Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den sista striden

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: W. E. Johns

Biggles 17.jpg


   Dagarna efter denna tragiska händelse flög Biggles med sådan vårdslöshet och med sådan ytterlig oförsiktighet att major Mullen ansåg, att om den unge piloten inte blev hindrad, skulle det endast vara en kort tidsfråga när han »inte återvände till sin bas». Chefen hade inte gjort någon hänsyftning på hans förhållande till flickan, men Biggles förstod, att han kände till alla omständigheter, annars skulle han ha frågat honom, varför han hade blivit kallad till högkvarteret. Hur mycket majoren visste, sade han aldrig, men han vakade ängsligt över sin grupp-ledares uppförande. Han kallade in Mahoney och Mac Laren på sin expedition.
   Mahoney nickade bifallande, då han fått höra chefens bekymmer.
   —Biggles är slut, om han inte tar sig en vilotid, sade han. — Han bränner ljuset i bägge ändar, sover knappast en enda natt och ni vet, vad det betyder. Ja, nog om det. Jag skall skicka hem honom, vare sig han vill eller inte, fortsatte majoren. — Men det kommer att bryta ner honom, om jag inte kan hitta på något gott skäl. Hör på, ni två. Jag måste sända hem någon för att formera en ny division av »Snipes». Ni är bägge äldre i tjänsten än Bigglesworth, ni står bägge i tur till befordran. Jag blir förflyttad till staben om en eller annan vecka, så en av er får kommandot over 266. Har ni något emot om jag skickar hem Biggles efter den nya divisionen? tillade majoren och såg vädjande på de två kaptenerna.
   —Inte jag, sir, sade Mahoney ögonblickligen.
   —Inte jag heller, sir, ekade Mac Laren.
   —Tackar. Det var vad jag önskade veta, sade majoren. — Jag skickar hem honom då. Var är han nu?
   —Han är uppe, svarade Mahoney. — Han är sällan på marken. Gud vet, var han håller hus — det måste vara milsvis härifrån. Jag ser honom aldrig på patrullerna.
   Chefen nickade. — Han kan inte fortsätta så här länge. De kommer att få honom. Hur som helst, vi ska företa en stor flygning i morgon — den kommer upp på orden i kväll. Det är bäst, ni ser om era maskiner ordentligt.

   Biggles såg ner efter landmärken under sin ensamma flygning. Landskapet var välbekant, han hade sett det ett dussin gånger under den senaste veckan. Till vänster låg Lille, den med luftvärn mest fullspäckade platsen i hela Frankrike. Till höger ledde en smal, ringlande väg till byn Vinard och Château Boreau — hans enda förbindelse med Marie. Hon kanske var där nu — den tanken slog honom för första gången. Hur hade hon kunnat komma dit? Spioner färdades fram och åter över fronten, tänkte han, ingen visste hur, det fåtal undantagna vars vågsamma angelägenhet det var. Han såg mot himlen men när inget misstänkt stod att upptäcka, sköt han fram spaken och började en spiral nedåt i vida cirklar.
   Vid 1,500 meter tvekade han. Skulle han ta risken att gå ännu längre ned? Han gjorde en looping, rullade, gjorde åter en looping som slutade med en halvrullning. Vid 700 meter rätade han ut planet och betraktade noga slottet. Ingen syntes till — jo — hans öga uppfångade något som rörde sig vid slutet av parken och han gled lägre. Han visste, att han tog en dåraktig risk, men hans nyfikenhet övervann hans försiktighet.
   Någon vinkade — eller — — —. Han satte nosen mot marken i en lätt dykning, sedan steg han jublande uppåt med våldsamt klappande hjärta. Om hans ögon inte bedragit honom, hade han sett en blåklädd figur, som vinkade åt honom med en blå-och-vit scarf. Han såg sig om. Den blå-vita scarfen låg på marken. Han vände sin Camel i riktning mot fronten och rusade hemåt i uppjagad sinnesstämning. — Jag är tokig, gnisslade han fram mellan tänderna. — Hon måste vara en spion, annars vore hon inte här. Tanken kom honom att rysa och till och med nu kom han på sig med att hoppas, att myndigheterna hade misstagit sig i sin tro, att h o n var invecklad i fiendens underrättelseväsen.
   Tvivel började ansätta honom. Hade han verkligen sett henne, eller hade det varit en inbillning? Det kunde ha varit någon annan — det hade varit omöjligt att urskilja anletsdragen. — Men hon är en spion i alla fall. Jag måste vara spritt språngande galen, sade han och krängde maskinen undan en salva från luftvärnet.
   Halvvägs hemma hade han turen träffa en formation S. E. 5-or, vilka han slöt sig till. Säkert över fronten vinkade han farväl och hade snart landat på Maranique. Han gick till mässen där han sällade sig till en skara officerare, som trängdes kring ordertavlan.
   —Vad står på, pojkar?
   —Stor tillställning i morgon, Biggles, svarade Mahoney.
   —Vad blir det då?
   —Dubbel eskort. Aderton »nior» ska bombardera aerodromen 27 på morgonen och samma skara ska anfalla ett visst mål nära Lille på eftermiddagen. Vi och 287 skall eskortera. 287 är högst upp och vi följer våra bombare. Vi sammanträffar över Mossyface på 3,000 meter klockan tio.
   —Herre Gud, har de upptäckt det tyska högkvarteret?
   —Skulle inte förvåna mig. Måste vara något viktigt med två sådana tillställningar. De kommer att utplåna något på kartan. Idén är det inget fel på, bara bombarna hittar rätt.
   Biggles nickade buttert. Ordern intresserade honom inte. Eskort var en urtråkig historia, i synnerhet i hans nuvarande sinnestillstånd. Senare på kvällen slogs ett annat tillkännagivande upp på tavlan. Det hälsades med högljudda rop. Biggles trängde sig längst fram och läste:

   Utnämning.
   Kapten J. Bigglesworth, M. C. utnämnes till major från och med 10. 11. — 18.
   Förflyttning.
   Major Bigglesworth från 266 divisionen blir chef för 319 divisionen från och med 11. 11. — 18.

   Biggles såg tvivlande på anslaget. Han vände sig till major Mullen, som just kom in.
   —Såå, jag skall hem nu, sir, sade han med underlig röst.
   —Ja, Bigglesworth. Högkvarteret önskar att du ska hämta ut 319. Jag tror du får »Snipes» — du blir i stånd att dansa runt Camelerna.
   —Camelerna duger gott åt mej, invände Biggles. Det är felet med det förbannade kriget — folk blir aldrig nöjda. Låt oss hålla oss till våra Cameler och S. E.5-or och tyskarna till sina D. 7-or. Åt skogen med alla dessa nymodigheter! Jag har hört ryktas om den nya kärran »Salamander», som är bepansrad. Varför? Jo, jag ska säga varför. Någon »guld-mössa» blev träffad i baken och här är resultatet.
   —Du kommer att tala annorlunda, när du sett dina »Snipes», skrattade majoren.
   —Ordern säger, att jag ska förflyttas i morgon.
   —Ja, det är riktigt.
   —Gott. Ni kan hälsa tyskarna vid aerodrom 27 så mycket från mej. Och — vad är det andra målet, som de ska göra mos av?
   —Ah, det är något nytt för mej, svarade majoren. — En plats nära Lille, Château Boreau eller något i den vägen. — Gosse, vi ses senare.
   Det var tur att han inte stannade för att bättre betrakta sin gruppledares ansikte, för då hade han säkert blivit tvungen att göra en besvärande fråga. Under en hel minut stod Biggles som fastvuxen på platsen, medan orden ringde honom i öronen. — Château Boreau, sade han andlöst. — Så, de känner till det. Hur tusan har den snokande hemliga tjänsten hittat det, muttrade han bistert.
   Mahoney klappade honom på axeln. — Vad säger du om en drink, Biggles?
   Biggles vände sig hastigt om och fräste. — Förlåt, gamle gosse, sade han sedan. — Jag var litet uppbragt över att behöva lämna divisionen. Förlåt — vad vill ni ha, alle man? I kväll bjuder jag.
   Middagen blev en livlig tillställning. De vanliga avskedstalen hölls och alla var bullersamt lyckliga. Biggles, blek, med onaturligt glänsande ögon, satt i högsätet.
   —I morgon blir alltså min sista flygning, förkunnade han.
   Chefen såg raskt upp. — Jag trodde, du skulle ge dej av på morgonen, sade han förvånad.
   —På eftermiddagen, om ni inte har något emot det, svarade Biggles. — Jag måste få ta farväl av min Camel.
   Major Mullen nickade. — Visst, sade han, men ta inga risker. Jag borde allt sända iväg dej på morgonen.
   Biggles tillbringade en sömnlös natt. Varför han ha de bett att få vara med om morgondagens flygning visste han knappast, om det inte varit för att han önskade skjuta upp skilsmässan så länge som möjligt. Han ansträngde sin hjärna för att hitta på något sätt att ytterligare förlänga den, så att han kunde få veta resultatet av bombardemangen mot Château Boreau. Om det blev honom omöjligt att stanna, hade han beslutat be Mac eller Mahoney att försöka skicka honom ett fotografi över bombfällningsresultatet.
   Då han tänkt över saken närmare, fann han att hans första misstanke måste vara ogrundad, den nämligen att hemliga tjänsten hade beordrat att slottet skulle bombarderas emedan de listat ut att Marie var där. Mera sannolikt var då, att man fått reda på att högkvarteret höll till där eller något i den stilen.
   Vad kunde han göra åt saken? Ingenting, fann han till sin sorg, absolut ingenting. Det föresvävade honom att han skulle kunna skicka en varning, men han tillbakavisade tanken lika fort, emedan en sådan handling otvivelaktigt skulle göra honom till en förrädare mot sina egna. Tanken, att behöva återvända till England och lämna flickan åt sitt öde utan att röra ett finger för hennes räddning, gjorde honom nästan tokig. Hade inte flickan försökt rädda honom, när situationen varit den omvända?
   Han blev glad när kalfaktorn serverade honom hans tidiga morgon-te och han fick stiga upp, trött och hålögd. Klockan tio var han i luften, på väg mot fronten och den tyska aerodromen vid Lille. Bakom honom befann sig Cowley och Algernon Montgomery. Till vänster flög bombarna, med solreflexer från de fernissade vingarna och med spanarna vårdslöst lutande sig tillbaka i de bakre sittrummen. Over var Mahoney med A-gruppen. Någonstans bakom var Mac Laren med B-gruppen och 700 meter högre upp kunde han se S. E. 5-orna. — Vilken syn, tänkte Biggles då hans blick svepte över de trettiosex maskinerna.
   Spanaren i den närmaste »nian» vinkade åt honom och pekade. Biggles tittade i den utpekade riktningen och såg ett halvt dussin tredäckade Fokkers, vilka flög parallellt med dem. Plötsligt vände de och försvann. Spanaren vinkade och skrattade och höll upp handen med tummen uppåt.
   —Ja, medgav Biggles för sig själv. — De upptäckte S. E.5-orna däruppe. De tog sitt förnuft till fånga och det undrar jag inte på. Han var ledsen att tyskarna försvunnit, för han längtade att komma i verksamhet. Under trekvarts timme flög de rätt in i fiendens luftrum innan bombdivisionens ledare tillsammans med sina följeslagare började vända. — Han tänker gå upp mot vinden, tänkte Biggles. — Vi måste vara över målet nu.
   Han såg ned och varseblev aerodromen. När han åter såg upp var det precis lagom för att se hur ledaren avsköt ett grönt ljus-skott. Aderton 112-punds bomber fälldes nästan samtidigt.
   I nästa ögonblick följde ytterligare aderton bomber de första. Biggles höll ett vaksamt öga på sin ställning i formationen, men hann ändå kasta en snabb blick nedåt jorden. — För tusan, de kan väl inte alla vara blindgångare, muttrade han. — Ah, nu kreverar de. En tjock rök vällde över aerodromen och en stund senare hade den fördubblats.
   Den senare serien bomber föll bättre än den första. En hangar hade fått en fullträff och en bomb hade kreverat bland maskinerna på startbanan. En tredje hade träffat en byggnad i bakgrunden. De övriga hade spritt sig runt hela aerodromen. — Här tarvas många spadtag innan någon vågar försöka en natt-landning, grinade Biggles, då han såg vilken förödelse bomberna hade åstadkommit på startbanorna.
   Det svaga smattret av kulspruteeld hördes genom motorbullret. Han såg sig hastigt om och drog häftigt efter andan då han såg en blandad svärm av Fokker D. VII-or och tredäckare, komma nästan vertikalt ned på »niorna». Skyttarna i baksätena hukade sig djupt ner bakom sina Lewis-sprutor. Under ett ändlöst ögonblick medan fienden var inom skotthåll, genomskars luften av kulor i gnistrande strömmar och sedan försvann Fokkerna mellan och under bombarna. Biggles såg hur Mac Larens maskin under ett ögonblick rullade som en tumlare för att sedan, följd av sin grupp, plöja ner mot fienden.
   —Gud! De måste vara minst trettio och det betyder strid, att ge sig på dem, tänkte Biggles, då han vaggade vingarna och rusade ned mot den brokiga, virvlande blandningen nedanför. En rödmålad maskin kom inom hans sikte och han tryckte av men måste vika undan i en brant stigning för att undvika kollision med den första S. E. 5-an, som nu kom ner från höjden. Han såg sig raskt omkring. Luften runt honom var full av maskiner, dykande, rullande, cirklande men bombarna hade fortsatt sin kurs och var nu en mil borta.
   Han slängde sin Camel efter en blå och vit Fokker och i nästa ögonblick hördes ett kraschande ljud genom hans instrumentbord. Det brände svidande till i hans ben och han svängde Camelen för att möta sin motståndare. Han var omringad av fiender, som alla sökte skjuta hans maskin i stycken. En Fokker syntes som en blixt genom siktena. Han såg hur hans kulor borrade sig rätt igenom den, hur piloten föll ihop på sätet och hur maskinen föll med brummande motor, när den förödande kulstrålen träffade den.
   Camelen träffades som av en niosvansad katt. Han kände hur maskinen darrade. I nästa ögonblick föll den i spinn och han arbetade förtvivlat för att få den på rätt köl. En känsla av vämjelig hjälplöshet grep honom då han förstod, att Camelen inte längre var under hans kontroll.
   Något ovanligt tycktes virvla vid spetsen av hans övre vinge och han såg att det var ett skevningsroder, som hängde på en wire. Han sparkade av det motsatta rodret och nosen på Camelen rätade upp sig. — Gud! om jag bara kan hålla den så här, var tanken som for genom hans hjärna. Men en ny salva från en osynlig fiende for genom flygkroppen och instinktivt sparkade han ut med högra foten. Camelen kom återigen i spinn. Han var nära marken nu och han arbetade för att räta upp maskinen igen, men något var på tok med hans ben. Han kunde inte röra det.
   Biggles visste, att hans stund hade kommit nu. Han visste, att han störtade ned under en hagelskur av kulor, på samma sätt som han sett dussintals maskiner göra, bara med den skillnaden, att det då var han, som hade tvingat ner dem. Han visste, att han skulle störta, men det lämnade honom oberörd. Under en sekund trängde ett tusental tankar genom hans hjärna.
   Camelens nos kom sakta halvvägs upp — och maskinen upphörde att spinna. Den stjälpte sig ner rätt över på högra sidan, med nosen ner — for att börja ett nytt spinn, det sista. Höjdspaken höll Biggles hårt tillbaka med sin vänstra hand, medan han med den högra lossade på säkerhetsbältet. Han krängde i sittrummet for att hans högra fot skulle komma åt rodret, men det hade ingen inverkan. En rad popplar tycktes springa fram och möta honom. Han stängde tändningen med ett raskt handgrepp, lyfte knäet på sitt osårade ben till hakan, höll händerna skyddande för ansiktet och inväntade nedslaget.
   Det hördes ett sönderslitande, splittrande brak, som när en skogens jätte faller bland ungskog. Utom sig av skräck för att bli uppbränd kravlade sig Biggles ut från vraket och halvt rullande, halvt krälande, makade han sig från det så långt som möjligt.
   Det föreföll som om han kämpade sig undan något i en mardröm, något, som han inte kände till. Han blev svagt medveten om hettan från en eldhärd i närheten; det var Camelen som stod i ljusan låga. Soldater, med främmande utseende, sprang emot honom och han slet av sig sina blodbestänkta glasögon och stirrade på dem, medan han ansträngde sig att fatta, vad som hänt och var som höll på att hända. — Jag har störtat, mumlade han för sig själv med en röst som han inte kände igen som sin egen. — Jag har störtat, upprepade han, som om orden skulle göra det lättare att förstå.
   De tyska soldaterna stod i cirkel omkring honom och han såg på dem med en underlig blick. De betraktade honom hotfullt och Biggles var beredd på allt, då det plötsligt hördes ett befallande kommandorop. Biggles såg nu en officer i sin egen ålder och klädd i en tätt åtsittande ljusgrå uniform, som betraktade honom medlidsamt. Han lade märke till att han bar »Pour-lemerite»-orden om halsen och under den Järnkorset av första klassen.
   —Ni har haft otur, sade han på engelska, nästan utan någon accent.
   —Ja, sade Biggles och gjorde en kraftansträngning att le och att resa sig upp. - Jag är ledsen att det hände på morgonen.
   —Varför?
   —Emedan jag särskilt gärna önskade se en raid denna eftermiddag, svarade han.
   —Jaså. Men det kommer inte att bli någon raid denna eftermiddag, svarade tysken leende.
   —Varför inte?
   Tysken skrattade lågt.
   —Vapenstilleståndet har undertecknats för en halvtimme sedan - men det kan ni naturligtvis inte veta.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki