FANDOM



Av W. E. Johns

Biggles 05


   Sommarsolen strålade ner från en molnfri himmel. Biggles satt på trappan till 287-divisionens mäss och iakttog med förundrad min ett aeroplans underliga svängar högt uppe i det blå.
   Han var på väg hem från en händelselös morgonpatrull och hade gått ner för att få prata ett ord eller två med Wilkinson, endast för att fa det beskedet, att denne var uppe i luften.
   Lätt bedövad efter två timmars vistelse på 6,000 meters höjd, hade han slagit sig ner i mässen för att invänta vännens återkomst, då plötsligt en S. E. 5-as underliga akrobatik väckt hans intresse. Tillsammans med åtskilliga andra officerare hade han gått till dörren för att få en bättre överblick av skådespelet.
   —Det är Wilks, så säkert som aldrig det, anmärkte Barett, en veteran på sex månader vid fronten. — Han har hållit på så där de sista två dagarna.
   Biggles nickade undrande. — Hur är det fatt med honom? frågade han. — Jag har alltid trott att han är tokig — se nu på dåren, han kommer att bryta sönder den där maskinen inom en minut.
   S. E. 5-ans våldsamma rullningar gjorde verkligen skäl för anmärkningen. Piloten tycktes försöka åstadkomma något mellan en vertikal krängning och en halv looping. Gång på gång upprepade han samma manöver, ibland fallande ur den i spinn, ibland genom en brant stigning.
   —Nu kommer han och du kan fråga honom själv, sade Barrett, då motorn tystnade och S. E. 5-an började glida ner mot marken.
   Biggles gick ut på startbanan för att möta piloten.
   —Hur tog det sig ut från marken? frågade Wilkinson med ett förtjust grin, då han klättrade ur sittrummet.
   —Det såg ut som om du försökte slita vingarna av den där draken och du måste ha varit förbaskat nära att lyckas, svarade Biggles. — Är du trött på livet eller något ditåt? Vad gäller saken?
   —Kom över till mässen, så ska jag berätta, svarade Wilkinson.
   —Nå, säg, fortsatte S. E.-piloten, då de bekvämt slagit sig ner vid en drink, har du aldrig stött ihop med den där blå och gula svärmen, som surrar omkring någonstans vid Lille? Jag tror de nu är vid aerodrom 27.
   —Var säker på att jag har, medgav Biggles. — Än sedan då?
   —Har du råkat dem på sista tiden?
   —Nej. Tala ur skägget, pojke. Har dom målat sig skära, eller vad?
   —Nej, dom är fortfarande blå, men de har fått en ny ledare och om du är rädd om ditt unga liv, så håll dej borta från honom. Det är alltsammans, svarade Wilkinson allvarligt.
   —Hett om öronen, eh? invände Biggles.
   —Han gör det varmare än helvetet är klockan tolv på midsommardagen, förklarade Wilkinson. — Nu ska jag tala om något annat. Först och främst, du vet att dom där Albatrosserna alla är blåmålade, men det finns litet gult på dem, någonstans.
   —Ja, jag har märkt det, svarade Biggles. — En av dem har gu lt höjdroder och det är en annan som är gul på mitten.
   —Det är rätt, medgav Wilkinson. — De har alla något gult någonstans, alla utom ledaren. Det har jag hört från en eller två pojkar, som har sett honom och — överlevt. Han är helt och hållet blå. Blå propellerhuv, hjulställ — allt. Du känner igen honom nu. Tyskarna kallar honom för »Blå skräcken» och dom påstår, att han fått trettio maskiner på två månader — sedan han började jobbet. Det är rekordartat och om sant, måste han vara smart. Det mest underliga är, att han påstår, att hans maskin aldrig har blivit träffad av en kula.
   —Vem påstår det? invände Biggles förundrad.
   —Vänta! Ha inte så förbaskat bråttom. Hör på! För ett par dagar sedan hade vi bara hört rykten om den där karlen, men i torsdags fick jag en av hans män. Jag mötte honom över Paschendale och vi hade en bet dust. Slutet blev att jag tvingade ner hans maskin. För en gångs skull blåste vinden åt oss till och vi hade drivit ett stycke. Kort sagt, han landade inom våra linjer. Han lyckades sätta eld på maskinen innan någon hann hindra honom, men honom själv förde vi till mässen, till en välkomstskål — du förstår. Vi undfägnade honom väl och under alkoholets inflytande började han skryta, som folk gör efter några sejdlar öl. Bland annat berättade han, att deras blå fågel kommer att plocka ner alla våra maskiner, en efter en. Hör nu. Denne tysk har hittat på ett nytt trick, liknande det Immelman utförde och som ingen kunde stå emot förrän Mc Cubben knäppte honom. Var och en kan det konststycket nu, så det betyder inte så mycket nu mera. Men ingen har en aning om, vad den här tysken gör och hur han gör det. Han försöker förklara det för sina egna pojkar, men de kan inte fatta det, vilket förefaller förbaskat underligt. Den där gynnaren, jag fick, försökte berätta — sedan han blivit litet dragen — hur det gjordes, det vill säga spak- och rodermanövreringen, men jag kunde inte förstå hur det verkade. Jag har försökt göra det i luften; du såg det själv för en stund sedan. Det är en ny sorts vändning. Just som du har fått honom bakifrån och tror, att allt är klart, häver han sig på något sätt på vingspetsarna och får dej. »Min» man bedyrade, att alla som kommer på honom bakifrån är dödens lammungar — döda, innan de vet vad som hänt. Det förefaller fullkomligt otroligt, men Immelmans-svängen var lika otrolig, då den dök upp. Där har du berättelsen, gosse, och nu vet du lika mycket som jag. Nu gäller det, vad vi ska göra åt saken.
   Biggles funderade några ögonblick. — Vi måste leta rätt på honom och se, hur han bär sig åt, sade han i ett utbrott av inspiration.
   —Tyckte jag inte, att du fick friskt blod åt hjärnan, retades Wilkinson. — Du ger dej på honom och jag ser på.
   —Nu tyckte du, du var kvick, parerade Biggles. Om jag möter honom, så ser jag själv och talar om för dej, hur det var. Kanske du då blir i stånd att knäppa en fiende eller två vid tillfälle. »Blå skräcken» blir nedskjuten till slut om jag inte glömt att handskas med mina kulsprutor.
   På hemvägen tänkte Biggles en hel del på det Wilkinson hade sagt beträffande den blå Albatrossen. — Förr eller senare kommer jag att möta honom, tänkte han, så det är bäst att besluta sig för, hur man ska göra. Då han börjar med sin patent-konst, räknar han förstås med, att den han angriper handlar som vanligt, gör en viss rörelse vid ett visst tillfälle. Och hittills har gynnaren aldrig missräknat sig. Men om hans offer råkar göra något annat, något oberäkneligt, kommer han att falla ur rollen. Fast nog är det svårt att räkna ut, vad man ska göra, när man inte vet, vad som sker. Om jag fick se tricket en gång, skulle jag veta, men han är tydligen noga med, att ingen får en chans.

   Biggles nyfikenhet drev honom att öda en hel del tid 1 sektionen kring Lille, men han fick ingen lön för mödan. Av den blå svärmen syntes inte ett spår. Han träffade Wilkinson flera gånger och varje gång fick han veta, att »Blå skräcken» hade fått ett nytt offer; nyheter som bara ytterligare sporrade hans ansträngningar.
   Ödets nyck fogade det så, att sammanträffandet kom, när han minst av allt var beredd på det. Han var på hemväg efter en ensam patrullering och flög på 5,000 meter, funderande på om han skulle sända ett skott i den nya ballongen vid Duneville, innan han for över fronten. Då föll hans alltid vaksamma öga på en grå skugga, som tycktes flyta på molnen under honom. Det var inte hans egen skugga, Vad nu? Mer av instinkt än beräkning virvlade han runt och pressade hastigt över höjd- och roderspakarna, då kulspruteeld nådde hans öra. En Albatross for brummande förbi honom på knappa sex meters avstånd. — Du tog mej nära på sovande, muttrade Biggles, då han svängde sin Camel 1 fiendens kölvatten. Som en blixt var han på den bakifrån och det var knappt han ens då, gav akt på färgen.
   Den var blå! Biggles drog in andan då han hastigt lät blicken fara över maskinen, för att se efter någon gul fläck. Men där fanns ingen. — Såå, det är du; inte sant, muttrade han, då han rusade efter, medan han förgäves sökte få sina sikten att bära. — Nå, får jag se trollkonsten nu.
   Han var lugn som en filbunke, men med varje nerv på helspänn, för om inte ryktet ljög, så hade han emot sig en motståndare av oöverträffat slag, en man som hade skjutit ned trettio plan utan att en enda gång ha fått sin egen maskin träffad.
   Biggles visste, att nu måste han kämpa sitt livs strid, där en enda oriktig rörelse betydde slutet. Ingen av dem hade någonsin blivit besegrad men nu måste en av dem tillintetgöras. Inom fem minuter skulle endera en Camel eller en Albatross störta mot sin undergång. Hans grepp om höjdspaken blev fastare och han värmde sina kulsprutor med en kort salva.
   Båda maskinerna sökte höjd nu, var och en i cirklar, inte trettio meter från varandra. Runt och åter runt rusade de, som om de svängdes från en osynlig axel. Trängre och trängre blev spiralen, de båda piloterna sökte få den andra på kornet. Vinden skrek genom stegen och Biggles började känna sig yr av spänningen. Han hade förlorat alla begrepp om tid, rum och jämvikt. Hans höjdspak var långt tillbakadragen, då han försökte rusa över en korda av cirkeln, för att komma i skjutläge. Alltid, rätt framför honom, var den blå stjärten, precis utom skotthåll, precis i det läget, att beskjutning skulle vara det samma som att ödsla med ammunition. Några få centimeter skulle ha varit nog. Ringen på hans sikte omfattade den blå svansen nu Gud! — ännu litet mera — bara en centimeter. — Kom an och visa ditt tricks? morrade Biggles, som kände att han började få svindel.
   Han var beredd att handla när det blev tid, men hur allt gick till kunde han aldrig efteråt säga. Ett ögonblick var hans sikte några decimeter från det blå sittrummet, han såg hur fienden sakta vände på huvudet och i nästa ögonblick var den blå nosen vänd emot honom och en dubbelström av kulor sprutade från de båda Spandau-kulsprutorna.
   Biggles visste att han var fångad — dömd. Han hörde, hur kulorna slog igenom flygkroppen bakom honom och ljudet gjorde honom utom sig. Omedvetet gjorde han det han planerat — något oberäkneligt. I stället för att söka undkomma denna mördande ström av kulor — det skulle betyda en säker död — drog han desperat höjdspaken framåt i avsikt att ramma sin motståndare. Och samtidigt, då hans nos kom i höjd med den andres, tryckte han på den automatiska avfyrningsanordningen.
   Under en sekund kanske var de båda maskinerna »ansikte mot ansikte» på blott femton meters avstånd, medan deras kulor utgjorde en glänsande förbindelselinje dem emellan. Biggles fick en svag vision av hur Albatrossen krängde desperat åt sidan, då i samma ögonblick något slet sönder hans flygarhjälm över ena örat och ett hammarliknande slag träffade honom mitt i ansiktet. Maskinen gled fram på vingarna och råkade i spinn. Han kom ur spinnet, arbetade vilt för att befria sig från de krossade glasögonen, som hindrade honom att se, råkade i spinn igen men slutligen, rent instinktivt, fick han maskinen på rätt köl igen.
   Halvt bedövad strök han blodet ur ögonen och såg sig om efter sin fiende, vilken — det visste han — nu skulle komma och ge honom nådastöten. Den blå syntes inte till. Den var, någon sekund innan han blev den varse, halvvägs mot marken i herrelöst spinn.
   Biggles lutade sig tillbaka i sittrummet ett ögonblick, sjuk och vimmelkantig efter den chock han utstått. Då han såg ner igen varseblev han den svartkorsade maskinen som ett krossat vrak på marken. Sakta vände han hemåt. — Det här var nära, muttrade han för sig själv, nära. Jag måste vara mera försiktig. Jag undrar hur han gjorde den där konsten? Synd, att inte Wilks såg på.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki