Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den illustrerade mannen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Illustrerade1.png

Ray Bradbury

DEN ILLUSTRERADE MANNEN

Översättning av Torsten Blomkvist

NORSTEDTS

ISBN 91-1-862081-7 © Ray Bradbury 1951 Originalets titel: The Illustrated Man Tryckt i Ungern 1986

Den här boken tillägnas Far, klor och Skip



Prolog: Den illustrerade mannen
   Det var en varm eftermiddag i början av september som jag första gången träffade Den illustrerade mannen. Jag höll på med sista etappen av en fjorton dagars fotvandring i Wisconsin och kom gående på en asfalterad väg. Sent på eftermiddagen rastade jag, åt lite fläsk och bönor och en munk och skulle just sträcka ut mig och läsa en stund då Den illustrerade mannen kom vandrande över backkrönet och stod stilla ett ögonblick och avtecknade sig' mot himlen.
   Jag visste ju inte då att han var illustrerad. Jag visste bara att han var lång och hade varit muskulös men nu av något skäl började lägga på hullet. Jag minns att han hade långa armar och grova händer men att ansiktet var som ett barns, placerat på en massiv kropp.
   Det verkade som om han bara anade sig till min närvaro, för han tittade inte direkt på mig när han yttrade sina första ord : »Vet ni var jag kan få ett jobb?»
   »Tyvärr inte», sade jag.
   »Jag har inte haft ett ordentligt, stadigt jobb på fyrti år», sade han.
   Trots att det var en varm eftermiddag hade han ylleskjortan knäppt ända upp i halsen. Ärmarna var nerkavlade och knäppta om de tjocka handlederna. Svetten strömmade från ansiktet och ändå gjorde han ingen ansats till att knäppa upp skjortan.
   »Tja», sade han till slut, »man kan lika gärna övernatta här som nån annanstans. Har ni nåt emot att få sällskap?»
   »Jag har lite mat över som ni gärna får äta upp», sade jag.
   Han satte sig tungt ner och grymtade. »Ni kommer att ångra att ni bad mig stanna», sade han. »Det gör alla, alltid. Det är därför jag går omkring på det här viset. Här är vi nu i början av september, höjdpunkten på tivolisäsongen kring Labor Day. Jag borde tjäna pengar som gräs i vilket småstadstivoli som helst, men här sitter jag utan några framtidsutsikter.»
   Han tog av sig en jättestor sko och kikade skarpt på den. »Jag brukar få behålla ett jobb så där en tie dar. Sen händer det nånting och jag får sparken. Vid det här laget finns det inte ett tivoli i Amerika som vill ta i mig med tång ens.»
   »Vad är det då för fel?» frågade jag.
   Till svar knäppte han långsamt upp sin trånga krage. Med slutna ögon gav han en långsam hand uppgif ten att knäppa upp skjortan hela vägen ner. Han stack in fingrarna och kände på sin bröstkorg. »Det är lustigt», sade han med ögonen alltjämt slutna. »Man kan inte känna dom, men dom finns där. Jag hoppas alltid att dom ska vara borta när jag tittar efter en vacker dag. Jag går och steker mig i solen timme efter timme på dom hetaste dagar och hoppas att svetten kanske ska spola bort dom och solen bränna bort dom, men på kvällen finns dom fortfarande kvar.» Han vred långsamt huvudet mot mig och blottade bröstet. »Finns dom fortfarande kvar där?»
   Efter en lång stund andades jag ut. »Ja», sade jag, »dom finns fortfarande kvar.» Illustrationerna.
   »Ett annat skäl till att jag har kragen knäppt», sade han och öppnade ögonen, »är barnen. Dom följer efter mig längs landsvägarna. Alla vill titta på bilderna och ändå vill ingen se dom.»
   Han tog av sig skjortan och knölade ihop den mellan händerna. Han var täckt med Illustrationer från den blå tatuerade ringen runt halsen ner till livremmen.
   »Det fortsätter hela vägen ner», sade han och läste mina tankar. »Hela jag är Illustrerad. Titta.» Han öppnade handen. På handflatan syntes en nyskuren ros med droppar av kristallvatten mellan de mjuka skära kronbladen. Jag sträckte ut handen för att röra vid den, men den var bara en Illustration.
   Vad beträffar resten av honom kan jag inte beskriva hur jag satt och stirrade, för han var en orgie av raketer och fontäner och människor i ett sådant invecklat mönster av detaljer och färger att man kunde höra rösterna mumla, svaga och dämpade, från folk skarorna som bebodde hans kropp. När det ryckte till i hans hud, rörde sig de små munnarna, de små gröna och gyllene ögonen blinkade, de små skära händerna gestikulerade. Det fanns gula ängar och blå floder och berg och stjärnor och solar och planeter utspridda i en vintergata tvärsöver hans bröst. Människorna själva var samlade i ungefär tjugo grupper på hans armar, skuldror, rygg, sidor och handleder liksom på magens fondkuliss. Man fann dem i skogar av hårstrån, lurande bland en konstellation av fräknar eller framkikande ur armhålornas grottor med glittrande diamantögon. Alla tycktes vara upptagna av sina egna förehavanden, var och en var ett särskilt porträtt i galleriet.
   »Men de är ju vackra!» sade jag.
   Hur ska jag kunna förklara hans Illustrationer? Om El Greco i sin krafts dagar hade målat miniatyrer, inte större än en människas hand, oändligt detaljerade, med hela sin svavelgula färgskala, sina förlängningar och sin typiska anatomi, så kunde han ha utnyttjat den här mannens kropp för sin konst. Färgerna brann i tre dimensioner. De var fönster som vette mot en vild verklighet. Samlade på en enda vägg fanns här universums alla utsöktaste scener; mannen var ett kringvandrande galleri av konstskatter. Det här var inte något verk av en vanlig enkel tatuerare på ett tivoli med tre färger och whiskyluktande andedräkt. Det här var en bragd av ett livslevande geni, det hade kraft, renhet och skönhet.
   »Jo då», sade Den illustrerade mannen, »jag är så stolt över mina Illustrationer att jag skulle vilja bränna bort dom. Jag har försökt med sandpapper, syra, en kniv ...»
   Solen var på väg ner. Månen hade redan stigit upp i öster. »För ni förstår», sade Den illustrerade mannen, »att dom här Illustrationerna förutsäger framtiden.»
   Jag sade ingenting.
   »Det är all right i solljus», fortsatte han. »Jag skulle kunna jobba på ett tivoli om dan. Men på kvällen — då rör sig bilderna. Bilderna förändras.»
   Jag måste ha dragit på munnen. »Hur länge har ni varit Illustrerad?»
   »Nittonhundra, då jag var tjugo år gammal och jobbade på ett tivoli, bröt jag benet. Jag fick ligga till sängs; jag måste göra nånting för att inte tappa sugen, så jag beslöt att låta tatuera mig.» »Men vem tatuerade er? Hur gick det för konstnären?»
   »Hon vände tillbaka till framtiden», sade han. »Jag menar allvar. Det var en gammal gumma i en liten stuga mitt i Wisconsin nånstans inte långt härifrån. En gammal häxa, som i ena stunden såg ut att vara tusen år och i nästa stund tjugo, men hon sa att hon kunde färdas i tiden. Jag skrattade. Nu vet jag bättre.»
   »Hur råkade ni träffa henne?»
   Han berättade det. Han hade sett hennes målade skylt vid vågen : HUDILLUSTRATIONER! Illustrationer i stället för tatuering. Konstnärligt! Så han hade suttit där hela natten medan hennes magiska nålar stack honom som getingstyng och lätta bistick. På morgonen liknade han en människa som hade ramlat ner i en tjugofärgers tryckpress och manglats fram, färgskimrande och pittoresk.
   »Jag har letat varenda sommar i femti år», sade han och sträckte ut sina händer i luften. »När jag finner den häxan, ska jag döda henne.»
   Solen var borta. Nu glänste de första stjärnorna och månen hade lyst upp fälten med gräs och vete. Alltjämt glödde Den illustrerade mannens bilder som träkol i halvdunklet, som kringspridda rubiner och smaragder, med Rouaultfärger och Picasso-färger och de långa, utkramade El Greco-kropparna.
   »Så folk ger mig sparken när mina bilder rör sig. Dom tycker inte om när det händer otäcka saker i mina Illustrationer. Varenda Illustration är en liten historia. Om man tittar på dom, så berättar dom en historia efter ett par minuter. Om man tittade i tre timmar, skulle man kunna se arton eller tjugo historier utspelas här på min kropp, man skulle kunna höra rösterna och tänka tankarna. Alltihop finns här och väntar bara på att bli betraktat. Men framför allt finns det en alldeles särskild fläck på min kropp.» Han blottade ryggen. »Ser ni? Det finns inget särskilt mönster på högra skulderbladet, bara ett virrvarr.»
   »Ja.»
   »När jag har varit tillsammans med en människa nog länge, så mörknar den fläcken och fylls igen. Om jag är tillsammans med en kvinna, syns hennes bild där på ryggen efter en timme och visar hela hennes liv — hur hon kommer att leva, hur hon kommer att dö, hurdan hon kommer att se ut när hon blir sexti. Och om det är en man, så syns hans bild här på min rygg efter en timme. Den visar hur han ramlar ner från en klippa eller dör under ett tåg. Så jag får sparken igen.»
   Hela tiden medan han pratade hade hans händer vandrat över Illustrationerna liksom för att rätta till deras ramar och sopa bort damm — en konnässörs, en konstväns gester. Nu lade han sig på rygg i månskenet, lång och fyllig. Det var en varm kväll. Inte en vindfläkt rörde sig och luften var kvav. Vi hade tagit av oss skjortorna båda två.
   »Och ni har aldrig hittat den gamla gumman?»
   »Aldrig.»
   »Och ni tror att hon kom från framtiden?»
   »Hur skulle hon annars ha kunnat känna till historierna som hon målade på mig?»
   Han slöt ögonen trött. Hans röst blev svagare. »Ibland om natten kan jag känna dom — bilderna — krypa på min hud som myror. Då vet jag att dom gör vad dom måste göra. Numera tittar jag aldrig på dom. Jag försöker bara vila. Jag sover inte mycket. Titta inte på dom ni heller, jag varnar er. Vänd er åt andra sidan när ni sover.»
   Jag lade mig ett litet stycke ifrån honom. Han verkade inte våldsam och bilderna var vackra. Annars skulle jag kanske ha frestats att gå min väg för att slippa från ett sånt svamlande. Men Illustrationerna ... Jag lät mina ögon fyllas av dem. Vem som helst skulle bli lite konstig om han hade sådana ting på sin kropp.
   Natten var lugn. Jag kunde höra Den illustrerade mannens andetag i månskenet. Syrsor rörde lätt på sig i avlägsna raviner. Jag låg på sidan, så att jag kunde betrakta Illustrationerna. Ungefär en halvtimme förflöt. Jag visste inte om Den illustrerade mannen sov eller ej, men plötsligt hörde jag honom viska : »Dom rör på sig, eller hur?»
   Jag väntade en minut.
   »Ja», sade jag sedan.
   Bilderna rörde på sig, var och en i tur och ordning, var och en under en minut eller ett par. Där i månskenet utspelades varje litet drama med de små klirrande tankarna och de fjärran havsrösterna. Om det tog en timme eller tre timmar innan alla dramerna var slut, skulle vara svårt att säga. Jag vet bara att jag låg trollbunden och inte rörde mig, medan stjärnorna välvde runt på himlen.
   Arton Illustrationer, arton berättelser. Jag räknade dem en efter en.
   Först fästes mina ögon på en scen, ett stort hus med två människor i. Jag såg en flock gamar uppe på en brinnande köttfärgad himmel, jag såg gula lejon och jag hörde röster.
   Den första Illustrationen skälvde och vaknade till liv ...
Novell 1 - Savannen
Den illustrerade mannen flyttade på sig i sömnen. Han vände på sig, och var gång han gjorde det visade sig en ny bild och färgade hans rygg, hans arm, hans handled. Han kastade ut ena handen över det torra nattgräset. Fingrarna rätade ut sig och där, i hans handflata, vaknade en annan Illustration till liv. Han vred på sig, och på bröstet fanns en tom rymd med stjärnor och mörker, den var djup, djup, och någonting rörde sig mellan stjärnorna, någonting föll i mörkret, föll medan jag tittade ...
Novell 2 - Kalejdoskopet
   Den illustrerade mannen vände på sig i månskenet. Han vände på sig igen ... och igen ... och igen...
Novell 3 - Ombytta roller
Novell 4 - Autostradan
Novell 5 - Mannen
Novell 6 - Det långa regnet
Novell 7 - Raketmannen
Novell 8 - Eldballongerna
Novell 9 - Världens sista kväll
Novell 10 - De landsflyktiga
Novell 11 - Ingen särskild kväll eller morgon
Novell 12 - Räven och skogen
Novell 13 - Besökaren
Novell 14 - Betongblandaren
Novell 15 - AB Marionetter
Novell 16 - Staden
Novell 17 - Timmen H
Novell 18 - Raketen
Epilog
Det var nästan midnatt. Nu stod månen högt uppe på himlen. Den illustrerade mannen låg orörlig. Jag hade sett vad som fanns att se. Historierna var berättade; de var färdiga och slut.
   Det återstod bara den tomma fläcken på Den illustrerade mannens rygg, det där området med ett virrvarr av färger och former.
   Medan jag tittade, började nu den obestämbara fläcken dra sig samman, konturerna löstes långsamt upp och blev till nya och åter nya former. Och till slut bildades ett ansikte som stirrade på mig ur den färgade huden, ett ansikte med välbekant näsa och mun, välbekanta ögon.
   Det var mycket suddigt. Jag såg bara så pass mycket av Illustrationen att jag rusade upp. Jag stod i månskenet, rädd för att vinden eller stjärnorna skulle röra sig och väcka det ohyggliga galleriet vid mina fötter till liv. Men han fortsatte lugnt att sova.
   Bilden på Den illustrerade mannens rygg visade honom själv med fingrarna om min hals, i färd med att strypa mig till döds. Jag väntade inte på att den skulle bli klar och skarp och en tydlig bild.
   Jag sprang bort längs vägen i månskenet. Jag såg mig inte tillbaka. En liten stad låg framför mig, mörk och sovande. Jag visste att jag långt innan morgonen skulle vara framme i staden ...




Innehåll
Prolog: Den illustrerade mannen 7
Savannen 13
Kalejdoskopet 30
Ombytta roller 41
Autostradan 56
Mannen 61
Det långa regnet 75
Raketmannen 91
Eldballongerna 104
Världens sista kväll 124
De landsflyktiga 129
Ingen särskild kväll eller morgon 144
Räven och skogen 156
Besökaren 174
Betongblandaren 189
AB Marionetter 211
Staden 220
Timmen H 228
Raketen 240
Epilog 251



< Illustrerade2.png

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki