Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den gamla oxen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Elin-Pelin


Dengamlaoxen.jpg


   NÄR jag tänker tillbaka på min barndom, mitt föräldrahem, min fäderneby uppkrupen på en södersluttning och på den lilla floden där vi brukade leka — då ser jag alltid framför mig en stor och kantig gestalt — Belcho, vår gamla oxe.
   Belcho hade dragit plogen tåligt och tyst i många herrans år, och nu var han gammal och utsliten. Min far hade haft honom sedan han var en liten kalv och känt honom under hela hans ,liv i slit och träldom. Far tyckte om sin gamle arbetare och gode kamrat, som han bara hade ljusa minnen av, han tyckte synd om honom och ville varken sälja honom eller tvinga honom att arbeta längre; far lät honom bara leva i fred på sin ålderdom.
   Stackars Belcho! Han såg ut som en martyr och uppförde sig som ett helgon. Han var vit som snö, de stora blanka hornen krökte sig som en lyra över pannan på honom; han var det största och vackraste djuret i hela byn.
   Belcho brukade ligga på gården under vagnslidret, kringsvärmad av beskäftiga barnungar. Vi kammade honom, klappade honom och hängde blommor på hans horn. Då tyckte vi att han påminde om ett bröllop och såg mycket skojig ut, men han tog aldrig illa upp. Han tittade på oss med sina stora mörka ögon så lugnt, blitt och vist som om han hade velat säga något. Vi såg honom in i ögonen och frågade:
   —Hur är det med dig, Belcho? Vill du nånting?
   Belcho ruskade på huvudet, drog en djup suck och började idissla tyst med sin tandlösa mun.
   Vi gödde honom en hel del. Han åt jämt, idisslade jämt; men trots det var han mycket mager. Länderna var insjunkna på honom, revbenen syntes och ryggkotorna stack upp likt de skarpa topparna på Balkanbergen.
   Var morgon steg Belcho upp, skakade halmen av kroppen, slickade sina domnade sidor och styrde ner mot floden. Han gick långsamt, lugnt och obesvärat med stolt hållning på huvudet som om han var väl medveten om sitt fullbordade livsverk. Där han vandrade fram med sina insjunkna länder och sina vackra horn prydda av våra blomsterkransar, i hela sitt vita storvuxna majestät, ingav han aktning och alla stannade för att titta på honom.
   Belcho gick ner till floden, drack vatten och återvände med samma obesvärade värdighet till sin plats under lidret. Framemot kvällen gick han ensam ut en stund igen och vände så tillbaka hem. Han ruckade aldrig på tiderna för dessa små promenader, och bönderna rättade sina tider efter dem.
   Sommartid skickade vi honom ibland på bete tillsammans med boskapen från byn. Men deras strövtåg blev väl ansträngande för honom; de gav sig iväg långt in i skogen och klättrade över berg och klyftor. Han blev efter och kom hem mycket sent. En gång gick han vilse och far var ute hela natten och letade efter honom i skogarna. Till slut hittade han honom liggande på en stig alldeles tröttkörd och utmattad. Då bestämde sig far för att skicka honom på bete med kalvarna. De gav sig inte iväg så långt att det var någon risk för att han skulle gå bort sig.
   Första dagen vägrade han att följa med de odygdiga ungdomarna och vände hem igen. Vallpojken hade förgäves försökt mota ut honom på ängarna. Belcho hade bölat vildsint och hotat honom med hornen, så att pojken hade blivit rädd och låtit honom vara. Nästa dag skickade vi iväg honom igen. Han lydde, men kom hem vid middagstiden, sur och mycket förorättad. Kalvarna — dessa odygdiga ungdomar med viftande svansar och ostyriga ben — måtte ha varit ett alltför vilt sällskap i hans smak.
   Ett par dagar senare gav Belchos motspänstighet med sig. Han fogade sig i sitt öde med resignationen hos en vis gammal man. Folk kom enkom ut för att titta på honom. När kalvarna samlades och under vallpojkens uppsikt marscherade iväg i ett moln av damm, då travade Belcho vid sidan om dem som en lärare med sin skolklass. Då och då bölade han åt någon olydig kalv och pekade mot honom med sina skarpa horn.
   I gryningen så snart Belcho fick höra vallpojkens rop, stegade han ut genom grinden och ställde sig på gårdsplanen och tittade ut mot de gröna fälten där de första solstrålarna just började torka upp daggen. Han såg på åkrarna som han hade plöjt och ängarna där han hade arbetat och betat medan han var ung och stark. Han såg och såg med sina sorgsna ögon, och suckade djupt som en människa.
   Man undrade vad som kunde röra sig i denna tysta, aldrig klagande själ.
   

   Så blev Belcho sjuk. Han lämnade inte lidret, och gick inte ut på gårdsplanen för att se bort mot fälten; han låg bara kvar hela dagen. Kroppen var svullen, håren stod på ända, han skälvde hel och hållen, blicken var fuktig och full av smärta. Vi täckte över honom med en matta och gav honom mat ; men han inte så mycket som rörde vid den. Vi gav honom vatten; han doppade mulen i det och vände sig bort med ett högt stönande, som om det hade äcklat honom. Till slut skickade vi efter bysmeden som fuskade litet i veterinäryrket. Han undersökte Belcho noggrant, drog honom i svansen och i öronen, vände ut och in på hans ögonlock och blåste till sist in något slags svart och starkt pulver i näsborrarna på honom.
   Belcho låg där utmattad och lidande flera dagar och rörde varken maten eller drycken, som vi bar till honom. Han magrade rätt mycket och blev alldeles slak i kroppen. När han började äta igen och reste sig kunde han knappast stå på benen.
   Det var en vacker dag på våren och folk kom just tillbaka från kyrkan i sina bästa helgdagskläder. På vår gård stod plommonträden översållade med blommor och böjde sig mot varandra som gamla kvinnor klädda till bröllop. Det hade regnat hela natten. Luften var frisk, himlen klar och blå. Solen hade klättrat upp över bergen, skinande, vacker och festlig, som om den också hade kommit ut ur kyrkan tillsammans med menigheten.
   Belcho såg piggare ut. Vi var glada över att han hade repat sig och klädde hans horn med nyplockade buketter av späda nässlor, gullvivor och plommon blommor. Vi kammade och tvättade honom. Han såg vänligt på oss och blinkade belåtet. Sedan steg han upp och rörde långsamt på sig. Han började gå, men hade svårt att hålla sig på benen. Han klev ut genom grinden lika majestätisk och grann som någonsin, bara mycket ostadigare. Vi försökte hejda honom, men mor sade åt oss att låta honom ta en promenad. Vi följde efter honom.
   Han tog vägen ned till floden. Byborna, som inte hade sett honom på en tid, stannade och tittade på honom. Stackars Belcho, såg de ut att säga. Han stannade strax bredvid den lilla bron, tog sig en klunk, dröjde sig kvar där en stund och tvärt emot sina vanor vände han inte tillbaka hem utan gick över floden och bort mot vår åker där rågen vajade. Rapphönsen lockade på varann mellan stråna och små fjärilar fladdrade ovanför. Belcho stannade framför åkern, betraktade den som någonting bekant och förtroget, och slet några strån från dikeskanten. Så tog han ett par steg, vacklade plötsligt till, bölade tungt och föll ihop. Vi sprang uppskrämda hem och talade om vad som hade hänt.
   

   När vi vände tillbaka med far låg Belcho död intill fältet med huvudet sträckt in över den blommande åkerrenen och ögonen vidöppna mot den blå himlen — kall, stilla och vacker, men livlös.
   Bredvid åkern som han hade plöjt och dit han hade gått för att lägga ner sitt trötta huvud, där begravde vi vår gamla oxe så som man begraver en människa. Varje vår växer det tjockt gräs över hans grav som är utmärkt med vita stenar. Folket kallar hans ensamma viloplats för »Belchos grav». Ännu i dag när jag hälsar på i min fäderneby glömmer jag aldrig att besöka två gravar — mors och Belchos.

Källa: All världens berättare nr 10 1949, Övers.: Sten Rein Ill.: Poul StrØjer

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki