FANDOM


Av: H. P. Lovecraft

    När jag närmade mig den namnlösa staden förstod jag att den var förbannad. Jag färdades i en uttorkad och förfärande dal under månen, och jag såg den höja sig över sanden i fjärran på samma sätt som ett illa begravt liks lemmar sticker upp ur marken. Skräck sipprade ut ur de uråldriga stenarna i denna bleknade återstod från syndafloden, denna anfader till den äldsta pyramiden; och en osynlig utstrålning uppmanade mig att slå till reträtt från uråldriga och hemska hemligheter som ingen människa borde se och som ingen människa någonsin har vågat se.
    Fjärran i Arabiens öknar ligger den namnlösa staden, förfallen och oformlig, med de låga murarna nästan dolda under oräkneliga tidsåldrars sand. Så måste det ha sett ut innan Memphis grundlades och innan Babylons tegelstenar formades. Det finns ingen legend som är så gammal att den namnger staden eller nämner när den var bebodd; men den omtalas i viskningar runt lägereldar och mumlas om av urgamla kvinnor i schejkernas tält, så att alla stammar skyr den utan att riktigt veta varför. Det var om denna plats den galne diktaren Abdul Alhazred dröjde natten innan han sjöng sin oförklarliga vers:

    Det är ej död, som för evigt vilar
    och i evigheten bryts även dödens pilar.

    Jag borde ha förstått att araberna hade goda skäl till att undvika den namnlösa staden, den stad som omnämns i egendomliga berättelser men som ingen levande människa har sett. Ändå trotsade jag dem och färdades ut i den obeträdda ödemarken med min kamel. Jag ensam har sett den, och det är därför inget ansikte blivit så förändrat av fasa som mitt; det är därför ingen annan darrar så ångestfullt när nattvinden rycker i fönstren. När jag fann den i den spöklika, ändlösa sömnens tystnad, granskade den mig iskallt i en kylig månes strålar mitt i öknens hetta. Och när jag mötte dess blick glömde jag min triumf och stannade med min kamel för att invänta gryningen.
    Jag väntade i fyra timmar, tills östern grånade och stjärnorna förtonade och det grå förvandlades till ett rödgult skimmer. Jag hörde ett stönande och såg en sandstorm virvla bland de uråldriga stenarna trots att himlen var klar och ökenslätten orörlig. Sedan dök solens flammande kant upp bortom öknens avlägsna rand — jag såg den genom sandstormen som nu lämnade mig — och i mitt febriga tillstånd tyckte jag mig från någon fjärran avgrund höra dånet av klingande metall som hälsade den glödande solskivan så som Memnon hälsar den från Nilens strand. Det ringde i mina öron och min fantasi sjöd när jag långsamt ledde min kamel över sanddynerna till den tysta steniga platsen; den plats som var för gammal för att Egypten och Meroe skulle kunna minnas den; den plats som endast jag av alla levande människor hade sett.
    Jag vandrade fram och åter mellan de formlösa husresterna utan att någon gång finna en inskription eller en staty som kunde säga mig något om de människor, om de nu var människor, som för så länge sedan byggde denna stad och levde här. Platsen var onaturligt gammal, och jag hoppades hitta något som tydde på att staden verkligen var byggd av människor. Det fanns vissa proportioner och dimensioner i ruinerna som jag inte tyckte om. Jag hade många verktyg med mig och grävde en hel del innanför de förfallna byggnadsverkens murar; men det gick långsamt och jag fann inget av betydelse. När natten och månen återvände kände jag en kylig vind som förde med sig en ny rädsla, och jag vågade inte stanna kvar inne i staden. När jag lämnade de uråldriga murarna bakom mig för att sova blåste en liten suckande sandstorm upp bakom mig och drog fram över de grå stenarna trots att månen var klar och större delen av öknen låg i vindstilla.
    I gryningen vaknade jag ur en serie ohyggliga drömmar med ett metalliskt ljud ringande i öronen. Jag såg solen kisa rött genom en liten sandstorm som svävade över den namnlösa staden och ytterligare markerade traktens ödslighet. Än en gång sökte jag mig in till dessa vakande ruiner som svällde under sanden likt en svulst under huden, och grävde återigen fåfängt efter lämningar av en glömd ras. Vid middagstiden vilade jag mig och under eftermiddagen ägnade jag en hel del tid åt att följa murarna och de utplånade gatorna och det som återstod av de nästan försvunna byggnaderna. Jag förstod att staden en gång hade varit mycket stor, och undrade vad som hade varit källan till dess välmåga. Jag föreställde mig skönheten i en tidsålder som var så avlägsen att Kaldéen inte mindes den, och tänkte på det dömda Sarnath som låg i landet Mnar när mänskligheten var ung, och på Ib som höggs ut ur gråsten innan människan existerade.
    Plötsligt kom jag till en plats där urberget höjde sig rakt upp ur sanden och bildade en låg klippa; och här såg jag förtjust vad som föreföll att vara lämningar efter det folk som levt här före syndafloden. I klippväggen fanns grovt uthuggna små klipphus eller tempel vilkas inre skulle kunde gömma hemligheter från en oändligt avlägsen tid, trots att sandstormarna för länge sedan hade utplånat alla de sällsamma tecken som kan ha huggits in i klippväggen.
    Alla de mörka öppningarna i närheten var mycket låga och igenfyllda av sand, men jag blottade en av dem med min spade och kröp in genom den med en fackla i handen för att kunna se vilka hemligheter som fanns där inne. När jag kommit in såg jag att håligheten mycket riktigt var ett tempel, och jag upptäckte lämningar efter den ras som hade dyrkat sina gudar här innan öknen var en öken. Primitiva altare, pelare och nischer fanns där inne, allesammans egendomligt låga; och trots att jag varken såg några skulpturer eller fresker fann jag många egendomliga stenar som uppenbarligen hade formats till symboler med hjälp av verktyg. Salen var underligt låg i tak, jag kunde knappt sitta på huk i den; men den var så vidsträckt att min fackla bara kunde lysa upp en del av den. I några av hörnen ryste jag till, gripen av någon odefinierbar känsla; för vissa altare och stenar tydde på glömda riter av ett ohyggligt, motbjudande och oförklarligt slag och fick mig att undra vilka människor som hade byggt och besökt detta tempel. När jag hade granskat allt i salen kröp jag ut igen, nyfiken på vad de övriga templen skulle avslöja.
    Natten hade nu fallit på, men det jag hade sett gjorde min nyfikenhet starkare än min rädsla och jag flydde inte från de långa månväckta skuggorna som hade oroat mig när jag först såg den namnlösa staden. I skymningen blottade jag en annan öppning och kröp in i den med en ny fackla i handen. Jag fann fler stenar och obestämda symboler, men ingenting som var mer upplysande än det jag funnit i första templet. Salen var lika låg i tak men betydligt mindre och slutade i en mycket smal gång fylld med egendomliga kistor. Jag höll på att granska dessa när ljudet av vinden och min kamel utanför bröt tystnaden och lockade ut mig för att se vad som hade skrämt djuret.
    Månen glänste över de primitiva ruinerna och skimrade i ett tätt sandmoln som tycktes virvlas upp av en stark men avtagande vind som kom från någon punkt i klippan framför mig. Jag förstod att det var denna kyliga, sandmättade vind som hade oroat kamelen och jag var på väg att föra den bort till en bättre plats när jag råkade se upp och fann att det var vindstilla på klippans krön. Detta förvånade mig och återuppväckte min rädsla, men jag drog mig omedelbart till minnes de plötsliga lokala vindpustar jag hade sett och hört tidigare vid soluppgång och solnedgång, och förmodade att det var något helt naturligt. Jag räknade ut att luftströmmen kom från någon springa i klippväggen som ledde in till någon hålighet, och granskade sanden för att se varifrån den kom. Det dröjde inte länge förrän jag fann att den kom från den svarta öppningen till ett tempel som låg långt ifrån mig, nästan utom synhåll. Jag knogade mig genom det kvävande sandmolnet bort mot templet, vilket när jag närmade mig visade sig vara större än de övriga och hade en dörröppning vilken var mindre fylld av hårt packad sand än de andra. Jag skulle ha gått in där om inte den ohyggligt kraftiga iskalla luftströmmen nästan hade släckt min fackla. Den störtade våldsamt ut genom den mörka öppningen och suckade obehagligt när den rev upp sanden och spred sig bland de egendomliga ruinerna. Den försvagades snart och sanden sjönk undan tills allt var lugnt igen; men något tycktes smyga sig omkring bland stadens spöklika stenformationer, och när jag såg upp mot månen tycktes den darra som om den speglats i en oroad vattenyta. Jag var mer skrämd än jag kunde förklara, men rädslan förmådde inte hämma min nyfikenhet; och så snart vinden hade försvunnit steg jag in i den mörka hålighet varifrån den hade kommit.
    Detta tempel var, precis som jag hade anat, större än något av dem jag hade granskat tidigare, och det var uppenbarligen en naturlig grotta eftersom den släppte fram en luftström som kom från någon annan plats. Här kunde jag stå upprätt, men jag observerade att stenarna och altarna var lika låga som de i de andra templen. På väggarna och i taket såg jag för första gången några rester av den uråldriga rasens bildkonst, egendomliga böljande färglinjer som nästan hade bleknat eller fallit bort; och på två av altarna såg jag med växande upphetsning en labyrint av skickligt formade, uthuggna kurvlinjer. När jag höll upp min fackla föreföll det som om taket var för jämnt för att vara naturligt, och jag undrade vad de förhistoriska stenhuggarna först hade arbetat med. Deras ingenjörskunskaper måste ha varit omfattande.
    Sedan avslöjade facklan det som jag hade sökt, en öppning till de fjärran avgrunder varifrån vinden hade kommit; och jag blev yr när jag såg att det var en enkel och uppenbarligen konstgjord dörr som huggits ut i klippväggen. Jag sköt in facklan i öppningen och såg en mörk tunnel vars låga tak krökte sig över en grovt uthuggen, brant trappa med mycket små trappsteg. Jag kommer alltid att se de trappstegen i drömmen, för jag fick senare veta vad de innebar. Då visste jag knappt om jag skulle kalla dem trappsteg eller bara fotfästen i den brant nedåtsluttande gången. Vansinniga tankar virvlade runt i min hjärna, och den arabiske profetens ord och varningar tycktes färdas till mig över öknen från de länder människorna känner, till den namnlösa stad som ingen vågar känna. Ändå tvekade jag bara ett ögonblick innan jag gick in genom öppningen och försiktigt klättrade ner i mörkret med fötterna först, som på en stege.
    Bara i drogframkallade febriga mardrömmar kan någon annan människa uppleva en klättring som denna. Den smala gången löpte oändligt djupt ner likt en ohygglig hemsökt brunn, och den fackla jag höll i handen kunde inte lysa upp de okända djup som jag var på väg mot. Jag tappade räkningen på timmarna och glömde att se på min klocka, men jag blev rädd när jag tänkte på den sträcka jag måste ha tillryggalagt. Riktningen och lutningen förändrades; och en gång kom jag fram till en lång, låg och jämn gång där jag måste kravla mig fram med fötterna först, hållande facklan på armslängds håll från mitt huvud. Gången var inte så hög att jag kunde krypa. Därefter följde fler av de branta trappstegen, och jag hastade fortfarande ner genom den oändliga gången när min flämtande fackla slocknade. Jag tror inte att jag lade märke till det när det hände, för när jag observerade det höll jag den fortfarande över mitt huvud som om den ännu hade brunnit. Jag var fortfarande förvirrad av den dragning till det egendomliga och okända som hade gjort mig till en vandrare på jorden och en sökare efter fjärran, uråldriga och förbjudna platser.
    I mörkret såg jag framför mig fragment av min omhuldade skatt av djävulsk kunskap; ord från den galne araben Alhazred, meningar från Damaskius' aprokryfiska mardrömmar och hädiska rader från den deliriska Image du Monde av Gauthier de Metz. Jag upprepade egendomliga citat och talade om Afrasiab och de demoner som följde honom ner längs Oxus; senare ropade jag gång på gång ut en fras från en av lord Dunsanys berättelser: "Avgrundens ljusuppslukande mörker". En_ gång när gången sluttade häpnadsväckande brant citerade jag entonigt något av Thomas Moore ända tills jag inte vågade citera mer.
    Tiden hade upphört att existera när mina fötter återigen kände ett plant golv, och jag fann mig vara i ett utrymme som var något högre i tak än salarna i de båda templen som nu befann sig oändligt högt ovanför mig. Jag kunde inte stå upprätt, men jag kunde stå på knä, och i mörkret kröp jag mållöst fram och åter. Jag förstod snart att jag befann mig i en smal gång längs vars sidor sträckte sig rader av träkistor med framsidor av glas. När jag på denna paleolitiska och underjordiska plats kände polerat trä och glas rös jag till av obehagliga aningar. Kistorna stod uppenbarligen placerade med jämna mellanrum längs gångens båda sidor, och de var avlånga och horisontala, förfärande lika likkistor i form och storlek. När jag försökte flytta några av dem för att undersöka dem närmare, fann jag att de var ordentligt fastmonterade.
    Jag förstod att gången sträckte sig långt framför mig och skyndade därför krypande vidare, på ett sätt som måste ha tett sig ohyggligt om någon hade betraktat mig i mörkret medan jag irrade fram och åter mellan väggarna och trevade för att försäkra mig om att väggarna och kistraderna fortsatte. Människan är så van vid att tänka visuellt att jag nästan glömde mörkret och föreställde mig den ändlösa korridoren med dess kistor av trä och glas med samma tydlighet som om jag sett den. Och sedan — i ett ögonblick av obeskrivliga känslor — såg jag den.
    Jag kan inte säga precis när mina fantasier blandades med verkliga synintryck; men ett svagt sken uppenbarade sig framför mig och plötsligt förstod jag att jag dunkelt såg korridoren och kistorna upplysta av något okänt underjordiskt skimmer. En stund var allt exakt så som jag hade föreställt mig det, eftersom skimret var mycket svagt, men när jag mekaniskt kröp vidare bort mot ljuset insåg jag att min fantasi hade varit otillräcklig. Denna gång var inte en primitiv lämning som templen i staden där uppe, utan ett monument av det mest magnifika och exotiska slag. Strålande livfulla och dristiga, fantastiska former och bilder bildade en sammanhängande muralmålning vars linjer och färger inte kan beskrivas. Kistorna var av ett egendomligt gyllene träslag med framsidor av utsökt glas, och de innehöll mumifierade varelser som överträffade människans mest kaotiska och groteska drömmar.
    Det är omöjligt att beskriva dessa skamligheter. De var reptilartade och deras kroppar förde ibland tanken till krokodiler, ibland till sälar, men oftast till något som varken naturforskare eller paleontologer någonsin har hört talas om. De närmade sig en kortvuxen människa i storlek, och deras framben avslutades med känsliga och otvetydiga fötter som var egendomligt lika mänskliga händer och fingrar. Men det mest egendomliga var deras huvuden, vilka uppvisade former som stred mot alla kända biologiska fakta. Ingenting kan jämföras med dem — i samma ögonblick tänkte jag på så olika jämförelseobjekt som kattens, bulldoggens, den mytiska satyrens och människans huvud. Inte ens Jupiter själv hade haft en så kolossal och framskjutande panna, medan hornen och frånvaron av näsa och de alligatorliknande käftarna placerade dem utanför alla kända djurgrupper. Jag grubblade en stund över om mumierna verkligen var naturliga och misstänkte nästan att de var konstgjorda gudabilder, men beslöt mig snart för att de verkligen tillhörde någon förhistorisk djurart som hade levat när den namnlösa staden hade sin storhetstid. Deras groteska utseende förstärktes ytterligare av att större delen av dem var slösaktigt utstyrda i dyrbara tyger och översållade med smycken av guld, diamanter och okända blänkande metaller.
    Dessa krälande djur måste ha varit betydelsefulla, för de intog centralplatsen i de vilda målningar som täckte väggar och tak. Konstnären hade med fantastisk skicklighet avbildat dem i en värld som tillhörde dem, en värld där de hade städer och trädgårdar som passade deras storlek; och jag kunde inte undgå att ana att deras bildhistoria var allegorisk och kanske beskrev utvecklingen av den ras som hade dyrkat dem. Dessa varelser, sade jag mig, var för människorna i den namnlösa staden vad varghonan var för Rom eller totemdjuret är för en indianstam.
    Med detta i minnet kunde jag följa en fantastisk beskrivning av den namnlösa stadens historia; berättelsen om en mäktig hamnstad som härskade över världen innan Afrika höjde sig ur vågorna, och om dess kamp när haven sjönk undan och öknen trängde in i den grönskande dal där den låg. Jag såg dess krig och segrar, dess svårigheter och nederlag, och därefter dess förfärande kamp mot öknen när tusentals av dess invånare här symboliserade i allegorisk form av de groteska reptilerna — drevs till att hugga sig ner genom urberget till en annan värld som deras profeter hade beskrivit för dem. Allt var livfullt och realistiskt beskrivet, och jag kunde inte missta mig på sambandet med den ohyggliga branta tunnel jag hade tagit mig genom. Jag kände till och med igen vissa platser.
    Medan jag kröp bort genom korridoren mot ljuskällan såg jag de sista partierna av bildberättelsen — det avsked som togs av den ras som i tio miljoner år hade levt i den namnlösa staden och den omgivande dalen; den ras vars sinnen upprördes inför tanken att lämna de platser som de hade bebott så länge, där de hade slagit sig ner som nomader när världen var ung, där de i klippan hade huggit ut de primitiva tempel där de aldrig hade upphört att dyrka. När nu belysningen var bättre studerade jag målningarna mer omsorgsfullt, och medan jag höll i minnet att de egendomliga reptilerna måste symbolisera de okända människorna, grubblade jag över sedvänjorna i den namnlösa staden. Mycket var egendomligt och oförklarligt. Denna civilisation, som ägde ett skrivet alfabet, hade uppenbarligen stigit till en ojämförligt högre nivå än de oändligt senare egyptiska och kaldéiska kulturerna. Ändå fanns där oförklarliga luckor. Jag kunde till exempel inte finna några bilder som beskrev död eller begravningsceremonier, med undantag av de bilder som återgav krig, våld och pest; och jag grubblade över denna motvilja mot naturlig död. Det föreföll som om odödlighetstanken hållits fram som en uppmuntrande illusion.
    Ännu närmare korridorens slut fanns ytterst magnifika och tydliga bilder; kontrasterande scener av den namnlösa staden som en övergiven och förfallen ruin, samt de egendomliga nya paradisiska nejder dit rasen hade huggit sig ner genom klippan. Dessa målningar framställde alltid staden och öknen i månsken, en gyllene strålglans som hängde över de fallna murarna och till hälften visade en förgången tids strålande former. De paradisiska scenerna var nästan för vackra för att vara sanna; de visade en undangömd värld i evigt dagsljus, fylld av underbara städer och överjordiska kullar och dalar. I slutet tyckte jag mig se tecken till en konstnärlig degenerering. Målningarna var mindre skickligt utförda och betydligt mer bisarra än till och med de mest vilda av de tidigaste scenerna. De tycktes återge den gamla rasens långsamt fortskridande förfall, sammankopplat med ett växande hat mot den yttervärld från vilken den drevs av öknen. Folkets kroppar — alltid symboliserade av de heliga reptilerna tycktes gradvis krympa samman, medan deras ande som svävade över ruinerna tillväxte i samma proportion. Upprörda präster, framställda som reptiler i utsmyckade dräkter, förbannade den övre världen och alla dem som andades dess luft; och en ohygglig slutscen visade en primitiv människa, kanske en förelöpare till det uråldriga Irem, Pelarstaden, som slets i stycken av medlemmar av den äldre rasen. Jag mindes hur araberna fruktade den namnlösa staden och var lättad över att de grå väggarna och taket var naket bortom denna plats.
    Medan jag granskade denna bildhistoria hade jag närmat mig slutet av korridoren, och upptäckte nu en port genom vilken ljus strömmade mot mig. Jag kröp fram till den och ropade till av förvåning när jag såg vad som fanns där bortom; för istället för andra och mer upplysta kammare fann jag bara ett oändligt, klart strålande tomrum av det slag som man skulle kunna finna om man från Mount Everests krön såg ner mot ett hav av solupplyst dimma. Bakom mig låg en korridor som var så trång att jag inte kunde stå upprätt i den; framför mig en oändlig underjordisk tomhet.
    Branta trappsteg av samma slag som de i de mörka gångar jag hade färdats genom sträckte sig ner mot avgrunden, men efter några få steg doldes allt av den skimrande dimman. Till vänster fanns en massiv, otroligt tjock öppen kopparport dekorerad med fantastiska basreliefer, som när den stängdes kunde avstänga hela den inre ljusvärlden från klippgångarna och salarna. Jag såg ner på trappstegen och vågade inte gå nerför dem. Jag rörde vid kopparporten och kunde inte rubba den. Sedan sjönk jag ihop på golvet med hjärnan fylld av vidunderliga aningar som inte ens en dödsliknande utmattning kunde förjaga.
    När jag låg där orörlig med slutna ögon och lät tankarna vandra fritt, återkom många av de detaljer jag observerat i målningarna med ny och ohygglig styrka — bilder som visade den namnlösa staden på höjden av dess storhet — växtligheten i den omgivande dalen och de fjärran länder där dess köpmän bedrev handel. De allegoriska varelsernas framträdande plats förbryllade mig, och det förvånade mig att denna allegoriska metod skulle vara så framträdande i en så betydelsefull bildberättelse. I målningarna hade den namnlösa staden framställts i en storlek som var proportionerlig med reptilerna. Jag undrade vilka proportioner och mått den egentligen hade, och grubblade för en stund över vissa egendomliga ting som jag hade funnit i ruinerna. Jag funderade över templens låga takhöjd och den underjordiska gången som otvivelaktigt hade gjorts så låg av vördnad för de reptilgudar de tillbad, trots att detta tvingade tillbedjarna att kräla genom dem. Kanske ett rituellt krälande ingick i gudstjänsterna. Men ingen religiös teori kunde förklara varför de plana partierna skulle vara lika låga i tak som templen — eller till och med lägre, eftersom jag inte ens kunde gå på knä i dem. När jag tänkte på de krälande varelser vilkas mumifierade kroppar var så nära mig, kände jag återigen skräcken pulsera i mig. Tankeassociationer är egendomliga, och jag värjde mig för tanken att med undantag rör den primitiva människan som i den sista målningen slets i stycken var jag den enda mänskliga gestalten bland de många relikerna och symbolerna från den oerhört avlägsna urtiden.
    Men som alltid i mitt egendomliga och flyktiga liv drev nyfikenheten snart bort skräcken; för den skimrande avgrunden och det den kunde innehålla var en gåta som var värdig den främste av alla upptäcktsresande. Jag tvivlade inte på att en förfärande och främmande värld väntade långt bortom de egendomliga små trappstegen, och jag hoppades att där finna de mänskliga minnen som målningarna i korridoren inte hade visat mig. Målningarna hade återgivit otroliga städer och dalar i dessa underjordiska nejder, och mina tankar dröjde vid de fantastiska och kolossala ruiner som inväntade mig.
    Min skräck rörde i själva verket mer det förgångna än framtiden. Inte ens det ohyggliga i min fysiska situation i denna korridor fylld av döda reptiler och uråldriga målningar miltals under min egen värld, ansikte mot ansikte med en annan värld av förfärande ljus och dimmor, kunde tävla med den fasa jag kände inför platsens ohyggliga ålder. En omätlig ålder tycktes grina ner mot mig från den namnlösa stadens klipptempel och stenar, och de yngsta kartorna i målningarna visade oceaner och kontinenter som människan glömt. Bara här och var kunde jag återfinna en bekant konturlinje. Ingen kan säga vad som har hänt under de tidsåldrar som har förgått sedan konstnärerna upphörde med sitt arbete och den dödshatande rasen motvilligt försjönk i sitt förfall. En gång hade dessa korridorer och den skimrande håligheten därunder varit fyllda av liv; nu var jag ensam med dessa reliker och jag rös vid tanken på hur länge dödens tystnad hade härskat här.
    Plötsligt kände jag en ny våg av den häftiga skräck som då och då hade gripit mig ända sedan jag första gången såg den förfärande dalen och den namnlösa staden under en kylig måne, och trots min utmattning fann jag mig kravla upp i sittande ställning vänd bort mot de mörka tunnlar som ledde upp till den övre världen. Mina känslor var av samma slag som de vilka hade fått mig att undvika den namnlösa staden nattetid, och de var lika oförklarliga som överväldigande. Ögonblicket därefter upplevde jag en ännu starkare chock i form av ett tydligt ljud—det första som hade brutit tystnaden i dessa gravlika djup. Det var ett lågt, djupt klagande ljud som tycktes komma från en fjärran grupp fördömda andar, och det nådde mig från den riktning dit jag riktade min blick. Det blev snabbt starkare ända tills det dånade genom korridoren, och samtidigt blev jag medveten om en allt kraftigare luftström som även den kom från tunnlarna och staden där uppe. Luftströmmen tycktes återge mig min balans, för jag mindes omedelbart de häftiga vindstötar som vid varje solnedgång och soluppgång hade uppenbarat sig vid avgrundens mynning och därigenom hade avslöjat nedgången för mig. När jag såg på min klocka konstaterade jag att soluppgången var nära och spände musklerna för att motstå den våldsamma luftström som nu stormade ner till sin underjordiska hemvist. Min skräck sjönk undan, eftersom ett naturfenomen alltid skingrar funderingar över det okända.
    Den skrikande, klagande nattvinden störtade sig allt häftigare ner mot den underjordiska avgrunden. Jag slängde mig ner på magen och grep fåfängt i golvet för att inte slitas ner genom porten och ut i den ljusskimrande tomheten. Jag hade inte förväntat mig en sådan våldsamhet, och när jag upptäckte att jag långsamt drogs närmare avgrunden greps jag av tusen nya ohyggliga farhågor. Stormens raseri uppväckte otroliga fantasier; återigen jämförde jag mig darrande med den enda människogestalten i den fasansfulla korridoren, mannen som slets i bitar av den namnlösa rasen, för i de vrålande luftvirvlarnas djävulska klösande tyckte jag mig känna en hämndlystnad som blev ännu starkare eftersom den var maktlös. Jag tror att jag skrek hysteriskt mot slutet – jag var nästan vansinnig – men om jag gjorde det så dränktes mina rop i den vrålande stormens helvetesfödda skrik. Jag försökte kravla emot den mördande osynliga stormfloden, men jag kunde inte ens hålla mig kvar på min plats utan drogs långsamt och oemotståndligt bakåt mot den okända världen. Till slut måste jag ha förlorat förståndet, för jag babblade om och om igen den galne araben Alhazreds oförklarliga rader som skrevs när han hade drömt om den namnlösa staden:

    Det är ej död, som för evigt vilar
    och i evigheten bryts även dödens pilar.

    Bara de bistra vakande ökengudarna vet vad som verkligen hände – vilka obeskrivliga ansträngningar och kval jag genomlevde i mörkret eller hur Abbadon återförde mig till det liv där jag alltid kommer att bära minnet med mig och darra i nattvinden tills döden – eller något värre – griper efter mig. Det var vedervärdigt, onaturligt och kolossalt – alltför fjärran från människans tankevärld för att vara trovärdigt annat än under morgonens förbannade tysta småtimmar när man inte kan sova.
    Jag sade att stormens raseri var djävulskt, och att dess röst skakade av tysta evigheters uppdämda hat. Med tiden tycktes dessa röster, som fortfarande var kaotiska framför mig, utkristalliseras bakom mig; och där nere i de uråldriga minnenas grav, miltals under människans gryningsvärld, hörde jag egendomliga fräsande ljud som inte kom från mänskliga tungor. När jag vände mig om såg jag i silhuett mot den ljusskimrande avgrunden det som jag inte kunnat se i korridorens dunkel – en mardrömslik massa av framstormande demoner; förvridna av hat, groteskt formade, halvt genomskinliga varelser som jag inte kunde ta miste på den namnlösa stadens krälande reptiler.
    Och när vinden dog bort försänktes jag i underjordens sataniska mörker; för bakom den siste av varelserna slog den väldiga kopparporten igen med en bedövande metallklang vars eko dånade upp till den fjärran yttervärlden för att hälsa gryningen liksom Memnon hälsar den från Nilens strand.

   The Nameless City (1921) Översatt av Sam J. Lundwall
   Källa: Skräckens labyrinter ISBN 91-7992-048-9
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki