FANDOM


Av Penelope Wallace

JAG TRÄFFADE John Holfax första gången när vi båda låg i Oxford. Jag var ingen nära vän till honom — han hade inga vänner. Hans mor var amerikanska från Mellanvästern, hans far engelsman. De var döda bägge två. John var tystlåten och tillbakadragen — och begåvad — och han ingav mig alltid en stark känsla av att ödet hade något speciellt i beredskap åt honom.
   Han tog högsta betyget i engelska och studerade sedan vidare vid ett skotskt universitet och så förlorade jag kontakten med honom — jag hörde att han hade rest utomlands.
   Fem år senare träffade jag honom igen. Det var i London. Han kom ut ur en bokhandel i närheten av British Museum med ett brunt paket under armen. Han såg äldre ut men jag kände genast igen honom.
   "John", ropade jag från andra sidan gatan, "John Holfax!" Han vände sig om och han hade ett extatiskt uttryck i ansiktet, likt ett helgon inför sin första uppenbarelse.
   Då han fick syn på mig försvann uttrycket bakom en hastigt nerdragen ridå av misstänksamhet. Sedan kände han igen mig och sken upp. Han korsade gatan i junisolen med sin vanliga nonchalans för eventuell trafik och skakade hjärtligt hand med mig.
   "Vilket sammanträffande!" sa han. "Jag gick just och tänkte på dig. Du är en av de få som skulle kunna uppskatta en sån här sak", och han klappade vördnadsfullt på paketet.
   Jag har aldrig varit någon litterär typ. "Vad är det? En förstaupplaga i folioformat?" frågade jag och hoppades att jag inte lönade smicker med okunnighet.
   "Det är ingen bok", svarade han, "det är en målning — och den är fantastisk." Det var ett av hans favorituttryck.
   "Får jag titta?"
   "Ja, men inte nu — jag ska ta hem den och hänga den ..." Han skrattade till som efter en oavsiktlig ordlek. "Jag vet precis var den ska sitta. Vet du, i samma ögonblick som jag fick se den visste jag att den var som gjord för mig och jag visste också var jag ville ha den."
   Hans drömmande uttryck återkom och jag blev rädd för att han skulle gå utan att tala om för mig vart han tog vägen.
   "Var bor du?" frågade jag.
   "Va? ... Javisst ja — jag har en liten lya, alldeles här i närheten, Tavistock Row 15. Det är ett ganska ruffigt hus, men jag bor högst upp och utsikten är fantastisk. Jag skriver nu, förstår du."
   Jag fattade inte riktigt om hans sysselsättning förklarade utsikten eller ruffigheten, eller båda, men jag tog fram min almanacka och skrev upp hans adress.
   "Ska vi säga i morron — vid åttatiden. Då hinner jag bekanta mig med den innan du får se den."
   Jag begrep väl inte vad han menade direkt, men jag sa att jag skulle komma dit nästa kväll och vi skildes åt.
   I själva verket såg jag fram emot mitt besök, för här i londonjäktet längtade jag tillbaka till oxfordlivet — till långa trevliga pratstunder och kantstötta koppar med snabbkaffe — och jag undrade över hans målning. Min egen konstsmak är konservativ — var det kanske en mild madonna? Jag försökte erinra mig oljetrycken i hans rum i Oxford — jag tyckte mig minnas holländska interiörer som jag alltid har funnit en smula trista och livlösa. Vad hans nya tavla än visade sig vara, hoppades jag att den skulle vara precis så dramatisk som John gett mig anledning att tro.
   Det var den.
   Jag gick upp för den långa trappan och kände den kväljande lukt av kol och gas som är ofrånkomlig i den sortens hus. Jag trodde att jag hade nått översta våningen när jag såg en halvöppen dörr, men den rödhåriga snyggingen innanför den pekade på ytterligare en trappa, osynlig från den plats där jag stod. Namnet på visitkortet vid dörren var Marjorie Singleton. Jag tackade henne och fortsatte uppåt. Där fanns det två dörrar — den till vänster var förbommad på utsidan så jag knackade på den andra.
   Dörren öppnades på glänt och John Holfax sa: "Du måste se den ordentligt — blunda."
   Denna barnsliga iver var helt olik den man jag hade lärt känna en gång i tiden, men jag knep lydigt ihop ögonen och lät mig ledas in i rummet. Kvällssolen var varm mot mitt ansikte. Han snurrade mig runt ett varv och sa nästan med en viskning: "Nu får du öppna ögonen." Jag öppnade ögonen.
   Solen, över min axel, lyste upp tavlan — och jag kunde inte komma på något att säga . . .
   Det var det mest fasansfulla jag någonsin hade sett — inte oanständigt eller chockerande — bara så förlamande fasansfullt att jag för ett ögonblick inte ens kunde uppfatta detaljerna.
   Tavlan var cirka 25X30 cm och den hade en kvällsstämning över sig — berg i fjärran fångade solens sista strålar. Det stod ett träd i förgrunden — men det var ingen landskapsbild.
   Över en gren hängde ett rep med en snara, och två män stod på var sida om det — och väntade. De bar stetsonhattar och man skulle kunna tro att det var upptakten till en lynchning ur en cowboyfilm — om inte offret hade saknats och de två männen sett så otroligt ondskefulla ut. Ondskan lyste ur deras ansikten och genomsyrade deras kroppar — den där skenbart nonchalanta, lurande vaksamheten.
   De stod väl åtskilda, med snaran dinglande ovanför och mellan sig. De såg inte på den, men varenda linje i deras kroppar avslöjade deras avsikter. Jag hade sånär sagt varenda rörelse, för de var så oerhört levande.
   Jag är inte känslig av mig och jag förvånade mig själv lika mycket som John när jag hörde mig säga: "Bränn upp den, John. Ta ner den och bränn upp den."
   "Bränna upp den?" upprepade han. "Vad menar du?"
   Först såg han häpen ut. Sedan sa han: "Sätt dig ner och ta en drink."
   Jag satte mig — med ryggen åt tavlan — och jag läppjade på min drink och försökte vara förnuftig, intala mig själv att det var en fin tavla — realistisk, intressant. Vi talade om andra saker, om livet i Oxford, om mitt jobb som direktörsassistent i ett industriföretag. John berättade om sitt liv i Skottland — han var rätt förtegen om sina resor efter studietiden, men han nämnde Sydamerika i förbigående. Jag började tycka att vi hade det riktigt trevligt, när jag råkade kasta en blick på honom och upptäckte att han satt och såg på tavlan som en man ser på den kvinna han älskar, som en man som anar sitt öde — och jag sköt skulden på den tvivelaktiga sherry jag hade druckit och önskade mig långt därifrån.
   När jag skulle gå sa han: "Du måste väl hålla med om att den är suggestiv."
   "Ja", nickade jag. "Den är suggestiv."
   Jag bjöd hem honom på ett party och han såg ut att trivas. Jag visste att han kunde vara spirituell och underhållande när han så ville, och det verkade som om han höll på att komma över sin blyghet.
   En tid framåt sågs vi ganska ofta. När min frus yngre syster hälsade på oss gick vi alla fyra på teatern ett par gånger och han tittade gärna in på en drink eller en kopp kaffe. Ingen av oss nämnde tavlan och han bjöd aldrig mer hem mig till sig ...
   När jag nu ser tillbaka har jag svårt att erinra mig när det började bli glesare mellan hans besök. Jag minns att jag strax före jul tänkte att han inte såg särskilt kry ut och att det var det iskalla vädret som var orsaken.
   En kväll i början av det nya året ringde telefonen. Jag trodde först att det var någon som hade ringt fel, eftersom jag inte kände igen den ansträngda rösten.
   "Ursäkta att jag besvärar", sa rösten, en äldre dams såvitt jag kunde bedöma. "Det gäller herr Holfax. Jag ville inte ringa hemifrån så jag står i en telefonhytt på stationen .. ." (det avlägsna dånet från ett passerande tåg styrkte hennes uppgift och dränkte resten av meningen) "... men han lägger alla sina inbjudningskort på spiselkransen, så det var på det sättet jag fick tag i ert namn och jag hoppas ni ursäktar ..."
   "Har det hänt honom något?" frågade jag. "Är han sjuk ?"
   "Inte direkt", erkände hon, "men som jag just skulle säga, jag är hans värdinna, fru Brown, och jag är lite orolig för honom, och eftersom jag visste att ni var god vän med honom, tänkte jag att ni kanske kunde komma och hälsa på honom och muntra upp honom. Jag hoppas ..."
   "Naturligtvis kommer jag", sa jag bestämt. "Jag är där om en timme ungefär."
   När jag kom ut vräkte snön ner och jag undrade om jag inte hade lovat för mycket. Jag gick runt hörnet och köpte en halvflaska whisky. Den hade något av feststämning över sig och kunde kanske rädda mig från Johns sliskiga sherry.
   Huset på Tavistock Row såg säkert pittoreskt ut i snöyran men jag stannade inte för att beundra det utan klampade upp för stentrappan och hoppades huttrande att porten skulle vara olåst — som den hade varit vid mitt föregående besök.
   Porten gled upp när jag stötte till den och jag stampade av mig snön från skorna och styrde kurs mot trappan, men ur farstuns mörker dök en storvuxen kvinna upp. "Jag är fru Brown. Hoppas ..."
   "God afton, fru Brown", skyndade jag mig att säga innan hon hann be om ursäkt igen. "Jag var just på väg upp till herr Holfax. Vad är det för fel med honom egentligen?"
   "Det är svårt att säga — men jag är orolig för honom, och jag måste ju också tänka på mina andra hyresgäster ... de har inte klagat direkt . . . nu för tiden gör de inte det . . . de bara kommer och går. Det bodde en trevlig herre i våningen under. Han sa att han måste flytta av 'affärsskäl' men jag undrar jag . . ."
   "Vad har han gjort?" frågade jag.
   "Jag trodde jag hade förklarat det — han skriker — på nätterna."
   Det lät väldigt egendomligt, och medan jag avslutade samtalet så hövligt jag kunde, undrade jag om hon hade alltför livlig fantasi eller bara var naiv.
   Jag fann John Holfax sittande apatisk i en stol — vänd mot fönstret. Han hade ett nästan skyldigt ansiktsuttryck, och för ett ögonblick undrade jag om han hade lytt mitt råd och bränt upp tavlan. Jag tittade förhoppningsfullt efter den tomma fläcken på väggen, men tavlan hängde kvar — precis lika fasansfull som förut: motbjudande men ändå betvingande.
   Jag valde ut en plats där jag inte skulle behöva se den, satte mig ner och ställde whiskyflaskan på bordet. John tog fram glas och hällde upp åt oss. Han såg dålig ut - och framför allt otroligt trött.
   "Hur mår du?" frågade jag.
   "Fint."
   "Sover du bra ?"
   Han räckte mig ett glas välfyllt med whisky och började dricka ur sitt eget, på ett likgiltigt nästan frånvarande sätt. Till slut sa han: "Nej, det gör jag inte — som fru Brown säkert har talat om för dig. Den satmaran", muttrade han. "Jag sover inte ordentligt. Jag drömmer - varenda natt - hela nätterna." Hans ansikte var bittert och olyckligt.
   "Har du försökt med sömntabletter?" frågade jag.
   "Jag var hos doktorn. Jag fick sömntabletter. Jag sov — och drömde lik förbannat."
   "Alltid samma dröm ?" Hans svar var en enda lång litania och jag förstod att han undvek orsaken till drömmarna - vägrade till och med att erkänna den.
   "Har du varit hos nån psykiater ?" frågade jag.
   "Nej !" skrek han och satte ner sitt tomma glas på bordet med en smäll.
   Jag måste reda ut den här historien. "Varför inte ?" frågade jag rakt på sak.
   Han lutade sig framåt i sin stol. Jag förstod att han försökte bestämma sig för hur han skulle tala om det för mig.
   "Därför att jag inte kan göra så mot dem", sa han. "En gång var de ju i alla fall mina vänner."
   "Hur menar du ? Vilka då ?"
   Han satt tyst, som om han inte hade hört frågan, eller som om han trodde att jag visste svaret — och det gjorde jag kanske. Och då undrade jag vem av oss det egentligen var som behövde en psykiater. Strax efter det lämnade jag honom.
   Jag tänkte på honom under de dagar som följde. Jag visste att han behövde en hjälp som jag inte kunde ge honom.
   Exakt en vecka senare, klockan tre på morgonen, ringde fru Brown igen.
   Den här gången hörde jag henne klart och tydligt. Antagligen ringde hon hemifrån, men jag kunde inte uppfatta det genast.
   ". . . kom, är ni snäll", sa hon. "Han är borta. Herr Holfax är borta."
   "Borta ? Vart har han då tagit vägen ?"
   "Han har bara försvunnit. Jag har ringt till polisen, för porten var fortfarande reglad från insidan - och det fanns inga fotspår i snön. Kom hit, är ni snäll."
   Jag undrade vad jag kunde vara till för hjälp om hon hade ringt till polisen och den kom dit.
   "Ni var hans vän", sa hon, och jag instämde matt.
   Det tog mig drygt en halvtimme att få på mig kläderna och hitta en taxi. Det snöade inte längre. Snötäcket låg tjockt och gnistrande i månskenet.
   När jag betalade chauffören på Tavistock Row såg jag att det var flera stora fotspår på trappan — polisen hade tydligen kommit redan.
   De hade missuppfattat det hela, fick jag veta, och ryckt ut i den tron att någon hade brutit sig in snarare än ut. Vid det här laget hade de fått klart för sig hur det låg till och var intresserade av mysteriet för dess egen skull. För ett mysterium var det sannerligen.
   Överkonstapeln, som stod och väntade i farstun, bad mig uppge namn, adress, yrke och anledningen till att jag kom dit vid den tiden på morgonen. Jag gav honom alla uppgifter. Han strök mig motvilligt som misstänkt, tog in mig i fru Browns vardagsrum och berättade vad som hade hänt.
   Det visade sig att fru Brown höll styvt på att hennes hyresgäster skulle vara inne före midnatt. Precis på slaget tolv reglade hon ytterdörren och lade på säkerhetskedjan. Marjorie Singleton, på våningen under, hade medgett att hon ofta hörde skrik från John Holfax rum — det låg rakt ovanför hennes eget — men, som hon bekände för överkonstapeln, hon hade inte brytt sig värst mycket om det eftersom hon inte hade varit ensam vid dessa tillfällen. Sedan hon fått överkonstapeln att avlägga tysthetslöfte, vilket han gladeligen bröt då han berättade alltsammans för mig, hade hon anförtrott honom att hennes kavaljer hade varit Robert Jarvis — på bottenvåningen åt gården — och att den chevalereske herr Jarvis föregående kväll hade erbjudit sig att laga fru Browns teveapparat. Detta hade tagit längre tid än han beräknat, och den tålmodiga Marjorie hade väntat i sitt rum med dörren på glänt. Det andra rummet på den våningen var ledigt.
   Medan hon satt där och väntade hade hon genom det tunna taket hört golvbrädorna knaka, högljudda röster och trampet av fötter och sedan, plötsligt, ett fruktansvärt vrål som skar genom märg och ben på henne. Hon rusade fram till dörren men vågade sig inte ut. Hon drog en lättnadens suck när hon hörde Robert komma springande i trappan. Även han hade hört vrålet och han fortsatte upp till översta våningen.
   John Holfax rum var tomt, och ändå kunde Marjorie och Robert svära på att ingen hade gått ner för trappan. Och dörren till det andra rummet på översta våningen — använt som vindsutrymme — var fortfarande förbommad.
   De hade berättat sin historia för fru Brown, förklarat att de, oroade av vrålet, stött ihop vid Marjories dörr, och fru Brown hade sökt igenom resten av huset — låst upp porten, öppnat den och sett den orörda snön. Då hade hon tillkallat polisen.
   "Och där kommer ni in i bilden", sa överkonstapeln i myndig ton. "Kanske ni har nåt mer att berätta om den här herrn — John Holfax."
   Jag berättade allt jag visste — vilket inte var särskilt mycket. Jag trodde inte att han hade några släktingar i livet.
   Det var fru Brown som nämnde tavlan. Hon kom in med en efterlängtad tebricka och satte sig tungt i en urblekt fåtölj.
   "En sån förskräcklig historia", sa hon. "Inte för att jag såg honom så ofta . . . och det senaste halvåret har jag knappt varit inne i hans rum över huvud taget . . . två gånger på sin höjd . . . inte sen han skaffade sig den där vidriga tavlan. Jag tittade aldrig så noga på den, för jag blev alldeles knottrig av den. Den föreställde nån sorts hängning, bestämt."
   Överkonstapeln erkände att han inte hade lagt märke till den. "Men då", sa han, "letade jag efter en kropp — levande eller död — inte tittade jag på tavlor."
   Vi drack vårt te under tystnad och sedan, eftersom det inte fanns någon annanstans att leta efter John Holfax, beslöt överkonstapeln att vi lika gärna kunde ta oss en titt på tavlan, och vi traskade upp för trappan i samlad tropp.
   Jag var den förste som steg in i rummet. Jag tände ljuset. Sängen stod framför oss, med lakan och täcke i en hög på golvet.
   Jag vände mig mot tavlan och stod där som förlamad utan att kunna få fram ett ord.
   Synen var outhärdlig. Snaran hängde inte längre slak i trädet. Repet var sträckt av tyngden från mannen som hängde där — och den mannen var John Holfax.
   Jag måste ha sagt något, för fru Brown och överkonstapeln steg fram för att undersöka tavlan.
   "Det är alldeles riktigt", sa fru Brown. "Jag har ju aldrig tittat så noga förut, men den där mannen ser ut som herr Holfax."
   "Aha", sa överkonstapeln. "Det var säkert därför han köpte tavlan."
   Jag försökte tala om för dem att snaran hade varit tom, men jag förstod av deras medlidsamma blickar att det var lönlöst och började nästan bli tveksam själv.
   Men det var någonting annat också.
   Männen i tavlan stod inte längre vaksamma och väntade.
   De såg fortfarande ondskefulla ut — men de var avslappnade. De hade gjort vad de skulle. Och den hängde ... var han ödesbestämd till detta?

Originalets titel: The Waiting Men. Publicerad första gången i tidskiften "Spectre", juni 1973.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki