FANDOM



Av Lennart Sörensen

DET BÖRJADE på en tillställning hos Charley Jackson. Ni känner antagligen Charley Jackson och hans hustru Sonia, ett odrägligt par som alltid lyckas sammanföra fel slags människor på sina bjudningar. De kan till exempel placera stans populäraste call girl intill en kyrkoherde från någon stillsam landsortsförsamling eller en uppburen filmstjärna bredvid en homo vars enda dygd här i livet är att han avskyr film.
   Charley och Sonia är naturligtvis innerst inne oförargliga människor som inte kan rå för att deras parties alltid slutar med våldsamma gräl och någon som slänger igen ytterdörren efter att hotfullt ha domderat om att "det var sista gången ni såg mig här". Vanligtvis är det inte sista gången för Charley och Sonia har den bästa kokerskan på Rivieran och ett barskåp som alla alkisar hittills gått bet på. Men det vore kanske ändå lyckat om Charley tänkte efter en smula innan han bjöd samman sina talrika bekanta huller om buller det finns faktiskt lämpligare middagspartners för en Cambridgeprofessor i litteraturhistoria än en balettböna som tror att Shakespeare var den som skrev texten till "Kiss Me in the Moonlight".
   Nåja, det var alltså hos Charley och Sonia som jag träffade Mabel, den förtrollande Mabel. Jag hade just kommit tillbaka från Venedig (där jag bl. a. sysslat med att försöka förföra en ung comtessa som bara hade det felet att hennes bröder var otrevligt starka och oförstående), så när Charlie ringde och frågade om jag hade lust att komma över och träffa en hord idioter var det som en präktig tallrik manna från himlen.
   När jag kom till Jacksons villa som ligger ett stenkast från stranden (och man behöver inte kunna kasta särskilt långt) möttes jag av ett skrål som var ovanligt högljutt till och med för att komma därifrån. Jag gissade att partyt varat ett par dagar och första anblicken av gästerna bekräftade bara alltför tydligt mitt antagande: de befann sig i det stadiet av fylla då det roligaste man vet är att kasta stolar genom fönster och låtsas att mattorna är sopor som man måste bränna upp. Ni vet hur det är. Det föreföll vara ett trevligt party för ingen var nyktrare än en kille från New Yorks Bowery klockan tolv på dagen — och ni har väl sett hur en sån typ hänger på krogens dörrlås då klockan är nio.
   Charley hälsade mig hjärtligt välkommen. Hans runda, fryntliga ansikte som solen alltid förgäves försökte göra mera brunt än rött, sken som ett nyputsat fönster och hans röst var mer whiskyhes än någonsin.
   —Tjänare, Bill, have a drink.
   Och så stjälpte han en kvarta scotch i en stor tumbler. -
   —Vatten?
   —Fick jag nog av i Venedig.
   Så övergav Charlie mig — en annan av hans vanor var att alltid låta gästerna själva presentera sig. Sonia såg jag inte till, så jag tog mig en blick över slagfältet. Till min besvikelse fann jag att det inte ens var ett party av genomsnittskvalitet — mest fulla svenskar som visst fortfarande firade Karl X Gustafs lyckade tåg över Bälten.
   I ett hörn höll emellertid en trivsam situation på att utvecklas. Där satt nämligen den väna karaktärsskådespelerskan Ethel Hopkins (specialitet: Ofelia, Julia och Rosalinda) tillsammans med ingen mindre än El Gigante, Paris fulaste, störste och råaste proffsbrottare (specialitet: att slå motståndarens huvud i ringstolpen och sedan kasta ut honom ur ringen i syfte att träffa någon överklassjänta vid ringside).
   Hur de strålat samman är oförklarligt, men nu hade de i alla fall gjort det och miss Hopkins var uppenbarligen ohyggligt besvärad av jätten. Bredvid dem satt en ung flicka nersjunken i en fåtölj och sysselsatt med att läsa Post --- hon hade kortklippt svart hår, mjukt böjd näsa, fylliga läppar och så långt jag kunde se aptitlig figur. Fransyska antagligen.
   Det omaka paret hade nu uppenbarligen råkat i animerat gräl och El Gigante höjde högra labben som om han tänkte klippa till miss Hopkins. Då såg den unga flickan upp från sin tidning och såg brottaren rakt i ögonen. Varpå jätten försvann. Jag menar inte att han ramlade av stolen eller något sånt, nej han försvann, gick bokstavligen upp i rök.
   Miss Hopkins såg en smula förbryllad ut men ryckte sedan på axlarna och antog uppenbarligen att hon var mer berusad än hon trott. Jag skulle själv ha reagerat på samma sätt om det inte varit för det att jag nästan var spiknykter. Så jag stövlade fram till den unga flickan och sa lågmält:
   —Vart tog fulingen vägen?
   Hon såg på mig med gnistrande svarta ögon och svarade på ljuv amerikanska:
   —Hur så?
   —Ja, han var ju här precis nu och när ni såg upp ...
   —Ingen annan har ju märkt något?
   —Jojo, men jag stod där och såg på er och ... Vad heter du förresten?
   —Mabel. Och du själv?
   —Bill.
   —Hör du Bill, jag tror vi har en hel del gemensamt. Vad säger du om att åka till något lugnare ställe och snacka?
   Man nobbar inte en brud, speciellt inte om hon är välskapt och djupt urringad och sitter i en stol medan man själv står över henne. Så vi körde till Le Jockey, ett fint ställe där belysningen är så svag att man inte ens skulle ha känt igen sin gamla morsa om hon suttit i ett av båsen. Ja, just båsen, precis som på nån sylta vid Broadway, bara med den lilla skillnaden att sofforna på Le Jockey är mjukare och mer inbjudande än Madame Pompadours galasäng — och så att whiskyn kostar 2 000 francs glaset.
   När kyparen i den sammetsblå smokingen bevärdigats servera oss sa Mabel tveksamt:
   —Ja, du såg ju hur den där otäckingen försvann.
   —Ja, jag undrade bara om du såg vart han tog vägen. Det måste finnas någon förklaring.
   —Jag tycker om dig, Bill, sa hon och jag log uppmuntrande. Ser du, det var jag som fick honom att försvinna. Det har alltid varit så. När jag inte gillar en människa behöver jag bara se på henne och önska att hon inte fanns där. Så försvinner hon — och kommer aldrig tillbaka.
   —Visst, syster, sa jag och gapskrattade.
   —Det är allvar, sa hon och log inte.
   —Fin talang i så fall, sa jag. Att du inte startar något Murder Incorporated?
   Hon log fortfarande inte. — Du förstår inte hur gräsligt det är. Jag måste vara på helspänn hela tiden, så att jag inte omedvetet önskar att en människa gick upp i rök. Att otäckingen försvann ... ja, du förstår, jag höll på att läsa en intressant grunka i Post och när han bara vrövlade i ett kör ... jag blev så irriterad ...
   —Visst, sa jag förstående.
   —Men trots att jag skärper mig blir det ändå så många människor jag trollar bort.
   Vi pratade inte mer om det. Det var faktiskt jag själv som bytte samtalsämne. Det var tydligt att Mabel var lite tokig men det tyckte jag bara ökade hennes charm. Vanliga människor är så gruvligt tråkiga. Antagligen hade jag trots allt varit litet full hos Charley och inte sett då El Gigante rusade ut för att spy eller något sådant. Nåja, jag struntade i det, för Mabel och jag blev heta på varandra.
   Den närmaste månaden var vi tillsammans dag och natt. Vi låg och solade oss på dagarna, gick våldsamma krogronder på kvällarna och älskade oss igenom nätterna som om varje morgon skulle vara den sista. Vi var tokiga i varandra --. så tokiga att vi beslöt att gifta oss.
   Först måste jag emellertid resa upp till Paris för att ordna några affärer. Mabel stannade kvar för att fixa bröllopet som skulle stånda så snart jag återvände.
   När jag väl kommit till Paris och på en förmiddag kirrat businessen, så genomgick jag en märklig förvandling. Det har alltid varit samma sak i hela mitt liv. När jag är tillsammans med en brud så älskar jag henne dyrt och heligt men när jag är borta från henne glömmer jag liksom henne. Rätt konstigt men så är det i alla fall.
   Nå, för att göra en lång historia kort så stannade jag två veckor i Paris och festade om med en strip-tease-dansös som var slagnumret hos Renard på L'Heure Bleue. Det var en pigg böna och allt var frid och fröjd tills jag plötsligt fick ett telegram från Mabel att hon var i antågande.
   Jag bad portieren på hotellet ringa strip-teasan och meddela henne att jag tyvärr måst tagas in på lasarettet för böldpest och sen åkte jag till stationen för att välkomna Mabel med tusen kramar. Det var svår trängsel på perrongen, men jag såg henne så snart tåget ångade in; hon satt i ett fönster och var vackrare än någonsin. Det var nästan så att jag ångrade min lilla eskapad. Jag öppnade stora famnen för henne, då hon kommit ner på perrongen men hon bara såg på mig.
   —Bill, sa hon. Du har inte varit trogen?
   —Snälla du, sa jag. Det är inget att fästa sig vid ... ett slags svensexa, så att säga...
   Längre hann jag inte. Hon såg på mig med mord i blicken ... och så tonade allting bort, allt blev kolmörkt och så klarnade en annan värld för mina ögon.
   Jag gick på en gata i en okänd stad och över mig glittrade tre små solar. Det var ingen stor stad vad jag kunde se, bara några tusen människor kunde bo där. Nåja, för att korta det här igen, så att ni inte blir alldeles uttråkade, så vet jag inte var jag är nu. Ingen här vet var de är. Alla säger att de plötsligt blev förflyttade hit efter att ha sett in i en ung flickas svarta ögon, en flicka vid namn Mabel.
   Här finns kyrkogårdar också och bland gravstensinskriptionerna har jag funnit både Ambrose Bierces och Benjamin Bathursts namn. Den förtrollande Mabel måste ha levat länge.

Från Häpna, nummer 11 1959.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki