FANDOM


Ryttare 12.png


Av Margaretha Shemin

De små ryttarna är ett märkligt klockspel i ett kyrktorn i Holland. De spelar en väsentlig roll i den här spännande och gripande berättelsen om Johanna, en amerikansk flicka som råkat bli kvar hos sina holländéska farföräldrar under ockupationen. Hon lovar sig själv att aldrig se en tysk i ögonen. Men när hon tillsammans med farfar räddar de små ryttarna från att smältas ner till kulor, får hon hjälp från det mest oväntade håll. Och det lär henne något mycket, mycket viktigt — att man måste ha mod att bedöma varje människa för sig.

Ryttare 1.png


Johanna satt på fönsterbrädet i sitt lilla vindsrum och väntade att klockan på kyrktornet skulle slå tolv.
   Det var en varm sommardag och fönstret stod vidöppet. Från sitt fönster hade Johanna den bästa utsikten över kyrktornet i hela stan. Det var därför det var hennes älsklingsplats. Och klockan tolv var hennes älsklingstimme.
   När hennes far var liten hade han sovit i samma rum och suttit på fönsterbrädet och väntat att klockan skulle slå tolv. Precis som Johanna gjorde nu, hade han väntat att de små portarna under kyrktornet skulle öppnas. Och han hade räknat de tolv små ryttarna när de red ut på sina vita hästar. Johanna tänkte alltid på sin pappa när klockan var tolv och hon satt på fönsterbrädet.
   Nu var det längesen hon var hemma i Amerika hos sina föräldrar. Hon kunde inte ens tydligt komma ihåg pappa. Han var sjökapten — och eftersom han kände sig väldigt ensam på sina långa resor, tog han mamma med sig på en av dem. Det var därför Johanna skickades till Holland för att hälsa på sina farföräldrar.
   Hon kom ihåg som om det vore igår hur hon sa adjö till mamma och pappa. Hon kysste dem och försökte av alla krafter att se glad ut. Och när pappa kramade henne, sa han : "Tack så mycket, min lilla Johanna, för att jag får låna mamma så länge. Tänk på mig när du är i mitt gamla land, och glöm inte att hälsa alldeles särskilt till de små ryttarna i kyrktornet. Hjälp farfar att ta hand om dem, så att mamma och jag får se dem rida klockan tolv när vi kommer och hämtar dig."
   Och nu hade Johanna varit i Holland i över fyra år. Kriget hade brutit ut i Europa strax efter att hon kom, och året därpå — de första dagarna i maj — kom tyska armén tågande och lade vantarna på Holland. För det nederländska folket, som alltid hade älskat sin frihet mer än någonting i världen, var det en tung börda att ha de tyska soldaterna inpå sig.
   Där Johanna satt i fönstret kunde hon se ut över hela stan.
   Det var en gammal stad med en kanal omkring den äldsta delen i mitten. På andra sidan kanalen låg befästningsvallar som en gång i tiden hade skyddat den mot hotande fiender. Farfars hus stod vid salutorget, där de äldsta husen kröp samman som om de lutade sig mot varann för att få stöd.
   Det var inte mycket folk på gatorna, och de som fanns var mest kvinnor och barn. Numera var det farligt för män att vistas ute. När som helst kunde de bli gripna och forslas iväg för att arbeta åt tyskarna.
   Johanna tittade igen på det stora tornurets visare. Snart var klockan tolv. När den hade slagit tolv slag skulle de två små portarna under tornet öppna sig och de små ryttarna skulle komma ut.
   Farfar hade berättat allt vad han visste om dem. De var lika gamla som staden, många hundra år. Egentligen var de tolv unga riddare som begav sig till det Heliga Landet som korsfarare och aldrig kom tillbaka.
   För längesen levde en konstmekaniker som avbildade dem i bly. Sen dess hade de tolv unga riddarna var dag stolta och raka ridit ut över sin stad.
   Medan luften ännu vibrerade av de sista klockslagen kom sex av dem ut genom vardera porten. De red varann tillmötes, lyfte sina svärd till hälsning och försvann genom den motsatta porten. Ut och in, lika många gånger som klockan hade slagit. Och medan de red, pinglade klockspelet gamla nederländska folkmelodier. Om fönstren stod öppna hördes det in i vartenda hus — till och med längst bort i stan.
   Johannas farfar hade vaktat och skött om kyrkan sedan han var ung. Hans allra viktigaste syssla var att ta hand om de små ryttarna. Han var den enda människan i stan som förstod sig på mekanismen som gjorde att de red ut och in precis så många gånger de skulle — varenda timme, dag och natt.
   Fast Johanna hjälpte honom — precis som hennes pappa gjorde när han var liten. Och Johanna älskade de små ryttarna precis lika mycket som han hade gjort. Var hon än fanns i stan när klockan slog, så tittade hon upp på dem.
   Men när den slog tolv försökte hon hålla sig hemma i sitt rum. Där såg hon dem bäst -- och så red de ju ut och in flest gånger när klockan slog tolv.
   Nu kom timslagen, och de få kvinnorna och barnen på det stillsamma torget tittade upp mot kyrktornet för att få syn på de små ryttarna. Men när det tolfte slaget ljöd och de små portarna gled upp för att släppa ut de första ryttarna, och när klockspelet började pingla, drunknade den glada melodin.

Ryttare 2.png


   Den kom bort i ljudet från marscherande soldater som kom närmare. Johanna tyckte att det lät som åskans dån. Hundratals taktfasta soldatstövlar — det lät som om de skulle trampa sönder det gamla torgets kullerstenar.
   Och alla soldaterna började sjunga. Man kunde inte höra det frimodiga pinglandet som klockspelet höjde mot den blå himlen. Men de små ryttarna red stolta och raka på sina hästar.
   Johanna vände bort blicken för att slippa se soldaterna. Hon stängde fönstret för att inte höra deras hårda röster. Men fönstret kunde inte stänga bullret ute. Medan hon såg hur ryttarna saluterade varann och ivrigt red ut och in genom de små portarna, hörde hon hela tiden marscherandet och sjungandet och skrikandet — och hon blev rädd.
   Hon kom ihåg något som hon nästan hade glömt för förmiddagens alla bestyr. Hon kom ihåg hur konstigt farfar hade sett på henne på morgonen och hur lång tid det hade tagit för honom att gå uppför trappan till kyrktornet. Hur orolig han verkade när han såg på de små ryttarna som tåligt väntade bakom de små portarna på att få rida ut.
   De sista ryttarna hade försvunnit och Johanna gled ner från fönsterbrädet. Hos farfar åt man middag klockan tolv, och till och med nu när det just inte fanns mycket att äta, var farmor noga med att man skulle passa tiden.
   Johanna skyndade sig nerför trappan. Det fanns ingen i hallen, men hon kunde höra röster bakom den stängda dörren till tamburen. Och när hon kom in i vardagsrummet där de brukade äta — liksom de flesta holländska familjer — upptäckte hon till sin häpnad att bordet inte ens var dukat. Hon gick tillbaka in i hallen för att se om farföräldrarna var där. Men hon tvärstannade när hon fick syn på dem.
   De stod vid trappan och talade med en tysk soldat. De talade lågt och Johanna hörde inte vad de sa. Alla tre gick uppför trappan, och det enda hon hörde var steg och öppnande och stängande av dörrar. Trappan till vindsvåningen knarrade när de fortsatte upp till hennes rum.
   Det var en evighet tills de kom ner igen. Och då talade de inte lågt. De var högljudda och förargade. Den tyske soldaten kom först. Därför tittade Johanna inte mer, utan vände bort huvudet.
   När kriget började hade hon svurit på att aldrig se en tysk soldat i ansiktet. Hon stod inte ut med att se dem.
Ryttare 3.png


II


Middagen var extra god den dagen. Farfar hade metat på morgonen, de fick kokt potatis till fisken, och farmor hade plockat de första jordgubbarna i trädgården. Men ingen åt vidare mycket. Alla tre satt tysta. Man hörde bara klattrandet av kniv och gaffel mot tallrikarna. En fluga surrade mot fönsterskärmen och ville ut. Utifrån hördes inte ett ljud. Alla som kunde åt middag så dags och torget låg öde och tomt i solgasset.
   Farfar lade ner kniv och gaffel och sköt ifrån sig tallriken utan att ha ätit färdigt. Han såg på Johanna och hans ögon var fulla av förtroende och kärlek.
   "Tråkiga nyheter, Johanna", sa han, "men inte så tråkiga så vi inte kan stå ut med dem. Tysken kom för att se ut ett rum åt en av deras officerare, en kapten Braun. Jag förklarade för honom att vi använder hela huset och inte har rum att avvara. Han ville inte lyssna på mig."
   Farfar steg upp från stolen och gick bort till fönstret. Han vek undan skärmen lite för att släppa ut flugan som surrade förtvivlat.
   "Han valde ut ditt rum", fortsatte farfar och satte sig igen. "Jag sa nix, men det hjälpte inte."
   Johanna måste svälja flera gånger innan hon fick mål i mun.
   "När kommer han ?" frågade hon.
   "I eftermiddag." Det var farmor som svarade. "Det är lika bra att vi reser oss från bordet. Det tar tid att plocka ut dina saker, Johanna. Du får ligga på schäslongen i farfars kyffe."
   Farmor bar ut disken och Johanna traskade efter. ,Hon var fortfarande alldeles bestört och sa ingenting. Det kom så fort och konstigt. Det skulle bli odrägligt att ha någon som man avskydde så till den milda grad i huset. I sitt eget rum, tillpåköpet.
   Och Johanna avskydde de tyska soldaterna. Hon avskydde klampet av deras stövlar och deras eviga sjungande när de drog genom stans trånga gator. Hon avskydde deras skrattande och deras "Heil Hitler"-skrän. Hon hatade dem när de fäste upp sina stora vita anslag i gathörnen — om någon ny gisslan som de hade tagit eller med någon av den tyske stadskommendantens många förhatliga befallningar. Mest av allt hatade hon dem för att de inte lät henne resa hem till pappa och mamma i Amerika.
   Johanna begrep också att det skulle bli mycket farligt att ha en av dem i huset. Hon kände till den förbjudna radiomottagaren i farfars kyffe och hon visste om sammankomsterna varje vecka. Hon visste att det fanns många andra hemligheter som farfar och farmor inte hade berättat för henne.
   Hittills hade de kunnat hållas inom hemmets fyra väggar, och hemmet hade varit den enda säkra platsen i en värld full av fiender och faror. Nu hade fienden och faran trängt in där också.
   Johanna hjälpte farmor hela eftermiddagen. Hon tog ut alla sina kläder ur vindskupegarderoben. När den var tom kunde man nästan upptäcka den lilla skrubben längst innerst. Den var Johannas hemliga skattgömma. Hon öppnade luckan som inte var större än att hon måste krypa in. Där hade hon en del av sina gamla leksaker - teddybjörnen som hade följt med hela vägen från Amerika till Holland, och några snäckor som pappa hade haft med sig en gång från fjärran land. Hon lekte inte med det längre, men hon tänkte verkligen inte låta kapten Braun få det. Det retade henne att hon inte kunde ta med sig skrubben. Hon hoppades att kapten Braun inte skulle se den.
   Allra sist tog hon med sig sina böcker och fotografierna av pappa och mamma och av det vita huset med fönsterluckor som hade varit hennes hemma i Amerika. Rummet var tomt.
   En trappa ner försökte Johanna göra farfars kyffe lite mer likt sitt eget rum - men det var litet och mörkt och Johanna hade aldrig gillat det. Det luktade gammalt och instängt. Hon hade in te ens lust att sätta upp sina ljusa glada fotografier på väggarna, fastän farfar hade gjort plats.
   Hennes vindskupa var ljus och solig, men här fanns bara ett litet fönster som solen aldrig lyste genom. Kyffet vette åt en liten smal gränd som gick till torget, och mitt emot reste sig kyrkans grå mur. Om man lutade sig tillräckligt långt ut kunde man se en bit av himlen. Men hur långt man än lutade sig - aldrig såg man de små ryttarna under kyrktornet.
   Sent på eftermiddagen kom kapten Braun. Han ringde lätt på dörrklockan. Farfar öppnade, och farmor och Johanna stod i hallen.
   Nu kliver han in och lyfter armen och skriker "Heil Hitler !" tänkte Johanna. Vad kommer farfar att göra när han hör de där orden i sitt eget hus ?
   Men kapten Braun bara smällde ihop klackarna och gjorde en liten bugning åt farmors håll. Hon nickade kort tillbaka. Han räckte farfar handen. Han och farfar var långa karlar bägge två och ingen av dem behövde se uppåt eller neråt om de ville se varann i ansiktet. Farfar såg på kapten Braun och nickade lika kort som farmor. Han tog inte den utsträckta handen.
   Kapten Braun sänkte blicken till Johanna, men hon tittade bara på hans tunga blanka stövlar och den rysliga grå färgen på hans uniform. När han försökte säga någonting vänligt till henne på bruten holländska, tänkte hon mer än någonsin på sitt löfte att aldrig se en tysk soldat i ansiktet. Hon vände bort huvudet.
   Ett ögonblick verkade det som om kapten Braun inte visste vad han skulle ta sig till. Han smällde ihop klackarna igen och gjorde ännu en stel bock åt farmors och farfars håll.
   "Jag ber så mycket om ursäkt", sa han på sin knaggliga holländska. "Jag ska försöka störa så lite som möjligt. Godafton!" Sen vände han sig till farfar : "Vill min herre vara vänlig visa vägen ?"
   Farfar teg men pekade på trappan och gick raskt före. Kapten Braun lyfte upp sin tunga packning och gick långsamt efter. Johanna hörde hur den dunsade mot varje trappsteg tills den landade uppe i hennes vindsrum. Sen hörde hon hur dörren stängdes och farfar vände, och så kom han ner.
   Johanna kröp tidigt i säng den kvällen. Hon var trött men hon kunde inte somna. Hon låg och kastade sig i den nya bädden. Skuggorna på väggen var så främmande och konstiga. När man hade kyrkan sådär tätt inpå sig fick man en känsla av att den skulle falla över en. Avlägset hörde hon klockan slå tio. Dörren öppnades sakta och farfar kom in.
   "Varför sover du inte, Johanna ? Försök i alla fall. Det har varit en besvärlig dag och så har det hänt så mycket."
   "Jag avskyr honom", sa Johanna. "Och jag tycker inte om det här rummet. Härifrån kan jag bara se den där grå kyrkväggen. Jag kan inte se ryttarna, och klockspelet hörs inte som det ska. Då kan jag väl inte somna! I hela mitt liv — nästan har jag sett på ryttarna innan jag går och lägger mig. Och klockspelet har väckt mig på morgonen.

Ryttare 4.png

Nu har han tagit mitt rum — och det var pappas också. Han har inte rätt att vara här. Han har inte ett dugg rätt att sitta där och titta på ryttarna och höra på klockspelet."
   Farfar reste sig och gick bort till fönstret. Han såg uppåt den grå muren och sa :
   "Kapten Braun kommer varken att få se ryttarna eller höra klockspelet. Det har kommit order från stadskommendanten att ryttarna inte får rida mer och att klockspelet inte får spela. Jag var nyss uppe i tornet."
   Farfar vände sig från fönstret och började gå fram och tillbaka i det lilla rummet.
   "I alla år har jag sett till att de rider när klockan slår. Men i kväll stängde jag till om dem."
   Johanna satt i sängen med armarna kring sina magra knän. Ansiktet lyste litet och vitt, ögonen stora och mörka.
   "Varför? Varför får de små ryttarna inte rida mer ?"
   "Vi har inte fått några förklaringar", sa farfar. "Men vi har förstått länge vad som komma skulle. Det här är bara början. Ryttarna är gjutna av bly. Tyskarna behöver metall för att kunna tillverka ammunition till armén. I de ockuperade länderna har de plundrat överallt — tagit alla dyrbarheter och smält om kyrkklockorna till vapen. Farmor och jag har ofta talat om vad vi ska ta oss till med de små ryttarna."
   Farfar klappade Johanna på handen.
   "Om vi vill rädda de små ryttarna måste vi gömma dem, förstår du, Johanna. Försök nu att sova, i morgon har vi mycket att göra."
   Farfar stoppade filten om henne och gick sin väg, men Johanna hade inte den minsta lust att sova. Hon ville fundera på vad farfar hade berättat.
   Det var en tyst och sval kväll. Plötsligt hörde hon flöjtspel någonstans ifrån. Först trodde hon att det kom utifrån. Hon sköt ifrån sig filten och klev upp och lutade sig ut genom det lilla fönstret. Men hon såg bara den mörka gatan och den höga grå kyrkväggen, och inte ett ljud hördes.
   Då öppnade hon dörren till trappan. Ljudet kom uppifrån.
   Tyst som en ande tassade Johanna uppför vindstrappan. Halvvägs i den kunde hon se in i sitt rum. Kapten Braun hade låtit dörren stå öppen för att den svala kvällsbrisen skulle dra igenom det. Han satt på Johannas fönsterbräde. Han vände ryggen mot dörren, hans långa ben dinglade ut genom fönstret. Där satt han och spelade ut över det tysta torget.
   Johanna stod inte länge och iakttog honom. Tyst gick hon ner igen.
   Hon smällde inte igen dörren, men hon stängde den mycket bestämt. När hon hade lagt sig drog hon upp sängkläderna över huvudet för att slippa höra. Men det dröjde innan hon somnade.
Ryttare 5.png


III


Nästa dag ställde folk sig att stirra uppåt kyrktornet och undra vad som hade hänt. Det var första gången på många hundra år som de små ryttarna inte red och klockspelet inte pinglade. Snart tisslades det i hela stan om stadskommendantens nya påbud.
   Efter ännu ett par dar hände det någonting någonting av så kolossal betydelse att tyskarna plötsligt fick allvarligare och mera brådskande saker att tänka på än de tolv små ryttarna i kyrktornet. Inte ens farfar tänkte längre på hur han skulle kunna gömma dem.
   Johanna satt med farfar och farmor i kyffet och lyssnade på radion som dolde sig bland böckerna i hyllan. Det var då den stora nyheten kom, knastrande och nästan ohörbart, och de vågade inte tro den: allierade styrkor har gått i land på Frankrikes kust. Hela morgonen fick radiomottagaren stå på. Och om och om igen hörde de den knastrande rösten läsa samma budskap.
   På eftermiddagen knäppte farfar av radion, och de gick ut. Det var en klar, sval sommardag. Folk stod i grupper utanför sina hus och diskuterade lågmält nyheten. Idag marscherade inga soldater sjungande på gatorna. De få enstaka soldater som gick förbi tycktes ha bråttom och brydde sig inte om någon. En kort stund var det som om stan verkligen tillhörde människorna som bodde i den.
   Johanna tänkte på mamma och pappa. Hon hade aldrig tvivlat på att pappa skulle vara med bland befriarna. Nu skulle han kanske snart komma. Han skulle hjälpa till att befria Holland och sen skulle han hämta henne.
   När hon låg i sin säng om kvällarna brukade hon fantisera om hur det skulle gå till. Ibland föreställde hon sig att han var officer i amerikanska marinen och kom på ett stort slagskepp. Ibland tänkte hon sig honom som pilot på ett stridsplan. Och nu hoppades hon att han var en av de första som just vadade i land på Frankrikes kust. Hon såg hur han skulle sträcka ut armarna och lyfta henne högt i vädret som han brukade göra när han kom hem från någon av sina långa resor. "Min lilla Johanna" skulle han säga, och hon skulle se in i hans blå ögon. Just där måste hon sluta fantisera, för hon kunde inte komma ihåg mer av hans ansikte.
   Farfar och farmor och Johanna satt ofta uppe i kyffet och lyssnade på radio. Först gick det stadigt fram för befriarna. Södra Holland blev fritt.
   Sedan blev dagarna veckor och veckorna månader. De norra delarnas befrielse var fortfarande viss, men den var inte längre så nära. Johanna drömde fortfarande om sin pappa, men hon var rädd att han inte skulle komma så snart.
   Livet gick vidare som det hade gjort de senaste fyra åren. Farfar började återigen grubbla på ett säkert gömställe åt de små ryttarna, för nu behövde tyskarna bättre än någonsin varje metallstump de kunde komma över och få till ammunition.
   Var kväll gick farfar upp i kyrktornet. Medan de långa sommardagarnas sista ljus föll in genom det ovala fönstret, arbetade han med oändligt tålamod med att ta isär mekanismen som i så många år låtit ryttarna rida medan klockspelet pinglade de gamla folkmelodierna.

Nu hade Johanna nästan vant sig vid att kapten Braun fanns i huset — men ännu hade hon inte sett hans ansikte. Om morgnarna mötte hon honom i trappan när hon gick ner för att äta frukost och han gick upp till sig efter dagens första övningar. Om kvällarna mötte hon honom igen när hon skulle upp till kyffet och han skulle ut och äta middag. Han sa alltid "Godmorgon !" och "Godkväll !", men Johanna vände bort huvudet och svarade aldrig. Han gick så tyst som möjligt i sina tunga stövlar — utom när han skulle fråga farfar eller farmor något. Då klampade han så att de kunde höra honom långt innan han knackade på dörren. De hann alltid stoppa in radion bakom böckerna i hyllan.
   Numera glömde Johanna ibland att stänga dörren till kyffet om kvällarna, och därför kunde hon höra flöjtspelet. Kapten Braun brukade spela under lugna och tysta sommarkvällar. Men ofta var luften full av de tunga planens brummande. Sådana kvällar klev Johanna upp och lutade sig långt ut genom fönstret för att se på ljusen högt uppe mot den mörka himlen. Hon visste att många av planen var amerikanska och hon låtsade att hennes pappa var ombord på något av dem. De var bombplan och de skulle släppa sin tunga last över Tysklands städer.
   Sådana kvällar spelade kapten Braun inte på sin flöjt.

En dag när han hade gått ut, gick Johanna upp och tittade på sitt gamla rum. Hennes garderob var full av kappor och armémössor med den tyska örnen. Tunga blanka stövlar stod i en prydlig rad på hennes skohylla. Hon måste fösa undan de tunga uniformerna för att komma in i garderoben. Hon ville kika in i sin hemliga skattgömma. Rigeln för luckan var dammig och orörd. När hon drog ifrån den och kröp in, var skrubben lika tom som hon hade lämnat den. Kapten Braun hade tydligen inte upptäckt den.
   Sen måste hon ta i uniformerna igen för att få dem att hänga rätt. Hastigt stängde hon dörren och torkade av händerna på kjolen.
   Nu hängde det fotografier av kapten Brauns familj där hennes bilder hade hängt. På ett stod en gammal dam och en gammal herre arm i arm i en trädgård full med blommor. På ett annat stod en ung kvinna och en skrattande pojke på skidor i gnistrande vit snö. Det var konstigt att se tyskar i en trädgård med blommor och på skidor i en solig bergsluttning.
   Bland några nothäften på bordet låg flöjten i ett svart sammetsetui broderat med alpblommor blå gentiana och silvervit edelweiss. Johanna undrade vem som hade gjort det, den gamla damen i trädgården eller den unga kvinnan på skidor. Hon bestämde sig för att den gamla damen antagligen var styvare i att brodera.
   Innan Johanna gick ut ur rummet satte hon sig på fönsterbrädet och såg på kyrktornet. Nu var de små portarna stängda och tornet såg lika gammalt och grått ut som alla andra kyrktorn.
   "Var inte lessna, små ryttare", viskade Johanna till de stängda små portarna. "Allt ska bli bra igen och tyskarna ska inte få er." Farfar hade anförtrott henne att det skulle bli en sammankomst i kyffet samma kväll. Det var om ryttarna man skulle rådslå.
   "Du förstår, Johanna — vi kan inte gömma ryttarna utan att höra efter vad de andra tycker", hade farfar sagt. "Det är för mycket som står på spel. Om tyskarna upptäcker att ryttarna är försvunna, kan de ge sig till att straffa hela stan. Det här är ingenting som bara vi kan bestämma."
   Men Johanna var bergsäker på att stans övriga invånare aldrig skulle gå med på att låta de små ryttarna falla i händerna på tyska soldater.

Det var en bra kväll för en hemlig sammankomst eftersom det var fredag — kapten Braun var aldrig hemma på fredagskvällarna. Ute var det svarta natten och det regnade våldsamt. För flera månader sedan hade stadskommendanten utfärdat utegångsförbud. Inga civilpersoner — utom ett par som hade passersedlar — fick vistas på gatorna mellan klockan åtta på kvällen och klockan sex på morgonen.
   En efter en kom farfars vänner smygande. De kom hopkrupna i sina regnrockar och höll sig tätt intill kyrkmuren. Mörkret och regnet gjorde dem nästan osynliga. Alla ringde sex korta signaler på tamburklockan och Johanna öppnade precis så mycket att en person kunde tränga sig in. Sen låste hon dörren igen. När alla hade kommit och gått upp, tog Johanna på sig regnkappan och gick ut. Hon lät ytterdörren stå lite på glänt. Sedan satte hon sig bakom syrenbusken alldeles intill. Där kunde hon se ut över hela torget men ändå utan att bli sedd slinka in i huset och varna farfar ifall hon såg någonting misstänkt. Farmor satt vid den andra ingången och bevakade gatan.
   Johanna blev våt och kall bakom syrenbusken. Det började regna häftigare och en liten rännil flöt från taket ner utefter hennes hals. Det blåste också, och ibland måste hon blunda när buskens våta grenar svepte över hennes ansikte. Benen hade stelnat och värkte, men hon vågade knappt ändra ställning alls.
   Vad gjorde karlarna så länge däruppe? Hon hade varit säker på att de skulle komma överens om att gömma ryttarna, men nu började hon tvivla. Kunde det verkligen finnas några bland dem som inte tyckte att ryttarna var värda att man tog risken ? Om hon bara kunde springa upp och lyssna. Men hon fick inte lämna sin post.
   Och nu hörde hon steg som närmade sig från torgets andra sida. Någon visslade.
   Det kunde bara vara en tysk, tänkte Johanna bittert. Ingen annan fick promenera på gatorna i deras stad om kvällen och vissla en liten stump i regnet.
   Stegen kom närmare och melodistumpen började låta bekant. Kapten Braun kom hem tidigare än vanligt.
   Johanna slank kvickt in och stängde dörren efter sig. Hon sprang uppför trappan och knackade på kyffedörren. Genast blev det tvärtyst därinne och ljuset släcktes.
   Johanna smet ner och ställde sig längst bak i hallen och väntade. Hon såg efter att kapten Braun gick uppför trappan. Han brydde sig inte om att tända och gick tyst med stövlarna i handen — för att inte väcka det sovande huset.
   Männen lämnade huset en efter en som de hade kommit. Det regnade fortfarande och mörkret skulle dölja dem tills de hann hem. Johanna var ensam med farfar. Hon vågade inte fråga honom vad de hade beslutat. Farmor kom in med tre koppar hett surrogat-te och några skivor bröd på en bricka. De tre satte sig kring bordet.
   "De gav mig inget tillfälle att hålla mitt långa tal", sa farfar. "Ingen av dem tvekade. Tyskarna ska aldrig få de små ryttarna. När kriget är slut och vi är befriade ska de rida över stan igen."
   Med ens kände Johanna att hon var hungrig och bet en stor tugga ur brödskivan.
   "Jag har vetat hela tiden att de skulle gå med på det", fortsatte farfar. "För allt vad jag har gnott med ryttarna alla dessa långa kvällar för att ta isär dem. Nu tar det bara några minuter att hämta ner dem."
   Farfar reste sig från stolen och såg ut i den mörka och regniga natten.
   "Inget månsken, och det står som spön i backen. Ingen tysk ger sig ut i natt. Vi får aldrig ett bättre tillfälle. Vi gömmer ryttarna i natt, men vi ska vänta en stund till."
   "Vi väcker dig, Johanna", sa farmor. "Försök att sova lite först." Hon och farfar gick.
   Johanna klädde inte av sig. Hon öppnade dörren en aning och lade sig ovanpå. Man hörde blåsten och regnet men inga flygplan. För första gången på länge spelade kapten Braun på sin flöjt — en lat och släpig melodi. Den kom Johanna att känna sig varm och lycklig och mycket, mycket sömnig.

Hon måste ha sovit ett par timmar när farfar kom och varsamt drog henne i armen. Hon skyndade sig upp.
   Därnere stod farmor klädd i kappa och med en mörk scarf om huvudet. De gick ut genom sidoporten. Tvärs över gatan låg uppgången till kyrktornet. Farfar gick först och låste upp. Sen kom farmor och sist Johanna.
   I tornet var det helmörkt. Farfar gick först, han var mest van. Ingen sa något, och Johanna tyckte att trappstegen aldrig hade varit så många och branta. Blåsten och regnet hördes allt starkare ju högre de kom. Farfar var redan uppe och började langa ryttare och hästar till farmor och Johanna.
   Trappstegen var så branta och smala att de bara kunde bära ner en ryttare i taget. Johanna såg inte den lille mannen hon fick tag i, men hon kände den kalla metallen. Han var större än hon hade trott — när hon ställde ner honom ett ögonblick nådde han henne nästan till midjan. Händerna som höll svärdet var mindre än hennes egna, darrande. Hon började stiga nerför. Fastän ryttaren var av bly var han inte särskilt tung, eftersom han var ihålig, men han var besvärlig att hantera i den smala trappan.

Ryttare 6.png


   Varje vända över gatan och upp i tornet var mödosammare än den föregående. Den siste lille ryttaren var tyngst av dem alla. Farfar gjorde en sista tur för att låsa tornporten.
   När de väl hade kommit in måste de röra sig tyst för att inte väcka kapten Braun, men här var trappan bredare och farfar och farmor kunde ta två ryttare samtidigt. Johanna kände sig matt och darrig när den siste ryttaren och hans häst äntligen var välbehållna i farfars kyffe.
   Farfar låste dörren och drog gardinerna tätt för fönstret. Han tände lampan. Johanna föll på knä och såg in i de små ryttarnas stolta och modiga ansikten.
Ryttare 7.png


IV


Den natten låg ryttarna under schäslongen i farfars kyffe. Nästa dag tänkte han försöka lista ut ett ställe där de kunde hållas dolda tills kriget var slut - någonstans långt borta där ingen tysk skulle komma på idén att leta.
   Johanna kröp till kojs tröttare men gladare än hon hade varit på veckor. De små ryttarna skulle klara sig. När hon trevade under sängen kunde hon känna hästarnas lockiga manar. Ute klarnade himlen, regnet upphörde och blåsten dog bort. Några stjärnor gled fram, och samtidigt med dem dök flygplansljusen upp som en annan sorts stjärnor i mörkret.
   Planens brummande kom Johanna att känna sig trygg och sömnig. Strax innan hon somnade tyckte hon sig se pappa igen. Han kom emot henne med långa ivriga steg, lyfte henne högt i vädret och sa : "Hälsa alldeles särskilt till de små ryttarna och hjälp farfar ta hand om dem."

Nästa morgon efter frukost gav farfar sig iväg till en by där han hade en vän som var lantbrukare. Dirk var en av de få bönder som hade fått behålla häst och vagn. Eftersom han lämnade ägg och mjölk till stadskommendantens hushåll flera gånger i veckan, sökte de tyska vakterna vid stadsgränsen inte igenom hans kärra. Många unga män som måste gömma sig för tyskarna hade lämnat staden i den kärran, dolda under presenningen mellan tomma äggkartonger och skramlande mjölkflaskor. Farfar och Dirk hade ofta samarbetat för att hjälpa iväg sådana ynglingar till ett säkrare ställe på landet, och farfar var säker på att Dirk skulle hjälpa de små ryttarna också.
   Farfar var borta nästan hela dagen. Han kom tillbaka vid tedags. Farmor och Johanna hade just börjat oroa sig för vad som kunde ha försenat honom, när han glad och tillfreds kom in genom dörren.
   Allting skulle ordna sig. Dirk hade gett honom tjugofyra stora säckar. Under kvällens lopp skulle vänner till farfar komma i skydd av mörkret, och var och en skulle ta en säck med en ryttare och en häst med sig hem. Nästa morgon skulle de föra säckarna till ett litet kafé där Dirk i utkanten brukade göra halt på hemvägen för att få sig en kopp kaffe och ett parti biljard med sina vänner. 1 det lilla rummet bakom baren hade många människor väntat på att få följa med Dirk och hans häst och vagn till en säkrare plats. Nu var det de små ryttarnas tur. De skulle stanna på Dirks gård tills de kunde återvända till kyrktornet.
   Ännu var det några timmar tills det skulle bli mörkt.
   Farfar och Johanna gick upp för att stoppa ryttare och hästar i säckarna, så att männen skulle slippa vänta. För sista gången såg Johanna ryttarnas ansikten. Hon tog om deras små händer som så många gånger hade lyft svärden till en stolt hälsning. Tyskarna skulle inte få dem. De skulle alltid rida över stan. Ännu om hundra år.
   Det var fortfarande ljust när Johanna och farfar kom ner igen. Farmor satt vid det runda bordet i vardagsrummet och stickade. Farfar sög på en tom pipa och Johanna bläddrade i en gammal veckotidning. Utegångsförbudet skulle snart träda i kraft och det var tyst ute, sånär som på en hunds skällande och duvornas kuttrande under kyrktornets takskägg.
   Då hördes marscherande stövlar från gränden som gick till torget. Soldaterna brukade inte ha övningar så sent. När de kom närmare lät det inte heller som en exercistrupp, utan som åtta eller tio soldater som marscherade bara av gammal vana. Nu stampade de in på torget.
   "Gud vet vad de är ute efter", sa farmor. "Men det är aldrig bra när de kommer på kvällen."
   "De är ganska många." Farfar tittade ut. "De brukar inte vara så många när det gäller en vanlig arrestering."
   "Men de brukar vara rätt många när de ska göra husundersök . . ."-ning, tänkte Johanna säga, men hon avslutade inte meningen. En av soldaterna röt ett kommando och truppen tvärstannade.
   Nu var de mitt framför huset. Farfar klev raskt baklänges in i det mörka rummet.
   "Det är inte det de kommer för", försökte han lugna farmor och Johanna.
   Tamburklockan skrällde ihållande och farfar gick för att öppna. Farmor och Johanna följde honom ut i hallen.
   Nio soldater stod på farstutrappan och en av dem förde ordet. Johanna var så rädd, att för första gången sedan krigets början glömde hon sitt löfte och stirrade på honom. Hon såg en bred karl med stort rött ansikte och små glänsande ögon under buskiga ögonbryn. Han tilltalade farfar på starkt bruten men för övrigt utmärkt holländska som Johanna begrep utan vidare.
   "Stadskommendanten har beordrat oss hit efter nyckeln till kyrktornet."
   Medan han talade såg han sig omkring med sina små glänsande ögon.
   "Vi ska hämta ryttarfigurerna. Ni kan få nyckeln tillbaka vid huvudkvarteret senare. Skynda på, vi har bråttom."
   Farfar sträckte sig långsamt efter den stora järnnyckeln som alltid hängde på en knagge vid trappan. Han räckte den till soldaten. När de hade gått stängde han dörren och lutade sig tungt mot den. Johanna såg små svettdroppar på hans panna och överläpp.
   "De kommer tillbaka så snart de har upptäckt att ryttarna inte är där", sa farfar. "Vi måste gömma dem bättre."
   "Men vi hinner inte", fortsatte han. "De är här igen om ett par minuter och var skulle vi kunna gömma ? Vår enda möjlighet är att på något sätt hindra dem från att gå ditupp. Vi måste hitta på nånting som får iväg dem, om också bara en liten stund . . ."
   Farfar rätade på skuldrorna och försökte se listig ut.
   "Det finns bara en sak att göra, och det är att slå i dem någonting. Vi måste försöka verka förvånade när vi hör att ryttarna är borta, och så säger vi att de måtte ha blivit stulna eftersom de är så gamla och värdefulla."
   "De kommer inte att tro oss", sa farmor.
   "Naturligtvis kommer de tillbaka sen igen men huvudsaken är att det går i dem så lång stund att vi hinner gömma ryttarna."
   Farmor såg tvivlande ut och farfar kunde inte säga mer. Soldaterna var redan tillbaka. Den här gången ringde de inte på tamburklockan. De slog på dörren med gevärskolvarna. Han som förde ordet var varm och röd och så ursinnig att han knappt kunde tala holländska längre. Han föll in i häftiga skrik som Johanna inte förstod.
   "Ryttarna måste ha blivit stulna." Farfars djupa lugna röst försökte hejda den rasande ordströmmen. "Alla vet hur värdefulla de är."
   Den store röde soldaten hade väsnats så att Johanna inte trodde att han hört ett ord av vad farfar sa. Men nu började han gapskratta. Han vände sig kallgrinande till de andra soldaterna och härmade farfar : "Ryttarna måste ha blivit stulna. Alla vet hur värdefulla de är."
   Soldaterna hånskrattade också. Den store röde vände sig plötsligt mot farfar igen, och nu skrattade han inte.
   "Gamle lögnhals!" röt han.
   Ett ögonblick trodde Johanna att han tänkte slå till farfar. Men farfar fortsatte att tala som om han inte hade hört.
   "Låt mig följa med upp i kyrktornet, så ska jag visa er var de fanns när jag såg dem sist. Jag har inte sett dem sedan jag låste för dem på kvällen när stadskommendanten gav order om det."
   Farfar talade så trovärdigt att Johanna nästan trodde att ryttarna var i klorna på någon inpiskad tjuv istället för att ligga i kyffet under hennes egen säng. Men den store röde brydde sig inte om vad farfar sa. Han vände ryggen till honom och gav order till de andra soldaterna.
   "Gubben och gumman följer med till huvudkvarteret. Kommendanten får själv leda förhöret. Om han ger order om det, gör vi husundersökning senare. Vi tänker vända upp och ner på allting, och om ryttarna är gömda här" — han ryckte på axlarna av leda och förakt — "så hittar vi dem. Och de där människorna ska få lära sig vad som händer den som trotsar order av en tysk officer."
   Han såg på Johanna. "Ungen kan vara kvar."
   Men han lät henne inte kyssa farfar och farmor till avsked. Hon stod intill hallgarderoben och hon drog kvickt ner farmors kappa, men hon kunde inte få farfars rock från kroken. Den var så tung och hanken satt så högt upp, och nu måste de iväg. Hon hann bara räcka farfar hatten och yllehalsduken, och det var inte tillräckligt en kylig septembernatt.
   Farfar och farmor tog varann under armen och gick ut genom dörren, och soldaterna följde dem.

När den siste soldaten slängde igen dörren efter sig, märkte Johanna att hennes knän skälvde. Hon måste sätta sig på nedersta trappsteget. Hallklockan tickade och minuterna gick.
   "Om ryttarna är gömda här, ska de där människorna få lära sig vad som händer den som trotsar order av en tysk officer."
   Johanna förstod att de måste gömmas säkrare och att det var hon som måste göra det. Nu kunde farfars vänner inte gärna komma. Grannarna måste ha sett vad som hände och varnat dem. Johanna kikade genom titthålet i ytterdörren. En av soldaterna stod kvar på vakt.
   "Vi tänker vända upp och ner på allting, och om ryttarna är gömda här, så hittar vi dem."
   Ryttarna var stora, de var tolv stycken, och så var det hästarna. Var kunde man få rum med allihop ?
   Där Johanna satt på nedersta trappsteget gick hon i minnet igenom alla skrubbar i huset, men ingen var säker nog.
   Till sist tänkte hon på sitt vindsrum. Hennes hemliga skattgömma fanns ju. Den skulle nog förslå — men kapten Braun höll ju till i rummet.
   Och ändå, ju mer hon tänkte på det, desto mer övertygad blev hon att det var säkrast att gömma ryttarna där. Tyskarna skulle inte komma på tanken att ryttarna kunde vara inhysta hos en tysk officer, och säkert skulle de inte söka igenom hans rum. Kapten Braun hade tydligen inte upptäckt skattgömman och han skulle nog inte göra det heller. I vilket fall som helst var det det enda stället i huset där hon kunde gömma ryttarna. Hon kunde låta dem vara kvar i säckarna och skuffa dem långt in.
   Det var fredagskväll och kapten Braun var inte hemma. Om hon skyndade sig skulle hon hinna innan han kom.
   Johanna sprang uppför trappan och började bära in säckarna i vindsrummet. Hon tände inte ljuset, för vaktpostens skull, men hon tog farfars ficklampa. Om hon bara fick ryttarna uppför vindstrappan var det jämförelsevis lätt att maka in dem i skrubben.
   Hon bestämde sig för att låta radiomottagaren göra dem sällskap.
   Det var långtifrån lätt. När den sista hästen och den siste ryttaren befann sig i vindskupan, var Johanna alldeles andfådd. Håret stod i alla väderstreck och kjolen var sönderriven på flera ställen. Det hade tagit längre tid än hon beräknat, men om hon snodde på skulle hon hinna. I garderoben knuffade hon kapten Brauns uniformer åt sidan för att komma åt att dra ifrån rigeln i luckan, men den hade rostat igen. Hon lade sig på knä och försökte på nytt. Rigeln gav sig inte. Johanna var varm och hennes händer började darra. Det var klart att hon kunde — hon hade alltid kunnat det förut.
   Men tydligen kunde hon det inte nu.
   Hon glömde allting annat, till och med ryttarna och farfar och farmor och faran som hängde över
   dem. Hon tänkte bara på en enda sak : luckan måste upp. Måste!
   Johanna var så upptagen att hon varken hörde stegen i trappan eller att någon kom in. Hon upptäckte inte kapten Braun förrän han stod i dörren till garderoben. Han fick böja sig lite framåt för att inte slå huvudet i det låga taket.
   "Vad gör du därinne i mörkret i min garderob ?"
   Han tände lampan så att Johanna blev bländad och vände bort huvudet. Runt omkring henne låg ryttarna i sina säckar. Radion stod intill henne och Johanna sköt den bakom ryggen. Men hon kunde inte dölja ryttarna.
   Kapten Braun föll på knä och öppnade en av säckarna. Det var just ingenting Johanna kunde säga eller göra.
   Han drog fram en vit häst med milda svarta ögon och stolt lockig man. Sedan öppnade han de andra säckarna. De små ryttarna och deras hästar låg hjälplösa på rygg på garderobsgolvet. Hästarnas ben var krökta som om de ville upp och sätta av i galopp. Ryttarna såg stoltare och tapprare ut än någonsin, men Johanna kände djupt att hur stolta och tappra de än såg ut, var de för alltid förlorade och hon kunde inte rädda dem längre.
   Hon greps av förtvivlans djärvhet. Vad hon än tog sig till, kunde det inte bli värre än detta. Hon hade gjort sitt bästa och hon hade misslyckats. Hon hade svikit farfar och farmor och de små ryttarna, och sin far också, som hon hade lovat att ta väl vara på dem. Om inte kapten Braun hade varit skulle hon ha lyckats. Om han inte hade kommit hem för tidigt skulle hon ha gömt ryttarna, och farfar och farmor skulle fått komma hem igen. Nu visste hon inte vad tyskarna kunde ta sig till med dem.
   All avsky hon någonsin hade känt för tyskarna vällde plötsligt upp inom henne.
   "Jag hatar och föraktar er", utbrast hon, "och det gör alla anständiga människor och ni kommer aldrig att vinna kriget. Farfar säger att ni redan har förlorat det."
   Hon talade så häftigt att hon måste andas djupt innan hon kunde fortsätta.
   "Och farmor säger att om ett par månader finns det ingenting kvar av Tyskland. Lyssna bara till bombplanen om kvällarna."
   Därpå lyfte Johanna sina ögon och såg på kapten Braun för första gången. Stövlarna och uniformen var som alla andra tyskars. Han såg ut precis som soldaterna som hade dragit iväg med farfar och farmor.
   Men hans ansikte var annorlunda. Kapten Braun hade inget soldatansikte. Han hade en flöjtspelares ansikte.
   Det var oberört, och utom att det hade fått lite högre färg kunde man tro att han inte hade hört vad Johanna sa.

Ryttare 8.png


   "Jaså detta är de mycket omtalade små ryttarna", sa han lugnt.
   Han lyfte in en i rummet och höll den under lampan.
   "De är mycket vackrare än jag hade en aning om." Han såg ett tag till och tvekade lite.
   "Jag skulle vilja se på dem mycket mer, men det är lugnare för både dem och dig om du stoppar dem tillbaka i säckarna och gömmer dem någonstans där ingen hittar dem."
   "Det kan jag inte", sa Johanna. Hon var inte ond längre, bara mycket rädd.
   "Rigeln har rostat. Jag kan inte öppna luckan." Till sin häpnad hörde hon att hon grät.
   "Och de tog farfar och farmor. De sa att om vi hittar ryttarna här i huset, ska ni få se vad som händer folk som trotsar order av en tysk officer", snyftade hon.
   Kapten Braun böjde knä bredvid Johanna. Med starka och snabba händer sköt han rigeln åt sidan. Han drog till sig säckarna och började stoppa tillbaka ryttarna.
   "Vad tänker ni göra med dem ?" frågade Johanna.
   "Jag tänker låta dem bo hos mig så länge de har lust. Det är jag nästan skyldig dem. De är de
   första holländare som ser vänligt på mig och inte bara vänder bort ansiktet så fort jag talar till dem", sa kapten Braun.
   Johanna kände att hon blev het och röd i kinderna. Hon började hjälpa honom att stoppa ner ryttare och hästar.
   "Det är inte mycket tid att vifta på", sa han. "Kryp in genom luckan så ska jag räcka dig säckarna."
   Johanna tvekade. Tänkte han verkligen hjälpa henne ?
   "Skynda på nu. Gör som jag säger."
   Det fanns ett svagt leende kring hans mun; ansiktet för övrigt var allvarsamt.
   "Det är order av en tysk officer!"
   Och han gav henne en vänlig puff.
   På ett par minuter var ryttarna gömda, och radion också. När kapten Braun vände ryggen till ett ögonblick sköt hon in den med. Hon kunde komma och hämta den en dag när han var ute. Farfar måste ha sin radio.
   "Gå ner nu", sa kapten Braun. "Det är bäst för oss alla att ingen ser oss tillsammans."
   Johanna gick ner och väntade ensam i det mörka vardagsrummet. Soldaten stod fortfarande på vakt utanför. Hon sköt fram farfars stora stol till fönstret och satte sig och vilade sina trötta armar på fönsterbrädet. Det var därifrån hon såg dem komma över torget.
   Farfar höll armen kring farmors axlar som för att skydda henne för soldaterna som omgav dem. Den här gången var de fler än nio. Så fort farfar hade vridit om nyckeln i dörren, översvämmades rummet av dem.
   Det stora rödansiktet var i tjänst nu också. På hans order sköt soldaterna undan möblerna och tittade bakom dem. De stack bajonetterna i stoppningen och skar upp den. Inte för att Johanna begrep varför. Ryttarna och hästarna var mycket för stora för att man skulle kunna gömma dem i en stolklädsel. De slog på väggarna med sina gevär, och när farmors blåvita tallrikar från Delft föll ner från väggen och gick i bitar, skrattade somliga av dem. När de fortsatte upp till övervåningen såg rummet ut som om en tornado hade svept igenom det.
   Farfar och farmor hade också följt med upp, men det stod soldater runt omkring, så Johanna kom inte åt att säga någonting. Hon kunde bara trava med. Det stora rödansiktet befallde farfar att tända lampan och när farfar fumlade efter strömbrytaren knuffade han undan honom och tände själv. Men kyffet såg fullkomligt oskyldigt ut. Johanna hörde farmor flämta till av förvåning.
   Soldaterna började med skrivbordet, drog ut lådorna och vräkte innehållet i en hög på golvet.
   De gick igenom alla papper. Ibland gick någon av dem bort till den rödbrusige och lät honom läsa något. Men han skakade på huvudet och ryckte på axlarna.
   Till sist rev de böckerna ur hyllan. Johanna såg hur farfars ansikte stramade. Hon ville så gärna ha gett honom ett tecken att han inte behövde oroa sig. Soldaterna kom till radiohyllan, men där fanns bara böckerna som de stjälpte ut på golvet. De lade sig ner på knäna och tittade under schäslongen och knackade i golvet. Över deras huvuden såg farfar på Johanna med en stolthet i blicken som aldrig förr. Farmor blinkade åt henne.
   Äntligen gav soldaterna upp. De begrep att åtminstone såhär långt fanns det ingenting undangömt. Det var bara vindsrummet kvar. De gick uppför den sista trappan. Johanna kände sig svag och darrig igen. Kanske skulle de söka igenom rummet fastän kapten Braun var inne. Hon var glad att farfar och farmor inte visste var ryttarna fanns. De kunde gå vidare med tillförsikt. Farmor blinkade igen bakom soldaternas ryggar.
   Soldaterna måtte inte ha känt till att en av deras egna officerare bodde i rummet, eftersom de baxnade när de hittade kapten Braun sittande med fötterna på bordet och skrivande i sitt nothäfte. Han reste sig. Soldaterna ursäktade sig tusen gånger, och i synnerhet den rödbrusige verkade ytterst uppskakad över att så ogenerat ha gjort intrång hos en tysk officer.
   Kapten Braun lugnade dem med några vänliga ord, antagligen skämtsamma, eftersom de skrattade. Ett hemskt ögonblick tyckte Johanna att när allt kom omkring var kapten Brauns ansikte inte olikt de andra soldaternas. Att han hade hjälpt henne kanske bara var en fälla — kanske skulle han förråda dem. Men soldaterna gick utan att ha sökt igenom rummet. Kapten Braun lade fötterna på bordet igen och plockade upp penna och nothäfte.
   Medan soldaterna gick nerför trappan förändrades deras sätt. När de kom hade de varit säkra på att de skulle hitta ryttarna. Nu verkade de osäkra. Soldaten med det röda ansiktet tycktes ta det hårt att han inte ens hade hittat någonting som tydde på att farfar hade med försvinnandet att göra. Han och de andra soldaterna greps plötsligt av en förskräcklig brådska och lämnade huset utan att säga ett ord — alla utom en ung man med blek hy och ljust hår, som Johanna knappt hade lagt märke till förut. Han stannade på farstutrappan och sa till farfar :
   "Min bäste herre, vi hoppas ni förstår att vi bara har gjort vår plikt. Vår plikt betyder mer än det lilla omak vi har förorsakat er."
   Hans bleka ansikte började glöda av entusiasm och han höjde högra armen.
   "Heil Hitler!" skrek han just som farfar stängde dörren efter honom.
   Farfar fick tag i Johanna och lyfte henne högt i luften, som han gjorde när hon var liten.
   "Å Johanna, vi är stolta över dig — men var gömde du de små ryttarna?"
   Farmor kramade henne, men hon ville inte låta Johanna berätta hemligheten förrän de satt i lugn och ro med någonting varmt att dricka.
   "Vi kan städa imorron", sa farmor och tittade inte ens åt sina tallrikar från Delft. Hon såg bara på Johanna.
   De pratade till sena natten och både farfar och farmor följde med Johanna upp för att stoppa om henne och kyssa henne godnatt.
   "Kommer de tillbaka ?" frågade Johanna.
   "Det tror jag inte", sa farfar och satte sig på sängkanten. "De är övertygade om att ryttarna inte finns här, och de kan aldrig bevisa att jag har någonting att göra med att de har försvunnit."
   Farfar släckte och gick.

När Johanna låg och tänkte på allting som hade hänt denna långa dag, hörde hon bombplanen komma tillbaka från sina uppdrag. Det gjorde de alltid i gryningen, och var gång lät det som om de var fler än natten före.
   Den här gången tänkte Johanna inte på sin pappa. Hon tänkte på kapten Braun. Hon tog på sig tofflorna och gick uppför trappan. Dörren stod på glänt. Johanna sköt upp den.
   Kapten Braun satt vid bordet med ansiktet i händerna. När han hörde henne, såg han upp.
   "Jag kan inte sova", sa Johanna. "Om jag lämnar min dörr öppen, vill ni då vara så snäll och spela lite flöjt för mig?"
Ryttare 9.png


V


Det året började vintern tidigt. Redan november kom med glopp och snö och en isvind som blåste från nordöst över de flacka markerna som ligger lägre än havet. Bränsleransonerna var alldeles för små för att man skulle kunna värma upp hela huset. Farfar och farmor stängde av rummen därnere och flyttade upp i farfars kyffe. När den trindmagade kaminen var flammande röd var där nästan hemtrevligt, tyckte Johanna. Men till och med den lilla kaminen slukade för mycket av bränslet som skulle räcka hela vintern. Ibland kom Dirk och gav dem ett fång ved, men farfar och Johanna gick ofta ut med yxa för att fälla något litet träd i parken i stans utkant.
   Var gång kom Johanna ihåg hur hon hade gått där med farfar om sommarkvällarna de första krigsåren. Parken hade varit skuggig och sval med stora gamla lindar, och när de blommade doftade det i hela stan. Utmed ån växte pilträd och farfar skar visselpipor åt henne.
   Nu var alla de gamla träden nerhuggna av tyskarna till bränsle, och parken var naken och stympad, och svarta stubbar stack upp ur den frusna marken. De hade lämnat så få träd kvar att farfar och Johanna fick gå långt bort längs ån för att hitta så mycket som en liten späd pil. Farfar var händig med yxa och såg, och när Johanna hade staplat veden på sin kälke drog de tillsammans hem sin dyrbara börda. Då och då stannade de och blåste liv i sina stela händer.
   Hungern var nästan värre än kylan och bristen på ved. Johanna hade aldrig varit riktigt hungrig förut, men nu vaknade hon ofta mitt i natten med en stramande tomhet i magen som nästan gjorde ont. Ibland lade farmor ett äpple — om det fanns något — på bordet vid hennes säng, och Johanna åt upp det mycket långsamt. Sedan gick det lättare att somna. Men allt eftersom vintern gick blev det svårare att få tag i äpplen eller någon mat alls. Dagar när det inte var alltför kallt brukade farfar och
   Johanna cykla ut på landet för att proviantera. Men cyklarna hade trähjul numera, och de var så tunga att leda i den starka kalla motvinden att farfar och Johanna aldrig for långt. Vanligen hamnade de på Dirks gård. Dirk skickade aldrig iväg någon tomhänt, och därför kom de ibland hem med mjölk och en liten påse mjöl och ibland till och med några ägg.
   Kapten Braun var inte hemma mycket dessa vintermånader. Hans vindskupa var så utkyld att han stannade i barackerna mesta tiden av dagen. Han kom hem sent om kvällarna när alla sov och gick tidigt på morgnarna innan någon hade stigit upp.
   En dag smög sig Johanna upp för att hämta farfars radio. Rigeln löpte lätt nu och hon visste precis var hon hade ställt den. Hon vågade inte ta ut och titta på de små ryttarna, men de föreföll att ligga tryggt och ombonat i sina varma säckar. Genom väven kunde hon känna de kraftiga benen på en av de galopperande hästarna. Hon smålog och drog för rigeln.
   Vindskupan var iskall och såg försummad och övergiven ut. Som vanligt låg kapten Brauns flöjt på bordet. Han spelade sällan numera. Johanna undrade om det var för bombplanens skull, som gick till Tyskland — eller om det berodde på kalla fingrar. Ibland låg hon vaken om nätterna och hoppades få höra musik igen, och ibland steg hon upp och gjorde en massa väsen med sin dörr genom att öppna den. Efter en stund kunde det hända att flöjtens spröda, rena ton kom svävande ner från vindsrummet.
   Farfar och farmor talade aldrig med kapten Braun om när han hjälpte Johanna att gömma ryttarna. Först väntade de att han skulle säga någonting till dem om det, men han sa aldrig ett ord utom ett artigt "Godmorgon" eller "Godkväll".
   "Det är nog bäst att vi inte lägger oss i det", sa farfar. "Nånting hände mellan kapten Braun och Johanna, och det får räcka för oss. Det kan inte ha känts lätt för honom att gömma undan ryttarna för sina egna."
   Men farfar såg inte längre på kapten Braun på det gamla avvisande sättet, och farmor kunde till och med växla några ord med honom om vädret.
   Vintern inte bara började tidigt det året, den räckte i evighet också. I april måste farfar och Johanna fortfarande ut och skaffa ved, men de hoppades var gång att det var de sista pinnarna de skulle behöva. Matransonerna var nerskurna till nästan ingenting och det enda som höll människorna vid liv var de hoppfulla nyhetstelegrammen. Kriget kunde inte räcka länge till. Tyskarna måste snart kapitulera.
   Den dagen de gjorde det var en vacker, varm majdag — alldeles lik den för fyra år sedan, när tyska trupper marscherade in i Holland. Farfar kom hem och sträckte armarna mot farmor och sa:
   "Nu är det över. Vi är fria igen."
   Han kysste farmor, och ett ögonblick kunde Johanna inte begripa varför de inte var sig riktigt lika. Sedan såg hon något som hon aldrig hade sett förr : deras ögon var bräddfulla av tårar.
   Då lämnade hon dem för sig själva och gick upp i farfars kyffe. Hon lyfte ut radion ur bokhyllan, ställde den på bordet och vred upp ljudstyrkan. Det var inte farligt längre. Hon tog in den holländska stationen och sedan några andra, och alla sa detsamma: Tyskland har kapitulerat utan villkor.
   De ska aldrig mer marschera genom vår stad och sjunga sina avskyvärda sånger, tänkte hon. Och jag behöver aldrig mer vara rädd för att jag ska få höra de där stegen stanna utanför vår dörr. Sen det hade hänt en gång, väntade jag hela tiden att det skulle hända igen. Nu kommer det aldrig att hända mer.
   Hon gick ner och hittade farfar och farmor i vardagsrummet. Farmor höll som bäst på att beundra farfar, som nyss hade bytt kläder och för första gången öppet bar holländska motståndsrörelsens uniform, ett enkelt marinblått ställ med hölster och pistol. Hela vintern hade han sett gammal och maläten ut, men nu verkade han ung igen och segerstolt och stark.
   "Kom nu", sa farfar. "Vi ska gå ut och gå i vår fria stad."
   Gatorna var fulla av folk. Här och där började små soldattrupper sitt återtåg på tungt lastade gamla skrangliga cyklar. Fastän Johanna hade varit så liten då, kom hon ihåg när de tyska trupperna kom tågande in i staden. Hur övermodigt de paraderade genom samma gator som de nu for igenom så fort och tyst, angelägna att inte bli sedda.
   Kapten Braun knackade på kyffedörren just när de skulle börja äta lunch. Bredvid sig hade han samma tunga packning som när han kom för nästan ett år sen. Nu var han resfärdig.
   "Jag kommer för att säga adjö", sa han till farfar och farmor och utförde en av sina stela små bockar. Han log mot Johanna.
   "Vi har order att dra oss tillbaka härifrån så fort vi kan, men jag kunde inte resa utan att säga adjö ." Farmor och farfar steg upp från sina stolar.
   Farmor var först att räcka honom handen.
   "Jag hoppas ni kommer att finna familjen välbehållen", sa hon.
   "Ja då." Kapten Braun lyste upp. "Gud vare lov, både mina föräldrar och min hustru och vår lilla pojke har klarat sig."
   Han kysste farmor på hand och fortsatte:
   "Jag kan inte säga att jag far motvilligt. Jag avskydde kriget och jag är glad att det är slut-men jag kommer att sakna de små ryttarna. Dystra kvällar brukade jag ta fram och titta på dem. Jag skulle gärna velat se dem rida på sina vita hästar."
   Tveksamt sträckte han handen mot farfar :
   "Tillåt mig önska er och dem allt gott."
   "Kanske", sa farfar långsamt, "kanske att om många år, när vi har hunnit glömma lite av detta vidriga krig - kanske kommer ni då tillbaka och får se dem rida över stan i all sin glans."
   Kapten Braun såg farfar rakt i ögonen.
   "Är det en inbjudan ?" frågade han.
   Farfar besinnade sig. Så sa han:
   "Det säger vi."
   Och han tryckte den utsträckta handen. Kapten Braun böjde sig ner och kysste Johanna på hand, precis som han hade gjort med farmor.
   Han sa:
   "Jag har en sak som jag inte vill ta med på resan. Den blir antagligen knagglig och besvärlig och jag vill inte att den där saken ska gå sönder. Jag lät den ligga kvar åt dig däruppe."
   Så slog han ihop klackarna och bockade sig igen och lyfte upp ränseln. Farfar erbjöd sig att hjälpa honom ner med den, men kapten Braun skrattade och avböjde och slängde den över axeln. Han gick raskt nerför trappan och såg sig inte om. Johanna hörde ytterdörren gå igen. Kapten Braun var borta.
   Fastän de just hade börjat äta var det ingen som var hungrig längre. Johanna väntade tills farfar och farmor hade gått ner - då gick hon upp till sitt rum på vinden.
   Halvvägs i den knarrande trappan satte hon sig och försökte föreställa sig hur allting skulle bli nu när tyskarna hade gett sig iväg.
   I natt ska jag sova i mitt eget rum, tänkte hon. Snart ska ryttarna vara hemma hos sig igen och jag får höra klockspelet når jag somnar. Men jag får inte höra flöjten. Jag får aldrig mer höra flöjten.
   Dröjande fortsatte hon uppför trappan. Försiktigt öppnade hon dörren. Solskenet strömmade in genom det öppna fönstret och åstadkom ett randigt mönster på väggar och golv. Det kom bordet att blänka som om det vore nypolerat. Efter den mörka trappan måste Johanna vänja sig vid ljuset.
   Sedan såg hon sammetsetuiet med de broderade alpblommorna ligga på bordet. Inuti låg flöjten. Bredvid låg en papperslapp.
   Johanna gick och satte sig på fönsterbrädet. Det skarpa solljuset kom det att svida till i hennes ögon, när hon långsamt läste vad som stod på den :

   Till en modig flicka från hennes vän
   Wilhelm Braun

Nästa dag kom de allierade soldaterna. De var kanadensare. Gatorna var så fullpackade med hurrande människor att männen i blått knappt kunde upprätthålla ordningen.
   Först kom en ensam man på motorcykel. Han rusade med fruktansvärd fart genom stan och hade försvunnit innan folk begrep att de hade sett den förste kanadensaren. Under några timmar hände ingenting. Sen kom jeepar och truckar lastade med soldater. Johanna tyckte inte att de såg ut som soldater. De verkade så kolossalt friska och hade vackra rena nya uniformer. De log och viftade med sina mössor. Ingen skulle kunna bli rädd för de där soldaterna, avgjorde Johanna. De försökte prata med henne, men hon begrep inte de konstiga orden. Då skrattade de och stoppade hennes fickor fulla med underbara saker som Johanna inte hade sett på år och dag. Choklad och annat gott, tvål som luktade ljuvligt och som farmor skulle få, och cigarretter till farfar.
   Folk var vilda av glädje och lättnad, och de första underbara frihetsdagarna var ett enda festande.
   Sedan beredde staden sig för det mera högtidliga firandet av sin befrielse.
   Om dagarna var farfar sysselsatt på annat håll, men efter kvällsmaten gick han och Johanna upp i kyrktornet. Farfar arbetade med det mekaniska medan Johanna tvättade och polerade ryttarna och deras hästar. De brukade hålla på tills det blev mörkt.
   En kväll när farfar arbetade sent, gick Johanna bort till det ovala fönstret i kyrktornet och tittade ut över torget. Små grupper av soldater strövade makligt omkring. De stannade och pekade på den gamla kyrkan och på några av de gamla husen.
   Men från andra sidan torget kom en lång karl i uniform som inte vankade omkring på måfå som soldater brukar i främmande städer. Han gick som om han kände till vägen och hade ett mål.
   Det är precis som om det hade hänt en gång förut, tänkte Johanna. Som om jag hade sett honom komma emot mig en gång för längesen när jag stod vid fönstret.
   Han gick så fort att Johanna förlorade honom ur sikte, eftersom hon bara kunde se torghalvan mitt emot. Ändå fortsatte hon att tänka på honom medan hon tittade på hur flera soldater och några barn spelade boll. En soldat fångade just upp bol len och kastade den till de skrattande barnen.
   Farfar var färdig att gå hem och det var nästan mörkt i kyrktornet. Johanna hjälpte till att lägga in verktygen i lådan. Om bara ett par kvällar till skulle de små ryttarna kunna rida igen.
   Johanna sa just godnatt till dem, när gångjärnen i kyrktornsporten gnällde.
   "Det är farmor", sa farfar. "Hon kommer för att ta reda på vad vi gör här i mörkret."
   "Vi kommer!" hojtade Johanna och rusade bort mot trappan.
   Men det var inte farmor hon fick se vid trappans fot. Det var den långa soldaten som hon hade sett komma över torget. Han tog av sig mössan när han såg upp på Johanna och farfar som stod på översta trappsteget.
   Farfar stod orörlig en sekund och såg på soldaten. Sedan började han springa nerför trappan utan att säga ett ord.

Ryttare 10.png


   Jag har vetat hela tiden att han skulle komma och hämta mig, tänkte Johanna när hon sprang efter. Och eftersom det inte var hon som bar den tunga verktygslådan, sprang hon fortast. Halvvägs i trappan hann hon ifatt farfar och trängde undan honom. Sen sprang hon nerför de sista stegen och rakt i sin fars armar.
   Så konstigt att jag trodde jag hade glömt hur Ian ser ut, tänkte hon.
   Jag skulle känt igen honom var som helst.
Ryttare 11.png


VI


   Johanna satt på fönsterbrädet i sitt vindsrum. Fönstret stod vidöppet. Klockan skulle slå tolv. Idag var den dagen då staden högtidligt skulle fira sin befrielse.
   Många människor hade samlats nedanför på torget och fler strömmade till från de smala gatorna. Över alla de gamla husen vajade flaggor som strålade av färger : rött, vitt och blått. Det såg ut som om de tumlade om med den starka varma blåsten — som om de ville ta igen skadan för de fyra åren då de hade legat gömda på dammiga vindar och i garderober. Bakom portarna under kyrktornet väntade de små ryttarna med händerna kring svärdfästet på att få salutera varann.
   Farfar och farmor och pappa stod nere på torget, men Johanna ville se de små ryttarna från sitt eget rum. Där såg man dem bäst.
   Hon lät blicken vandra över torget. Farfar och farmor stod tätt ihop och bredvid dem stod Dirk. Han viftade med mössan åt Johanna när farfar pekade ut henne för honom. Då viftade alla farfars vänner också.
   Borgmästaren steg upp i talarstolen och började tala. Johanna lutade sig ut så långt som möjligt, men hon kunde inte höra vad han sa. Dessutom såg hon på sin far som trängde sig ut ur folkhopen och tecknade åt henne att han tänkte komma upp.
   "Jag ville också se det härifrån", sa han när han äntligen kom. "När man vill se de små ryttarna är det här den bästa platsen i stan."
   Han satte sig bredvid Johanna på fönsterbrädet. Och medan borgmästaren talade utanför, tog han hennes hand och sa : "Vi har haft så lite tid att talas vid. Aldrig en lugn minut för oss själva. Men nu ska jag berätta för dig vad mamma och jag har för planer."
   Och så talade han om att snart — så snart han blev fri från militärtjänsten — skulle han köpa en gård och så skulle de bli lantbrukare.
   "Jag har alltid älskat sjön. Det gör jag ännu, men sjön håller en hemifrån för mycket. Vi har redan gått miste om fyra hela år. Från och med nu ska vi vara tillsammans, och vi ska ofta komma till Holland och hälsa på farfar och farmor och de små ryttarna. Det lovar jag dig."
   "Tror du att jag kan få lära mig spela flöjt i Amerika ?" frågade Johanna. Hon reste sig och visade pappa kapten Brauns flöjt.
   "Det är klart att du kan, min lilla Johanna. Och jag vet att du kommer att lära dig spela flöjt mycket vackert."
   Johanna skakade på huvudet.
   "Inte så vackert som kapten Braun. Han var tysk, men när jag hade hört honom spela flöjt kunde jag inte hata honom fastän jag försökte. Och så hjälpte han oss, och ibland önskar jag att jag fick höra honom spela flöjt igen."
   Pappa räckte tillbaka flöjten och hon höll den i handen. Tillsammans tittade de ner på torget. Klockan var nästan tolv och borgmästaren hade slutat tala.
   En djup tystnad föll över torget. På kyrktornet gled flaggan ner på halv stång.
   I tre minuter innan klockan slog tolv tänkte staden på alla människor som hade dött under ockupationsåren — de unga männen och kvinnorna som hade slagits för sitt lands frihet och som aldrig skulle komma tillbaka, och de gamla och barnen som hade dött av svält under sista krigsvintern.
   Sedan började klockan slå timslagen och flaggan flög i topp.
   Det sved till i Johannas ögon när hon såg på de små portarna. I ena handen höll hon flöjten, med den andra kramade hon hårt sin fars. När klockan slog det sista slaget såg alla upp mot kyrktornet.
   "Nu kommer de", sa pappa till Johanna.
   Och medan klockspelet klingade mot den blå sommarhimlen öppnades de små portarna under kyrktornet, och ut red de små ryttarna. Stolt och vackert som alltid red de ut över en fri stad och dess jublande människor.

Originalets titel: The Little Riders (1963). Illustrerad av Peter Spier. Översatt av Anna Lisa Wärnlöf

   Den amerikanska författarinnan MARGARETHA SHEMIN,
   som har skrivit den här berättelsen, är född i
   Alkmaar, en medeltidsstad i norra Holland.
   Mitt i staden finns ett torn, där det ännu idag
   kommer fram små ryttare när klockan slår,
   precis som i berättelsen om Johanna.
   Under ockupationen i Holland deltog författarinnans
   far i motståndsrörelsen, och många händelser i boken
   bygger på hennes egna upplevelser.
   Även Peter Spier som har ritat bilderna är amerikan med holländskt ursprung.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki