Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den dagen i december

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Helena Dahlbäck

Fönstret är ett svart hål.
   Klockans röda siffror blinkar 06.08. Radion mumlar. Fönstret är ett svart hål. Tidningsbudets moped kör upp mot brevlådan. Start igen... stanna vid nästa... start igen. Klockan blinkar 06.13. Herregud!
   Man måste upp direkt, måste vara ombytt till sju för att inte få kommentarer från "natten". Måste äta, måste cykla dit.
   Jävla vilohem. Jävla trötta gummor som trynar i sina små rum. Varför ska jag dit varenda söndag? Varför sa jag ja till dessa hopplösa kolmörka decembersöndagar?

Cykeln slirar på fruset slask. Åtta är lyckotalet. Åtta bokträd på parkeringen vid hembygdsparken, ett, två, tre... åtta.
   Fyrklöver är fyra, fyra gånger två är åtta. Åtta. Klockan åtta igår kom K. Åtta gånger har jag suttit i hans bil. Citroën. Åtta bokstäver minus en.
   Kullerstenar. Östergatan. Precis innanför grinden slår klockan på taket. Klockan är sju. Sju slag. Åtta minus ett. Ganska bra.

"Godmorgon, alla, natten har varit lugn." Kaffekopparna klirrar stilla, tjocka Margit gömmer en gäspning bakom handen.
   Syster Pia har läppstift på tänderna, rosa streck. Åtta runt bordet.
   "Idag har vi lilla-Karin som extrahjälp hos oss." Syster Pia ler. Rosa streck på fyra tänder. Fyra gånger två. Le igen. Ta en kaka från fatet. Sluta titta nu tjocka Margit, jag tog bara en kaka.
   "Margit och lilla-Karin tar tredje våningen. Rosén är dålig. Anhöriga har varit där hela natten. De har just fått frukost. Gör iordning rummet innan de är tillbaka och byt alla handdukar." Tjocka Margit lägger en varm hand på min axel.
   "Hämtar du handdukarna så går jag upp och börjar."

Tredje våningen, det är bara Rosén.
   Långt rött hår, grått längst in. Ovädrat rum. Luktar värme och piss. Tio trappsteg upp till tredje. Åtta plus två, ingen tur. Dåligt tal.
   Rosén är sjuk. Alla blommor står i trappan upp. Rosén måste ha syre, krukväxterna kommer att leva längre än hon. Tjocka Margit rullar iväg. Nylonstrumporna under rocken susar när hennes tjocka ben går ihop.
   Telefonen ringer.
   Springande steg "vilohemmet, godmorgon... nej, ingen förändring... ska höra... ber dom ringa... adjö, tack adjö".

Roséns rum är som en bastu. Tjocka Margit har börjat. Rosén andas med öppen mun. Inga tänder inne, håret oborstat. "Ta kammen och fläta henne", säger Margit och trycker sin runda handflata över Roséns spända gula kind. Rosén snarkar.

K:s hand är torr och spänd. Hans hals luktar tvål och kragen tvättmedel. Hans hår är friskt och kort och starkt. Rosén blir fin. Margit torkar mungiporna. Vaselin på läpparna, Rosén snarkar.
   "Kan du öppna fönstret, lilla-Karin? Vidöppet, en kort stund!" Hakarna av. Åtta sekunder vinterluft rakt in i pisslukten. Två bilar kör förbi. Tänk om det är K?
   Åtta sekunder har gått. OK, fyra till. Åtta delat i två, fyra sekunder till.
   K. Är det du? Kan du höra mina tankar så ge mig en signal! Sväng nu, ropa nu, hur ska jag R veta var du är?

Haka på fönstret igen. Tjocka Margit knyter om soppåsarna.
   "Nu går vi innan syster Pia tror att vi har somnat häruppe." Rosén tuggar luft. Margit stannar upp och tittar på henne. Roséns hand rycker. Hon pekar.
   "Sätt dig bredvid henne så hämtar jag Pia. Jag tror inte hon har långt kvar nu."

Jag sätter mig på sängkanten, lägger min hand över Roséns pekande finger. Rosén snarkar ojämnt. Flätan ser fin ut. Sängens metallkant är kall. Jag är varm.
   K. andas mot min axel, du är varm som en kamin. K. blundar — måste vi prata så mycket? Kan vi inte bara sitta här, jag kör dig vart du vill...
   K. vill ha tyst. Jag skriker för mig själv. Jag vill veta allt om dig. Jag vill veta vad du vill med mig. Jag vill veta. Vi kan inte ha träffats åtta gånger för att bara sitta här. Det är över nu för min del. Jag ska inte leta längre. Här är du. Du räcker för mig. Jag ska säga det till dig, en dag ska jag göra det. K. Då måste du svara. Med din ljuvliga röst ska du svara.
   Ja, ska du säga. Ja, jag vill något med dig också. Jag vill något med din varma kropp och dina tjugo miljoner ord som jag inte ville höra förut.

Roséns pekfinger rycker mot min handflata. Hon tuggar luften. En plötsligt vind trycker sig mot fönsterrutorna.
   Där kom tecknet! Det var K. En tanke genom vinden från K. Ja, jag är här! Vi har kontakt!
   K.s skinnjacka. Repa på axeln, trasig vid fickan. Min hand i hans ficka — snus, bilnycklar, hårspänne. Hårspänne.
   "Vems är det?"
   "Ja, du". K. stryker spännet över sin mun. "Det är en historia för sig, du." Då frågar man inte mer. Man bara knyter handen i den där skinnjacksfickan och håller hårdare.
   Vadå historia, historia — är det inte bara framtiden som gäller... K. och jag. Framtid. K. skakar på huvudet och lossar greppet.
   "Det är så mycket snack med dig."
   "Koppla av. Var cool. Det här är bara nu."

Roséns hand griper om min handled. Hon är så kall. Och naglarna är så hårda. Jag försöker mumla lite lugnande. Hur brukar Margit göra? Kommer hon inte tillbaka någon gång — jag kan ju inte sitta hela förmiddagen och titta på Rosén.
   Mina ögon värker. Sängkantens kalla metall skaver. Gud, vad trist att ligga här hela dagarna.
   Rosén dreglar. Tänk om de anhöriga kommer, bäst att torka lite. Byter grepp, lutar mig över för att nå pappret på sängbordet. Vad det luktar om gamlingar! Det luktar inte människa längre. Det luktar säng och smutstvätt och unket sodavatten. K. luktar krydda. Någon skarp krydda. Händerna luktar bilratt och armarna luktar muskler och ljusbrunt hår.
   "Se inte ut som om du ska börja böla nu."
   Jag försökte bara se på honom. Försökte få honom att känna sig uppskattad. Hade inte en tanke på att gråta! Jag ville koncentrera mig på lycka. På oss!
   Han förstod inte det. Han orkar inte hålla på och tänka efter, det är för jobbigt.
   "Jag skiter i det där med filosofi," säger han och håller i ratten med raka armar.
   Jävla snackande på folk! K. kör fort, huvudet mot nackstödet. Det luktar livsfara. Vildhet och livsfara.
   K. är arton, ett åtta. Tur. Jag sexton, två gånger åtta. Åtta fingrar på händerna om man inte räknar tummarna. Åtta, vi klarar oss. Tur. Lagom fart.
   "Ingen människa betyder något för mig", K. kör fingrarna genom håret.
   Jodå, visst gör jag det. Visst betyder jag något? Visst... Åttonde gångens avsked.
   Vi ses. Ska jag säga att jag älskar honom. Nej, jag struntar i det. Han förstår nog. Han kommer kanske att förstå.
   Det spelar ingen roll om han förstår. Jag kanske aldrig ser honom igen. Jag kan i alla fall tänka på honom.

Äntligen hörs steg i trappan. Syster Pia och tjocka Margit kommer in i rummet.
   Mina ben värker. Roséns hand är slapp och kall. Syster Pia tar handen och håller huvudet nära Roséns ansikte. Hon vänder sig till oss och säger lågt: "Hämta familjen i frukostrummet, be dem komma på en gång." Syster Pia slätar till lakanet. "Går ner du, du kan gå och ta en kopp kaffe."

Tomma korridorer. Alla de andra håller på med sina gummor. Det har ljusnat lite.
   Klockan är över åtta — det märktes inte ens. Lägger upp fötterna och tar en tidning. Kaffet är svart och beskt.
   Nu känns han verkligen långt borta, K. Var det inatt vi sågs? Var det verkligen jag som var galen av kärlek? Som sprang hem till klockans röda siffror, 00.00, fyra timmar efter klockan åtta. Åtta delat i två. Fyra. Också tur. Var det jag som hoppades på något? På vad?

Tjocka Margit tassar in och sätter sig i soffan så det gungar. "Du skulle ha ringt på klockan, lilla-Karin, när du märkte att hon blev sämre."
   "Sämre?" jag förstod inte.
   "Ja, satt du och drömde där, kanske? Roséns anhöriga hann precis upp i rummet. Dom vill säkert träffa dig lite senare eftersom du liksom blev den sista som satt med henne."
   "Menar du att Rosén dog!"
   "Ja", tjocka Margit masserade sina fötter. "Just när sonen klev in genom dörren drog hon sina sista andetag. Syster Pia satt på sängkanten."
   "Dog hon?"
   "Ja, herregud, det är inte mer med det. Sju åtta minuter efter det att du gått ner så gav hon upp. Du ska inte vara ledsen, det är svårt att veta när det närmar sig när man inte är van." Tjocka
   Margit böjde sig fram och tände adventsljusen på kaffebordet.
   "Vi kan ju också tända ett ljus för Rosén härnere. Tänk att du skulle bli så tagen över det här lilla-Karin! Livet är inte mer än så. Först är man ung och tror att det ska bli en massa saker. Och sen en dag ligger man där. Har man en fin fläta och håller någon i handen så är i alla fall döden ganska behaglig. I mitt tycke. Man har sett värre." Tjocka Margit pustade och rörde om i kaffet.
   "Släck ljusen efter dig när du är klar." Margit stack fötterna i skorna och ställde koppen på diskbänken. "Jag går till tvåan, så länge. Du kan komma efter."

Däruppe ligger en människa och kallnar. De anhöriga stirrar in i ett ljus på sängbordet och det var jag som satt och höll i den där bleka handen så länge.
   Jag sa inte ens adjö när jag gick. Och vad tänkte jag på? K. skulle aldrig förstå vad jag känner nu.
   Det som har hänt mig är för stort för att kunna berättas. Jag har varit med om något som jag inte begriper. Jag kunde ha dött själv utan att märka det. Det liv som jag lever nu är egentligen livet efter döden.
   Som Rosén kanske. Hon måste ju fortsätta någonstans! Inte här, men i någon annan värld som är en kopia av den här, befolkad av dem som har dött.
   K:s gapskratt ringer i mina öron "jag skiter i det där med filosofi".
   Kör sin bil. Citroën. Sju bokstäver. Gasa på, raka armar. Peta till snuset. Stryka någons hårspänne över munnen och inte säga ett ord. Det är fel, K. Det är inte alls bara nu. Det är massor kvar tills man dör. Jag vet för jag har sett det.
   Knackar på dörren till syster Pias kontor.
   "Ja, hej då, nu går jag."
   "Kom in en stund, det blev så jäktigt på trean när Rosén gick bort. Kom in och sätt dig ett ögonblick. Du har tid?"
   "Ja, jo, jovisst."
   "Första gången man är nära en annan människa som dör kan det kännas väldigt konstigt. Jag försöker tala om för alla som arbetar här att det är en stor sak att få möta döden på nära håll."
   Stor sak. Ja, herregud. Där satt jag och tänkte på K. Jag mår illa av det. Rosén kanske förstod. Och inte ville höra eller märka vad jag satt och tänkte på.
   "Du ska tänka att det är inte alla som har möjligheten att utan att själva vara känslomässigt engagerade, få se en människas sista stund i livet."
   Ord, syster Pia, ord. Jag har redan förstått. Jag kommer aldrig mer att kunna tänka på K. Utan att känna Roséns hårda hand gripa om min handled. Jag satt och tänkte på livet och höll döden i handen.
   "Du får gärna prata med oss om det här nästa söndag när du kommer. Margit sa att du verkade lite fundersam. Bara säg till om det är något du vill fråga om."

Nej, jag har inget att fråga om. Jag förstår någonting nu som jag inte förstod när jag kom hit i morse. Cykeln slirar i snömodden. Åtta och arton dog Rosén. Åtta ett åtta.
   Det betyder ingenting längre. Det är bara en siffra. Räkna träden på andra sidan gatan. Tjugotre. Säger mig ingenting. Inte delbart, ingenting. Den här dagen kommer aldrig mer tillbaka.

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki