FANDOM



av George O. Smith

Klafingrig1



Vad ska en stackars karl göra om hans sonson dyker upp från framtiden och påstår att han håller på att fria till fel person?

PETER HEDGERLY hörde dörren öppnas och stängas och log mot sin spegelbild. Han vände sig till hälften om och ropade ut genom den halvstängda sovrumsdörren.
  — Sätt dig, sötnos. Jag kommer på momangen.
   Joan Willson kom tidigt, tänkte han, men det spelade inte någon roll. Det gav dem bara längre tid tillsammans ...
  — Jag ska sätta mig, hördes ett djupt, behagligt manligt mullrande, men jag är inte din sötnos!
   Peter rusade i bara skjortan mot dörren och ut i vardagsrummet.
  — Vem är ni? frågade han skarpt.
  — Var snäll och låt inte mig störa. Klä du på dig bara, sa främlingen.
   Peter mätte honom med ögonen. Några kilo tyngre än Peters egna åttio; någon centimeter längre än Peters 1.78. Ungefär samma rödgula hy. Ansiktet var ett enda glädjestrålande leende, vilket inte på något sätt gick ihop med Peters ilska.
  — Jag väntar på en gäst, fräste Peter. Dörren stod öppen för ... gästen. Inte för irrande främlingar som söker sällskap eller något sådant.
  — Jag vet det. Min närvaro kommer inte att göra någon skillnad.
  — Inte det? utbrast Peter ilsket. Hör på, gosse lilla, tre är en för mycket. Lagligt sett gör ni intrång på annans område. Ska jag bevisa det genom att ringa efter polisen?
  — Det kan du göra om du vill, svarade främlingen. Men jag råkar bestämt veta att du inte kommer att göra det.
  — Inte det? fräste Peter.
   Han gick bort mot telefonen så bestämd som någon människa kan vara. Främlingen såg milt överseende på honom. Peter kom fram till bordet bredvid dörren och sträckte sig efter telefonluren. Då hans hand rörde vid den öppnades dörren och Joan Willson kom in. Hon ryckte till då hon fick se Peter och sa: — Åh!
   Peter blev medveten om att hans hela klädsel bestod av skor, strumpor, kalsonger och skjorta.
   Han upprepade Joans "Åh!"
   Hans utrop dog bort som det försvagade klagoskriket hos en siren som avlägsnar sig. Detta berodde på att det enstaviga ordets varaktighet överskred den tid Peter behövde för att sätta sig i säkerhet i sovrummet, där han tog på sig byxorna och önskade att han kunde göra något för att dölja rodnaden i ansiktet. Speciellt de röda ögonen.
   Genom dörren hörde han främlingen säga: — Var så god och stig in, miss Willson. Peters tillstånd är övergående.
  — Men varför ... vad ... och vem är ni?
  — Det är en lång historia, svarade främlingen. Han vände sig om och ropade till Peter: Jag sa ju till dig att du inte skulle ringa efter polisen!
  — Polisen! utropade Joan. Peter, är ... är ...?
  — Inte alls, avbröt främlingen henne. Jag har haft för kort tid på mig för att kunna förklara saken. Mitt namn är Joseph Hedgerly.
  — Släkting till honom? frågade Joan
  — Just det. Och mycket nära släkting.
   Peter ropade: — Har aldrig hört talas om er.
  — Det kommer du att få göra, svarade Hedgerly. Du förstår, Peter, jag har kommit hit för att hjälpa dig.
  — Och om jag inte behöver någon hjälp?
  — Det gör du.
  — Låt mig bedöma det, va? bet Peter av.
  — Din ställning är inte precis sådan att du kan bedöma det. Det är därför som den här hjälpen kastas på dig, så att säga. Efter en stund kommer du att förstå.
  — Tack, sa Peter.
   Han kom långsamt ut i vardagsrummet igen och mötte Joans blickar, fortfarande röd i ansiktet.
  — På hedersord, Joan, började han men flickan ryckte på axlarna.
  — Be inte om ursäkt för en ren slump, sa hon.
  — Det var inte någon slump, sa Hedgerly.
   Peter vände sig ursinnigt om. — Hör på, förkläde, vem inbjöd dig? Och på vilket vis är du släkt med mig?
   Hedgerly reste sig försiktigt. — Jag är Joseph Hedgerly, din sonson.
   Joan såg på Peter och skrattade hjärtligt. — Peter Faust Hedgerly. Att ha en sonson i trettioårsåldern är verkligen ett rekord för en som du, sa hon till honom. Du fyller bara trettiotvå nästa gång.
   Peter vände sig ilsket mot den andre. — Håll käft, fräste han. Sonson, dra på trissor!
  — Jag är din sonson.
  — Visst ... javisst. Ska jag ringa efter snuten nu?
  — Det skulle du kunna göra men du kommer inte att göra det.
  — Åh, herregud!
   Peter gick åter mot telefonen men främlingen sa lugnt: — Du kanske vill höra på mig, Peter.
   Peter stannade, vände sig om och sa: — Förklara .. . men förklara fort!
  — Du är fysiker vid Abstraktlaboratoriet i Chicago. Du knåpar också i ditt laboratorium här. Din son — min far — kommer också att börja knåpa hemma och din sonson — jag själv — kommer till slut att upptäcka tidsresans hemlighet. Jag har gjort det. Jag har kommit hit nu för att se till så att saker och ting utvecklas med ett minimum av ansträngning.
   Peter ryckte på axlarna. — Du kunde ha besparat dig mödan, sa han. Om du inte hade lagt dig i det så skulle jag ha friat till miss Hedgerly.
  — Just det, log Hedgerly. Men förstår du, Peter, min farmors namn var inte Willson och inte Joan heller. Enligt familjehistorien gifte sig Peter Hedgerly med en flicka vid namn Marie Baker.
  — Har aldrig hört talas om henne, muttrade Peter.
  — Det kommer du att göra, log Hedgerly. Han vände sig mot Joan. — Förlåt, sa han. Jag har inget särskilt emot er; i själva verket förefaller ni vara av bästa klass. Ni förstår naturligtvis att det inte ligger något personligt i det här. Det är bara ett historiskt faktum att Peter kommer att gifta sig med Marie Baker.
  — Mr Hedgerly, sa hon, jag tycker hjärtligt illa om er. Dessutom är jag inte så säker på att historien är så orubblig som ni tror. Tills vidare tackar jag alltså ja till Peters indirekta frieri.
  — Joan! ropade Peter och sprang fram och kramade flickan.
  — Förtjusande, anmärkte Hedgerly med ungefär samma min som en man som tittar på ett par guldfiskars krumsprång i ett akvarium. Gränslös och ömsesidig hänförelse men tyvärr gräsligt obefogad. Med andra ord, ett rent slöseri med tid och energi.
   Joan och Peter släppte varandra och såg på Hedgerly. — Vi tycke om det, sa de i korus.
   Hedgerly nickade förstående. — Men Marie Baker skulle inte göra det.
  — Låt oss gå ut, Peter, bönföll flickan allvarligt. Den här ovälkomna figuren får mig att känna sig som en kvinnlig hemförstörare!
   Hedgerly sken med hela ansiktet. — Gå ni bara, sa han. Och roa er riktigt tills jag kan lokalisera Peters blivande hustru — min farmor.

DEN STORA MASKINEN borde teoretiskt sett ha varit tyst. Den hade inga rörliga mekaniska delar som surrade eller kugghjul som skramlade eller hävstänger som skakade. Dess drivkraft var ett magnetfält som varierade på en ren sinusvåg av kraft från en fruktansvärd strömtäthet i ena riktningen, genom nollpunkten och därifrån till en lika fruktansvärd strömtäthet i den motsatta polariteten. Då maskinen byggdes hade en reporter vid en tidningsintervju felaktigt noterat att magnetfältets maximistyrka var tillräckligt stor för att påverka järnet i ens blod. Detta var tänkt som en ren överdrift, men faktum kvarstod att magnetfältet mellan de stora polstyckena var tillräckligt stark för att kröka ljusets bana. Nå, ändringen kunde mätas med de finaste optiska instrumenten.
   Teoretiskt sett borde ett varierande magnetfält inte åstadkomma ett ljud.
   I praktiken gjorde det det. Maximifältet var tillräckligt starkt för att förorsaka djup magnetostriktion i maskinens magnetmetaller. De vibrerade i samklang med det varierande fältet och deras storlek förändrades tillräckligt för att skapa ljudvågor i rummet.
   Så den teoretiskt sett tysta maskinen åstadkom i själva verket ett- tydligt surrande brus som plågade trumhinnorna och tycktes trycka obehagligt på huvudskålarna hos dem som arbetade inne i rummet.
   Till och med Peter Hedgerly fann det besvärande efter ett par timmar, och han om någon borde vara van vid det.
   Han flyttade ögat från teleskopet och blinkade för att lindra ansträngningen. Han såg upp på Joan, nickade vänligt och drog med högra handen ner huvudspaken.
   Det fruktansvärda surrande bruset dog bort. — Hej, sa han glatt. Hur kan det vara att du kommer hit?
   Joan Willson skrattade buttert. Hon räckte Peter en tidning. Peter böjde på huvudet för att läsa:
   Personligt. Marie Baker, ålder 27, vikt 57, bruna ögon, litet ärr på vänstra höften, socialförsäkringsnummer 340-01-6077, var vänlig kontakta ...
  — Jag vill inte ha henne! sa Peter förargat.
  — Annonsen säger att du vill det, kuttrade Joan.
  — Hör nu på, Joan ...
   Hon skrattade och lade tillgivet en sval hand på hans kind. — Det vet jag väl att du inte, vill. Men jag vill påpeka att din ... sonson inte ödslar bort någon tid.
   En annan röst avbröt henne. — Naturligtvis inte, insköt Hedgerly. När allt kommer omkring så, har jag kommit hit för att se till så att saker och ting sker i överensstämmelse med historien.
  — Åt helskotte med historien, bet Peter av. Jag ...
  — Har faktiskt mycket lite att säga till om i den här saken, log Hedgerly. Du kommer att göra precis som ... som du gjorde!
  — Varför, fräste Peter, låter du då inte historien sköta sig själv? Om det är meningen att jag ska träffa och gå i brudstol med det här fruntimret, så kommer jag ju att göra det!
   För första gången tycktes Hedgerly inte kunna suveränt behärska situationen.
  — Det är också ett historiskt faktum, sa han med allvarlig röst, att jag ingriper för att få historien att gå i lås. Se här, sa han och ljusnade, hur alltsammans går ihop.
   Han grävde i ena innerfickan och drog upp en. plånbok. Ur den tog han fram ett tidningsurklipp, som var gult och skört av ålder.
  — Här är originalet. Jag kopierade det bara för annonsen. Peter tog det gamla tidningsurklippet och läste det. Hans händer skälvde och klippet revs sönder.
  — Spelar inte någon roll, log Hedgerly. Dess uppgift är utförd.
  — Utförd? frågade Peter.
  — Naturligtvis. Marie Baker ska komma till din bostad i kväll.
  — Jag ska riva håret av henne, hotade Joan.
   Hedgerly skakade på huvudet. — Nej, det kommer ni inte att göra, sa han bestämt. Sedan såg han ner på Peter och hans ögon granskade experimentmaskinen.
  — Den kommer inte att fungera, sa han till Peter. Du är på fel spår. Det är omöjligt att accelerera och fokalisera och dirigera neutronen. Neutronen äger inte någon laddning och går alltså inte att påverka med vare sig magnetiska eller elektrostatiska fält.
   Peter såg lugnt upp. — Jag har bevis på motsatsen, sa han. Vi tror att neutronen har en laddning, att det är teoretiskt omöjligt för något att existera utan någon laddning, även om laddningen kan vara ytterst liten. Vi tror att neutronen har en positiv eller negativ laddning -- beroende på den inre vinkelrörelsemängdens moment -- på tio till Minus femton elektrostatiska enheter mindre än elektronen. Därför ...
  — Du kommer att finna att de experimentella bevis du får är orena, sa Hedgerly. Du kommer att spara tid om du överger det här projektet.
  — Jaså? Och vad borde jag i stället börja med?
  — Du kommer att lotsa in historien på en bättre väg om du börjar med att undersöka massans magnetiska egenskaper.
  — Är det också ett historiskt faktum?
   Hedgerly ryckte på axlarna. — Om jag berättade för dig allt jag vet om det, sa han i en överlägsen ton som gjorde Peter mordlysten, då kommer du att få för mycket tid på dig med att sitta och känna dig besviken för att ödet är en skriven bok.
  — Dumheter, fräste Peter. Hans hand slog åter till huvudspaken och det surrande bruset föll över dem från alla håll. Peter flinade då han lade märke till armbandsklockan på Hedgerlys arm. Såvida den inte hade en tusenprocentigt omagnetisk gång så skulle den nu visa uppåt väggarna fel.

KLOCKAN var nio. För elfte gången sedan middagen stack Peter ut huvudet ur sitt laboratorium och ropade: — Nu? Hedgerly skakade på huvudet. — Inte ännu, sa han.
  — Tja, sa Peter den här gången. Kom in hit. jag har kommit något på spåret.
  — Det vet jag, svarade Hedgerly. Du har upptäckt Hedgerlyeffekten.
  — Vad då? stammade Peter.
  — Uppkallad efter sin upptäckare. Du är ganska berömd i framtiden, vet du, svarade Hedgerly.
  — Vad är den här Hedgerlyeffekten för något?
  — Den som du just har upptäckt, svarade Hedgerly.
   Joan Willson, som var närvarande därför att hon var nyfiken på den här Marie Baker som hon var beredd att avsky vid första ögonkastet, såg upp från sin bok och sa med släpig röst: — Ah, vilket utmärkt svar.
   Peter log. — Det är hans fel, inte mitt. Den här effekten är ett slags artificiellt skapande av gravitationskraft.
   Hedgerly nickade. — Den första historiska upptäckt som bevisar sambandet mellan de magnetiska fenomenen och gravitationen. Nu är vi på rätt spår, slutade han.
   Hedgerly gick fram till den lilla baren och blandade sig en drink. Han lutade sig mot bardisken och höjde glaset. — Till min farfar, sa han. Upptäckaren av Hedgerlyeffekten!
   Peter såg matt på Joan. — Det är brodermord att döda en bror, fader-mord att döda en far, mord att döda vem som helst, barnamord att döda sin son, men vad är det att döda en sonson?
   Joan synade Hedgerly från topp till tå och gjorde en hånfull grimas. — Insektsutrotning, fräste hon. Strunta i honom. Kanske han går sin väg. Men Peter, vad betyder den här gravitationseffekten?
  — Jag är inte alldeles säker på det, svarade Peter och rynkade pannan. Eftersom gravitationsfält påverkar massa utan laddning, kan vi naturligtvis nu filtrera, accelerera och fokalisera neutronen — eller vi kommer att kunna det så snart som vi lyckas rena den här effekten. Och om vi kan alstra gravitationsfält när vi vill, kan vi upphäva gravitationsmassan eller massans gravitationsdragning. Det innebär en fullständig revidering av alla massproportionstabeller som angår rymdraketer. I själva verket kan det kanske helt undanröja raketer. Och följande är bara en hypotes men den är tänkbar.
   Att hastighetsgränsen är ljusets hastighet beror på att massan närmar sig oändligheten då ljusets hastighet uppnås. Det innebär att ingen möjlig energiprincip kan användas för att uppnå ljusets hastighet, eftersom denna ökning av massan är en yttring av massenergin uttryckt i det accelererade föremålet. Med andra ord, Joan, för att öka någontings hastighet till ljusets hastighet krävs det att man i det packar in den motsvarande energin som behövs för att höja dess massa till oändligheten. Vilket naturligtvis betyder oändlig energi.
   Men om denna lokala alstring av ett gravitationsfält kan användas för att upphäva massan så kan vi göra ett rymdskepp som inte behöver öka i massa då dess hastighet ökar. Förutsatt att mitt resonemang är av något värde. Det är bara en hypotes och en gissning. Jag vet ännu inte hur den här gravitationsgeneratorn kommer att fungera.
  — Du har gjort ett fint jobb hittills, sa Hedgerly och blandade sig en drink till. Fast du kommer förstås att låta det falla på det stadiet.
  — Låta det falla? skrek Peter. Med en sådan sak på min tröskel? Med en liten smula tur så kan jag bli Skapare av Den Interstellära Flygningen, och du tror att jag ska låta det falla?
   Hedgerly log överseende. — Upptäckaren av Hedgerlyeffekten blir inte inblandad i rymdflygning, påpekade han knipslugt. Han blir den som lägger hörnstenen till Tidsresan, vilket vi anser vara lika viktigt.
   Peter såg trumpet på Joan. — Mig vilja begå självmord, stönade han. Jag uppfinner Tidsresan och under de närmaste miljoner åren kommer min uppfinning att bli mänsklighetens förbannelse, Pandoras ask släppte aldrig ut någon fasa så förskräcklig för människor som min tidrantande sonson!
  — Var nu inte bitter, farfar lille, skrattade Hedgerly.
  — Farfar lille? skrek Peter. Jag ska ...
   Det ringde på dörren och det avbröt vidare hotelser. Hedgerly gick raskt till dörren, öppnade den och sa: — Var så god och stig in, miss Baker. Vi väntar på er.
   Peter visslade till.
    Joan väste.
   Miss Marie Baker var kurvig. Miss Marie Baker var klädd för att visa det. Miss Marie Baker visste om det. Almanacksflickan på väggen i Peters vardagsrum fick ett tråkigt och klumpigt utseende, och på bordet bredvid soffan försvann all glansen från en pinuppa utanpå en veckotidning.
   Marie Baker talade och Arthur Sullivan rörde sig i sin grav därför att ljudet av hennes röst var en erinring om det där musikens Borttappade Ackord. — Jag är fullständigt mystifierad, sa hon.
   Hedgerly tog hennes smala hand. — Var vänlig och kom in, sa han. Så ska vi försöka förklara saken. Marie, du har kommit hit för att bli presenterad för din blivande make!
   Dörren bakom Marie fylldes igen — och fylldes igen är de rätta orden. Han var 1.90 lång och golvet knakade under hans 106 kilo rena muskler, och hans smidiga sätt att gå fick honom att likna en panter.
  — Får jag påpeka, sa han med en röst som doftade Harvard, får jag påpeka att miss Baker kanske redan är bekant med sin blivande make?
   Hedgerly såg på jätten. -- Snälla ni, sa han med plågad röst. Jag har tillräckligt med bekymmer utan att ni späder på dem. Varje förbindelse mellan er och Marie Baker måste inom kort bli platonisk om ens det.
   En liten bronskopia av Rodins Tänkaren kastade en blick åt sidan och gjorde den fräcka iakttagelsen att en platonisk förbindelse med miss Baker var en idé som hans vän Platon aldrig skulle ha framkastat. Det var Platon alltför förnuftig för.
  — Vilken är er roll i det här? frågade jätten.
  — Har vi träffats? frågade Hedgerly.
  — Mitt namn är Anthony. Graydon. Och min fråga är ännu inte besvarad.
  — Trevligt att träffa er, mr Graydon. Jag antar att era avsikter i fråga om miss Baker är entydiga?
  — Miss Baker råkar bära min förlovningsring, replikerade Graydon. Hedgerly tittade efter och såg något av ett litet duväggs storlek glittra på hennes vänstra hand.
   Hedgerly skakade sorgset på huvudet. — Får jag presentera miss Willson, sa han. Miss Willson, det här är mr Graydon. Kanske passar den där inte-längre-behövliga förlovningsringen miss Wilsson, mr Graydon.
   Anthony Graydon såg föraktfullt ner på tidsresenären. — Ni har den egenkäres vansinniga tillförsikt, sa han. Är det meningen att Marie ska gifta sig med er?
  — Visst inte, förklarade Hedgerly. Hon ska gifta sig med honom. Miss Baker, får jag presentera mr Hedgerly. Marie, det här är Peter.
   Han tog Anthony under ena armen och Joan Willson under den andra och ledde dem mot dörren. -- Låt oss lämna dem ensamma, sa han. De måste bekanta sig med varandra.
  — Hör på, fräste Anthony, det här har gått tillräckligt långt ...
  — Snälla ni, avbröt Hedgerly, det här är allvarligt. Miss Willson kan berätta för er att det jag säger är sant, hur ovillig hon själv än är att se den bittra sanningen i ögonen. Det är bara en tidsfråga innan miss Baker blir mrs Peter Hedgerly.

Klafingrig2



DÖRREN stängdes sakta bakom trion innan Tony Graydon vände sig till Hedgerly och sa: — Vad använder ni för grunkor i kristallkulorna nu för tiden, trollkarl?
  — Trollkarl? Men snälla ni, det här är inte en charlatans arbete. Det här är ett historiskt faktum.
  — Visst. Så min flicka ska gifta sig med den där figuren, va?
  — De kommer att gifta sig, svarade Hedgerly.
  — Jaså? Det är inte vidare smickrande för mig, fräste Graydon. Jag har varit nummer ett hos Marie ganska länge nu. Jag tror knappt ...
   Ge dem tid, svarade Hedgerly korthugget. Inom kort kommer den frändskap som de har kastats in i ...
   Graydon snurrade Hedgerly runt genom att grabba tag i kavajens båda slag med en stor, välmanikyrerad hand. — Frändskap? utbrast Graydon med högsta tänkbara röst, vilken var tillräckligt stark för att få ekon att löpa längs korridoren.
   Joan Willson drog sig undan. Handen som omslöt båda slagen på Hedgerlys kavaj såg välmanikyrerad och välskött ut, men Graydon var inte någon duvunge och även om han hade varit det så hade hans storlek varit tillräckligt respektingivande.
   Men Graydon dammade inte av sina knogar på Hedgerlys näsa. God uppfostran visade sig och Graydon släppte den andre mannen.
  — Frändskap, sa han med lugn men mycket bestämd röst, förutsätter att ni och jag och kanske miss Willson också tänker tillbringa någon tid med att kasta min fästmö och den där figuren i armarna på varandra.
  — Naturligtvis kommer vi att göra det, svarade Hedgerly med all tillförsikt i världen.
  — Vi — kommer — inte — att — göra— det!
  — Jodå, sa Hedgerly. Och jag ska förklara varför för er.
   Graydon log bittert. — Det här, sa han till Joan, blir fint. Han såg på Hedgerly. Och det är bäst att det blir det!

MARIE BAKER ryckte på sina välskapta axlar och såg mycket förbryllad ut. — Jag förstår inte, sa hon.
  — Miss Baker, låt mig förklara, bad Peter. Hon nickade och Peter kastade sig ivrigt över förklaringen. Sedan ...
  — Peter, sa hon lugnt och mycket uppriktigt, jag vill inte såra dig men jag är rädd att ... att ...
   Hennes underbara röst dog bort medan hon vred på den stora diamanten på sin vänstra hand.
   Peter klappade henne på axeln. — Det gläder mig att du är en förnuftig kvinna, sa han till henne. Jag är ganska upptagen av Joan, förstår du.
  — Men vad kan vi göra? ropade Marie.
  — Jag vet inte, muttrade Peter. Så här ser jag på det. Han är ... hm ... vår sonson och ... Han såg frågande på henne. — Äh ... vad är det? frågade han misstänksamt.
   Hennes skratt kom uppbubblande till ytan och det klingade genom lägenheten på ett utsökt sätt. Det var ett äkta skratt, djupt och hjärtligt, och varade så länge att det var tydligt att hon hade roligt. Sedan förklarade hon: — Förlåt mig ... inte precis för att jag skrattade men jag menar, hör på, Peter, har du någonsin tänkt på att du och jag blev formellt presenterade för varandra av vår sonson?
  — jag tycker det låter en aning oanständigt, muttrade Peter. Marie skakade på huvudet. — Om något, sa hon lugnt och uppriktigt, är ett fait accompli så är det ... vår sonson.
  — Jag har på ett psykologiskt sätt undvikit det, sa han. Försökt ignorera faktum.
  — Det ser ut, började hon resignerat, som om vi satt fast. Om den där figuren verkligen är vår sonson så kan vi lika gärna ge upp. Kom hit, Peter, och håll mig i handen.
   Han tog försiktigt hennes hand.
  — Du får kyssa mig, Peter.
  — Tack, sa han torrt. Jag ska ha ditt erbjudande i åtanke vid ett lämpligare tillfälle. Under tiden ska jag fortsätta med att känna mig en smula ilsken över att bli tillsagd vad jag ska göra, när jag ska göra det och med vem. Även om Handlingarnas Bok är given till sista decimalen.
   Marie skrattade åter glatt.
   Han såg ilsket på henne. Hon slutade skratta. Hon lutade sig behagfullt fram och erbjöd honom åter sin högra hand. — Se så, sa hon.
   Han skakade hand med henne.
  — Nå, sa hon allvarligt, låt oss åtminstone vara vänner. Jag tycker inte om att kastas i armarna på en karl. Jag kunde tillägga "heller". Men om den där Handlingarnas Bok är så fullständig som den verkar vara så kommer vi snart nog att få reda på det. Men, sa hon och lutade sig tillbaka i soffan, jag kommer inte att gifta mig med någon man som jag inte älskar. Och jag råkar älska Tony.
   Peter nickade. — Jag råkar älska Joan Willson, sa han. Tills jag slutar göra det så låter vi allting vara som det är.
  — Kör till, fnittrade Marie Baker. Ska vi spela kort?
  — Gärna, sa Peter och sträckte sig efter en kortlek.

GRAYDON såg på Hedgerly över kanten av sitt glas. — Om du kommer från framtiden, sa han, så skulle du kunna göra några verkligt fina saker.
   Hedgerly nickade. — Jag vet vad du tänker på, sa han. Du tror att jag har förhandstips i fråga om aktier och andra spekulationssaker.
  — Ja?
  — Det har jag. Min tid råkar förstås vara sextio år efter er, förstår du?
  — Kanske, vad syftar du på?
  — Jag försöker tala om för dig, sa Hedgerly, att om jag hjälper dig att samla ihop en förmögenhet på spekulationer så kommer det att vara ett känt faktum på min tid.
  — Så?
  — Så det enda jag gjort, sa Hedgerly, det enda som är ett historiskt faktum — är det som jag tänker göra för bevisets skull. Bara en sak.
  — Fortsätt.
  — Jag ska skriva något på det här kuvertet. Sedan ska jag ... Vänta. Vi ska göra det. Jag var beredd på det.
   Han skrev ner något på kuvertfliken och räckte kuvertet till Joan.
  — Var rädd om det, sa han till henne.
  — Nå, sa han till Graydon. Det är en travtävling med nio lopp på Bay Meadows i morgon. Jag har här en lista på nio hästar. Du ska sätta en summa pengar på de här hästarna, så kommer du att bli berömd som den första människa som någonsin har vunnit i alla nio loppen.
  — Intressant om det är sant, sa Graydon och granskade listan. Vi kommer att få veta det i morgon.
  — Vi ska åka ut till kapplöpningsbanan i morgon, sa Hedgerly.
  — Hur blir det med Marie och Peter? frågade Joan.
   Hedgerly log. — Verklig kärlek, sa han, har trögt portföre. Peter och Marie är nu fullt upptagna med att spela kort och båda två är överens om att de inte ska finna sig i det här. Men frändskapen ...
   Det låga gurglandet i Graydons strupe hejdade honom på fläcken. Kanske sa hans historia åt honom att hejda sig.

DET SURRANDE BRUSET från generatorn gjorde det svårt men inte omöjligt att prata. Marie satt med penna i handen och antecknade intresserad de data som Peter ropade till henne. Hans läppar snuddade ibland vid hennes öra, därför att det var nödvändigt att få siffrorna att höras i bruset. Detta snuddande gick inte obemärkt förbi; under rådande omständigheter var det svårt att ignorera något, även det minst personliga. Till slut drog han ner spaken och bruset dog bort.
  — Jag begriper ingenting, sa Marie och tittade förbryllat på alla de siffror hon hade skrivit ner.
  — Det är för att du aldrig har varit med om det förut. Kom så ska jag visa dig.
   Han tryckte ner säkerhetsknappen och såg på medan nålen i strålningsmätaren sakta gick tillbaka. Sedan tryckte han på en annan knapp och en stor dörr öppnades med ett gnisslande ljud. Han förde Marie genom en vindlande korridor.
  — Strålningsprodukter rör sig endast i rak linje, förklarade han. Så fick hon syn på generatorn.
  — Var det den som åstadkom ett sånt rysligt oväsen? frågade hon. Han nickade.
  — Jag skulle inte gärna vilja vara här inne när den är igång, sa hon nervöst.
  — Inte jag heller, svarade han med ett brett leende. Men strålningen skulle säkert döda en långt innan oväsendet hann göra det.
  — Ah, flämtade hon då kärnfysikens risker plötsligt gick upp för henne.
  — Den här är alldeles ny, sa han. I mitten finns en liten mässingsbehållare med tunna väggar. Den är fylld med radongas i vilken det svävar finfördelad beryllium. Detta alstrar neutroner. Mycket långsamma neutroner som inte kan jämföras med dem som bildas vid de flesta kärnreaktioner. Neutroner rör sig åt alla håll ut från behållaren men försätts i rörelse av en hastigt ökande gravitationskraft. Vi har ändrat den enligt mina senaste rön. När neutronerna nu rör sig i ett moln låter vi gravitationsfältet växla mellan attraktion och repulsion. Det säger dig kanske inte så mycket, sa han med ett leende, men för första gången i historien kan vi slunga en stråle neutroner av önskvärd energiräjong mot ett mål i önskvärt tvärsnitt.
  — Det måste vara viktigt, log Marie. Det är så komplicerat.
  — Sofisteri, flinade han. Kommer du ihåg de där "skojmaskinerna" som var fulla av spolar, spakar, kugghjul och saker och alltsammans arbetade ursinnigt utan att alstra något?
"En berättelse berättad av en idiot,
full av klang och ursinne
utan att betyda något", citerade Marie.
  — På något sätt likt vår vän Hedgerly, flinade Peter.

  — NÄR MAN TALAR om trollen, hördes en röst. Hedgerly kom in genom den vindlande korridoren följd av Graydon och Joan Willson. Joan gick förbi de andra så att hon kunde fatta Peter i handen. — Peter, sa hon, jag är förmögen.
  — Jaså? sa han.
  — Hedgerly nämnde nio hästar på Bay Meadows. Mr Graydon Tony, alltså ... satte tio dollar på varje häst för mig. Och nu äger jag plötsligt sextitretusen dollar.
   Peter struntade i vad hon sa och frågade: -- Jaså, det är "Tony" nu, va?
   Graydon gjorde en liten grimas. — Låt oss vara sura allesammans, han.
  — Förlåt, Graydon, sa Peter.
   Graydon nickade. Han trodde att han förstod. Han försökte i alla fall. Hur irriterad han än var av situationen — att låta den här figuren Hedgerly muntert kasta hans fästmö i armarna på Peter och nonchalant säga till alla andra att de lika gärna kunde sluta med att försöka ändra Ödet — så trodde han att både Peter och. Marie var mer än irriterade över att bli kastade i armarna på varandra. Peter var inte en tråkmåns, inte heller sur.

Klafingrig3



   Joan bröt tystnaden. — Det är inte allt, sa hon. I går kväll skrev Hedgerly det här på ett kuvert innan han sa till Tony vilka hästar han skull: välja. Så här står det: "Graydon kommer att sätta tio dollar på varje häst i Joan Willsons namn och hon kommer att vinna sextiotretusen, fyrahundrasju dollar och sextio cent". Det var precis det jag vann, Peter.
  — Hm, sa Peter.
  — Fångade i en fälla, sa Marie.
  — Lurade, morrade Graydon.
  — Köpta, muttrade Joan.
  — Jag har sagt er om och om igen, sa Hedgerly, att vad ni än gör så gör ni precis det som historien säger — lägg märke till imperfektum — att ni gjorde! Även då det gäller att skapa ett medel att kontrollera neutroner, Peter. Nu ska du naturligtvis fortsätta här, men eftersom det här är ett laboratorium för teoretisk fysik så kommer du att sprida uppgiften. Andra killar kommer att plocka upp den och utveckla den, medan du fortsätter att gräva ner dig i sambandet mellan magnetism och gravitation.
  — Och om jag inte gör det?
  — Åh, men det gjorde du.
  — Inte, fräste Peter och hans röst nådde ett crescendo, inte om jag inte först blir tokig!
   Hedgerly talade lugnt till Marie. — Du tar hand om honom, sa han till henne. Det finns inget bättre sätt att grundmura en intim vänskap.
  — Måste jag ge upp mitt livsverk? utbrast Peter ilsket. Jag skulle hellre svälta än avstå från att arbeta med de här grejorna. Jag har en ledtråd som kanske så småningom kan göra mig lika berömd som Farady eller Einstein, men om jag följer den så kommer allt det du säger att inträffa.
   Trion gick ut ur rummet.
   Marie lutade sig mot generatorn och log mot Peter. — Detta, sa hon med melodisk röst, är en chock för mig. Män brukar vanligtvis erbjuda sig gå genom eld och vatten för att få röra vid min klänningsfåll. Men du avstår hellre från att bli historiskt berömd än ...
  — Håll mun, fräste Peter. Och låt mig tänka!
  — Tänka? mumlade flickan hjälplöst. Jag tror vi är besegrade.
   Peter nickade. — Besegrade utan pardon. Vet du, Marie, jag har försökt tycka illa om dig. Jag kan inte. Antagligen för att jag vet att du sitter i samma båt som jag.
   Hon nickade. — Vad han än gör, vad vi än gör så har han svaret och ger det hundraprocentigt riktigt. Ingen förnuftig karl skulle nånsin ha ställt sig och sagt till Tony att han skulle låta sina känslor för mig övergå till platonisk vänskap. Inte om han inte på förhand visste att Tony inte skulle slå honom halvt ihjäl. Men jag börjar förstå. Även om det han säger är avskyvärt så måste jag medge att det verkar som om det skulle inträffa.
   Peter såg olycklig ut. — Det här var just en snygg röra, sa han. Det skulle inte vara hälften så illa om Hedgerly och hans förbaskade historia kunde ändra våra känslor liksom våra liv. Men han struntar glatt i att du och jag förväntas gifta oss med varandra, då våra känslor bjuder oss att gifta oss med andra och vi vet vem. Och till råga på allt så kommer det inte bara bli känslomässigt svårt utan tänk på den smärta vi kommer att känna då Tony och Joan ... Peter hejdade sig, svalde ansträngt och tillade sedan: Jag talar väl inte för själviskt, Marie? jag har inte sagt något om hur de kommer att känna sig. Hela saken är en förbaskad röra.
   Marie lade handen på Peters arm. — Jag älskar dig inte precis, sa hon med ett blygt leende, men du är en mycket trevlig pojke, Peter.
  — Va?
  — Du är känslig och snäll och tänker på andra människors känslor. Jag har ett intryck av att du också skulle kunna vara mycket barsk och hård om det behövdes.
   Peter log ett skevt leende och sa: — Och allt det leder oss ingenstans, eller hur?
  — Nej, medgav Marie. Men om jag ska bli kastad in i ett "arrangerat" äktenskap så vill jag helst att det är med någon som jag högaktar.

HEDGERLY lutade sig över ryggen på soffan i Peters vardagsrum och såg från Joan till Tony. — Vad är det som är så galet med det? frågade han. Människor har varit lyckliga i på förhand ordnade äktenskap i år hundraden. Ibland träffas kontrahenterna inte förrän de presenteras för varandra av prästen.
   Tony såg buttert upp. — Hedgerly, sa han, du kanske har åkt bakåt i tiden. Men du har banne mig inte åkt så långt tillbaka!
   Hedgerly skakade otåligt på huvudet. — jag fattar inte varför folk orerar mot sitt öde. Det står skrivet att Peter och Marie gifter sig. Det står också skrivet att de firar sitt guldbröllop — för sjutton, jag var själv på festen som pojke och kommer ihåg det. De var mycket lyckliga tillsammans.
  — Och? sa Joan.
  — Och därför är det lika bra att ni ger upp, sa Hedgerly. Som jag sa till Peter då jag kom för några dagar sedan, så har jag kommit för att hjälpa honom. Det sannolika är att saker och ting skulle ha utvecklats likadant även om jag inte hade kommit. Peter och Marie skulle ha träffats. Vad beträffar dig och Tony, så kanske jag skulle berätta att ni också var mycket lyckliga tillsammans. Så ni kan lika gärna ge upp fullständigt och acceptera ödets bud.
  — Jag avskyr att delta i ett skådespel utan att få något för det, muttrade Tony.
   Hedgerly blinkade åt Joan. — Du kommer att finna att en del av skådespelet är roligt, sa han.
   Dörren öppnades och det andra paret kom in. Hedgerly såg på dem och log vänligt. — Haft roligt? frågade han. Han lät som en överseende far.
   Peter såg osäker ut. — Vi har suttit och pratat.
  — Finns inget bättre sätt att bekanta sig på, log Hedgerly. Han rätade på sig. — Låt oss gå och lämna dem ensamma, sa han lågt och lugnt. Tony skakade på huvudet. — Jag bor i ett strikt ungkarlshus, sa han. Och Joan skulle inte kunna ha en gäst hos sig vid den här tiden på kvällen. Och jag går inte ut och sätter mig på en parkbänk så att någon annan ska kunna sitta och kuttra i ett skönt vardagsrum tillsammans med min fästmö.
   Hedgerly ryckte på axlarna. — Då vill jag inte vara femte hjulet under vagnen.
   Han sa god natt till dem och gick sedan i vetskap om att de båda paren skulle prata i timtal och att varje ord skulle medföra större förståelse för situationen.
   Hedgerly gick till sitt hotell och ringde till ett privat flygfält.
  — Jag vill att ni ska ha två plan färdiga att hyra ut för en snabbtur till Yuma, sa han. Någon sa något i telefonen. — Nej, jag hyr inte båda. Jag bara talar om för er att några andra kommer för att hyra det. Se till att de blir belåtna. Ring mig när de kommer. Jag ska flyga med det andra planet.
   Sedan gick Hedgerly och lade sig, för han visste att han skulle vara uppe större delen av natten och förmiddagen.

I PETERS VARDAGSRUM var det inte någon lugn diskussion. Det var en rustad samling.
  — Jag ska framlägga fakta så klart jag kan, sa Peter och gick fram och tillbaka i rummet. Och då jag förbiser någon sak så kan någon fästa min uppmärksamhet på den.
  — Jag förstår inte vad det ska tjäna till, sa Tony, som höll Marie i handen på ett sätt som skulle ha stört Hedgerlys sömn. Men gör det i alla fall.
   Peter log.
  — Hedgerly påstår sig vara min sonson, sa han. Jag ska gifta mig med Marie. Vi ska fira guldbröllop. Utmärkt. Hör nu på: den enda svaga punkten i Hedgerlys fantastiska historia är frågan om varför han kom tillbaka?
  — Därför att det står skrivet så, föreslog Joan.
  — Bra, flinade Peter. Nu bortser vi från allt personligt. Marie, om du blev presenterad för mig på en bjudning, skulle du då bli intresserad av mig?
  — Kanske, sa hon. Å andra sidan är du inte precis någon imponerande person, Peter. Man måste känna dig väl innan man vet vad du går för. Så jag vet faktiskt inte.
  — Men hur känner du dig nu?
  — Harmsen! Fast jag vet och medger att du är en fin människa, Peter, så känner jag det som om jag tvingades ta på mig en plikt som erbjöd obetydlig kompensation.
   Tony nickade och sa sedan: — Hör på. jag tror att jag kan summera ihop allt det här. Peter, du är välkommen hem till mig så ofta du vill Du kan till och med få aspirera på posten som min frus bästa vän.
  — Bara han inte blir för vänlig, insköt Joan.
   Peter flinade. — Vi har spårat ur förfärligt, sa han. Det här är lika mycket en tidkliché som berättelsen om mannen som dödade sin farfar. Frågan är, vad ska vi göra åt det?
  — Vad kan vi göra? frågade Joan hjälplöst.
  — Det enda vi behöver göra är att trassla till det för honom en gång, bara en gång, sa Peter. Om han inte kommer tillbaka och stör oss så kommer kanske Marie och jag aldrig att träffas.
  — Med andra ord, sa Tony, så är mönstret bara fullständigt då Hedgerly kommer tillbaka och ingriper.
   Peter nickade. — Antingen lever och dör vi av en slump eller också lever och dör vi enligt en plan. Om våra liv är skrivna i Handlingarnas , Bok så är ingen ansträngning mödan värd. För det kommer att finnas de som ständigt strävar efter det goda och ändå misslyckas. Det kommer att finnas andra som inte bryr sig om att sträva och ändå lyckas. Varför? Bara för att det står skrivet så. Och av vem? Av den allsmäktige guden. Vem, mina vänner, har då skrivit in i våra liv både det goda och det onda som vi gör oss själva! Han rör oss som bönder på ett schackbräde, dirigerar oss att sträva mot vissa mål men vet att vi måste misslyckas därför att han har planerat det på det sättet. För dem som misslyckas finns det ett evigt helvete.
   Jag vill, sa Peter strävt, att den här guldfisken ska försöka leva i luften. — Han sänkte ner handen i akvariet och slängde en fisk på bordet. — Jag dirigerar det så att den här guldfisken ska försöka leva. Se så hårt den strävar efter att leva i en ogästvänlig omgivning. Den misslyckas naturligtvis, för guldfisken är oförmögen att följa mina bud.
   Peters ansikte fick ett ilsket uttryck. — Den har låtit bli att lyda mig, dundrade han. Därför måste den straffas!
   Han lyfte en tung brevöppnare och högg snabbt av huvudet på fisken.
  — Och det, sa han bittert, är predestination!
  — Vilket bevisar ...? frågade Marie.
  — Hedgery existerar, sa Peter. Men anta att Hedgerly bara existerar som en möjlighet. En möjlighet som han själv har gjort stor. Ni förstår, det finns alltid den möjligheten att vilken man som helst ska träffa vilken kvinna som helst. Anta att resultatet av denna möjlighet var tillräckligt starkt för att resultera — Hedgerly — ska uppfinna tidsresan och sedan komma tillbaka hit för att göra möjligheten säker.
  — jag tror jag förstår, sa Joan med skuggan av ett tvivel.
  — Nå, allt vi behöver göra är att försäkra oss om att hans egen speciella möjlighet inte inträffar. Då kommer inte han att inträffa och allt det här kommer inte att inträffa och vi ...
  — Hör på, sa Tony upphetsat, det kanske är att gripa efter halmstrån, men jag tycker att något som är så säkert som din vän ... din sonson ... Hedgerly påstår att det här inte skulle behöva en massa yttre hjälp.
   Marie ljusnade och blev sedan trumpen. — Det är en sak som vi glömmer allesammans, sa hon olyckligt. Vi talar om predestination som om vi var en skara människor som går genom en pjästext. Kanske är det så, kanske inte. Låt oss se det i ögonen, predestination innebär att vi inte kan veta vilket vårt nästa steg blir. Vi vet inte och det tycks inte finnas något sätt att ta reda på det. Därför kan livet vara lika trevligt, oberoende av om våra handlingar är förutbestämda eller ej.
   Tony såg förvånat på henne. — Exakt vad förfäktar du? undrade han.
   Hon sträckte sig fram och tog hans hand. — Tony, tvivla aldrig på att jag älskar dig. Men Peter är en trevlig karl och om jag hade träffat honom först så är jag ganska säker på att vi skulle ha blivit lyckliga tillsammans.
  — Javisst, nickade Tony. Förutsatt att kärlek är en fråga om slump, om de lämpliga faktorerna, personlighet, rumslig närhet och gynnsamma förhållanden, än sen då?
   Marie såg olycklig ut. — Han ... Hedgerly ... vann på hästar nio gånger i rad, inte sant?
  — Javisst.
  — Han är här.
  — Ja.
  — Nå, slutade Marie, det är avskyvärt men det verkar förutbestämt. Och då man står ansikte mot ansikte med något avskyvärt — som att gå till tandläkaren — så är det föga mening med att skjuta upp det. Det är bäst att göra det... och glömma det!
   Joan for upp. Sedan satte hon sig dystert igen. — Kör huvudet i väggen, sa hon. Nåja. Jag ger upp.
   Peter funderade ett ögonblick. — Hör på, sa han glädjestrålande, ibland måste man ta chanser. Ibland måste man åka längs kanten av avgrunden för att vara säker. jag föreslår att vi allesammans rymmer till Yuma och ställer till med dubbelbröllop!
   Tony gick mot Peter med eld i blicken. — Tänker du låta den där figuren klara av det här? frågade han. Hellre dödar jag honom.
  — Nej, sa Peter och skakade på huvudet. Det kommer inte att förändra det faktum att han är född. Det som måste göras är att hindra det!
  — Genom att genomföra det? fräste Tony.
  — Vi kan alltid hoppas på en frist i sista minuten, sa Peter. Och tills vi tvingas till det så kan vi alltid gifta oss med den vi vill. Ni förstår, Hedgerly påstod att det inte har varit någon skilsmässa eller dödsfall eller nytt giftermål i familjen på flera generationer. Så det vi ska göra är att gifta oss med den vi vill, och det enda sättet. är att åka upp och söka upp en präst och låta honom sköta om saken. Och så var det med det.
   Tony nickade långsamt. — För min del så har jag varit nästan sinnessjukt rädd för alla präster ända sedan Hedgerly dök upp, sa han. Så jag tycker att vi allesammans reser och försäkrar oss om att vi ohjälpligt och oåterkalleligen ingår i det äkta ståndet. Sedan, farväl, sonson Hedgerly!
   Peter gick fram till telefonen och slog numret till det privata flygfältet. Tio minuter senare var de på väg ut till flygfältet, och då de kom fram såg de sig försiktigt omkring men det fanns inte en skymt av den förhatlige mannen. De fäste ingen uppmärksamhet vid ett annat plan som stod i bakgrunden.

HEDGERLY kom dit då de svävade uppe i det blå. Hans plan väntade och han hoppade snabbt in i det och sa åt piloten att följa efter det andra planet.
  — Varför så bråttom? flinade piloten.
   Hedgerly log skevt. Det är en mycket lång historia, sa han. Men summan av det hela är att det i det planet sitter två par som tänker gifta sig.
  — Och är ni den vrede fadern, den ilskne brodern eller den övergivne älskaren? flinade piloten.
   Han satte fräs på motorn och planet rusade fram på asfaltbanan och lyfte. Piloten slösade inte bort någon tid då det gällde att följa efter det andra planet. Då de var uppe i luften och motorvrålet blev svagare vände sig piloten till Hedgerly, som tydligen hade väntat på att det skulle bli något så när tyst.
  — Ingetdera, sa han med ett leende. Tag är bara en mycket intresserad man vars framtid beror på om det rätta sker.
  — Vilket då?
  — Tja, part A vill gifta sig med part B medan part X vill gifta sig med part Y. Det får inte ske. Det måste bli så att part A gifter sig med part Y och part B med part X.
  — Kristallklart som en intrig av Raymond Chandler, flinade piloten.
  — Nå, de har försökt lura mig ett tag nu, anmärkte Hedgerly. just nu är de på väg till det här dubbelbröllopet. Det tråkiga är att de är så förvirrade och oroliga för att göra något galet att de inte kommer att höra på vad prästen säger.
  — Vem gör det? skrattade piloten.
  — Det skulle vara bäst för deras lilla sammansvärjning om de gjorde det, sa Hedgerly med ett skevt leende. För jag tänker se till att prästen gifter de rätta parterna, förstår ni.
  — Hur då?
  — jag vet hur. Ni förstår, jag har känt till deras lilla plan ett bra tag. Och jag vet hur det kommer att bli. Det kommer att bli en salig röra då den här dubbelceremonin är över och de tror att de är säkra. I den här röran kommer prästen att skriva ut vigselattesterna. Han kommer naturligtvis att ha glömt bort de rätta namnen på de gifta. Han kommer att se upp — och han kommer att få syn på mig. Jag kommer att berätta för honom att jag kom lite för sent för högtidligheten, men kan jag vara till hjälp på något sätt? Låt oss inte besvära de lyckliga människorna med detaljer. Är ni förvirrad? Tillåt mig då att fylla i detaljerna.
  — Ja? sa piloten intresserat.
  — Sedan ska jag fylla i de nödvändiga detaljerna så att den vigselattest som överlämnas till Tony Graydon slår fast att han är gift med Joan Willson; omvänt så kommer den vigselattest som överlämnas till Peter Hedgerly att oåterkalleligen slå fast att han tills döden skiljer dem åt är bunden vid Marie Baker. Quod girat demonstrandum!
  — Tror ni att ni har någon större möjlighet att lyckas med det!
  — En strålande möjlighet, slog Hedgerly fast. Det kommer att gå så bra så, min vän!

HEDGERLY anlände då ceremonin närmade sig sitt slut. Tyst smet han in genom bakdörren och gick genom huset till kyrkoherdens bibliotek. Där väntade han tills kyrkoherden kom och sa då:
  — Jag är släkt med en av parterna. Det verkar som om jag kom för sent för den stora händelsen och jag vill inte störa just nu.
   Kyrkoherden såg upp och log vänligt. — Inte ens för att kyssa brudarna?
  — Senare, skrattade Hedgerly. Utan tvivel blir brudarna omsorgsfullt kyssta just nu?
  — Jovisst. jag förstår vad ni menar.
  — jaa, sa Hedgerly släpigt och log. jag har ofta tyckt att det var ett konstigt sätt att inleda ett troget äktenskap ... att bruden ska gå runt och bli kysst av alla män.
  — Just precis min åsikt också. Den man som ska kyssa bruden är hennes nyblivne make och ingen annan. Ni är en omdömesgill man, min herre. Jag vet inte ...
  — Hedgerly. En inte alltför avlägsen släkting till Peter Hedgerly.
  — Då känner ni till namnen på dem allesammans?
  — Jag har känt dem i flera år.
  — Bra. Då kan ni hjälpa mig med namnen. Något emot det?
  — Inte alls, log Hedgerly. Det är Peter Hedgerly, Marie Baker, Anthony Graydon och Joan Willson.
   Kyrkoherden skrev upp namnen och satte sig sedan vid skrivbordet. Han tog upp en ganska tjock bläckpenna och började skriva namnen på de prickade linjerna med sirlig stil. När han var klar reste han sig och sa: — Kom nu, mr Hedgerly.
   Han viftade med vigselattesterna och sa: — Jag tycker om att skriva ut de här på ett sirligt sätt. Det gör dem liksom mer betydelsefulla eller smakfulla eller hur man ska säga än då man bara klottrar ner namnen med vanlig stil.
   Hedgerly följde efter honom på en liten bits avstånd. Han ville se Peters ansikte då den unge mannen läste vigselattesten och fann vem han verkligen var gift med. Dessutom ville Hedgerly vara med för att påpeka vem som var gift med vem och varför.
   Peter tog emot vigselattesten och lade armen om Joan med ett fånigt leende på läpparna. Tony kysste Marie. De gick allesammans mot ' dörren.
   Hedgerly sprang fram men kyrkoherden hejdade honom. — Hedgerly, sa han, ni gjorde ett misstag. Försök aldrig, aldrig, aldrig kasta en kvinna i armarna på en man. De tycker båda hjärtligt illa om det. Och räkna aldrig, aldrig med att något är säkert. Och då ni försöker trolla med framtiden så var alltid säker på vilka förfäder de inblandade har. Ni kan få åka med mig, Hedgerly, för vi ska samma väg men inte så långt.
  — Men ... men ...
   Kyrkoherde Hedgerly log. — Två par, sa han, lyckligt gifta med de rätta — av det ena parets egen son. Ja, Hedgerly, ni är inte den ende som har en möjlig existens. Men er möjlighet blir en decimal mindre för varje ögonblick nu — och jag tvivlar på att ni ens är en skugga av ert nuvarande jag då vi har avslutat den här trippen hem igen.

Källa: Häpna nr 10 1959.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki