpa från sina polerade och manikyrerade händer. Hans vita tänder var borstade och öronen skrubbade tills de hade blivit skära, liksom också kinderna. Uniformen hade samma färg som nytt salt och skorna var svarta speglar som blänkte under honom. Hans sträva snaggade hår hade en doft av stark sprit. Till och med hans andedräkt var skarp och ny och ren. Det fanns inte minsta fläck på honom. Han var ett nytt instrument, slipat och klart, ännu hett från kirurgens ugn.
   Männen han hade med sig var stöpta i samma form. Man väntade sig att väldiga mässingsnycklar skulle rotera långsamt i deras ryggar. De var dyrbara, intelligenta, väloljade leksaker, lydiga och snabba.
   Kaptenen såg planeten Mars växa sig mycket stor i rymden.
   »Vi landar på den där förbannade planeten om en timme. Smith — har ni sett till några fladdermöss eller haft några andra mardrömmar?»
   »Ja, kapten. Månaden innan vår raket startade från New York. Vita råttor bet mig i halsen och drack mitt blod. Jag sa ingenting. Jag var rädd för att ni inte skulle ha låtit mig följa med på den här resan.»
   »Strunt i det», suckade kaptenen. »Jag drömde också. Under alla mina femti år har jag aldrig haft en dröm förrän veckan innan vi startade från Jorden. Och då drömde jag varenda natt att jag var en vit varg. Fångad på en snöig kulle. Skjuten med en silverkula. Begraven med en påle genom hjärtat.» Han nickade mot Mars. »Tror ni att de vet att vi kommer, Smith?»
   »Vi vet inte om det finns några Marsmänniskor, kapten.»
   »Inte det? De började avskräcka oss för två månader sen, innan vi startade. Nu har de dödat Perse och Reynolds. I går gjorde de Grenville blind. Hur? Jag vet inte. Fladdermöss, nålar, drömmar, män som dör utan orsak. I en annan tid skulle jag kalla det svartkonst. Men vi lever år 2120, Smith. Vi är förnuftiga människor. Allt det här kan inte hända. Men det händer! Vad de än är för ena, med sina nålar och sina fladdermöss, så kommer de att försöka göra slut på oss allihop.» Han snurrade runt. »Smith, hämta de där böckerna från mitt skåp. Jag vill ha dem när vi landar.»
   Tvåhundra böcker travades upp på raketdäcket.
   »Tack, Smith. Har ni tittat på dem? Ni tror väl att jag är rubbad. Kanske det. Det är en vanvettig ingivelse. I sista stund be. ställde jag de här böckerna från Historiska museet. På grund av mina drömmar. I tjugo nätter blev jag stucken och slaktad, var en skrikande fladdermus fastnålad på en operationsduk, en varelse som låg och ruttnade under marken i en svart kista — onda, hemska drömmar. Hela vår besättning drömde om svartkonst och varulvar och vampyrer och vålnader, sådant som de inte kunde känna till något om. Varför? Därför att böcker om sådana mot. bjudande ämnen förstördes för hundra år sen. Enligt lagens bestämmelser. Det blev förbjudet för alla att äga de vedervärdiga böckerna. De böcker som ni ser här är de sista exemplaren som har bevarats för vetenskapliga ändamål i de låsta museivalven.»
   Smith lutade sig ner och läste de dammiga titlarna :
   »'Sällsamma historier' av Edgar Allan Poe. 'Dracula' av Bram Stoker. 'Frankenstein' av Mary Shelley. 'Skruvens vridning' av Henry James. 'Legenden om Sömngrottan' av Washington Irving. 'Rappaccinis dotter' av Nathaniel Hawthorne. 'En händelse vid Owl Creek-bron' av Ambrose Bierce. 'Alice i Underlandet' av Lewis Carroll. 'Pilarna' av Algernon Blackwood. 'Trollkarlen i Oz' av L. Frank Baum. 'Spökskuggan över Innsmouth' av H. P. Lovecraft. Och ännu fler! Böcker av Walter de la Mare, Wakefield, Harvey, Wells, Asquith, Huxley — allihop förbjudna författare. Alla brända samma år som Allhelgonahelgen förbjöds och julen bannlystes! Men vad ska vi ha för nytta av dem här ombord på raketen, kapten?»
   »Jag vet inte», suckade kaptenen, »inte än.»

De tre häxorna lyfte upp kristallen där kaptenens bild flimrade och hans svaga röst klingade ut ur glaset.
   »Jag vet inte», suckade kaptenen, »inte än.»
   De tre häxorna stirrade med röda ögon in i varandras ansikten.
   »Vi har inte lång tid på oss», sade den ena.
   »Det är bäst att varna Dem inne i Staden.»
   »De vill förstås höra det här om böckerna. Det ser illa ut. Den där narren till kapten!»
   »Om en timme landar de med sin raket.»
   De tre häxorna ryste till och såg blinkande upp mot Smaragdstaden vid randen av det torra havet på Mars. I dess högsta fönster drog en liten man undan ett blodrött draperi. Han iakttog ödemarken där de tre häxorna matade sin kittel och formade vaxbilderna. Längre bort steg tiotusen andra blå eldar och strimmor av lagerträdsrökelse, rök av svart tobak och av tallris, damm av kanel och ben upp i Marsnatten, mjukt som nattfjärilar. Mannen räknade de vreda, magiska eldarna. Sedan vände han sig om medan de tre häxorna ännu stirrade. Då det djupröda draperiet släpptes, föll det ner och fick det avlägsna, välvda fönstret att blinka som ett gult öga.

Mr Edgar Allan Poe stod i tornfönstret med lätt spritdoftande andedräkt. »Hecates vänner har brått i kväll», sade han då han fick syn på häxorna långt nedanför.
   Bakom honom sade en röst : »Jag såg Will Shakespeare nere vid stranden tidigare, i full färd med att driva på dem. Längs hela havet uppgår enbart Shakespeares armé i natt till åtskilliga tusen : de tre häxorna, Oberon, Hamlets fader, Puck — alla, varenda en — tusentals! Herregud, det var ett helt hav av människor.»
   »William kan man lita på.» Poe vände sig om. Han lät det djupröda draperiet falla ner. En liten stund stod han stilla och iakttog den kala stenkammaren, bordet av svart trä, ljuslågan, den andre mannen, mr Ambrose Bierce, som tankspridd satt och drog eld på tändstickor och såg dem brinna ut medan han tyst visslade och då och då skrattade för sig själv.
   »Vi måste underrätta mr Dickens nu», sade mr Poe. »Vi har skjutit upp det för länge. Nu är det en fråga om timmar. Följer ni med mig ner till hans hem, Bieroe?»
   Bierce tittade muntert upp. »Jag har just suttit och funderat hur kommer det att gå för oss?»
   »Om vi inte kan döda raketmännen, skrämma bort dem, så måste vi förstås ge oss av. Vi fortsätter till Jupiter, och när de kommer till Jupiter, fortsätter vi till Saturnus, och när de kommer till Saturnus, fortsätter vi till Uranus eller Neptunus och sen vidare ut till Pluto ...»
   »Och sen då?»
   Mr Poes ansikte var trött; det fanns en slocknande glöd kvar i ögonen och en sorgsen vildhet i hans sätt att prata, och över hans händer och håret som slappt föll ner i den häpnadsväckande, vita pannan, vilade en prägel av vanmakt. Han liknade en Satan som kämpar för någon förlorad, ond sak eller en general som har kommit tillbaka från en misslyckad invasion. Den blanka, mjuka, svarta mustaschen var nött av hans tankfulla läppar. Han var så liten att den väldiga, självlysande pannan tycktes sväva för sig själv i det mörka rummet.
   »Vi har fördelen av överlägsna kommunikationsmedel på vår sida», sade han. »Vi kan alltid hoppas på ett av deras atomkrig, på upplösning, på att medeltiden ska återvända. På att vidskepelsen ska komma tillbaka. Då skulle vi kunna vända om till Jorden allihop på en enda natt.» Mr Poes svarta ögon grubblade under hans välvda och lysande panna. Han stirrade upp i taket. »Jaså, de kommer hit för att förstöra den här världen också? De nekar att lämna någonting obefläckat?»
   »Stannar en vargflock förrän den har dödat sittbyte och ätit inälvorna? Det bör bli ett finfint krig. Jag ska sitta vid sidolinjen och räkna poäng. Så och så många Jordmänniskor kokta i olja, så och så många Handskrifter funna i flaskor uppbrända, så och så många Jordmänniskor ihjälstuckna med nålar, så och så många Röda dödar jagade på flykt av ett batteri injektionssprutor — ha!»
   Poe vajade ilsket av och an, lätt berusad av vin. »Vad har vi gjort? Hjälp oss, Bierce, i Guds namn! Har vi fått en hederlig rättegång inför ett sällskap litteraturkritiker? Nej! Våra böcker plockades upp av prydliga, sterila pincetter och kastades i stora fat för att kokas så att alla deras bårhusbaciller skulle dödas. Måtte fan ta dem allihop!»
   »Jag finner vår situation roande», sade Bierce.
   De avbröts av ett hysteriskt rop nerifrån torntrappan.
   »Mr Poe! Mr Bierce!»
   »Ja, ja, vi kommer!» Poe och Bierce gick ner och fann en man stå och flämtande stödja sig mot stengångens mur.
   »Har ni hört den senaste nyheten?» ropade han genast och klamrade sig fast vid dem likt en man som är nära att falla ner från en klippa. »Om en timme landar de! De har med sig böcker — gamla böcker, sa häxorna! Vad gör ni uppe i tornet i en sån här stund? Varför handlar ni inte?»
   »Vi gör allt i vår makt, Blackwood», sade Poe. »Allt det här är nytt för er. Kom nu, vi ska gå hem till mr Charles Dickens —»
   »— för att begrunda vårt öde, vårt dystra öde», sade mr Bierce med en blinkning.

De gick ner genom slottets ekande strupar, ner genom det ena mattgröna våningsplanet efter det andra, ner till unkenhet och förfall och spindlar och drömliknande spindelnätsdraperier. »Bli inte oroliga», sade Poe. Han gick i spetsen och hans panna liknade en väldig vit lampa som sänkte sig nedåt före dem. »Jag har bådat upp de andra i natt längs hela det döda havet. Era och mina vänner, Blackwood och Bierce. De är där allihop. Djuren och de gamla gummorna och de långa männen med de vassa vita tänderna. Fällorna väntar, ja, fallgroparna och pendlarna. Röda döden.» Här skrattade han lågt. »Ja, till och med Röda döden. Jag trodde aldrig — nej, jag trodde aldrig den tiden skulle komma då något sådant som Röda döden skulle bli verklighet. Men de har sig själva att skylla och de ska få pröva på den!»
   »Men är vi tillräckligt starka?» undrade Blackwood.
   »Vad är styrka? De kommer åtminstone inte att vara beredda på oss. De saknar fantasi. De där rena unga raketmännen med sina antiseptiska gymnastikbyxor och glaskupshjälmar, med sin nya religion! Om halsarna har de guldkedjor med skalpeller. På huvudena ett diadem av mikroskop. I de heliga fingrarna ångande rökelsekar, som i själva verket är desinfektionsugnar för att röka bort vidskepelse. Namnen Poe, Bierce, Hawthorne, Blackwood — det är hädelser för deras rena läppar.»
   Utanför slottet fortsatte de över ett fuktigt område, en tjärn som inte var någon tjärn men som bildade dimmor framför dem likt töcknet i mardrömmar. Luften fylldes av flaxande vingslag och av ett surrande, en rörelse av vindar och mörker. Röster skiftade, skepnader vajade vid lägereldar. Mr Poe såg strumpstickorna sticka, sticka, sticka i eldskenet — sticka plågor och elände, sticka ondska i vaxdockor, lerfigurer. Kittlarnas lukt av vild vitlök och kajenn och saffran höjde sig väsande och mättade natten med frän ondska.
   »Fortsätt bara!» sade Poe. »Jag kommer tillbaka!»
   Utmed hela den tomma havsstranden vaggade och förtonade svarta skepnader, växte upp och blåste in i svart rök upp mot himlen. Klockor ringde i bergstorn och lakritssvarta korpar sköt fram genom luften med bronsljuden och virvlade bort som aska.

Över en enslig hed och in i en liten dal skyndade Poe och Bierce och befann sig plötsligt på en kullerstensgata i kallt, kulet, bitande väder där människor stampade av och an på stensatta gårdar för att värma fötterna; dimman låg överallt och ljus brann i fönstren till kontor och butiker där jultidens kalkoner hängde. På avstånd blåste några påbyltade pojkar ut sin vita andedräkt i vinterluften och sjöng : »God Rest Ye Merry, Gentlemen», medan den väldiga klangen från en stor klocka ständigt slog midnatt. Barn rusade förbi från bagarboden med ångande middagar i sina smutsiga nävar på brickor och under silverlock.
   Vid en skylt med orden SCROOGE, MARLEY & DICKENS använde Poe dörrklappen, och då dörren öppnades på glänt trängde en plötslig våg av musik ut, så att de nästan började dansa. Och där, bakom axlarna på mannen som stack fram ett putsat pipskägg och ett par mustascher mot dem, klappade mr Fezziwig i händerna och mrs Fezziwig, ett enda väldigt, bastant leende, dansade och stötte ihop med andra festdeltagare, medan fiolen pep och skrattet löpte runt ett bord som när kristallkronor utsätts för en oväntad vindstöt. Det stora bordet dignade under sylta och kalkoner och järnek och gäss, under pastejer och spädgris och girlander av korvar och apelsiner och äpplen, och där satt Bob Cratchit och lilla Dorrit och Tiny Tim och mr Fagin själv och en man som såg ut att kunna vara ett stycke osmält biffkött, en klick senap, en skiva ost, en bit av en dåligt kokt potatis — vem, om inte mr Marley med kedjor och allt, medan vinet strömmade och de bruna kalkonerna gjorde sitt allra bästa för att ånga!
   »Vad vill ni?» frågade mr Charles Dickens.
   »Vi har kommit för att resonera med er igen, Charles; vi behöver er hjälp», sade Poe.
   »Hjälp? Tror ni att jag skulle hjälpa er att kämpa mot de goda männen som kommer i raketen? För resten hör jag inte hemma här. Mina böcker brändes av misstag. Jag sysslar inte med det övernaturliga, skriver inga skräckromaner som ni, Poe, och ni, Bierce, eller de andra. Jag vill inte ha någonting att göra med hemska människor som ni!»
   »Ni har ordet i er makt», sade Poe. »Ni skulle kunna möta raketmännen, lugna dem, söva deras misstankar, och sen — sen skulle vi ta hand om dem.»
   Mr Dickens iakttog vecken på den svarta kappan som dolde Poes händer. Under den drog Poe leende fram en svart katt. »Avsedd för en av våra besökare.»
   »Och för de andra?»
   Poe log igen, mycket belåten. »Levande begravna?»
   »Ni är en hård man, mr Poe.»
   »Jag är en skrämd och en uppretad man. Jag är en gud, mr Dickens, alldeles som ni är en gud, alldeles som vi alla är gudar,
   och våra uppfinningar — våra människor, om ni så vill — har inte bara blivit hotade utan bannlysta och brända, sönderslitna och censurerade, krossade och tillintetgjorda. De världar som vi har skapat faller i ruiner. Till och med gudar måste kämpa!»
   »Jaså?» Mr Dickens lade huvudet på sned, ivrig att få återvända till festen, musiken, maten. »Kanske ni kan förklara varför vi är här? Hur kom vi hit?»
   »Krig leder till krig. Förstörelse leder till förstörelse. För hundra år sen, år 2020, förbjöd de våra böcker på Jorden. Å, det är något fruktansvärt — att förstöra våra litterära skapelser på det viset!
   Det väckte oss från — vad? Döden? Det Okända? Jag tycker inte om abstrakta ting. Jag vet inte. Jag vet bara att våra världar och våra skapelser kallade på oss och att vi försökte rädda dem, och det enda vi kunde göra i den vägen var att vaka ut århundradet här på Mars i hopp om att Jorden skulle överbelasta sig med sina vetenskapsmän och deras tvivel, men nu kommer de för att driva bort oss härifrån, oss och våra mörka skapelser, och alla alkemisterna, häxorna, vampyrerna och varulvarna som en efter en flydde genom rymden allteftersom naturvetenskapen trängde in i varje land på Jorden och slutligen inte gav oss annat val än att utvandra. Ni måste hjälpa oss. Ni har goda talgåvor. Vi behöver er.»
   »Jag upprepar att jag inte hör hemma bland er. Jag gillar inte er och de andra», utbrast Dickens retligt. »Jag roade mig inte med häxor och vampyrer och midnattsspöken.»
   »Vad sägs om 'En julberättelse'?»
   »Löjligt! En enda berättelse. För all del, kanske skrev jag ett par stycken om spöken, men än sen? I mina grundläggande verk fanns inget sådant nonsens!»
   »Vare sig det är ett misstag eller inte, sammanförde de er med oss. De förstörde era böcker — och era världar också. Ni måste hata dem, mr Dickens!»
   »Jag medger att de är enfaldiga och ohövliga, men det är allt. God middag!»
   »Låt åtminstone mr Marley komma med oss!»
   »Nej!»
   Dörren smällde igen. Då Poe vände sig bort, kom en stor diligens rullande längs gatan över den frusna marken, medan kusken blåste en livlig melodi på sitt horn, och ut ur den störtade Pickwickarna körsbärsröda, skrattande och sjungande, bultade på dörren och ropade »God jul!» för full hals när dörren öppnades av den fete pojken.

Mr Poe skyndade fram längs det torra havets midnattsstrand. Vid eldar och rökar hejdade han sig för att ropa ut befallningar och kontrollera de bubblande kittlarna, gifterna och de kritade pentagrammen. »Bra!» sade han och sprang vidare. »Utmärkt!» skrek han och sprang igen. Människor slöt sig till honom och sprang med. Nu hade han sällskap med mr Coppard och mr Machen. Och där syntes hatiska ormar och ursinniga demoner och vilda bronsdrakar och spottande huggormar och darrande häxor, kvarlämnade på den dystra stranden likt taggar och nässlor och törnen och alla de motbjudande vrakspillrorna från fantasiens sjunkande hav, klagande och fradgande och spottande.
   Mr Machen stannade. Han satte sig som ett barn ner på den kalla sanden. Han började snyfta. De försökte trösta honom, men han ville inte höra på. »Jag kom bara att tänka på en sak», sade han. »Vad händer oss den dagen då de sista exemplaren av våra böcker förstörs?»
   Luften virvlade runt.
   »Tala inte om det!»
   »Det måste vi göra», klagade mr Machen. »Nu — nu — medan raketen sänker sig — blir ni, mr Poe, ni, Coppard, ni, Bierce, allt svagare. Som röken av brinnande trä. Ni blåser bort. Era ansikten löses upp ...»
   »Döden! Den verkliga döden för oss alla.»
   »Vi existerar endast tack vare Jordens samtycke. Om ett slutgiltigt edikt förstörde våra sista få arbeten, skulle vi släckas som ljus.»
   Coppard grubblade stilla. »Jag undrar vem jag är. I vilken jordisk själ existerar jag i natt? I en eller annan afrikansk hydda? Är det någon eremit som läser mina berättelser? Är han det ensamma ljuset i tidens och vetenskapens vind? Den flackande ljusgloben, som gör att jag kan leva här i upprorisk landsflykt? Är det han? Eller en pojke uppe på en vind med kasserat skräp som hittar mig i elfte timmen! Å, i går kväll kände jag mig sjuk, sjuk ända in i märgen, för det finns en själens kropp liksom det finns en kroppens kropp, och den här själakroppen värkte i alla sina glödande delar, och i går kväll kände jag mig som ett drypande ljus. Men plötsligt reste jag mig och hade fått nytt liv! Som om ett barn, nysande i dammet i någon gulnad vindskammare nere på Jorden, ännu en gång hade hittat ett slitet och av tiden fläckat exemplar av mig! Och därför har jag fått en kort nådatid!»
   En dörr for upp med en smäll i en liten koja vid stranden. En kort, mager man med huden hängande i veck steg ut och satte sig ner och stirrade på sina knutna nävar utan att bry sig om de andra.
   »Honom tycker jag synd om», viskade Blackwood. »Se bara hur han håller på att dö. En gång var han verkligare än vi, som var människor. De tog honom, bara ett tankeskelett, och klädde honom i sekler av rött hull och snövitt skägg och röd sammetsdräkt och svarta stövlar, gav honom renar, glitter och järnek. Och efter att ha skapat honom under sekler, dränkte de honom i ett fat med lysol, skulle man kunna säga.»
   De stod tysta.
   »Hur ska det inte vara på Jorden?» undrade Poe. »Utan någon jul? Inga varma kastanjer, ingen julgran, inga dekorationer eller trummor eller ljus — ingenting, ingenting utom snön och vinden och de ensamma, verkliga människorna ...»
   Allihop betraktade de den lille magre gubben med det glesa skägget och den urblekta röda sammetsdräkten.
   »Har ni hört hans historia?»
   »Jag kan föreställa mig den. Den glitterögda psykiatern, den klipska sociologen, den hätska pedagogen med fradga runt munnen, de antiseptiska föräldrarna ...»
   »En beklaglig situation», sade Bierce leende, »för julens affärsmän som mot slutet, om jag inte missminner mig, började dekorera med järnek och sjunga 'Nu är det jul igen' dagen före Allhelgonaafton. Hade de bara haft lite tur, kunde de ha börjat på Labor Day i år!»
   Bierce fortsatte inte. Han stupade framåt med en suck. Medan han låg på marken hann han bara säga : »Så intressant.» Och medan de alla skräckslagna tittade på, brann därpå hans kropp upp till blått stoft och förkolnade ben, vilkas aska flög bort genom luften som svarta flagor.
   »Bierce, Bierce!»
   »Borta!»
   »Hans sista bok borta. Just nu var det någon på Jorden som brände den.»
   »Gud låte honom vila i frid. Nu finns det ingenting kvar av honom. För vad är vi annat än böcker, och när de är borta finns ingenting kvar att se.»
   Ett vinande ljud fyllde himlen.
   Förskräckta ropade de till och tittade upp. Uppe i rymden syntes raketen och bländade dem med fräsande moln av eld! Runt männen på havsstranden gungade lyktor, det hördes ett gläfsande och ett bubblande och kändes en stank av kokande trollformler. Lyktögda pumpor for upp i den kalla klara luften. Smala fingrar knöts till nävar och en häxa skrek med sin förvissnade mun :
      »Skepp, skepp, brist, fall!    Knäcks, bräcks, hel och all!    Sprick, klyvs, vrids, brinn!    Mumiestoft, kattskinn!»
   »Dags att resa», mumlade Blackwood. »Vidare till Jupiter, vidare till Saturnus eller Pluto.»
   »Fly?» skrek Poe i vinden. »Aldrig!»
   »Jag är gammal och trött!»
   Poe stirrade in i den gamle mannens ansikte och trodde honom. Han klättrade upp på ett stort klippblock och vände sig mot de tiotusen grå skuggorna och gröna ljusen och gula ögonen i den väsande vinden.
   »Pulverrea!» skrek han.
   En tjock het lukt av bittermandel, sibet, kummin, maskfrö och violrot!
   Raketen kom neråt — stadigt neråt med ett vrål som från en osalig ande! Poe rasade mot den! Han lyfte nävarna och orkestern av hetta och stank och hat svarade i en symfoni! Som losslitna trädspillror flög fladdermössen uppåt! Brinnande hjärtan, slungade som projektiler, exploderade som ett blodigt fyrverkeri i den svedda luften. Ner, ner, skoningslöst ner som en pendel kom raketen. Och Poe tjöt av ursinne och ryggade tillbaka för varje svep som raketen gjorde när den rovlystet skar genom luften. Hela det döda havet liknade en fallgrop där de satt fast och väntade på att den fruktade maskinen, den glimmande yxan, skulle falla ner.; de var människor under ett bergsskred!
   »Ormarna!» tjöt Poe.
   Och självlysande ormar i vindlande grönt kastade sig upp mot raketen. Men den svepte ner som en flygande eld och den låg och flämtade ut sin trötthet i röda plymer på sanden ett stycke bort.
   »På den bara!» skrek Poe. »Planen är ändrad! Bara en enda chans! Spring! På den! På den! Vi ska dränka dem med våra kroppar! Döda dem!»
   Och som om han hade befallt ett stormande hav att ändra sitt lopp, att suga sig loss från den uråldriga bottnen, spridde sig eldvirvlarna och de vilda eldfläckarna och flög som vind och regn och vassa blixtar över havssanden, nerför tomma floddeltan, flög som dansande och tjutande, visslande och vinande skuggor, fräsande och sammansmältande bort mot raketen som vilade slocknad likt en ren metallfackla i den bortersta länkan. Som om en väldig sotig kittel med gnistrande lava hade välts överände, forsade de ursinniga människorna och huggande djuren nerför den torra bottnen.
   »Döda dem!» vrålade Poe medan han sprang.

Raketmännen hoppade ur sitt skepp med gevären redo. De gick omkring och vädrade i luften som hundar. De såg ingenting. De lugnade sig.
   Sist steg kaptenen ut. Han delade ut skarpa order. Ved samlades och tändes på och genast slog en låga upp. Kaptenen vinkade åt sina män att bilda en halvcirkel omkring honom.
   »En ny värld», sade han och tvingade sig att tala lugnt, trots att han nervöst tittade sig om på det tomma havet då och då. »Den gamla världen har vi lämnat kvar bakom oss. En ny början. Vad kan vara mer symboliskt än att vi här ännu beslutsammare ägnar vårt liv åt vetenskapen och utvecklingen.» Han nickade raskt till sin löjtnant. »Böckerna.»
   Eldskenet framhävde de urblekta förgyllda titlarna : »Pilarna», »Den utomstående», »Skåda», »Drömmaren», »Doktor Jekyll och mr Hyde», »Landet Oz», »Pellucidar», »Landet som tiden glömde», »En midsommarnattsdröm» och de monstruösa namnen Machen och Edgar Allan Poe och Cabell och Dunsany och Blackwood och Lewis Carroll — namnen, de gamla namnen, de onda namnen.
   »En ny värld. Med en handrörelse bränner vi det sista av den gamla.»
   Kaptenen rev sidorna ur böckerna. Blad efter förtorkat blad kastade han dem på elden.
   Ett tjut!
   Männen ryggade tillbaka och stirrade förbi eldskenet mot randen av det inkräktande och obebodda havet.
   Ännu ett tjut! Ett högt och klagande läte, som när en drake dör, som piskandet av en bronsfärgad val då den ligger och flämtar, medan vattnet i ett havsvidunders hav rinner ner genom stenarna och dunstar bort.
   Det var ljudet av luft som rusar in för att fylla ett tomrum, där det strax förut hade funnits någonting!
   Kaptenen gjorde noggrant slut på den sista boken genom att lägga den i elden.
   Luften upphörde att vibrera.
   Tystnad!
   Raketmännen lutade sig fram och lyssnade.
   »Hörde ni, kapten?»
   »Nej.»
   »Som en våg, kapten. På havsbottnen! Jag tyckte jag såg nånting. Därborta. En svart våg. Stor. Som rullade emot oss.»
   »Ni tog fel.»
   »Därborta, kapten!»
   »Vad då?»
   »Ser ni inte? Där! Staden! Långt därborta! Den där gröna staden bredvid sjön! Den spricker mitt itu. Den rasar ner!»
   Männen kisade med ögonen och tog några steg framåt.
   Smith stod darrande mitt ibland dem. Han förde händerna till huvudet, som för att finna en tanke där. »Nu minns jag. Ja, nu minns jag. För länge sen. När jag var liten. Det var en bok som jag läste. En berättelse. Oz, hette den visst. Ja, Oz. 'Smaragdstaden Oz' ...»
   »Oz? Den har jag aldrig hört talas om.»
   »Jo, Oz, så hette den. Jag såg den alldeles nyss, precis som i berättelsen. Jag såg den falla i spillror.»
   »Smith!»
   »Ja, kapten?»
   »Anmäl er för psykoanalys i morron.»
   »Ja, kapten!» En rapp honnör.
   »Var på er vakt.»
   Männen gick på tå med gevären klara ut ur skeppets bakteriefria ljus för att stirra på det vida havet och de låga höjderna.
   »Men det finns ju ingen alls här?» viskade Smith besviken.
   »Ingen alls här.»
   Vinden blåste sanden över hans skor med ett klagande ljud.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Mad Wizards of Mars" tryckt i Maclean's 1948. De döptes om till "The Exiles" när den publicerades i The Illustrated Man 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki