Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den förtvinade handen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Thomas Hardy




Hand 1.png
En ensam mjölkerska


Det var ett mejeri på åtta kor, och hela uppbådet av mjölkare, både de vanliga och de som kom till och från, var i arbete; för trots att det bara var i början av april bestod betet helt och hållet av ängar som brukade sättas under vatten, och därför blev korna snabbt "stinna" , som det heter. Klockan var ungefär sex på kvällen, och eftersom tre fjärdedelar av de stora, röda, fyrkantiga korna redan hade mjölkats fick man tid över för lite samspråk.
   "Han ska föra hem sin brud i morgon, har jag hört. De kom ända till Anglebury i dag."
   Rösterna tycktes komma ur buken på en ko som hette Körsbär, men den som talade var en mjölkerska vars ansikte var begravt i flanken på det orörliga djuret.
   "Är det någon som har sett henne?" sade en annan röst.
   Det kom ett nekande svar från den första. "Fast de säger att hon är en rosenkindad, buttig liten människa" , tillade hon; och medan mjölkerskan talade vände hon på huvudet så att hon kunde kasta en blick förbi svansen på sin ko mot andra sidan av gårdstunet, där en mager, vissnande kvinna på trettio satt och mjölkade lite avsides från de andra.
   "Många år yngre än han" , tillfogade den andra och kastade också en begrundande blick åt det hållet.
   "Hur gammal skulle du säga att han är, då?"
   "Trettio eller så."
   "Säg hellre fyrtio", insköt en gammal mjölkare i närheten. Han var iförd ett långt vitt förkläde och hade knutit fast hatten med brättena neråt så att han såg ut som en kvinna. "Han föddes innan vår stora fördämning byggdes, och jag lyfte inte en karls lön på den tiden jag hämtade vatten där. "
   Meningsutbytet blev så livligt att ljudet av de strilande mjölkstrålarna kom ryckigt, tills en röst från en annan komage myndigt ropade: "Seså, vad i storturkens namn angår oss bonden Lodges ålder, eller hans nya fru? Jag måste betala honom nio pund om året i hyra för varenda en av de här korna, sen må han eller hon vara hur gamla de vill. Fortsätt med arbetet, annars blir det mörkt innan vi är klara. Solen har redan börjat gå ner." Den som talade var mejeristen själv, mjölkerskornas och männens arbetsgivare.
   Inget mer sades öppet om bonden Lodges giftermål, men den första kvinnan mumlade i skydd av kon till sin närmaste granne: "Det är tungt för hon", med syftning på den magra, slitna mjölkerska som redan har nämnts.
   "Å nej", sade den andra. "Han har inte talat med Rhoda Brook på åratal. "
   När de var färdiga med mjölkningen tvättade de ämbaren och hängde upp dem på det mångarmade torkstället, vilket i enlighet med bruket var förfärdigat av en skalad ekgren som satts upprätt i jorden och liknade ett kolossalt hjorthorn. Därefter begav sig de flesta av dem hemåt på olika vägar. Den magra kvinnan som inte hade deltagit i samtalet fick sällskap av en pojke på ungefär tolv år, och tillsammans avlägsnade också de sig över fältet.
   Deras väg gick åt annat håll än de andras, till en avsides belägen plats högt ovanför bevattningsängarna, inte långt från början av Egdonheden, vars mörka konturer syntes på avstånd när de nalkades sitt hem.
   "De sa just nere på tunet att far din ska föra hem sin unga hustru från Anglebury i morgon" , yttrade kvinnan. "Jag tänker skicka dig till marknaden efter några saker, och du möter dem nog på vägen."
   "Ja, mor" , sade pojken. "Så far har gift sig?"
   "Ja . . . Du kan ta dig en titt på henne om du verkligen får se henne, så kan du sen tala om för mig hurdan hon är."
   "Ja, mor."
   "Om hon är mörk eller ljus, och om hon är lång — lika lång som jag. Och om hon ser ut att vara den sortens kvinna som har arbetat för brödfödan, eller som en som alltid har haft det bra och aldrig gjort någonting och ser ut som en dam, vilket är vad jag antar att hon gör." Ja."
   De knegade uppför backen i skymningen och gick in i stugan. Den hade lerväggar som otaliga regnväder hade försett med rännor och sänkor så att inget av den ursprungliga släta ytan fanns kvar; och i halmtaket ovanför syntes här och där en sparre likt ett ben som tränger fram ur huden.
   Hon knäböjde i spiselvrån framför två torvstycken som hade lagts mot varandra med ljungen inåt, och hon blåste på den glödheta askan tills lågor slog upp från torven. "Ja" , återtog hon, "se efter om hon är mörk eller ljus, och om du kan så se efter om hennes händer är vita; om de inte är det så se efter om de verkar som om de någonsin har gjort hushållsarbete eller är mjölkerskehänder som mina."
   Pojken lovade på nytt, men den här gången var hans röst förströdd, och modern märkte inte att han hade tagit fram fickkniven och skar ett hack i stolen med ryggstöd av bokträ.


Den unga hustrun


   Vägen från Anglebury till Holmstoke är plan för det mesta, men det finns ett ställe där en brant stigning uppåt bryter monotonin. Bönder på hemväg från den före detta köpingen brukar färdas i trav resten av vägen, men gå till fots och leda hästen uppför den korta backen.
   Följande afton, medan solen fortfarande lyste på himlen, rullade en präktig gigg med citrongul vagnskorg och röda hjul fram på den jämna landsvägen bakom en stark märr. Den som körde var en odalman i sina bästa år, slätrakad som en skådespelare och med den där blåröda färgtonen i hyn som så ofta skänker behag åt en framgångsrik bondes anletsdrag när han återvänder hem efter lyckosamma affärer i staden. Bredvid honom satt en många år yngre kvinna — i själva verket nästan en flicka. Hennes ansikte hade också frisk färg, men av ett helt annorlunda slag — mjuk och snabbt övergående som ljuset under en hög med rosenblad.
   Få andra människor färdades där, för det var ingen huvudväg; och det långa vita bandet av grus som sträckte sig framför dem låg öde, med undantag för en liten punkt som knappt tycktes röra sig och som slutligen visade sig vara en pojke som förflyttade sig framåt i snigeltakt medan han ständigt såg sig om. Det tunga byltet han bar på tjänstgjorde som förevändning för, om än inte anledning till hans sölighet. När den skumpande giggen saktade in vid foten av backen var fotgängaren bara några meter framför dem. Han stödde bördan genom att sätta ena handen på höften, vände sig om och såg rakt på bondens hustru som om han ville läsa hennes innersta, samtidigt som han fortsatte att gå så att han höll sig jämsides med hästen. Solen stod lågt på himlen och lyste rakt i hennes ansikte, så att varje drag, nyans och kontur tydligt gick att urskilja, från näsborrens lilla båge till färgen på ögonen. Trots att bonden verkade förargad över pojkens ihärdiga närvaro sade han inte till honom att packa sig undan; och sålunda gick pojken före dem utan att ett ögonblick lämna henne med blicken tills de kom till kullens krön, där märren satte av i trav på kommando från bonden, som såg lättad ut efter att inte med en min ha låtsats om pojken.
   "Vad den stackars pojken stirrade på mig!" sade den unga hustrun.
   "Ja, kära du, det såg jag att han gjorde."
   "Han är från byn, antar jag?"
   "Från trakten. Jag tror att han bor ungefär en kilometer härifrån med sin mor."
   "Han vet vem du är, antar jag?"
   "Ja då. Du måste vara beredd på att folk stirrar på dig i början, min vackra Gertrude."
   "Det är jag — fast jag tror att den stackars pojken kanske stirrade på oss därför att han hoppades att vi skulle befria honom från hans tunga börda, och inte därför att han var nyfiken."
   "Nej då", sade hennes man obesvärat. "Sådana där lantpojkar klarar av femtio kilo när de väl fått upp det på ryggen, och förresten var hans bylte större än det var tungt. Jaha, ungefär en och en halv kilometer till så kan jag visa dig vårt hus på avstånd — om det inte är för mörkt när vi kommer dit." Hjulen gick runt och dammet virvlade från dem som förut, tills ett vitt hus av ansenliga dimensioner blev synligt, med ekonomibyggnader och höstackar bakom.
   Under tiden hade pojken påskyndat sina steg. Han tog av in på en biväg ungefär två kilometer från den vita mangårdsbyggnaden, klev uppåt mot de magrare betesmarkerna och fortsatte sedan till sin mors stuga.
   Hon hade kommit hem efter dagens mjölkande på mejeriet och sköljde kål i dörröppningen belyst av det tynande solskenet. "Håll upp nätet ett tag" , sade hon utan någon inledning när pojken var framme hos henne.
   Han slängde ifrån sig sin börda och grep tag i kanten av kålnätet, och medan hon fyllde dess maskor med droppande kålblad fortsatte hon; "Nå, har du sett henne?"
   "Ja då, klart och tydligt. "
   "Ser hon ut som en dam?"
   "Ja, och mer än det. En riktig dam."
   "Är hon ung?"
   "Tja, hon är fullvuxen, och hon uppför sig helt och hållet som en kvinna."
   "Så klart. Vilken färg har hennes hår och ansikte?" "Hennes hår är ljust, och hennes ansikte är vackert som på en levande docka. "
   "Så hennes ögon är inte mörka som mina?"
   "Nej — de är mera blå, och hennes mun är mycket vacker och röd; och när hon ler ser man att hon har vita tänder. "
   "Är hon lång?" frågade kvinnan skarpt.
   "Det kunde jag inte se. Hon satt."
   "Då går du ner till Holmstokes kyrka i morgon bitti; hon kommer säkert att vara där. Gå dit tidigt så du ser henne när hon går in, och kom sen hem och tala om ifall hon är längre än jag."
   "Som du vill, mor. Men varför går du inte dit och tittar själv?"
   "Skulle jag gå och titta på henne! Jag skulle inte se åt henne om hon så gick förbi mitt fönster i denna stund. Hon var tillsammans med mr Lodge förstås. Vad sa han och vad gjorde han?"
   "Detsamma som alltid."
   "Tog ingen notis om dig?"
   "Ingen."
   Följande dag klädde modern pojken i ren skjorta och skickade i väg honom till Holmstokes kyrka. Han kom fram till den urgamla lilla byggnaden just när dörren öppnades, och han var den förste som gick in. Han satte sig vid dopfunten och såg hur alla församlingstiorna troppade in. Den förmögne bonden Lodge var nästan den siste; och hans unga hustru, som kom med honom, gick uppför mittgången så skyggt som man kan vänta sig av en blygsam ung kvinna som uppträder i ett sådant sammanhang för första gången.
   När han kom hem sade hans mor: "Nå?" innan han hade kommit in i rummet.
   "Hon är inte lång. Hon är ganska kort" , svarade han. "Ah!" sade hans mor belåtet.
   "Men hon är mycket söt — mycket. Sanningen att säga är hon vacker." Bondhustruns ungdomliga friskhet hade uppenbarligen gjort intryck till och med på pojkens ganska hårda sinnelag.
   "Nu vill jag inte höra mer", sade hans mor snabbt. "Bred ut bordduken. Den där haren du snarade är mycket mör, men se till så du inte blir tagen av någon — du sa inte hurdana händer hon har."
   "Jag har inte sett dem alls. Hon tog inte av sig handskarna. "
   "Vad hade hon på sig i dag?"
   "Vit bahytt och silverfärgad klänning. Den prasslade och viskade så högt när den strök mot kyrkbänkarna att hon rodnade ännu mer, så förlägen blev hon, och drog den åt sig så den inte skulle komma åt bänkarna; men när hon gick in i deras bänk prasslade den mer än någonsin. Mr Lodge verkade belåten, och hans väst sköt fram och hans stora berlocker av guld hängde som på en lord; men hon såg ut som om hon önskade sin väsniga klänning vart som helst utom på henne."
   "Inte hon inte! Men det räcker nu."
   Dessa beskrivningar av de nygifta återkom då och då på moderns begäran; det hände varje gång pojken hade råkat möta dem. Men trots att det enda Rhoda Brook behövde göra för att själv få se unga mrs Lodge var att gå ett par kilometer gjorde hon ingen utflykt åt det håll där gården låg. Och under det dagliga arbetet med mjölkningen hos mejeriägaren på gårdsplanen till mr Lodges utgård nämnde hon aldrig det nyligen inträffade äktenskapet. Mejeriägaren, som hyrde korna av Lodge och mycket väl kände till den högväxta mjölkerskans historia, såg med manlig vänlighet till att pratet på gårdsplanen inte störde Rhoda. Men luften var full av ämnet de första dagarna efter mrs Lodges ankomst; och med hjälp av pojkens beskrivningar och ord som fälldes av de andra mjölkarea kunde Rhoda Brook göra sig en bild av den ovetande mrs Lodge som var lika realistisk som ett fotografi.


En syn


   Två eller tre veckor efter brudens ankomst satt Rhoda Brook uppe en kväll efter det att pojken hade gått och lagt sig. Hon satt länge framför torvaskan som hon hade rakat ut så att den skulle slockna. När hon frammanade den nya hustruns bild för sig i glöderna var hennes begrundan så intensiv att hon glömde tidens gång. Trött efter dagens arbete drog även hon sig slutligen tillbaka.
   Men den gestalt som hade upptagit henne så mycket både denna dag och de föregående lät sig inte fördrivas när det blev natt. För första gången hemsökte Gertrude Lodge den kvinnas drömmar som hon hade slagit ur brädet. Rhoda Brook drömde eftersom man omöjligen kan tro på hennes påstående att hon faktiskt såg det innan hon somnade — Rhoda Brook drömde att den unga kvinnan i sin ljusa klänning och vita bahytt, men med anletsdragen fruktansvärt förändrade och rynkiga som av ålder, satt på hennes bröst där hon låg. Trycket från mrs Lodges kroppstyngd ökade, de blå ögonen såg grymt in i hennes; och sedan sträckte gestalten hånfullt fram vänstra handen så att vigselringen på den glittrade i Rhodas ögon. Driven till ursinne och halvkvävd av trycket kämpade den sovande emot; maran fortsatte att betrakta henne och drog sig tillbaka till sängens fotända, men bara för att långsamt komma tillbaka, återta sin sittplats och visa upp vänsterhanden som förut.
Hand 2.png
   Flämtande efter luft slog Rhoda i en sista förtvivlad ansträngning ut med högerhanden, grep tag i vålnadens hindrande vänsterarm och slungade vålnaden i golvet med ryggen först, samtidigt som hon själv plötsligt satte sig upp med ett lågt rop.
   "O, milde himmel!" ropade hon och satte sig kallsvettig på sängkanten. "Det var ingen dröm — hon var här! " Hon kände ännu i denna stund sin motståndares arm i sitt grepp — själva dess kött och ben, tycktes det. Hon såg på golvet där hon hade slungat ner vålnaden, men där syntes ingenting.
   Rhoda Brook sov inte mer den natten, och när hon kom till mjölkningen i gryningen märkte de andra hur blek och härjad hon såg ut. Mjölken hon kramade fram föll darrigt ner i ämbaret; hennes hand var ostadig till och med nu och hon kände fortfarande vålnadens arm i den. Hon gick hem för att äta frukost med så trötta steg som om det var dags för kvällsmat.
   "Vad var det för buller i ditt rum i natt, mor?" sade hennes son. "Du föll väl ur sängen?"
   "Hörde du någonting som föll? När var det?"
   "Just när klockan slog två."
   Hon kunde inte förklara vad som hade hänt, och efter måltiden gick hon tyst omkring och skötte hushållssysslorna. Pojken hjälpte henne, för han avskydde att arbeta ute på gårdarnas fält och hon lät honom få sin vilja fram i det avseendet. När klockan var mellan elva och tolv knäppte det i trädgårdsgrinden och hon vände blicken mot fönstret. Ute i trädgården, strax innanför grinden, stod kvinnan hon hade sett i sin syn. Rhoda stod som förstenad.
   "Ja, hon sa att hon skulle komma!" utbrast pojken, som också hade sett nykomlingen.
   "När sa hon det? Hur känner hon till oss?"
   "Jag har träffat henne och pratat med henne. Jag pratade med henne i går."
   "Jag sa till dig" , sade modern och rodnade ilsket, "att du aldrig någonsin skulle börja prata med någon i det huset, eller gå i närheten av stället."
   "Jag pratade inte med henne förrän hon började prata med mig. Och jag gick inte i närheten av stället. Jag mötte henne på vägen."
   "Vad sa du till henne?"
   "Ingenting. Hon sa: 'Är du inte den stackars pojken som måste bära hem den tunga bördan från marknaden?" Och så tittade hon på mina skor och sa att de inte skulle hålla fötterna torra om det började regna, för de var så spruckna. Jag sa till henne att jag bodde med min mor och att vi hade fullt sjå att få det att gå ihop, och det är sant; och då sa hon, 'Jag ska komma med ett par bättre skor och få mig en pratstund med din mor.' Hon ger bort saker till annat folk ute bland ängarna än vi."
   Vid det laget var mrs Lodge framme vid dörren — inte i sina sidenplagg som Rhoda hade drömt om i sovrummet, utan i förmiddagshatt och klänning av ett enklare, mer vanligt material som klädde henne bättre. Hon hade en korg på armen.
   Intrycket av nattens upplevelse var fortfarande starkt. Rhoda hade nästan väntat sig att få se rynkorna, hånet och grymheten i sin besökares ansikte. Hon skulle ha flytt för att slippa träffa henne om det hade varit möjligt. Men stugan hade ingen bakdörr, och i nästa ögonblick hade pojken lyft på klinkan när han hörde mrs Lodges försynta knackning.
   "Jag ser att jag har kommit till rätt hus", sade hon med en blick på pojken och log. "Men jag var inte säker förrän du öppnade dörren."
   Gestalten och rörelserna var desamma som i visionen; men hennes röst var så outsägligt ljus, hennes blick så förtjusande, hennes leende så milt, så olikt Rhodas nattliga besökares att Rhoda knappt trodde sina sinnens vittnesbörd. Hon blev verkligt glad över att hon inte hade smitit sin väg av ren motvilja, som hon hade varit benägen att göra. I korgen hade mrs Lodge skorna som hon hade lovat pojken samt en del andra lämpliga persedlar.
   Vid åsynen av dessa bevis på en så välvillig inställning till henne och hennes son kände Rhoda bitter självförebråelse. Denna oskyldiga unga människa förtjänade hennes välsignelse och inte hennes förbannelse. När hon lämnade dem tycktes ett ljus slockna i boningen. Två dagar senare kom hon tillbaka för att höra om skorna passade; och minde än två veckor efter det besökte hon åter Rhoda. Vid det tillfället var pojken inte närvarande.
   "Jag fotvandrar mycket" , sade mrs Lodge, "och ert hus är det närmaste utanför vår egen församling. Jag hoppas att ni mår bra. Ni ser inte riktigt frisk ut."
   Rhoda sade att hon var så frisk man kunde begära; och trots att hon var blekare än den andra fanns det verkligen mer av den styrka som består i hennes markerade anletsdrag än hos den mjukkindade unga kvinnan framför henne. Samtalet blev riktigt förtroligt angående deras respektive hälsotillstånd, och när mrs Lodge bröt upp sade Rhoda: "Jag hoppas att frun trivs med luften här och inte lider av fukten från bevattningsängarna."
   Den yngre kvinnan svarade att det inte kunde råda något tvivel om den saken, eftersom hennes allmänna hälsa vanligen var god. "Fast nu när ni säger det" , tillade hon, "så har jag en liten krämpa som gör mig förbryllad. Det är ingenting allvarligt, men jag förstår inte vad det är för något."
   Hon blottade sin vänstra arm; och framför sig såg Rhoda den fullständiga förebilden till den arm hon i drömmen hade skådat och gripit tag i. På den skära, runda armen fanns det svaga märken med otäck färg. De såg ut att ha åstadkommits med ett omilt grepp. Rhodas blick var som fastnitad vid de missfärgade fläckarna; hon tyckte att de såg ut som avtryck av hennes egna bruna fingrar.
   "Hur gick det till?" frågade hon mekaniskt.
   "Det kan jag inte säga", svarade mrs Lodge och skakade på huvudet. "En natt när jag sov djupt och drömde att jag var på någon främmande plats kände jag plötsligt en ilande skarp smärta i armen på det stället. Smärtan var så häftig att jag vaknade. Jag måste ha stött emot något under dagen, antar jag, fast jag inte har något minne av det."
   Hon tillade skrattande: "Jag säger till min käre make att det ser ut alldeles som om han hade fått ett vredesutbrott och slagit till mig där. Nå, jag antar att det går bort igen." "Ha, ha! Ja . . . För hur länge sen fick ni det?"
   Mrs Lodge tänkte efter och sade att det skulle bli exakt två veckor följande dag. "När jag vaknade förstod jag inte var jag var", sade hon, "förrän jag hörde klockan slå två."
   Hon hade nämnt just den natt och timme när Rhoda hade fått sitt sällsamma besök, och Rhoda kände sig skyldig. Det okonstlade avslöjandet hade tagit henne med överraskning; hon förde inga resonemang kring slumpens spel, och hon såg åter den där förfärliga nattens vision framför sig, med fördubblad kraft.
   "O, är det möjligt", sade hon för sig själv när hennes besökare hade gått, "att jag har förmågan att skicka olycka på folk utan att vilja det?" Hon visste att man i smyg hade kallat henne för häxa sedan hennes fall; men eftersom hon aldrig hade begripit varför man brännmärkte henne på det sättet hade hon inte fäst något avseende vid saken. Kunde det här vara förklaringen, kunde liknande saker ha inträffat tidigare?


Ett förslag


   Sommaren gick, och Rhoda Brook nästan fruktade att möta mrs Lodge igen, trots att hon hyste en känsla för den unga kvinnan som nästan närmade sig tillgivenhet. Något inom henne själv tycktes döma Rhoda skyldig till ett brott. Likväl styrdes hennes steg med ödesbestämdhet alltid till utkanterna av Holmstoke när hon lämnade sitt hem i något annat syfte än att gå till sitt arbete; och så kom det sig att nästa sammanträffande ägde rum utomhus. Rhoda kunde inte förbigå det ämne som hade gjort henne så konsternerad, och när de hade utbytt några ord framstammade hon: "Jag hoppas att — att fruns arm är bra igen?"
   Hon hade till sin bestörtning lagt märke till att Gertrude Lodges vänstra arm verkade stel.
   "Nej, den är inte riktigt bra. I själva verket är den inte alls bättre; den har tvärtom blivit sämre. Den ger mig förfärliga smärtor ibland."
   "Kanske borde frun gå till en doktor."
   Hon svarade att hon redan hade varit hos en doktor. Hennes man hade bestämt yrkat på det. Men kirurgen hade tydligen inte blivit klok på vad det var för fel på armen; han hade sagt åt henne att hålla den i varmt vatten vilket hon också hade gjort, men behandlingen hade inte haft någon verkan.
   "Kan jag få titta på den?" sade mjölkerskan.
   Mrs Lodge drog upp ärmen och visade det skadade stället, ett stycke ovanför handleden. När Rhoda Brook fick se det lyckades hon bara med svårighet bevara fattningen. Det fanns inte den minsta likhet med ett sår, utan armen såg förvissnad ut där och konturerna av de fyra fingertopparna var tydligare än förra gången. Dessutom tyckte hon att de satt precis så i förhållande till varandra som hennes fingrar hade gjort på denna arm i transen: det första fingret närmast Gertrudes handled och det fjärde närmast armbågen.
   Gertrude tycktes själv ha upptäckt vad märkena liknade sedan deras förra möte. "Det ser nästan ut som fingeravtryck" , sade hon, och tillade med ett svagt skratt: "Min man säger att der ser ut som om en häxa, eller djävulen själv, hade gripit tag i mig där och fördärvat den."
   Rhoda huttrade. "Det är bara dumheter, frun" , sade hon skyndsamt. "Jag skulle inte tänka så i fruns ställe."
   "Jag skulle inte bry mig så mycket om det" , sade den yngre kvinnan dröjande, "om — om jag inte hade en känsla av att det får min man att — tycka illa om mig nej, älska mig mindre. Män tänker så mycket på utseendet."
   "Somliga av dem gör det — han till exempel."
   "Ja; och han var mycket stolt över mitt utseende i början."
   "Gör så han inte ser armen."
   "Å — han vet att den är vanställd!" Hon försökte dölja att hennes ögon fylldes av tårar.
   "Ja, frun, jag hoppas verkligen att det snart går över."
   När mjölkerskan återvände hem var hennes medvetande genom ett slags fasansfull förtrollning åter fjättrat vid det inträffade. Hennes känsla av att ha gjort sig skyldig till en illvillig gärning ökade, hur hon än sökte förlöjliga den vidskepliga tanken. Innerst inne var Rhoda inte helt emot en lätt minskning av hennes efterträderskas skönhet, oavsett hur den gick till; men hon ville inte vålla henne kroppslig smärta. För trots att den vackra unga kvinnan hade omöjliggjort varje gottgörelse som Lodge kunde ha gett Rhoda för sitt tidigare uppträdande hyste den äldre kvinnan inte längre det minsta agg mot henne.
   Vad skulle den rara och vänliga Gertrude Lodge tänka om hon kände till drömsynen i sovrummet? Att inte tala om den för henne kändes som ett svek med tanke på hennes välvilja; men hon kunde inte förmå sig till att berätta det — och inte heller kunde hon tänka ut ett botemedel.
   Hon grubblade på saken större delen av natten; och följande dag efter morgonmjölkningen gick hon för att få se en ny skymt av Gertrude Lodge om det gick, dragen till henne av en kuslig fascination. Mjölkerskan betraktade gården på avstånd tills hon fick syn på bondhustrun som var ute och red ensam — antagligen på väg till sin man på någon utäga. Mrs Lodge upptäckte henne och red i kort galopp fram till henne.
   "God morgon, Rhoda!" sade Gertrude när hon var framme. "Jag hade tänkt komma och hälsa på dig. "
   Rhoda lade märke till att mrs Lodge höll tyglarna med viss svårighet.
   "Jag hoppas — den sjuka armen", sade Rhoda.
   "Jag har fått höra att det kanske finns ett sätt för mig att ta reda på orsaken och på det sättet möjligen också ett botemedel" , svarade den andra bekymrat. "Det är att uppsöka en duktig man borta på Egdonheden. De visste inte om han fortfarande levde — och jag kan inte påminna mig hans namn just nu; men de sa att du visste mer om vad han hade för sig än någon annan här i trakten och kunde tala om för mig om man fortfarande kan rådfråga honom. Kära nån — vad hette han nu? Men du vet det ju.
   "Inte kloke Trendle?" sade den magra mjölkerskan och blev blek.
   "Trendle — just det. Lever han fortfarande?"
   "Jag tror det" , sade Rhoda motvilligt.
   "Varför kallar du honom för den kloke?"
   "Ja — det sägs — det brukade sägas att han var en att han hade krafter som vanligt folk inte har."
   "O, hur kunde mitt husfolk vara så vidskepliga att de rådde mig att besöka en sådan där! Jag trodde att de menade en läkare. Honom ska jag inte öda fler tankar på."
   Rhoda såg lättad ut och mrs Lodge red sin väg. Från det ögonblick mjölkerskan hörde sig nämnas som sakkunnig i fråga om mannen hade hon förstått att arbetsfolket spydigt hade ansett att en trollkvinna borde veta var andebesvärjaren höll hus. Det betydde att de misstänkte henne. Bara för en kort tid sedan skulle det inte ha oroat en så förnuftig kvinna som hon. Men nu hade hon en kuslig anledning att vara vidskeplig; och hon hade plötsligt börjat frukta att kloke Trendle skulle utpeka henne som det ondskefulla inflytande som skadade den sköna Gertrude, så att hennes väninna skulle gripas av hat mot henne och behandla henne som en djävul i människohamn.
   Men saken var inte utagerad. Två dagar senare inkräktade en skugga på det mönster av fönstret som eftermiddagssolen bildade på Rhoda Brooks golv. Nästan med återhållen andedräkt öppnade kvinnan dörren.
   "Är du ensam?" frågade Gertrude. Hon verkade lika plågad och bekymrad som Rhoda.
   "Ja" , sade Rhoda.
   "Min arm tycks ha blivit värre och gör ont!" fortsatte den unga bondhustrun. "Det hela är så underligt! Jag hoppas verkligen att det inte är något obotligt. Jag har tänkt igen på vad de sa om kloke Trendle. Jag tror egentligen inte på den sortens folk, men jag skulle inte ha något emot att bara besöka honom, av nyfikenhet — fast min man får på inga villkor veta det. Bor han långt härifrån?"
   "Ja — åtta kilometer", sade Rhoda motsträvigt. "Mitt ute på heden."
   "Då får jag gå dit. Kan du inte komma med och visa mig vägen — i morgon eftermiddag till exempel?"
   "O, inte jag; det vill säga —" mumlade mjölkerskan och ryckte till av förfäran. På nytt greps hon av fasa för att något skulle avslöjas som hade att göra med hennes vildsinta handling i drömmen, så att hennes anseende hos den hjälpsammaste vän hon någonsin haft ohjälpligt skulle fördärvas.
   Mrs Lodge var enträgen, och till sist samtyckte Rhoda trots sina onda aningar. Hur sorglig fotvandringen än skulle bli för henne kunde hon inte med gott samvete stå i vägen för en möjlig bot för sin beskyddarinnas sällsamma åkomma. De kom överens om att de för att förebygga misstankar om sitt hemliga förehavande skulle träffas i utkanten av heden, i hörnet av en tallplantering som syntes från den plats där de nu stod.


Kloke Trendle


   Nästa eftermiddag skulle Rhoda ha gjort vad som helst för att slippa den rannsakan som förestod. Men hon hade lovat gå med. Dessutom lockades hon emellanåt på ett ohyggligt sätt av möjligheten att avslöja sig själv som en omedveten kraft i det ockultas värld.
   Hon gav sig av hemifrån strax före den tidpunkt på dagen när de hade avtalat att träffas, och en halvtimmes rask gång förde henne till den sydöstra utlöpare av Egdonheden där tallplanteringen fanns. En spenslig gestalt höljd i kappa och slöja var redan där. Rhoda såg med något som liknade en rysning att mrs Lodge hade armen i band.
   De sade knappt ett ord till varandra och började genast kliva uppåt i det ödsliga landskapet, som höjde sig högt ovanför den bördiga slamjord de hade lämnat en halvtimme tidigare. Det var en lång promenad; täta moln försänkte jorden i halvdunkel, trots att det fortfarande var tidigt på eftermiddagen, och vinden for dystert tjutande fram över hedsluttningarna — över samma hed som med viss sannolikhet en gång bevittnat de lidanden som vederfors kung Ina av Wessex, honom som en senare tidsålder har lärt känna under namnet Lear. Gertrude Lodge var den som talade mest. Rhoda svarade enstavigt och frånvarande. Hon kände en underlig motvilja mot att gå på den sida av sin följeslagerska där den sjuka armen hängde, och varje gång hon råkade komma i närheten av den bytte hon sida. Mycket ljung hade förts åt sidan av deras fötter innan de kom ner på en körväg, och bredvid vägen låg huset där mannen de sökte bodde.
   Han propagerade aldrig öppet för sin läkekonst och gjorde inget för att se till att någon tog vid efter honom; hans omedelbara intresse kretsade kring hans verksamhet som försäljare av ärttörne, torv, byggnadssand och andra varor som platsen kunde erbjuda. I själva verket brukade han uppträda som om han inte hyste någon större tilltro till sina krafter, och när vårtor som hade visats upp för honom helt mirakulöst försvann — vilket det måste medges att de alltid gjorde — sade han helt lätt: "Å, jag bara skålar för dem på er bekostnad — kanske är det en ren slump" , och bytte omedelbart samtalsämne.
   Han var hemma när de kom och hade i själva verket sett dem stiga ner i dalen. Han hade grått skägg och rödlätt ansikte och tittade besynnerligt på Rhoda så fort han fick ögonen på henne. Mrs Lodge talade om sitt ärende för honom, varpå han med några förklenande ord om sin förmåga undersökte hennes arm.
   "Det här kan inte botas med medicin", sade han genast. "Det är en fiendes verk."
   Rhoda krympte ihop invärtes och drog sig undan.
   "En fiende? Vad då för en fiende?" frågade mrs Lodge.
   Han skakade på huvudet. "Det vet ni bäst själv", sade han. "Om ni vill kan jag visa er vem det är, fast jag själv inte kommer att veta det. Mer än så kan jag inte göra, och jag har ingen lust att göra ens det."
   Hon låg över honom med böner tills han bad Rhoda att stanna kvar utanför och tog med sig mrs Lodge in i rummet. Det fanns direkt på andra sidan dörren, och eftersom dörren blev stående på glänt kunde Rhoda Brook följa vad som skedde utan att själv delta i det. Han tog ett glas från skänken, fyllde det nästan till brädden med vatten, hämtade ett ägg och gjorde i ordning det på något särskilt sätt; därpå knäckte han det mot glaskanten så att vitan hamnade i glaset och gulan blev kvar. Eftersom det började bli skumt i stugan tog han glaset med sitt innehåll till fönstret och sade till Gertrude att titta nog på blandningen. De lutade sig båda över bordet, och sedan såg mjölkerskan hur den opalskimrande vätskan ändrade form när den sjönk ner i vattnet, men hon var inte tillräckligt nära för att kunna se vilken form den antog.
   "Ser ni ett ansikte eller en gestalt när ni tittar?" frågade den kloke gubben.
   Den unga kvinnan mumlade ert svar, med så låg röst att Rhoda inte kunde uppfatta det, och fortsatte att blicka oavvänt i glaset. Rhoda vände sig bort och gick några steg därifrån.
   När mrs Lodge kom ut och hennes ansikte blev synligt i dagsljuset verkade det mycket blekt — lika blekt som Rhodas — mot de dystra bruna kullarna. Trendle stängde dörren efter henne och de började genast gå hemåt tillsammans. Men Rhoda såg att hennes följeslagerska hade genomgått en stor förändring.
   "Tog han mycket betalt?" frågade hon prövande.
   "Nej då — ingenting alls. Han ville inte ha en styver" , sade Gertrude.
   "Och vad såg frun?" frågade Rhoda.
   "Inget som jag — vill prata om." Hennes sätt var påfallande tvunget, hennes ansikte så stelt att det verkade gammalt och svagt påminde om ansiktet i Rhodas sovrum.
   "Var det du som först föreslog att vi skulle gå hit?" frågade mrs Lodge plötsligt efter en lång paus. "Det är mycket underligt om du gjorde det!"
   "Nej, det var inte jag, men nu när det är gjort är jag inte ledsen över det." För första gången fick hon en känsla av triumf och beklagade inte helt och hållet att den unga människan bredvid henne hade fått veta att deras liv hade ställts mot varandra av krafter som de inte rådde över.
   Saken berördes inte mer under den långa och dystra vandringen hem. Men hur det nu gick till började under vintern ryktet gå bland mejerierna i låglandet att mrs Lodges gradvisa förlust av rörelseförmågan i vänster arm berodde på att hon hade blivit "sedd" av Rhoda Brook. Den sistnämnda sade inget om sin drömupplevelse, men hennes ansikte blev sorgsnare och magrare och på våren försvann hon och hennes pojke från Holmstoketrakten.


Ett nytt försök


   Ett halvdussin år förgick, och mr och mrs Lodges samliv reducerades till slentrian, och till något ännu värre. Bonden var för det mesta dyster och ordkarg: kvinnan som han hade giljat till på grund av hennes behag och skönhet hade en förvriden och vanställd vänsterarm; till på köpet hade hon inte skänkt honom någon arvinge, vilket innebar att han antagligen skulle bli den siste av en släkt som hade bott i dalen i tvåhundra år. Han tänkte på Rhoda Brook och hennes son, och fruktade att detta var himlens dom över honom.
   Den fordom så glada och upplysta Gertrude förvandlades efterhand till en retlig, vidskeplig kvinna vars hela tid upptogs av försök att bota sitt lidande med varenda kvacksalvarkur hon stötte på. Hon höll uppriktigt av sin man, och i hemlighet hoppades hon ständigt att hon trots allt skulle kunna återvinna hans hjärta genom att få tillbaka åtminstone en del av sin yttre skönhet. Därför var hennes toalettskåp fullproppat med flaskor, askar och salvburkar i alla storlekar — ja, av knippor med mystiska örter, amuletter och svartkonstböcker som hon som skolflicka skulle ha gjort narr av och betraktat som galenskaper.
   "Endera dan kommer du ta mig fan att förgifta dig med de där apoteksrörorna och häxmixturerna" , sade hennes man när han råkade få syn på hela det brokiga batteriet.
   Hon svarade inte, utan vände sin sorgsna, milda blick mot honom på ett så tröstlöst förebrående sätt att han såg ut att ångra sig och tillade: "Jag tänker bara på ditt bästa, hör du Gertrude."
   "Jag ska röja ut alltsammans och slänga det", sade hon dovt, "och inte pröva sådana botemedel mer!"
   "Du behöver något som kan muntra upp dig" , anmärkte han. "Jag funderade ett tag på att adoptera en pojke jag vet, men han är för gammal nu. Och han har gett sig av jag vet inte vart."
   Hon anade vem det var han anspelade på; för under årens lopp hade hon fått reda på Rhoda Brooks historia trots att hon och hennes man aldrig hade utväxlat ett ord om saken. Inte heller hade hon berättat för honom om sitt besök hos kloke Trendle och om vad enslingen på heden hade avslöjat för henne, eller vad hon trodde att han avslöjat för henne.
   Hon var nu tjugofem år, men såg äldre ut. "Sex års äktenskap och bara några månaders kärlek" , viskade hon ibland för sig själv. Och sedan kom hon åter att tänka på den yttre anledningen och sade med en förtvivlad blick på sin förtvinade arm: "Om den bara kunde bli som den var när han först såg mig!"
   Hon förstörde lydigt sina patentmediciner och amuletter, men fortfarande kände hon åstundan att försöka med någonting annat — ett botemedel av helt annat slag. Hon hade aldrig varit ute hos Trendle igen sedan den gången Rhoda mot sin vilja hade visat henne vägen till enstöringens hus; men plötsligt föll det nu Gertrude in att göra ett sista förtvivlat försök att bli fri från förbannelsen genom att åter uppsöka mannen, om han fortfarande levde. Han förtjänade viss tilltro, för den otydliga gestalt han hade frammanat i glaset hade otvivelaktigt liknat den enda kvinna i världen som — vilket hon nu visste, fast hon inte hade gjort det då — hade skäl att hysa illvilja mot henne. Besöket borde avläggas.
   Den här gången gick hon ensam, trots att hon var nära att gå vilse på heden och gick en onödigt krokig väg. Till sist kom hon emellertid fram till Trendles hus; han var inte inne, och i stället för att vänta vid stugan frågade hon efter honom och fick hans avlägsna, över arbetet böjda gestalt utpekad för sig. Hon gick bort till honom. Trendle kom ihåg henne. Han slängde de ärttörnsrötter han höll i handen på en hög med andra ärttörnsrötter och erbjöd sig att följa henne en bit på hemvägen, eftersom avståndet var avsevärt och dagarna korta den tiden på året. Så gick de tillsammans. Han höll sitt huvud böjt mot jorden och var till sin skepnad av nästan samma färg som den.
   "Jag vet att ni kan få vårtor och andra utväxter att försvinna", sade hon. "Varför kan ni inte få det här att försvinna?" Hon blottade armen.
   "Frun har för hög tanke om min förmåga" , sade Trend-le; "och nu är jag gammal och svag till på köpet. Nej, nej, det är mer än jag rår på. Vilka botemedel har frun prövat?"
   Hon räknade upp en del av de hundratals medikamenter och motbesvärjelser hon hade försökt med. Han skakade på huvudet.
   En del av dem var inte så tokiga" , medgav han, "men inte många av dem hjälper mot det här. Det är en åkomma, inte ett sår; och om frun någonsin blir fri från den så kommer det att ske med en gång."
   "Om jag bara kunde bli fri från den!"
   "Jag känner bara till en möjlig bot för det. Den har aldrig misslyckats när det gäller lidanden av det slaget — det kan jag gå i god för. Men den är svår att utföra, i synnerhet för en kvinna."
   "Tala om den för mig!" sade hon.
   "Frun måste låta armen röra vid halsen på en man som just har blivit hängd."
   Hon ryckte till lite när hon hörde hans ord.
   "Innan han har kallnat — just när de har skurit ner honom" , fortsatte den kloke gubben uttryckslöst.
   "Hur kan det göra någon nytta?"
   "Det vänder blodet och ändrar kroppens tillstånd. Men det är som sagt svårt att utföra. Man måste gå till fängelset när någon ska hängas och vänta medan han bärs bort från galgen. Det finns många som har gjort det, fast kanske inte såna vackra kvinnor som frun. Jag brukade skicka dit dussinvis med människor som hade hudåkommor. Men det var förr i världen. Senast jag skickade i väg någon i det ärendet var år 13 — för nästan tolv år sedan."
   Det var allt; när han hade visat henne till en väg som ledde hemåt vände han om och lämnade henne. Liksom förra gången ville han inte ta emot några pengar.


En ridtur


   Upplysningen gjorde djupt intryck på Gertrude. Hon var ganska räddhågad av sig; den vite trollkarlen kunde nog inte ha föreslagit någon kur som fyllde henne med större avsky än denna, för att inte tala om hur oerhört besvärlig den var att utföra.
   Casterbridge, grevskapets huvudstad, låg ungefär tjugo kilometer därifrån; och trots att det på den tiden, när människor avrättades för häststöld, mordbrand och inbrott, knappt gick ett lagtima ting utan en hängning, så var det inte troligt att hon kunde komma i närheten av brottslingens lik utan hjälp. Och av rädsla för sin mans vrede ville hon inte gärna säga något till honom eller någon i hans omgivning.
   Under en tid av flera månader sade hon ingenting och bar som förut tålmodigt sitt lyte. Men hennes kvinnokynne fick henne att vilja älskas igen för sitt utseendes skull (hon var inte mer än tjugofem) och manade henne att göra detta försök, som åtminstone knappast kunde vara skadligt för henne. "Det som blev till genom en trollkonst kan säkert lösas av en annan" , sade hon gång på gång för sig själv. Varje gång hon i fantasin föreställde sig handlingen ryggade hon med fasa undan för tanken att utföra den, sedan fann hon att den kloke gubbens ord "Det vänder blodet" kunde ges en vetenskaplig innebörd likaväl som en övernaturlig; hennes allt överskuggande åstundan infann sig på nytt och drev på henne.
   På den tiden fanns det bara en tidning i grevskapet, och den lånade hennes man bara någon gång emellanåt. Men forna tider hade forntida metoder, och mängder av nyheter förmedlades muntligen från torgdag till torgdag, eller från marknad till marknad, vilket innebar att närhelst en sådan händelse som en avrättning skulle äga rum fanns det få människor inom en radie av trettio kilometer som inte kände till den kommande begivenheten; och vad Holmstoke beträffade hade det hänt att en och annan entusiast hade gått hela vägen till Casterbridge och åter på en dag enbart för att bevittna evenemanget. Nästa lagtima ting inträffade i mars, och när Gertrude Lodge hörde att det hade hållits gjorde hon så fort hon fick tillfälle försiktiga förfrågningar på bykrogen om det.
   Hon var emellertid för sent ute. Tiden för avrättningarna var redan inne, och för att ta sig dit och bli insläppt med så kort varsel måste hon åtminstone ha hjälp av sin man. Hon vågade inte säga något till honom, för några trevande försök hade lärt henne att han blev ursinnig om man nämnde dessa pyrande lantliga föreställningar, delvis därför att han själv till hälften trodde på dem. Sålunda blev det nödvändigt att invänta ett nytt tillfälle.
   Hennes beslutsamhet stärktes när hon fick höra att två epileptiska barn från just Holmstoke många år tidigare hade blivit bättre efter att ha rest till en hängning, även om tilltaget kraftigt hade fördömts av prästerna i trakten. April, maj, juni förgick; och det är ingen överdrift att säga att i slutet av den sistnämnda månaden åstundade Gertrude innerligt en medmänniskas död. I stället för hennes konventionella böner varje kväll var hennes omedvetna bön: "O Herre, se till att någon skyldig eller oskyldig snart blir hängd! "
   Den här gången gjorde hon förfrågningar tidigare och gick över huvud taget mer systematiskt tillväga. Dessutom var det sommar, mellan höslåttern och skörden, och den lediga tid hennes man sålunda fick anslog han till att semestra borta från hemmet.
   Det lagtima tinget hölls i juli, och hon gick till bykrogen som förra gången. Det skulle bli en avrättning — bara en — för mordbrand.
   Hennes största bekymmer var inte hur hon skulle ta sig till Casterbridge, utan hur hon skulle bära sig åt för att bli insläppt i fängelset. Fast människor förr aldrig hade nekats att komma in i den avsikten hade seden kommit ur bruk; och när hon tänkte på alla svårigheter hon kunde möta var det än en gång nära att hon bad sin man om hjälp. Men när hon förde tinget på tal med honom var han så förbehållsam, så ännu mer än vanligt kall, att hon gav upp försöket och beslöt att utföra alltsammans ensam.
   Lyckan, som hittills hade vänt bort ansiktet från henne, visade sig plötsligt gunstig. På torsdagen före den lördag då avrättningen skulle äga rum sade Lodge till henne att han skulle stanna borta hemifrån ett par dagar i samband med affärer på en marknad, och att han tråkigt nog inte kunde ta henne med sig.
   Hon visade sig så beredvillig att stanna hemma att han tittade häpet på henne. Det hade funnits en tid när hon skulle ha visat stor besvikelse över att gå miste om en sådan utflykt. Men så återföll han i sin vanliga tystnad, och den dag han hade sagt lämnade han Holmstoke.
   Nu var det hennes tur. Först hade hon tänkt köra till staden i vagn, men när hon tänkte efter förstod hon att det inte kom på fråga, eftersom hon i så fall måste hålla sig på den allmänna landsvägen, vilket skulle tiofaldiga faran för att hennes gräsliga ärende skulle bli uppdagat. Hon beslöt att rida och undvika allfarvägen, utan att bry sig om att det i hennes mans stall inte fanns någonting som man ens med den vildaste fantasi kunde kalla ett passande riddjur för en dam, trots hans löfte innan de gifte sig att alltid hålla ett sto åt henne. Men han hade många vagnshästar, fina djur på sitt sätt; och bland dem fanns det en som gick att använda, en amason bland hästar med en rygg lika bred som en soffa, på vilken Gertrude ibland hade hämtat frisk luft när hon inte befann sig väl. Den hästen valde hon.
   På fredag eftermiddag ledde en av drängarna fram den. Hon hade på sig ytterkläderna, och innan hon gick ner såg hon på sin förtorkade arm. "Å!" sade hon till den. "Om det inte var för dig så skulle jag slippa den här fasansfulla prövningen."
   Medan hon spände fast ett bylte som innehöll några klädpersedlar passade hon på att säga till tjänaren: "Jag tar med mig de här ifall jag inte kommer tillbaka i kväll från den person jag ska besöka. Om jag inte är hemma klockan tio så bli inte oroliga, utan lås som vanligt. Jag kommer med säkerhet hem i morgon." Hennes avsikt var att då i enrum tala om för sin man vad hon hade gjort: den fullbordade handlingen var inte som den tilltänkta handlingen. Han skulle nästan säkert förlåta henne.
   Så begav sig den vackra, skälvande Gertrude Lodge bort från sin mans gård, men trots att hennes mål var Casterbridge färdades hon inte raka vägen dit över Stickleford.
   Slugt nog styrde hon först kosan åt motsatt håll. Men så fort hon hade kommit utom synhåll tog hon av åt vänster in på en väg som ledde till Egdonheden, och när hon kom ut på denna svängde hon runt med hästen och red åt rätt håll, rakt mot väster. En mer diskret färdväg genom landet gick inte att föreställa sig, och vad riktningen angick behövde hon bara hålla hästens huvud vänt mot en punkt något till höger om solen. Hon visste att hon emellanåt skulle träffa på någon ärttörneskärare eller annan medlem av allmogen som kunde tala om för henne om hon avvek från kursen.
   Fast detta inte hände så långt tillbaka i tiden var Egdonheden inte alls så splittrad som nu. Man hade inte hunnit så långt med de försök som gjorts — att odla upp de lägre sluttningarna som inkräktar på den ursprungliga heden och delar upp den i en mängd mindre hedar. Några inhägnadslagar hade inte trätt i kraft, och man hade inte uppfört de jordvallar och stängsel som numera håller borta deras boskap som tidigare hade rättighet att låta sina kor beta på allmänningen, och deras kärror som innehade förmånen att få hämta torv där och på så sätt var försedda med bränsle året runt. Därför red Gertrude fram utan att möta andra hinder än de taggiga ärttörnebuskarna, ljungtuvorna, de vita vattendragen och markens naturliga branter och sluttningar.
   Hennes häst var säker på benen, även om den var tung och långsam, och trots att den var ett dragdjur rörde den sig i en behaglig gångart; hon var inte den sortens kvinna som annars skulle ha gett sig till att rida i sådan terräng med en halvdöd arm. Därför var klockan nästan åtta när hon drog åt sig tyglarna för att få hästen att stanna på det sista höglänta stycket hedland åt Casterbridgehållet, innan hon lämnade Egdon för de uppodlade dalarna.
   Hon stannade framför en damm som hette Rushy-pond och flankerades av två häckar som slutade där; ett järnstaket gick tvärs över dammen och delade den på mitten. Över staketet såg hon det låglänta gröna landskapet; över de gröna träden stadens hustak; över taken en slät vit fasad som visade var ingången till grevskapets fängelse fanns. På taket till den byggnaden rörde sig mörka fläckar; det tycktes vara arbetare som reste någonting. Det kröp i henne. Hon red långsamt neråt och befann sig snart bland sädesfält och hagar. Efter ytterligare en halvtimme, när det nästan var skymning, kom Gertrude fram till Vita Hjorten, det första värdshuset i staden åt det hållet.
   Hennes ankomst väckte ingen större förvåning där; bondhustrur satt oftare till häst då än de gör nu, fast vad det beträffar togs mrs Lodge inte alls för en bondhustru; värdshusvärden antog att hon var någon vild ung kvinna som hade kommit för att bevista "hängningsmarknaden" följande dag. Varken hennes man eller hon själv brukade någonsin göra affärer på Casterbridgemarknaden, så hon var fullständigt okänd. När hon satt av fick hon syn på en hop pojkar som stod i dörren till en sadelmakarbod alldeles bredvid värdshuset och mycket intresserat tittade in.
   "Vad pågår där?" frågade hon stalldrängen.
   "Han tvinnar repet som ska användas i morgon."
   Hon skälvde till och hennes arm drogs samman.
   "Det säljs i småbitar efteråt", fortsatte mannen. "Jag kan skaffa fröken en bit, gratis, om ni vill?"
   Hon förklarade hastigt att hon inte hyste någon sådan önskan. Hennes reaktion blev så mycket kraftigare som hon hade en smygande känsla av att den dödsdömde uslingens öde började flätas samman med hennes; och sedan hon hade beställt rum för natten satte hon sig ner för att tänka.
   Fram till denna stund hade hon bara haft de dimmigaste föreställningar om hur hon skulle skaffa sig tillträde till fängelset. Hon påminde sig vismannens ord. Han hade antytt att hon kunde använda sin skönhet, trots att den var nedsatt, som portnyckel. Oerfaren som hon var visste hon föga om vilka tjänstemän det fanns i ett fängelse; hon hade hört talas om en översheriff och en biträdande sheriff, men bara helt vagt. Hon visste emellertid att det måste finnas en bödel, och hon beslöt att det var till bödeln hon skulle framföra sin anhållan.


Enstöringen vid floden


   På den tiden och i åtskilliga år efteråt fanns det en bödel för nästan varenda fängelse. När Gertrude hörde sig för fick hon veta att den bödel som tjänstgjorde i Casterbridge bodde i en enslig stuga vid en djup, sävlig flod som drog förbi klippan där fängelsebyggnaderna var belägna det var samma vattendrag, fast hon inte kände till det, som längre ner i sitt lopp bevattnade ängarna i Stickleford och Holmstoke.
   Efter att ha klätt om, och innan hon hade ätit eller druckit — för hon kunde inte slappna av innan hon hade inhämtat vissa närmare upplysningar — följde Gertrude en stig längs stranden till den stuga man hade nämnt för henne. När hon sålunda gick förbi fängelset urskilde hon på det plana taket ovanför portvalvet tre avlånga streck som avtecknade sig mot himlen på den plats där de mörka fläckarna hade rört sig när hon såg taket på avstånd; hon förstod vad det var för en konstruktion och fortsatte hastigt. Sedan hon gått ytterligare hundra meter var hon framme vid bödelns hus, som en pojke pekade ut åt henne. Det låg nära floden och alldeles invid en fördämning vars vågor dånade oavbrutet.
   Medan hon stod där och tvekade öppnades dörren, och en gubbe kom ut med ett ljus som han skyddade för vinddrag med ena handen. Han låste dörren utifrån, gick bort till en trätrappa på husets baksida och började kliva uppför den; tydligen var det trappan till hans sovrum. Gertrude gick skyndsamt bort till den, men när hon var framme vid foten av trappan var han på krönet. Hon ropade på honom med så hög röst att den hördes över dånet från fördämningen; han tittade ner och sade: "Vad vill ni här?"
   "Prata lite med er."
   Det svaga skenet från ljuset föll på hennes vädjande, bleka, uppåtvända ansikte, och Davies (så hette bödeln) klev baklänges nerför stegen. "Jag skulle just gå och lägga mig", sade han. "Tidigt uppe och tidigt i säng, som det heter, men jag har inget emot att vänta lite med det för någon som ni. Kom in i stugan." Han låste upp dörren igen och gick före henne in i rummet.
   Verktygen till hans vardagssyssla som timanställd trädgårdsmästare stod i ett hörn, och antagligen därför att han såg att hon verkade vara från landet sade han: "Om ni vill att jag ska arbeta utanför stan så går det inte, för jag lämnar aldrig Casterbridge vare sig för herremän eller vanligt folk — inte jag. Mitt verkliga yrke är rättstjänare" , tillade han formellt.
   "Ja, ja! Just det. I morgon."
   "Aha! Det var det jag trodde. Nå, vad önskar ni i fråga om den? Det tjänar ingenting till att komma hit angående knuten — folk kommer ständigt hit om den, men som jag alltid säger är en knut lika barmhärtig som en annan om man ser till att den är under örat. Är den olycklige mannen en släkting; eller borde jag kanske säga", han såg på hennes klädsel, "någon som har varit i er tjänst?"
   "Nej. Hur dags är avrättningen?"
   "Samma tid som vanligt — klockan tolv, eller så snart efteråt som postdiligensen från London kommer hit. Vi väntar alltid på den ifall det skulle bli en benådning."
   "O — en benådning— det hoppas jag att det inte blir!" sade hon ofrivilligt.
   "Ja — hi, hi! — det gör jag också, av affärsskäl! Fast om någonsin en ung människa har förtjänat att skonas så är det den här: nätt och jämnt arton, och närvarande av en ren slump när höstacken tändes på. Men det är inte stor risk för den saken, för de är tvungna att statuera exempel på honom när så mycket egendom har förstörts på det sättet på sistone. "
   "Jag menar", förklarade hon, "att jag vill röra vid honom som en besvärjelse för att bli fri från en sjukdom, på inrådan av en man som har visat att det är ett botemedel som fungerar. "
   "På det viset, fröken! Då förstår jag. Jag har haft såna besökare förr om åren. Men jag skulle inte ha trott att ni behövde få blodet vänt. Vad lider fröken av? Något som inte botas av det här, det kan jag slå mig i backen på."
   "Min arm." Hon visade honom motvilligt den förvissnade huden.
   "Å! Den är rent hopskrumpen" , sade bödeln och undersökte den.
   "Ja" , sade hon.
   "Ja" , fortsatte han intresserat, "det här är vad det gäller, det måste jag medge! Jag gillar utseendet på den skadan; den är så lämplig för den här behandlingen som någon skada jag över huvud taget har sett. Vem han än var, så var det en vis gubbe som sände fröken.
   "Kan ni arrangera det nödvändiga för mig?" frågade hon andlöst.
   "Egentligen borde fröken ha gått till fängelsedirektören och haft med sin läkare, och lämnat namn och adress — det var så det gick till, om jag minns rätt. Men jag kan kanske ordna saken för en ringa penning."
   "O, tack så mycket! Jag vill hellre ha det på det här sättet, eftersom jag föredrar att det är privat."
   "Frökens fästman ska inte få veta det, va?"
   "Nej — min man."
   "Aha! Det är bra. Jag ska se till så fröken får röra vid liket."
   "Var är det nu?" frågade hon och ryste.
   "Det? Han, menar ni väl; han lever fortfarande. Innanför det där bittelilla fönstret där i skumrasket." Han pekade på fängelset uppe på klippan.
   Hon tänkte på sin man och sina vänner. "Ja, naturligtvis" , sade hon; "och hur ska jag nu förfara?"
   Han ledsagade henne till dörren. "Se till så ni väntar vid den lilla grinden i muren — däruppe i gränden — innan klockan har slagit ett. Jag öppnar den inifrån, för jag kommer inte att gå hem förrän han har skurits ned. God natt. Passa tiden, och om fröken inte vill bli igenkänd kan fröken ta på sig en slöja. Ja — en gång hade jag en dotter som hon!"
   Hon gick, och för säkerhets skull följde hon den smala passagen ovanför och försäkrade sig om att hon skulle kunna hitta grinden nästa dag. Snart såg hon dess konturer en trång öppning i muren kring fängelseområdet. Sluttningen var så brant att hon framkommen till grinden stannade för att hämta andan; och när hon såg tillbaka på boningen vid stranden upptäckte hon att bödeln ånyo var på väg uppför sin utomhustrappa. Han gick in på det loft eller rum den ledde till och släckte några minuter senare sitt ljus.
   Stadsuret slog tio, och hon återvände till Vita Hjorten samma väg hon kommit.


Ett möte


   Klockan var ett på lördagen. Gertrude Lodge hade blivit insläppt i fängelset på det sätt som ovan beskrivits och satt i ett väntrum innanför den inre grinden, som var belägen under ett klassiskt portvalv av murad kvadersten, förhållandevis modernt och försett med inskriften: "GREFSKAPSFÄNGELSE: 1793". Det var den fasaden hon hade sett från heden föregående dag. I närheten fanns det en passage till taket där galgen stod.
   Staden var fullpackad med människor och marknaden hade uppskjutits, men Gertrude hade knappt sett en själ. Hon hade hållit sig på sitt rum tills det var dags för det avtalade mötet och sedan gått till platsen på vägar som inte förde henne till den öppna platsen framför klippan där åskådarna hade samlats; men till och med nu hörde hon sorlet av deras röster, över vilket en ensam stämma emellanåt strävt kraxande höjde sig och yttrade orden: "Hans sista tal och bekännelse!" Det hade inte blivit något uppskov med dödsdomens verkställighet och avrättningen var över, men folkmassan väntade fortfarande på att få se kroppen tas ner.
   Snart hörde den ihärdiga kvinnan fotsteg ovanpå. Sedan tecknade en hand åt henne, och hon följde de anvisningar hon hade fått och gick ut och över den stenlagda inre gården innanför vakthuset, med så darriga knän att hon nätt och jämnt kunde gå. Hennes ena arm var utanför ärmen och doldes bara av sjalen.
Hand 3.png

   På den plats där hon nu befann sig stod två bockar, och innan hon kunde börja fundera över vad de användes till hörde hon tunga steg som kom nerför en trappa någonstans bakom henne. Hon ville inte, eller kunde inte, vända på huvudet, och medan hon stod där styv och stel var hon medveten om att en grovhyvlad likkista bars förbi henne av fyra män klädda i lång arbetsblus av det slag lantarbetare bär och byxor av tjockt bomullstyg. Liket hade slängts ner i kistan med sådan hast att fållen på arbetsblusen hängde utanför. Bördan sattes tillfälligt ner på bockarna. Vid det laget var den unga kvinnan i ett sådant tillstånd att grå dimma tycktes sväva framför hennes ögon, vilket tillsammans med slöjan hon bar gjorde att hon knappt kunde se något: det var som om hon nästan hade slutat leva, men hölls på benen av elektriska impulser.
   "Nu!" sade en röst i närheten, och hon lyckades uppfatta att ordet var riktat till henne.
   Med en sista kraftansträngning gick hon fram till kistan, samtidigt som hon hörde att människor nalkades bakom henne. Hon blottade sin stackars förbannade arm; och Davies täckte av likets ansikte, tog Gertrudes hand och höll den så att hennes arm låg tvärs över den döde mannens hals, på en strimma av samma färg som omogna björnbär.
   Gertrude gallskrek: den "blodvändning" som hade förutsagts av den kloke gubben hade skett. Men just då klövs luften på gården av ett annat gallskrik; det var inte Gertrudes och fick henne att snabbt vända sig om.
   Alldeles bakom henne stod Rhoda Brook, med härjat ansikte och rödgråtna ögon. Bakom Rhoda stod Gertrudes egen man; hans ansikte var fårat och hans ögon var skumma men tårlösa.
   "Fan ta dig! Vad gör du här?" sade han hest.
   "Din slampa — att komma mellan oss och vårt barn nu!" ropade Rhoda. "Det var det Satan visade mig i den där synen! Du ser ut som hon till slut!" Hon grep hårt tag i den yngre kvinnans bara arm och drog henne motståndslöst bort till väggen. Så fort Rhoda släppte taget sjönk den ömtåliga unga Gertrude ner vid sin mans fötter. När han lyfte upp henne var hon medvetslös.
   Redan åsynen av de båda hade antytt för henne att den unge mannen var Rhodas son. På den tiden hade de anhöriga till en livdömd fånge rätt att få kroppen utlämnad till sig för begravning, om de så önskade; och det var i det syftet som Lodge hade inväntat dödförklaringen samman med Rhoda. Han hade tillkallats av henne så fort den unge mannen hade gripits på brottsplatsen, och vid andra tillfällen sedan dess; och han hade suttit i rättssalen under rättegången. Det var 'semestrandet' han hade ägnat sig åt på sistone. De båda ömkansvärda föräldrarna ville inte bli uppmärksammade och hade därför kommit för att hämta liket själva; en vagn och ett lakan för transport och svepning väntade utanför.
   Gertrudes tillstånd var så allvarligt att det ansågs rådligt att hämta kirurgen, som fanns till hands. Hon fördes från fängelset till ett ställe i staden, men hon kom inte hem levande. Hennes spröda livskraft, som kanske redan var försvagad av den förlamade armen, bröt samman under den dubbla chock som följde på den svåra kroppsliga och andliga anspänning hon hade utsatt sig för under de föregående tjugofyra timmarna. Hennes blod hade sannerligen "vänt sig" — alltför kraftigt. Hon dog i staden tre dagar senare.
   Hennes man sågs aldrig mer i Casterbridge, endast en gång på det gamla marknadstorget i Anglebury där han hade brukat vara så ofta, och mycket sällan offentligt över huvud taget. I början ansattes han svårt av tungsinne och ruelse, men hämtade sig till sist och tycktes ha blivit en luttrad och hänsynsfull man. Kort tid efter det att han hade övervarit sin stackars hustrus begravning vidtog han åtgärder för att göra sig av med sina gårdar i Holmstoke och grannsocknen, och när han hade sålt all sin boskap flyttade han till Port-Bredy i andra änden av grevskapet, där han bodde mycket avskilt. Han tynade bort utan smärtor och dog två år senare. Det befanns då att han hade testamenterat hela sin ansenliga förmögenhet till en uppfostringsanstalt för pojkar, under förutsättning att en liten livränta betalades till Rhoda Brook om man hittade henne.
   Det gick en tid utan att hon stod att finna; till sist uppenbarade hon sig åter i sin gamla hemsocken — men vägrade enträget att ha något att göra med det underhåll som anslagits åt henne. Hon återupptog sitt enformiga arbete som mjölkerska på mejeriet och fortsatte med det i många långa år, tills hennes gestalt blev krum och hennes en gång tjocka mörka hår blev vitt och nöttes bort på pannan — kanske på grund av att så länge ha tryckts mot korna. Här hände det ibland att de som kände till hennes upplevelser stod och betraktade henne, och undrade vilka dystra tankar som rörde sig innanför den orörliga, rynkiga pannan till ljudet av två mjölkstrålar som ömsevis strilade ner.

Originaltitel: The Withered Arm först publicerad i Blackwood's Magazine, januari 1888.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki