FANDOM


Av Heidi von Born

Hon tänkte sig döden i Seine. Nu var vattnet inte så grönt som hon väntat sig, det var gråblått med svartare flikar och bälten mitt på. Turistbåtarna fick vattnet att skumma och dansa, det var högtrafik under broarna, hon kunde se hur den ena guiden vinkade med sin mikrofon till den andra, hur de på ett snabbt och rytmiskt teckenspråk kom överens om någonting: kaffe, ett glas vin, bio?
   Hon blev trött av att stirra ner i båtarna, se de där medelålders paren som vred huvudet som marionetter efter guidens anvisningar, som höll varandra i handen och skrattade på samma gång på nästan samma sätt, tog bilder av varandra, skruvade hylsan av Evianflaskan, drog med pekfingret i Niveaburken och gav näsan en rundsmörjning. Hon blev trött av att se deras uppåtvända, barnsligt förväntansfulla ansikten, trött av att komma så nära deras lycka. Paris, för sjutton! Där har väl alla människor varit förut!
   Hon kunde se hotellet tvärs över vattnet, just så nära vattnet att de skyhöga priserna var berättigade. Fönstren var smala men höga, de tunna gardinerna slingrade sig ut som lätt grå rök, den randiga markisen på nedre botten skuggade de små runda frukostborden. Men Frank satt inne i matsalen, han satt vid baren med en calva, hon såg honom nä hon gick förbi och kanske såg han henne eller hörde henne En gång i världen kände de igen varandras steg. Jag vet när det är du, sa han för hundratusen år sedan och hon svarade detsamma. Det är någonting i luften när du kommer. Det är du.
   Hon tänkte på sömnen i Seine, som att krypa ner i en stol säng, dra det mjuka gröna täcket över sig, vaggas till ro. Mer bilderna av andra kroppar kom emot henne, hon skulle inte vara ensam, i Seines famn sov många, tjocka, stinkande clocharder med rödfnasiga näsor och plommon till ögon, unga knarkare med frusna blå läppar, biträden i jackor av konstläder; raggiga hundkadaver med rep om halsen, kvinnor men löständer och keramikclips, en ström av ansikten, ögon, händer om krucifix eller medaljonger med porträtt av någon som rymt, som stuckit, som gjort sig osynlig och döv.
   Hon har slutat sitta på bänkar, där får man inte vara i fred. Hon väljer i stället broarna, står och lutar sig mot de brede balustraderna, tittar ner i de öppna turistbåtarna, mouchettema, och blir då serverad rykande turistlycka, ett wienerbröd till morgonkaffet.
   Det är den femte morgonen i Paris. Hon har ringt Vanna men Vanna har svararen på, hon låter upptagen och anonym. Och vad kan hon säga till en röst som värjer sig, som inte har tid?
   På ett kort av Rue Mouffetard skriver hon att Paris är sig likt. Hon minns inte numret på Vannas väg. Storlomsvägen 21 skriver hon men blir osäker. Det är förstås ett tecken. Hon litar inte på Vannas öra. Hon har gett upp.

Vid lunchen brukar hon få en viss energi. De väljer nya ställen hela tiden, det är Bernt och Katrin som planerar. De nålar fast dagens program på hotellets anslagstavla på morgonen, ringar in tiderna med rött. Tiderna ska hållas! På kvällen diskuterar de nästa dags studiebesök demokratiskt, väntar sig invändningar, uppmanar till frågor. Att en del av biblioteken ligger ute i förorter får man finna sig i, säger Katrin. De ska vara tacksamma att bli emottagna. Augusti är den stora semestermånaden på kontinenten.
  — Det visste vi ju! säger Katrin och ser sig omkring som om hon väntat en storm av protester. Vi har ju alla våra métrokort, okej?
   Hon sitter bredvid Frank på den lilla restaurangen på Boulevard Magenta och hör hur Bernt analyserar den alsassiska menyn. Det är Selina som behöver hjälp. Hon har sitt röda hår i en mjuk fläta, hon har flyttat upp solglasögonen i pannan, fräknarna ligger över halsen som stänk av brunt glittrande vatten. Hon skjuter in att hon inte vill äta tysk mat och får Bernt riktigt ivrig. Han brukar hjälpa sin kusin kocken som arbetar på Kopparslanten, han har stamkort på slakteriet i Enskede. Nu är det dags att få Selina att komma över sina fördomar!
   Hon undrar hur länge Frank kommer att vara tyst. Han tycker inte om när Bernt kommer i lärartagen, han står inte ut med hans utläggningar, hans idéer om att man ska vara påläst i alla sammanhang. Före avresan fick Frank ett utbrott och sa att han inte kunde tänka sig något vidrigare än att resa med den påläste Bernt i Paris.
  — Paris är improvisation. Paris är att fånga ögonblicken. Håller du inte med?
   Jo, det gör hon, i synnerhet som hon packar ner sin nya blus, silver och rosa med hög krage. Så vacker till svart. De svarta långbyxorna som hängt med ett tag men som inte är slitna i baken och så lätta att tvätta, ingenting får dem ur form.
   Det är samma kväll som Selina ringer. Higgins står och väntar vid dörren, det är dags för hans kvällstur. Frank tecknar åt henne att ta kopplet. Selina har fått barnvaktsproblem. Hon vet inte om hon kan resa.
  — Ja, nu när Lotta har flyttat har vi bara hunden. Men han ska vara hos Britts syster. Hon är konstnär och bor i Roslagen, där blir han bortskämd med utrymme.
   Hon står i trappan utanför dörren och hör honom skratta. Hon tycker att han har en annan röst, hon ser genom den stängda dörren hur han gestikulerar, rör handen som en fågel över telefonen.

Saint-Dénis är en farlig förort har Bernt lärt dem. Han går bredvid Louise, som är äldst av dem och som har problem med en stukad vrist. Det är inte hennes enda problem. Hon sover dåligt, tål inte oljig mat och det mesta innehåller olja, hon oroar sig för att bli lurad när hon växlar pengar, hon tar gärna en apéritif när andra bjuder. Frank har sagt till Britt att varje resa har en riktig snåljåp.
  — Nu har vi två i en person! säger hon.
   Hon har ringt Vanna på morgonen, de har varit på Louvren och hon tycker hon måste avge rapport. Svararen gör henne sorgsen, plötsligt är det så mycket hon vill säga. Så lika vi är, Vanna! vill hon ropa. Klumpiga, aningslösa, vill att alla ska trivas... Men vi får inte glömma oss själva! Är det inte det du säger att många nittiotalskurser går ut på: nu gäller mitt jag! Jag tyckte det var så hemskt, jag blev illa berörd men nu förstår jag. Det går ju inte att leva utan att tänka på sig själv. Jag tror jag förstår att det är farligt att bli för mycket redskap, Vanna.
   Men svararen fortsätter sitt malande hela förmiddagen och hon hälsar till Higgins och ber Vanna tänka på att han inte kan gå så långt längre fast han tror det. Han är en sjuttioårig gentleman, gråare kan han inte bli, en varghund med spiskroksvans, se upp så att han inte dänger den i något vasst hörn, den är sydd tre gånger, han hälsar så ivrigt...
   Hon står med handen om luren och gråter. Frank sitter kvar vid kaffet och Bernts karta över métron. De planerar så länge att det naturligtvis blir fel och de får ta taxi sista biten. Louise hoppar ur bilen först av dem och ska titta på skyltningen, det är ju en lyx att få se hela fönster fulla av Moliére.
   Bernt tar hennes fäktande arm. Det blir femton francs per person, säger han. Ja, taxichauffören körde fel, men gatan var enkelriktad och det är ju viktigt att komma i tid.
  — Vi gör upp i kväll, säger han till Louise.
   Hon är inne i damrummet på biblioteket och prövar Katrins nya parfym som heter L'Orage jaune och namnet är lika fånigt som Katrins beskäftighet. Hon visar anslagen vid tvätthon för Britt, hon låter hysterisk när hon frågar om toaletterna verkligen måste avpatrulleras varje timme?
  — Det är ju ruggigt. Hur kan dom jobba här!
  — Dom kan väl judo. Dom har visselpipor om halsen, såg du inte...?
  — Äsch, det var en penna, det såg jag väl.
   De får en timmes rundvandring och föredrag om kvarterets konstprojekt. Barnen på en gata är med om att rädda ett hus, de ritar och skriver en bok om huset. En pojke och en flicka sitter och väntar på en bänk, börjar öppna sina väskor samtidigt, visar teckningar. Pojken har lekt arkitekt. Bakom en stor bokhylla har han ritat in ett hjärtformat badkar. Han tycker om att läsa i badet.
   Hon tycker inte om hans små kalla ögon, hans sätt att titta på hennes handväska. Hon får för sig att han stirrar på låset, att hans ögon fastnar där. Men han går över till Selina med sin fråga. Flickan frågar om Pippi Långstrump, pojken ställer sig precis framför Selina och frågar hur stort Nobelpriset är. Han talar mycket högt.
   Det kan ingen av dem svara på. Britt hör inte vad Frank säger till sist. Det är hans röst men hennes skratt.
   Hon tar sig en promenad före middagen eftersom det inte går att hoppa över den. Det är deras sista gemensamma måltid. På fredag ska Bernt och Katrin till Versailles. Louise ska träffa en gammal kurskamrat som bor i Paris sedan tio år, hon räknar med heldagsunderhållning. Frank säger att han kan tänka sig att gå på bio. En fransk deckare kanske, en sån som aldrig kommer till Sverige?
  — Vi måste fråga i alla fall om Selina också vill, förklarar han.
   Hon har lärt sig känna igen några av clocharderna, särskilt en av dem som brukar nicka åt henne. Han har en rutig skjorta med uppkavlade ärmar, hon kan se en tatuering alldeles vid handleden, en stor fisk eller kanske stjärten på en sjöjungfru. Han röker pipa och när han går pekar fötterna utåt, hon blir fascinerad och undrar om han gör det med flit. Det kanske är reumatism.
   Han har några kumpaner, kvinnor med koftor och klutar på huvudet, en yngre man som fungerar som springpojke och som kommer med små paket, en kasse av tyg, en låda med tjockt snöre. Hon får anstränga sig att inte stirra. Hon vet att de sett henne, kanske pratat om henne, kanske sett henne gå in på hotellet.
   Hon går vid vattnet för att det är som en röst. Ingenting kan bli värre, vattnet är lugnande, Paris är sig likt och ingenting händer ju. De ska äta på en ny restaurang och i kväll har Louise fått välja och hon anar inte att de allihop har bestämt att låta henne betala välkomstdrinken. Den minen borde plåtas! har Katrin sagt. Bernt tror att hon kommer att krångla sig ifrån det. Hon är halare än en ål, säger han.
   Hon vet inte varför de lägger så mycket energi på stackars Louise. Hon har försökt tala med Frank om det. Hon är ensam, har dåliga nerver, blir upprörd för ingenting. Hon är van att tänka på sig själv i första hand, det märks att hon inte är van vid grupper.
  — Hon håller sig minsann framme och förser sig. Någon måste sätta p för hennes snålhet!
   Hon kan se hotellet, fönstret längst till vänster är Bernts och Katrins, det lite bredare är deras. Frank har lagt en France Soir i springan, han har vin på kylning i ett handfat under fönstret, han har hämtat isbitar i köket.
   Hon kan inte se honom utanför huset. Fönstret gapar tomt. Han är inte i rummet.

När hon sätter sig vid bordet på kaffet är det en gräns: hon går över, in i något annat. Hon beställer ett glas vin, hon vill titta på menyn. Hon vet att hon är i en dyr stadsdel men kaféet är enkelt, rätterna få. Hon är glad att slippa Bernts utläggningar och tröttsamma entusiasm. Lite grönsaker, auberginer, svamp, en tunn skiva kött.
   Det är svalare nu, visarna på urtavlan rör sig långsamt och sömnigt, mörker sjunker ur träden. Hon stirrar på den vita urtavlan utan att registrera tiden, hon har gått i flera timfötterna värker men hon vågar inte sparka av sig skorna, då får hon inte på dem igen.
   Såsen är stark och god, svamparna är doppade i någonting syrligt. Hon beställer ett glas vin till, vinkar till sig servitören snabbt och vant, man blir törstig av kryddor. Han undrar om hon vill ha kaffe. Senare kanske.
   De stänger tidigt, säger han. Hon anar en brytning, som utlänning är hon känslig för tonfall men hon har ingenting att förlora på att fråga om han kommer från norr. Nästan rätt! Han är från Belgien, Liege, mamman var flamländare, han svarar i en lång sirlig mening, som om han inte talat med någon på ett tag och sparat sig länge.
   Han kan förbereda kaffet nu. De stänger tidigt, de är underbemannade, semester, en av flickorna har skadat en kota vid surfing. Det är den nya sporten, madame! Flickorna är lika vilda som pojkarna, kanske värre.
   Han har ett stort leende. Hans franska är lätt att följa. Hon tycker de hör ihop, också hon har accent, en osynlig stämpel som det inte går att bli av med. Hon kommer också från norr, med en pappa från Remscheid-Wuppertal, en liten håla som spottade ut några armstarka gossar mellan krigen och som nu vuxit på bredden och blivit en riktig lantlig idyll, omgiven av en kraftig ram av gödselstank. Ja, hon kommer också från norr och så fort hon någonsin kunde bytte hon ut sitt tyska efternamn mot ett klingande svenskt som låter så tokigt på utrikiska, Hagström, men Britt är förstås en diminutiv av Brigitte, det är lättare.
   Hon säger alltihop i en enda utandning och han står kvar vid bordet och behåller sitt vänliga leende och vill visst bjuda över när han säger att hennes flicknamn Schwager bara är en nysning bredvid hans, Blish-Delmotte, det liknar inte ens en efterrätt.
   När han skrattar ser hon en guldtand och det gör henne trygg, lite rörd. Hon hinner tänka att han kanske inte förstår diminutiv men om han aldrig hört det förr kan han säkert lägga ihop två och två. Vad har det blivit av Bardot förresten? Tänk när vi allihop gick i bardotrutiga kjolar och stärkte underkjolen så att det knakade när man satte sig. Hon blir glad över bilderna som tränger sig på, glad över att hon är så långt ifrån dem. En annan tid, nästan begravd. Så ska också de här dagarna i Paris försvinna. Hon kommer inte att minnas så mycket, det vet hon nu.
   Han kommer med en espresso, en dubbel måste det vara. Har hon beställt espresso? Han har med sig ett litet glas, en amaretto. Det är för att hon är deras sista gäst, huset bjuder, drycken är len som kvällen. Han tar gärna ett glas med madame. Ska han ringa efter bil sedan kanske?
  — Jag vill gå vid Seine, säger hon och nu har hon tappat greppet om tiden, nu släpper hon taget, nu ser hon honom rakt i ögonen och föreslår att han ska visa henne Seine. Tiden finns inte. Livet är kort.
   Hon skäms inte, när hon säger det. Det är ju en klyscha, en av de allra värsta och det blir inte bättre på franska. Men det gör henne yngre, banaliteterna och grodorna skyddar. Och nu vill hon prata! Hon talar bättre franska än Frank och hon har fått hålla tillbaka hela tiden, fått svälja ner kommentarer, hålla inne med lusten att använda nya uttryck hon hittar i morgontidningen, på annonspelare. Nu vill hon stiga in i språket som i en vid kappa, svepa det om sig, värma sig. — Åt vilket håll är Seine? Livet är kort men Seine är lång... Jag vill gå vid Seine.
   Hon ber inte, hon föreslår inte, hon reser sig bara. Hon kan se att han har avtryck av glasögon på näsryggen, hon ser en liten åder i tinningen, en liten blå slinga som är barnslig och mjuk och sårbar. Han måste vara en bit över femtio. Han ser trött ut och kanske har yrket gjort honom lika plattfotad som clocharden med pipan.
   Han tar hennes arm, han håller henne lätt vid armbågen, han berättar att Seine flyter omkring dem på alla sidor. Hur de än går kommer de till vattnet för de befinner sig på en ö. Nu ska han stänga.
   Hon lutar sig mot dörren och ser de lustiga, förmanande visarna på urtavlan. Inte mer än tio! Då har Bernt kanske hunnit gå igenom avresedagens program och Louise har fått bjuda sällskapet på en drink. Hon undrar om Frank har slutat se mot dörren och om Selina slagit ut håret kvällen till ära. Det är ju en sorts avskedsmiddag. Hemma i Stockholm vet man ju hur det blir. De kommer inte ens att kunna samlas för att titta på foton från resan.
   Hon står vid dörren och vänder hon sig kan hon se honom därinne, hur han låser skåp, hur han ställer disk i diskmaskinen, torkar en bricka, tömmer en korg bröd i en hink. Hon kan se att han inte är plattfotad. Han är längre än hon minns honom nyss. Hon tänker att om han tittar ut och ser henne och står alldeles stilla utan att vinka eller flina fånigt, är allting rätt.

Till Vanna säger hon att det sprack i Paris. Det var som en kudde som gick upp i sömmarna, stoppningen rann ut. Det känns inte som om jag förlorat, förstår du, säger hon till Vanna, det här hade jag tänkt mig, Frank behöver någon som beundrar honom och du vet att jag inte klarar att han hittar på så mycket. Han ljuger och ljuger, det går aldrig över.
  — Jag är inte övergiven, säger hon till Vanna och när hon skrattar och gör ett djupt hål i luften med sitt skratt, kommer minnet tillbaka: en värme i armbågen, en lätt tryckning på axeln, hår som måste fösas undan när hon grät och skämdes för att hon grät och försökte gömma kinderna.
  — Han är nordbo och heter Franz, säger hon när hon får luft efter sitt skratt och det går några sekunder, så säger Vanna strävt att hon undrar om Higgins kan ha mask, han äter så mycket och den informationen bryr hon sig inte om, hon skjuter undan frågorna om var Frank bor nu och när Higgins kan hämtas och vem som ska ta hand om hunden, det kan väl aldrig bli Frank som är så loj och inte går upp på morgnarna, hon skjuter undan allt det där oväsentliga och säger en gång till, så högt och långsamt hon kan i korridoren på biblioteket:
  — Du hör mig nog. Han är nordbo och heter Franz. Som jag! Fast jag heter inte Franz! Och han stavar med zäta!
   Hon släpper luren i klykan. Den är så varm. Hon står stilla vid väggen, omgiven av värme. Det är en ny tid. Långt borta, som små, kantstötta byggklotsar, ligger dagarna i Paris. Hon minns inte mycket längre. Hon hade glömt att det var Frank som hade passen och på Charles de Gaulle ville Bernt tala med henne, säga att hon skulle ge Frank en chans i alla fall.
   Hon var inne i sin nya tid. Hon hade inte tid med Bernt. Hon har inte tid med Vanna som kommer med tråkiga frågor. Den nya tiden är kanske kort, hon måste passa på. Och på kvällen, vid åttatiden ibland, kommer hans röst, och han berättar om beställningar och gäster och han kan sucka trött och hon kan sucka med och bekänna att hennes fötter värker lika mycket, minst lika mycket som hans, och de möts i ett skratt och hon vet att de delar en tid, en stad, någonting har börjat, någonting skyddar henne. För varje dag blir hon starkare, för varje dag kommer bilden av kaféet närmare, och hon bestämmer att hon inte kan vänta till våren.
   Lägenheten ska säljas. Selina verkar lite grå och hängig. Hon är generad över att Frank berättat om radhuset, till och med sagt adressen. Och Britt säger sakligt att det kan vara roligt för Higgins med en tomt.
  — Han är en stor hund, vet du. Du har väl sett honom? Min syster kan inte ha honom jämt. Och nu ska jag till Paris igen. Det finns så billiga weekendresor, man fattar inte hur det går ihop för dom!
   Hon får en stark känsla av att Selina återger hennes ord och rörelser hemma hos Frank, som säkert skakar på huvudet och talar om att hon fallit för en fattiglapp. När hon tänker på hans ansiktsuttryck, när hon tänker på hans sura utbrott, hans stampande och gormande på flygplatsen, när Bernt måste be honom lugna sig flera gånger, blir hon både skrattlysten och överseende.
   Hon känner sig trygg. Hon blundar och ser ett leende, en guldtand, som en tunn måne i ett mörker av sammet.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki