FANDOM



Av Patricia McKissack

Fortrolladbroder



Ända tills helt nyligen hade de flesta småstäder i södra USA en bofast spåkvinna som sålde sin kunskap om den magiska kraften hos rötter och örter mot gåvor av mat eller kläder.
   Även om många människor skrattade åt spåkvinnans besvärjelser och drycker, svor andra vid hennes förmåga att vända olycka eller bota en sjukdom. Ibland dök det upp en spåkvinna vars kraft övergick de flestas. Det fanns ingen gräns för vad hon kunde göra.

Josie var trött på att vara enda barnet i familjen Hudson. Hennes kompisar JoBeth och Arthur Lee hade mängder av syskon. Josie ville ha en bror.
   "Jag är flickan i familjen", resonerade hon. "Skulle det inte vara trevligt att ha en pojke? Då kunde jag vara systern och han brodern. Vad tycker du?" frågade Josie sin mamma.
   Mamma hade alltid ett färdigt svar. "Jag glömde tala om för storken att vi flyttade från Kennerly Street till Harrison Avenue förra året", sa hon och plockade fram tallrikar ur ett skåp. Josie dukade bordet. Mamma log och blinkade åt henne. "Så du förstår att storken vet inte vart han ska flyga med en bebis."
   Josie visste bättre än så. Arthur Lee hade berättat för henne och JoBeth hur bebisar kom till. "När din mamma och pappa vill ha en ny bebis, måste din mamma bli tjock först", försäkrade han. "Hon äter och äter tills det ser ut som att hon ska spricka. Men det gör hon inte. Hon åker till sjukhuset för att bli av med magen. Sedan får de välja en bebis. Det är så det fungerar."
   Veckorna gick och mamma var lika smal som vanligt. "Hon tuggar på selleri", rapporterade Josie till Arthur Lee och JoBeth i sandlådan. "Jag kommer aldrig att få en bror."
   "Min mamma är då stor som ett kylskåp", sa Arthur Lee. "De säger att hon ska till sjukhuset snart. Om hon kommer hem med en pojke till kan du få honom. Jag har fyra bröder och det räcker!"
   "Jag såg i en tidning att man kan adoptera en bebis från ett land långt härifrån för bara några kronor om dagen", tillade JoBeth.
   "Nej, jag vill ha en bror som ser ut som jag."
   "Man får inte alltid det man vill ha", sa Arthur Lee. "Se på mig."
   "När min mamma åker till sjukhuset, ska jag följa med och se till att de väljer en bror."
   Sommaren gick snabbt och mamma var lika smal som alltid. Hur skulle hon kunna bli tjock om hon bara åt morötter? Precis när Josie var på väg att ge upp, råkade hon höra Miz Annie och Miz Charlene prata om en spåkvinna som precis hade flyttat till stan.
   "Tror du att hon skulle kunna se till att vända min olycka?" frågade Miz Annie.
   "Ja, vännen", svarade Miz Charlene. "Det är jag säker på att hon kan. Hon gjorde en salva åt mig som verkligen hjälpte mot min reumatism. Och det kostade mig inte mer än ett dussin ägg."
   Deras samtal gav Josie en ide. Spåkvinnan kanske kunde ordna en bror åt henne! Den natten somnade Josie medan hon tänkte på vad hon och hennes nye bror skulle hitta på.

Josie smög ut ur huset i gryningen. Hon plockade en korg full med vindruvor som betalning. Inom en timme stod hon utanför spåkvinnans hus. En skylt förkunnade: MADAM ZINNIA — BESVÄRJELSER, DRYCKER OCH SALVOR ALLA ÄR VÄLKOMNA.
   Hur såg det ut där inne? undrade Josie. Fanns där bubblande grytor och glödande flaskor?
   "Kom in." En mycket attraktiv kvinna öppnade dörren innan Josie hann knacka på. "Jag har väntat på dig", sa hon och rörde vid Josies ansikte. "Jag förstår att du har ett problem? Kom Josie, låt Madam Zinnia hjälpa dig."
   Josie var imponerad. Madam Zinnia visste vad hon hette och hon hade vetat när hon skulle komma. Flickan klev in i huset och såg sig omkring. Där fanns inga dödskallar. Det hängde inga fladdermöss från taket, det stod ingen bubblande gryta på spisen. Rummet såg faktiskt ut att komma direkt ur en inredningstidning. Det var ett soligt rum, trevligt inrett med snittblommor och en mängd intressanta prydnadssaker.
   Madam Zinnia matchade sitt hus när det gällde stilen. Hon var klädd i en fräsch gulvitrutig blus och vita högklackade skor och såg ut som en av expediterna på Hoppermans klädbutik.
   "Kom in och få lite färskpressad apelsinjuice och nybakad kaka", sa kvinnan och visade Josie in i köket.
   Det här är ju så normalt, tänkte Josie.
   Madam Zinnia hällde upp två glas juice och satte sig vid köksbordet. Josie frågade: "Kan du trolla fram en bror åt mig? Jag bad min mamma åka till sjukhuset, men hon är fortfarande smal."
   "Åh, snälla barn, du kan inte gå omkring och beställa bröder precis som du beställer korv med bröd i parken."
   "Jag vet, men jag har väntat hela sommaren."
   "Jag förstår", sa Madam Zinnia och nickade förstående. "Det kanske inte är en bror du verkligen vill ha. Jag vet, för Madam har en. Åh, vilken spjuver", sa hon och fläktade sig med en näsduk. "Låt Madam trolla fram ett fint husdjur åt dig istället."
   "Min bror kommer att bli annorlunda."
   "Nåja, då ska du få en bror också." Madam Zinnia blundade hårt och sa några ord Josie inte kände igen. Sedan gav hon flickan en formel med vilken hon skulle trolla fram en bror. "Du måste göra precis som jag säger. Ändra inte något. Ta en gren från ett persikoträd. Dra inte av bladen. Skjut in den under sängen från vänster sida. Sedan, exakt en minut efter midnatt, ska du kliva i sängen från höger sida och somna medan du upprepar namnet du vill ge din bror. I morgon kommer du att ha en vacker liten bror."
   Josie skyndade sig hem och följde instruktionerna till punkt och pricka — nåja, nästan. Hur hon än försökte kunde hon inte hålla sig vaken till midnatt. Så hon uttalade besvärjelsen klockan tio istället och somnade medan hon upprepade sin brors namn. "Adam ... Adam ... Adam!"

Nästa morgon vaknade Josie till doften av ägg och bacon, majs och kakor. Hon rusade ut i köket. Bordet var dukat till fyra.
   "Vems tallrik är det där?" frågade Josie och pekade på en plats mittemot hennes egen.
   "Din", svarade mamma och tittade undrande på henne. Josie blev förvånad, eftersom hon hade suttit på höger sida så länge hon hade kunnat sitta på en stol. "Men vems tallrik är det där då?"
   "Sätt inte igång något med din bror den här morgonen", sa mamma och rörde häftigt i grytan. "Du vet mycket väl att det är Adams plats." "Min bror Adam?" ropade Josie. "Det fungerade, mamma. Jag trollade fram en bror åt mig. Är det inte fantastiskt? Var är han?"
   Mamma skrattade. "Du har läst för många av de där fantasyböckerna, Josie."
   Men flickan hörde inte. Hon hade skuttat iväg ut genom köksdörren. Mamma ryckte på axlarna och fortsatte med frukosten.
   Plötsligt tvärstannade Josie. Det var något som inte stämde. Det var meningen att Adam skulle vara en bebis. Men han var gammal nog att ha en egen plats vid bordet. Äh, tänkte hon. En bror är i alla fall en bror.
   Josie tittade in bakom garaget. "Adam", ropade hon. "Adam."
   Plötsligt högg någon tag i henne bakifrån. "Du trodde att du kunde överraska mig, va? Men jag fick dig allt."
   Josie försökte vända sig om så att hon kunde se sin bror, men han höll fast henne hårt. "Är det du, Adam?" ropade hon. "Adam?"
   "Jag släpper dig inte om du inte leker I Min Makt."
   "Okej", sa Josie och lät honom ta tag i hennes händer. "Jag är i din makt."
   Adam släppte henne omedelbart. "Okej, vem är du? Du är inte Josie Hudson. Min riktiga syster skulle inte leka I Min Makt utan vidare."
   Josie log och tittade på Adam med stora, undrande ögon. Han var en kortare version av pappa, minus mustaschen. Och även om han rynkade pannan mot henne, glittrade hans ögon som solljuset i mammas kandelaber. "Men du är min riktiga bror", sa hon. "Och vi ska ha kul tillsammans. Jag tycker om att leka I Min Makt med dig, jag lovar. Vi ska leka precis vad du vill."
   Adam backade undan medan han nynnade inledningslåten till Twilight Zone. "Jorden anropar Josie. Jorden till Josie."
   Mamma ropade att frukosten var färdig och Adam skyndade iväg. Josie studsade fram bakom honom och gjorde upp planer för alla de underbara saker hon skulle göra tillsammans med sin förtrollade bror.

Mot slutet av veckan var Josie inte så glad längre. Ingen verkade märka att Adam var en förtrollad bror. Och något som gjorde det ännu värre var att Adam var den äldre av dem.
   Mamma och pappa såg på Adam som om han var något mycket, mycket speciellt. Han fick åka fram i bilen och sitta bredvid pappa i kyrkan. Adam fick gå över stora vägen själv och han fick vara uppe en halvtimme längre på kvällarna. Hur kom det sig?
   "För jag var här först", retades han. Sedan ryckte han till sig sista kakan ur burken och sprang ut genom dörren.
   "Men jag bad inte om en äldre bror", beklagade hon sig för Madam Zinnia. "Jag trodde att min bror skulle vara en liten bebis. Vad hände?"
   Spåkvinnan slutade rensa ogräs, rätade på sig och tog av sig solhatten. "Ah, det tar lång tid och mycket omvårdnad för att blommor ska bli vackra", sa hon och torkade sig i pannan. "Okej, vad var det med besvärjelsen som inte fungerade? Gjorde du precis som jag sa till dig?" Josie såg ner i marken. "Inte riktigt. Jag kunde inte hålla mig vaken till midnatt, så jag gjorde allt klockan tio istället."
   Madam Zinnia skakade på huvudet. "Varför mixtrar folk med mina besvärjelser? Det var vad som hände", sa hon och knipsade av några rosor. "Om du hade uttalat besvärjelsen en minut över midnatt, i början av en ny dag, hade du fått ett nytt liv, en bebis. Men du somnade klockan tio, så du fick en tioårig bror. Jag är ledsen, men Madam kan inte garantera en besvärjelse om den inte utförs korrekt. Jag är rädd att du måste lära dig att leva med din storebror."
   Josie hjälpte Madam Zinnia plantera en vacker buske med gula rosor. "Gula rosor är mina favoriter", sa kvinnan senare, medan hon hällde upp ett glas saft åt Josie. "Det kräver tålamod att odla dem, väldigt mycket tålamod."

Hela den följande veckan försökte Josie göra det bästa av en dålig situation. Oavsett vad Adam gjorde gick Josie med på det. Men ju mer hon ansträngde sig, desto värre blev det med Adam.
   "Vad är det för fel på dig, dumma tjej?" ropade han ilsket. "Du uppför dig inte som du ska. Du är så ... så dum!"
   "Jag försöker komma överens med honom", sa Josie till JoBeth vid gungorna.
   "Sluta försöka så mycket", sa JoBeth. "Slå tillbaka."
   Så det gjorde Josie. Samma kväll ville Adam se en gammal film, men hon hade väntat hela dagen på att få se sin favoritkomediserie. Hon bytte kanal och han knuffade henne ur vägen och bytte tillbaka. Josie slog till Adam på hakan. Då slog han tillbaka — hårt.
   "Jag hatar dig", sa hon och torkade bort tårar av ilska. "Jag önskar att det bara var jag igen."
   "Bara du", fräste Adam tillbaka. "Det var jättebra här tills vi hittade dig på järnvägsspåret och tog med dig hem."
   "Det är inte sant!" Josie grät ännu mer. Adam log. Pappa skickade dem i säng utan att de fick titta på TV alls. Josie grät sig till sömns.
   Arthur Lee och JoBeth kom tidigt nästa morgon.
   "Vi har inte varit vid stora landsvägen och tittat på de stora lastbilarna på flera veckor."
   "Har du lust att följa med?"
   Josie sprang iväg för att ta fram sin cykel ur garaget. Den var inte där. "Mamma, var är min cykel?"
   Mamma suckade. "Josie, vad pratar du om?" frågade hon otåligt. "Det var ju ditt eget beslut. Adam fick cykeln och du fick kemilådan och servisen till dockskåpet."
   Josie var förkrossad. Förra julen hade hon fått allt cykeln, kemilådan och servisen.
   Arthur Lee fick skjutsa henne och hon kände sig eländig. De tre kompisarna satt på staketet och såg de stora långtradarna rusa förbi i hög fart. I vanliga fall brukade Josie tycka om att härma ljudet från långtradarna när de passerade -"Swoosh! Swoosh!" Men hon kände inte för att ha kul den här morgonen.
   "Är alla storebröder så här hemska?" frågade Josie.
   "Inte alltid", svarade Arthur Lee.
   "Jag kan inte slå Adam. Vad ska jag göra?"
   "Hämnas. Så gör jag", sa JoBeth.
   "Bra idé, sa Josie.
   Josie satte sin plan i verket.
   Adam var kär i Lillie, JoBeths äldre syster. Josie frågade om Adam ville följa med henne och JoBeth på bio. Han sa naturligtvis nej. "JoBeths storasyster ska gå med henne." Adam nappade på betet — han tog faktiskt både krok, lina och sänke.
   Han gick med på att följa med innan han fick reda på att det var en skräckfilm, Vampyrmumien återvänder. Adam avskydde skräckfilmer, men han skulle aldrig erkänna det. Allt gick som smort.
   Så blev det äntligen lördag. JoBeth, Lillie, Josie och Adam träffades utanför Ritz. Josie kunde knappt hålla sig för skratt. Under filmen såg Josie att Adam blundade när vampyrmumien öppnade kistan eller bet någon i halsen. Och på slutet, när monstret förvandlades till damm, sjönk Adam längre ner på stolen. Josie visste att han var livrädd. Underbart!
   Alla barn som bodde på Harrison Avenue gick tillsammans hem efter filmen. Det var inte mörkt än, men solen hade gått ner och långa skuggor fladdrade i det sista gyllene ljuset. Josie visste att Adam tänkte på vampyrer som vaknade i solnedgången.
   När de närmade sig en rad ödetomter med buskage och skräp, gick Adam fram för att gå bredvid Lillie. Plötsligt hoppade en gestalt med slängkappa fram från ingenstans. I det svaga ljuset såg de den fruktansvärt deformerade varelsen med hemska vampyrtänder komma emot dem.
   Alla såg på Adam. Varelsen sträckte sig efter honom. Han flämtade till, blev grön i ansiktet och sprang skrikande av skräck därifrån.
   Arthur Lee tog av sig sin Halloweenmask och allihop skrattade. "Han är inte så tuff och elak nu. Det här kommer att lära honom en läxa."
   Men hon fick inte skratta sist i alla fall. Adam hade hunnit hem och berättat sin sida av historien först. Mamma var väldigt arg.
   "Det var elakt gjort av dig, Josie Marie Hudson."
   "Jag kan inte hjälpa att Adam är en fegis."
   "Det är inget fel med att vara rädd, men det är fel att vara elak. Det var elakt av dig att genera din bror inför hans kompisar och du är skyldig honom en ursäkt."
   "Jag tänker inte be om ursäkt", sa Josie trotsigt.
   "Var inte fräck. Vad är det med er förresten? Ni har ju varit i luven på varandra under de senaste veckorna. Jag har fått nog och vill att ni lägger av!"
   "Jag har också fått nog", snyftade Josie och skyndade iväg till sitt rum.

När morgonen kom plockade Josie en korg full med mogna tomater och gick för att träffa Madam Zinnia. "Adam är en förtrollad bror och jag vill inte ha honom längre. Kan du inte ge mig en besvärjelse som får honom att försvinna?" bad hon och gav Madam Zinnia tomaterna.
   "Vad har den förgrymmade pojken gjort?" frågade Madam.
   "Han retar mig hela tiden."
   "Jag har precis rätt behandling för en retsticka. Madam ska sätta honom i bur och kalla fram fyra elaka små djävlar som petar på honom med käppar hela dagarna." Hon höjde handen. "Det kommer att lära honom."
   "Stopp!" hojtade flickan. "Han är inte så hemsk. Han är bara kaxig."
   "Kaxiga storebröder! Det känner jag till. Ja, Madam ska förvandla honom till en tjänare hos ett monster som bor mellan sidorna i en bok." Och hon höjde handen som för att skicka dit honom.
   "Nej." Josie hindrade henne. "Gör det inte. Han är inte så kaxig egentligen. Han vill bara ha sin vilja fram hela tiden."
   "Okej. Jag ska förvandla honom till en stor sten mitt ute i ingenstans. Stenar får aldrig sin vilja fram."
   Josie tänkte på Adam som en sten. Hon skakade på huvudet.
   "Nej, han är inte så hemsk egentligen. Vi har haft roligt ihop ibland. Och ibland har jag gjort saker mot honom som inte är så snälla. Åh, jag är så förvirrad."
   "Jag förstår", sa Madam Zinnia och knipsade av en ljuvlig gul ros. "Tänk igenom det, lilla vän", sa hon och satte blomman i flickans hår. "Berätta sedan för mig vad du har lärt dig av allt det här?"
   "Att det är svårt att vara yngst!"
   "Det är en bra läxa att lära sig. Jag hoppas att du kommer ihåg det när du blir storasyster ... snart."
   "Är det sant? Åh, wow! Vänta bara tills jag får berätta för Adam."
   "Men kom ihåg att du måste vara tålmodig."

En solstråle kittlade Josie så att hon vaknade. Mamma ropade att frukosten var klar, men bordet var bara dukat åt tre. Det fanns inte ett spår efter Adam. Han var borta — eller hade han verkligen funnits?
   Mamma pratade i telefon. Hon log när hon lade på och sprang för att krama om pappa. "Det var min läkare. Det kommer att hända något underbart", sa hon. "Vi ska få en bebis i januari. Jag hoppas att det blir den bror du har önskat dig." Josie klappade i händerna och snurrade runt, runt och skrattade. "Jag bryr mig inte om ifall det blir en pojke längre. Jag ska bli den bästa storasystern i hela världen."
   "Det slår jag vad om att du blir", sa mamma och skrattade också.
   Josie var överlycklig över att hennes önskan till slut slog in, men djupt inom sig funderade hon på Adam. Hade det bara varit en dröm? Hon hoppade upp på cykeln och cyklade så fort hon kunde till Madam Zinnias hus.
   Det var tomt och det satt en skylt med texten UTHYRES på i trädgården. "Vart tog Madam Zinnia vägen?" frågade Josie brevbäraren, som råkade passera förbi.
   "Madam vem? Jag bär ut post till en Madam Zonobia på Lee Avenue. Men det är ingen som har bott i det här huset på hela sommaren."
   Josie tittade på den välskötta blomsterträdgården och den underbara gula rosenbusken och log.

Ursprungligen publicerad i The Dark-Thirty: Southern Tales of the Supernatural 1992 som "Conjure Brother". Översatt av Sabina Cleman 2002. Illustrerad av Brian Pinkney.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki