FANDOM


Av Solveig von Schoultz

INGEN KUNDE SÄGA hur det började, inte Ella, inte barnen. Ingen hade heller väntat det. Åtminstone inte Ella. Tvärtom, den här morgonen hade hon klätt sej i ett slags festlig brådska, som i hemlighet närt sej av de tvungna veckornas vila. Kanske också av några narcisser och ett kort: Fröken önskas god bättring av tredje klassen. Kortet var på sätt och vis anonymt, men hon hade känt igen Tuas slängar, och i ett hörn flög en bitteliten fågel, inte större än Ellas livslust då men inte heller mindre.
   Fågeln hade flugit framför henne och förkortat dagar och nätter. Hon hade sagt sej att sjuk, det kunde vem som helst bli, överansträngd också efter så många år. Och Robert hade ordnat med en ersättare, det gav henne en trygghetens svalka som kom febern att småningom lägga sej. Rösten i telefonen, en färsk klar röst, hade försäkrat att grovarbetet, det gjorde denna Malin undan, hon hade bara att skörda den sista samvaron med barnen om hon ville.
   Om hon ville! Hon tänkte: jag är tillbaka när mössöronen slår ut. Jag hinner lära dem sommarpsalmen.
   Fågeln hade flugit framför henne och visat vägen. Tillbaka till Tua, som stod på tröskeln den morgonen Ella drog efter andan utanför klass tre. Den morgonen visade solen att den menade allvar med parken utanför, och skenet som föll in genom fönstren i den långa korridoren var närapå grönt.
   Ella betänkte sej lite innan hon strök Tua över håret, men det finns frestelser. Hon visste hur Tua lyste upp: ända till ögonen som kisade som hade de haft glada små munvinklar. Inga undantag, sa hon sej strängt, och hon hade gjort hjältemodiga försök att glömma pulpeten närmast fönstret, där ljuset drog förälskat lena konturer kring panna och mun. Men så här i förbifarten, det räknades inte.
   Tua knixade. Och om hon lyste, så var det mot golvet, ty ner såg hon. Barnet är blygt, tänkte Ella hastigt och ömt: måtte det vara. Tids nog blev uppsynen en annan: ögon som inte längre var morgon såg nytvättade ut, ögon som var blanka, men på ett helt annat sätt: ogenomskinligt blanka. Som hos Majken.
   Fyrti ansikten vändes mot Ella, och det kändes lite tjockt i halsen då hon sa goddag, men hon skyllde på hostan; de kunde inte rå för att de var hennes familj och hennes hem. Den blomstertid, tänkte Ella, ty bomullsklänningarna hade slagit ut i brokiga buketter och benen på de otåligaste var redan nakna som stjälkar. Majken förstås. Hon var alltid först och djärvast, och hennes gäng satt kring henne som kronblad runt en svartknoppad mittpunkt.
   Ella aktade sej att säga för mycket. Hon övergick nästan genast till att diktera sommarpsalmen. Tillät sej ett par ord om att det var detta hon väntat på under alla veckorna, och de gladaste papperen med de varmaste solarna skulle hon fästa på väggen som fjärilar.


  — Den blomstertid nu kommer
   med lust och glädje stor —


Ja. Den kommer. Den hade kommit. Inom nån minut hade hon glömt den lilla skälvan på tröskeln, den hemvändandes klarsyn som farit genom henne: det kala rummet, de urblekta gardinerna. Mycket snart var hon tillbaka i sitt gamla tonfall och i sina gamla ögon, som godtog det kända med en sådan lättnad för att det var känt: den raspande svarta tavlan, svampen som var för torr, pennan vars spets — nej. Pennan var en annan. Ella gläntade på locket till katedern och fick en påminnelse om att hennes plats ingalunda varit tom under tiden: alla små skräppapper borta, böckerna i målmedvetna travar. Det hettade lite i kinden; här hade ingen rätt till insyn.
   Hon stannade ett tag mitt i Då gräs och gröda gror, och kände efter. Jovisst: den lilla rodnaden hade gett signal till en annan, en som låg längre inne: den långsamma, förrädiska hettan som hon plågats med så många år, den som sällan var svårbedd. Den började i ansiktet men den försvann inte som en rodnad ska göra, den spridde sej lönnligt över hela kroppen tills all uppmärksamhet vändes inåt, mot ångan som stötte ut vågor: när kom toppvågen, när sjönk den? Först när den beslöt sej för att ebba ut och kläderna blev våtkalla kom näsduken fram, förstulet. Ella hade en gammal och beprövad vana att torka ansiktet med ryggen mot klassen, att låtsa snuva. Medan minsta ljud rev i skinnet och kritans rasp mot tavlan ilade från fingrarna upp till halsen.
   Hon fortsatte att diktera, långsamt och tydligt, och det var hennes egen lugna röst som återgav henne fotfästet. Men då hade den redan hunnit till Han allt med grönska täcker. Rösten gjorde vad den skulle, vad den gjort i mer än tretti år, och underligt nog utan att tröttna. Kanske för att ögonen hade så fullt upp: hur de små mänskorna satt, hur de skrev, hur de höll i pennan. Hon hann göra en utflykt från sin röst och undra varför Majken såg så mulen ut, varför Tua inte tittade upp — vad skulle hon göra om Ella gick fram och knäppte den där knappen i hennes klänning? Rösten hade helt och hållet övertagit sommarpsalmen, den gav henne tid att känna värmen från träna som föll in, rakt över Tuas nacke där ponnysvansen slängde.


  — Man hörer fåglar sjunga
   med mångahanda ljud —


Fågeln ja. Den lilla fågeln som lett henne tillbaka. Ella andades djupt och satte sej tillrätta på den obekväma gamla trästolen. Kanske hade hon aldrig varit borta. Kanske hade hon suttit här, år efter år, också alla de tomma somrarna som bara var ett slags grön sömn.

Det var nånstans här det började, och ingen kunde säga hur.
   Inte ens varför. Det började som en gömd otålighet i luften, kanske var det värmen, någon krängde av sej koftan och suckade, någon fällde en penna på golvet och kröp under pulpeten så att Ella måste göra ett uppehåll.
   Hon tittade över brillorna: Majken, har du glömt hur man skriver sjunga? Och Anna, skriv inte så tätt, dina bokstäver trasslar in sej i varandra. Och nu fortsätter vi: Skall icke då vår tunga—
   Jo. Visst ska vår tunga lovsäga Herren Gud, och alldeles särskilt i dag, tänkte Ella och följde med ögonen en liten solfläck som dansade över väggen. Nu var den uppe i taket, gjorde lysande åttor och hade en glad stund. Men det var ju Ella som skulle vara glad, inte den. Vems är solkatten? sa hon. Dumt; naturligtvis skulle ansiktena framför henne ingenting förråda. De lutades lägre över skrivböckerna. — Ta bort solkatten, sa hon och märkte själv hur rösten åkte upp i en ton som hon tyckte illa om hos sina kollegor. Hon harklade. Katten försvann förstulet och Ella log åt den och sej själv. Struntsak.
  — Min själ upphöj Guds ära, sa hon lättad, med rösten stadig på nytt. Den lilla Emmi på främsta bänken var redan färdig, hon log tillbaka mot Ella och satt och knäppte med sin kulspetspenna. Ett oskyldigt tidsfördriv. Bara en liten, irriterande smäll när hon tryckte fingret mot knoppen. Ingenting att bry sej om. Man skulle inte sälja såna till barn, tänkte Ella, och då hörde hon knäppen på nytt, längre borta. Omöjligt att veta vem. Och bäst att låta det vara. Men Ella märkte att hon satt och väntade på nästa knäpp. Och när den kom, ryckte hon till.
  — Sluta upp med det där, sa hon mot sin vilja. Ditt pris till Honom vänd. Nej, ditt lov till Honom vänd. De otäcka små knäppanna slog mot huden som kalla knappnålshuven och kom henne att tappa psalmen ur sikte.
   Ett ögonblick var det tyst, moltyst, som om något gått upp för klassen. Det knäppande som sedan började, mera förstulet och mycket mera utspritt, hade en helt annan uppsyn. Och det hade en avsikt. Ella hörde det strax. Hon ville inte tro det. Hon lyfte ansiktet och samlade in de fyrti genom brillorna. Hon hade ju kommit tillbaka. Hon var ju här, hos dem. Varifrån kom den här varningen som hon kände i luften? Hon hade känt den förr, hennes många år visste om dörrar som plötsligt slår upp, om oväder som rusar in. När hon var yngre hade hon ställt sej att stå, stadigt, på tröskeln, hon hade samlat all kraft i en blick. Och hon hade slagit igen dörren.
   Men det hon såg kom henne att rygga; det var inte mera fyrti enskilda ansikten. Det var en klass, en egendomlig, sluten helhet. Den betraktade henne som en enda person fast med fyrti olika uttryck.
   Ella sa sej att hon såg miste. Och inte ett ord om knäppundet! Bäst att låta det dö ut. Det betydde ingenting. Det var bara hennes egna dumma nerver. Hon steg upp. Hon fortsatte.
  — Föregående rad inom parentes, sa hon, jag dikterade fel. Det skulle vara: Med — lov — och — glädjesång. Glädjesång i ett ord, Emmi.
   En fnissning längst borta kom henne att rycka till på nytt. Fnissning åt vad? Åt att hon tagit fel? Nej: en böljande rörelse i klassen, någon lutade sej mot någon och denna någon mot en annan. Det var tydligt att något smusslades från pulpet till pulpet, förstulet och förhoppningsfullt. Det var nu som Ella tvingades ur sin sommarpsalm. Det var nu hon hade att samla den där blicken som ställde tingen till rätta, utan ord och tvärt på fläcken, blicken som var starkare än den fyrtifaldiga sammansvetsade blicken framför henne. Hon visste: det var lika farligt att visa tvekan som inför en lömskögd hund. Och det var de närmaste sekunderna som avgjorde.
   Blicken krävde ett strängt, slutet ansikte. Men sekunderna gick. Ansiktet ville det inte. Musklerna ryckte kring ögon och mun som visste de inte hur de hängde ihop. Och blicken drog sej inåt, hon fann den inte hur hon än letade. Hur skulle hon ha funnit den när hon inte fann sej själv! Hon var två: en som gav erfarna snabba råd och en som vägrade lyda, emedan inte ens fötterna som hon stod på sa henne att hon fanns. Hur kunde hon väl tro på en som klassen varken hörde eller såg? Den hade alldeles uppenbart lämnat henne ur räkningen och var sysselsatt med sitt.
  — Tyst i klassen, sa hon. Försöksvis. Hörde själv hur rösten spjälktes, hur den ena stämman blev pipig och gick förbi den andra. Men ingendera nådde fram. Orden studsade mot en genomskinlig vägg och föll tillbaka. De rullade ner vid hennes fötter och där blev de.
   Brevet, eller vad det nu var: något som veks upp och lästes och veks ihop och sändes vidare, hade nu nått raden vid fönstret. Där låg solen het på nackarna och fnissningarna var mera lössläppta. De löpte ända fram till Tua som satt allvarligt och skrev, med stora mödosamma slängar på Glädjesång. Någonting slängdes i famn på Tua, bakifrån, hon såg sej häftigt om. Sen kastade hon en skuldmedveten blick åt sidan: håret föll över ansiktet när hon lutade sej ner och vecklade upp papperet under pulpeten.
   Ella stod med stumma händer, bakom sin ridå av osynlighet, visste att hon förlorade sitt ögonblick, att detta inte var stunden att tänka: Tua, Tua, minns du när du följde mej hem och höll mej i hand, minns du när du satt här första dan och var så blyg, ända tills vi fick syn på den feta duvan på fönsterblecket och började skratta, båda två, för att den såg ut som en sträng gammal lärarinna! Och minns du fågeln som var du, fågeln som kom med blommorna
   Med ansträngning, med en oerhörd ansträngning, försökte hon bryta sej genom den klara muren av hjälplöshet. — Tua, sa hon och svalde.
   Vill du ge mej det du har där!
   Men Tua satt alltjämt med ansiktet över brevet, fast i smyg, och Ella hörde själv hur rösten lät: som en tiggares. Kanske var det bara hon som hörde den. Tydligen, eftersom Tua satt så stilla. Ella rätade på sej, hon lyfte ansiktet, hon måste tillbaka till de synliga. — Tua, sa hon. Hör du vad jag säger?
   Tua hörde. Också hon lyfte ansiktet. Tua var mörkröd uppe i hårfästet. Hon vred på huvudet och kastade en harmsen blick bakom sej. Sen mötte hon Ellas ögon och blev röd över hela ansiktet. Men hon väjde inte undan.
   Då kom Ellas egen rodnad tillbaka, den som låg på lur i henne och väntade på minsta pinsamma tanke. Den kom, och den tog henne i besittning från pannan till fötterna, klibbig och segerrik, medan paniken drog ihop sej till en glödande ring: Om hon inte lyder? Jag måste ha brevet, jag måste.
   Hon såg inte klassen längre, den hade blivit till Tua som stod där rak i ryggen. Hon hörde inte det förväntansfulla sorlet. Inte skrapandet av fötter. Hon såg inte Majkens lysande ögon eller solkattens krigsdans runt väggarna.
  — Kom hit Tua, sa Ella grumligt, själva rösten var röd på henne, och tjock.
   Tua kom. Men på vägen rev hon papperet i bitar, små små bitar. Bitarna la hon framför Ella, tömde dem omsorgsfullt ur näven medan hon vände ryggen mot klassens upprörda grymt. Blicken sjönk lite på henne där hon stod vid katedern men hon höll sej trotsigt upprätt. Nu vände hon ryggen mot Ella och vände trotset bortåt, mot de andra.
   Det stönade i Ella. Handen blev våt när hon tog sej över pannan: Jag får aldrig veta det! Vem tog du i försvar Tua, mej eller dem?
   Här var bara en sak att göra. En utväg som hon föraktade, en fattigdomens utväg. Men fattig eller inte, hon måste avbryta det som skedde.
   Hon fann sej så mycket att hon kunde säja, lugnt och tydligt: Gå ut, Tua. Gå ut ur klassen.
   Tua gick. Hon såg mycket liten ut bakifrån, med ponnysvansen som slängde, med den korta vippande kjolen. Ella stod inte ut med att se henne gå så där, utan att kasta en blick över axeln. Ella följde henne till dörren, medan hettan sjönk tillbaka under blusen. Ella öppnade dörren till korridoren. Alltjämt med ryggen mot henne, som om ingen Ella fanns, gick barnet rakt över det tomma ekande golvet och stannade framför två mänskor som stod därute vid fönstret i samspråk. Hon gick som en sömngångare, fram till bäddens trygghet.
   Ella blev stående på tröskeln. Klassen sträckte på halsen bakom henne, Majken viftade med armar och ben, Ella kände det i ryggen. Men hon hade inte tid att vända sej om.

Rektorn och denna Malin. De såg ut som hade de stått där länge, han lutad mot fönsterposten, hon med armbågen på brädet, böjd fram mot honom och avbruten mitt i en handrörelse. Orden hon velat säga stod som ett litet blommande moln kring henne, det gröna ljuset föll in i fläckar över hennes vita jumper, och fast det bara var i maj var hon brun i urringningen. I en klarsyn som dröjde just så länge hon kunde uthärda den, såg Ella hur Tua stannade framför denna unga oerfarna person, hur trotset smalt ur ryggen, hur hon tog ett steg till, närmare. Hon lyfte ansiktet och Ella visste hur hon såg ut nu, framifrån. Snart sticker hon sin hand i den där Malins, tänkte Ella, och det ilade i nervspetsarna längs armen.
   Rektorn tog av sej glasögonen och vände ett avklätt och förvirrat ansikte mot Tua och Ella. Han väntade och gned brillorna med näsduken.
  — Det — det var lite bråk i klassen Robert, sa Ella i en ton som visste att den sa vems felet var. Hon samlade ihop rösten så gott hon kunde, eftersom de väntade båda: Tua var en smula olydig så jag lät henne gå. Kom
   Tua, du ska inte stanna här, du ska vänta på mej utanför lärarrummet. Flickan tvekade. Hon såg hela tiden på Malin, men Malin märkte det inte, hon såg på rektorn. Nu sträcker Tua ut handen, tänkte Ella snubblande och sa: Kom kom.
  — Du skulle vara snäll mot fröken som har varit sjuk så länge, Tua. Gå nu, sa rektorn och iklädde sej sin värdighet på nytt, hans ögon återtog sin skärpa. Malin log mot barnet, men flyktigt, och vände sej mot fönstret. Då rätade Tua än en gång på ryggen och gick ensam vidare, med små kalla, ekande steg.
   Korridorens blanka gata hade aldrig varit så lång. Ella stod kvar så länge hon såg Tua, stod tills hon såg ponnysvansen försvinna nerför trapporna med ett styvt, kränkt studsande på varje steg.
   Hon kom inte ens ihåg att förvåna sej över att det var så tyst bakom tröskeln. Men när hon kom till sej själv märkte hon att rektorn ställt sej så att han kunde ses, och att Malin gav klassen en liten nick genom den öppna dörren. Innan hon lutade sej på nytt över fönsterbrädet och tittade ut mot träna, vände ryggen åt det som inte mera var hennes. En ung och otålig rygg.
   Det var svaret på Malins nick Ella mötte, fyrti, nej trettinie avspända och nästan klara ansikten, när hon långsamt och bittert slöt dörren bakom sej. Och fortsatte att diktera sommarpsalmen, omedelbart, för att begagna sej av den fred hon inte slutit:


  — Han vill oss rikligt nära
   och fröjda på en gång.


  — Robert, sa Malin så fort det ovidkommande var borta, tror du ändå inte att —
   Men han suckade, han tänkte på något alldeles annat, och den där uppmärksamheten i hans ögon som alltid tycktes lova något mer, var borta. Så går det, sa han. Vänta, får du se.
  — Vad är det du pratar, sa hon och ville ha honom tillbaka. Robert, tror du
  —  Hon kunde ha unnat sej hela våren. När vi nu en gång hade dej. Men hon skulle absolut tillbaka.
   Malin ryckte på axlarna. Jag hade gärna stannat. Det vet du kanske?
   Han gav henne en blick, och den stängda dörren en annan. Vi ska ge henne en ny klass i höst, sa han, urskuldande sej, Ella eller Malin. — Barn tycker om unga mänskor, sa han och lekte lite med Malins finger, hon hade sträckt ut sin öppna hand på fönsterbrädet.
  — Hon var en av de bästa när jag kom till den här skolan, sa han i en ännu mer urskuldande ton. Du behöver inte se så förvånad ut. Om du är som hon efter tretti år kan du vara glad, du lilla. Sen när tusentals barn har slitit på dej. Nej — sa han när hon ville dra undan fingret. Han tog om det och sa: Men du är inte mycket större än den där flickan som Ella nyss tog på bar gärning.
  — Vad kan Tua ha gjort? sa Malin motvilligt, men eftersom han var så envis. Tua som är så bra. Hon följde mej hem nästan varje dag och bar böckerna åt mej. Aldrig skulle jag ha trott att Tua. — Men vad vet man om andra mänskor, sa Malin och öppnade vägen tillbaka för honom. När reser du Robert?
  — Så snart jag kan ger vi oss iväg, hela familjen. Jag ska tänka på dej när jag svirvlar gäddor, du liknar en blank liten gädda, sa han ännu lekfull. Men ångrade sej. — Du kommer ju till examen Malin? Du går inte din väg så här?
  — Jag vet inte. Kanske. — Men Robert teg, och medan han drog handen till sej var det något i hans tigande som — Robert! Men hon avbröt sej och körde ner sina egna händer i fickorna.
  — Förlåt mej Malin, sa han. Och plötsligt erinrade han sej rektorsexpeditionen där föräldrar väntade, hade väntat. Hon såg efter honom, där han gick med ljudande steg genom avstånd på avstånd tills hans mörka, redan så avlägsna huvud försvann där trapporna sänkte sej, försvann långsamt och behärskat. Hon såg efter honom och knöt händerna i fickorna. Han gick förbi en liten flicka som stod orörlig utanför en dörr, hon neg djupt, han gav henne en förströdd blick som om han sett henne för första gången.

Till sist sjöng de psalmen, stor och susande: en äng vars frodighet ännu var gul och grön, liksom i Ute blåser sommarvind. En äng med undanskymda blommor, med konvaljstrutar gömda längs dikeskanterna. Luften hade ingenting av värmedis, den var genomskinligt svalblå, och där pilade fåglar med mångahanda ljud.
   Barnen var redan halvvägs inne på ängen. De hade glömt alla månaderna som de vände ryggen, det fanns bara ett framåt, och lust och glädje stor blev till en lysande tankspriddhet i ögonen på dem.
   Ella sjöng med, i utkanten av ängen, hon hörde sin röst men hon brydde sej inte om hur rösten lät. Det var ändå sommarpsalmen där vart ord var honung och, för henne, ensam vind. Hon stod vid sidan av ängens blomstervimmel och tog med ögonen in dem som susade: några ännu oansenliga, andra nyutspruckna men alla inne i sommarskeenden. Ella visste vad som väntade henne på andra sidan psalmen, men hon hade inte tid, hon måste hinna uppfatta doften. Också av dem som inte längre var hennes. De, som liknade sig själva, sådana de var när de en-gång kom till henne, bara så mycket som den halvutslagna konvaljen liknar den hårda struten; somliga hade inte haft någon doft alls. Men förr eller senare hände det dem allesammans. De blekaste och mest bortglömda småflickor förvandlade sej under ett par hemlighetsfulla år medan de spann in sej i ett skal av oåtkomlighet. Plötsligt en dag vidgick de sin förvandling, halft generat, halft lyckligt, bar nya medvetna luggar, bar nya jumprar över nya bröst. Och de raka små pinnfigurerna i lågklasserna betraktade dem med vördnad och avund.
   Ella log. Hon mötte någons blick: den lite besvärade, den avståndstagande blicken hos en som alltför nyligen var liten. Somliga var grumliga i ögonen och umgicks bara genom fnissningar, men om några år skulle också de klarna upp, också för dem fanns det rum hos Ella, och vad gjorde det att de inte brydde sej om henne: sommarpsalmen stod runt dem allesammans och blåste sin pollenvind kring onda och goda.
   Nånstans inne bland Ellas fyrti steg Tuas höga stämma, en liten aning falskt, men klart. Skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud? Jovisst, svarade Ella, och vi ska inte bry oss om moln som går över ängen. An blåser vinden från öst, än från väst. Så är det med barn, och hade hon kanske inte sett de vita blomsterstrutarna i klassrummet! Alla de långa pappersstrutarna! Ännu en gång skulle hon få så mycket tillgivenhet att bära hem att hon skulle bli tvungen att be om hjälp. Hon mindes mycket väl vem som senast bar hennes blommor. Det var dumt att hon låg sömnlös nyss. Hon skulle ha litat på det hon visste: barn glömmer. Det var dumt att ta sej så när. Det var dumt att bli allt ömtåligare med åren. Om det inte samtidigt var bra: aldrig hade Ella varit så mottaglig för minsta lilla glädje: detta med blomstrutarna gjorde henne redan på förhand våt i ögonen. Eller var det tacksamheten över att hon var tillbaka? Att hon hade dem alla, hade flera barn än någon av dessa föräldrar vilkas rätt till dem bara var naturens?
   Mitt emot Ella, på andra sidan ängshavet, stack Malin upp som en grönklädd ungbjörk, tätt vid rektorn. Han sjöng med dånande stämma och var vinden själv, en vind i glasögon, med hög panna.


   Min själ upphöj Guds ära,
   med lov och glädjesång,
   Han vill oss rikligt nära
   och fröjda på en gång.


Det blev oro i ängen, strån slog ihop, och vinden blåste nu rätt mot utgången, stadigt och ihållande. Lärarna följde med in i klassrummen, men Ella hade glömt traven med vitsordsböcker på expeditionen och sa till barnen att de skulle sitta stilla och vänta en minut. Nån ropade bakom hennes rygg i korridoren, det var Malin, den sysslolösa, som såg ut att ha bråttom. Malin ville gå in till klassen och säga adjö och glad sommar. Varsågod; det var henne väl unnat, unga Malin, och det var ju i alla fall ett adjö. Det rika suset var kvar i Ella, hon hade råd att tacka Robert som stod inne på expeditionen och trummade med fingrarna mot bordet, han knappast märkte att hon kom. Men han hade alltså hjälpt henne både med att vara borta och att komma tillbaka, och Malin hade gjort ett bra arbete. Och barnen tyckte ju om henne, la Ella till, beslutsamt. Allesammans hade tyckt om henne. Så ett tack.
   Hon blev en smula enerverad av den blick han gav henne när han slutligen beslöt sej för att svara. Visst var den vänlig, Robert var alltid vänlig. Men om hon var frisk? Säkert? Om hon trodde att hon orkade med lika många lektioner i höst? Självfallet, sa Ella, och tog nästan lite harmsen traven från bordet. Hon var väl inte den som gav upp. I förbifarten kastade hon en blick i spegeln när hon gick: var det något i hennes ansikte som? Men hon fortsatte över tröskeln: som vanligt, bara som vanligt, och man vande sej vid sin uppsyn. Livet var taktfullt nog att göra sina förändringar långsamt. Och gudskelov att man var förbi allt besvär och allt hopp som följde med Malins ålder. Man var den man var, sa hennes fötter taktfast medan de bar henne tillbaka längs korridoren. Fort, med förväntans steg, som tusen tidiga mornar, förbi stängda dörrar. Bara hennes stod öppen, och sorlet som flöt ut var lite för stort, stort, men varsågod, den här gången var det inte hennes sorl.
   Hon blev stående utanför, med vitsordsböckerna i famn, de villiga fötterna hade fört henne ända fram.
   Sorlet kom från den stora, orediga blomman därinne framför katedern: brokiga kronblad som klängde sej upp mot mitten, nya som sprang till. Men ur virrvarret höjde sej Malin som en blossande pistill, hennes bara släta armar, hennes smala hals, hennes nötbruna hårfäste: nej men barn så mycket blommor, hur ska jag få hem dem? Hennes famn var full av nejlikor och lövkojor, och långa vita oöppnade pappersstrutar hängde vid hennes händer. Jojo, ropade barnen, fröken ska ha dom! Och kronbladen rörde sej i ringdans runt sin pistill.
   Ingen hade märkt Ella, och plötsligt var det också för henne som om hon inte fanns, eller rättare: hon rycktes ur detta oansenliga skal av en mänska som stod på tröskeln. På nytt hände henne ett sådant genomträngande ögonblick då hon med yttersta ansträngning blev varse något hon inte ville. Det var mycket nära att hon fått syn också på sej, just sådan hon såg ut, men i samma sekund den andra vände sej om mot henne, i samma ögonblick det vajade till i hennes kjol, var Ella tillbaka i sej själv. Andlöst ditstörtad. Hon hann tänka, som om någon lagt orden i henne: Den som har, honom skall varda givet. Resten hann inte flyta upp innan Malin kom brusande mot henne, öppet strålande och oskyldig i ögonen, och det hon bar höll på att droppa ner: Vad söta dom är, frökens ungar!
  — Det tycker jag med, sa Ella tappert och menade det. Nu, när hon var tillbaka i sej själv, var hon också tvungen att uthärda sej. Vitsords-böckerna i sina gröna pärmar tyngde krävande, mer än alla blompaketen Malin bar förbi. Och det som Ella bar var viktigast; när barnen fick ögonen på det sprang de tillbaka till sina platser. Det var bara bra med rop och buller: Ella fick tid att göra strupen klar, torka pannan, räta på ryggen tills hon hade det som hon ville: pratet la sej kring hennes laddade väntan.
   Klassen var förväntansfull, och inte det minsta besvarad. Malin hade burit bort nästan alla blommorna; nu tog den mot Ella.
   Nästan alla blommorna. Medan Ella öppnade den översta vitsords-boken kastade hon en förstulen blick mot Tuas pulpet. Flickan såg bort. Men framför henne låg en liten bukett av gullvivor och förgätmigej.
   Vid utgångsdörren stod Tua, neg för lärarna, knuffades åt sidan av flickor som hade för bråttom att gå, som flög, ut till sommarn. Men när hon blev allena, och när vaktmästarn otåligt stirrade på henne, gick hon tillbaka uppför trapporna. Dörren till lärarrummet stod öppen, Tua tittade försiktigt in. Jovisst! Hon neg bakom ryggen på Malin som stod vid fönstret. — Fröken!
   Malin vände sej hastigt om, och hann småle, men Tua såg ju att hon var röd i ögonen: så lessamt var det för henne att skiljas från klassen, tänkte Tua och kände en ny liten lycka, att få trösta. Från det brokiga bubblet av blommor på bordet kom Malin gående och Tua räckte fram sin knubbiga bukett.
  — Tack Tua, sa Malin, men varför gav du den inte nyss där inne?
  — Jag ville, sa Tua, hon tvekade lite, sen såg hon förbi alla blommorna och fattade mod: Jag tänkte att det blir för tungt för fröken att bära dem och — kanske att — säj, får jag hjälpa fröken?
  — Det var snällt av dej Tua, sa Malin, men du ska inte vänta på mej, jag har ett ärende till rektorn, jag ska ner till expeditionen. Jag klarar mej nog. — Glad sommar, Tua.
  — Ja men, sa Tua och stod kvar i dörren. Kommer fröken tillbaka i höst?
  — Det tror jag inte. — Malin smålog igen och sa plötsligt, varmt; som när solen bryter fram: Jag är lika lessen över det som du, Tua.
   Och sen såg hon sorgsen ut igen, och stod och höll om blommorna som om hon knappast sett dem, och det var ändå tre veckors veckopeng. Det var alldeles omöjligt att få lämna henne eftersom buketten inte var nog för att trösta.
  — Fröken, sa Tua och tänkte att hon kanske nån gång hade gjort henne illa: Det var inte jag som skrev det.
  — Skrev vad, Tua?
  — Fröken har ju sagt att man inte får skriva brev på timmen och inte skicka omkring dem, men det var inte jag
  —  Vad talar du om, sa Malin en smula otåligt, men så behärskade hon sej.
  — Då när gamla fröken körde ut mej
  —  Fröken Ella, sa Malin pliktskyldigast. — Jaha. Nu minns jag. Varför var du stygg mot henne, Tua?
   Tua hängde med huvudet. Så såg hon upp och frambar ett litet offer: Jag rev sönder brevet, fröken. Men det var Majken, hon skrev att nya fröken ska komma tillbaka och att gamla fröken har så fåniga
  —  Jag vill inte höra det Tua, sa Malin skarpt. Om ni har varit stygga mot fröken Ella ska ni be henne om ursäkt. Varför talar du om det här för mej?
   Huvudet hängde på nytt. Vad skulle Tua svara? Jag talar om det för att fröken ska bli glad? Allt hon sa var galet. Det var alldeles för mycket att säga och därför svarade Tua inte alls, hon bara såg på sina gullvivor och förgätmigejer där i frökens hand, de började slakna i bladen. Frökens hand är en alltför varm vas, men vad gör det, tänkte Tua, bara de får vara där! Och bara jag får gå med och bära blommorna längs alla gator! Anda fram till frökens dörr! In!
  — Du ska vara snäll mot gamla fröken, Tua, sa Malin mest för att säga något, och märkte inte den sårade blick hon fick, hörde inte det tysta: Det var jag ju. — Men nu har jag inte tid längre, glad sommar, tack ska du ha —. Och över hennes huvud såg Malin bort mot korridoren.
   Någon kom gående från expeditionen, uppför trapporna, det blev plötsligt brådska i luften och Malin blev stående med buketten i sina händer, blev en staty som knappast la märke till en flicka som neg och som gick bort med små långsamma steg. Längst borta i trapporna, så lågt nere att ponnysvansen nätt och jämnt syntes, såg hon sej om och tycktes dröja.
  — Är du kvar Malin? — Nå? Lite blek om nosen. Tog avskedet så på dej? sa han ömt. Jag såg dej med alla blommorna, det var en vacker syn. Och nu är här tomt och dammigt och skönt bara vaktmästarn kvar, och Ella som städar nere i sitt klassrum, såg jag. Ska du inte gå hem själv?
  — Kommer du tillbaka hit Robert? Har du ingenting mera att göra? I kväll kanske?
   Han höll på att svara att här fanns massor med arbete men hejdade sej. Hela den bullrande bråkiga dagen hejdade sej inne i honom, han gav henne en plötsligt uppmärksam blick och sa att det var svårt att säja. Vill du att jag ringer efter en taxi, du kan väl inte bära alla blommorna?
   Hon skakade på huvudet med ett litet, ynkligt leende.
  — Upp med huvudet Malin! — Det är sommar. Du har klarat dej fint här och du ska ut och resa. Allt är bra Malin. — Det blir kanske en gång igen, sa han när hon på nytt skakade på huvudet. Ar du inte glad att de tycker så mycket om dej?
  — Det räknas inte, sa Malin. Det är inte det som är viktigt.
  — Inte det?
  — Försök inte få mej att tala om barnen, sa hon och fick liv. Det lyckas inte, sa hon och gick fram till fönstret; därute droppade lönnen sina guldknappar. Jag har nog av dem, sa hon ännu högre och tittade ut.
   Han såg ner, flyttade på några böcker som låg slarvigt strödda över bordet. Höll händerna stilla ett ögonblick, sa mot dem: Jag vet inte vad du menar.
  — Inte det?
  — Var förnuftig Malin.
  — Förnuftig? — Vill du det? sa Malin och vände sej om.
  — Hörpå Malin, sa han och såg upp, eftersom han måste. Jag vet inte varför det har blivit så för dej. Mej förstår jag, det är inte märkvärdigt alls, men du, jag vet inte varför, jag är säkert dubbelt så gammal, sa han en smula förvirrad inför den roade ömheten kring hennes ögon, ömheten hos en kvinna som redan tänkt orden åt den andra. Han plockade upp en penna som låg på fel ställe, la bort den, rätade på sej. — Du skulle inte tvinga mej, sa han. Det finns saker som du är för ung för att förstå dej på. För ung att respektera antar jag. Men Malin. Det finns ett förtroende som inte tål sprickor av det här slaget. Kanske andra kan klara det. Men inte jag så som jag är skapt. — Och du, Malin, du kan börja var som helst, sa han hastigare. När som helst, sa han nästan bedjande. Och han stödde sej med bägge händerna mot bordet, han såg förbi henne: Jag kan inte.
  — Du kan inte?
  — Nej, för då vet jag inte var jag slutar.
  — Och är det inte nog med att jag vet det? sa Malin.
   Hon lyfte blommorna i sina armar, de gungade till, och ett ögonblick kände han lövkojornas doft mot sin mun.
   Det hjälpte honom, han lyfte hakan och sa: Ge mej dina blommor, jag ska bära dem. Du tvingade mej. Du ville veta.
  — Jag vet, sa hon. Du var verkligen mera gammal än jag trodde. Kanske du ringer efter en taxi åt mej.
   De gick mot dörren, båda stela i ansiktet. Malin stannade utanför medan han talade i telefonen där inne, hon vände sej om, bet sej i handen, stod sedan lugnt och väntade. Han kom ut med alla hennes blommor, med sina olyckliga ögon ovan alla blommorna. Jag ska hjälpa dej till bilen, sa han. De gick tillsammans genom korridorens dammtysta gata och deras steg lät som en endas. De gick ner för trapporna, förbi dörren till Ellas klassrum, förbi vaktmästarn som samlade ihop kvarglömda mössor vid klädhängarn, förbi en flicka som tryckte sej in i vrån. De gick fortfarande med samma steg tills han sa, vid dörren, lite blekt: Vi går bra i par, har du märkt det?
  — Var försiktig med blommorna, sa hon. Vänta, jag ska öppna. Taxin är här.
   Först då bröt sej stelheten i hans ansikte och han sa: Gud, Malin, kan du förlåta mej? Och när hon teg sa han: Var inte så tung och hård, käraste.
   Och hon åkte sin väg i en taxi som var full av blommor som en kista, eller en bröllopsvagn, och hon svarade något som han aldrig hörde.

Vaktmästarn stack in huvudet i klassrummet och frågade om inte fröken skulle gå hem. Han var otålig liksom alla som hade en sommar att gå till.
   Ella viftade bort honom: här fanns böcker att ställa undan, småpapper att plocka upp. Rummet var ett bra sällskap, inte på något sätt tyst: tonfall och skratt hängde i väggarna och umgicks sinsemellan utan att hon behövde delta. Robert var då den minst otåliga, tänkte hon, fast också han levde i det gamla missförståndet att ungdom var ett värde i sej. Förväxlade ett skimmer som man får till skänks och bara för en tid, med ett annat slags värme som växer fram mycket småningom. Hon märkte att tankarna gjort ett hopp men hon mindes hur det var: innan man alls begrep att uppskatta fick man ting, som gled ur händerna innan man hunnit besinna. Sedan gällde det att tjäna in dem på nytt, strävsamt men lugnare, för man visste hur det var: att det man fick betydde mindre än det man gav. Om man fick ge.
   Där fanns en hel del skräp i katedern. Innerst i vrån en näve sönderrivet krafs. Ella tvekade, hon såg mot dörren; frestelsen var för stor. Hon satte sej och försökte ordna pusslet på det blanka katederbordet. Men lapparna var häftiga och små, med lurviga kanter, rivna kors och tvärs och ännu varma av uppror, det var omöjligt att få något grepp om dem. Särskilt som hon ofta måste se mot dörren: kanske Robert var kvar i huset? Hon la de motspänstiga papperen än si, än så, glasögonen blev immiga av iver. Men ingen ledtråd. Tua hade gjort sitt arbete grundligt. Och ändå hade det varit så nödvändigt att veta: vad har jag gjort för ett misstag? Har jag alls gjort något misstag? Eller glömt, bara glömt? När jag var barn, gjorde jag inte som Tua? Visste inte också jag, utan att veta det, att den som har, honom skall varda givet? Ella gjorde en lov kring fortsättningen, den blev inte anständigare för att den stod i bibeln.
   Hon tyckte sej se Tua smyga förbi i korridoren och la hastigt handen över pusslet: det fattades bara! Men det var naturligtvis för att hon hade henne i sej, smygande där. —Ja? Om man alltså skulle lyckas ge ifrån sej frivilligt, säga: varsågod, jag har fått mitt. Tulipanaros, tänkte Ella, vad hjälper det att inse, det är något annat som ska till, något annat och varmare, hjälp mej att
   Men nu hördes steg därute, det var inte gott att veta om av en eller två, levande steg i korridoren. Och de kom snabbt närmare, Ella sopade det motspänstiga pusslet från katedern och bar det i knutna nävar till papperskorgen. Hon kände sej som om hon blivit ertappad med en fusklapp. Hon tittade ut, men drog sej kvickt tillbaka: de gick förbi, de hade gått förbi, de gick snabbt i takt, utan att se till höger eller vänster. Det var Robert som bar blommorna och på något sätt rörde det Ella, han bar dem lite otympligt och de gömde nästan helt hans armar; en nejlika slet sej lös och låg och ropade efter dem på golvet. Den gröna kjolen svängde kring Malins höfter, hon gick rak i ryggen, brun i nacken under de uppfästade lockarna. Robert bar bort blommorna, han tömde hela huset på blommor. Det blir bara damm kvar åt oss, tänkte Ella, och förvånade sej över vilken sympati hon kände för vänligt damm.
   Hon stod kvar tills hon såg Robert gå uppför trapporna i bortre ändan av korridoren. Han gick långsamt nu, lite framåtlutad, bakifrån såg man hur omsorgsfullt håret var lagt tillrätta över flinten. Robert är inte så ung han heller, tänkte Ella och skämdes lite. Men han ser ung ut, tänkte hon åt andra hållet och hörde bilen sätta i gång med ett ryck därutanför. Nu var huset tomt. Äntligen tömt på blommor.
   Tomt. Så när som på en flicka med ponnysvans som gled fram ur vrån vid kapphållarn, just när Ella kom gående med sin slitna gråa handväska och var färdig med alltsammans. Ingendera av dem hann undan, ingen hann se bort. De blev stående, drabbade av varandra, och en sekund gick ilningen genom Ella: kanske har hon väntat på mej i alla fall! Sparat blommorna! Förlåt mej, Tua, att jag inte trodde! — Men så såg hon på flickans händer och de var tomma, och hoppets plåga, som stigit så många gånger, sjönk ner och lämnade bara en tunn strimma efter sej som ett reaplan på himlen.
  — Glad sommar, sa Ella tappert, men varför hängde flickan med huvudet? Kanske ångrade hon sej i alla fall, tänkte Ella, och herregud, barn är barn. Glad sommar, Tua sa hon och ville trösta.
   Flickan neg och ville förbi.
   Ella kämpade med sej själv, men här var en ny frestelse som hon inte klarade. Nu när hon hade flickan ansikte mot ansikte.
  — Tua, sa hon, jag är inte lessen på dej, du kan mycket bra säja det till mej. Vi har ju varit goda vänner, har vi inte? — Och när barnet bara såg ner, sa hon: Jag menar det där brevet förstår du. — Och när flickan såg upp, sa hon: Vad stod där?
   Den otäcka rodnaden kröp henne i pannan medan hon väntade. Tua var svullen i ansiktet, hon hade gråtit, blicken var kylig av avstånd men samtidigt värdig. — Där stod ingenting, sa Tua och var märkvärdigt ren i ögonen trots sin uppenbara lögn.
  — Tua, är du ännu lessen på mej? frågade Ella och gav sej till spillo inför detta barnet.
   Men barnet skakade på huvudet och ville förbi.
   Då samlade Ella ihop sej, i den mån det var görligt. Hon nickade, med immiga glasögon, och klädde sej i ett gammalt beprövat vänlighetsleende som hon kunde lita på. — Ja Tua, adjö då. Ha det bra i sommar Tua!
   Så vände hon sej och gick, och bakom hennes rygg sprang barnet bort till sommarn. Vart som helst, men bort.
   Jag tar min kappa, tänkte Ella, jag sätter mej i parken, jag måste vänja mej vid det här gröna som svider i ögonen.
   Sneda dammpelare stod in genom fönstret, miljarder meningslösa dammkorn rörde sej i solen, föll långsamt, steg långsamt. Meningslösa? Säkert inte ett enda, tänkte Ella trotsigt. Men aldrig hade hon vetat att det var så många steg till lärarrummet och att de ekade så ljudligt hur tyst man än gick. Men det var ju ingen som hörde. Och ingen som såg, lyckligtvis.
   Helt nära dörren, när hon slutligen var framme, på fönsterbrädet nära dörren låg en liten bukett. Alldeles ensam under förgyllda dammkorn, någon hade glömt den.
   Också Ella var ensam. Hon hade rätt att betrakta den, ta den i handen: gullvivorna var knubbiga och lite ludna på bladen. Och förgätmigejerna tillitsblå som de mest dumma förhoppningar. De höll på att slakna. Den buketten hade nog kostat flera veckopengar, tänkte Ella. Hon vägde den i handen, hon lutade näsan över den: en barnsligt grön lukt. Buketten kunde väl inte rå för att någon fått den och glömt den. Eller att den borde ha getts till någon annan.
   Till någon annan. Borde ha getts? Ska inte en mänska som levat kunna ha ömhet också för det som går ifrån henne? Ge och få, ge och få, var det inte ett nybörjarräknande?
   Plötsligt gick hon och tog sin kappa, log, satte hatten på utan att se sej i spegeln, glömde att peta in håret under brättet. Hon hade bråttom, blommorna måste få vatten.

Källa: Ur novellsamlingen "Den blomstertid" 1958 av Solveig von Schoultz.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki