Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den andra bageriräden

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Haruki Murakami

Jag är fortfarande inte säker på att jag gjorde rätt som valde att berätta för min fru om bageriräden. Det går förmodligen inte att bedöma huruvida det var rätt eller fel; det finns ju felaktiga val som ger rätta resultat och felaktiga resultat som är frukter av rätta val. För att slippa råka ut för den här typen av absurda situationer — för det kan man väl kalla det — är det nödvändigt för oss att anamma synsättet att vi i själva verket inte gör några val alls. På det stora hela taget präglas mitt liv av denna grundsyn. Det som har hänt, har redan hänt. Det som ännu inte har hänt, har inte hänt. Och det finns ingenting vi kan göra åt vare sig det ena eller det andra.
   Sett ur denna synvinkel, råkade jag alltså berätta för min fru om räden mot bageriet. Det jag berättade, har redan berättats. Och de händelser som min berättelse gav upphov till, har redan ägt rum. Och om dessa händelser ter sig märkliga för omvärlden, anser jag att man bör se på dem ur ett helhetsperspektiv. Fast egentligen spelar det ingen roll vad jag har för uppfattning. Det utgör ingenting annat än ett sätt att tänka på — och det kommer inte att förändra ett dugg.
   Det som fick mig att berätta om bageriräden för min fru var några banala omständigheter. Räden var inget jag i förväg hade planerat att berätta om. Det var heller inte en sådan där "det-får-mig-atttänka-på-historia", som man plötsligt minns och berättar. Faktum är att jag själv fullständigt hade glömt bort att jag en gång hade utfört en räd mot ett bageri. Ända tills jag råkade säga ordet "bageri-räd" till min fru.
   Det som fick mig att minnas räden var en outhärdlig hunger. Klockan var strax före två på natten. Jag och min fru hade ätit en lätt middag klockan sex. Vid halv tio hade vi krupit i säng och somnat, men av någon anledning vaknade vi samtidigt vid tvåtiden. Och när vi hade varit vakna ett tag, överfölls vi av en våldsam hunger som var som virvelvinden i "Trollkarlen från Oz". Den var över väldigande — ja, man skulle nästan kunna kalla den obeveklig.
   Men i kylskåpet fanns ingenting värdigt att kallas matvara. Där fanns bara fransk dressing, sex burkar öl, två halvt uttorkade gullökar, smör och ett doftblock. Jag och min fru hade bara varit gifta i två veckor och vad det gällde mathållningen hade vi ännu inte utvecklat någon klar, gemensam grundsyn. Vi hade nämligen ett berg av andra saker vi måste ta itu med innan vi kunde göra det.
   På den tiden arbetade jag på en advokatbyrå och min fru var kontorist på en designskola. Jag var tjugoåtta eller tjugonio (av någon orsak minns jag inte vilket år vi gifte oss) och hon var två år och åtta månader yngre än jag. Vi hade fruktansvärt mycket att göra, det kändes som om vi kämpade för att ta oss upp ur en avgrund full av bråte. Vi orkade helt enkelt inte tänka på att lägga upp ett lager med matvaror.
   Vi steg upp och gick till köket. Så satte vi oss mitt emot varandra vid bordet, utan att egentligen göra något. Vi var båda för hungriga för att kunna somna om, det var nästan plågsamt att bara försöka lägga sig ned. Samtidigt kändes det som om vi var för utsvultna för att stiga upp och göra något. Hur dessa enorma hungerkänslor hade uppstått var för oss obegripligt.
   Uppfyllda av en sista gnutta hopp, öppnade jag och min fru kylskåpsdörren i tur och ordning. Men hur många gånger vi än gjorde det, förändrades inte dess innehåll. Där fanns fortfarande bara öl, gullökar, smör, dressing och kylskåpsdeodorant. Vi hade förstås kunnat steka löken i smör, men det tycktes otroligt att två halvt uttorkade gullökar skulle kunna stilla hungern vi kände. Gullök är något man äter till något annat, det är varken mer eller mindre än så. Det är definitivt inget som kan avvärja svält.
   "Vad sägs om fransk dressing stekt i doftblock?" föreslog jag på skämt, men blev som väntat ignorerad.
   "Ska vi ge oss ut med bilen och leta efter en nattöppen restaurang?" frågade jag. "Om vi åker längs motorvägen finns det säkert någon sådan."
   Men min fru motsatte sig förslaget. Hon sade att hon inte ville ge sig ut och äta.
   "Det är sjukt att dra ut för att äta efter tolv på natten", sade hon. Min fru är rätt konservativ vad gäller sådant.
   "Tja, det kan du ju ha rätt i", sade jag efter en stund.
   Det är möjligt att det är så för alla män i början av ett äktenskap, men för mig tycktes min frus åsikter (ja, eller teser) nästan vara en sorts uppenbarelser. När hon sade det där, kändes det som om den hunger jag kände var av en speciell sort. Den skulle inte avstyras på ett bekvämt sätt på en nattöppen restaurang längs någon riksväg.
   Vad var då en speciell hunger för något? Jag kan presentera den i form av en bildsekvens:
   1. Jag befinner mig ombord på en liten båt som guppar på en stilla ocean.
   2. När jag tittar ner, ser jag toppen av en undervattensvulkan i vattnet.
   3. Mellan vattenytan och vulkanens topp tycks det inte vara något nämnvärt avstånd, men hur det verkligen förhåller sig vet jag inte.
   4. Vattnet är så klart att det är svårt att ha några begrepp om avstånd.
   Ungefär så såg de bilder ut som dök upp i mitt huvud under de två eller tre sekunder som hade gått från det att min fru sagt att hon inte ville gå på någon nattöppen restaurang och jag hade instämt med ett: "Tja, det kan du ju ha rätt i." Jag var visserligen ingen Sigmund Freud och kunde därför inte analysera vad bilderna egentligen betydde. Men jag insåg instinktivt att de var en sorts uppenbarelse. Därför höll jag automatiskt med min fru när hon framkastade sin tes — ja, eller påbud — om att man inte ska gå ut bara för att äta även om man håller på att förgås av hunger.
   Eftersom det inte fanns något annat att göra, öppnade vi några burkar öl och drack dem. Det är betydligt bättre att dricka öl än att äta gullök. Min fru är inte så förtjust i öl, så jag drack fyra av de sex ölen och hon bara de återstående två. Medan jag drack öl, letade hon raskt igenom köksskåpen som en ekorre i november. Hon hittade fyra mördegskakor i botten på en påse; de hade blivit över när vi gjorde botten till en fryst tårta. Kakorna var alldeles mjuka av fukt, men vi åt dem under andakt.
   Det hjälpte inte. Vår hunger var lika gränslös som Sinai-öknen sedd från ovan, ölen och kakorna satte inga spår. Det var som om de snabbt hade passerat förbi utanför ett tågfönster som en del av ett tröstlöst landskap. Vi läste texten som var tryckt på ölburkarna av aluminium, tittade flera gånger på klockan, kastade blickar mot kylskåpsdörren och bläddrade i gårdagens kvällstidning. Med kanten på ett vykort samlade vi upp de kaksmulor som var utspridda på bordet. Tiden stod stilla och tycktes lika tung och trög som ett blysänke i en fiskmage.
   "Det är första gången jag är så här hungrig", sade min fru. "Kan det ha att göra med att vi har gift oss?"
   "Jag vet inte", sade jag. "Kanske, kanske inte."
   Medan min fru letade i kökets alla skrymslen och vrår för att hitta rester, lutade jag mig återigen ut från båten och tittade ned på toppen av vulkanen på havsbotten. Det klara vattnet som omgav båten fick mig att känna mig ur balans. Det kändes som om ett tomrum, ett hermetiskt tillslutet hålrum, hade bildats längst inne i mellangärdet. Denna märkliga känsla av tomhet i kroppen — den där känslan av att bära på ett intet — liknar på något sätt den förlamning av skräck man kan känna när man står högst upp i ett högt, spetsigt torn. Att det finns likheter mellan hunger och höjdskräck var en ny upptäckt för mig.
   Det var då jag kom på att jag en gång tidigare hade haft precis samma känsla. Jag hade varit precis lika hungrig då. Det var ...
   "Vid bageriräden", sade jag utan att tänka mig för. "Vad då för bageriräd?" frågade min fru ögonblickligen. Det var så jag drog mig till minnes den.

"För mycket länge sedan överföll jag ett bageri. Det var inget stort ställe, inte särskilt känt heller. Dess bröd var inte märkvärdigt, men heller inte dåligt. Det var ett sådant där helt vanligt kvartersbageri som finns lite varstans. Det låg mitt på en affärsgata och ägdes av en gubbe som bakade och sålde sitt bröd själv. Bageriet var så pass litet att gubben stängde det när det bröd han hade gräddat på morgonen var slut."
   "Varför valde du ett så obetydligt bageri för räden?" frågade min fru.
   "Därför att jag inte hade behov av att överfalla något stort. Vi ville bara ha tag i bröd för att stilla vår hunger, det var inte frågan om att råna bageriet på stålar. Vi genomförde en räd, inte ett rån."
   "Vi?" sade min fru frågande. "Vilka vi?"
   "Min bäste vän på den tiden", förklarade jag. "Det är tio år sedan nu. Vi var båda utfattiga och hade inte ens råd att köpa tandkräm. Givetvis hade vi ont om mat också. Därför gjorde vi en massa saker man inte ska för att skaffa mat. Bageriräden var bara en av dem ..."
   "Jag förstår inte riktigt", sade min fru och såg forskande på mig. Det var som om hennes ögon sökte efter några svaga stjärnor på en skymningshimmel. "Varför gjorde ni det? Varför jobbade ni inte? Om ni bara hade tagit något litet jobb, skulle ni ju haft råd att köpa bröd. Det borde ha varit betydligt enklare än att överfalla bagerier."
   "Vi hade ingen lust att arbeta", sade jag. "Det stod förödande klart för oss."
   "Men nu arbetar du ju så ordentligt", sade min fru.
   Efter att ha nickat, tog jag en klunk öl och gnuggade mig i ögonen med insidorna av handlovarna. De många burkarna öl började göra mig sömnig: det kändes som om en tunn gyttja hade trängt in i mitt undermedvetna och kämpade med hungern.
   "Tiderna förändras, människor och deras inställningar också", sade jag. "Men ska vi inte lägga oss snart? Vi ska ju båda upp tidigt i morgon bitti."
   "Jag är inte alls sömnig. Förresten vill jag höra mer om bageriräden", sade min fru.
   "Det är en trist historia", sade jag. "Det är åtminstone inte en sådan där historia som du förväntar dig. Det finns ingen upphetsande action i den eller så."
   "Men lyckades ni då?"
   Jag gav upp och öppnade en ny ölburk. Min fru är en sådan där människa som aldrig ger sig. Hon frågar tills hon får svar.
   "Man skulle kunna säga att vi lyckades, men också att vi inte gjorde det", sade jag. "Visserligen fick vi tag i så mycket bröd vi ville ha, men som räd betraktad var det ingen lyckad historia. Så här var det. Gubben gav oss så mycket bröd vi ville ha innan vi hade hunnit ta det av honom."
   "Gratis?"
   "Nej, inte gratis. Det var det som trasslade till det hela", sade jag och skakade på huvudet. "Bagaren var galen i klassisk musik. När vi kom in i bageriet, höll han på att spela en skiva med Wagners ouvertyrer. Han erbjöd sig att ge oss så mycket bröd vi ville i bageriet — förutsatt att vi lyssnade på skivan till slut. Jag och min kamrat överlade om förslaget. Vi kom fram till att det var OK om det bara gällde att lyssna på musiken. Det var ju inte arbete i vanlig mening och ingen kom till skada. Så vi lade ner kökskniven och fällkniven vi hade haft med oss i sportväskan, satte oss på var sin stol och lyssnade med bagaren på ouvertyrerna till Tannhäuser och Den flygande holländaren."
   "Och så tog ni emot brödet?"
   "Ja, just det. Jag och min kamrat stoppade ned nästan allt bröd som fanns i bageriet i väskan och tog med det hem. Och så åt vi av det i fyra eller fem dagar", sade jag och tog en ny klunk av ölen. Sömnigheten vaggade stilla min båt, som om ljudlösa vågor hade uppstått till följd av ett jordskalv på havsbotten.
   "Naturligtvis hade vi lyckats uppfylla vårt mål att skaffa fram bröd", fortsatte jag. "Och det på ett sätt som — hur man än vände och vred på det — inte kunde kallas brottsligt. Det skulle ju kunna kallas en sorts bytesaffär. Vi lyssnade på Wagner och i utbyte fick vi bröd. Sett ur lagens synvinkel hade vi utfört en affärstransaktion."
   "Men att lyssna på Wagner är väl inget arbete heller", sade min fru.
   "Det är sant", sade jag. "Om bagaren hade sagt åt oss att diska eller putsa fönster, hade vi säkert nekat och bara snott brödet. Men bagaren begärde inte alls något sådant av oss — han ville bara att vi skulle lyssna igenom Wagner-LP:n. Jag och min kamrat blev alldeles ställda, vi hade naturligtvis inte haft en tanke på att Wagner skulle kunna dyka upp i bilden. Det var nästan som om någon hade nedkallat en förbannelse över oss. Så här i efterhand tycker jag nog att vi borde ha följt vår plan och avvisat alla förslag. Vi skulle ha hotat honom med knivarna och helt enkelt stulit brödet. Då hade det inte blivit några problem."
   "Blev det problem sedan?"
   Jag gnuggade mig åter i ögonen med handlovarna.
   "Ja, det kan man lugnt säga", sade jag. "Men inte på något synligt, konkret sätt. Det var bara det att saker och ting förändrades, sakta men säkert, från den där dagen. Och det som förändrades, blev aldrig som det en gång varit. Nu blev det istället så att jag återvände till universitetet och klarade av min examen utan några problem. Samtidigt som jag arbetade på advokatbyrå, pluggade jag till en juristexamen. Och så lärde jag känna dig och gifte mig. Jag har aldrig överfallit några bagerier sedan dess."
   "Och där tar historien slut?"
   "Ja, det är inte mer än så", sade jag och fortsatte att dricka öl. Så tömdes den sista av de sex ölen. I askfatet låg sex ölringar, som en sjöjungfrus tappade fjäll.
   Naturligtvis var historien inte slut där. Det hände några högst påtagliga, konkreta saker efter räden. Men jag ville inte berätta för min fru om dem.
   "Och vad gör din kamrat nu?" frågade hon.
   "Har ingen aning", sade jag. "Det hände en grej och vi skildes åt. Sedan dess har vi inte träffats en enda gång — jag vet inte ens vad han gör idag."
   Min fru var tyst en stund. Förmodligen kände hon på sig att jag inte hade berättat allt, men hon försökte inte pressa mig att göra det.
   "Men det var bageriräden som var den direkta orsaken till att ni skildes åt?"
   "Förmodligen. Den chock vi fick av den där händelsen var betydligt kraftigare än den tycktes. Vi talade i flera dagar om sambandet mellan brödet och Wagner, om huruvida vi hade gjort rätt val eller inte. Men vi kom inte fram till något. Objektivt sett, borde det ha varit det rätta valet — ingen kom ju till skada och alla var nöjda. Bagaren — inte för att jag fattar varför han gjorde en sådan där sak, men i alla fall — lyckades propagera för Wagner och vi fick äta oss mätta på bröd. Men trots det kändes det som om vi hade begått ett allvarligt fel. Och det där oupptäckta felet kom att kasta en mörk skugga över vårt vardagsliv. Det var därför jag använde mig av ordet 'förbannelse' alldeles nyss. Det var utan tvivel en sorts förbannelse."
   "Har ni lösts ur den nu?"
   Jag satte ihop de sex ölringarna i askfatet till något armbandsliknande.
   "Jag vet inte. Det verkar ju finnas en massa förbannelser här i världen. Det är väl svårt att veta vilken förbannelse som har verkat när något har gått snett."
   "Nej, det är det faktiskt inte", sade min fru och såg mig rakt in i ögonen. "Om du tänker efter ordentligt, borde du komma på det. Och om du inte löser dig själv ur förbannelsen, kommer den att plåga dig som tandvärk till den dag du dör. Och inte bara dig, utan också mig."
   "Dig?"
   "Ja, jag är ju din bästa vän nuförtiden", sade hon. "Ta den här hungern vi känner nu, till exempel. Jag har aldrig någonsin känt en sådan här hunger innan vi gifte oss. Tycker inte du att den är konstig? Den förbannelse som har drabbat dig har nog förts över till mig också."
   Jag nickade instämmande, plockade isär ölringarna och lade tillbaka dem i askfatet.
   Huruvida det hon sade var sant eller inte, hade jag ingen aning om. Men när hon sade det på det där sättet lät det som om det faktiskt skulle kunna vara så.
   Hungern, som jag inte hade känt av på ett tag, återvände på nytt. Nu var den starkare än förut och den fick det inre av mitt huvud att värka. När min mage drog ihop sig i kramp, fördes rörelsen vidare upp till mitt huvud: det var som om man hade tryckt på kopplingen i en bil. Det kändes som om min kropp bestod av ett antal sådana komplicerade kopplingsfunktioner.
   Jag såg åter på vulkanen på havsbottnen. Havet var betydligt klarare än alldeles nyss. Om man inte tittade noggrant, var det svårt att se att det fanns något vatten där överhuvudtaget. Det såg precis ut som om båten flöt i luften. Stenarna på havsbottnen gick var och en att urskilja tydligt. Det kändes som om man skulle kunna ta upp dem i handen.
   "Jag har bara bott ihop med dig i en halv månad, men jag har hela tiden känt att det har vilat någon sorts förbannelse över oss", sade min fru. Hon såg forskande på mig och knäppte händerna som hon lagt på bordet. "Naturligtvis fattade jag inte att det var så innan du berättade den här historien. Men nu står det fullkomligt klart för mig. Det vilar en förbannelse över dig."
   "Hur känner du av den?" frågade jag.
   "Det känns som om en dammig gardin, som inte har tvättats på flera år, hänger ned från taket."
   "Det kanske inte är någon förbannelse, det kanske är jag", sade jag med ett skratt.
   Hon skrattade inte.
   "Nej, det är det inte. Det känner jag klart och tydligt."
   "Om det nu verkligen skulle röra sig om en förbannelse, som du säger — vad ska jag göra då?" frågade jag.
   "Då måste du göra en ny räd mot ett bageri nu på en gång", sade hon bestämt. "Det finns inget annat sätt att lösa förbannelsen på." "Nu på en gång?" frågade jag.
   "Ja, nu medan hungern varar, ska du göra det du inte lyckades med den där gången."
   "Men finns det verkligen några bagerier som är öppna så här dags?"
   "Vi får leta", sade min fru. "Tokyo är ju så stort. Någonstans finns det säkert ett bageri som har öppet hela natten."

Brod.png



Vi satte oss i vår begagnade Toyota Corolla. Klockan var halv tre när vi började köra nedför Tokyos gator på jakt efter ett bageri. Jag satt bakom ratten och hade min fru bredvid mig. Hon påminde om en rovfågel där hon satt och spanade längs båda sidor av vägen. I baksätet låg ett automatiskt jaktgevär av märket Remington som en långsmal, likstel fisk. I fickan på min frus vindtygsjacka låg extra ammunition och klirrade torrt. I handskfacket låg två svarta skidmasker. Jag hade ingen aning om varför min fru ägde ett jaktgevär. Detsamma gällde skidmaskerna, varken hon eller jag hade någonsin åkt skidor. Men min fru förklarade inget och jag frågade inget heller. Jag tyckte bara att det var lite märkligt, det här med äktenskaplig samvaro.
   Trots att utrustningen var i det närmaste perfekt hittade vi inte ett enda nattöppet bageri. Jag körde längs nattomma gator från Yoyogi till Shinjuku, därifrån till Yotsuya, Akasaka, Aoyama, Hiroo, Roppongi, Daikanyama och sedan mot Shibuya. Framemot småtimmarna ser man allsköns människor och affärer i Tokyo — bara bagerier saknas. De har helt enkelt inte öppet mitt i natten.
   Vi stötte på två patrullerande polisbilar längs vägen. Den ena låg orörlig och tryckte intill vägkanten, den andra körde om oss med jämförelsevis låg fart. Varenda gång vi såg en polisbil, kände jag hur svetten bröt fram under armarna. Min fru reagerade inte alls på det, hon bara fortsatte att spana koncentrerat efter bagerier. Varje gång hon ändrade sittställning, gav ammunitionen ifrån sig ett ljud som bönorna i en traditionell japansk kudde.
   "Äh, vi ger upp", sade jag. "Det finns inget bageri som är öppet så här mitt i natten. För att göra något sådant här, krävs nog att man har kollat upp lite i förväg ..."
   "Stanna!" sade min fru plötsligt.
   Jag ställde mig på bromspedalen.
   "Här gör vi det", sade hon tyst.
   Jag såg mig runt med händerna på ratten. Det fanns inget i närheten som såg ut som ett bageri. Affärerna längs gatan hade sina mörka plåtjalusier neddragna och var igenbommat tysta. En frisörsskylt skymtade i mörkret som ett kallt, förvridet porslinsöga.
   Tvåhundra meter längre bort syntes en ljus McDonaldsskylt. Det var allt.
   "Du, här finns inget bageri", sade jag.
   Men min fru öppnade handskfacket utan ett ord och tog ut en rulle vävd pakettejp. Med den i handen steg hon ur bilen. Jag öppnade den andra dörren och klev ur. Min fru kröp ihop framför bilen och fäste tejp på nummerplåten, så att det inte skulle gå att läsa registreringsnumret. Så gick hon runt bilen och gjorde likadant med den andra plåten. Hon verkade mycket van. Jag stod alldeles handfallen och bara tittade på henne.
   "Jag har bestämt att vi tar McDonalds", sade min fru lika sakligt som om hon hade pratat om vad vi skulle äta till middag. "Det är inget bageri", påpekade jag.
   "Äsch, det är nästan samma sak", sade min fru och dök in i bilen igen. "Ibland är eftergifter nödvändiga. Parkera framför McDonalds nu."
   Jag gav upp, körde fram tvåhundra meter och parkerade på McDonalds parkering. Där stod bara en röd, glänsande Bluebird. Min fru gav mig jaktgeväret som var inlindat i en filt.
   "Jag har aldrig skjutit med en sådan här och jag har inte lust att göra det nu heller", protesterade jag.
   "Du behöver inte skjuta, det räcker med att du håller i det. Ingen kommer att göra motstånd", sade min fru. "Är det uppfattat? Gör som jag säger nu. Först går vi båda in självsäkra och raka i ryggen. Och när de anställda säger: 'Välkomna till McDonalds' — då drar vi skidmaskerna över huvudet. Förstått?"
   "Jo, jag fattar, men ...
   "Så riktar du vapnet mot de anställda och samlar ihop dem och gästerna på ett ställe. Det ska göras snabbt. Resten tar jag hand om. Låt mig sköta det."
   "Men ..."
   "Hur många hamburgare behöver vi?" frågade hon. "Räcker det med trettio?"
   "Förmodligen", sade jag och suckade. Jag tog emot filtpaketet och började veckla ut det. Geväret var tungt som en sandsäck och svart som natten.
   "Måste vi verkligen göra så här?" frågade jag. Det var en fråga som till hälften riktades till henne och till hälften till mig själv. "Naturligtvis", sade hon.
   "Välkomna till McDonalds", sade en tjej bakom disken. Hon var iförd en hätta och det typiska McDonaldsleendet. — Jag hade fått för mig att unga tjejer inte jobbade på sådana här hak mitt i natten så åsynen av henne fick mig därför ett ögonblick bragt ur fattningen. Men jag sansade mig snabbt och drog ner skidmasken över huvudet.
   Tjejen bakom disken såg häpet på mig och min fru som plötsligt hade maskerat oss. Det fanns väl inga instruktioner för hur man skulle bete sig i en sådan här situation i McDonaldsmanualen. Tjejen hade tänkt säga någonting efter det där inledande: "Välkomna till McDonalds." Nu var munnen alldeles förstelnad av skräck, hon fick inte fram ett enda ord. Men trots det hängde det professionella leendet ännu kvar lite osäkert i mungiporna: det såg ut som en nymåne i gryningen.
   Jag vecklade upp filten med geväret så fort det gick och riktade vapnet ut mot restaurangen. Där satt bara ett par som såg ut att vara studenter. De låg lutade över bordsskivan av plast och sov djupt. På bordet fanns, förutom deras två huvuden, två bägare med jordgubbsshake. Det hela såg ut som en prydligt upplagd, avantgardistisk installation. Killen och tjejen sov som stockar. Även om vi struntade i dem, skulle de knappast kunna tillfoga oss någon skada. Jag riktade därför geväret mot disken.
   Allt som allt jobbade tre personer i restaurangen. Tjejen som stod bakom disken, restaurangchefen — som var några år under trettio och hade ett askgrått, äggformat ansikte — och så studenten som extraknäckte i köket — som var som en blek skugga och knappt hade tillstymmelse till ansiktsuttryck. De tre samlades framför kassaapparaten och stirrade på mitt gevär som vore de turister som tittade ner i inkaindianernas heliga källa. Ingen började skrika, ingen försökte heller angripa oss. Geväret var fruktansvärt tungt, så jag lade ned pipan på disken. Jag höll fortfarande kvar fingret på avtryckaren.
   "Ni ska få stålarna", sade restaurangchefen hest. "Vi lämnade bort dagskassan klockan elva, så det finns inte så mycket. Men ta allt — vi är försäkrade, så det gör inget."
   "Dra ned plåtjalusierna på framsidan och släck skylten", sade min fru.
   "Vänta lite", sade restaurangchefen. "Jag kan inte stänga hursomhelst, då blir det problem. Då måste jag ta personligt ansvar för det."
   Min fru upprepade sin order, sakta och tydligt.
   "Det är bäst att du gör som hon säger", sade jag varnande till restaurangchefen.
   Jag gjorde det eftersom det verkade som om han inte kunde bestämma sig. Han tittade en stund på min frus ansikte, sedan föll blicken på gevärsmynningen. Så gav han upp, släckte skylten och tryckte på en knapp på panelen så att jalusierna åkte ned. Jag bevakade honom hela tiden, så att han inte skulle trycka på någon larmknapp i den allmänna förvirringen. Men det verkade som om det inte fanns något sådant system på McDonaldsrestaurangerna. Det var väl aldrig någon som hade kommit på att hamburgerrestauranger skulle kunna rånas. Plåtjalusierna åkte ned med ett öronbedövande ljud; det lät som om man hade bankat med ett slagträ mot en hink. Men studentparet fortsatte att sova djupt. Det var länge sedan jag såg några människor sova så ordentligt.
   "Trettio Big Mac, vi ska ta med oss dem", sade min fru.
   "Jag ger er gärna extra pengar, om ni bara beställer någon annanstans", sade restaurangchefen. "Det blir så jobbigt med redovisningen annars ..."
   "Det är bäst att du gör som du är åtsagd", upprepade jag.

De tre anställda gick ut i köket tillsammans och satte igång att göra trettio stycken Big Mac. Studenten stekte hamburgarna, restaurangchefen lade in dem i bröden och tjejen stoppade in allt i vitt omslagspapper. Ingen talade under arbetets gång. Jag lutade mig mot det stora kylskåpet och riktade gevärets mynning mot stekplattan. Där låg hamburgarna som ett brunt prickmönster och fräste. Den sötaktiga doften av stekt kött trängde in i min kropps alla porer som en svärm av små, osynliga insekter. De blandade sig med blodet och pulserade runt i varje litet hörn av min kropp. Till sist samlade de sig i det hungerns hålrum som hade bildats i mellangärdet och tog fäste i dess rosa väggar. Jag hade stor lust att stoppa i mig en eller två av de hamburgare, som inslagna i vitt papper, hade lagts upp på hög framför mig. Men jag var inte säker på att det skulle vara en handling som överensstämde med vårt mål. Så jag bestämde mig för att åtminstone vänta tills alla trettio hamburgarna var färdigstekta. Det var varmt i köket, jag hade börjat svettas under skidmasken.
   De tre anställda kastade då och då en förstulen blick mot gevärsmynningen, medan de fortsatte att göra hamburgare. Ibland kliade jag mig i örat med vänstra lillfingertoppen. När jag blir nervös, börjar det alltid klia i öronhålen. Det slår aldrig fel. Varenda gång jag kliade mig i öronen genom skidmasken, skakade geväret till. Pipan for upp och ned och det gjorde de tre McDonaldsanställda skärrade. Jag hade inte osäkras geväret, så det var ingen risk att det skulle gå av. Men det visste ju inte de tre. Inte tänkte jag tala om det för dem heller.
   Medan de tre fortsatte att göra hamburgare och jag bevakade dem med geväret riktat mot stekplattan, tittade min fru ut i restaurangen och räknade de färdiga hamburgarna. Hon stoppade noggrant ned de inslagna hamburgarna i papperskassar. I en kasse gick det ned femton stycken Big Mac.
   "Varför måste ni göra så här?" frågade tjejen, vänd mot mig. "Det är väl bättre att ni tar pengarna och sticker och köper något ni gillar istället. Vad är det för vits med att käka trettio Big Mac?"
   Jag skakade på huvudet utan att svara.
   "Vi tycker synd om er, men det fanns inget nattöppet bageri", förklarade min fru för tjejen. "Hade det funnits, hade vi givit oss på det istället."
   Att den här förklaringen skulle ha hjälpt de tre McDonaldsanställda att förstå situationen, tycktes mig föga troligt. Men de ställde i alla fall inga fler frågor, utan stekte under tystnad köttet, stoppade in det i brödet och slog in de färdiga hamburgarna. När de trettio Big Mac hade stoppats ned i papperskassarna, beställde min fru två stora Cola av tjejen och betalade för drickat.
   "Vi är inte ute efter något annat än bröd", förklarade min fru.
   Tjejen gjorde några konstiga huvudrörelser. Man kunde tolka det som att hon skakade på huvudet, men också som att hon nickade. Förmodligen försökte hon göra båda sakerna på en gång. Jag kunde nästan förstå henne.
   Så tog min fru fram ett tunt paketsnöre ur fickan. Snacka om att vara välutrustad. Hon band skickligt fast de tre anställda vid pelarna i lokalen; det var precis som om hon hade sytt fast knappar. De tre tycktes ha insett att det inte lönade sig att säga något och lät henne hållas. De svarade inte ens när min fru frågade om repen gjorde ont eller om de ville gå på toaletten. Jag slog in geväret i filten och min fru tog kassarna med McDonaldsmärket i båda händerna och tog sig ut under plåtjalusin. De två sovande studenterna vid bordet sov ännu djupt, lika djupt som om de hade varit två djuphavsfiskar. Jag undrade i mitt stilla sinne om det fanns något som skulle kunna väcka dem ur deras djupa sömn.
   Efter att ha kört omkring i trettio minuter, parkerade jag och min fru bilen på en lämplig parkering intill ett höghus. Vi åt hamburgare och drack Cola för allt vad vi var värda. Jag tryckte allt som allt ned sex Big Mac i tomrummet i magen och min fru åt fyra. Ändå återstod tjugo hamburgare i baksätet. I takt med att gryningsljuset tilltog, avtog den där djupa hungern som hade tyckts kunna fortsätta i all oändlighet. Solens första strålar färgade höghusets smutsiga väggar ljust lila och fick Sony Beta-Hifis stora reklampelare att kasta bländande reflexer. Då och då hördes fågelsång blandat med långtradarnas däckljud. FEN-stationen sände countrymusik. Jag och min fru rökte en cigarett ihop. När vi hade rökt klart, lade min fru huvudet lätt på min axel.
   "Men var det här verkligen nödvändigt?" försökte jag fråga en gång till.
   "Naturligtvis", svarade hon. Så suckade hon djupt en enda gång och föll i sömn. Hennes kropp var lätt och mjuk som en katts.
   När jag hade blivit ensam, lutade jag mig ut från båten och tittade ned på havsbottnen. Nu syntes inte längre någon undervattensvulkan till. Vattenytan återspeglade stilla himlens blå färg. Små vågor slog mjukt mot båtens sidor, vattringarna fick havet att se ut precis som en sidenpyjamas som gungade i vinden.
   Jag lade mig ned på båtens botten och blundade i väntan på att tidvattnet skulle föra mig dit jag skulle.

Ur Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser, 1996. Översättning Eiko Duke & Yukiko Duke.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki