FANDOM


Av Aziz Nesin

Ingen hade förvånats över att få se Moktus flyga. Att han hittills inte flugit upp till skyarna torde ha berott på att han var så upptagen av sin uppgift att leda stackars förtappade själar tillbaka till den rätta vägen.
   En dag kom en av kvinnorna i byn till kyrkan och frågade:
  — Högvördige fader, det är en sak som vi länge gått och grubblat över. Hur är det egentligen, äter ni mat på samma sätt som vi vanliga dödliga? Moktus förstod genast varför den fromma kvinnan ställde den här frågan. Eftersom han varken ville göra kvinnan besviken genom att säga hela sanningen, eller bryta mot Guds bud och fara med osanning, fann han en för tillfället lämplig gyllene medelväg:
  — Kära syster i tron, man kunde säga att jag varken äter eller låter bli att äta! För att få den styrka jag behöver för att tjäna Gud äter jag tre stycken oliver och dricker en bägare vin om dagen.
   För den fromma kvinnan var det här svaret häpnadsväckande. Folket i byn trodde nämligen att den helige Moktus på änglars vis levde helt och hållet utan mat och dryck.
  — Fader, ha överseende med mig och tala då om för mig om ni, liksom vi vanliga dödliga, brukar gäspa? — Nej, syster, jag gäspar inte, sa han.
  — Ni nyser väl inte heller, eller hur?
  — Nej, jag nyser inte.
  — Händer det att ni rapar nån gång?
  — Nej, jag rapar aldrig.
   Lycklig över svaren hon hade fått fortsatte kvinnan med darrande röst:
  — Högvördige fader, jag vill fråga om en sak till. Alla kvinnorna i byn undrar. Jo, jag undrar ...
  — Tala fritt, syster!
  — Jag skäms så, fader ...
  — Du ska fråga mig om allt du undrar över.
  — Jo ... Högvördige fader, har ni ... liksom vi vanliga dödliga ... hur ska jag uttrycka det ... Alltså, behöver ni uträtta ert tarv ... med andra ord, måste ni också gå till uthuset?
   Moktus rynkade på ögonbrynen och sa:
  — Aldrig. Inte någonsin ...
   Kvinnan kysste Moktus hand varpå hon gick in i kyrkan och knäböjde inför Jungfru Maria. När hon avslutat sin bön sprang hon tillbaka till byn. Jublande skrek hon till kvinnorna som otåliga stod vid vägkanten och väntade på henne:
  — Han är ett helgon! En ängel! Han lever på en bägare vin och tre oliver om dagen! Han varken gäspar, nyser eller rapar. Och inte går han ni-vet-vart, heller, som vi vanliga dödliga.
   Under dessa omständigheter hade, som sagt, inga blivit förvånade om de hade fått se Moktus flyga en vacker dag. Däremot förundrades de över att ingen helgongloria lyste kring Moktus hjässa. Fast somliga påstod sig ha sett en ring av ljus lysa ungefär ett par decimeter ovanför hans huvud ...
   Den helige Moktus berömmelse spred sig i trakten. Folk kom från när och fjärran för att se honom, kyssa hans hand och mottaga hans välsignelser. Hundratals människor brukade vänta utanför kyrkans port under dygnets alla timmar för att få en glimt av hans anlete, upplyst som han var av Guds härliga ljus. Av hans handpåläggning tillfrisknade de sjuka, hans blick gjorde att de lama kunde gå och att de blinda återfick synen. Alla vägar som ledde till byn fylldes av spetälska, människor som drabbats av fallandesjuka eller som var besatta av onda andar.
   Moktus hade, om han så velat, kunnat bli en av kristendomens stormän och åtnjuta en ställning av högsta rang inom kyrkan, men han ville inte lämna sin lilla byförsamling.
   Den helige Moktus, vars händer, tunga och ögon, kort sagt vars alla sinnen var obesudlade av synd, hade till kropp och själ vigt sitt liv åt att tjäna Gud. Men vad han än företog sig föreföll det honom alltför ringa. Han ville offra sig helt i Guds tjänst. Men hur skulle han gå till väga? Han kunde inte förklara krig mot de otrogna. Han ägde inte den kroppsstyrka som krävdes för att med svärd i hand sporra en häst i strid. Hur skulle han tillfredsställa den önskan som tärde honom inombords?
   I tre dagar och tre nätter bad han till Gud, utan att sova en blund. På den tredje dagens morgon hörde han en röst:
  — 0 helige Moktus, gå mot havet! Tänd där vår heliga eld i hjärtat på dem som för trons skull höjt sina svärd mot de otrogna!
   Moktus begav sig genast med fladdrande kåpa ut på färden. Han räknade varken månader eller år utan vandrade oförtrutet vägen fram ända tills han nådde havet. Han kom till hamnstaden Harkiye. I hamnen låg tre stycken galjoner som likt drakar sakteligen gungade på havet.
   Den helige Moktus stod på en kulle där han i fågelperspektiv kunde betrakta denna sjöfararnas förlovade stad. Hans långa hår och tjocka skägg böljade i vinden. Han knäböjde och lyfte sina händer mot skyn:
  — Havet har uppenbarat sig för oss ... Låt oss gå ut och möta de otrogna för att strida för vår tro med livet som insats!
   Med slängande kåpa gick han ned till staden. Nere i hamnen fanns sjömanskrogar. Berusade sjörövare bråkade, slogs och smädade varandra, drog råa historier och vänslades med skökorna. Alla hade de övergivit den rätta vägen.
   Den helige Moktus förstod varför han på Guds heliga order hade blivit skickad hit. Alla dessa avfällingar borde ledas rätt. Han bad krögaren presentera honom för en av sjörövarkaptenerna. Krögaren förklarade att kaptenen på en av de galjoner som inom kort skulle lätta ankar råkade befinna sig på krogen. Moktus klättrade upp för en trappa gjord av trästockar och klev in i rummet där kaptenen var. I hans famn satt en kvinna, en annan kvinna låg på en divan med huvudet vilande mot hans knä. Kvinnorna var nästan nakna. Medan kaptenen spelade kort med tre andra sjörövare förde kvinnan, som satt i hans knä, vinbägaren till hans läppar.
   Kaptenen som hade ett svart stycke tyg knutet över sitt vänstra öga och en sjöjungfru tatuerad på ena armen sa med grov röst:
  — Vad vill du, svartkåpa?
   Den helige Moktus förklarade hur han vandrat långa vägar för att ympa tro och kärlek i hjärtat på de tappra män som skulle bege sig ut och strida mot de otrogna.
  — Vad vill du mig, då?
  — Ta mig med ombord på ert fartyg, bad Moktus. Kaptenen skrattade. För varje skrattsalva trodde man att isbitar skulle spruta ur munnen på honom.
  — Vad duger du till då, svartkåpa?
  — Jag ska be om en segerrik strid varje gång ni anfaller de otrogna. Genom Guds kärlek kommer jag att gjuta mod i varje rättrogen kämpes hjärta. Jag ber er, låt mig gå ombord, bönföll han.
  — Menar du att jag skulle låta en svartkåpa som du beträda mitt skepp där inget fruntimmer ens satt sin fot? Det ser ut att gå livat till på den här resan. Kör till, svartkåpa, ske din vilja ...
   På eftermiddagen lyfte de tre galjonerna ankar och lade ut. De gled på det solblanka havet som tre drakar och försvann ur sikte. Mot morgonen blev det liv i luckan. Plötsligt var det som om havet hade exploderat och vädret gripits av vredesmod. De stolta drakarna som nyss värdigt glidit på sjön guppade mellan vågorna som ynkliga nötskal. Den helige Moktus blev alldeles ifrån sig. Först blev han yr, raglade hit och dit, sedan kastades han omkull, rullade runt och kräktes. De råbarkade sjömännen vred sig av skratt. Medan Moktus låg på durken och ulkade talade sjörövarkaptenen till honom:
  — Hör på, svartkåpa! Sa jag inte att det skulle gå livat till på resan? Du har sannerligen försett oss med furstlig underhållning!
  — Släpp av mig! För Guds skull, låt mig gå i land, klagade Moktus.
  — Hur går det med de otrogna om vi släpper i land dig? Vem ska gjuta mod i våra sinnen när de otrogna dyker upp?
  — Släpp av mig ...
  — Om du vill, kan vi alltid slänga dig i sjön, sa piraten.
   Under de två dygn som stormen varade var Moktus förvisso underhållning för sjörövarna. På den tredje dagens morgon låg havet åter solblankt. Vart man än vände blicken såg man bara hav. Inget land fanns i sikte. När morgonen randades ropade gasten från bogsprötet:
  — Skepp, ohoj!
   Ett galärskepp seglade emot dem. Piratskepparen kliade förnöjt sitt håriga bröst. Till sina tappra mannar skrek han:
  — Bra byte i sikte, till anfall!
   Den helige Moktus var glad över att äntligen få gå till verket. Han sprang fram och tillbaka och gjöt i trons namn kurage i sjömännen. De tre fartygen revade segel. Nedanför vattenlinjen, under däck, hördes piskslagen vina mot ryggarna på de etthundra galär-slavar som satt fastkedjade där. Slavarna grep tag i årorna. Sjörövarnas galjoner gick till anfall mot galärskeppet.
   De skulle omringa fartyget, inta det, plundra det på all last och ta besättningen till fånga. Moktus skyndade än hit, än dit, med kåpan fladdrande. Än sprang han upp på däck, än klättrade han ner till galärslavarna.
  — För trons skull, mina bröder, för trons skull! upprepade han och försökte inge dem mod.
   Hans svarta kåpa trasslade in sig i händer och fötter på piraterna som otåligt sparkade undan honom:
  — Stick härifrån, du är i vägen!
   Moktus ramlade omkull, om och om igen, men gav inte upp:
  — I trons namn! ropade han oavbrutet.
   De tre galjonerna anföll galärskeppet, men var inte i stånd att hejda det. Det gled som kvicksilver mellan de tre galjonerna och avfyrade oavbrutet en svärm av glödande blykulor. En av galjonerna fattade eld, alltmedan den helige Moktus drev på besättningen:
  — Framåt soldater, framåt trosbröder! Denna dag ser Gud er där uppifrån. Ge inte upp, trosbröder! Gör slut på de otrogna!
   Kaptenen insåg att situationen höll på att glida honom ur händerna och gav prästen en rejäl spark i baken så att han rullade ned för trapporna.
   Brinnande projektiler ramlade hela tiden ned på dem. Sedan började pilar hagla över dem. Ännu en galjon började brinna. Alla bröder i tron hade hoppat överbord. Den enda oskadda galjonen var den med sjörövarkaptenen ombord. Nu anföll galärskeppet mot stäven och rammade galjonen. Levantinerna hoppade ombord på galjonen. En strid tog fart öga mot öga, svärd mot svärd, på liv och död. Den tappre Moktus ropade oförtrutet uppmuntrande slagord:
  — I trons namn! Ge inte upp, soldater! Gör slut på de otrogna! Slåss för trons skull! Sedan sänkte han rösten undan för undan och smet in på dasset.
   När levantinerna ansatte honom där, viskade han med darrande stämma:
  — Framåt, trosbröder ... Till strid mot de otrogna!
   Det lilla galärskeppets besättning tillfångatog sjörövarna på den mycket större galjonen. Allihop belades med bojor, galjonen togs på släp och sen seglade de i hamn.
   Den helige Moktus slängdes i en fängelsehåla. Nyheten om att han tagits till fånga av de otrogna nådde snart hans hemland. När de otrogna förstod vilken berömd man han var begärde de hundratusen floriner i lösen för att skona hans liv. En sådan summa pengar kunde ingen skaffa fram. Alla grät blod över den helige Moktus öde. Men ingenting kunde de göra. De var utom sig av förtvivlan och samlade ihop allt de ägde och hade. Men allt man lyckades få ihop var tiotusen floriner.
   Det fanns en sköka i Messina vid namn Kamenna. Männen stod i kö utanför hennes port. Varje yngling hon tog till sitt sköte blev femton år äldre än han var innan han hade hamnat där. Ingen gick upp mot henne vad hor beträffar. Oräkneliga var de hem hon krossat och de härdar hon fått att slockna. Sina mest ensamma nätter firade hon med tjugo män.
   Skökan Kamenna i Messina fick höra att den helige Moktus tagits till fånga.
  — Om han skriver ett pantbrev där han lovar att äkta mig betalar jag de hundratusen floriner som krävs för att hans liv ska skonas! lät hon meddela.
   Moktus satt fastkedjad i en mörk fuktig fängelsehåla i en borg. Då han fick höra den messinska skökan Kamennas bud skrev han genast på ett dokument och skickade det till henne. Och skökan i Messina betalade hundratusen floriner och räddade därmed Moktus liv. Han försattes på fri fot. Men Moktus reste inte till Messina när han blev fri. Han höll inte sitt löfte om att äkta Kamenna. Då stämde Kamenna den helige Moktus.
  — Ärade herrar domare, jag är en from människa. Jag har vigt mitt liv åt att tjäna Gud. Hur skulle jag kunna äkta denna kvinna som ser till att släcka begäret hos alla män i ett helt rike?
   Kamenna tog fram pantbrevet ur sin yppiga barm och räckte det till domarna.
  — Det här dokumentet har han undertecknat, alltså är han tvungen att äkta mig, sa hon.
   Domarna läste brevet.
  — Helige Moktus, högvördige fader! Vi beklagar, men måste meddela att vi är tvungna att skipa rättvisa vilket innebär att ni för-pliktigas att äkta denna sköka. I annat fall kommer ni att fängslas. Vilket väljer ni?
  — Jag väljer att äkta henne, sa den helige Moktus.
   Kamenna från Messina log och sa till honom:
  — Kom hem till min bostad i kväll! Sedan blinkade hon åt honom och gick ut.
   När kvällen kom vandrade den helige Moktus till Kamennas bostad. I salongen låg Kamenna naken på en lejonfäll. Hon hade smort in sin skimrande hud i härliga dofter. Hon avnjöt frukter som tio män, lika nakna som hon själv, räckte henne. Alla drack vin. Hon höjde sin frånvarande blick mot Moktus:
  — Vad vill du, högvördige fader? frågade hon.
  — Jag kom för att infria mitt löfte, sa den helige Moktus, varpå Kamenna brast ut i ett klingande gapskratt.
  — Trodde du verkligen att jag skulle gå med på att äkta dig, högvördige fader? Jag ville bara få svar på min fråga om vem av oss två som var den mest syndiga. Är kanske inte svaret på den frågan väl värd hundratusen floriner?
   När hon sagt dessa ord, lyfte hon sin nakna bakdel från lejonfällen, tog fram pantbrevet och räckte det till den helige Moktus.
  — Tag ditt löfte, högvördige fader och försvinn ur min åsyn!
   Med pantbrevet i handen gick den helige Moktus ut ur huset. Han förde brevet till sitt ansikte och kände den doft som ännu fanns i pappret och som återkallade minnet av skökan Kamenna och hennes vällukt. Doften nådde hans näsa och han föll till jorden i vanmakt.

Ur: Satiriska sagor, 1995. Översättning Claire Kaustell.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki