Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den huvudlösa ryttaren

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Irländsk folksaga

Huvudloseryttaren.png


   Charlie Dodd hade ett sto som hette Polly, och när Polly var ung och Charlie satt i sadeln kunde hon hålla undan för vem som helst som red på jakt i den trakten. Charlie hade också vunnit många hinderlöpningar, och den gamla skänken i hans lilla kök var verkligen något att se med alla sina silverpokaler som hans fru Judy putsade upp varenda lördagsmorgon tills de blänkte som väldiga daggdroppar.
   Men Charlies sto, Polly alltså, började bli gammal nu, och eftersom Charlie inte hade råd att köpa ett nytt verkade det som om det var slut med tävlandet för hans del. Ändå kunde han inte låta bli att pröva lyckan en sista gång, och därför hade han just slagit vad om hundra pund med sin hyresvärd, mr Jepson, att hans gamla Polly skulle slå mr Jepsons fuxsto med minst en huvudlängd vid den stundande hinderlöpningen.
   Men så snart som Charlie hade slagit vad förstod han hur dum han hade varit. Till att börja med, hade han inte hundra pund, och nu skulle han kanske häfta i skuld till mr Jepson i åratal och bli tvungen att sälja alla sina silverpokaler som han var så stolt över. Men nu var det gjort, och vadet kunde inte gå tillbaka.
   För att morska upp sig tog han två dagar före loppet en ridtur in till stan för att köpa nya tyglar åt Polly, för även om hon skulle bli utskämd ville han att hon åtminstone skulle se snygg och prydlig ut.
   Men sadelmakaren hade inga tyglar i Charlies smak, så Charlie höll på hela dagen och tjatade på honom om att få spännen ändrade och remmar förlängda och en liten silverstjärna fastsydd på pannremmen, och därför hade det blivit sena kvällen när Polly äntligen var klar och Charlie kunde rida hem igen.
   Han måste rida genom en vild och ödslig trakt där vägen än följde stranden av en flod och än böjde av genom skogar och över hedar för att sedan vända tillbaka till floden igen. Det var ovanligt mörkt också, med stora moln för månen så att det bara syntes en liten strimma av den ibland. Charlie var inte heller vid särskilt gott lynne, för han kunde inte låta bli att tänka på det obetänksamma vadet och allt han hade gett sig in på. Men Polly var desto muntrare och travade på med huvudet högt, som om hon var medveten om de nya tyglarna och om den lilla blänkande silverstjärnan i pannan.
   —Stackars flicka, tänkte Charlie, och det är förstås jag som kommer att skämma ut dig nu på fredag — som vanligt! Och du som har tjänat mig så troget i sexton år och aldrig vägrat vid en grav eller en mur, hur hög .och ruskig den muren än har varit!
   Och på det viset red Charlie vidare i sina dystra tankar, tills de hade kommit över en hed och vägen böjt av ner till flodstranden igen, där det fanns några gamla ruiner efter en kyrka. Gubben i månen visade ansiktet för ett ögonblick just då, och Charlie kastade en blick på de taklösa murarna och på de omkullstjälpta gravstenarna som låg mitt ibland dem. Och sedan råkade han vända sig om och titta, men varför visste han inte.
   Och vad han då såg fick honom nästan att flämta till. Det var huvudet på en vit häst med korta stubbade öron, stora öppna näsborrar och väldiga ögon, och den kom stadigt närmare utan att Charlie kunde se skymten av vare sig ben eller kropp. Det gav honom verkligen en chock, och även gamla Polly tycktes det ha gett en chock, för hon frustade vilt och satte av i galopp på vägen längs floden. Men den vita hästens huvud rörde sig fortare än Polly, och det hann i fatt henne och gick förbi och höll sig så där ett par meter över marken och fyra meter framför Polly. Och fast månen gått i moln igen kunde Charlie se huvudet riktigt bra för det var liksom självlysande.
   Charlie tittade åt alla håll efter kroppen som måste höra till huvudet, då han till sin häpnad plötsligt fick se den tätt bredvid sig. Kroppen och benen på en väldig vit häst galopperade fram där och höll jämna steg med Polly, och på denna väldiga och huvudlösa häst satt en väldig man, som måste ha varit minst två och en halv meter lång.
   Charlie försökte fånga en skymt av mannens ansikte, men hur han än ansträngde sig kunde han inte se högre upp än till rockkragen på honom. Det var en röd jaktrock, och det konstiga med den rocken var att den hade två stora blänkande knappar i ryggen, men att knapparna inte satt på själva ryggen utan hela tiden höll sig ungefär en bit bakom rocken.
   Charlie stirrade och stirrade på ryttarens stora kropp, på hans armar och händer, på den röda rocken och de bägge knapparna bakom, men hur mycket han än stirrade kunde han inte se huvudet eller ansiktet på honom.
   Och till slut blev han så irriterad att han ropade :
   —Herregud, karln har ju inget huvud alls!
   —Titta efter ordentligt, Charlie, sade en barsk röst som tycktes komma från ryttarens högra arm.
   Charlie tittade en gång till, och mycket riktigt — där under ryttarens högra arm var ett huvud, och vilket huvud sedan! Det såg ut som en väldig gräddost med en massa svart ullgarn omkring. Och ut från gräddosten glodde två stora blodsprängda ögon på Charlie, och under dem satt det en mun som sträckte sig från den ena örsnibben till den andra. Och allt det här såg Charlie varken i ljuset från månen eller stjärnorna utan i ett sorts sken från mannen själv.
   Sanningen att säga började Charlie känna sig lite konstig, men han beslöt sig för att åtminstone hålla modet uppe, om det också var det enda han kunde. Och där red de alltså. Det stubbörade ,huvudet på den väldiga hästen rörde sig stadigt framåt, alltid med ett försprång på så där en fyra meter, och den väldige huvudlöse ryttaren höll sig tätt intill Charlie med de stora benen hängande fritt utanför stigbyglarna och med sin gräddost till huvud under armen, ibland dolt av slaget på rocken, ibland utskjutande som en galjonsbild allteftersom armen på ryttaren rörde sig i takt med den väldiga huvudlösa hästen, som travade på så att det dånade under de tunga hovarna — ja, där red de, och ingen sade ett ord, vilket nästan var det värsta av allt, tyckte Charlie.
   Och till slut orkade Charlie inte med den tryckande tystnaden utan sade :
   —Ers nåd rider ju ovanligt bra för att inte ha fötterna i stigbyglarna.
   —Hrmf! morrade huvudet under ryttarens arm.
   Så blev det tyst igen, och det enda som hördes var de tunga hovslagen från hästen utan huvud.
   Charlie försökte en gång till :
   —Ers nåd har en väldigt fin rock på sig.
   —Hrmf! morrade huvudet och glodde fram under armen på ryttaren.
   Tyst igen, bara trampande hovar.
   Tusan också! tänkte Charlie efter en stund. Jag står inte ut med det här! Jag måste få honom att tala!
   Sedan : — Verkligen en fin häst som ers nåd har. Den finaste jag har sett.
   —Jaså, det säger du med ditt fula tryne! morrade huvudet och blängde ut under den väldige mannens arm.
   —Jag undrar just, fortsatte Charlie. Jag kan just undra om ers nåd skulle vilja rida i kapp med mig?
   Hoho! Hoho! Huvudet hoppade fram bakom den röda rocken och grinade upp mot Charlie med sin stora mun.
   —Har du lust själv, Charlie, har du verkligen lust? ropade det.
   —Det är precis vad jag har, sade Charlie. Det är bara det att den gamla märren kanske ramlar och slår sig i det här mörkret, och jag har slagit vad om hundra pund att hon vinner i en hinderlöpning på fredag.
   —Charlie! ropade huvudet. Jag garanterar att märren inte kommer till skada!
   —Topp då! skrek Charlie, för han ville inget hellre än rida i kapp, vare sig det var mörkt eller ljust, vare sig motståndaren hade huvudet under armen eller mellan axdlarna.
   Och iväg bar det i rasande fart, hals över huvud, klopp, klopp, klopp, fortare och fortare och fortare, över stock och sten, och framför dem höll det stubbörade huvudet på den vita hästen sitt evinnerliga försprång på fyra meter, medan hovarna på den huvudlösa hästen klapprade fram invid Charlies sida. Men Charlies gamla sto hade aldrig någonsin gått så bra, inte ens i sin ungdoms fagraste vår, och Charlie hade just lyckats pressa sig några steg förbi sin motståndare när den barska rösten gormade till bakom honom :
   —Stanna, Charlie, stanna!
   —Minsann! sade Charlie och höll in. Ni slår mig kanske med huvudet, eftersom det jämt ligger framför er, men om det gällde hals mot hals, som det egentligen borde, då skulle jag ha vunnit stort!
   —Charlie Dodd, sade den barska rösten då, du har mod i barm, och du är ryttare ut i fingerspetsarna. Nu har jag prövat dig och nu vet jag. Det är hundra år sedan jag och min häst bröt nacken nere i klyftan där borta, och ända sedan dess har jag fördsökt få tag i en karl som vågat rida i kapp med mig, men aldrig har jag hittat någon förrän jag träffade dig. Fortsätt som förut, du, håll modet friskt i din barm, tveka ald rig vid en grav eller ett hinder så ska den huvudlöse ryttaren heller aldrig tveka att bistå dig.
   Charlie öppnade munnen för att svara, men han gapade bara utan att få fram en stavelse. Han tittade efter huvudet under mannens högra arm för att se om det drev med honom eller menade allvar. Men huvudet var inte där. Ryttaren hade stoppat ner det i den väldiga fickan på sin röda rock. Den vita hästens stora stubbörade huvud hade också lämnat sin plats i täten och steg nu rätt upp i luften över Charlies huvud, och den huvudlöse ryttaren och den huvudlösa hästen följde sakta efter, steg uppåt och uppåt och uppåt som skimrande moln, blev mindre och mindre tills de uppslukades av mörkret och var borta.
   Och Charlie red så sakteliga hem och berättade alltihop för sin Judy. Men hon trodde förstås inte ett ord — nej, så sannerligen! Men Charlie kunde inte prata om någonting annat. Han pratade om det halva natten. Han pratade om det hela nästa dag så fort det fanns någon i närheten. Men det var inte en enda som trodde honom — nej, inte en levande själ.
   Först på fredagen, då Charlie och hans gamla sto red in som etta på hinderlöpningen och slog mr Jepsons fux Diamond med en hästlängd och vann de hundra punden — först då började folk undra, om det inte trots allt låg åtminstone ett korn sanning i hans prat om den huvudlöse ryttaren.

Irländsk folksaga. Översatt från engelskan av Per Kellberg. Illustrerad av Ib Spang Olsen.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki