FANDOM



(Variation på ett tema av William James)
Av: Ursula K. LeGuin

   Under klockklang, som fick svalor att lyfta, gjorde sommarfestivalen sitt intåg i Omelas, de ljusa tornens stad, vid havets strand. I hamnen glittrade båtarnas riggar av flaggor. Längs gatorna, mellan hus med röda tak och målade väggar, mellan gamla mossbelupna trädgårdar och under rader av träd, förbi stora parker och offentliga byggnader, rörde sig processioner. En del av dem var strikta: gamla människor i långa stela kappor i malva och grått, allvarliga hantverksmästare, stillsamma, förnöjda kvinnor som bar på småbarn och småpratade medan de gick. På andra gator hade musiken en snabbare rytm, skimrande av gonggongar och tamburiner, och människorna dansade fram, processionen var en dans. Barnen kilade fram och tillbaka under höga rop som steg som svalornas irrflykt över musiken och sången. Alla processionerna ringlade sig fram mot norra delen av staden, där den stora strandängen, som kallades Gröna fälten, var belägen. Många pojkar och flickor var där redan; de gick nakna i den klara luften och hade leriga fötter och vrister och smäckra armar. De höll på att värma upp hästarna inför kapplöpningen. Hästarna bar inga seldon alls utom tyglar utan betsel, och deras manar var flätade med band i silver, guld och grönt. De vidgade näsborrarna och krumbuktade sig och skröt för varandra; de var ytterst upprymda, men hästen är också det enda djur som gör våra ceremonier till sina egna. Långt borta i norr och väster höjde sig bergen i en halvcirkel kring Omelas och den omgivande bukten. Morgonluften var så klar och snön, som fortfarande krönte de Arton Topparna, glödde av vitgyllene eld genom milen av solbelyst luft, under den mörkblå himlen. Vinden räckte precis till för att då och då få vimplarna som märkte ut kapplöpningsbanan att slå och fladdra. I tystnaden som låg över de vidsträckta gröna ängarna kunde man höra hur musiken slingrade sig fram längs stadens gator, ibland längre bort och ibland närmare och hela tiden på väg; en upplivande, vag luftens sötma som då och då darrade, samlade sig och utbrast i mäktig, innerligt glädjefylld klockklang.
   Glädjefylld! Hur berättar man om glädje? Hur beskriver man Omelas' innevånare?
   Trots att de var lyckliga var de nämligen inte enfaldiga. Men vi använder inte glädjens ord så mycket längre. Att le är inte längre modernt. När man står inför en beskrivning som denna har man en tendens att göra vissa antaganden. När man står inför en beskrivning som denna har man en tendens att strax se sig om efter Kungen, som skall sitta på en praktfull hingst, omgiven av ädla riddare, eller kanske i en gyllene bärstol, buren av muskulösa slavar. Men det fanns ingen kung. Svärd använde de inte, och inte heller höll de sig med slavar. De var inte barbarer. Jag känner inte till de regler och lagar, som gällde i deras samhälle, men jag misstänker att de hade ovanligt få sådana. Liksom de klarade sig utan monarki och slaveri, kunde de också undvara fondbörsen, reklam, hemliga polisen och atombomben. Ändå, upprepar jag, var de inte enfaldiga människor, inte blida herdar, ädla vildar eller milda drömmare. De var inte mindre komplicerade än vi. Haken är att vi har en ovana, som uppmuntras av pedanter och ordklyvare — vi betraktar lyckan som någonting ganska fåraktigt. Bara smärtan är intellektuell, bara ondskan är intressant. Detta är konstnärens förräderi: att vägra erkänna ondskans banalitet och smärtans fruktansvärda tristess. Men kan man inte segra kan man alltid byta sida. Svider det, så gör det igen. Men att lovsjunga olyckan är att fördöma glädjen, att välja våldet är att ge upp allt annat. Vi har nästan gett upp; vi kan inte längre beskriva en lycklig människa eller hänge oss åt glädjeyttringar. Hur skall jag kunna berätta för er om folket i Omelas? De var inga naiva och lyckliga barn — fast deras barn var faktiskt lyckliga. De var mogna, intelligenta, lidelsefulla vuxna människor som inte vantrivdes med livet. Under över alla under! men jag önskar jag kunde beskriva det bättre. Jag önskar jag kunde övertyga er. Min berättelse om Omelas låter som en historia om en sagostad, om något som var en gång, för länge sedan och långt härifrån. Kanske vore det bäst om ni föreställde er det som er egen fantasi påbjuder, förutsatt att den är utvecklad nog att klara av en sådan tankeflykt, för jag kan sannerligen inte ge var och en av er vad ni åstundar. Hur skall det till exempel stå till med teknologin? Jag tror inte att det skulle finnas några bilar och helikoptrar på och ovanför gatorna; eftersom folket i Omelas är lyckligt, är detta en logisk slutsats. Lycka baseras på en rättvis särbehandling av ting som är nödvändiga, ting som varken är nödvändiga eller skadliga, och ting som är skadliga. I mittkategorin — den som gäller umbärliga men oskadliga ting, som bekvämlighet, lyx, överflöd etc. — kunde de emellertid mycket väl ha bostadsvärme, tunnelbanor, tvättmaskiner och en mångfald av förunderliga saker vi inte har uppfunnit än, som svävande ljuskällor, icke bränsledriv-na kraftkällor och botemedel mot vanlig förkylning. Eller också kunde de sakna allt det: det spelar ingen roll. Som ni behagar. Själv lutar jag åt uppfattningen att folk som bodde längre upp och ned längs kusten hade tagit sig in till Omelas på mycket snabba små tåg och tvåvånings spårvagnar under dagarna före festivalen, och att järnvägsstationen i Omelas faktiskt är stadens finaste byggnad, fast den är enklare byggd än det praktfulla jordbruksmarknadshuset. Men även om man tar med tågen, fruktar jag att Omelas gör ett sliskigt intryck på somliga av er. Leenden, klockor, parader, hästar, blä. Lägg då till en orgie, för all del. Om det är orgien som saknas, så tveka inte. Ändå skall vi nog undvika templen, från vars portar sköna präster och prästinnor utträder, redan så gott som i extas och redo att idka samlag med vem som än önskar förena sig med blodets dunkla gudom, man eller kvinna, älskare eller främling. Jag hade visserligen tänkt ha med dem först, men egentligen skulle det vara bättre att inte ha några tempel i Omelas — åtminstone inte bemannade tempel. Religion skall det finnas, men inget prästerskap. Visst kan väl de vackra nakna människorna bara vandra omkring och, liksom gudomliga suffléer, tillfredsställa de behövandes hunger och förläna dem köttets lusta. Må de följa med i processionerna. Må tamburiner ljuda över de älskande, må gonggongar förkunna åtråns storhet, och (vilket är av viss betydelse) må frukten av dessa ljuvliga riter bli älskad och omhändertagen av alla och envar. En sak som jag vet att Omelas är helt i avsaknad av är skuldkänslor. Men vad mer finns det där? Först trodde jag att det inte skulle finnas några berusningsmedel, men det är puritanskt. För dem som så önskar, kan den svaga enträgna sötman från drooz fylla staden med vällukt — drooz som först skänker en väldig lätthet och klarhet till ens medvetande och ens lemmar, och sedan, efter några timmar, får en att försjunka i en drömsk dåsighet följd av underbara visioner av universums kärnmysterier och innersta hemligheter. Dessutom förhöjer det de sexuella njutningarna till det otroligas gräns och är inte vanebildande. För att tillfredsställa mer anspråkslösa smakriktningar tror jag det borde finnas öl. Vad mer, vad mer måste finnas i den lyckliga staden? Säkerligen känslan av seger och modets förhärligande. Men låt oss undvika soldaterna, liksom vi undvek prästerna. Den glädje som kommer av en lyckad slakt är inte den rätta sortens glädje; den kan vi undvara; den är lika förfärande som den är banal. En gränslös och högsint förnöjsamhet, en storartad känsla av triumf, som inte är riktad mot någon yttre fiende utan förnimmes i gemenskap med det vackraste och ljusaste i alla människosjälar överallt och med världens sommarprakt: det är detta som får Omelasbornas hjärtan att fröjdas, och segern de firar är livets seger. Egentligen tror jag inte att så många av dem behöver drooz.
   De flesta processionerna har nått Gröna fälten vid det här laget. En underbar matlukt kommer från de röda och blå bespisningstälten. Småbarnens ansikten är älskligt kladdiga; i en mans vänliga grå skägg har ett par smulor från något fett bakverk fastnat. Ynglingarna och flickorna har bestigit sina hästar och börjar samlas runt banans startlinje. En liten fet, skrattande gumma delar ut blommor från en korg, och högväxta unga män bär hennes blommor i sitt blänkande hår. Ett barn i nio eller tioårsåldern sitter ensamt i utkanten av folksamlingen och spelar på en träflöjt. Folk stannar och lyssnar, och de ler, men de talar inte till honom, för han avbryter inte sitt spelande och ser inte på dem, och hans mörka ögon är helt fångna i melodins ljuva, skira magi.
   Han kommer till slutet och sänker långsamt flöjten.
   Som om den lilla enskilda tystnaden vore en signal, ljuder plötsligt en trumpet från paviljongen vid startlinjen: högdraget, sorgset, genomträngande. Hästarna stegrar sig på smäckra ben, och en del av dem svarar med ett gnäggande. De unga ryttarna ser behärskade ut och smeker hästarnas halsar och lugnar dem med viskningar: "Såja, såja, mitt hjärta, min skatt ... " De börjar ställa upp bakom startlinjen. Folkhoparna runt kapplöpningsbanan är som en äng med blommor och gräs i vinden. Sommarfestivalen har börjat. Tror ni på det nu? Godtar ni festivalen, staden och fröjden? Inte? Låt mig då beskriva en sak till.
   I en källare under en av Omelas' ståtliga offentliga byggnader, eller kanske i källaren i ett av de luftiga enskilda hemmen, finns det ett rum. Dess enda dörr är låst, och där finns inget fönster. Lite ljus sipprar in genom sprickorna mellan plankorna — andrahandsljus från ett spindelvävstäckt fönster någonstans mittemot i källaren. I ett hörn av det lilla rummet står ett par svabbar med stela, ihopklumpade huvuden bredvid en rostig hink. Golvet består av jord, som är lite fuktig att ta i, så som källarjord vanligen är. Rummet är ungefär tre steg långt och två steg brett: ett vanligt simpelt städskåp eller oanvänt verktygsrum. Det sitter ett barn i rummet. Det kan vara en pojke eller en flicka. Det ser ut att vara i sexårsåldern men är faktiskt nästan tio. Det är svagsint. Möjligen är det fött efterblivet, eller kanske har det blivit imbecillt av rädsla, undernäring och vanskötsel. Det petar i näsan och trevar då och då slappt på tårna eller könsorganen, där det sitter hopkrupet i hörnet längst borta från hinken och de två svabbarna. Svabbarna skrämmer det. Det tycker att de är hemska. Det blundar, men det vet att svabbarna fortfarande står där; och dörren är låst; och ingen kommer dit. Dörren är alltid låst, och ingen kommer någonsin dit, utom ibland — barnet förstår sig inte på tid och hur lång stund som förflyter mellan händelser — ibland, när dörren skramlar förskräckligt och öppnas, och en eller flera personer står där. Kanske kommer en av dem in och sparkar barnet för att få det att resa sig upp. De andra närmar sig aldrig utan kikar in på det med skrämda, äcklade ögon. Matskålen och vattenmuggen blir skyndsamt fyllda, dörren låses och ögonen försvinner. Människorna vid dörren säger aldrig någonting, men barnet, som inte alltid har vistats i verktygsrummet och har minnen av solsken och sin mors röst, talar ibland. "Jag ska vara snäll," säger det. "Släpp ut mig. Jag ska vara snäll!" De svarar aldrig. Barnet brukade skrika på hjälp på natten och gråta en hel del, men nu ger det bara ifrån sig ett slags kvidande, "ä—hää, ä—hää," och talar mer och mer sällan. Det är så magert att det inte har några vader, och magen står ut; det lever på en halv skål majsgröt och flott om dagen. Det är naket. Dess skinkor och lår består av inflammerade sår, eftersom det hela tiden sitter i sin egen avföring.
   De vet att det finns, alla människorna, alla invånarna i Omelas. En del av dem har gått dit och tittat på det, andra nöjer sig enbart med att veta att det finns där. Allesammans vet att det av nödvändighet måste finnas. En del av dem förstår varför och en del inte, men alla förstår att deras lycka, stadens skönhet, ömheten mellan dem och deras vänner, barnens hälsa, vetenskapsmännens klokhet, hantverkarnas skicklighet, till och med skördarnas överflöd och det vänliga väder deras himmel skänker dem är helt avhängiga av det vederstyggliga elände barnet får utstå.
   Detta förklaras vanligen för barnen när de är mellan åtta och tolv år, närhelst de verkar kunna förstå; och de flesta av dem som kommer och ser på barnet är ungdomar, trots att det inte är ovanligt att vuxna kommer dit eller kommer tillbaka dit för att se på barnet. Oavsett hur noga saken har förklarats för dessa unga åskådare, blir de alltid chockerade och äcklade av vad de ser. De känner avsmak, en känsla som de trott sig stå över. De erfar ilska, vrede, maktlöshet, trots alla förklaringarna. Men det finns ingenting de kan göra. Om barnet finge komma ifrån sin vedervärdiga håla och upp i solskenet, om man tvättade det och matade det och tröstade det, så skulle det visst vara nog så bra; men om så skedde, skulle Omelas' rikedom och skönhet och sällhet förblekna och förstöras på samma dag och samma timme som det hände. Så är det bestämt. Att byta ut all godhet och allt behag som fyller varje liv i Omelas mot denna enda lilla förbättring: att förslösa tusentals människors lycka för att en enda skulle bli lycklig, det vore ju verkligen att låta skulden göra intrång i staden.
   Bestämmelserna är hårda och obestridliga; inte ett vänligt ord får ödslas på barnet.
   Ofta gråter ungdomarna eller är fulla av en vrede som inte finner utlopp i tårar, då de går hem efter att ha sett barnet och stått ansikte mot ansikte med denna hemska motsägelse. De kan grubbla över det i veckotal, i åratal. Men med tiden börjar de förstå, att även om barnet kunde få bli utsläppt, skulle det inte få ut så mycket av friheten — lite vaga lustupplevelser av värme och mat, utan tvivel, men inte mycket mer. Det är alltför förnedrat och enfaldigt för att kunna känna verklig lycka. Det har varit fyllt av fruktan alltför länge för att någonsin kunna känna sig tryggt. Dess beteende är så primitivt att vänlig omsorg inte skulle ha någon inverkan på det. Efter alla dessa år skulle det i själva verket känna sig olyckligt utan de skyddande väggarna och utan mörker framför ögonen och utan avföring att sitta i. De tårar de fällt vid tanken på den bittra orättvisan torkar då de börjar inse verklighetens förfärliga rättvisa och godta den. Deras lycka är inte fadd och oansvarig. De vet att de, liksom barnet, inte är fria. De vet hur det är att känna medlidande. Det är barnets existens och deras vetskap om dess existens som möjliggör deras förfinade arkitektur, deras precisa musik, deras inträngande vetenskap. Det är på grund av att barnet finns som de är så snälla mot barn. De vet, att om inte det olyckligt lottade fanns där och satt och snörvlade i mörkret, skulle inte den andre, han som spelade flöjt, kunna åstadkomma någon glädjeklingande musik medan de unga ryttarna ställer upp i all sin skönhet inför kapplöpningen i solskenet under den första sommarmorgonen.
   Tror du på dem nu, då? Är de inte mer troliga nu? Men en sak återstår att berätta, och den är helt otrolig.
   Det händer att någon av de unga flickorna eller pojkarna som går och ser på barnet inte vänder hemåt i tårar eller vrede — att någon av dem faktiskt inte går hem alls. Ibland händer det också att en mycket äldre man eller kvinna försjunker i tystnad under en eller två dagar och sedan går hemifrån. Dessa människor går ut på gatan, och går ensamma längs gatan. De går vidare och går rätt ut ur staden Omelas, genom de vackra grindarna. De går vidare genom Omelas' uppodlade bygder. Var och en av dem går ensam, ynglingar som flickor, män som kvinnor. Mörkret faller; vandraren måste gå längs bygator, mellan husens upplysta gula fönster och vidare ut i mörkret över fälten. Var och en av dem går ensam västerut eller norrut, mot bergen. De går vidare. De lämnar Omelas och går rätt in i mörkret och kommer inte tillbaka. Deras färdmål är en plats som till och med är svårare för de flesta av oss att föreställa oss än den lyckliga staden. Jag kan inte alls beskriva den. Möjligen existerar den inte. Men de tycks veta vart de är på väg, de som lämnar Omelas.

Originalets titel "The Ones Who Walk Away from Omelas " publicerad 1974, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman.
Novellen vann Hugopriset och nominerades dessutom till Locuspriset.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki