Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den gamla damen som aldrig visste vem jag var

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Bodil Malmsten

   En gång har jag bott på Östermalm hos en liten gammal fröken. Jag hade flyttat hemifrån mot styvmors vilja, varför hon var emot det vet jag inte, bara att hon var emot det. Varnade och sa jag skulle sluta illa.
   Mitt rum hade varit jungfuns rum på den tiden det fortfarande fanns jungfrur. Jag var oskuld när jag kom till den där jungfrukammarn. Den var min första egna bostad som jag betalade med egna pengar, egen lön från första jobbet.
   Gamla fröken som jag hyrde av var döv och liten. Hade aldrig haft någon jungfru, hade försörjt sig själv fastän hon kom från överklassen.
   Hon hade en gammal gymnastikplint klädd med mörkröd sammet och en ribbstol i mahogny, hon hade varit sjukgymnast och haft mottagning i lägenheten.
   Hon var nästan stendöv. Om natten glömde hon att stänga av hörapparaten, den pep och väsnades på hennes gamla bröst, där den låg med dosan, knapparna för "på" och "av". Jag blev tvungen smyga in och stänga av den för att kunna sova, det var fruktansvärt.
   Violetta sammetsdraperier, släktporträtt med hästar, guldramar, emmafåtöljer med kretonger, damm. Den lilla tantens fågelkropp i mörkret, hennes flanellnattlinne, jag som stängde av hörapparaten och det kändes som jag gjorde henne illa.
   Den gamla damen visste aldrig vem jag var och vad jag gjorde i hennes våning.
   Hon frågade mig varje gång vi möttes på väg till eller från köket, hon hade bott i England i sin ungdom, Gloustershire och Cambridge, hon hade aldrig glömt sin very British English, hon frågade:
  — Who are you please? —
   Vem är du? Jag svarade omständligt skrikande en massa fakta om mig — vad jag hette, att jag hyrde jungfrukammaren, att jag hyrt den av den gamla damens officerssläkt, att jag var på väg till köket för att, vad det nu var.
   Hon log bedårande mot mig, bedårande. Och oförstående, sen sa hon:
  — I see. —
   Jag förstår.
   Jag tror inte hörapparaten var till någon hjälp.
   Den gamla damen bjöd mig ofta in på te, hon glömde alltid bort att värma tevattnet. I tekannan flöt bladen kalla. Hennes brödskivor blev alltid brända, det osade och rök från hennes brödrost. Jag minns raspet när hon skrapade bort brända kanter, hon lät som en liten mus.
   Hon visade mig alltid samma gamla bruntonade fotografier av sig själv och sina systrar, unga, getingmidjade med vita parasoller, stora hattar i en engelsk trädgård, blommande men tuktad.
   Hon trodde då var nu, hade glömt att systrarna var döda sed, länge i Gloustershire och Cambridge, hon trodde hon var kvar England — land of hope and glory, när hon bjöd mig på sitt kalla five o'clock tea.
   När jag reste mig och tackade för teet blev hon alltid lika ledsen, ville inte vara ensam, sa hon, ville hindra mig från att gå.
  — Where are you going please? — Vart går du? — grät hon. Hörde aldrig svaret, som var att jag bara gick in till mig i jungfrukammarn, att jag inte tänkte lämna henne ensam.
   En vinterkväll, jag kom från jobbet och jag mötte den gamla damen utan ytterkläder, hon gick Strandvägen i små sammetstofflor, det var snöstorm. Hon visste inte vart hon var på väg och inte varför, jag vände henne varsamt och sen gick vi hem tillsammans.
   I farstun möttes vi av våra spegelbilder, helfigur i en guldinramad spegel, golv till tak.
   Jag lämnade den lilla tanten framför spegeln och där stod hon länge. Kände med en liten hand på sitt ansikte, sin hals, det vita håret och sa om och om igen:
  — How very odd. — Så underligt.
   Den gamla damen visste inte vem det var.
   Det var hos den gamla damen jag bodde när jag mötte Martin, han som blev min äkta make och far till mitt enda barn. När vi skildes fick han vårdnaden, min styvmor sa — vad var det jag sa.
   När vi möttes var det höst, fest på Konstfack, jag gick dit i Marimekkoklänning, ljuslila med stora blaffor. Hade inte kommit in på Konstfack när jag sökte till keramiken. Huvudläraren sa att min keramikskål liknade en yllemössa.
   När jag gick mindes jag styvmors hot, hur en flicka måste vara. Inte prata högt och inte verka angelägen, inte komma hem och vara på smällen med förste bäste.
   Jag hade aldrig gjort något som kunnat göra mig på smällen, tänkte göra det om jag fick chansen. Hade provat ut pessar på RFSU, tänkte använda det med förste bäste.
   Martin blev den förste och den bäste.
   När jag gick stod den gamla damen utom sig i hallen, hon försökte följa med mig, grät:
  — Where are you going? — Vart ska du gå?
   Jag föste in henne och lovade jag skulle snart vara tillbaka. Det verkade hon inte höra.
   Ensam gick hon in i mörkret i sin våning och hon var så liten, nådde mig till hakan, fastän jag är bara en och sextitre.
   På Konstfack raglade elever, lärare och andra i den stora salen Vita Havet där ett berusat jazzband tutade och skrek.
   Jag gick ner till damernas och drack ur en shampoflaska som jag fyllt med gin, det löddrade, men jag drack ändå upp. För sakens skull — att glömma bort mig själv och tordas våga.
   Sedan slängde jag shampoflaskan och gick spikrakt upp till dansen.
   Den förste jag fick se var Martin, klädd i stor brun ylletröja, smala byxor. Han hade lockar ringlande mot halsen, mandelögon och han dansade med antilopben. Aldrig att jag sett något så vackert.
   Jag blev dödligt angelägen, ville bli på smällen, ville ge mitt liv för en som honom. Tänkte inte på vad han skulle ha för glädje av ett sådant offer. Tänkte inte.
   Då blev jag uppbjuden, inte av honom.
   Min kusin Sven från Teknis, kort och tjock och råstark, tog ett järngrepp runt min ända, styrde ut mot dansgolvets mitt där Martin dansade sin antilopdans, tryckte mig intill sig och jag kände av hans onämnbara erektion.
   Jag mindes Svens rum i villan Åkersberga, bilderna på Mister Sweden, vi var elva år och lekte doktor. Jag var patienten, båda måste ta av linne och kalsonger. Sedan fick jag pilla Sven på snoppen och han undersökte mig och lade sig ovanpå magen på mig, det var rätt så roligt. Då kom alltid moster Kajsa. Luktade på mina fingrar. Jag fick stryk på blanka stjärten med ett skoblock, Sven smet.
   Och nu höll han fast mig, sluttande i baktakt, jag försökte komma loss, kunde inte, jag såg katastrofen komma, hela Vita Havet välte — jag och Sven som isberget, Titanic, kollisionen, psalmen. Jag på Vita Havets botten, slingrade mig upp och kom på fötter, sprang från olycksplatsen.
   Eller också blev jag kvar där, måste varit kvar där. Hur skulle jag annars kunna höra hur orkestern spelade ett Charlie Parker-solo, Charlie Parker-solot var What's new?
   Hur skulle annars Martin kunnat stå framför mig, plötsligt som ett filmklipp i en fransk film, svartvit, nya vågen, Claude Chabrol. Det var nu som Martin sade att han hette Martin.
   Efter detta var vi i ett mörkt rum, baren och där drack vi rött vin, alla gjorde det och satt på golvet, som en skämtteckning i Playboy, ingenting var som i verkligheten. Jag såg Sven försöka hångla med en tanig flicka, flickan kräktes lite i en askkopp.
   Efter detta, det kan inte varit före, packade jazzorkestern ner instrumenten för att klockan slagit. Instrumenten passade inte längre in i fodralen.
   Jag var fortfarande tillsammans med Martin, visste inte hur det kom sig.
   I trappan ner från Vita Havet hade lysrör tänts, det var det ljusaste jag sett, det måste varit efter allt det andra, alla utom Martin blev fula i det ljuset.
   Jag såg Sven med armen om en flicka från textil, flickan hade tunika i knytbatik med potatistryck, Sven var vild och liten, flickan lugn och lång.
   Jag mindes de där somrarna i Åkersberga, när vi var barn, mamma och pappa levde då.
   Nu var det hösten 1965 och en som måste varit jag gick med en som var Martin.
   Löven rasslade på Konstfacks gård, ett litet nyplanterat träd stod naket med en plåtställning som skydd.
   På Valhallavägen gick spårvagnarna fortfarande kvar, den sista hade gått för natten, var det fyran? Den gick ändå inte åt mitt håll.
   Jag såg på Martin. Kunde inte fatta att han gick där vid min sida i en obeskrivligt skitig trenchcoat, jag rös för att jag kunde inte tro. Han lade armen om mig.
   Gärdets hela himmel var översållad av stjärnor. Filmhuset var inte byggt än så bakom Konstfack var det tomt som bak på månen, öde kratrar.
   Jag tänkte — när som helst upptäcker han sitt misstag. Han sliter sig och går och säger inte ens hej. Det är något fel som råkat bli, sådant som händer för att man blir full. Han tror förmodligen att jag är någon annan.
   Då sa han att han visste vem jag var, han kände min kusin, han kände Svenne, sa han och skrattade, jag skrattade, sen sa vi ingenting mer om Sven.
   Gick ned mot Strandvägen, passerade Djurgårdsbron, gick sakta. Vid den första macken — Shell — kysste han mig, sedan vid den andra — Esso — eller om de ligger tvärtom mackarna på Strandvägen.
   Vid kajen låg många mörka skutor förtöjda, jag tänkte — Ahasverus, flygande holländaren, varför var det han aldrig fick komma i hamn?
   Sedan var vi vid den gamla damens port på nedre Östermalm, jag tänkte att nu går han och kommer aldrig mer tillbaka till mig, men då gick han före mig igenom porten in i huset. Bara gick som om det varit självklart, hade trenchcoatkragen uppfälld som på film och inte verkligheten.
   Skuggorna från hissgallret passerade våra festbleka ansikten, gallermönstret, gnisslet av den gamla hissen och dess ryck vid tredje våningen.
   Och dörren som jag låste upp till lägenheten och den gamla damens andetag i mörkret, jag som smög in och stängde av den hemska apparaten, där den tjöt som döden i sin dosa på den gamla damens kropp.
   Och Martin som gick in med mig i jungfrukammaren. Och pessaret som inte passade alls, och att vi skrattade Martin och jag.
   Och att han stannade ända till söndag kväll, och att jag aldrig trodde han skulle komma tillbaka, men att han kom tillbaka.
   Och den gamla damen som aldrig fick se min Martins mandel- ögon, aldrig hans antilopben och hans lockar, vi låste alltid om I oss, när han var där, öppnade aldrig när hon knackade på.
   Så den gamla damen fick sitta ensam med fotografierna av systrarna, det brända brödet och det kalla five o'clock-teet.
   Tills hon placerades på pensionärshem av sin släkting som var militär och Martin flyttade in med mig i jungfrukammarn. Och den lilla tantens rum stod tomt med allt dammigare draperier och släktporträtt som inte längre föreställde någon som var i livet.
   Och livet som gick vidare med oss som var kvar i det, den gamla damen lever än, det vet jag.
   Man borde hälsa på, men alla vet ju hur det är — man hinner inte och förresten, hon skulle bara bli förvirrad — den gamla damen som aldrig visste vem jag var.

Ur "Svartvita bilder", Tidensförlag 1988.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki