Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den lycklige drömmaren

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Hans Mörk
   
   FöRST NU ÄR MIN ensamhet och jag ett. Jag har gått hit för att få leva så. Jag har inte gått hit för att känna ensamhet. Jag har gått hit för att odelat få umgås med den. Jag har gått hit för att lyssna till den.
   O, om jag kunde känna för människorna så, att de och jag bildade en harmoni. Så att min ensamhet och jag kunde rinna som en tonslinga genom den människofyllda dagen. Men aldrig. Utan det är alltid så att människorna fungerar som en slags dissonansbotten för samspelet mellan mig och min ensamhet, så att alla mina handlingar faller falskt.
   Det har naturligtvis inte alltid varit så. Det har förresten inte varit så så värst länge, men det fanns också innan det hände som gjort att jag sitter här.
   Om jag kunde känna för människorna så, som jag känner för växtligheten och ljuden som tränger hit. Det irriterar inte alls min tanke att mina ögon söker fäste i naturen runt om mig. Tro inte att jag vill ha tröst. Tröstande människor är ofta förställda. Jag vill ha en människa som är trogen en känsla som är som min. Men det finns inte. Så kan vi aldrig förenas. Därför sitter jag här.
   Det är mycket för att Hon är död, som jag sitter här. Men bara mycket. Om jag känt någon som var som jag kan det hända att jag sökt mig till människorna fast Hon är död. Hade jag bara känt någon enda som haft samma behov av att tiga och umgås som jag, hade jag uppsökt denna människa. Och vi hade inte alls satt oss här eller på någon liknande plats utan någonstans som kan vara den här platsens motsats.
   De som ser mig här tycker naturligtvis att jag är lite underlig och jag vet att de säger att jag blivit ännu underligare sen Hon dog. Det är inte mer än tre veckor sen hon dog.
   "Han borde ha haft ett fruntimmer som tagit hand om honom", säger de. "Men han har inte varit nånting för det. Han har aldrig haft intresse för dans och sånt."
   Jag minns ett samtal som jag stod osedd och hörde strax efter sedan Han dog. Det var uppe hos August Bengtsson. Det var i juni så han hade dörren ut mot gården öppen och jag stod i vedboden med min dörr till hälften stängd och sågade ribb åt August Bengtsson. Därinne stod de i affärn. Jag är inte säker på om de var tre eller fyra.
   "Det var för väl att han fick dö", sa de.
   "Det var lugnast så."
   "Jaa. Det var nog skönast både för henne och sonen."
   "Han kunde ju i alla fall inte sluta med spriten, så."
   "Hur skulle det ha gått om inte hon haft städningen i skolan, tro?" "Det var ju värst för henne när sonen var liten..."
   
Så talade de i affärn om fars död, och de talade på ett annat sätt om den än vad mor och jag gjorde. Det är nu två år sedan och för tre veckor sedan gick Hon hem. Vi visste att det snart skulle ske, både hon och jag, men vi fasade inte för det. Naturligtvis står de nu som då i affärn och i varandras hus och pratar om det. Nu är det mig det är synd om, tycker de. Sonen, han. Tänka sig att stå alldeles ensam i livet och till på köpet gå undan för folk.
   Jag önskar att de visste att det inte alls är synd om mig. Om de visste, att det inte är ledsnad jag upplever här utan något oerhört.
   
Nyss gick en båt förbi här och tutade för att bron längre bort skulle öppnas, och sedan blev allt tyst. Det är sent, men det blir aldrig riktigt mörkt nu om nätterna.
   En myggsvärm hänger sjungande över ena brohörnet. Nu fördubblas alla motiv — glasklart invid stranden, suddigare och suddigare ju längre ut ögat går. Det är så tyst i grannskapet: Fiskarna virkar spets runt bryggan; det knäpper mjukt om virknålarna. Snart tänds gavellamporna ovan magasinsnockarna. Det är som att fylla ett par jätte-nappar tills de spricker och ett par gula pölar ljus rinner ut över de grova broplankorna. Det som hörs just nu är stillnades: det kluckar invid brofästet fast vattnet är spegel, låter som om någon låg med munnen ner i strandvattnet och svalde. Fiskarna kastar upp sin silvervirkning på vattenspegeln.
   Inne i Sjukhusuddens grönska finns en ensam lampa. Om hösten när träden glesnat brukar jag sitta här vid tiotiden och se däråt. Då kan man se sköterskor passera ljuset som vita fjärilar. En gång såg jag en
   som stannade just under lampan. Det hade regnat. Månen låg bland de solkiga molntrasorna som ett brustet fisköga. Hon stod där och andades in höst. Länge stod hon. Hon såg uppåt, som om hon letade efter något. Mössans hakrosett irrade omkring som en hemlös fjäril. Så knäppte hon på boschljuset på sin cykel och trampade iväg.
   Jag sitter här och väntar på vad som snart ska hända därborta på Sjukhusudden. Det pirrar i mig av spänning. Dagen har varit het och kvalmig och snart bryter åskan ut. Lager på lager av mörkblå moln samlas därborta och gör landskapet till gammal konst. Snart ska det hända. Att de första tunga stänken kommer, att någon rullar tomma tunnor över de knaggliga molnvägarna, att de första gula ljusormarna väser mot sjön.
   Jag sitter och väntar på det för att nöjd kunna lämna min plats här på ångbåtsbron. Hur skulle jag kunna bekymra mig sedan? Då har jag ju upplevt det oerhörda, då allt förvandlat sig.
   Om folk visste hur lycklig jag är. Om de förstod hur ömkligt umgänget människor emellan är när man i alla fall bara upplever sig själv. Om de visste vilka dyrbarheter jag äger här för mig själv. Jag är inte alls ensam. Jag umgås med det största och vackraste som finns på jorden. Jag längtar inte efter andras ord och kroppar. Jag lever i det som går att andas och det som därav är skapat.
   Nu tändes brolamporna. Och folk som går förbi på vägen ser mig tydligare och tycker att jag är underlig som sitter här. O, om de ändå visste att jag inte är rädd och inte saknar något.
   
   Ur "Paradisgatan", Bonniers, 1955

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki