Fandom

Svenskanoveller Wiki

De två flaskorna Num-numo

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Numnumo 1.png


Av Lord Dunsany

SMITHERS är mitt namn. Jag är vad man kallar en enkel affärsman i en mindre affärsbransch. jag reser för Num-numo, en bordssås för kött och hors-d'æuvres, den världsberömda bordssåsen, borde jag kanske sägs. Den är verkligen riktigt fin, inga farliga syror i den, och den skadar inte hjärtat, så den är ganska lätt att göra reklam för. Jag skulle inte ha fått jobbet, om det inte varit så. Men en dag hoppas jag få något, som är svårare att sälja, eftersom saker naturligtvis betalar sig bättre, ju svårare de är att göra reklam för. För närvarande kan jag nätt och jämnt klara mig, och det blir ingenting alls över, men så bor jag också i en mycket dyr våning. Det gick till på det här sättet, och det var så min historia började, och det är inte den sortens historia man skulle vänta sig av en enkel man som jag. Det finns i alla fall ingen annan, som kan berätta den. De, som känner till något om saken utom jag, vill allihop tysta ner den,
   Nåväl, när jag först fick mitt jobb letade jag efter ett rum i London att bo i. Det måste vara i London och centralt, och jag gick till ett kvarter med hus, som såg mycket dystra ut, och träffade mannen, som skötte dem och talade om för honom vad jag ville ha. Våningar kallades de. Bara ett sovrum och en sorts skåp. Ja, han höll just på och visade omkring en herre, en fin herre, och därför brydde han sig inte mycket om mig, jag menar mannen, som stod för alla de där våningarna. Så jag följde bara med ett tag och såg på alla sorters rum och väntade, tills han skulle visa mig något som passade för mig. Vi kom till en mycket trevlig våning, sovrum och badrum och ett litet rum, som de kallade för hall. Det var på det viset jag blev bekant med Linley, mannen, som blev visad omkring.
   —Lite dyrt, sa han.


Numnumo 2.png


   Men mannen, som skötte våningarna, vände sig mot fönstret och petade sig i tänderna. Det är lustigt, hur mycket man kan få sagt med en så enkel sak. Vad han ville få fram var, att han hade hundratals våningar som den där och att det fanns tusentals människor, som tittade på dem, och att han inte brydde sig om vilka som fick vilka, eller om de allihop fortsatte att se sig om. Det märktes tydligt nog, vad honom anbelangar. Och ändå sa han aldrig ett ord, tittade bara ut genom fönstret och petade sig i tänderna. Men då vågade jag mig på att tilltala den där Linley och jag sa:
   —Hur skulle det vara, sir, om jag betalade hälften och delade den med er? Jag skulle inte vara till något besvär, jag är ute hela dagen, och jag skulle faktiskt in- te vara mer i vägen för er än en katt.
   Ni blir kanske förvånad över att jag gjorde det. Och ni blir kanske ännu mer förvånad över att han gick med på det. Ni skulle åtminstone bli det, om ni kände mig, bara en enkel man i en mindre affärsbransch. Men jag kunde i alla fall genast se, att han brydde sig mer om mig än om karlen vid fönstret.
   —Men det finns bara ett sovrum, sa han.
   —Jag kunde lätt bädda åt mig i det lilla rummet där, sa jag.
   —Hallen, sa karlen och såg sig om borta vid fönstret utan att ta ut tandpetaren,
   —Och jag kunde ta undan bädden och ha den i skåpet, när ni så vill, sa jag.
   Han såg fundersam ut, och den andre mannen tittade ut över London, men till slut gick han med på det, kan ni tänka er.
   —En vän till er? sa mannen med våningen.
   —Ja, sa Mr Linley.
   Det var verkligen mycket hyggligt av honom.
   Jag skall tala om för er, varför jag gjorde det. Om jag hade råd till det? Naturligtvis inte. Men jag hörde honom berätta för karlen med våningen, att han just hade kommit ner från Oxford och ville bo några månader' i London. Det framgick, att han bara ville ha det bra och göra ingenting ett tag, medan han tänkte över situationen och sökte sig ett arbete, eller kanske bara så länge han hade råd till det. Hör nu, sa jag till mig själv, vad är de där Oxfordmaneren värda i affärslivet, särskilt i en bransch som min? Jo, praktiskt taget allt. Om jag bara snappar upp en bråkdel från den där Mr Linley, skulle jag kunna fördubbla min omsättning, och det skulle snart betyda, att jag fick något mycket svårare att sälja med kanske tredubbla provisionen. Värd sitt pris hela tiden. Å andra sidan kan man få en smula bildning att räcka dubbelt så långt, om man är sparsam med den. Jag menar, att man behöver inte citera hela Inferno för att visa, att man har läst Milton. En halv rad kan göra susen.
   Nå, men det var ju angående den där historien jag måste berätta. Men .ni skulle kanske inte tro, att en enkel man som jag kunde få er att rysa. Ja, jag glömde snart det där om Oxfordmaneren, när vi slog oss ner i våningen. Jag glömde dem i pur förvåning över själva mannen. Han hade tankeförmåga, smidig som en akrobat och snabb som en fågel. Den behövde ingen bildning. Man tänkte inte på om har var bildad eller inte. Idéer dök för jämnan upp inom honom, saker, som en annan aldrig skulle ha kommit att tänka på. Men. inte bara det, utan om man satt och tänkte på något, så brukade han liksom förutse det. Om och om igen märkte jag, att han visste precis, vad jag ämnade säga. Det var inte tankeläsning utan vad man kallar intuition.
   Jag brukade försöka lära mig lite schack bara för att få Num-numo ur tankarna på kvällarna, när jag var färdig för dagen. Men problem har jag aldrig kunnat lösa. Han kunde i alla fall komma fram och titta på mitt problem och säga:
   —Ni flyttar antagligen den där pjäsen först, och jag sa:
   —Men vart då? Och han svarade:
   —Å, till en av de där tre rutorna. Och jag sa:
   —Men den blir tagen på allihop, och så var pjäsen en drottning -hela tiden, tänk på det. Och han sa:
   —Ja, det tjänar ingenting till där. Det är antagligen meningen, att ni ska förlora den.
   Och, vet ni, han brukade ha rätt.
   Ni förstår, att han hade räknat ut, vad en annan hade tänkt.
   Det var vad han hade gjort.
   Ja så en dag hände det där hemska mordet i Unge. Jag vet inte, om ni kommer ihåg det. Men Seeger hade rest för att bo tillsammans med en flicka i en sommarstuga på North Downs, och det var det första vi hörde om honom. Flickan hade 200 pund, och han fick varenda penny, och hon försvann spårlöst. Och Scotland Yard kunde inte finna henne.
   Men nu hade jag händelsevis hört, att Seeger hade köpt två flaskor Num-numo. Otherthorpe-polisen hade tagit reda på allting om honom, utom vad han hade gjort av flickan, och det tilldrog sig naturligtvis min uppmärksamhet, annars skulle jag aldrig ha tänkt på saken igen eller sagt ett ord om den till Linley.
   Num-numo var alltid i mina tankar, eftersom jag tillbragte varenda dag med att sälja den, och det hindrade mig från att glömma den andra saken. Och så en dag sa jag till Linley:
   —Jo, jag undrar, ni, som är så fin på att lösa schackproblem och när jag tänker på det ena och det andra, varför försöker ni er inte på det där ortherthorpemysteriet. Det är ett problem lika bra som schack, sa jag.
   —Det finns inte så mycket mysterium i tio mord som i ett parti schack, svarade han.
   —Scotland Yard har spruckit på det, sa jag.
   —Har de? frågade han.
   —Totalt, sa jag.
   —Det var skräp, sa han. Och nästan strax efteråt sa han: Vad finns det för fakta? Vi satt båda två vid kvällsmaten, och jag berättade fakta för honom, så som jag hade dem direkt ur tidningarna. Hon var en vacker blondin, hon var liten till växten, hon hette Nancy Elth, hon hade 200 pund, de bodde i stugan i fem dagar. Därefter stannade han i fjorton dagar till, men ingen såg henne någonsin mer i livet. Seeger sa, att hon hade rest till Sydamerika, men sen sa han, att han aldrig hade sagt Sydamerika utan Sydafrika. Ingenting av hennes pengar fanns kvar i banken, där hon hade haft dem, och det framgick, att Seeger hade kommit över åtminstone 150 pund precis vid den tiden. Sedan visade det sig, att Seeger var vegetarian och fick all sin mat från grönsakshandlaren och det gjorde att konstapeln i Unge blev misstänksam på honom, för en vegetarian var något nytt för polisen. Han höll ögonen på Seeger efter det, och det var bra, för det fanns ingenting, som Scotland Yard frågade om, som han inte kunde tala om för dem om honom, med undantag för den enda saken naturligtvis. Och han underrättade polisen i Otherthorpe fem eller sex mil bort, och de kom och hjälpte till de också.


Numnumo 3.png


   De kunde t. ex. tala om att han aldrig någonsin gick utanför stugan eller den lilla trädgården, från det hon försvann. Ju mer de vaktade honom, förstår ni, ju misstänksammare blev de, som man vanligen blir, när man bevakar någon, så att mycket snart gav de akt på varenda rörelse han gjorde. Men om det inte hade varit för att han var vegetarian, hade de aldrig börjat misstänka honom, och då hade det aldrig kommit fram tillräckligt med bevis ens för Linley. Inte för att de listade -ut mycket om honom utom de där 150 punden, som kom in ingenstans ifrån, och det var Scotland Yard, som upptäckte det, inte Otherthorpe-polisen.
   Nej, vad poliskonstapeln i Unge tog reda på var det där med lärkträden, och det gick Scotland Yard ;bet på helt och hållet och Linley nästan ända till slutet, och naturligtvis var det för svårt för mig. Det fanns tio lärkträd på trädgårdsbiten, och Seeger 'hade gjort ett slags överenskommelse med värden, ja, det hade han gjort, innan han tog stugan, som innebar att han kunde göra vad han ville med lärkträden. Och ungefär från det ögonblicket, då lilla Nancy Elth måste ha dött, högg han ner vartenda ett av dem. Tre gånger om dagen i nära en vecka tog han itu med det, och när de var fällda allihop, högg han dem i stockar som inte var mer än två fot långa och lade dem allesammans i prydliga travar. Man har aldrig sett ett sådant arbete. Och varför? För att liksom förklara varför han hade en yxa var en teori. Men det verkade långsökt. Det tog honom fjorton dagar och hårt arbete varenda dag: Och han kunde ha dödat ett litet kräk som Nancy Elth utan någon yxa och styckat henne också. En annan teori var, att han behövde ved för att göra av med kroppen. Men han använde den aldrig. Han lät alltihop bli liggande i de där prydliga travarna. Det tog riktigt loven av allihop.
   Ja, det var dessa fakta som jag berättade för Linley. Javisst, han köpte en stor slaktarkniv också. Lustigt, det gör de allihop. Och ändå är det inte så lustigt, när allt kommer omkring. Om man måste skära itu en kvinna, så måste man skära itu henne, och det kan man inte göra utan kniv. Sen fanns det några negativa fakta. Han hade inte bränt henne. Bara haft eld i den lilla ugnen då och då, och bara använt den till matlagning. Det listade de ut riktigt finurligt, ja minsann, det gjorde de, Ungepolisen och karlarna från Otherthorpe som hjälpte honom. Det fanns några små trädbevuxna ställen runtomkring där, lundar kallar de dem i den delen av landet, ja, det gör lantborna, och de kunde lätt nog och utan att någon märkte det klättra upp i ett träd och snusa ett tag på röken, åt vilket håll den än blåste. Det gjorde de då och då, och det kom aldrig någon lukt av bränt kött, bara av vanlig matlagning. Det var riktigt knepigt av Otherthorpe-polisen, fastän det bidrog naturligtvis inte till att hänga Seeger. Sen kom Scotland Yard dit längre fram och fick tag i en annan omständighet, som var negativ den med, men som fortfarande begränsade undersökningen, och det var, att varken kalkgrunden under stugan eller i den lilla trädgården hade blivit rörd. Och han hade aldrig varit där utanför, sen Nancy försvann. Ja visst, han hade en stor fil också förutom kniven. Men det fanns inga spår av några krossade ben på filen eller av något blod på kniven. Han hade tvättat dem förstås. Jag berättade alltihop för Linley.
   Nu måste jag varna er, innan jag fortsätter. Jag är en enkel man, och ni väntar antagligen inte att få. höra något fasansfullt av mig. Men jag måste varsko er, att den här mannen var en mördare eller att i alla händelser någon var det. Kvinnan hade blivit undanröjd, en söt och näpen liten flicka till på köpet, och mannen, som hade gjort det, ryggade inte absolut tvunget tillbaka för saker, som man hade kunnat tro, att han skulle ha hejdat sig inför. Med mage i sig att göra en sådan sak, och med skuggan av repet, som drev honom vidare, så kan man inte säga, vad han skulle sluta med. Mord kan ibland tyckas vara trevliga saker för en dam att sitta och läsa om alldeles ensam framför brasan. Men mord är inte något trevligt, och när en mördare är desperat och försöker sopa igen spåren efter sig, är han inte riktigt lika trevlig, som han var förut. Jag vill be er ha det klart för er.
   Ja, nu har jag varnat er.
   Så säger jag till Linley:
   —Och vad får ni ut av det här?
   —Avloppet? sa Linley.
   —Nej, säger jag, det har ni fel i. Scotland Yard har undersökt det. Och polisen i Otherthorpe före dem. Dom har undersökt avloppet, sådant det nu är, en liten historia, som rinner ut i en kloakgrop bakom trädgården. Och ingenting har kommit ner där, som inte borde ha gjort det, menar jag.
   Han hade ett par, tre uppslag, men Scotland Yard hade förekommit honom på varenda punkt. Det är just knuten i min historia, om ni ursäktar uttrycket. Man vill, att en karl, som ger sig på att vara detektiv, ska ta sitt förstoringsglas och bege sig ,till platsen. Framför allt bege sig till platsen. Och sen mäta fotavtrycken och få tag i spåren och finna kniven, som polisen har förbisett. Men Linley kom aldrig i närheten av platsen ens, och han hade inget förstoringsglas, inte som jag såg i alla fall, och. Scotland Yard förekom honom hela tiden.
   De hade faktiskt fler spår än någon kunde få något ut av. Varenda sorts spår, som visade, att han hade mördat den stackars lilla- flickan. Varenda sorts spår, som visade, att han inte hade gjort av med kroppen. Och ändå fanns inte kroppen där. Den fanns inte i Sydamerika eller med någon större sannolikhet i Sydafrika heller. Och hela tiden, betänk det, låg den kolossala massan huggen lärkträdsved där, ett spår, som var mitt för näsan för varenda en och inte ledde någonstans. Nej, vi tycktes inte ha bruk för mer spår, och Linley kom aldrig i närheten av platsen. Svårigheten var att reda ut de spår vi redan hade. Jag var alldeles mystifierad, och det var Scotland Yard också, och Linley tycktes inte komma någon vart. Och hela tiden hängde mysteriet på mig. Jag menar, att om det inte varit för det lilla som jag lyckades komma ihåg, och om det inte hade varit för det enda ord som jag av en händelse sa till Linley, så skulle det här mysteriet gått samma väg som alla andra mysterier; som människor inte har kunnat förklara, och blivit ett mörker, en liten nattsvart fläck i historien.
   Nå, saken var den, att Linley inte intresserade sig mycket för det i början, men jag var så absolut säker på att han kunde klara upp det, så jag släppte honom inte.
   —Ni kan lösa schackproblem, sa jag. Det är tio gånger så svårt, sa han och höll på sin mening.
   —Varför löser ni inte det här då? sa jag.
   Res dit då och utforska skådeplatsen för min räkning, sa Linley. Det var hans sätt att uttrycka sig. Vi hade varit tillsammans i fjorton dagar, så jag kände till det vid det laget. Han menade: Res till stugan i Unge. Jag vet, att ni tänker fråga, varför han inte reste dit själv, men den enkla sanningen är den, att om han hade flängt omkring på landet, så hade han aldrig ägnat sig åt tänkandet. Nu däremot när han satt där i sin stol vid brasan, var det ingen gräns för det område han kunde utforska, om ni förstår, hur jag menar. Så jag for dit med tåget dagen därpå och steg av vid Unge station. Och där höjde sig North Downs rakt framför mig.
   —Är det åt det där hållet? frågade jag bäraren.
   —Alldeles riktigt, sa han. Uppåt där längs den smala vägen. Och kom ihåg, att ni tar av till vänster, när ni kommer till den gamla idegranen, ett mycket stort träd, ni kan inte ta fel på det, och sen.:. Och han visade mig vägen, så att jag inte kunde gå fel. Jag kom underfund med att de var sådana allihop, mycket snälla och hjälpsamma. Ni förstår, att detta var äntligen Unge's chans. Alla hade hört talas om Unge nu. Man kunde ha fått ett brev dit utan att sätta ut grevskapet eller poststationen. Det här var Unge's tillfälle. Jag skulle tro, att om någon försökte hitta till Unge nu... Nåja, de smidde i alla, händelser, medan järnet var varmt.
   Ja, där var backen, den gick uppför i solskenet, steg uppåt som en sång. Ni bryr er kanske inte om att höra talas om våren och alla maj-färgerna, som lade sig över allting senare på dagen, och alla de där fåglarna, men jag tänkte : Ett sådant trevligt ställe att ta en flicka till. Och sen när jag tänkte på att han hade mördat henne där, ja, jag är bara en enkel man som sagt var, men när jag tänkte på henne på den där backen med alla fåglarna sjungande runt omkring, då sa jag till mig själv: Skulle det inte vara underligt, om det när allt kommer omkring hände sig, att det blev jag, som fick den där karlen hängd, om det nu var han, som mördade henne?
   Så hittade jag snart vägen upp till stugan och började snoka omkring och tittade över häcken in i trädgården. Och jag fann inte mycket, och jag hittade ingenting alls, som inte polisen hade funnit allaredan. Men där låg de där lärkvedstravarna mitt för näsan på mig och såg mycket besynnerliga ut.
   Jag funderade en hel del, medan jag lutade mig mot häcken och andades in majluften och kikade på lärkvedsstockarna och den nätta lilla trädgården på andra sidan. Jag tänkte på massor av teorier, tills jag kom på den bästa idén av allihop, och det var den, att om jag överlät funderandet åt Linley med hans Oxford- och Cambridgebildning och bara meddelade honom fakta, som han sagt åt mig, så skulle jag göra mer nytta på mitt vis, än om jag försökte tänka ut en massa själv. Jag glömde säga, att jag hade varit hos Scotland Yard på morgonen. Ja, det är ju inte mycket att berätta. Vad de frågade mig var, vad jag önskade. Och eftersom jag inte precis hade något svar till hands, så fickjag inte reda på så värst mycket genom dem.
   Men det var på ett helt annat sätt i Unge. Alla var ytterst tillmötesgående. De hade ju sitt tillfälle nu, som sagt var. Polisen lät mig stiga in, bara jag inte rörde någonting, och han erbjöd mig att få en titt på trädgården inifrån. Och jag såg stubbarna efter de tio lärkträden, och jag gav akt på en sak, som Linley sa var mycket uppmärksamt av mig, inte för att det visade sig bli till någon nytta, men jag gjorde i alla fall mitt bästa. Jag märkte, att alla stubbarna hade blivit avhuggna lite si och så, och därav drog jag den slutsatsen, att mannen, som hade gjort det, inte begripit sig mycket på trädfällning. Poliskonstapeln sa, att det var en slutledning. Och sen sa jag, att yxan var slö, när han använde den, och det kom visst polisen att fundera, fast den gången sa han faktiskt inte, att jag hade rätt.
   Talade jagom för er, att Seger aldrig gick ut, ända från det Nancy försvann, utom i den lilla trädgården för att hugga ved? Det tror jag, att jag gjorde. Ja, det var alldeles sant. De bevakade honom natt och dag, den ene eller den andre av dem, och polisen i Unge berättade det själv för mig. Det begränsade saker och ting en hel del. Det enda jag inte tyckte om angående det var, att Linley borde ha tagit reda på allt, det där i stället för vanliga poliser, och jag kände, att han kunde ha gjort det också. Det borde ha varit något romantiskt i en dylik historia. Men de hade aldrig klarat det, om det inte hade blivit utspritt, att karlen var vegetarian och bara handlade i grönsaksaffären. Så säkert som aldrig det satte inte slaktaren i gång med det av ren avundsjuka. Det är besynnerligt, vad småsaker kan fälla en man. Bäst att hålla sig till det rätta, det är mitt motto. Men jag kommer kanske bort från min historia. Jag skulle vilja göra det för alltid. Glömma, att den någonsin har hänt, men det kan jag inte.
   Ja, jag samlade ihop alla slags upplysningar, spår antar jag, att jag borde kalla dem i ett sådant här fall, fastän inga av dem tycktes leda någonstans. Jag tog t. ex. reda på allt vad han någonsin hade köpt i byn. Jag skulle till och med kunna tala om för er, vilken sorts salt han köpte, helt vanligt utan något fosfat, som de ibland lägger i för att göra det fint. Och så fick han is från fiskaffären och grönsaker, som jag sa, från grönsakshandlaren, Mer-gin och söner. Och jag pratade ett slag om det med poliskonstapeln. Slugger, sa han, att han hette. Jag undrar, varför han inte hade gått in och undersökt platsen, så snart flickan saknades.
   —Men det kan man inte göra, sa han. Och dessutom misstänkte vi ingenting genast, inte angående flickan vill säga. Vi bara anade, att det var något galet med honom, eftersom han var vegetarian. Han stannade kvar i drygt fjorton dagar, efter det sista skymten hade setts av henne. Och sen for vi in som ett skott. Ingen hade ju gjort förfrågningar om henne, förstår ni, och ingen arresteringsorder hade utfärdats.
   —Och vad hittade ni, frågade jag Slugger, när ni kom in?
   —Bara en stor fil, sa han, och kniven och yxan, som han måste ha haft att stycka henne med.
   —Men han hade yxan att hugga ner träden med, sa jag.
   —Ja visst, sa han rätt motsträvigt.
   —Och varför högg han ner dom? frågade jag.
   —Ja, mina överordnade har naturligtvis sina teorier om det, sa han, som de inte kan tala om, för varenda en. Det var dom där stockarna, som de gick bet på.
   —Men skar han verkligen itu henne alls? frågade jag.
   —Nå han sa i alla fall, att hon var på väg till Sydamerika, svarade han, vilket verkligen var mycket rättvist av honom.


Numnumo 4.png


   —Jag minns inte nu mycket mer av det han talade om för mig. Seeger lämnade allt porslinet diskat och mycket snyggt efter sig, sa han. Nå, jag underrättade Linley om allt det här; reste hem med tåget, som gick just vid solnedgången. Jag skulle ha lust att berätta för er om den sena vårkvällen, så stilla över den där hemska stugan, men ni vill väl höra om mordet. Ja, jag berättade alltihop för Linley, fastän mycket av det inte tycktes mig vara värt att berätta. Det besvärliga var, att i samma ögonblick jag började utelämna något, visste han det och hade mig att ta med det.
   —Man kan inte säga, vad som kan vara väsentligt, kunde han säga. — En tändsticka, bortsopad av en husjungfru, skulle kunna få en man hängd. Allt det där är nog mycket bra, men var konsekvent, även om ni är uppfostrad i Eton eller Harrow! Så fort jag nämnde Numnumo, vilket när allt kommer omkring var början till hela historien, eftersom han inte skulle ha hört talas om det, om inte jag hade varit, och om inte jag hade märkt, att Seeger hade köpt två flaskor av det, ja, då sa han, att sådana saker var betydelselösa, och att vi borde hålla; oss till de huvudsakliga problemen. Jag pratade naturligtvis en hel del om Num-numo, därför att bara den där dagen hade jag sålt nära femtio flaskor därav i Unge. Ett mord piggar bestämt upp humöret på folk, och Seegers två flaskor gav mig ett tillfälle, som bara en dåre kunde ha miss- lyckats med att göra någonting av. Men naturligtvis var allt det där inte av något intresse alls för Linley.

   Man kan inte läsa en människas tankar, och man kan inte se in i hennes själ, så att de mest spännande saker kan aldrig bli berättade. Men vad jag tror hände med Linley; medan jag talade med honom före kvällsmaten och under hela tiden vi åt, och medan vi satt och rökte efteråt framför vår brasa, var, att hans tankar hejdades av en barriär, som de inte kunde komma över. Och den barriären bestod inte så mycket i svårigheten att finna sätt och utvägar, på vilka Seeger kunde ha skaffat undan kroppen, utan i omöjligheten att få reda på, varför han högg de där massorna ved varenda dag och betalade, efter vad -jag just hade fått veta, 25 pund till sin värd för att få lov att göra det. Det var det, som Linley gick bet på. Vad sätten beträffar, varpå Seeger kunde ha gömt kroppen, så tyckte jag, att varenda utväg var tilltäppt av polisen. Om man sa, att han grävde ner den, så sa de, att grunden var orörd, och om man sa, att han bar bort den, så sa de, att han aldrig lämnade platsen, och om man sa, att han brände upp den, sa de, att ingen lukt av någonting bränt någonsin märktes, när röken gick lågt, och när den inte gjorde det, klättrade de upp i träna efter den. Jag hade kommit att bli riktigt förtjust i Linley, och det behövdes ju ingen bildning för att förstå, att det var något stort med en tankeförmåga som hans, och jag trodde, att han kunde ha klarat det. När jag såg, hur polisen grep sig an med det före honom så där, och att det inte fanns något sätt för honom som jag kunde se, att ta itu med det efteråt, så blev jag riktigt ledsen.
   —Kom det någon alls till huset? frågade han ett par gånger. Tog någon bort något därifrån?
   Men vi kunde inte förklara det på det sättet. Sen kom jag kanske med något förslag, som inte var så bra, eller kanhända började jag tala om Num-numo igen, för han avbröt mig skarpt.
   —Men vad skulle ni ha gjort, Smithers? sa han. Vad skulle ni ha gjort själv?
   —Om jag hade mördat den stackars Nancy Elth? frågade jag.
   —Ja, sa han.
   —Jag kan inte ens tänka mig att göra en sådan sak, sa jag till honom. Han suckade åt det, som om det var ett fel hos mig.
   —Jag antar, att jag aldrig skulle kunna bli detektiv, sa jag. Men han bara skakade på huvudet.
   Sen såg han grubblande in i elden nästan en hel timme, tycktes det. Och sen skakade han på huvudet igen. Därefter gick vi och lade oss bägge två.

   Jag skall komma ihåg den följande- dagen i hela mitt liv. Jag höll på till kvällen som vanligt och sålde Num-numo, och vi satte oss ner till kvällsvarden omkring klockan nio. Man kunde inte laga mat i de där våningarna, så vi åt naturligtvis någonting kallt. Och 'Linley började med en sallad. Jag kan se den för mig ännu, vartenda dugg av den. Jag var fortfarande Iite upptagen av vad jag hade uträttat i Unge, hur jag hade sålt Num-numo. Jag visste, att bara en dåre hade kunnat misslyckas med att sälja det där, men jag hade i alla fall gjort det. Och bortåt femtio flaskor, fyrtioåtta stycken noga taget, är verkligen någonting i en liten by, hur förhållandena än är. Så jag talade en hel del om det. Men sen gick det plötsligt upp för mig, att Num-numo inte betydde något för Linley, och så hejdade jag mig med ett ryck. Det var verkligen mycket vänligt av honom, kan ni tänka er, vad han gjorde? Han måste genast ha förstått, varför jag slutade prata, för han räckte bara ut handen och sa: Vill ni vara snäll att ge mig lite av er Num-numo till min sallad?
   Jag blev så tagen, att jag närapå gav honom den. Men naturligtvis använder man inte Num-numo till sallad. Bara till kötträtter och hors-d'æuvres. Det står på flaskan. Så jag sa till honom : Endast kötträtter och hors-dæuvres. Inte för att jag vet, vad hors-dæuvres är för någonting. Jag har aldrig ätit några.
   Jag har aldrig någonsin sett en människas ansikte bli så där förut.
   Han tycktes orörlig en hel minut. Och ingenting märktes på honom utom det där uttrycket. Som om han hade sett ett spöke, är man frestad att säga. Men inte riktigt så heller. Jag skall säga er, hur han såg ut. Som en människa som har sett någonting, som ingen någonsin sett förut, något, som hon inte hade trott kunde existera.
   Och sen sa han med en röst, som var alldeles förändrad, lägre och mildare och tystare, tycktes det : Passar inte till grönsaker, va?
   —Inte ett dugg, sa jag.
   Och sen gav han till ett slags stönande. Jag hade inte trott, att han kunde känna det så där. Naturligtvis förstod jag inte, vad alltihop rörde sig om, men vad det än var. så trodde jag, att allt sådant blivit taget ur honom i Eton och Harrow, en bildad man som han var. Det syntes inga tårar i ögonen på honom, men han kände något fasansfullt.
   Och sen började han tala med långa mellanrum mellan orden och sa:. Man kunde kanske ta fel en gång och använda Num-numo till grönsaker.
   —Inte två gånger, sa jag. Vad kunde jag säga annat?
   Och han upprepade det efter mig, ,som om jag hade talat om världens undergång, och lade ett fruktansvärt eftertryck på mina ord, tills de tycktes få en vidrig och fasansfull innebörd.
   Sen blev han alldeles tyst.
   —Vad är det? frågade jag.
   Smithers, sa han.
   —ja, sa jag.
   —Smithers, sa han.
   Och jag sa: - Ja?
   —Hör nu, Smithers, sa han. Ni måste ringa till specerihandlaren i Unge och ta reda på det här av honom.
   Ja? sa jag.
   Om Seeger köpte de där två flaskorna på samma gång, vilket jag antar, att han gjorde, eller med några dagars mellanrum. Det kunde han inte ha gjort.
   Jag väntade för att se, om det skulle komma något mer, och sen sprang jag ut och- uträttade, vad jag hade blivit tillsagd. Det tog mig en stund, därför att det var efter klockan nio, och då gick det bara med hjälp av polisen. Med omkring sex dagars mellanrum, sa de, och det kom jag tillbaka och berättade för Linley. Han tittade så förhoppningsfullt på mig, när jag kom in, men jag såg på hans ögon, att det var galet svar.
   Man kan inte ta sig något så när utan att bli illamående, och när han inte talade, sa jag:
   —Vad. ni behöver är en rejäl konjak och gå tidigt till sängs.
   Men han sa:
   —Nej, jag ,måste träffa någon från Scotland Yard. Ring till dem och säg att de kommer hit genast.
   Men jag sa :
   Jag kan inte få en kommissarie från Scotland Yard att besöka oss så här dags.
   Ögonen rent. lyste på honom. Han hade minsann. huvudet riktigt på skaft.
   —Tala om för dem då, att de aldrig kommer att finna Nancy Elth. Säg åt en av dem att komma hit, så ska jag tala om för honom varför. Och han tillade, bara för mig, antar jag: De måste hålla ögonen på honom nu, tills de en dag kom- mer på honom med något annat.
   Och kan ni tänka er det, han kom. Kommissarie Ulton, han kom själv.
   Medan vi väntade, försökte jag prata med Linley. Delvis av nyfikenhet, det medger jag. Men jag ville inte överlämna honom åt de där tankarna han hade, där han satt och grubblade framför brasan. Jag försökte fråga honom, hur det hela hängde ihop. Men han ville inte berätta det för mig. Mord är förfärligt, var allt vad han ville säga. Och när en man skall sopa igen fotspåren efter sig, blir det, bara värre.
   Han ville inte tala om det för mig.
   —Det finns historier, sa han, som man aldrig vill höra.
   Det är sant nog. Jag önskade, att jag aldrig hade hört den här. I själva verket gjorde jag det inte heller. Men jag gissade den av Linleys sista ord tillkommissarie Ulton, de enda jag råkade höra. Men det• här är kanske stället, där ni bör sluta låsa min historia, så att inte ni också gissar den, även om ni tror, att ni gillar berättelser om mord. För vill ni inte hellre ha en mordhistoria med en släng romantik i än en berättelse om ett verkligt, otäckt mord? Ja, precis som ni behagar.
   Kommissarie Ulton kom in, och Linley skakade hand med honom och visade honom vägen till sitt sovrum, och de gick in dit och talade med låg röst, och jag hörde aldrig ettord. Kommissarien såg ut att vara en kraftkarl, när han gick in i det där rummet.
   De gick helt stilla genom vårt vardagsrum, när de kom ut, och tillsammans gick de in i hallen, och där hörde jag de enda ord de sa till varandra. Det var kommissarien, som bröt tystnaden först:
   —Men varför, sa han, högg han her de där träden?
   —Uteslutande, sa Linley, för att skaffa sig aptit.


Numnumo 5.png



Övers.: Edith Christofferson Ill.: Gunnar Brusewitz, ur Alla Världens Berättelser nr. 12 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki