FANDOM




    1. Skuggan på skorstensstocken

    Det var åska i luften den natt då jag begav mig till den övergivna herrgården på toppen av Tempest Mountain för att söka den lurande skräcken. Jag var inte ensam, för dårskapen hade ännu inte blandats med den kärlek till det groteska och fasansfulla som hade gjort mitt liv till ett sökande efter sällsamma fasor i litteraturen och i livet. Jag hade i mitt sällskap två pålitliga och starka män som jag hade tillkallat när tiden var inne; män som på grund av sin speciella läggning ofta hade åtföljt mig på mina nattliga strövtåg.
    Vi hade lämnat byn i tysthet på grund av de rykten som fortfarande var i omlopp sedan paniken en månad tidigare — den mardrömslika krypande döden. Senare, tänkte jag, kunde de bistå mig; men vid detta tillfälle ville jag inte ha dem med mig. Jag önskar vid Gud att jag hade låtit dem ledsaga mig, så att jag inte så länge hade behövt bära hemligheten ensam, bära den ensam för att världen inte skulle anse mig vara galen eller själv bli galen när den insåg den djävulska innebörden i det jag upptäckt. När jag nu ändå berättar det, för att grubblet inte skall bryta ner mig, önskar jag att jag aldrig hade dolt det. För jag, och endast jag, vet vilken fasa som lurade på detta spöklika och ödsliga berg.
    Vi färdades i en liten bil genom vildvuxna skogar och kullar tills skogsvägarna blev oframkomliga. Landskapet var osedvanligt hotfullt när vi betraktade det nattetid och utan den vanliga mängden av medresenärer, och vi var ofta frestade att tända acetylenlyktorna trots att det skulle dra uppmärksamhet till oss. Det var inte ett behagligt landskap efter mörkrets inbrott, och jag tror att jag skulle ha lagt märke till den osunda atmosfären även om jag varit okunnig om vad som dolde sig där. Det fanns inga vilda djur — de är kloka när döden grinar i deras närhet. De åldriga, blixtskadade träden föreföll onaturligt stora och förvridna och undervegetationen tycktes vara sjukligt tät och vild, medan egendomliga upphöjningar och kullar i den ogräsbeväxta och blixtslagna marken påminde mig om ormar och dödskallar som växt till gigantiskt format.
    Skräcken hade lurat på Tempest Mountain i mer än hundra år. Jag hade fått veta det genom tidningsartiklar som först hade gjort platsen känd. Området är en undangömd, enslig högplatå i den del av Catskillbergen där de holländska emigranterna en gång gjorde ett tillfälligt uppehåll och vid sitt återtåg kvarlämnade några få raserade gårdar och en liten degenererad människospillra som levde i små usla byar på isolerade sluttningar. Normala människor besökte sällan trakten innan statspolisen bildades, och till och med nu kommer bara någon enstaka polispatrull dit. Skräcken är emellertid gammal i de kringliggande byarna, och den är den huvudsakliga beståndsdelen i de fattiga böndernas berättelser när de ibland lämnar sina byar för att byta flätade korgar mot de enkla förnödenheter som de inte själva kan skjuta, odla eller tillverka.
    Den lurande skräcken dvaldes i den övergivna och avskydda Martensegården, vilken låg på krönet av det höga men lätt sluttande berg vars utsatthet för ofta förekommande åskväder hade givit det namnet Tempest Mountain. Sedan mer än ett sekel hade det uråldriga, trädskuggade stenhuset varit huvudingrediensen i otroligt skrämmande och monstruösa berättelser; berättelser om en väldig lurande död som på sommaren vandrade vida omkring. Bönderna berättade med snyftande envishet om en ond ande som överföll ensamma vandringsmän efter mörkrets inbrott och antingen förde bort dem eller lämnade dem ohyggligt söndergnagda; ibland viskade de om blodspår som ledde bort till den avlägsna herrgården. Vissa sade att åskan lockade ut den lurande skräcken från dess gömställe, medan andra påstod att åskan var dess röst.
    Ingen utanför dessa avlägsna trakter hade trott på de föränderliga och motsägelsefulla berättelserna med deras osammanhängande och överdrivna beskrivningar av det till hälften skymtade vidundret; ändå betvivlade inte en enda bonde eller bybo att Martensegården var hemsökt av gastar. Den lokala traditionen medgav inga tvivel på den saken, trots att inga bevis någonsin hittats av de undersökningskommissioner som undersökte byggnaden efter någon speciellt bloddrypande berättelse. Farmödrar berättade egendomliga myter om Martenses andar; myter som behandlade familjen Martense, dess egendomliga ärftligt olikfärgade ögon, dess långa, onaturliga historia och det mord som befläckat den.
    Den händelse som fört mig till platsen var en plötslig och vidunderlig bekräftelse av bergsbornas vildaste berättelser. En sommarnatt, efter ett sällsynt våldsamt åskväder, väcktes folket i trakten av flyende bönder, jagade av en skräck som inte kunde ha frammanats av inbillning. De hysteriska människorna skrek och talade om den onämnbara fasa som hade störtat sig över dem, och ingen betvivlade deras ord. De hade inte sett det, men de hade hört ljud från en av byarna som övertygat dem om att den krypande döden hade anlänt.
    På morgonen följde stadsbor och poliser de darrande bergsborna till den plats där de påstod att döden hade uppträtt. Döden var mycket riktigt där. Marken under en av byarna hade rasat in efter ett blixtnedslag och därigenom krossat några av de usla skjulen; men till denna egendomsförstörelse kom en annan förödelse som var oändligt mycket värre. Av de omkring sjuttiofem människor som hade bott där fanns inte en enda i livet. Den uppslitna marken var täckt av blod och människorester som alltför tydligt bar vittne om klors och tänders verk; ändå ledde inget synligt spår bort från massakern. Alla var övertygade om att något ohyggligt odjur måste ligga bakom detta. Ingen framförde den gamla teorin att dylika egendomliga händelser helt enkelt var mord av det slag som kan ske i avsides belägna, degenerade samhällen. Den åsikten framfördes först när man fann att omkring tjugofem av invånarna var totalt försvunna; och till och med då var det svårt att förklara hur tjugofem personer kunnat mörda det dubbla antalet. Faktum kvarstod emellertid att en blixt hade slagit ner en sommarnatt där det nu fanns en död by vars kvarlämnade invånare var ohyggligt massakrerade, sönderslitna och rengnagda.
    Den upprörda befolkningen sammankopplade omedelbart den fasansfulla händelsen med Martensegården, trots att den låg mer än en halvmil därifrån. Poliserna var mer skeptiska; de gjorde bara en hastig undersökning av byggnaden och förkastade teorin när de fann byggnaden vara helt övergiven. Bönderna och byborna undersökte emellertid platsen minutiöst; de vände upp och ner på allt inne i byggnaden, draggade i bäckar och dammar, högg ner buskagen och gick skallgång i de kringliggande skogsområdena. Allt var resultatlöst; döden hade inte efterlämnat några andra spår än förödelsen i byn.
    På den andra dagen beskrevs händelsen detaljerat i dagstidningarna, och Tempest Mountain fylldes av journalister. De beskrev byggnaden i detalj och återgav omsorgsfullt lokalbefolkningens berättelser. Till en början läste jag artiklarna ganska likgiltigt, eftersom jag är finsmakare vad gäller skräck; men efter en vecka fascinerades jag av historiens egendomliga undertoner och den 5 augusti 1921 inställde jag mig bland de journalister som fyllde hotellet i Leffets Corners, det samhälle som låg närmast Tempest Mountain och den plats där undersökningskommissionen hade slagit upp sitt högkvarter. Tre veckor senare reste journalisterna därifrån och gav mig möjlighet att inleda en ohygglig undersökning baserad på de omsorgsfulla undersökningar och förfrågningar som jag dittills hade ägnat mig åt.
    Medan åskan denna sommarkväll mullrade i fjärran lämnade jag alltså en tyst bil och gick tillsammans med två beväpnade män uppför Tempest Mountain, lysande med en elektrisk lykta mot de spöklika grå stenmurar som började skymta mellan de jättelika ekarna. I denna osunda nattliga tystnad skänkte det flackande ljuset byggnaden krypande aningar av en grå fasa som dagern inte kunde locka fram; ändå tvekade jag inte för ett ögonblick, eftersom jag var fast besluten att pröva min teori. Jag trodde att åskmullret lockade ut dödsdemonen från någon ohygglig hemlig plats, och jag var fast besluten att se den antingen den var materiell eller en vämjelig dimma.
    Jag hade i förväg omsorgsfullt undersökt ruinen, och kände alltså väl till den. Jag bestämde mig för att vaka i Jan Martenses gamla rum. Mordet på denne man intar en framträdande plats i ortsbefolkningens berättelser. Jag hade en känsla av att detta mordoffers rum passade mina syften bäst. Rummet var en kvadrat med ungefär sju meters sida och innehöll, i likhet med de övriga rummen, en del skräp som en gång varit möbler. Det låg på andra våningen i husets sydöstra hörn och var försett med ett väldigt fönster som vette åt öster, samt ett smalt fönster åt söder, vilka båda saknade fönsterluckor och glas. Mitt emot det stora fönstret fanns en väldig öppen holländsk spis dekorerad med bilder ur legenden om den förlorade sonen, och mitt emot det smala fönstret var en bred säng inbyggd i väggen.
    Jag utförde förberedelser medan det av träden dämpade åskmullret närmade sig. Först fäste jag vid det stora fönstrets karm tre repstegar som vi hade tagit med oss. Jag hade provat dem och visste att de nådde ner till den grästäckta marken. Därefter släpade vi in en väldig säng och placerade den intill fönstret. Efter att ha strött granris på den, satte vi oss där med dragna pistoler. Två vilade medan den tredje höll vakt. Vår reträttväg skulle nu vara säkrad, vilket håll varelsen än kom från. Om den kom inifrån huset hade vi repstegarna; kom den utifrån hade vi dörren och trappan. Ortsbefolkningens berättelser hade övertygad oss om att den inte skulle förfölja oss någon längre sträcka.
    Jag höll vakt från midnatt till klockan ett, då en egendomlig trötthet började smyga sig över mig trots det hotfulla huset, det öppna fönstret och det annalkande åskvädret. Jag satt mellan mina följeslagare; George Bennett satt på fönstersidan och William Tobey på eldstadssidan. Bennett hade somnat, antagligen på grund av samma onormala sömnighet som bemäktigat sig mig, så jag gav Tobey order att ta nästa vakt trots att även han var påtagligt sömnig. Det är egendomligt hur uppmärksamt jag betraktade eldstaden.
    Det annalkande åskmullret måste ha påverkat mina drömmar, för jag jagades av ohyggliga mardrömmar under den korta stund jag sov. En gång väcktes jag till hälften, antagligen på grund av att den sovande på fönstersidan i sömnen hade lagt en arm över mitt bröst. Jag var inte tillräckligt vaken för att kunna se om Tobey upprätthöll sin vakttjänst, men jag kände en uttalad oro för den sakens skull. Aldrig tidigare hade jag haft en så påtaglig känsla av annalkande ondska. Jag måste ha slumrat in igen, för jag rycktes ur ett virvlande drömkaos när natten fylldes av skrik som övergick allt jag tidigare hade upplevt eller föreställt mig.
    Det var den mänskliga själens innersta skrik av fasa när den fåfängt och vansinnigt klöste i förintelsens elfenbensportar. Jag vaknade till rött vansinne och ett djävulskt hån medan den kristallklara ångesten avlägsnade sig längre och längre bort längs ofattbara vägar. Det var kolsvart, men den tomma platsen på min högra sida övertygade mig om att Tobey hade försvunnit, Gud vet vart. Den arm som tillhörde den sovande på min vänstra sida låg fortfarande över mitt bröst.
    Sedan kom ett förhärjande blixtnedslag som skakade hela berget, lyste upp de djupaste klyftorna och splittrade det mäktigaste trädet. I det likvita skenet från en monstruös blixt störtade den sovande plötsligt upp medan ljuset från fönstret kastade hans skugga mot skorstensstocken över den eldstad som jag aldrig släppt med blicken. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag fortfarande lever och är vid mina sinnens fulla bruk. Jag kan inte förstå det, för skuggan på skorstensstocken var inte George Bennetts eller någon annan mänsklig varelses, utan en hädisk skamlighet från helvetets djupaste avgrund; en namnlös, formlös skapelse som ingen hjärna kunde föreställa sig och ingen penna beskriva med någon noggrannhet. Sekunden därefter satt jag ensam, darrande och babblande i den förbannade byggnaden. George Bennett och William Tobey hade försvunnit spårlöst. Ingen av dem återkom någonsin.

    2. Ett möte i stormen
    Efter den ohyggliga upplevelsen i det skogsomgärdade huset låg jag flera dagar orörlig på mitt hotellrum i ett tillstånd av nervös utmattning. Jag minns än i denna dag inte exakt hur jag lyckades ta mig tillbaka till bilen, starta den och återvända till samhället utan att bli observerad, för jag har inga påtagliga minnesbilder annat än av gigantiska träd, demoniskt åskmuller och dödsskuggor som lurade över de låga kullar som fanns överallt i trakten.
    När jag darrande grubblade över den ohyggliga skuggan på skorstensstocken, förstod jag att jag till slut hade lockat fram en av jordens yttersta fasor — en 'av de intighetens namnlösa pesthärdar vars svaga djävulska skrapningar vi ibland hör vid rymdens yttersta gräns, men som vår begränsade uppfattningsförmåga barmhärtigt nog förhindrar oss att se. Jag vågade knappast analysera eller identifiera den skugga jag hade sett. Något hade befunnit sig mellan mig och fönstret den natten, men jag darrade när jag inte kunde skaka av mig driften att klassificera den. Om den bara hade snörvlat eller ylat eller fnittrat — till och med det skulle ha gjort det lättare att uthärda. Men den hade varit tyst. Den hade lagt en tung arm eller ett ben över mitt bröst... Uppenbarligen var det organiskt, eller hade varit organiskt... Jan Martense, vars rum jag hade brutit mig in i, låg begravd på kyrkogården intill huset... Jag måste finna Bennett och Tobey om de fortfarande levde... Varför hade varelsen tagit dem och lämnat mig till sist? ...Sömnigheten är förkvävande, och drömmarna är så fasansfulla...
    Jag insåg snart att jag måste berätta min historia för någon eller bryta samman. Jag hade redan beslutat mig för att inte ge upp sökandet efter den lurande skräcken, för i min okunnighet föreföll det mig som om ovisshet vore värre än visshet, hur fasansfull den senare än månde vara. Jag lade alltså upp planer för framtiden, vilka personer jag skulle välja till mina förtrogna samt hur jag skulle spåra upp det som hade fört bort två män och kastat en mardrömsskugga över mig.
    Mitt närmaste umgänge i Leffets Corners hade bestått av journalisterna, av vilka flera ännu var kvar för att beskriva tragedins sista faser. Jag beslöt mig för att välja en följeslagare bland dem, och ju mer jag funderade desto mer intresserad blev jag av en viss Arthur Munroe, en mörkhårig, mager man i trettiofemårsåldern vars utbildning, smak, intelligens och läggning tydde på att han var en man som inte var bunden vid konventionella tankar och upplevelser.
    En eftermiddag i början av september lyssnade Arthur Munroe till min berättelse. Jag såg omedelbart att han var både intresserad och välvillig, och när jag hade slutat min berättelse analyserade och diskuterade han det hela med både intelligens och omdöme. Hans råd var emellertid framför allt av praktisk natur; ty han rekommenderade att undersökningarna av byggnaden skulle uppskjutas tills vi hade införskaffat mer detaljerade historiska och geografiska uppgifter. På hans förslag genomsökte vi trakten på jakt efter information rörande den ohyggliga familjen Martense, och fann en man om ägde en fantastisk släktkrönika. Vi talade också länge med de bergsbor som inte hade flytt från skräcken och uppståndelsen till avlägsna platser samt undersökte omsorgsfullt olika ställen som sammankopplades med diverse lokala berättelser.
    Resultatet av undersökningarna var till att börja med inte särskilt upplysande, även om vi snart fann en tydlig tendens; nämligen att antalet rapporterade tragedier var störst antingen i det avskydda husets omedelbara närhet eller på platser som stod i direkt förbindelse med huset via den sjukligt övergödda skogen. Det fanns naturligtvis undantag; den ohyggliga händelse som hade väckt omvärldens uppmärksamhet hade faktiskt inträffat i ett trädlöst område som låg lika långt från huset som från skogen.
    Vad den lurande skräckens skepnad och uppträdande beträffar, kunde vi inte få några upplysningar från de förskrämda bönderna. De kallade den i samma andetag för en orm och en jätte, en åskdemon och en fladdermus, en asgam och ett vandrande träd. Vi ansåg oss emellertid ha skäl att anta att det rörde sig om en levande organism som var ytterst känslig för elektriska oväder; och trots att flera av berättelserna tydde på att varelsen hade vingar, ansåg vi att dess motvilja mot öppna platser gjorde det mer troligt att den förflyttade sig på marken. Det enda som tycktes vara oförenligt med berättelserna var den snabbhet med vilken varelsen måste ha förflyttat sig för att kunna göra allt man beskyllt den för.
    När vi lärt känna bönderna bättre, fann vi dem vara oväntat sympatiska i många avseenden. De var enkla varelser, som på grund av sin härstamning och isolering var mycket degenererade. De fruktade obekanta människor, men vande sig långsamt vid oss; med tiden gav de oss god hjälp när vi under vårt sökande efter den lurande skräcken högg ner alla buskarna och rev ut alla mellanväggar i byggnaden. De var djupt bekymrade när vi bad dem hjälpa oss finna Bennett och Tobey; för de ville hjälpa oss men visste samtidigt att dessa offer hade försvunnit lika oåterkalleligt som deras egna fränder. Vi var naturligtvis övertygade om att många av dem hade dödats och förts bort, på samma sätt som de vilda djuren för länge sedan hade utrotats, och vi inväntade oroligt nya tragedier.
    Ännu i mitten av oktober hade inga framsteg gjorts. Till följd av de klara nätterna hade inga nya händelser inträffat, och grundligheten i våra resultatlösa efterforskningar i byggnaden och dess omgivningar fick oss nästan att betrakta den lurande skräcken som något immateriellt. Vi fruktade att vintern skulle komma och hejda våra efterforskningar, för alla var eniga om att monstret vanligen höll sig lugnt på vintern. Vi genomförde därför vår sista undersökning av den hemsökta byn med viss hast och desperation. Byn var nu övergiven, sedan de skrämda invånarna hade flytt därifrån.
    Den olycksdrabbade byn hade inget namn, men den hade länge legat i en skyddad trädlös klyfta mellan två höjder som kallades Cone Mountain och Maple Hill. Den låg närmare Maple Hill än Cone Mountain, och en del av de enkla bostäderna var i själva verket grottor i Maple Hills sida. Byn låg ungefär tre kilometer nordväst om Tempest Mountains bas och fem kilometer från den ekomgärdade herrgården. Av området mellan byn och herrgården utgjordes drygt tre och en halv kilometer av öppet slättland som bara bröts av några låga ormliknande kullar, beväxt med gräs och spridda plättar med tistlar och annat ogräs. När vi granskade topografin kom vi till den slutsatsen att monstret måste ha kommit via Cone Mountain som hade en skogsutlöpare som slutade ett kort stycke från Tempest Mountains västligaste utsprång. Jordbävningen måste ha uppstått som en följd av ett jordskred på Maple Hill, på vars sida ett ensamt högt splittrat träd hade varit nedslagsplatsen för den blixt som hade lockat monstret till platsen.
    När Arthur Munroe och jag för tjugonde gången undersökte varje centimeter av den förstörda byn, fylldes vi av en besvikelse samt en svag och egendomlig känsla av skräck. Det var onaturligt att finna så få ledtrådar på en plats som utsatts för en så ohygglig händelse, till och med där fasansfulla och övernaturliga händelser är vanliga; och vi sökte under den blygrå, mörknande himlen med den tragiska mållösa energi som är följden av en förening av en känsla av gagnlöshet och iver att göra något. Vi var mycket omsorgsfulla; varje hus granskades återigen, varje jordhåla undersöktes på jakt efter kroppar, varje kvadratmeter av bergsluttningen genomsöktes för att finna grottor eller gömställen, men allt förblev resultatlöst. Och ändå hängde, som jag sagt, diffusa nya skräckkänslor hotfullt över oss.
    Det blev alltmer svårt att se, ju mer kvällen närmade sig, och vi hörde mullret av ett åskväder som bildades över Tempest Mountain. Detta ljud på denna plats fick oss naturligtvis att reagera, om än mindre än vi skulle ha gjort nattetid. Som det nu var hoppades vi att ovädret skulle vara till ända efter mörkrets inbrott, och styrkta av detta hopp övergav vi vårt mållösa sökande på bergsluttningen för att samla några bönder till hjälp i vår undersökning. De var visserligen skrämda, men några av de yngre männen fick tillräckligt mycket styrka av vårt beskydd för att lova oss denna hjälp.
    Vi hade emellertid knappt hunnit vända tillbaka förrän vi överfölls av ett så fruktansvärt skyfall att vi till varje pris måste finna skydd. Det nästan midnattsdjupa mörkret förvirrade oss, men de täta blixtarna och vår egen kunskap om byn ledde oss snart fram till det mest välbevarade huset; ett ruckel av stockar och plankor vars dörr och enda fönster vette mot Maple Hill. Vi barrikaderade så gott vi kunde dörren mot vindens och regnets raseri och satte in en stabil fönsterlucka som vi hade hittat vid ett tidigare tillfälle. Det var en dyster väntan på de rangliga lådorna i det täta mörkret, men vi rökte pipa och lyste då och då omkring oss med ficklamporna. Med jämna mellanrum såg vi vita blixtar genom springor i väggarna; eftermiddagen var så otroligt mörk att varje blixt framstod bländande klart.
    Stormvakan återförde mig med en rysning till min hemska natt på Tempest Mountain. Mina tankar återvände till den fråga som gång på gång hade återkommit till mig ända sedan den mardrömslika händelsen inträffade; och återigen undrade jag varför monstret, som kommit antingen från fönstret eller från husets inre, hade börjat med de båda männen på ömse sidor om mig och lämnat mannen i mitten till sist. Varför hade den inte gripit sina offer i den naturliga ordningen och tagit mig som nummer två? Visste den att jag var ledaren, och sparade mig till ett öde långt värre än mina följeslagares?
    Som för att ytterligare förstärka dessa funderingar slog i detta ögonblick en blixt ner i närheten, tätt följd av ljudet av ett jordskred. Samtidigt steg den vrålande vinden till ny styrka. Vi var övertygade om att trädet på Maple Hill hade träffats än en gång, och Munroe gick bort till fönstret för att uppskatta skadans omfattning. Vinden och regnet kastade sig tjutande in när han lyfte bort fönsterluckan så jag inte kunde höra vad han sade; jag väntade alltså medan han lutade sig ut och försökte genomtränga naturens uppror med blicken.
    Med tiden ljusnade himlen, och vindens mojnande tydde på att ovädret var på väg bort. Jag hade hoppats att det skulle pågå hela natten och sålunda hjälpa oss i vårt sökande, men en trevande solstråle som trängde in genom ett kvisthål bakom mig undanröjde alla sådana förhoppningar. Jag föreslog Munroe att vi skulle släppa in litet ljus, även om ovädret kanske skulle återkomma, och gick därför bort och öppnade dörren. Marken utanför var täckt av lera och vattenpölar samt jordkokor från jordskredet; men jag kunde inte se något som förklarade min kamrats intresse för utsikten utanför fönstret. Jag gick fram till honom och rörde vid hans axel, men han rörde sig inte. När jag sedan skämtsamt skakade honom och vred honom mot mig, kände jag beröringen av en jäsande fasa vars rottrådar sträckte sig in i den gränslösa forntiden och den oändliga natt som lurar bortom tiden.
    För Arthur Munroe var död. Och i det som återstod av hans sönderslitna och sargade huvud fanns inte längre ett ansikte.
   
    3. Vad det röda skenet betydde
   Den stormiga natten till den 8 november 1921 stod jag med en lykta som kastade hårda dödsskuggor och grävde ensam och vansinnigt i Jan Martenses grav. Jag hade börjat gräva på eftermiddagen, eftersom ett oväder höll på att segla upp, och när det nu var mörkt och stormen hade brutit loss över den sjukligt täta växtligheten, var jag glad.
    Jag tror att händelserna sedan den 5 augusti hade gjort mig mindre tillräknelig — den monstruösa skuggan i herrgården, den allmänna anspänningen och besvikelsen, och det som hände i byn under oktoberstormen. Därefter hade jag grävt en grav för en man vars död jag inte kunde förstå. Jag visste att andra inte heller skulle förstå, så jag lät dem tro att Arthur Munroe hade rest. Bönderna skulle kanske ha förstått, men jag vågade inte skrämma dem mer. Själv föreföll jag egendomligt oberörd. Chocken i herrgården hade gjort något med mig, och jag kunde bara tänka på sökandet efter en fasa som nu i min fantasi hade givits ohyggliga proportioner, ett sökande som Arthur Munroes öde fick mig att svära att fortsätta ensam.
    Platsen för mitt arbete skulle varit nog för att skrämma en vanlig människa. Sorgsna, uråldriga träd av onaturlig storlek och form höjde sig hångrinande omkring mig likt pelarna i något helvetiskt druidtempel, de dämpade åskmullret och den bitande vinden och hejdade större delen av regnet. Bortom de splittrade stubbarna bakom mig reste sig den övergivna herrgårdsbyggnadens mossbeväxta stenmurar, medan en övergiven trädgård, vars blomsterbäddar och gångar var övervuxna med en vit, svampartad, övergödd vegetation som aldrig såg klart dagsljus, låg litet närmare mig. Allra närmast var kyrkogården, där deformerade träd sträckte vansinniga grenar mot skyn medan deras rötter trängde ohelgade gravstenar åt sidorna och sög upp gifter ur det som vilade därunder. Här och var kunde jag under den matta av bruna löv som ruttnade och jäste i skogens mörker skymta de låga upphöjningar som var så typiska för detta område.
    Historien hade fört mig till denna grav. Historien var i själva verket allt som återstod mig sedan allt annat hade ryckts ifrån mig. Jag trodde nu att den lurande skräcken inte var en materiell varelse, utan en vargkäftad vålnad som red på midnattsblixtarna. Och jag trodde, på grund av de lokala legender som jag funnit under mitt sökande tillsammans med Arthur Munroe, att vålnaden var Jan Martense som dog 1762. Därför grävde jag så vettlöst i hans grav.
    Martensegården uppfördes år 1670 av Gerrit Martense, en förmögen köpman från Nieuve Amsterdam som ogillade engelsmännens styre och därför låtit bygga denna magnifika byggnad på en avlägsen skogshöjd vars enslighet och vackra utsikt tilltalade honom. Hans enda besvikelse rörande platsen hörde samman med de täta åskvädren sommartid. När mynheer Martense valde platsen och lät bygga sitt hus, tog han dessa täta oväder för en tillfällighet; men med tiden förstod han att platsen var speciellt utsatt för dem. Till slut fann han att dessa oväder var skadliga för hans hälsa, och lät bygga en källarvåning där han kunde söka skydd undan stormarnas värsta raseri.
    Man vet mindre om Gerrit Martenses efterkommande än om honom själv, eftersom de alla växte upp i en atmosfär av hat mot allt engelskt och uppfostrades till att hata alla de kolonister som accepterade engelsmännen. De levde ytterst isolerat, och folk sade att deras isolering hade gjort att de talade och tänkte långsamt. Alla utmärktes av en egendomlig nedärvd olikhet i ögonen: ett var blått och det andra var brunt. Deras kontakter med yttervärlden blev alltmer sällsynta, och slutligen började de gifta in sig i lantbrukarbefolkningen runt herrgården. I och med att familjen tillväxte, flyttade många familjemedlemmar från gården och blandade sig med den lokala befolkningen. De övriga hade envist stannat på egendomen och blivit alltmer inåtvända och ordkarga, samtidigt som de blivit alltmer känsliga för de ofta förekommande åskvädren.
    Större delen av dessa informationer nådde omvärlden via unge Jan Martense, som driven av någon oro anslöt sig till kolonialarmén när nyheten om Albanyöverenskommelsen nådde Tempest Mountain. Han var den förste av Gerrits efterkommande som såg något av yttervärlden; och när han efter sex år återvände 1760 hatades han som en utböling av sin far, sina farbröder och bröder. Han kunde inte längre dela familjen Martenses egenheter och fördomar, och inte ens åskvädren upprörde honom som förut. Platsen gjorde honom tvärtom betryckt, och han skrev ofta till en vän i Albany om sina planer att lämna fädernehemmet.
    På våren 1763 blev Jonathan Gifford, Jan Martenses vän i Albany, orolig för sin väns tystnad, speciellt med tanke på tillståndet och de ständiga trätorna i Martensegården. Han föresatte sig att själv besöka Jan, och red upp i bergen. Hans dagbok säger att han nådde fram till Tempest Mountain den 20 september och fann herrgården i ett tillstånd av svårt förfall. De ogästvänliga martensarna, vilkas djuriska uppsyn förskräckte honom, sade honom med otydliga, gutturala röster att Jan var död. De påstod att han hade dödats av ett blixtnedslag föregående höst, och att han nu låg begravd i den misskötta trädgården. Något i martensarnas uppträdarna ingav Gifford misstro, och en vecka senare återvände han med spade och hacka till begravningsplatsen. Han fann vad han hade väntat — en skalle som brutalt hade krossats med våldsamma slag — och när han hade återkommit till Albany anklagade han öppet familjen Marten se för att ha mördat den unge mannen.
    Bevisningen var bristfällig, men historien spreds snabbt i trakten; och från denna dag var familjen Martense utstött. Ingen ville ha med dem att göra, och deras herrgård sades vara förbannad. På något sätt lyckades livnära sig på det egendomen gav, för ibland skymtade man från andra bergshöjder enstaka ljus i fönstren. Dessa ljussken sågs så sent som 1810, men mot slutet alltmer sällan.
    Under tiden kom djävulska historier i svang om huset och berget. Platsen undveks med fördubblad sorgfällighet, och den begåvades med alla de framviskade fasor som befolkningen någonsin hört talas om. Ingen besökte den förrän 1816, då ortsbefolkningen förvissat sig om att inga ljus längre skymtade i fönstren. Vid denna tid gjordes en undersökning, varvid man fann att byggnaden var övergiven och delvis i ruiner.
    Inga skelett fanns i byggnaden, och man antog därför att invånarna inte hade dött utan lämnat platsen. De tycktes ha givit sig av flera år tidigare, och slarvigt uppförda uthus visade att de varit många innan de lämnade gården. De kringströdda silverbesticken och de trasiga möblerna, som måste ha fått förfalla långt innan ägarna lämnade dem, visade hur djupt de hade sjunkit. Men trots att den fruktade familjen hade försvunnit återstod skräcken för byggnaden, och den växte sig starkare när nya och egendomliga berättelser spreds i trakten. Där stod byggnaden; övergiven, fruktad och sammanlänkad med Jan Martenses hämndlystna vålnad. Där stod den fortfarande den natt jag grävde i Jan Martenses grav.
    Jag har kallat mitt grävande vettlöst, och det var så både vad gällde syfte och metod. Jan Martenses kista låg snart framför mig — den innehöll nu bara stoft och salpeter — men i min iver att blottlägga hans vålnad grävde jag mig rasande ner under den plats där han vilat. Gud allena vet vad jag förväntade mig att finna — själv visste jag bara att jag grävde i en mans grav, vars vålnad härjade nattetid.
    Det är omöjligt att säga vilket monstruöst djup jag nådde innan min spade, och strax därefter mina fötter, sjönk ner genom marken. Under dessa förhållanden var detta något oerhört, för förekomsten av en underjordisk håla på denna plats visade att mina vansinniga teorier inte var helt grundlösa. Lyktan hade släckts i fallet, men jag tog fram en elektrisk lykta och såg in i den horisontella tunnel som sträckte sig bort åt båda hållen. Den var så stor att en människa kunde kravla sig fram genom den; och trots att ingen förnuftig människa under dessa förhållanden skulle ha gjort det, glömde jag faran, förnuftet och snyggheten för min allt överskuggande drift att avslöja den lurande skräcken. Jag störtade vilt in i den riktning som ledde mot huset, kravlade mig blint framåt och tände bara med långa mellanrum den ficklampa jag höll i handen.
    Vilket språk kan beskriva anblicken av en människa som förlorat sig i den oändliga avgrunden; klösande, slingrande, flåsande, vanvettigt hastande genom ett evighetsdjupt mörker utan begrepp om tid, riktning eller mål? Det är vedervärdigt, men jag gjorde det. Jag gjorde det så länge att livet förtonade till ett fjärran minne, och jag blev ett med nattdjupens mullvadar och maskar. Det var av en ren händelse som jag efter en evighet av slingrande genom detta mörker kom att slå till min elektriska lykta så den tändes och kastade en spöklik ljuskägla genom den tunnel av hårt packad lera som krökte sig bort utom synhåll framför mig.
    Jag hade krälat framåt på detta sätt ganska länge, och batteriet hade försvagats märkbart när tunneln plötsligt vek av uppåt. Och när jag höjde blicken såg jag utan förvarning att min slocknande lyktas ljus reflekterades i två monstruösa punkter; två punkter som glödde med en ödesdiger och omisskännlig glans och uppväckte formlösa, rasande minnen. Jag hejdade mig instinktivt, men kom inte att tänka på reträtt. Ögonen närmade sig, men det enda jag kunde se av den varelse de tillhörde var dess Mo. Men vilken klo! Sedan hörde jag långt ovanför mig ett svagt muller som jag kände väl igen. Det var den rasande stormen över berget — jag måste ha krälat uppåt ganska länge, så jag nu befann mig nära markytan. Och ögonen stirrade fortfarande på mig med tomt ursinne medan det dämpade mullret trängde ner i tunneln.
    Jag tackar Gud för att jag inte visste vad det var; jag skulle inte ha överlevt det. Jag räddades av samma åskmuller som lockat dit skepnaden, för efter en ohygglig väntan sönderslets luften ovanför av en av de blixtar vilkas följdverkningar jag hade sett här och var som sår och klyftor i marken. Den slog rytande ner genom tunneltaket och förblindade och bedövade mig, men gjorde mig inte helt sanslös.
    Jag kämpade förtvivlat i den nervältrande jorden tills regnet som slog ner på mitt huvud lugnade mig och jag såg att jag nått upp till markytan på en välbekant plats: en brant, öppen sluttning på bergets sydvästra sida. Blixtarna lyste upp den uppbrutna marken och resterna av den egendomliga låga ås som hade sträckt sig ner från den skogsklädda höjden, men det fanns inget som visade var jag kommit upp ur den ohyggliga tunneln. Mitt sinne var lika kaotiskt som den sönderslitna marken, och när ett bländande rött sken lyste upp trakten från söder, förstod jag knappast vilka fasor jag hade genomlevt.
    Men när bönderna två dagar senare berättade för mig vad det röda skenet varit, kände jag en starkare fasa än den jag upplevt nere i tunneln; en fasa som förstärktes av insikten om vad detta betydde. I en by tre mil bort hade en orgie i skräck åtföljt det blixtnedslag som fört mig upp till markytan, och ett namnlöst ting hade hoppat från ett träd ner på ett rangligt hus. Där hade det gjort något, men bönderna hade rasande satt eld på huset innan det hunnit fly. Det hade gjort detta i samma ögonblick som tunneln rasade över tinget med klon och ögonen.

    4. De fasansfulla ögonen
    Ingen normal människa skulle ensam söka efter den skräck som lurade på Tempest Mountain, om han som jag kände till dess fasor. Det faktum att minst två av skräckens budbärare var förintade gav bara en obetydlig garanti för psykisk och fysisk säkerhet; ändå fortsatte jag mitt sökande med ännu större iver när händelserna och uppenbarelserna blev alltmer ohyggliga.
    När jag två dagar efter mitt fasansfulla krälande genom ögats och klons mörker fick veta att ett ting hade uppenbarat sig nästan tre mil bort i samma stund som ögonen glödde mot mig, genomled jag en nästan hysterisk skräck. Denna skräck var dock så blandad med förundran och förledande groteskeri att den nästan var en behaglig upplevelse. När man befinner sig i mardrömmens grepp och osynliga makter virvlar en över egendomliga döda städers tak bort mot Nis gapande avgrund, är det en lättnad och till och med en glädje att vråla och villigt följa den fasansfulla virveln ner i det bottenlösa djupet. Så var det med Tempest Mountains vandrande mardröm; upptäckten att två monster hade varit där drev mig till att tränga ner i jorden och med mina bara händer gräva fram den död som hångrinade ur varje tum av den giftiga marken.
    Jag återvände så snart jag kunde till Jan Martenses grav och grävde fåfängt där jag tidigare hade grävt. Ett omfattande jordras hade utplånat alla spår av den underjordiska tunneln, och regnet hade sköljt ner så mycket jord i hålet att jag inte kunde avgöra hur djupt jag tidigare hade grävt. Jag företog också en besvärlig färd till den avlägsna by där monstret hade bränts inne, men fick inte mycket lön för mödan. Jag fann flera ben i husets ruiner, men inget av dem tycktes tillhöra varelsen. Bönderna påstod att tinget bara hade dödat en enda människa; men jag antog att de hade fel eftersom jag förutom en människoskalle fann andra benrester som någon gång måste ha tillhört en annan människoskalle. Trots att monstret hade observerats när det hoppade ner från trädet, kunde ingen beskriva det; de som hade uppfångat en skymt av det sade helt enkelt att det var en djävul. Jag undersökte trädet, men kunde inte finna några tydliga märken. Jag försökte finna något slags stig in i den svarta skogen, men denna gång stod jag inte ut med anblicken av dessa sjukligt stora träd och de väldiga ormliknande rötter som slingrade sig så ondskefullt innan de trängde ner i marken.
    Jag undersökte nu med mikroskopisk noggrannhet den övergivna by där döden hade härjat mest våldsamt och där Arthur Munroe hade sett något som han aldrig kunde beskriva. Mina tidigare omsorgsfulla undersökningar hade visserligen varit resultatlösa, men jag hade nu nya utgångspunkter för mitt sökande; min ohyggliga upplevelse i tunneln hade övertygat mig om att monstren åtminstone någon gång hade befunnit sig under markytan. Denna dag, den 14 november, ägnade jag mig framför allt åt Cone Mountains och Maple Hills sluttningar där de vette mot den olycksdrabbade byn, och jag undersökte speciellt omsorgsfullt jordskredsområdet på Maple Hill.
    Sökandet var resultatlöst, och skymningen kom när jag stod på Maple Hill och såg bort över byn mot Tempest Mountain. Det hade varit en strålande solnedgång och nu steg månen upp och spred en flod av silver över slätten, det fjärran berget och de egendomliga låga åsar som avtecknade sig här och var. Det var en fridfull scen, men jag visste vad den dolde och hatade den. Jag hatade den gäckande månen, den hycklande slätten, det jäsande berget och dessa hotfulla åsar. Allt tycktes mig vara besmittat och styrt av vedervärdiga varelser med skrämmande krafter.
    När jag stod där och frånvarande såg ut över det månbelysta landskapet, upptäckte jag plötsligt något egendomligt med formen och placeringen av vissa topografiska företeelser. Jag hade ända från början varit fascinerad av de egendomliga åsarna och kullarna i området. Jag hade lagt märke till att' de förekom överallt runt Tempest Mountain, även om de var mindre förekommande på slätten än runt berget där glaciärtiden antagligen hade funnit ett svagare motstånd mot dess angrepp. I skenet från den lågt stående månen som kastade långa spöklika skuggor slog det mig att alla dessa åsar stod i ett speciellt förhållande till Tempest Mountains krön. Krönet var uppenbarligen det centrum varifrån linjerna eller raderna av kullar löpte ut, som om Martensegården sträckte ut synliga tentakler. Tanken på sådana tentakler oroade mig, och jag begrundade mina skäl till att tro att åsarna var istidsfenomen.
    Ju mer jag funderade dess mindre troligt föreföll det, och mina nya tankebanor fylldes av fasansfulla aningar grundade på det jag nu såg och det jag hade upplevt under marken. Innan jag själv var medveten om det muttrade jag hysteriskt och osammanhängande för mig själv: "Gode Gud! Mullvadshögar... den här fördömda trakten måste vara full av gångar... hur många... den där natten i herrgården... de tog Bennett och Tobey först... på var sin sida..."
    Sedan grävde jag ursinnigt i den närmaste åsen; jag grävde desperat, darrande men nästan triumferande; jag grävde och ropade slutligen högt när jag kom ner till en tunnel eller gång likadan som den där jag krälat under den helvetiska natten.
    Därefter minns jag att jag sprang med spaden i handen; en fasansfull språngmarsch genom månbelysta, åskmärkta gläntor och sjukliga, oändliga skogar; skuttande, vrålande, flämtande, rusande bort mot den ohyggliga Martensegården. Jag minns att jag grävde hysteriskt i alla delar av den ogräsfyllda källaren för att hitta kärnan och mittpunkten i detta vämjeliga universum av kullar och åsar. Och sedan minns jag hur jag skrattade när jag fann öppningen; hålet vid den gamla skorstensstockens bas, där ogräset växte yppigt och kastade egendomliga skuggor i skenet från mitt ensamma ljus. Jag visste inte vad som fortfarande kunde finnas där nere i helveteskupan, lurande och väntande på att åskmullret skulle återuppväcka det. Två hade dödats; kanske var allt slut med detta. Jag drevs dock fortfarande fram av den brinnande föresatsen att nå in till skräckens innersta hemlighet, vilken jag nu återigen trodde vara materiell, påtaglig och organisk.
    Min obeslutsamhet om jag omedelbart borde undersöka gångarna med hjälp av mitt ljus eller om det vore klokast att samla ett antal bönder innan jag företog mig något, bröts efter en stund av en plötslig vindstöt utifrån som släckte mitt ljus och lämnade mig i mörker. Månen lyste inte längre in genom rämnorna och sprickorna över mig, och jag hörde med stigande ångest det olycksbådande och uttrycksfulla ljudet av annalkande åska. Aningarna stormade genom min hjärna och förmådde mig att treva mig bort till källarens mest avlägsna hörn. Min blick lämnade emellertid aldrig det ohyggliga hålet vid skorstensstockens bas; och jag började uppfånga glimtar av vittrade murstenar och sjukligt ogräs när ljuset från blixtarna trängde genom ogräset utanför och flammade i murens sprickor. Jag förtärdes av en blandning av skräck och nyfikenhet. Vad skulle stormen locka fram — om det återstod något att locka fram? Jag gömde mig bakom en tät ridå av växtlighet genom vilken jag kunde se hålet utan att själv bli sedd.
    Om himlen är barmhärtig kommer den en dag att utplåna minnet av det jag såg ur mitt medvetande och låta mig leva mina återstående år i frid. Jag kan inte längre sova på nätterna och måste ta opiater när det åskar. Varelsen kom plötsligt och oväntat; en demon som likt en råtta kravlade sig upp ur fjärran ofattbara avgrunder, helvetiska flämtningar och halvkvävda stönanden, och sedan vällde en flodvåg av månghövdat missbildat liv fram ur hålet — en vedervärdig, nattfödd flod av organisk förruttnelse, långt mer fasansfull än det vanvett som kan födas i en sjuklig människas perverterade hjärna. Den vällde kokande, fräsande, sjudande och bubblande likt etter upp ur det där gapande hålet, spred sig likt en farsot och strömmade ut ur källaren genom alla öppningar — strömmade ut för att spridas i den förbannade midnattsskogen och beslå världen med fasa, vansinne och död.
    Gud vet hur många de var — det måste ha varit tusentals. Det var fasansfullt att betrakta dem i det svaga, skiftande ljuset från blixtarna. När hopen hade tunnats ut så mycket att de kunde urskiljas som separata varelser, såg jag att de var dvärglika, deformerade djävlar eller apor — monstruösa och djävulska karikatyrer av apsläktet. De var fasansfullt tysta; det hördes knappt en väsning när en av de sista med en skicklighet som tydde på erfarenhet kastade sig över en av sina svagare följeslagare för att äta honom. Andra slet åt sig det som blev över och kastade det i sig med dreglande förtjusning. Till slut övermannades jag, trots min fasa och mitt äckel, av min sjukliga nyfikenhet; och när det sista monstret klängde upp från den okända underjordiska mardrömsvärlden, drog jag min automatpistol och sköt i skydd av åskmullret.

    Vrålande, krälande, forsande skuggor av rött flytande vansinne som jagade varandra genom ändlösa blodfyllda gångar i den purpurfärgade dånande himlen... formlösa fantomer och kaleidoskopiska former på en spöklik, alltför klart ihågkommen plats; skogar av avskyvärt övergödda ekar med ormrötter som slingrade sig nedåt och sög upp onämnbara vätskor ur en jord besmittad med miljoner kannibala monster; åsliknande tentakler som sträckte sig upp från ett underjordiskt polypliknande centrum... vansinnesblixtar över hotande överväxta murar och djävulsarkader kvävda av sjuklig växtlighet... Himlen vare lovad för den instinkt som förde mig medvetslös till platser där människor lever; till den fridfulla byn som sov under de klarnande skyarnas kyliga stjärnor.
    Efter en vecka hade jag återhämtat mig så mycket att jag kunde sända efter ett antal män från Albany för att spränga Martensegården och hela bergskrönet med dynamit, korka igen alla de åsar och kullar jag kunnat finna och hugga ner vissa övergödda träd vilkas blotta existens tycktes vara ett hot mot all sundhet. Jag fick en del sömn sedan de hade gjort detta, men jag kommer aldrig att uppleva verklig vila så länge jag minns den lurande skräckens namnlösa hemlighet. Den kommer aldrig att lämna mig, för vem kan säga att förintelsen är fullständig och att liknande företeelser inte finns på andra håll i världen? Kan någon som vet vad jag vet tänka på jordens glömda grottor utan att gripas av en mardrömslik fasa för kommande olyckor? Jag kan inte se en brunn eller en tunnelbanenedgång utan att darra... varför kan inte läkarna ge mig något som får mig att sova eller skänker mig verklig ro när det åskar?
    Det jag såg i lyktans sken sedan jag hade skjutit det onämnbara var så enkelt att det dröjde nästan en minut innan jag förstod och förlorade förståndet. Varelsen var motbjudande; en smutsig, vitaktig gorillaliknande skepnad med vassa gula betar och tovig päls. Det var den slutliga produkten av långt gången degenerering, den förfärliga följden av incest, förökning och kannibalism ovanför och under markytan; förkroppsligandet av allt det jäsande kaos och all den grinande fasa som lurar bortom livet. Det hade tittat på mig när det dog, och dess ögon hade samma egenart som var utmärkande för alla de ögon som hade sett på mig under jorden och uppväckt dimmiga minnen. Ett öga var brunt, det andra blått. Det var legendernas olikfärgade martenseögon, och jag förstod i en framvältrande störtflod av ljudlös fasa vad som hade hänt med den försvunna familjen, den ohyggliga och åskslagna familjen Martense.

   The Lurking Fear (1922) Översatt av Sam J. Lundwall
   
  Källa: Skräckens labyrinter ISBN 91-7992-048-9

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki